Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om löneförbättring för vissa äldre subalternoffeer are.

1929-05-03 · 5 sidor


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: inget tryckt sidnummer kunde läsas ur riksdagens text; sidorna visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1929:91, Utlåtande i anledning av väckt motion om löneförbättring för vissa äldre subalternoffeer are.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

<Statsutskottets utlåtande Nr 91.

Nr 91.

Ankom till riksdagens kansli den 3 maj 1929 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om löneförbättring

för vissa äldre subalternoffeer are.

(l:a avd.)

Uti eu inom andra kammaren av lierr I. Anderson i Linköping väckt

motion, nr 141, har hemställts, att riksdagen måtte besluta sådan ändring

av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare, att lönebeloppet

för de subalternofficerare, vilka under tre år uppburit lön i 6:e löneklassen,

skall — oavsett om befordran till kapten ägt rum eller icke — därefter utgå

enligt i nämnda reglemente för 7:e löneklassen upptagna belopp.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande.

»År 1927 fastställdes nytt, definitivt avlöningsreglemente för officerare

m. fi. Detta reglemente var, frånsett vissa smärre jämkningar, avfattat i

överensstämmelse med det förut gällande provisoriska. Bland annat bibehöllos

lönebeloppen oförändrade. Ehuru det sålunda definitiva avlöningsreglementet

varit gällande under icke fullt två år, anser jag mig likväl böra

av nedan angivna skäl framlägga förslag till viss ändring i detsamma.

Enligt mitt förmenande var det nämligen eu omständighet, som icke erhöll

erforderligt beaktande i det nya avlöningsreglementet, men vilken är

av så allvarlig natur, att rättelse i någon form måste åstadkommas. Det

togs nämligen ingen som helst hänsyn därtill, att befordringsförhållandena

till följd av 1925 års försvarsbeslut blevo avsevärt försämrade, vilket i rea

liteten bringat personalens lönefråga i ett ogynnsammare läge, än vad fallet

var före genomförandet av nämnda försvarsbeslut. Möjligheterna att vinna

befordran hava minskats därigenom, att indragningarna främst drabbat de

högre graderna, vartill kommer, att det sätt, på vilket överföringen till övergångsstat

i allmänhet blivit verkställd, än ytterligare minskat befordringsutsikterna.

Följden har också blivit eu fullständig stagnation inom de olika

graderna, och befordran i annan form än »i regementet» och »i armén»

förekommer numera knappast.

Särskilt måste det väcka bekymmer, att befordran till kapten vid regemente

blivit till ytterlighet försenad. Enligt vad som angavs av chefen för

generalstaben i hans förslag till övergångens ordnande, borde nu nämnd

befordran vinnas efter 15 tjänsteår, vilket genomsnittligt borde motsvara en

levnadsålder av 37 år. Dessa siffror visa redan nu en oroväckande tendens

till stegring. Enligt vad som framgår av de på ingående undersökningar

baserade statistiska beräkningar beträffande åren 1929—1933, som blivit fram
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 91,

Utskottets

yttrande■

lagda i Ny militär tidskrift, häfte nr 22 föregående år, komma levnadsåldern

och tjänsteåldern vid kaptensbefordran att beträffande exempelvis infanteriets

löjtnanter för nämnda tidsperiod att uppgå till 37.6; 39.7; 39.9; 41 och 41.3

levnadsår, respektive 16.2; 17.3; 17.8; 18.4 och 19 tjänstår. Med all sannolikhet

kommer denna stegring av åldern att fortgå jämväl under de därpå

följande åren. Samtidigt som den av 1925 års riksdag beslutade nedskärningen

av kadrerna framtvungit ökade krav på arbetsdugligheten hos de

kvarvarande officerarna, hava alltså befordringsmöjligheterna och därmed

löneförmånerna till den grad försämrats, att de kunna befaras bliva en direkt

anledning till nedsatt tjänstbarliet hos officerskåren.

För att redan nu vinna någon rättelse i det påtalade missförhållandet, är

det nödvändigt att åtminstone åstadkomma någon förbättring uti rådande

avlöningsförhållanden för den av 1925 års försvarsbeslut hårdast drabbade

kategorien av officerskåren, nämligen de äldre subalternofficerarna. Detta

synes lättast kunna vinnas genom att göra 7:e löneklassen gemensam för

löjtnants- och kaptensgraderna på så sätt, att den kommer att utgöra den

högsta i den förra och den lägsta i den senare lönegraden. Att en sådan

åtgärd skulle möta några oöverstigliga svårigheter i lönetekniskt avseende

är svårt att förstå, eftersom detta lönesystem vad underofficerskåren, civilmilitära

personalen och civila befattningshavare beträffar, är i stort sett lagt

enligt enahanda grundsatser.»

Över föreliggande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

yttrande från försvarsväsendets lönenämnd, vilket yttrande är såsom bilaga

fogad vid detta utlåtande.

Utskottet måste visserligen finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena

försämrats för vissa grupper av beställningshavare genom det

sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad. Då emellertid

många olika faktorer inverka på bedömandet av den i motionen behandlade

frågan och en allmän överarbetning av bl. a. gällande löneplan för

officerare torde kunna förväntas komma att verkställas av 1928 års lönekommitté,

har utskottet i likhet med lönenämnden ansett, att motionen icke

bör till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Andersons i Linköping förevarande motion II: 141

icke må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 maj 1929.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: Se under utlåtandet nr 89.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr Öl.

Till riksdagens statsutskoll.

llilayn.

Genom beslut den 8 innevarande februari liar Kung], Maj:t anbefallt försvarsväsendets

lönenamnd att snarast möjligt och senast den 10 mars 1929 till

statsutskottet avgiva yttrande över eu av 1. Anderson i Linköping- inom andra

kammaren väckt motion nr 141 om löneförbättring för vissa äldre subalternofficerare.

Till åtlydnad härav får lönenämnden anföra följande.

1 förevarande motion yrkas sådan ändring av officersavlöningsreglementet,

att I önebeloppet för de subalternofficerare, vilka under 3 år uppburit lön i (i:e

löneklassen, skulle — oavsett om befordran till kapten ägt rum eller icke —

därefter utgå enligt i nämnda reglemente för 7:e löneklassen upptagna belopp.

Uti eu för närvarande på Kungl. Maj:ts prövning beroende framställning har

1925 års tillfälliga oflicerskommitté hemställt om avlåtande av proposition till

årets riksdag med ett av kommittén framlagt förslag i ämnet. Detta förslag

går såtillvida längre än motionen, att enligt detsamma i motionen avsedda

subalternofficerare skulle efter 3 års kvarstående i 7 :e löneklassen uppflyttas

i 8:e löneklassen.

Över omförmälda framställning hava arméförvaltningen, marinförvaltningen

och flygstyrelsen i gemensamt avgivet utlåtande anfört följande.

»Frågan om konstruktionen av löneskalorna för kompaniofficerare har varit

föremål för en ingående undersökning av 1918 års militära avlöningssakkunniga.

Uti sitt den 10 februari 1921 avgivna betänkande, vilket legat till gruml

för det nu gällande lönesystemet för officerare och underofficerare m. fl., anförde

de sakkunniga, bland annat, att i vissa från olika militära myndigheter

avgivna yttranden föreslagits, att en gemensam löneskala skulle anordnas för

samtliga kompaniofficerare. Då emellertid de sakkunniga ansett ofrånkomligt,

att lönesystemet ordnades på sådant sätt, att varje befordran till beställning

med större ansvar och mera fordrande tjänstgöring dels omedelbart vid befordringstillfället

åtföljdes av ökad avlöning och dels medförde möjlighet att i den

nya tjänsten nå högre slutavlöning än som kunnat vinnas i den lägre tjänsten,

hade de sakkunniga föreslagit tre särskilda lönegrader för kompaniofficerare,

nämligen en för underlöjtnanter (fänrikar), eu för löjtnanter och en för kaptener.

För möjliggörande av erforderlig löneförhöjning vid befordran hade det

befunnits nödvändigt att icke införa några gemensamma löneklasser för ifrågavarande

tre lönegrader, utan hade löneskalorna genomgående ordnats så, att

slutlönen för en grad understege begynnelselönen för närmast högre grad.

Av betänkandet framgår vidare, att de sakkunniga, som föreslogo antalet

löneklasser till två för underlöjtnants-fänriksgraden och fyra för löjtnantsrespektive

kaptensgraderna, haft under övervägande ett från militärt håll framställt

förslag om ökning av antalet löneklasser. Såsom skäl för det härom framställda

förslaget hade framhållits behovet att för beställningshavare, vilkas befordran

blivit fördröjd på grund av sämre befordringsförhållanden inom vissa

truppförband, möjliggöra en utjämning av löneförhållandena. Särskilt liade

därvid avsetts, att för löjtnanter, som under längre tid finge vänta på befordran

till kapten, bereda en ökad avlöning i avbidan på vinnandet av sådan befordran.

Då införandet av ytterligare löneklasser inom löjtnantsgraden skulle medföra,

att slutavlöningen för löjtnanter, vilka eventuellt icke vore kompetenta till

kaptensbefordran, komme att föras upp till ett högre plan, än som skäligen

borde ifrågasättas för beställningshavare i förevarande grad, hade de sakkunniga

emellertid ansett sig icke kunna på angivet sätt tillmötesgå omförmälda

önskemål.

opaginerad Kontrollera mot PDF

in

Statsutskottets utlåtande Nr 91.

Till jämförelse med den sålunda lämnade redogörelsen för anordnandet av

löneskalorna för kompaniofficerare torde få anföras, vad de sakkunniga uttalat

beträffande löneskalorna för underofficerare. Beträffande dessa förordade de

sakkunniga en sådan anordning, att eu underofficer, vilken under längre tid

fått vänta på befordran, skulle kunna ernå högre avlöning i innehavande grad

än den, som tillkomme annan till högre grad befordrad, men till tjänsteåldern

yngre underofficer. I sådant syfte hade de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att

vissa löneklasser inom närliggande lönegrader för underofficerare gjordes gemensamma.

Härigenom hade i förevarande avseende en närmare överensstämmelse

med kommunikationsverkens lönesystem kunnat åvägabringas än vad som vid

uppgörandet av löneskalorna för kompaniofficerare varit möjligt.

Från om löneskalornas konstruktion har sedermera varit föremål för övervägande

i samband med avlöningssystemets definitiva utformande. Av det vid

Eders Ivungl. Maj:ts proposition nr 7 till 1927 års riksdag fogade statsrådsprotokollet

med därtill hörande bilagor inhämtas (sid. 36), bland annat, att

vissa militära myndigheter ifrågasatt, att löneplanen O borde ändras sålunda,

att den, liksom vad som genomgående gällde inom löneplanen Uo, åtminstone

i de lägre lönegraderna komme att upptaga vissa gemensamma löneklasser för

två varandra närliggande lönegrader.

I avgivet yttrande hade Arméförvaltningen uttalat, att, då ett biträdande

av förslaget skulle rubba de grunder, enligt vilka det från år 1922 gällande

militära lönesystemet blivit uppbyggt, och konsekvensen av ett sådant biträdande

i varje fall icke utan en noggrann undersökning kunde överblickas, ämbetsverket

ansett sig icke kunna ansluta sig till de uttalade önskemålen om

ändrad konstruktion av löneplanerna. .

Icke heller försvarsväsendets lönenämnd ansåg sig kunna tillstyrka en

ändring av löneplanerna. Uti sin underdåniga skrivelse den 20 oktober 1926,

med förslag till avlöningsreglemente för officerare och underofficerare samt

civilmilitära beställningshavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet, anförde

sålunda lönenämnden (se proposition nr 7/1927 sid. 37), att, då löneplanerna

för officerare och underofficerare samt civilmilitär personal vid armén

och marinen fastställts så sent som vid 1921 års riksdag, lönenämnden ansett

en genomgående revision av nämnda löneplaner näppeligen för det davarande

kunna ifrågakomma. En dylik revision syntes i allt fall icke böra företagas,

förrän viss tids erfarenhet vunnits i fråga om de verkningar, den nya försvarsorganisationen

kunde komma att utöva å de olika beställningshavarnas arbetsåligganden.

Ett tillfälle att överväga frågan komme för övrigt att erbjuda sig

i samband med dyrtidstilläggens avskaffande och sammanslagning med de fasta

Till denna lönenämndens uppfattning anslöt sig föredragande departements
-

chefen. . .... ,

Beträffande det nu föreliggande förslaget innebär detsamma, att tor andra

och tredje lönegraderna i löneplanen O vissa löneklasser skulle bliv a _ gemensamma

eller alltså just eu sådan anordning, som 1918 års militära avlöningssakkunniga

för sin de) ansågo sig icke kunna tillstyrka, __

Emellertid anse ämbetsverken i hög grad behjärtansvärt. om en lörbattrad

löneställning kunde beredas sådana äldre löjtnanter, som på grund av ogynnsamma

bcfordringsförliållanden nödgas under längre tid kvarsta i löjtnants
En''ändring

i löneställningen för beställningshavare i andra lönegraden av

löneplan O i officersavlöningsreglementet torde dock eventuellt kräva ändring

i löneskalorna jämväl för andra beställningshavare, tillhörande samma löneplan

eu åtgärd, som i sin ordning kan befinnas kräva jämkning jämväl i avseende

å löneställningen för vissa av de civilmilitära beställningshavare, vilka

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande, Nr Hl.

I I

iiro hänförda till löneplan (J i samma reglemente. I övrigt torde ett bifall till

förslaget kunna, beträffande löne- och pensionsförliållandena, föranleda konsekvenser,

som icke utan eu mera ingående undersökning kunna överblickas.

På grund härav få arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen

i anslutning till ovan åberopade, av försvarsväsendets lönenämnd i dess skrivelse

den 20 oktober 1926 gjorda uttalande, i underdånighet föreslå, att framställningen

måtte överlämnas till 1928 års lönekommitté för att tagas i övervägande

vid fullgörande av det kommittén anförtrodda uppdrag.»

Lönenämnden har för sin del i utlåtande denna dag biträtt nämnda myndigheters

i ärendet gjorda hemställan.

Under åberopande av vad sålunda förekommit anser sig lönenämnden böra

hemställa, att föreliggande motion icke måtte föranleda någon åtgärd.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad, ordförande,

ledamöterna Afzelius, Jansson, P. Nilsson, Giron, J. Nilson och

Almroos.

Stockholm den 20 februari 1929.

KARL LE VINSON.

Georg Z. Topelitts.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.