Utlåtande i anledning av väckta motioner om utsträckning av rätten att rösta utan personlig inställelse vid valförrättningen. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna i andra kammaren nr 102 av herr Wirsell samt nr 103 av herr Lithander.
1929-02-26 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1929:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner om utsträckning av rätten att rösta utan personlig inställelse vid valförrättningen. Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna i andra kammaren nr 102 av herr Wirsell samt nr 103 av herr Lithander.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr h.
1
Nr 4.
Ankom till riksdagens kansli den 26 februari 1929 kl. 3 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckta motioner om
utsträckning av rätten att rösta utan personlig inställelse
vid valförrättningen.
Konstitutionsutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft motionerna
i andra kammaren nr 102 av herr Wirsell samt nr 103 av herr Lithander.
I motionen II: 102 hemställes, »att riksdagen för sin del måtte besluta, att Motionen
rätten att vid val till riksdagen, landsting, stads- och kommunalfullmäktige 11:102.
avgiva valsedel genom försändelse må tillkomma jämväl studerande vid rikets
universitet, högskolor och seminarier».
I motionen II: 103 hemställes, »att riksdagen måtte besluta att hos Kungl. Motionen
Maj:t anhålla, att en utredning måtte verkställas angående ändring av valla- II;1°Sgen
av den 26 november 1920 i den riktning, att de utom Sverige bosatta medborgarne
komma i åtnjutande av samma förmån som denna lag lämnar vissa
grupper av medborgare, vare sig detta kommer att ske genom valsedelsförsändelse
eller genom fullmakt».
Beträffande motiveringen för dessa yrkanden får utskottet hänvisa till mo- Motivering
tionerna. /*■ motioner
na.
Enligt 24 § i 1866 års riksdagsordning gällde som undantagslös regel, att Historik,
personlig inställelse inför valförrättaren erfordrades för utövande av rösträtt
vid valen till andra kammaren. Vid de kommunala valen åter tilläts enligt
1862 års kommunalförfattningar röstning genom fullmäktig. I samband med
den stora författningsrevision, som genomfördes 1918 och följande år, ägde
emellertid en principiell förändring rum även beträffande reglerna för röstavlämningen.
Samtidigt med att den kommunala rösträtten överhuvud anordnades
i huvudsaklig överensstämmelse med den politiska, avskaffades således
Bihang till riksdagens protokoll 1929. 5 samt. 4 käft. (Nr 4.)
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.
fullmaktsröstningen för de kommunala valens vidkommande. Å andra sidan infördes
beträffande såväl de politiska som de kommunala valen möjlighet att i
vissa fall annorledes avgiva röst utan personlig inställelse. Dels lämnades nämligen,
i sammanhang med den allmänna kvinnliga rösträttens införande, äkta
make rätt att avgiva sin röst genom andre maken, dels ook tillerkändes personer
tillhörande vissa yrkesgrupper rätt att, om de på grund av sitt yrke eller sin
tjänst valdagen vistades utom valdistriktet, insända sin röst till den myndighet,
som verkställde sammanräkning av rösterna.
Förslag om rätt att i vissa fall avgiva röst på sistnämnda sätt hade motionsvis
framförts i riksdagen vid flera tillfällen redan under 1900-talets första
decennium, och sedan den då aktuella rösträttsfrågan vid 1907 års riksdag
preliminärt vunnit sin lösning samt grundlagsändringar, innebärande en betydande
utvidgning av den politiska rösträtten, antagits som Anlände, hade vid
1908 års riksdag på konstitutionsutskottets förslag beslutits skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning av frågan om röstning utan personlig
inställelse vid riksdagsmannavalen. I anledning därav hade en sådan
utredning verkställts under åren 1913—1918, och på grundval av denna utredning
framlade Kungl. Maj:t vid 1919 års lagtima riksdag —- samtidigt med
åtskilliga förslag till grundlagsändringar, föranledda av den vid 1918 års
urtima riksdag i princip beslutade författningsrevisionen — förslag till lagstiftning
om röstning utan personlig inställelse vid valen till andra kammaren.
Enligt det av riksdagen i anledning härav såsom vilande antagna förslaget
till ändring av § 24 riksdagsordningen, vilket 1921 slutgiltigt antogs, erhöll
denna paragraf följande lydelse:
»Rösträtt må ej utövas av annan valberättigad än den, som vid valtillfälle
personligen sig inställer; dock att dels sådan valberättigad, som genom frånvaro
från valdistriktet till följd av yrkes- eller tjänsteförpliktelse är förhindrad
att personligen inställa sig vid valtillfället, må, i den utsträckning och
under de villkor, som stadgas i vallagen, utan sådan inställelse avgiva valsedel,
dels ock make må, i den ordning, som stadgas i nyssnämnda lag, avgiva
valsedel genom andra maken, därest denna är röstberättigad.»
De närmare bestämmelserna om röstning utan personlig inställelse, vilka
infördes i vallagen, antogos av riksdagen redan år 1919 under förutsättningav
att nämnda grundlagsändring bleve slutgiltigt antagen. Vidkommande
vissa yrkes- och tjänstegruppers rätt att rösta på sådant sätt godkände riksdagen
därvid ett av första särskilda utskottet, som beredde ärendet, framlagt
förslag, vilket i vissa hänseenden skilde sig från det av Kungl. Maj:t framlagda.
Kungl. Maj:t hade sålunda föreslagit att så till vida giva stadgandet
om vissa yrkes- och tjänsteutövares röstning utan personlig inställelse en generell
karaktär, att principiellt alla valmän, som på grund av yrke eller tjänst
vore förhindrade deltaga i valet, erhölle rätt att under vissa betingelser insända
röstsedel. Enligt utskottets av riksdagen antagna förslag däremot
skulle sådan rätt endast tillerkännas vissa bestämda, i lagen uppräknade yrkes-
och tjänstegrupper.
Särskilda utskottet yttrade på tal om dessa båda utvägar följande:
opaginerad Kontrollera mot PDF
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr g
»Vilkendera av de två nu angivna utvägarna man än väljer, möta otvivelaktigt
vid den ifrågavarande lagstiftningen stora svårigheter. Den måste
enligt utskottets mening nödvändigt fa karaktären av försökslagstiftning i
ett vanskligt ämne. Innan man vunnit erfarenhet, huru det medgivna undantaget
från kravet på personlig inställelse vid valet verkar, synes man böra
Jramga med stor försiktighet och begränsa sig till allenast sådana grupper,
om vilka det gäller, att för dithörande personer yrkes- eller tjänsteutövningen
plägar utgöra ett alldelps bestämt och oöverkomligt hinder att personligen
infinna sig vid röstningen. Huru stadgandena därvid än formuleras, måste
det visserligen inträffa, att ett visst godtycke kommer att vidlåda desamma.
Men med insikten härom har det synts utskottet följa, att företräde bör givas
åt den läggning av bestämmelserna i ämnet, att lättnaden i fråga medgives
endast åt vissa uppräknade yrkes- och tjänstegrupper. Ragstiftningens t i 11 - lämplighetsområde kan då klart aygränsas, och man undviker den betänkliga
olägenheten av en växlande och osäker praxis.»
Under betonande av att utskottet icke förväntade, att uppräkningen skulle
täcka alla de fall, där visst fog för medgivande av röstning utan personlig inställelse
kunde anses förefinnas, föreslog utskottet, att den ifrågavarande rätten
skulle tillkomma 1) den, som utövade militärtjänst, 2) den, som utövade
sjömansyrket eller såsom deltagare för egen eller annans räkning i fiske i öppen
sjö eller i annan egenskap tillhörde besättning eller annan personal å fartyg
samt 3) den, som tillhörde personalen vid statens järnvägar eller vid enskilt
järnvägsföretag eller vid postverket, tullverket eller lots- och fyrväsendet,
vilket förslag av riksdagen antogs. Som förutsättning för rättens utövande
föreskrevs, att vid tiden för valsedelsförsändelsens anordnande kunde tagas
lör visst, att hinder skulle möta för väljarens personliga inställelse vid valförrättningen
på grund därav, att yrkets eller tjänstens utövning betingade
hans vistande utom valdistriktet den dag, då valet ägde rum.
Motsvarande bestämmelser beträffande de kommunala valen antogos vid
1920 års riksdag. De äro införda i lagen den 30 juni 1920 om rätt för vissa
väljare att utan inställelse inför valförrättare avgiva valsedel vid vissa kommunala
val samt om behandling av valsedelsförsändelse.
Vid 1924 års riksdag antogs på Kungl. Maj:ts förslag ändringar i vallagen
och nyssnämnda lag, varigenom rätt att rösta utan personlig inställelse under
motsvarande förutsättningar som beträffande förutnämnda grupper tillerkändes
jämväl den, som tillhörde personalen vid svensk beskickning eller svenskt konsulat
ävensom äkta maka till sadan person. Genom dessa lagändringar erhöllo
de ifrågavarande bestämmelserna sin nuvarande lydelse.
Förslag om en betydande utvidgning av rätten att rösta utan personlig inställelse
hava emellertid flera gånger motionsvis framförts. Redan vid 1919
års riksdag förelåg sålunda motion om införande av dylik rätt för sjuka och
andra, som hade verkligt kroppsligt hinder och svårighet att personligen inställa
sig vid valtillfället. Motion i samma riktning framlades jämväl vid
1925 ars riksdag. Sistnämnda år föreslogs i en annan motion rätt för röstberättigad,
boende längre än 5 km. från vallokal, ävenså för röstberättigad.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.
Utskottets
yttrande.
Allmänna
synpunkter.
som icke kunde komma dit annat än sjöledes, att avgiva röst medelst valsedelsförsändelse.
Vid 1927 års riksdag föreslogs rätt att rösta utan personlig inställelse
inom område, där mötesförbud av Konungens befallningshavande vore
utfärdat. Även några andra mindre vittutseende reformförslag på området
framfördes vid olika riksdagar.
Samtliga dessa förslag avstyrktes av konstitutionsutskottet och avslogos av
riksdagen. Konstitutionsutskottet erinrade åren 1925 och 1927, att man vid
den nuvarande ordningens införande utgått från den grundsatsen, att ifrågavarande
rätt endast skulle kunna utövas på grund av att yrkes- eller tjänsteutövning
regelmässigt medförde vistande utom valdistriktet och sålunda utgjorde
ett alldeles bestämt och oöverkomligt hinder för inställelse vid valförrättningen,
ävensom att samma synpunkter åberopats för den år 1924 genomförda
utvidgningen av rätten att jämväl avse diplomatisk och konsulär personal.
Redan det förhållandet, att de framförda, förslagen stode i klar motsättning
till den uppfattning, som tidigare gjorts gällande på ifrågavarande lagstiftningsområde,
måste, menade utskottet, ingiva betänkligheter, enär, om de dittills
gällande grunderna frånginges, gränserna för rätten att rösta utan personlig
inställelse bleve upprivna och även åtskilliga andra kategorier av väljare
än de i motionerna angivna då med lika fog kunde göra anspråk på rätten
i fråga.
Utskottet finner sig även inför nu förevaTande förslag om en utvidgning av
rätten att rösta utan personlig inställelse böra intaga en avvisande ståndpunkt.
Även om man fasthölle vid att tillerkänna sådan rätt endast åt personer, vilka
på grund av yrke eller tjänst äro förhindrade att infinna sig vid valurnan, skulle
ett mycket stort antal väljargrupper, såsom handelsresande, reseinspektörer,
vissa montörer samt säsongarbetare av olika slag kunna anses behöriga att
på angivna sätt utöva sin rösträtt. För övrigt skulle inom snart sagt varje
yrke kunna uppletas fall, då en person på grund av sin utövning därav bleve
förhindrad att infinna sig vid valförrättningen — för att nämna ett exempel,
lantbrukare i skördebrådska. En rationell utsträckning av rätten med
hänsyn till förfall på grund av yrke eller tjänst måste medföra ett beträdande
utav den av Kungl. Maj:t år 1919 föreslagna men av riksdagen då avvisade
vägen, d. v. s. införande av ett generellt stadgande om rätt att rösta medelst
valsedelsförsändelse för varje väljare, som på grund av yrke eller tjänst är
förhindrad att personligen deltaga i valet.
Utsträckes åter rätten att använda valsedelsförsändelse utöver den gräns, som
dragés genom att fordra förfall pa grund av yrkes- eller tjänsteförpliktelsc —
vilket för övrigt icke kan ske utan grundlagsändring — torde det bliva än
svårare att sedan draga någon rationell gräns för åtnjutande av rätten. Sjuka,
lytta och ålderdomssvaga liksom avlägset boende och sådana, vilka på grund
av avspärrning i anledning av smittosamma sjukdomar icke kunna infinna sig,
hava redan framträtt såsom grupper, för vilka krav i ifrågavarande hänseende
rests. Åtskilliga andra fall kunde i sådant sammanhang förtjäna beaktande.
KonstitutionsutskotMs utlåtande, Ni''
5
Medgåves rätten för angivna grupper, kunde med fog göras gällande, att varje
styrkt förhinder borde grunda densamma.
Utskottet finner emellertid, att en mera vittgående utsträckning av rätten att
rösta utan personlig inställelse måste antagas komma att allvarligt inkräkta
pa de nuvarande principerna för valskicket. På grund av de relativt stränga
formkrav, som till förhindrande av missbruk måste uppställas vid röstning medelst
valsedelsförsändelse, torde sålunda en allmännare rätt att använda detta
Valsätt lätt medföra krav på rätt att rösla genom fullmäktig. Redan valsedelsförsändelsesystemet,
tillämpat i större utsträckning, torde vara ägnat att underlätta
obehörig påtryckning på valmännen. Det behöver blott erinras om de
möjligheter i detta avseende, som skulle föreligga beträffande t. ex. sjuka personer
eller säsongarbetare, samlade i en barack. Även i andra hänseenden vore
menliga följder för valsäkerheten att frukta. Bland annat kan erinras om
den förhållandevis höga kassationsprocent, som redan nu kännetecknar de genom
valsedelsförsändelse avgivna rösterna. Slutligen skulle en vidsträcktare användning
av valsedelsförsändelse förringa värdet av de preliminära röstsammanräkningar,
som numera skola verkställas på valdagen, och sålunda åter
framskjuta tidpunkten för valresultatets överblickande.
Utskottet anser sålunda, att de gällande grundprinciperna för valsedelsförsändelses
användande icke böra frångås. Med denna utgångspunkt finner utskottet
även den begränsgning, gällande lag i detalj ger institutet, vara väl
funnen. De yrkes- och tjänstegrupper, vilka i lagarna angivas, äro väl avgränsade
och kännetecknas därav, att yrkesutövningen måste medföra ett permanent
eller regelmässigt vistande utom valdistriktet, som i de flesta fall icke
kan avbrytas för rösträttens utövande.
Utskottet vill visserligen icke förneka möjligheten av att ytterligare yrkesgrupper
skulle kunna fylla här angivna kännetecken. Så är emellertid ingalunda
förhållandet med de grupper av väljare, för vilka i nu förevarande motioner
ifrågavarande rätt begäres. Det torde för övrigt vara tvivelaktigt, huruvida
de i motionerna angivna grupperna äro att hänföra till sådana, beträffande
vilka yrkes- eller tjänsteutövning förhindra deltagande i valförrättningen,
varför ett bifall till motionerna torde erfordra ändring i § 24 riksdagsordningen.
Vidkommande den i motionen II: 102 berörda gruppen, studerande vid universitet,
högskolor och seminarier, vill utskottet framhålla, att icke ens hälften
av dessa studerande torde hava nått den ålder, att de överhuvud äga rösträtt,
och att endast en förhållandevis ringa del torde innehava den ålder,
att de äro röstberättigade vid landstings- och elektorsval. Beträffande valen
av stads-, kommunal- och municipalfullmäktige vill utskottet för övrigt ifrågasätta,
huruvida icke ifrågavarande studerande i regel sakna intresse att deltaga
i valen inom hemkommunen, då de vid uppnådd rösträttsålder i de flesta
fall sedan flera år huvudsakligen vistats å studieorten och aldrig haft tillfälle
att medverka i hemortens kommunala liv. Ett legitimt behov i nämnvärd
utsträckning av rätt för studerande att rösta medelst valsedelsför
-
Motiorun
11:102.
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 4.
Motionen
11:103.
sändelse torde i varje fall endast föreligga beträffande valen till andra kammaren.
Utskottet vill emellertid vidare erinra därom — vilket även motionären gör —
att studerande jämlikt mantalsskrivningsförordningen hava rätt att, om de så
vilja, låta mantalsskriva sig och därmed bliva röstberättigade på studieorten.
De äldre studerandena, vilka hava rösträtt, torde också i många fall hava begagnat
denna rätt. Slutligen kan anmärkas, att det — i motsats mot vad motionären
gör gällande — i många fall torde vara möjligt för studenterna att
utan större olägenhet uppskjuta sin avresa till universitet eller högskola vid
höstterminens början över tredje söndagen i september, då valen regelmässigt
förrättas.
En undersökning av förhållandena i förevarande hänseenden vid Uppsala
universitet, för vars studerande behovet av den ifrågasatta lagstiftningen med
hänsyn till deras hemorters ofta avlägsna belägenhet i förening med de universitetsstuderandes
genomsnittligt relativt höga ålder torde vara störst, ger vid
handen, att för sistlidna hösttermin, varunder de senaste andrakammarvalen
inföllo, 3,170 studenter voro upptagna i studentkatalogen, av vilka omkring
1,740 nått den ålder, att de ägde rösträtt. Av dessa måste emellertid ett betydande
antal antagas hava varit mantalsskrivna och ägt rösträtt i Uppsala. I
sistnämnda siffra ingå sålunda ett hundratal docenter samt ytterligare ett flertal
lärare och andra vid olika institutioner i Uppsala fast knutna personer.
Vidare bör anmärkas, att sammanlagt 556 studenter tillhörde Stockholms eller
Upplands nationer, och för dessa studenter kan i regel något egentligt behov
av rätt att rösta medelst valsedelsförsändelse icke anses föreligga.
Frånsett övriga skäl mot bifall till motionen kan utskottet således icke finna,
att ett så stort behov av den ifrågasatta rätten för studerande föreligger, att
det bör föranleda ändrad lagstiftning.
Vidkommande motionen 11:103 förefalla de i densamma framställda förslagen
föga genomtänkta, och motionens hemställan är synnerligen dunkelt formulerad.
Utskottet vill till en början erinra därom, att utom Sverige bosatta
medborgare enligt mantalsskrivningsförordningen icke skola mantalsskrivas inom
riket och följaktligen icke heller här äga rösträtt. Därest motionären sålunda
åsyftar att bereda även från Sverige utflyttade medborgare tillfälle att rösta
i Sverige, innebär detta en utvidgning av själva rösträtten och icke blott en
reform beträffande sättet att avgiva valsedel. Utskottet kan emellertid icke
finna, att från Sverige emigrerade personer, även om de bevara svensk medborgarrätt,
vilket för övrigt kan vara beroende på utländsk lagstiftning, böra
äga rösträtt här i landet.
Åsyftar åter motionären endast att bereda rätt för svenskar, som tillfälligtvis
vistas utomlands men fortfarande äro här mantalsskrivna, att avgiva sin
röst medelst valsedelsförsändelse, kan utskottet icke heller härutinnan biträda
motionärens önskemål. Som exempel på personer, vilka skulle vara i behov av
dylik rätt, anför motionären Sveriges ombud vid Nationernas förbunds möten
ävensom diplomater och konsuler. Beträffande den förra kategorien torde den
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr k. 7
vara alltför speciell för att rimligen kunna föranleda några särskilda lagstiftningsåtgärder
i förevarande hänseende. Vad beträffar den senare kategorien,
diplomater och konsuler, är endast att erinra, att dessa personer, som ovan
anmarkts, sedan 1924 äga den ifrågavarande rätten, vilket motionären tycks
hava förbisett. Beträffande Övriga utom landet vistande men här mantalsskrivna
svenskar finner utskottet denna grupp vara alltför oenhetlig för att den
generellt skulle tillerkännas en rätt, som förvägrats många inom landet vistande
svenskar, vilka kunde vara i lika stort behov därav. Att tillerkänna t. ex. alla
turister en sådan rätt skulle otvivelaktigt förefalla oegentligt och att urskilja
aet mera legitima behovet för utrikesresande av rätt till valsedelsförsändelse
måste ställa sig synnerligen svårt. Det kan dessutom ifrågasättas, om det ens
i och för sig vore lämpligt, att särskilda möjligheter att rösta bereddes svenskar,
vilka för sina privata intressen längre tid vistats utomlands och därigenom
förlorat den omedelbara kontakten med svenska förhållanden —- vilken kategori
väl vore den, som i största utsträckning skulle begagna en rätt till valsedelsförsändelse.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
1) att motionen II: 102 icke matte till någon riksdagens
åtgärd föranleda,
2) att motionen 11:103 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 26 februari 1929.
På konstitutionsutskottets vägnar:
X. von GEIJER.
N ar varande rKexi&T von Geijer, Sävström, Strömberg, David Bergström, Thulin*,
6nn 1 -r ■ Hansson, Hellberg, K. J. Ekman*, Vennerström, Alexander Nilsson
Gustafson i Kasenberg, Jansson i Edsbäcken*, Borg, Laurén*, Andersson i Igelstad
’ KarlsS°n 1 Vadstena > Petersson i Broaryd, Holmström och Björck i Kristian
-
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Stendahl, Hellberg, ''Alexander Nilsson, Gustafson i Kasenberg
Lauren, Petersson i Broaryd, Holmström och Björck i Kristianstad, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
8
K onstitutionsutskottets utlåtande Nr Jf.
Det motiv, som föranlett undantag från fordran på personlig inställelse vid
rösträttens utövning, ligger naturligtvis i en uppfattning av denna rätt såsom
så medborgerligt värdefull, att ingen utan tvingande skäl bör förhindras att
använda densamma. En sadan uppfattning synes utskottet alldeles riktig.
Men nu gällande bestämmelser för röstning genom valsedelsförsändelse kunna
näppeligen sägas svara däremot.
Kungl. Maj :t hade också vid den riksdag, då dessa bestämmelser infördes,
föreslagit, att de skulle erhålla en mera generell lydelse och följaktligen en
mera omfattande giltighet. Av förklarlig försiktighet, när det gällde en n,i
ordning, vågade emellertid vederbörande utskott icke ga sa langt, utan inskränkte
undantaget från personlig inställelse till vissa bestämda medborgarkategorier.
Men på samma gång uttalade det också oförbehållsamt, att vad det
föreslog endast var en i viss mån godtycklig försökslagstiftning, innan man
vunnit nödig erfarenhet. Riksdagen gjorde genom bifall till utskottsföTslaget
denna motivering till sin egen.
Sedan dess ha tio år förflutit. Under denna tid har givetvis en viss erfarenhet
samlats. Så har bland annat en inom utskottet verkställd undersökning
visat, att valsedelsförsändelse användes i en försvinnande ringa omfattning:
endäst ungefär Vs procent av de röstande betjäna sig darav. Den ovar
således praktiskt taget knappt någon inverkan på valresultatet. Då den haller
sig vid en så obetydlig siffra, kan det tagas för givet att denna siffra icke
skulle mera avsevärt ökas, om försändelserätten utsträcktes till en del andra,
som av billighetsskäl borde fa använda den.
Gång på gång ha också förslag väckts om sådan utsträckning, och förslag
i samma syfte komma helt säkert framgent att framföras till förmån för medborgargrupper,
som av olika anledningar förhindras att utöva sin rösträtt.
Dessa yrkanden kunna naturligtvis avvisas, och därvid kan som skal aven anföras
den nyss berörda erfarenheten av försändelsernas fåtalighet. Men principiellt
bör enligt utskottets uppfattning ingen som äger rösträtt förhindras
att bruka den. Och därför borde det på grund av nu vunnen erfarenhet undersökas
huruvida icke en mer tillfredsställande ordning på här ifragavarande
område än den, som 1919 års försökslagstiftning åstadkom, kan genomforas.
Utskottet får för den skull hemställa,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte begära utredning,
huruvida och i vilken omfattning rätten till användning
av valsedelsförsändelse må kunna utvidgas, samt eventuellt
av denna utredning föranlett förslag.
Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Soner,
290721
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.