Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn polisväsendet i riket.

1930-02-28 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1930:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen örn polisväsendet i riket.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 28 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om vissa ändringar i lagen

örn polisväsendet i riket.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 264,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Öhman m. fl. hemställt 1)

att riksdagen måtte besluta i skrivelse till regeringen anhålla om förslag till

sådan ändring i lagen den 6 juni 1925 örn polisväsendet i riket, att de kommunala

myndigheterna medgivas rätten att själva välja, anställa och bestämma

antalet polismän och fjärdingsman, som inom respektive polisdistrikt kunna

anses erforderliga; samt 2) att förpliktelsen för städer eller kommuner att

hålla s. k. reservpolis bortfaller och stadganden införas i polislagen om förbud

för polisens användning mot arbetarna vid arbetskonflikter.

Beträffande de skäl, motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Av de i motionärernas hemställan under 1) framställda yrkandena får utskottet

först till behandling upptaga yrkandet örn införande i polislagen av

stadganden örn rätt för de kommunala myndigheterna att bestämma antalet

polismän.

Enligt 1 § polislagen skall riket för polisverksamhetens upprätthållande

vara indelat i polisdistrikt. Stad, så ock köping, som enligt särskild bestämmelse

är pliktig att bekosta för köpingen erforderlig polispersonal — alla köpingar,

tillkomna år 1864 eller senare — skall utgöra särskilt polisdistrikt.

I övrigt skall landsfiskalsdistrikt eller del därav, som regel en eller flera hela

kommuner, utgöra polisdistrikt, I 2 § stadgas, att i stad, så ock i köping,

som nyss nämnts, skola polismän samt i övriga polisdistrikt fjärdingsman

(polismän) finnas anställda i den omfattning, som erfordras för polisverksamhetens

ombesörjande inom distriktet. Antalet polismän bestämmes av

polisdistriktet, men polisdistrikten äro härutinnan underkastade kontroll från

statsmyndigheternas sida. I 14 § 2 mom. stadgas nämligen, att om polisdistrikt

uppenbarligen åsidosätter sina åligganden enligt polislagen, skall länsstyrelsen

hos polisdistriktet göra framställning örn rättelse. Vidtages ej i anledning

av länsstyrelsens framställning erforderlig åtgärd, äger länsstyrelsen

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. lard. 7 hält. (Nr 18.)

Rätten att

bestämma

antalet

polismän.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Rätten att

utse polismän.

förordna därom. Finnes det vara av nöden, må länsstyrelsen förelägga lämpligt

vite och fälla till sådant vite.

I fråga örn statskontroll över kommunernas fullgörande av sina förpliktelser

beträffande polisväsendet yttrade chefen för socialdepartementet vid anmälan

i statsrådet av det förslag till polislag, som genom proposition nr 58 framlades

för 1925 års riksdag, bland annat:

Med hänsyn framför allt till statens intressen av rättsordningens upprätthållande

kunde någon tvekan icke råda om att staten borde vara berättigad att

vaka över att kommunerna fullgjorde sina skyldigheter i avseende å polisväsendet.

Det hade icke heller från något håll gjorts gällande, att en dylik rätt

icke borde tillkomma staten, och tvist rådde endast örn i vilka former statens

övervakningsmyndighet lämpligast borde utövas. Att vid avgörandet av berörda

spörsmål all möjlig hänsyn borde tagas till den kommunala självbestämningsrätten,

vore även departementschefens åsikt. Han funne det alitsa riktigt,

att statsmyndighets rätt att ingripa begränsades till uppenbara fall av

pliktförsummelse och han saknade anledning att föreslå, att underställningsplikt

infördes i fråga örn andra kommunala beslut än sådana, som avsåge befattningshavare

tillkommande ekonomiska förmåner. Medan i avseende å beslut

av sistnämnda art underställningsplikten vore nödvändig av hänsyn till

befattningshavarna, för vilka även en ringa lönesänkning kunde vara av stor

betydelse, borde i andra fall värdet av en föreskrift örn underställningsplikt

icke överskattas. Departementschefen utginge naturligtvis ifrån såsom något

självklart, att kommunerna i regel skulle lojalt fullgöra sina skyldigheter. I

vanliga fall komme följaktligen en kommun, som beslutat en icke motiverad

nedsättning av polispersonalens antal, att beakta redan en enkel hänvändelse

från länsstyrelsens sida. Men skulle det undantagsfall inträffa, att en kommun

verkligen önskade obehörigen försvaga sitt polisväsen, bleve det icke tillräckligt

med en underställningsföreskrift, utan länsstyrelsen mäste, oavsett en

sådan, på annat sätt ingripa mot vederbörande. Och för dylika undantagsfall

syntes det vara nödvändigt, att statsmyndigheterna erhölle fullt effektiva

maktmedel.

Motionärernas hemställan under 1) avser vidare stadgande av rätt för de

kommunala myndigheterna att själva välja och anställa polismännen.

Enligt 11 § 1 mom. polislagen tillkommer befogenheten att tillsätta ordinarie

befattningshavare, d. v. s. innehavare av befattning, som är av stadigvarande

beskaffenhet och av vilken befattningshavaren kan antagas bliva helt sysselsatt,

i stad länsstyrelsen. Icke ordinarie befattningshavare tillsättes i stad av

vederbörande polischef. Vad landsbygden beträffar utövas befogenheten att

tillsätta befattningshavare av länsstyrelsen, dock att särskilda regler gälla i

fråga örn tillsättande av fjärdingsmansbefattning. Å tillsättandet av ordinarie

befattningshavare äga kommunerna enligt 13 § visst inflytande. I kommun,

som bildar eget polisdistrikt, må nämligen enligt denna paragraf polisnämnd

tillsättas. Den består av fem ledamöter, kommunalt valda för en tid

av fyra år. Innan annan ordinarie befattningshavare än ordinarie fjärdingsman

tillsättes i polisdistrikt, där polisnämnd finnes tillsatt, skall nämnden

hava erhållit tillfälle att, efter det polischefen avgivit yttrande angående de

sökande, till länsstyrelsen avgiva sådant yttrande. Finnes polisnämnd icke

tillsatt, skall tillfälle att avgiva yttrande angående de sökande i stället lärn
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

o

lias vederbörande magistrat, stadsstyrelse eller kommunalnämnd. I fråga örn

tillsättande av fjärdingsman gäller, att landsfiskalen har att avgiva yttrande

angående de sökande med uttryckligt angivande beträffande varje sökande,

huruvida landsfiskalen anser honom fullt lämplig för befattningen eller icke.

Därefter skall i polisdistrikt, som består av en kommun eller del av sådan,

kommunen förrätta val av fjärdingsman. Den sålunda valde skall av länsstyrelsen

förordnas till fjärdingsman, där icke särskilda skäl annat föranleda.

Består polisdistrikt av mer än en kommun och har för polisverksamhetens upprätthållande

bildats kommunalförbund, tillkommer valrätten förbundets direktion.

Har kommunalförbund icke bildats, skola samtliga till polisdistriktet

hörande kommuner var för sig företaga val av fjärdingsman. Enas kommunerna

örn valet, skall vad som gäller om val i polisdistrikt, som består av en

kommun, äga tillämpning. Falla kommunernas val å olika personer, skall en av

de av kommunerna valde av länsstyrelsen förordnas till fjärdingsman, där icke

särskilda skäl annat föranleda.

Under förarbetena till polislagen gingo meningarna mycket i sär örn lämpligaste

sättet att ordna frågan örn polispersonalens tillsättande. Enligt propositionen

skulle befogenheten att tillsätta ordinarie befattningshavare tillkomma

en för varje län och Stockholms stad tillsatt polisstyrelse, bestående

av fem ledamöter, av vilka två skulle förordnas av Kungl. Maj :t och tre utses

av kommunala representationer. Det särskilda utskott, som avgav utlåtande

över propositionen och föreslog de nu gällande bestämmelserna i ämnet, anförde

i detta hänseende:

Vad angår sättet för polispersonalens tillsättande hava i vissa motioner betänkligheter

uttalats mot att med förbigående av de för allmänna ordningens

och säkerhetens upprätthållande ansvariga myndigheterna överlämna befogenheten

att avgöra viktigare frågor örn tillsättande och entledigande av

befattningshavare vid polisväsendet åt en delvis av kommunala representationer

tillsatt polisstyrelse. Dessa betänkligheter hava även kommit till uttryck

inom utskottet. Till följd av de meningsskiljaktigheter, som sålunda förefinnas,

och för att kunna uppnå ett positivt resultat, har utskottet sökt att finna

cn samlingslinje och har trott sig funnit en sådan i det förslag, som av utskottet

framlägges. Detta förslag innebär, att de myndigheter, som hava att svara

för rättssäkerhetens upprätthållande, bibehållas vid befogenheten att själva

utse dem, som därvid skola vara dem behjälpliga. Enligt utskottets förslag

blir det sålunda vederbörande länsstyrelse, vilken såväl för städerna som för

landsbygden skall utöva ifrågavarande befogenhet.

Genom de föreslagna polisstyrelserna har propositionen velat möjliggöra ett

på en gång statligt och kommunalt inflytande på omförmälda frågors avgörande.

Göres tillsättningsmyndigheten, såsom utskottet föreslagit, rent. statlig,

torde i annan ordning böra sörjas för att det nödiga kommunala inflytandet

säkerställes. Detta torde lämpligen kunna ske på det sätt, att. de i propositionen

föreslagna polisnämnderna eller, där sådan nämnd icke finnes tillsatt,

vederbörande magistrat, stadsstyrelse, kommunalförbundsdirektion eller

kommunalnämnd alltid erhåller tillfälle att yttra sig över de sökande. Det nu

anförda gäller dock icke tillsättning av fjärdingsmansbefattningarna. Beträffande

dessa har utskottet, såsom redan antytts, .icke velat föreslå några mera

genomgripande ändringar i nuvarande tillsättningsordning utan med några

s. 4 Kontrollera mot PDF

Reserv
polisen.

4 Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

smärre modifikationer bibehållit de kommunala representationernas rätt att

välja fjärdingsman.

I sin hemställan under 2) hava motionärerna bland annat påyrkat avskaffande

av den s. k. reservpolisen.

I 5 § polislagen stadgas, att i stad, vars invånarantal uppgår till minst

10,000, skall polisstyrkan vara så stor, att staden må kunna av den regelbundet

använda polispersonalen tillhandahålla polismän (reservpolismän) för att

vid tillfälligt behov av polisförstärkning å annan ort där biträda vid upprätthållandet

av allmän ordning och säkerhet. Vad sålunda stadgats skall i län,

där stad med minst 10,000 invånare ej finnes, äga tillämpning å den stad inom

länet, Konungen bestämmer. Stad skall tillhandahålla en reservpolisman för

varje fullt tal av 10,000 invånare, dock minst tre. Till polisdistrikt, som skall

tillhandahålla reservpolismän, utgår särskilt statsbidrag, och statsverket bestrider

kostnaderna för reservpolisens tjänstgöring utom distriktet, dess

resor m. rn.

Redan före polislagens antagande fanns en reservpolisstyrka, ehuru icke

reglerad i lag. Vissa städer voro nämligen enligt avtal med statsverket förbundna

att ställa ett antal av sina polismän till förfogande, örn det erfordrades

lör ordningens upprätthållande å någon ort inom riket, varest oordningar av

större omfattning utbrutit eller hotade att utbryta. I de förslag, som föregmgo

polislagen, var reservproblemet löst på olika sätt. Härutinnan må nämnas,

att enligt numera landshövding Linnérs förslag hela landets polispersonal

gjordes mobil. I propositionen föreslogos de bestämmelser, som nu gälla och

här ovan omnämnts. Departementschefen anförde härom följande:

Vid bedömandet av de olika spörsmål, som sammanhänga med frågan, huru

för ordningspolisändamål behövliga hjälporganisationer lämpligast böra anordnas,

är^först att taga ståndpunkt till frågan, örn en allmän skyldighet att tillhandahålla

polisförstärkning bör åläggas samtliga kommunala bildningar eller

icke. De farhågor, som i yttranden över det Linnérska förslaget framförts i

den riktningen, att en dylik skyldighet skulle ålägga städerna tvång att öka sin

polispersonal, synas knappast befogade.-----Örn jag likvisst icke, vad

städerna och därmed jämställda köpingar angår, vill förorda vare sig det Linnerska

systemet eller den modifierade form därav, som föreslogs i reservationen

till det av de sakkunniga av september 1924 avgivna utlåtandet, är anledningen

härtill att söka dä-ri, att man enligt min uppfattning icke skäligen kan ålägga

samhälle en förpliktelse av här ifrågavarande art för annat samhälles behov

utan att härför lämna en icke alltför snävt tillmätt ersättning. Då det generella

statsbidrag, som föreslås till den egentliga landsbygdspersonalen, torde innefatta

tillräcklig gottgörelse för en dylik förpliktelse, finnes intet hinder att

ålägga landsbygden en sådan. Men den reserv, som härigenom skulle ställas

till förfogande, skulle måhända icke visa sig vara tillräcklig, örn man vill hava

garanti för att ordningens upprätthållande även vid exceptionella fall av mera

allvarliga störningar skall kunna genomföras utan militärhjälp. Härför erfordras

framför allt, att reservpolismännen hava nödig rutin. Av värde är

vidare,^ att de särskilda polismännen icke komma från ett flertal olika orter

utan på^ förhand känna till varandra. Man torde således icke kunna undvara

hjälp fran de större städerna, och under sådana förhållanden torde någon annan

anordning icke lämpligen böra komma till användning än den, som upptagits i

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

5

1924 års förslag och i princip godkänts av de två granskningskommissionerna.

En fördel hos denna anordning är också, att den nära ansluter sig till den redan

förefintliga reservpolisorganisationen.

1924 års förslag var utarbetat inom socialdepartementet. Det underkastades

granskning av två kommissioner, benämnda sakkunniga av september 1924 och

sakkunniga av november 1924.

Sedan departementschefen lämnat vissa uppgifter rörande antalet reservpolismän

inom riket dels enligt 1924 års förslag, enligt vilket antalet utgjorde

234, dels ock enligt det av sakkunniga av november 1924 framlagda förslaget,

utvisande ett antal av 186 eller ungefär samma antal som det, vartill den dåvarande

reservpolisstyrkan uppgick, anförde departementschefen vidare:

Vid en jämförelse emellan dessa förslag synes mig företrädet böra givas åt

det av sakkunniga av november 1924 förordade. Det förefaller mig nämligen

icke motiverat att höja reservpolisens numerär. Faktum är, att hittills åtminstone

intet behov av en större reservpolisstyrka framträtt. En företagen utredning

(se bilaga vid detta protokoll) har visat, att den reservpolis, som ett

antal städer genom avtal med staten förbundit sig att tillhandahålla, tagits i

anspråk i mycket ringa grad. Särskilt under senare år har reservpolis rekvirerats

endast i några få fall och till ganska obetydligt antal. Det finnes ingen

anledning att antaga, att behovet av reservpolis efter genomförandet av en förbättrad

polisorganisation för landsbygden skulle komma att växa mera än i den

proportion till folkmängdsökningen, som sist omnämnda förslag innebär.

Vid 1929 års riksdag väcktes av i huvudsak samma personer, som undertecknat

den förevarande motionen, en motion med yrkande, att riksdagen måtte

besluta de lagstiftningsåtgärder, som i den nu väckta motionen åsyftas.

I sitt med anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 29, lämnade första

lagutskottet samma redogörelse för gällande bestämmelser och dessas tillkomst,

som lämnats här ovan, och meddelade utskottet därefter i fråga örn

reservpolisens användning vissa uppgifter för tiden från och med år 1919 till

och med den 31 mars 1929. För de sex första åren voro uppgifterna i huvudsak

hämta,de från den bilaga, som finnes fogad vid propositionen nr 58 till 1925 års

riksdag med förslag till polislag (se bilagorna till propositionen s. 55 o. f.).

Dessa uppgifter liksom uppgifterna för år 1925 hänförde sig till den reservpolis,

som vissa städer enligt avtal med statsverket åtagit sig att tillhandahålla.

Den av utskottet gjorda sammanställningen av uppgifterna innehöll för

hela ifrågavarande tid uppgift örn alla de tillfällen, då reservpolis tagits i

anspråk, med angivande för varje särskilt fall av orten, från vilken reservpolisen

tillkallats, platsen för dess tjänstgöring, anledningen till dess anlitande,

styrkans storlek samt tjänstgöringstiden. Utskottet hänvisar nu till denna sammanställning

och inskränker sig till att från densamma anteckna, att reservpolis

anlitats:

under 1919 vid o tillfällen, därav intet vid arbetskonflikt

s 1920 »4 » alla » »

» 1921 » 5 » > 1 » »

1922 » 1 tillfälle (arbetskonflikt),

Riksdagen

1929.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

Utskottet.

under

1923 vid

3 tillfällen,

därav

2

vid

arbetskoDflikt

1924 »

2

båda

»

2>

1925 »

7

»

»

2

»

1926 »

20

»

»

2

»

»

»

1927 »

25

»

6

»

»

1928 »

38

»

5

»

»

1929 »

7

»

1

»

»

I sitt nämnda utlåtande vid 1929 års riksdag anförde första lagutskottet

slutligen:

Den föregående redogörelsen giver vid handen, att frågan om rätt för kommunerna

att bestämma antalet polismän och att utse polispersonalen var föremål

för ingående överväganden vid polislagens tillkomst år 1925. Enahanda var ock

förhållandet med spörsmålet örn inrättande av en reservpolis för tillgodoseendet

av det behov av extra polishjälp, som kunde förefinnas vid särskilda tillfällen.

Vid nämnda förhållanden och då polislagen så nyligen antagits av statsmakterna,

måste naturligen starka skäl förebringas för att i dessa hänseenden vidtaga

ändring i lagen. Motionärerna hava icke anfört några sådana skäl. Vad

slutligen angår yrkandet örn förbud för polisens användning mot arbetare vid

arbetskonflikter, får utskottet erinra, att polisens uppgift är att med iakttagande

av sträng opartiskhet upprätthålla allmän ordning och säkerhet samt att

polisen bör i erforderlig mån härför tagas i anspråk, oavsett arten av de händelser,

som påkalla ingripandet.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Då utskottet i de i motionen behandlade frågorna alltjämt intager den ståndpunkt,

som kommit till uttryck i utskottets ovan intagna, vid 1929 års riksdag

avgivna utlåtande i anledning av den då väckta motionen i samma ämne, får

utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 februari 1930.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Klefbeck, Andersson i

Hägelåkra, Fehr*, Julin, Teodor, Julin, Fredrik*, och Pålsson;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad*, Lindley, Olsson

i Ramsta, Christenson*, Sjögren, Johanson i Huskvarna och Jonsson i Risinge*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:142 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj. ts ■proposition med förslag till lag örn bostadsrättsföreningar m. m. **>V '' •/. * \ •?, V;% a1 i texten