Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn polisväsendet i riket.
1930-02-28 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1930:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn polisväsendet i riket.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen
örn polisväsendet i riket.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 264,
vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Öhman m. fl. hemställt 1)
att riksdagen måtte besluta i skrivelse till regeringen anhålla om förslag till
sådan ändring i lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket, att de kommunala
myndigheterna medgivas rätten att själva välja, anställa och bestämma
antalet polismän och fjärdingsman, som inom respektive polisdistrikt kunna
anses erforderliga; samt 2) att förpliktelsen för städer eller kommuner att
hålla s. k. reservpolis bortfaller och stadganden införas i polislagen om förbud
för polisens användning mot arbetarna vid arbetskonflikter.
Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får
utskottet hänvisa till motionen.
Av de i motionärernas hemställan under 1) framställda yrkandena får utskottet
först till behandling upptaga yrkandet örn införande i polislagen av
stadganden örn rätt för de kommunala myndigheterna att bestämma antalet
polismän.
Enligt 1 § polislagen skall riket för polisverksamhetens upprätthållande
vara indelat i polisdistrikt. Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse
är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal — alla köpingar,
tillkomna år 1864 eller senare — skall utgöra särskilt polisdistrikt.
I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, som regel en eller flera hela
kommuner, utgöra polisdistrikt, I 2 § stadgas, att i stad, så ock i köping,
som nyss nämnts, skola polismän samt i övriga polisdistrikt fjärdingsman
(polismän) finnas anställda i den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens
ombesörjande inom distriktet. Antalet polismän bestämmes av
polisdistriktet, men polisdistrikten äro härutinnan underkastade kontroll från
statsmyndigheternas sida. I 14 § 2 mom. stadgas nämligen, att om polisdistrikt
uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen, skall länsstyrelsen
hos polisdistriktet göra framställning örn rättelse. Vidtages ej i anledning
av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. lard. 7 hält. (Nr 18.)
Rätten att
bestämma
antalet
polismän.
1
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
Rätten att
utse polismän.
förordna därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt
vite och fälla till sådant vite.
I fråga örn statskontroll över kommunernas fullgörande av sina förpliktelser
beträffande polisväsendet yttrade chefen för socialdepartementet vid anmälan
i statsrådet av det förslag till polislag, som genom proposition nr 58 framlades
för 1925 års riksdag, bland annat:
Med hänsyn framför allt till statens intressen av rättsordningens upprätthållande
kunde någon tvekan icke råda om att staten borde vara berättigad att
vaka över att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter i avseende å polisväsendet.
Det hade icke heller från något håll gjorts gällande, att en dylik rätt
icke borde tillkomma staten, och tvist rådde endast örn i vilka former statens
övervakningsmyndighet lämpligast borde utövas. Att vid avgörandet av berörda
spörsmål all möjlig hänsyn borde tagas till den kommunala självbestämningsrätten,
vore även departementschefens åsikt. Han funne det alitsa riktigt,
att statsmyndighets rätt att ingripa begränsades till uppenbara fall av
pliktförsummelse och han saknade anledning att föreslå, att underställningsplikt
infördes i fråga örn andra kommunala beslut än sådana, som avsåge befattningshavare
tillkommande ekonomiska förmåner. Medan i avseende å beslut
av sistnämnda art underställningsplikten vore nödvändig av hänsyn till
befattningshavarna, för vilka även en ringa lönesänkning kunde vara av stor
betydelse, borde i andra fall värdet av en föreskrift örn underställningsplikt
icke överskattas. Departementschefen utginge naturligtvis ifrån såsom något
självklart, att kommunerna i regel skulle lojalt fullgöra sina skyldigheter. I
vanliga fall komme följaktligen en kommun, som beslutat en icke motiverad
nedsättning av polispersonalens antal, att beakta redan en enkel hänvändelse
från länsstyrelsens sida. Men skulle det undantagsfall inträffa, att en kommun
verkligen önskade obehörigen försvaga sitt polisväsen, bleve det icke tillräckligt
med en underställningsföreskrift, utan länsstyrelsen mäste, oavsett en
sådan, på annat sätt ingripa mot vederbörande. Och för dylika undantagsfall
syntes det vara nödvändigt, att statsmyndigheterna erhölle fullt effektiva
maktmedel.
Motionärernas hemställan under 1) avser vidare stadgande av rätt för de
kommunala myndigheterna att själva välja och anställa polismännen.
Enligt 11 § 1 mom. polislagen tillkommer befogenheten att tillsätta ordinarie
befattningshavare, d. v. s. innehavare av befattning, som är av stadigvarande
beskaffenhet och av vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt sysselsatt,
i stad länsstyrelsen. Icke ordinarie befattningshavare tillsättes i stad av
vederbörande polischef. Vad landsbygden beträffar utövas befogenheten att
tillsätta befattningshavare av länsstyrelsen, dock att särskilda regler gälla i
fråga örn tillsättande av fjärdingsmansbefattning. Å tillsättandet av ordinarie
befattningshavare äga kommunerna enligt 13 § visst inflytande. I kommun,
som bildar eget polisdistrikt, må nämligen enligt denna paragraf polisnämnd
tillsättas. Den består av fem ledamöter, kommunalt valda för en tid
av fyra år. Innan annan ordinarie befattningshavare än ordinarie fjärdingsman
tillsättes i polisdistrikt, där polisnämnd finnes tillsatt, skall nämnden
hava erhållit tillfälle att, efter det polischefen avgivit yttrande angående de
sökande, till länsstyrelsen avgiva sådant yttrande. Finnes polisnämnd icke
tillsatt, skall tillfälle att avgiva yttrande angående de sökande i stället lärn
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
o
lias vederbörande magistrat, stadsstyrelse eller kommunalnämnd. I fråga örn
tillsättande av fjärdingsman gäller, att landsfiskalen har att avgiva yttrande
angående de sökande med uttryckligt angivande beträffande varje sökande,
huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattningen eller icke.
Därefter skall i polisdistrikt, som består av en kommun eller del av sådan,
kommunen förrätta val av fjärdingsman. Den sålunda valde skall av länsstyrelsen
förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat föranleda.
Består polisdistrikt av mer än en kommun och har för polisverksamhetens upprätthållande
bildats kommunalförbund, tillkommer valrätten förbundets direktion.
Har kommunalförbund icke bildats, skola samtliga till polisdistriktet
hörande kommuner var för sig företaga val av fjärdingsman. Enas kommunerna
örn valet, skall vad som gäller om val i polisdistrikt, som består av en
kommun, äga tillämpning. Falla kommunernas val å olika personer, skall en av
de av kommunerna valde av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke
särskilda skäl annat föranleda.
Under förarbetena till polislagen gingo meningarna mycket i sär örn lämpligaste
sättet att ordna frågan örn polispersonalens tillsättande. Enligt propositionen
skulle befogenheten att tillsätta ordinarie befattningshavare tillkomma
en för varje län och Stockholms stad tillsatt polisstyrelse, bestående
av fem ledamöter, av vilka två skulle förordnas av Kungl. Maj :t och tre utses
av kommunala representationer. Det särskilda utskott, som avgav utlåtande
över propositionen och föreslog de nu gällande bestämmelserna i ämnet, anförde
i detta hänseende:
Vad angår sättet för polispersonalens tillsättande hava i vissa motioner betänkligheter
uttalats mot att med förbigående av de för allmänna ordningens
och säkerhetens upprätthållande ansvariga myndigheterna överlämna befogenheten
att avgöra viktigare frågor örn tillsättande och entledigande av
befattningshavare vid polisväsendet åt en delvis av kommunala representationer
tillsatt polisstyrelse. Dessa betänkligheter hava även kommit till uttryck
inom utskottet. Till följd av de meningsskiljaktigheter, som sålunda förefinnas,
och för att kunna uppnå ett positivt resultat, har utskottet sökt att finna
cn samlingslinje och har trott sig funnit en sådan i det förslag, som av utskottet
framlägges. Detta förslag innebär, att de myndigheter, som hava att svara
för rättssäkerhetens upprätthållande, bibehållas vid befogenheten att själva
utse dem, som därvid skola vara dem behjälpliga. Enligt utskottets förslag
blir det sålunda vederbörande länsstyrelse, vilken såväl för städerna som för
landsbygden skall utöva ifrågavarande befogenhet.
Genom de föreslagna polisstyrelserna har propositionen velat möjliggöra ett
på en gång statligt och kommunalt inflytande på omförmälda frågors avgörande.
Göres tillsättningsmyndigheten, såsom utskottet föreslagit, rent. statlig,
torde i annan ordning böra sörjas för att det nödiga kommunala inflytandet
säkerställes. Detta torde lämpligen kunna ske på det sätt, att. de i propositionen
föreslagna polisnämnderna eller, där sådan nämnd icke finnes tillsatt,
vederbörande magistrat, stadsstyrelse, kommunalförbundsdirektion eller
kommunalnämnd alltid erhåller tillfälle att yttra sig över de sökande. Det nu
anförda gäller dock icke tillsättning av fjärdingsmansbefattningarna. Beträffande
dessa har utskottet, såsom redan antytts, .icke velat föreslå några mera
genomgripande ändringar i nuvarande tillsättningsordning utan med några
Reserv
polisen.
4 Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
smärre modifikationer bibehållit de kommunala representationernas rätt att
välja fjärdingsman.
I sin hemställan under 2) hava motionärerna bland annat påyrkat avskaffande
av den s. k. reservpolisen.
I 5 § polislagen stadgas, att i stad, vars invånarantal uppgår till minst
10,000, skall polisstyrkan vara så stor, att staden må kunna av den regelbundet
använda polispersonalen tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att
vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållandet
av allmän ordning och säkerhet. Vad sålunda stadgats skall i län,
där stad med minst 10,000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom
länet, Konungen bestämmer. Stad skall tillhandahålla en reservpolisman för
varje fullt tal av 10,000 invånare, dock minst tre. Till polisdistrikt, som skall
tillhandahålla reservpolismän, utgår särskilt statsbidrag, och statsverket bestrider
kostnaderna för reservpolisens tjänstgöring utom distriktet, dess
resor m. rn.
Redan före polislagens antagande fanns en reservpolisstyrka, ehuru icke
reglerad i lag. Vissa städer voro nämligen enligt avtal med statsverket förbundna
att ställa ett antal av sina polismän till förfogande, örn det erfordrades
lör ordningens upprätthållande å någon ort inom riket, varest oordningar av
större omfattning utbrutit eller hotade att utbryta. I de förslag, som föregmgo
polislagen, var reservproblemet löst på olika sätt. Härutinnan må nämnas,
att enligt numera landshövding Linnérs förslag hela landets polispersonal
gjordes mobil. I propositionen föreslogos de bestämmelser, som nu gälla och
här ovan omnämnts. Departementschefen anförde härom följande:
Vid bedömandet av de olika spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru
för ordningspolisändamål behövliga hjälporganisationer lämpligast böra anordnas,
är^först att taga ståndpunkt till frågan, örn en allmän skyldighet att tillhandahålla
polisförstärkning bör åläggas samtliga kommunala bildningar eller
icke. De farhågor, som i yttranden över det Linnérska förslaget framförts i
den riktningen, att en dylik skyldighet skulle ålägga städerna tvång att öka sin
polispersonal, synas knappast befogade.-----Örn jag likvisst icke, vad
städerna och därmed jämställda köpingar angår, vill förorda vare sig det Linnerska
systemet eller den modifierade form därav, som föreslogs i reservationen
till det av de sakkunniga av september 1924 avgivna utlåtandet, är anledningen
härtill att söka dä-ri, att man enligt min uppfattning icke skäligen kan ålägga
samhälle en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov
utan att härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning. Då det generella
statsbidrag, som föreslås till den egentliga landsbygdspersonalen, torde innefatta
tillräcklig gottgörelse för en dylik förpliktelse, finnes intet hinder att
ålägga landsbygden en sådan. Men den reserv, som härigenom skulle ställas
till förfogande, skulle måhända icke visa sig vara tillräcklig, örn man vill hava
garanti för att ordningens upprätthållande även vid exceptionella fall av mera
allvarliga störningar skall kunna genomföras utan militärhjälp. Härför erfordras
framför allt, att reservpolismännen hava nödig rutin. Av värde är
vidare,^ att de särskilda polismännen icke komma från ett flertal olika orter
utan på^ förhand känna till varandra. Man torde således icke kunna undvara
hjälp fran de större städerna, och under sådana förhållanden torde någon annan
anordning icke lämpligen böra komma till användning än den, som upptagits i
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
5
1924 års förslag och i princip godkänts av de två granskningskommissionerna.
En fördel hos denna anordning är också, att den nära ansluter sig till den redan
förefintliga reservpolisorganisationen.
1924 års förslag var utarbetat inom socialdepartementet. Det underkastades
granskning av två kommissioner, benämnda sakkunniga av september 1924 och
sakkunniga av november 1924.
Sedan departementschefen lämnat vissa uppgifter rörande antalet reservpolismän
inom riket dels enligt 1924 års förslag, enligt vilket antalet utgjorde
234, dels ock enligt det av sakkunniga av november 1924 framlagda förslaget,
utvisande ett antal av 186 eller ungefär samma antal som det, vartill den dåvarande
reservpolisstyrkan uppgick, anförde departementschefen vidare:
Vid en jämförelse emellan dessa förslag synes mig företrädet böra givas åt
det av sakkunniga av november 1924 förordade. Det förefaller mig nämligen
icke motiverat att höja reservpolisens numerär. Faktum är, att hittills åtminstone
intet behov av en större reservpolisstyrka framträtt. En företagen utredning
(se bilaga vid detta protokoll) har visat, att den reservpolis, som ett
antal städer genom avtal med staten förbundit sig att tillhandahålla, tagits i
anspråk i mycket ringa grad. Särskilt under senare år har reservpolis rekvirerats
endast i några få fall och till ganska obetydligt antal. Det finnes ingen
anledning att antaga, att behovet av reservpolis efter genomförandet av en förbättrad
polisorganisation för landsbygden skulle komma att växa mera än i den
proportion till folkmängdsökningen, som sist omnämnda förslag innebär.
Vid 1929 års riksdag väcktes av i huvudsak samma personer, som undertecknat
den förevarande motionen, en motion med yrkande, att riksdagen måtte
besluta de lagstiftningsåtgärder, som i den nu väckta motionen åsyftas.
I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 29, lämnade första
lagutskottet samma redogörelse för gällande bestämmelser och dessas tillkomst,
som lämnats här ovan, och meddelade utskottet därefter i fråga örn
reservpolisens användning vissa uppgifter för tiden från och med år 1919 till
och med den 31 mars 1929. För de sex första åren voro uppgifterna i huvudsak
hämta,de från den bilaga, som finnes fogad vid propositionen nr 58 till 1925 års
riksdag med förslag till polislag (se bilagorna till propositionen s. 55 o. f.).
Dessa uppgifter liksom uppgifterna för år 1925 hänförde sig till den reservpolis,
som vissa städer enligt avtal med statsverket åtagit sig att tillhandahålla.
Den av utskottet gjorda sammanställningen av uppgifterna innehöll för
hela ifrågavarande tid uppgift örn alla de tillfällen, då reservpolis tagits i
anspråk, med angivande för varje särskilt fall av orten, från vilken reservpolisen
tillkallats, platsen för dess tjänstgöring, anledningen till dess anlitande,
styrkans storlek samt tjänstgöringstiden. Utskottet hänvisar nu till denna sammanställning
och inskränker sig till att från densamma anteckna, att reservpolis
anlitats:
under 1919 vid o tillfällen, därav intet vid arbetskonflikt
s 1920 »4 » alla » »
» 1921 » 5 » > 1 » »
1922 » 1 tillfälle (arbetskonflikt),
Riksdagen
1929.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 13.
Utskottet.
under
1923 vid
3 tillfällen,
därav
2
vid
arbetskoDflikt
1924 »
2
båda
»
2>
1925 »
7
»
»
2
»
1926 »
20
»
»
2
»
»
»
1927 »
25
»
6
»
»
1928 »
38
»
5
»
»
1929 »
7
»
1
»
»
I sitt nämnda utlåtande vid 1929 års riksdag anförde första lagutskottet
slutligen:
Den föregående redogörelsen giver vid handen, att frågan om rätt för kommunerna
att bestämma antalet polismän och att utse polispersonalen var föremål
för ingående överväganden vid polislagens tillkomst år 1925. Enahanda var ock
förhållandet med spörsmålet örn inrättande av en reservpolis för tillgodoseendet
av det behov av extra polishjälp, som kunde förefinnas vid särskilda tillfällen.
Vid nämnda förhållanden och då polislagen så nyligen antagits av statsmakterna,
måste naturligen starka skäl förebringas för att i dessa hänseenden vidtaga
ändring i lagen. Motionärerna hava icke anfört några sådana skäl. Vad
slutligen angår yrkandet örn förbud för polisens användning mot arbetare vid
arbetskonflikter, får utskottet erinra, att polisens uppgift är att med iakttagande
av sträng opartiskhet upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att
polisen bör i erforderlig mån härför tagas i anspråk, oavsett arten av de händelser,
som påkalla ingripandet.
Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen
icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Riksdagen biföll utskottets hemställan.
Då utskottet i de i motionen behandlade frågorna alltjämt intager den ståndpunkt,
som kommit till uttryck i utskottets ovan intagna, vid 1929 års riksdag
avgivna utlåtande i anledning av den då väckta motionen i samma ämne, får
utskottet hemställa,
att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 28 februari 1930.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Första lagutskottets utlåtande Nr 18.
7
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Klefbeck, Andersson i
Hägelåkra, Fehr*, Julin, Teodor, Julin, Fredrik*, och Pålsson;
från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad*, Lindley, Olsson
i Ramsta, Christenson*, Sjögren, Johanson i Huskvarna och Jonsson i Risinge*.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:142 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj. ts ■proposition med förslag till lag örn bostadsrättsföreningar m. m. **>V '' •/. * \ •?, V;% a1 i texten