Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot svenska staten.

1929-05-17 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1929:115, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot svenska staten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

1

Nr 115.

Ankom till riksdagens kansli den 17 maj 1929 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse

med anledning av visst av danske undersåten E.

Bruun framställt krav mot svenska staten.

(1 :a avd.)

Uti en till riksdagen avlåten, den 26 april 1929 dagtecknad proposition (nr

232), vilken till förberedande behandling hänvisats till statsutskottet, har

Kungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen fogat utdrag av statsrådsprotokollet

över utrikesdepartementsärenden nämnda dag, föreslagit riksdagen

att till bestridande av gottgörelse med anledning av visst av danske

undersåten, ingenjören E. Bruun framställt krav mot svenska staten under

riksstatens tredje huvudtitel för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag

av 50,000 kronor.

Ministern för utrikes ärendena har efter gemensam beredning med cheferna

för kommunikations- och finansdepartementen i ärendet anfört följande:

»Genom kontrakt den 25 juni 1913 (Bil. A.) med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

åtog sig danske undersåten L. C. Olesen att före den 1 juli 1916 på entreprenad

utföra anläggning av fiskehamn vid Träslövs fiskeläge i Hallands

län. Kontraktet föreskrev en dagabot av 100 kronor för entreprenadtidens

överskridande, därest ej förlängning därav särskilt avtalats eller dröjsmålet

förorsakats av force majeure (§ 12). I händelse av entreprenadtidens överskridande

av annan orsak än force majeure ägde beställaren därjämte rätt att

fråntaga entreprenören arbetet och själv utföra det på dennes risk och bekostnad

(§ 13).

Genom avtal den 19 januari 1915 (Bil. B.) mellan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

och danske undersåten, ingenjören E. Bruun överläts nämnda entreprenadkontrakt

å Bruun, varvid entreprenadtiden utsträcktes till utgången av

år 1916.

Under år 1916 konstaterades försening i arbetet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

som i skrivelse till Bruun framhöll önskvärdheten av att detsamma

bedreves med ökad intensitet. Under en härav föranledd omfattande skriftväxling

gjorde Bruun gällande, att styrelsen vore skuld till förseningen, och gjorde

Bihang till riksdagens protokoll 1929. 6 saml. 63 häft. (Nr 115—116.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

på denna grund förbehåll om förlängning av tiden för arbetets fullbordande.

Dessa framställningar tillbakavisades av styrelsen.

Efter entreprenadtidens utgång, då cirka en tredjedel av arbetet återstod

ofullbordad, meddelade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen Bruun, att den komme

att enligt kontraktet kräva dagabot. Detta besvarades av Bruun med hänvisning

till att inträdd force majeure redan för länge sedan skulle hava berättigat

honom att nedlägga arbetet samt att försummelser från styrelsens sida fördröjt

arbetet. Ett av Bruun den 4 juli 1917 framställt förslag om skiljedom

accepterades i princip av styrelsen, som dock önskade uppskov med sådant förfarande

till dess arbetet avslutats, då samtliga meningsskiljaktigheter kunde

på en gång avgöras.

Den 26 september 1917 anmälde Bruun till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

att arbetet automatiskt upphört på grund av bränslebrist, och föreslog, att styrelsen

skulle låta framdraga elektrisk ledning för åstadkommande av drivkraft.

I annat fall vore enligt Bruuns förmenande arbetets fortsättande ogörligt. Han

ville emellertid, om styrelsen likväl insisterade å dess fortsättande, efter bästa

förmåga söka utföra det enligt räkning. På grund av fördyringen hemställde

Bruun vidare om ett procentuellt tillägg på det avtalade priset för redan utfört

arbete.

Sedan denna framställning avslagits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen såsom

stridande mot avtalet, föreslog Bruun den 31 oktober 1917, att kontraktet

enligt närmare överenskommelse skulle hävas, att arbetet, sådant det — i färdigt

eller ofärdigt skick — förelåge, skulle överlämnas till styrelsen och att uppgörelse

skulle ske efter värdering enligt närmare avtalade villkor. Framställningen

avslogs av styrelsen, som samtidigt förklarade sig förutsätta, att Bruun

vore ense med styrelsen om dennas övertagande av arbetet (på Bruuns risk och

bekostnad).

Mot sistnämnda uttalande protesterade Bruun i svarsskrivelse den 22 november

1917, vari han i stället vidhöll sitt förslag av den 31 oktober 1917 under

åberopande av force majeure (enligt kontraktets bestämmelser härom och i sådant

hänseende gällande allmänna principer).

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som enda utväg enligt avtalet hänvisat

till skiljedomsförfarande, hemställde Bruun den 19 december 1917 hos Kungl.

Maj:t om tillstånd till en överenskommelse, varigenom kontraktet hävdes, det

utförda arbetet överlämnades till styrelsen samt resterande betalning för utfört

arbete erlades tillika med betalning efter värdering av material och arbetsanordningar.

Bestämmande av dyrtidstillägg och annan ersättning för utfört

arbete skulle överlämnas åt skiljemän.

Sedan väg- och vattenbyggnadsstyrelsens tekniske representant vid anläggningen

i utlåtande anfört bl. a., att arbetet, rätt bedrivet, bort kunna vara färdigt

i avtalad tid och att de av Bruun åberopade bevisen för force majeure förskreve

sig från tiden efter mars 1917, avslogs i överensstämmelse med styrelsens

hemställan Bruuns framställning av Kungl. Maj:t den 8 mars 1918.

Genom skrivelse den 4 april 1918 förklarade väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

Bruun skild från arbetet i enlighet med kontraktets § 13. Häremot pro
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 115. 3

testerade Bruun och krävde, att arbetet skulle vila till dess han, sedan föreliggande

force majeure upphört, kunde återtaga detsamma.

Sedan vidare en framställning av denna innebörd till Kungl. Maj:t förklarats

ej föranleda någon åtgärd, meddelade Bruun den 1 juni 1918, att han, då väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen trots hans protest ingripit i hans arbete, betraktade

detta som avslutat.

Arbetet fullföljdes sedermera av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och fullbordades

först i mars 1921.

På Bruuns begäran hänskötos vissa tvistefrågor mellan honom och väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen till skiljedom, som avgavs den 28 september 1919. I

skiljedomen framhölls, att de förhandlingar, som förts rörande ändringar i sättet

för arbetets utförande, vållat Bruun sådan tidsförlust, att arbetstiden bort

utsträckas till den 1 juni 1917, då styrelsen skulle varit berättigad häva kontraktet.

Vid denna senare tidpunkt hade emellertid sådan force majeure inträtt,

som kunnat berättiga Bruun till förlängning av arbetstiden. Med stöd av denna

motivering ogillades dels styrelsens krav på dagabot (44,800 kronor), dels

Bruuns krav på ersättning därför att styrelsen orättmätigt skilt honom från arbetet

(130,668: 75 kronor).

Vidare ogillades ett krav på 33,000 kronor, som Bruun framställt på den

grund, att styrelsen krävt arbetets fortsättande trots rådande force majeure. Domens

motivering i denna del gick ut på att Bruun aldrig begärt att få nedlägga

arbetet utan endast begärt ändrade betalningsvillkor och att styrelsen ej genom

att avslå sistnämnda framställning ådragit sig ansvar för fördyringen.

Slutligen ogillades ett av Bruun, under åberopande av att det av honom övertagna

kontraktet avslutats före krigets början, framställt anspråk på 194,000

kronor såsom »dyrtidstillägg». Såsom domskäl anfördes, att den omständigheten,

att kontraktet slutits före världskrigets början desto mindre kunde medföra

skyldighet för styrelsen att utgiva dyrtidstillägg, som avtalet mellan

styrelsen och Bruun om kontraktets övertagande slutits efter krigets början.

Å andra sidan tillerkändes Bruun såsom vederlag för merkostnader på grund

av uppkomna tekniska svårigheter vid arbetet ett belopp av 47,797:57 kronor

jämte ränta.

Den 28 maj 1921 hemställde Bruun hos Kungl. Maj:t om bl. a. ersättning för

lidna förluster (med 194,000 kronor liksom inför 1919 års skiljenämnd). Sedan

såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som statskontoret avstyrkt bifall härtill,

avslog Kungl. Maj:t denna framställning den 2 december 1921.

Efter yrkande från båda parterna tillsattes sedermera ny skiljenämnd. I dom

den 12 april 1923 förklarade denna bl. a. Bruuns yrkanden i vad de avsåge betalning

för diverse fordringsposter med 23,678:87 kronor och ersättning för

förlust å hamnanläggningen med 354,000 kronor, allt med ränta, icke kunna

upptagas till prövning, då de måste anses omfattade av skiljedomen år 1919.

Samtidigt ogillades ett av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vid detta skiljedomsförfarande

framställt anspråk på ersättning med 442,774 kronor för de merkostnader,

som styrelsen fått vidkännas för arbetets fullbordande. Utslaget mo
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

tiverades i sistnämnda del därmed, att ehuru styrelsen varit befogad att såsom

skett skilja Bruun från arbetet, force majeure vid den tidpunkten förelegat och

sedermera vållat merkostnaden.

Skiljenämnden förklarade däremot Bruun berättigad att utbekomma dels ett

enligt kontraktet av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen innehållet belopp av

32,231: 71 kronor jämte ytterligare innehållna 4,000 kronor, dels ock viss borgensförbindelse

å 60,000 kronor.

Sedermera hemställde Bruun den 25 juli 1925 hos Kungl. Maj:t, under betonande

av den betryckta ekonomiska ställning, vari han genom hamnföretaget råkat,

om ersättning för den av honom till 454,081 danska kronor beräknade förlusten

med så stort belopp, som Kungl. Maj:t med hänsyn till de föreliggande

omständigheterna kunde finna billigt. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen avstyrkte

framställningen under hänvisning till de bägge laga kraftvunna skiljedomarna

men framhöll samtidigt, att »vad av sökanden anförts om ersättning för

vissa på ekonomisk force majeure beroende förluster torde kunna stödja sig på

en numera ganska allmän rättsuppfattning om skäligheten av en sådan ersättning».

Statskontoret, som likaledes avstyrkte framställningen, ville emellertid

icke förneka, att om saken endast såges ur billighetens synpunkt vissa skäl

kunde anses tala för ett tillmötesgående åtminstone i någon mån av Bruuns framställning.

Kungl. Maj:t avslog Bruuns framställning den 19 november 1926.

Frågan upptogs därefter under år 1927 på diplomatisk väg av danska regeringen,

varvid framhölls att Bruuns ekonomi genom hamnföretaget ödelagts

och att han hotades av fullständig ruin, därest han ej erhölle någon ersättning

av svenska staten. Från dansk sida framhölls vidare särskilt, att den uppfattning,

som legat till grund för 1919 års skiljedom —• varigenom förklarades,

att Bruun icke i anledning av den till följd av världskriget inträdda kostnadsstegringen

kunde tillerkännas något dyrtidstillägg — under tiden intill 1923

års skiljedom undergått en sådan förändring, att skiljemännen, om de ej varit

bundna av 1919 års skiljedom, säkerligen, på sätt de ock förfarit år 1923 i ett

analogt fall i mål mellan entreprenören Olesen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

skulle hava tillerkänt Bruun dyrtidstillägg.

Då de med anledning härav inledda diplomatiska förhandlingarna ännu i

februari 1928 icke lett till något resultat, framfördes vid denna tidpunkt såsom

ett för båda regeringarna antagligt förfarande för frågans fortsatta behandling

tanken på att densamma borde hänskjutas till en för ändamålet särskilt

tillsatt förlikningsnämnd, sammansatt av en svensk och en dansk medlem

samt en norrman såsom ordförande, med uppdrag att underkasta frågan närmare

undersökning och att därefter till de båda regeringarnas fria prövning

framlägga ett utlåtande om resultatet därav tillika med förslag till frågans

lösning. Sedan norska regeringen på därom framställd begäran förklarat sig

villig utse ordförande i den ifrågasatta förlikningsnämnden, utsåg Kungl.

Maj:t den 4 augusti 1928, med godkännande av de i ärendet vidtagna förberedande

åtgärderna, förutvarande revisionssekreteraren, häradshövdingen Algot

Bagge till svensk medlem uti förlikningsnämnden. Till ordförande i nämn
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

5

Jen utsågs av norska regeringen höiesterettsdommer Paal Berg. Från dansk

sida utsågs professorn Kristian Sindballe.

Förlikningsnämndens utlåtande (Bil. C.) avgavs under sistlidne februari månad

och innebar, att den norske medlemmen förordade en ersättning av 75,000

kronor, till vilket förslag den danske medlemmen subsidiärt anslöt sig, ehuru

han i första hand tillstyrkt ett högre belopp, under det att den svenske medlemmen

i ett särskilt yttrande föreslog 30,000 kronor.

Under det att sålunda nämndens samtliga medlemmar funnit billighetsskäl

tala för att nagon ersättning lämnades Bruun, hava meningarna divergerat

rörande det belopp, varmed sådan gottgörelse borde utgå. Som framgår av

majoritetens och den svenske medlemmens utlåtanden, har den bristande enigheten

härutinnan framför allt orsakats av skiljaktiga meningar dels rörande den

tidpunkt, vid vilken ekonomisk force majeure finge anses hava inträtt för

Bruun, dels ock beträffande den under världskriget inträffade prisstegringens

inverkan i det förevarande fallet. I förstnämnda hänseende har majoriteten ansett,

att Bruun, då han 1915 övertog entreprenadkontraktet utan annan ändring

av de år 1913 uppgjorda villkoren än att arbetstiden för honom förlängdes med

ett halvt år, befunnit sig i ett ekonomiskt tvångsläge (på grund av försträckning

till den dåvarande entreprenören), av vilket skäl Bruuns avtal med vägoch

vattenbyggnadsstyrelsen i viss mån skulle varit att betrakta som ett förkrigskontrakt.

Den svenske medlemmen, vilken icke kunnat biträda denna uppfattning

och därför funnit ekonomisk force majeure hava inträtt vid en betydligt

senare tidpunkt än enligt majoritetens uppfattning, har, förutom detta skäl

för en relativt låg ersättningssumma, åberopat jämväl den förebragta utredningen

rörande den faktiska stegringen av lönenivån å arbetsplatsen.

Ungefär samtidigt med avslutandet av förlikningsnämndens arbete avled

ingenjör Bruun (den 12 februari 1929). Enligt vad som inhämtats är dödsboet

insolvent, i det att skulderna torde med minst 100,000 kronor överstiga

tillgångarna, varför arvingarna avträtt boet till urarvakonkurs. Bruun efterlämnar

tre döttrar i ett första gifte i åldern 17—22 år samt änka, efter allt

att döma i små omständigheter.

Då det nu gäller att från svensk sida taga ställning till det föreliggande

förslaget till definitiv reglering av denna fråga, vill jag i första hand framhålla,

att någon rättsligt grundad fordran mot svenska statsverket ej föreligger.

Sasom framgar av vad ovan anförts hava nämligen de krav från Bruuns

sida, varom nu är fråga, blivit genom bindande skiljedom underkända. Vidare

synes det mig i varje fall tveksamt, huruvida billighetsskäl, som i saken åberopats

eller kunna åberopas, tillräckligt motivera utanordnandet av en gottgörelse.

Enär emellertid från svensk sida sakens hänskjutande till förlikning medgivits,

varvid jämväl torde hava beaktats det ekonomiska nödläge, vari Bruun

råkat, och med hänsyn till den synnerliga vikt danska regeringen visat sig fästa

vid ett tillmötesgående av dess upprepade framställningar, har jag icke desto

mindre, sedan ärendet underställts utrikesnämnden, stannat vid att vilja för
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

orda en gottgörelse, vilken dock icke torde böra sättas högre än 50,000 kronor.

För ändamålet torde ett extra anslag böra äskas å riksstaten för budgetåret

1929/1930. Med hänsyn till resultatet av den hittillsvarande riksdagsbehandlingen

av de olika huvudtitlarna i statsverkspropositionen torde det ifrågasatta

anslaget kunna täckas inom ramen av de inkomster, som beräknas enligt budgetförslaget.

Som torde framgå av ovanstående skulle Bruuns efterlämnade änka och barn

icke erhålla någon del av en eventuell betalning från svenska staten, därest

denna inginge i dödsboet. På grund av min uppfattning angående den bärande

grunden för ifrågavarande utbetalning kan jag emellertid icke anse ett dylikt

resultat tillfredsställande utan förordar, att 25,000 kronor överlämnas till

konkursboet samt 25,000 kronor fördelas mellan Bruuns änka och barn, på sätt

Kungl. Maj :t kan finna skäligt bestämma. Förutsättningen för ifrågavarande

utbetalning torde böra vara, att såväl konkursboet som Bruuns änka och barn

förklara sig avstå från varje ytterligare krav mot svenska statsverket.»

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag hemställer utskottet,

att riksdagen må till bestridande av gottgörelse med anledning

av visst av danske undersåten, ingenjören E. Brunn framställt

krav mot svenska staten under riksstatens tredje huvudtitel

för budgetåret 1929/1930 anvisa ett extra anslag av

50,000 kronor.

Stockholm den 17 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

ANDERS ANDERSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar J. L. Widell, O. Bergqvist, G. P. V. Nilsson

i Gränebo, C. A. Carlsson i Gävle, K. V. Rydén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla,

Oscar Olsson, J. Pålsson, J. G. Walles, P. A. Bergström, I. Hj. E. Pauli och A. Thelin;
från

andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. R. Jansson i Falun,

S. Bengtsson i Norup, O. Olsson i Kullenbergstorp, J. L. Carlsson-Frosterud, A.

Å.son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, E. J. Wigforss, J. Olofsson i Digernäs,

S. Persson i Fritorp, O. E. F. Järte och C. A. Anderson i Storegården.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1929:233 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående gottgörelse med anledning av visst av danske undersåten E. Bruun framställt krav mot s a1 i texten