Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfartsoch äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.
1930-04-04 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1930:21, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfartsoch äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
1
Nr 21.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 1 e. ni.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa
lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.
I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr
63, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Frändén hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit
måtte låta verkställa skyndsam utredning av vissa i motionen berörda
spörsmål rörande i vissa delar av landet förefintlig brist på överensstämmelse
mellan lagfarna skattetal, å ena, samt jordregistrets och mantalslängdemas
skattetal, å andra sidan, samt därefter för riksdagen framlägga
det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.
Som skäl för sin hemställan har motionären i motionen anfört följande!
Inom Jämtlands län förekommer i betydande omfattning, att beviljade
lagfarter icke överensstämma med de skattetal, som vederbörande jordägare
innehava enligt mantalslängd och jordregister. Flera anledningar
till detta förhållande finnas. Mestadels torde orsaken vara att söka i de
inom länet förekommande ökesskatterna, vilka ibland medräknats vid lagfartens
beviljande men i andra fall uteglömts. Ofta förekommer även att
vid arvskiften m. m. räknefel gjorts, som medfört att därefter beviljade
lagfarter blivit felaktiga.
Enligt vad som försports har även inom vissa andra delar av landet 1
betydande omfattning kommit till synes brist på överensstämmelse mellan
lagfarna skattetal, å ena sidan, samt jordregistrets och mantalslängdernas
skattetal, å andra sidan.
Givetvis vållas allvarliga svårigheter för den jordägande befolkningen
därigenom, att lagfartsförhållandena ej äro ordnade. Dessa svårigheter
komma särskilt till synes, då äganderättsfrågor i anledning av jordförvärv
skola utredas och då fastighetskreditfrågor skola ordnas. Ävenledes
vållas olägenheter och oreda vid jorddelningsförrättningar av olika
slag.
De synpunkter, som vid åvägabringande av överensstämmelse mellan
skattetalen böra särskilt uppmärksammas, äro dels skyddet för rättssäkerheten,
så att icke inteckningshavares eller annan sakägares rätt trädes
för nära, dels ock bevarandet av reda i jordregistret. En utväg, som samtidigt
den löser frågan torde tillgodose dessa synpunkter, är den, att på
ansökan av en eller flera delägare inom en by lantmätare förordnas att
bland axmat efter kungjort sammanträde å platsen verkställa ingående ut
Hi
hang lill riksdagens protokoll 1930. 9 saini■ 1 ami- 19 haft. (Nr 21—22.)
I
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
redning av äganderättsförhållandena inom byn, samt att denna utredning,
vilken bör avslutas genom meddelande av besvärshänvisning och
granskas ä lantinäterikontoret med ledning av jordregistret och tillgängliga
äldre lantmäteriakter, prövas och fastställes av ägodelningsdomareD
eller ägodelningsrätten, varefter rättelse alltefter den fastställda utredningens
resultat sker antingen i lagfarts- och inteckningsböcker eller i
jordregister och mantalslängd. Genom ett förfarande enligt nu skisserade
linjer skulle rättssäkerheten bliva väsentligt bättre tillgodosedd än vid
det allt emellanåt tillämpade förfarandet med kungörelser örn vilande lagfartsansökningar,
samtidigt som jordägarna skulle kunna få sina äganderättsfrågor
skyndsammare utredda.
Givetvis kunna emellertid andra utvägar till iragans ordnande ifrågasättas.
Det torde sålunda kunna tänkas att i det fall, att skifte övergår
by eller hemman, beviljade lagfarter kunna få rättas till överensstämmelse
med det fastställda skiftet. I detta sammanhang må omnämnas, att
ett liknande förfarande redan lärer praktiseras inom vissa delar av Dalarna,
där lagfartsfrågan i sin helhet föreligger ölost.
Nu berörda spörsmål lära höra göras till föremål för en närmare utredning,
vid vilken säkerligen även kommer att upptagas till behandling
frågan örn ordnande av lagfart jämväl i de fall, där någon lagfart över
huvud taget icke kunnat åvägabringas.
Förevarande motion går huvudsakligen ut pa att för bringande av reda
i fastighetsförhållandena möjliggöra att i vissa fall, där brister förefinnas
i den överensstämmelse, som bör råda mellan en fastighets lagfarna
skattetal och fastighetens skattetal enligt lantmäterihandlingarna, genom
särskilda åtgärder åstadkomma en sådan överensstämmelse.
Lagfartsi
nstitutets
uppgifter
m. m.
Historik.
Landslagen.
För bedömande av vikten av de intressen, som genom sådana åtgärders
vidtagande skulle tillgodoses, torde det vara. av värde att i korthet redogöra
för de uppgifter, som lagfartsinstitutet i våra dagar tjänar, ävensom
de anordningar, som därvid stå till buds eller kunna komma till användning.
Till belysande härav vill utskottet till en början med några ord
redogöra för den utveckling lagfartsinstitutet genom tiderna fram till
våra dagar genomgått.
Den äldre svenska lagstiftningen har i likhet med de flesta folks äldre
rätt föreskrivit, att överlåtelse av fast egendom skall ske med iakttagande
av vissa formföreskrifter. Denna princip utvecklades i Svealagarna
(yngre medeltiden) därhän, att jordaköp skulle avslutas inför en större
menighet, församlad vid kyrkan eller å tinget. Senare förlädes jordaköpet
uteslutande till tinget, där häradshövdingen eller lagmannen övertagit
förrättningens ledning. I städerna skedde jordaköpet inför borgmästare
och råd.
Enligt landslagen skulle vid föryttring av arvejord på landet först uppbud
ske å tre ting, varefter säljarens skyldeman hade viss tid att lösa jorden.
Jämlikt 10 kap. jordabalken skulle själva försäljningen —■ av såväl
arve- som avlingejord — ske på tinget i närvaro av fastar. Fastebrev
utfärdades i enlighet med ett i lagen angivet formulär. Dessa stränga for
-
3
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
mer uppehöll os för att bereda köparen trygghet mot återgångstalan. Efterhand
fick emellertid köpeavtalet bindande kraft för kontrahenterna själva
även utan köpets avslutande å tinget. Den enskilda uppgörelsen blev efterhand
avgörande i alla de fall, där icke annans rätt var i fråga. Uppbuden
k emmö i följd av denna vana icke längre att ske av säljaren utan av
köparen och förlädes från tiden före till tiden efter köpslutet. Som bevis
om avtalets avslutande utfärdades ofta, redan under medeltiden, av säljaren
en skriftlig handling (köpebrev), som tjänade köparen till legitimation
för sökande av uppbud och fasta.
Först genom nyssberörda praxis har själva begreppet lagfart vunnit en
självständig betydelse. Förut voro lagfart och köp oskiljaktiga. Lagfarten
var en form för själva överlåtelsen. Efter förändringen blev själva
köpeavtalet en sak för sig- och lagfarten ett offentliggörande av det redan
skedda köpet. Detta lagfartsbegrepp har bildat utgångspunkten för all
senare lagstiftning på detta område. Lagfartens betydelse bestod från den
na tid huvudsakligen däri, att den avskar klander från bördemännens
sida. Som skydd mot klander av tredje man i övrigt hade lagfarten icke
någon omedelbar verkan. Tiden för den enligt landslagen gällande treåriga
hävden kom nämligen, då regeln örn köpets avslutande på tinget
övergavs, att räknas från köpets ingående.
Under nyare tiden allt intill 1734 års lag var det regel att, oaktat Nyatr^
någon form för enskilt slutet köp ej var föreskriven, fastighetsköp på lan- års landet
avslutades medelst köpebrevs utfärdande. Detta bruk var betingat
av köparens skyldighet att söka lagfart, därvid köpebrevet användes som
åtkomstbevis. Lagfartens betydelse var fortfarande begränsad till att
offentliggöra och för framtiden bevara kännedomen örn äganderättsförvärvet.
Lagfarten innefattade dock alltjämt en fatalietid, vars utlöpande
avskar klander från bördemännens sida. I och genom att vid tiden före
1734 åns lags tillkomst den treåriga hävdetiden kom att räknas från lagfartens
avslutande, kom emellertid lagfarten att medelbart ha betydelse
även för klander av tredje man i övrigt.
Då protokoll eller domböcker började förås vid underrätterna på landet,
infördes i domböckerna anteckningar örn uppbuden. Denna inskrivning
hade dock ingen annan betydelse än att lämna uppgift örn och bevara i
minnet lagfarten. Kontroll över domböckernas förande infördes vid nyare
tidens början. Då sedermera hovrätterna inrättades, övertogo dessa
granskningen av häradsrätternas domböcker. Som uppbud och inteckningar
snart visade sig tarva särskild uppmärksamhet, utfärdades bestämmelser
örn att till hovrätterna skulle inom viss kort tid efter varje
ting insändas särskilda sammandrag av vad domboken innehöll angående
uppbud och inteckningar. En allmän bestämmelse härom gavs genom
ett kungligt brev den 27 maj 1701. Genom Svea hovrätts universal
den 11 mars 1713 påbjöds, att de avskrifter ur domböcker, som skulle in
-
1734 års lag
och därefter
intill 1875
åra lagstiftning
meddelade
bestämmelser.
4 Första Lagutskottets utlåtande Nr 21.
sändas till hovrätten, skulle i vad rörde uppbud och inteckningar vara
fullständiga. En fortlöpande kontroll erhölls alltså över underrätternas
handläggning av dessa ärenden. Anmärkas bör, att genom författningarna
icke påbjöds, att särskilda protokoll över uppbud och inteckningar
skulle föras vid underrätterna, allenast att uppgifterna därom separat
skulle insändas till hovrätten. Man torde ock rätt länge hava fort lagfarts-
och inteckningsärendena tillsammans med rättegångssakerna, ehuru
de, företagna vid tingets början, sammanfördes vid början av domboken
för varje ting. Först några årtionden efter 1734 års lags antagande torde
det i praxis hava allmänt genomförts, att vid underrätterna särskilda
protokoll fördes i lagfarts- och inteckningsärenden.
I 1734 års lag bibehölls den äldre rättens grundsats, att lagfart sku le
ske genom uppbud och fasta. Först nu fastslogs såsom villkor för köpets
giltighet, att det skett skriftligen och med vittnen. Denna föreskrift anslöt
sig till den praxis, som utbildat sig under 1600- och början av 1700- talet. Förutsättning för lagfarts beviljande blev alltså, att en skriftlig
överlåtelsehandling förelåg. o
Någon konstitutiv verkan tillädes lagfarten icke heller genom 1<34 ars
lag. Den avsåg fångets offentliggörande; inskrivningen och fastebrevet
syftade att bevara minnet därav och underlätta bevisningen örn lagfarten.
Men lagfarten skapade icke ny rätt. I enstaka riktningar hade dock
lagfarten enligt 1734 års lag avgörande betydelse för den materiella rätten,
exempelvis med avseende å förmånsrätt i såld egendom för ogulden
köpeskilling. Huruvida lagfarten enligt 1734 års lag hade någon inverkan
å hävden är omtvistat.
Som förut nämnts, blev det från tiden närmast efter 1734 allmänt bruk
vid domstolarna, att särskilda protokoll fördes över lagfarts- och inteckningsärenden
m. m. Föreskrifter härom utfärdades genom ett kungl.
brev den 16 juli 1776. _ _
Genom förordningen den 28 juni 1798 stadgades, att inteckning ej fick
beviljas förr än ägaren anmält sig till uppbud och visat sin rätt. Försummade
köparen att söka lagfart inom viss föreskriven tid, kunde inteckning
ske för förre ägarens gäld, och köparen fick hålla sig till
säljaren för vad han på grund därav kunde få betala. Häi igenom ei
höll lagfarten (första uppbudet) en materiell rättsverkan, som förut icke
tillkommit densamma. Att lagfart på detta sätt fick avgörande betydelse
i en konflikt mellan olika materiella rättsanspråk, är en grundsats,
som i senare rätt fått allt större utsträckning.
Genom kungl, förklaringen den 14 maj 1805 infördes nya, av lagfarten
oberoende fatalietider för klander å fång till fast egendom. Härmed var
frågan örn lagfartens inverkan på tredje mans klandertalan avgjord i
överensstämmelse med den tolkning av 1<34 års lag, att klandertalan fick
oberoende av vunnen lagfart anställas.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 21. J
Förordningen den 19 maj 1845 införde den nyhet, att i vissa fall av stridighet
mellan två överlåtelser eller mellan en överlåtelse av äganderätt
och en upplåtelse av panträtt eller nyttjanderätt lagfarten skulle aga
avgörande betydelse. Slutligen är att märha, att bördsrätten upphävdes
genom förordningarna den 21 december 1857 och den 22 december 1863.
Därefter kvarstod av lagfartens materiella rättsverkan knappast mera än
dess betydelse i kollisionsfall enligt nyssnämnda 1845 års förordning.
De ändringar, som sålunda vidtagits i 1734 års lags bestämmelser örn
lagfart, hade lämnat såväl det formella förfarandet som själva inskrivningsväsendet
i huvudsak oberörda. Det hade dock länge varit erkänt, att
reformer jämväl i dessa avseenden voro av nöden. I skrivelse den 11
augusti 1860 anhöllo slutligen rikets ständer örn utarbetande av förslag
till nya stadganden om lagfart och inteckning, varvid ständerna uttalade
den mening, att fullständiga grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande
länder blivit antagna, borde i riket införas. Efter det olika förslag
utarbetats, framlades slutligen till 1875 års riksdag förslag, som resulterade
i de nämnda år utfärdade förordningarna örn lagfart och inteckning,
som ännu gälla.
Genom den nya lagstiftningen avskaffades uppbudsförfarandet, vilket
genom bördsrättens avskaffande blivit överflödigt. I stället infördes föreskrift,
att ansökningen skall förklaras vilande, örn mot omedelbart bifall
till densamma möter hinder, som icke är av beskaffenhet att föranleda
omedelbart avslag. Det särskilda protokollet i lagfartsärenden bibehölls,
men därjämte infördes registerböcker till protokollen, de s. k. lagfartsböckerna.
— Skyldigheten att söka lagfart utsträcktes till en var, som
med äganderätt åtkommer fast egendom. Sålunda skulle, till skillnad
från förut, jämväl på arv eller giftorätt grundat fång lagfaras. Förutsättningarna
för lagfarts vinnande äro desamma som enligt den närmast
förut gällande rätten. Vunnen lagfarts materiella verkan är fortfarande
begränsad till de kollisionsfall, som omnämndes i 1845 års förordning.
Genom 1881 års förordning örn 20-årig hävd, som upphävde 1805 års förklaring,
gjordes hävdetidens utgångspunkt åter beroende av lagfarten,
såsom förhållandet varit på landslagens tid. I omedelbart samband därmed
står den i lagfartsförordningens 10 § år 1881 införda bestämmelsen,
som bereder möjlighet att, då förre ägarens åtkomst ej blivit styrkt, erhålla
lagfart efter kungörelse.
Av föregående redogörelse framgår, att lagfarten i stort sett saknat och
alltjämt saknar konstitutiv betydelse. I förening med inskrivningen
(protokoll och lagfartsbok) har emellertid lagfarten tjänat till att offentliggöra
och för framtiden bevara inträffade förändringar i äganderättsförhållandena
och sålunda bidraga till att stadga dessa. Utvecklingen har
visat allt större anspråk på fastighetens och förvärvets individualisering
och på fullständighet i den successiva serien av rättsförvärv. Vidare har
1875 års
lagstiftning.
18S1 års för
ordning orri
hävd.
Samman
fattning.
6
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Jordregistret.
en fortgående koncentration av hithörande uppgifter ägt rum. Vinnande
av fullständighet i serien av förvärven har åsyftats genom. 1875 års förordning,
enligt vilken icke blott överlåtelser utan varje förvärv av fast
egendom är föremål för lagfart. Uppgifternas koncentration har fortskridit
till införandet av fastighetsböcker, vilka dock icke tillerkänts vitsord
mot den mindre koncentrerade formen av inskrivningen, protokollen.
I mån av den fortgående ekonomiska utvecklingen växa emellertid de
intressen i styrka, som påkalla särskilda åtgärder för att bereda trygghet
åt rättsförvärv till fast egendom. Äganderätten till fast egendom utgör
nämligen grunden för en mångfald rättigheter, vilka representera mer
och mer ökade värden och äro föremål för omsättning i vida kretsar. Det
är framför allt fastighetskrediten i vidsträckt mening, som blivit av allt
större betydelse. För tillgodoseende av dess krav har man strävat till att
fullkomna publiciteten med avseende å rättsförändringar till fast egendom.
Själva rättsförvärvet är emellertid hos oss oberoende av publikationen.
Densammas huvudsakliga betydelse ligger i att vid stridiga rättsförvärv
från samma person bestämma företrädet mellan förvärven. Under
vissa förutsättningar är den också utgångspunkt för äganderättsförvärv
genom hävd. Men prövningen av huruvida lagfarten skall beviljas
eller icke saknar betydelse i fråga örn rättsförvärvets giltighet; därom
får oberoende av lagfarten tvistas.
För tillgodoseendet av kravet på publicitet utgör en ordnad fastighetsregistrering
en oundgänglig förutsättning. En sådan registrering kan
emellertid icke åstadkommas med den nuvarande jordeboken som grundval,
utan ett för ändamålet användbart underlag har måst skapas. Detta
underlag har åstadkommits genom det s. k. jordregistret, vars uppläggande
reglerats genom kungl, förordningen den 13 juni 1908. Detta jordregister,
som föres länsvis av överlantmätaren, är numera upplagt för
rikets alla socknar med undantag för några få socknar i Kopparbergs län.
Jordregistret ansluter sig på sitt sätt till jordeboksenheterna. Men till
skillnad från jordeboken bliva i jordregistret alla genom fastställda lantmäteriförrättningar
bildade fastigheter införda under var sin särskilda
beteckning.
I ändamål att åstadkomma så stor överensstämmelse som möjligt mellan
de rådande lagfartsförhållandena och jordregistrets uppgifter har i
§ 24 i jordregisterförordningen stadgats, att domhavande!! efter jämförelse
mellan det till honom för granskning överlämnade jordregistret
och lagfartsböckerna skall lämna uppgift, bland annat, örn därvid iakttagna
skiljaktigheter i avseende å de registrerade fastigheternas mantal
och beteckningar i övrigt. Och i § 25 har föreskrivits, att förste lantmätaren
skall i registret göra de ändringar och tillägg, som kunna föranledas
av de av domhavande!! meddelade uppgifterna.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 7
Såsom av nedauintagna utredning kommer att framgå, Ilar det emellertid
visat sig, att pa sina håll i avsevärd utsträckning skiljaktigheter förekomma
mellan de i jordregistret för de olika fastigheterna angivna skattetalen
och de för fastigheternas ägare meddelade lagfarterna. Orsakerna
till denna bristande överensstämmelse kunna hava varit av olika slag och
torde ofta var svåra att påvisa. T den man misstagen ligga i lagfartsför
hållandena kunna felaktigheterna exempelvis hava berott av underlåtenhet
att söka lagfart på vissa kvotdelar av en fastighet, av felaktigheter,
som förelupit vid bouppteckningar och arvskiften, vilka felaktigheter icke
tillräckligt uppmärksammats vid lagfarts beviljande, eller av det på
1800-talet på vissa håll rätt vanliga förfarandet att från ett hemman
frånsälja en viss lott, »beräknad» till så och så stort skattetal, ehuru försäljningen
egentligen allenast avsett en jordlägenhet. I enstaka fall lärer
väl domaren med biträde av lantmätare och vederbörande jordägare genom
vidlyftiga arkivforskningar kunnat bringa reda i förhållandena.
Någon gång har ock saken kunnat rättas till genom det förut omnämnda
kungörelseförfarandet. Emellertid är detta snarare ägnat att bringa
oreda i fastighetsregistreringen därigenom att sammanhanget i ägoföljden
brytes, och i de flesta fall kan denna utväg ej ens ifrågakomma.
På grund av de många gånger mycket besvärliga följder, som de nu
ifrågavarande missförhållandena medfört och alltjämt medföra, hava under
senare år från olika håll framställningar gjorts örn vidtagande av
åtgärder i syfte att avhjälpa de påtalade bristerna. Helt nyligen har ock
lantmäteristyrelsen till Kungl. Majit avgivit en hemställan örn övervägande
av dylika åtgärders vidtagande. Innehållet i denna hemställan
vill utskottet i det följande återgiva. Utskottet anser sig dock först böra
något uppehålla sig vid vissa uttalanden angående ifrågavarande spörsmål,
som föregått nyssnämnda hemställan.
Till en början torde böra omnämnas, att i den av överlantmätaren i
Malmöhus län till lantmäteristyrelsen avgivna berättelsen angående lantmäteri-
och skiftesväsendet inom länet för år 1923 följande uttalande förekommer:
Vidare
har jag i detta sammanhang velat framhålla jämväl en annan
fråga, som rätt ofta ger sig tillkänna inom detta län. Frågan gäller bristande
överensstämmelse emellan, å ena sidan, det i lagfartshandlingarna
angivna mantal för en fastighet och, å andra sidan, det mantal, som vid
lantmäteriförrättning redovisats för samma fastighet. Uppenbart synes
vara, att anförda förhållande måste på något sätt regleras särskilt med
hänsyn till jordregistret. Lika uppenbart torde ock vara, att en dylik reglering
bör komma till stånd med det snaraste. Örn lantmäteriakten i ett
dylikt fall skulle visa sig överensstämma med jordaboken, borde tydligen
någon ändring beträffande det i lantmäteriakten redovisade mantal ej ens
Kravet pä
överensstämmelse
mellan
lagfartsforhållandena
och jordregistret.
Uttalanden i
ämnet.
Overt antmätaren
i
Malmöhus län
1923.
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
kunna sättas i fråga. Det skulle vid sådant förhållande ej återstå annat
än en rättelse av det lagfarna mantalet. En dylik rättelse lärer emellertid
under nuvarande förhållanden knappast kunna vinnas på annat sätt
än efter stämning inför domstol.
Det har på grund härav synts vara av vikt, örn några enkla former
kunde tillskapas för rättelse med laga verkan av en meddelad lagfart.
Distriktslant. Ett uttalande, som delvis synes hava legat till grund för lantmäteri
mataren
Ed- styrelsens förut omnämnda hemställan till Kungl. Maj:t, återfinnes i ett
stanis förslag. ”
till lantmäteristyrelsen den 15 september 1927 från distriktslantmätaren i
Fors distrikt B. Edstam inkommet »förslag att söka ordna skattetalsförhållandena
inom skifteslag, där oreda och felaktigheter beträffande skattetalen
uppstått». I nämnda förslag anföres, bland annat:
Lantmäteriet har ju till uppgift ej allenast att åstadkomma ändamålsenlig
delning av jord utan även att åstadkomma ordning och reda i fastighetsförhållandena.
I sistnämnda hänseende har ett stort steg framåt
tagits i och med åstadkommandet av jordregistret, som lämnar en god
utgångspunkt för bedömandet av gällande fastighetsindelning. Lantmätaren,
som för närvarande är den som väl har största nyttan av jordregistret,
vet dock alltför väl, att det gäller att med urskiljning begagna
det rikhaltiga material, som inrymmes i jordregistret.---
Vad härovan anförts medför, att den praktiserande lantmätaren och andra
sanningssökande vid detaljforskning i jordregistret finnér mången
oegentlighet eller tvetydighet. Bland dessa stötestenar märkas i vissa
landsändar en märklig oöverensstämmelse mellan lagfarna och registrerade
skattetal. Här torde genast göras det förtydligandet, att dylika
felaktigheter mera hero av felaktigt eller ofullständigt meddelade lagfarter
än av fel i jordregistret. Då emellertid jordregistret avser att utgöra
en grundval för uppläggande av nya fastighetsböcker å landet,
börjar det framstå allt klarare, att något måste göras för att åstadkomma
önskvärd överensstämmelse mellan jordregistret och de faktiska lagfarterna.
Utan en sådan få ej de nya fastighetsböckerna den reda och överskådlighet,
man har rätt att fordra av dessa för att de skola anses fylla
sin uppgift. Den frågan uppställer sig då, örn och på vad sätt sådana felaktigheter
kunna tillrättaläggas.---
För att taga ett konkret fall äro förutsättningarna inom ett skifteslag
följande: Enligt jordregistret, vilket befunnits riktigt, har skifteslaget
ett sammanlagt skattetal av tio mantal. Detta skattetal äges enligt förrättningsprotokoll
och mantalslängd av fem personer, som vardera hava
två mantal. Vid undersökning av deras åtkomsthandlingar befinnes, att
deras sammanlagda skattetal allenast uppgår till nio mantal. I allmänhet
torde man vid forskning i lagfartsprotokollen kunna utreda anledningen
till denna oöverensstämmelse, men även där detta låter sig göra, finner
man att nuvarande ägare och jämväl dennes företrädare i äganderätten,
en eller flera, haft lagfart på mindre skattetal än de rätteligen bort hava.
Man finner även, att sådana omständigheter föreligga, att lagfart efter
kungörelse ej heller kan åstadkommas. Alla lantmätare känna väl hur
man plågas av att ej i dylika fall kunna peka på ett enkelt recept för att
reglera en sådan fråga, som blott alltför ofta förekommer. I de fall, saken
kan ordnas, erfordras i regel en omständlig och kostsam procedur, som
Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 9
betager vederbörande lusten att söka rättelse. Lantmätaren kan ej tvinga
någon och följden blir, att felaktigheten består oell vid kommande förrättningar
eller andra officiella tillfällen återigen åstadkommer krångel och
förnyade utredningar utan resultat. Kan bot rådas för detta! En relativt
enkel lösning av problemet vore att i dylika fall en ny förrättningsform
skulle införas, vilken skulle avse att vara en officiell jordrannsakan, vid
vilken samtliga därav berörda sakägare skulle kallas i samma ordning,
som föreskrives vid skifte. Örn vid sådan rannsakan och efter vederbörlig
utredning befinnes, att oöverensstämmelse mellan lagfarna och registrerade
skattetal föreligger, skola förrättningsmännen hava befogenhet att i
ett utlåtande förklara, att det skattetal, som en fastighet rätteligen skall
hava, skall vara det och det, med strängt fasthållande vid att det därvid
absoluta skattetalet är det, som förekommer i jordeboken för ifrågavarande
jordeboksnummer.
Ett sådant utlåtande skulle därför kunna medföra ändring av ej allenast
storleken av en sakägares skattetal för viss fastighet utan jämväl ändring
av i jordregistret för samma fastighet antecknat skattetal. Möjligheten
till ändring av i jordregistret antecknat skattetal för viss fastighet
torde framstå klart i alla de fall, där ökeskatt förekommer, vilken
ökeskatt ej iakttagits vid fastighet övergående delningar, utan har endast
det gamla skattetalet redovisats, vilket förhållande är en ständig källa till
oklarhet och tvistigheter.
Över sådan jordrannsakningsförrättning och därvid meddelat utlåtande
skulle besvärshänvisning meddelas i den ordning, skiftesstadgan föreskriver
för vanliga jorddelningar.
Innan fastställelse av denna förrättning meddelades, skulle densamma
granskas av överlantmätaren, varjämte jämväl domhavanden, innan ägodelningsrätten
prövade densamma, skulle granska av lantmätaren verkställd
fastighetsutredning. Måhända skulle gemensamt utlåtande av domhavanden
och överlantmätaren i ärendet vara att föredraga.---
Över det förslag, som sålunda av Edstam framställts, lät lantmäteristyrelsen
inhämta yttranden från samtliga överlantmätare i riket. Av dessa
yttranden framgår, att i många län lagfartsförhållandena äro så väl ordnade,
att något behov av särskilda åtgärder av ifrågasatt slag icke förefinnes.
Detta tyckes i stort sett vara fallet i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Västmanlands
och Västerbottens län. Uttalandena av överlantmätarna i de övriga länen
giva vid handen, att brist på överensstämmelse mellan lagfarna och
i jordregistret upptagna skattetal där i större eller mindre grad förekommer.
Utskottet vill här återgiva vissa delar av de yttranden, som uti sistnämnda
hänseende kunna sägas vara mest representativa.
Sålunda har överlantmätaren i Malmöhus län i sitt yttrande anfört,
bland annat:
Den fråga, som i detta fall bragts på tal, är enligt min mening av största
betydelse för jordregistret och genom detta för lagfarts- och inskrivningsväsendet.
Denna fråga ger sig tillkänna särskilt inom detta län.
Yttranden öv er
Edstams förslag.
Överlantmätaren
i
Malmöhus
län.
10
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
där innehavet varit delningsgrund. Där har nämligen ej förefunnits sam
ma behov för den enskilde jordägaren att hålla reda på sitt ägande mantal,
som i de län, där skattetalet varit delningsgrund. Då innehavet i huvudsak
varit den norm, efter vilken delning skulle ske inom Malmöhus
län, så har följden blivit att olikheter i åtskilliga fall föi*ekomma mellan
mantalen enligt skiftesakterna och mantalen enligt lagfarterna.---
De uppkomna felen äro emellertid av olika slag. Vissa kanna bestå
däri, att den ene personen enligt lagfarten har för litet och den andra för
stort mantal jämfört med vad skiftesakten utvisar. Detta lärer väl understundom
kunna rättas genom en ny skiftesförrättning å båda dessa
ägolotter. Svårigheten skulle därvid vara att få förrättningen i gång.
I åtskilliga fall kan den bristande överensstämmelsen mellan, å ena
sidan, skiftesakten och, å andra sidan, lagfarten bero på felaktigheter i
skiftesakten. Dessa felaktigheter låta sig givetvis rättas genom en ny
förrättning. Svårigheter föreligga dock även i detta fall för åstadkommande
av en sådan förrättning.
I andra fall kunna felen bero därpå, att lagfart ej sökts på det hela.
Detta kan givetvis, örn åtkomsthandling finnes å det felande mantalet,
rättas därigenom att vederbörande söker lagfart på detta. Även i dylika
fall möta dock svårigheter att förmå vederbörande att vidtaga åtgärder i
antydd riktning. Initiativet härvidlag skulle väl närmast åligga vederbörande
domhavande. Vid ett eventuellt skifte kommer givetvis en utbrytning
till stånd, som i allt fall hänför sig till köpehandlingarna och
icke till lagfarten.
Det förekommer emellertid även andra anledningar till bristande överensstämmelse
mellan skiftesakt och lagfart.
På 1850-talet och även senare hava inom detta län vid klyvningsförrättningar
av vederbörande lantmätare på delägarnas begäran företagits
vissa jämkningar beträffande delägarnas mantal. Anledningen härtill
var uppenbarligen den, att skatten vid denna tid utgick efter mantal,
på grund varav det ansågs nödvändigt, att varje lotts mantal skulle stå
i noggrant förhållande till dess värde. Från de olika hemmansdelarna
hava vidare försålts mark av den omfattning, att densamma ansetts kunna
bära egen skatt. Även av denna anledning skedde vid skiftesförrättning
jämkning av mantalen. Ehuru dylika jämkningar ju saknade stöd
i lag. hava desamma dock kommit till användning inom detta län i rätt
stor omfattning och hava förrättningarna i allt fall blivit av ägodelningsrätt
fastställda med de sålunda uträknade mantal. Någon oreda i fastighetsförhållandena
skulle därvidlag ej behövt uppstå, därest samtliga dessa
nya mantal kommit att i lagfartshänseende lända till efterrättelse. Så
har emellertid icke alltid skett. —---Fall av nu ifrågavarande slag
förekomma såsom nämnt rätt talrikt inom detta län, och torde desamma
den dag, då de nya lagfartsböckerna skola läggas upp, komma att i hög
grad giva sig till känna. —■ — —
På grund av vad sålunda blivit anfört, får jag alltså såsom yttrande i
ärendet vördsamt meddela, att jag anser det alldeles oundgängligt, att
laga förutsättningar måtte tillskapas för sådana lantmäteriförrättningar,
genom vilka rättelse må kunna vinnas i fråga örn felaktiga lagfarter, vare
sig de röra i mantal satt jord eller mark, som avsöndrats, avstyckats eller
exproprierats från annan fastighet; att dylika förrättningar, vilka närmast
skulle vara att hänföra till jordrannsakningsförrättningar, borde
verkställas av lantmätare såsom en fristående förrättning, vilken skulle
11
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
fastställas u samina ordning som en skiftesförrättning, saint att sedan en
sådan förrättning kommit till stånd oell vunnit fastställelse, de förändringar,
som av förrättningen blivit en följd, skulle i lagfartshänseende för
framtiden lända till efterrättelse.
Överlantmätaren i Värmlands län anför i sitt yttrande, bland annat:
Sådan avvikelse, som i förslaget påtalas, är även i detta län ganska
vanlig, och i regel är det lagfarterna, som äro ofullständiga eller felaktiga.
Dessa fel och brister synas hava uppstått på många olika sätt, bland annat
genom misstag eller felräkning vid arvskifte. Ofta bär oreda i skattetalen
tidigare uppkommit därigenom att, då från hemmansdel försålts ett nordområde,
detta »beräknats till» visst skattetal, som sedan vid försäljning
eller arvskifte av liemmansdelen frånräknats denna och således även iiteslutits
ur den nya lagfarten. I de fall då området därefter vid skifte
eller vid lagfart ansetts utgöra en avsöndrad lägenhet, så har det därå
beräknade skattetalet försvunnit eller ock i la gfartsboken kommit att
kvarstå på en för länge sedan avliden person. Vid klyvning av en sådan
hemmansdel, där summan av delägarnas lagfarna skattetal på grund av
nyssnämnda förhållande är mindre än skattetalet å den ägolott klyvningen
avser, så har ofta skillnaden blivit vid förrättningen genom förening
fördelad mellan delägarna i förhållande till deras lagfarna skattetal. —
Å andra sidan finnas exempel på, att gällande lagfarter tillhopa överstiga
hela hemmanets skattetal.
Otvivelaktigt vore det synnerligen önskvärt att åstadkomma överensstämmelse
mellan jordägares lagfarna skattetal och de skattetal, för vilka
deras ägolotter blivit utlagda och som finnas införda i jordregistret.
---- För att undersöka möjligheten att genomföra här ifrågavarande
önskemål och för att avgiva förslag till förfaringssätt synes böra anordnas
ett samarbete mellan i lagfarts- och jordregisterförliållanden erfarna
domare och lantmätare, som utsåges av vederbörande myndigheter.
Överlantmätaren
i
Värmlands
län.
Uti det av överlantmätaren i Jämtlands län avgivna yttrandet heter det,
bland annat:
Syftemålet med det av Edstam väckta förslaget synes, åtminstone för
detta läns vidkommande, vara synnerligen beaktansvärt. Erfarenheten
visar nämligen, att inom Jämtlands län i högst avsevärd utsträckning
förekommer skiljaktighet emellan de skattetal, varmed fastigheterna lagfarits
och redovisats i fastighetsböckerna och dem, med vilka desamma
redovisats vid jorddelningsförrättningar och i jordregistret. De vanligaste
orsakerna härtill torde vara, dels att fastigheter åsatts ökeskatt, och
att denna väl iakttagits vid senare verkställda jorddelningsförrättningar,
men ofta nog ej varit föremål för lagfart, dels att från hemman avsöndrats
s. k. andelstorp, vilka enligt upplåtelsen skulle motsvara viss del av hemmanet
samt äga andel i alla dess förmåner, och att dylika torp antingen vid
ägodelningsförrättningar upptagits såsom hemmansdelar och redovisats
med visst skattetal men lagfarits och i fastighetsböckerna upptagits såsom
lägenheter eller i fastighetsböckerna redovisats såsom hemmansdelar och
vid jorddelningar såsom lägenheter, dels ock att rena fel begåtts vid skattetalens
angivande i jorddelningshandlingar eller fastighetsböcker.
Att fastighetsböckerna, jordregistret och den verkliga fastighetsindelningen
skola överensstämma utgör dock förutsättningen för att ordning
Överlantmätaren
i
Jämtlands
län.
12
Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
Lantmäteristyrelsen
den
25 februari
1930.
Utskottet.
och reda skola finnas i fastighetsredovisning och äganderättsförhållanden.
Åtgärder för åvägabringande av dylik samstämmighet bliva alltså förr
eller senare ofrånkomliga.
Sedan samtliga överlantmätares yttranden över det förenämnda av
Edstam gjorda förslaget inkommit till lantmäteristyrelsen, hava förslaget
och yttrandena av styrelsen med skrivelse den 25 februari 1930 överlämnats
till Kungl. Majit för den åtgärd Kungl. Majit kunde pröva skäligt
vidtaga. I nyssberörda skrivelse anförde styrelsen, bland annat:
Vid jordregistrets uppläggande har gjorts den ingalunda oväntade erfarenheten,
att å åtskilliga orter de skattetal, som finnas antecknade i akter
rörande lantmäteriförrättningar, ofta icke överensstämma med de
skattetal, varå vederbörande jordägare erhållit lagfart. Orsakerna till
detta förhållande äro av mångahanda slag och sammanhänga nära med
den praxis, som å olika orter utbildat sig på fastighetsväsendets område.
Berörda missförhållande, som utgör en ständig källa till oreda i fastighetsförhållandena,
har varit till särskilt stor olägenhet vid verkställandet av
lantmäteriförrättningar, då därav förorsakats tidsödande och dyrbara
utredningar och rättegångar. Tid efter annan hava också från rikets lantmätare
till lantmäteristyrelsen inkommit framställningar, vari framhållits
behovet av åtgärder för åvägabringande av överensstämmelse i förevarande
avseende mellan jordregistret och fastighetsböckerna. Då styrelsen
emellertid ansett, att med saken borde anstå, tills arbetet med jordregistrets
uppläggande hunnit slutföras, har från styrelsens sida icke tidigare
vidtagits någon åtgärd i berörda syfte. Sedan numera jordregisterarbetet
fortskridit så långt, att endast några få socknar i Kopparbergs län återstå.
och jordregistret för dessa socknar kan förväntas bliva upplagt under
loppet av innevarande år, har styrelsen ansett tidpunkten vara inne att
bringa saken under Eders Kungl. Majits prövning.---Då frågan när
mast
angår lagfarts- och inteckningsväsendet, är lantmäteristyrelsen icke
beredd att på frågans nuvarande ståndpunkt göra annat uttalande än att
åtgärder i förslagets syfte äro väl behövliga.
Av de från olika håll gjorda uttalanden i ämnet, som här ovan återgivits,
synes otvetydigt framgå, att inom skilda delar av rikets landsbygd rätt
allvarliga missförhållanden råda med avseende å fastighetsredovisningen.
I vad angår nu förevarande fråga innebära dessa missförhållanden, att
vissa fastigheter, som vid jorddelningsförrättningar ésatts och sålunda
enligt i jordregistret införda uppgifter omfatta ett visst hemmantal, icke
återfinnas med samma hemmantal i lagfartsprotokollen och lagfartsböckerna.
Den brist på överensstämmelse mellan lagfartsprotokoll och jordregister
ifråga örn hemmantalens storlek, som sålunda på sina håll är för handen,
medför för vederbörande fastighetsägare allvarliga svårigheter. Det behöver
i detta sammanhang endast erinras därom, att beviljad lagfart utgör
en förutsättning för erhållande av inteckning i en fastighet. Finnes ej lagfart
beviljad å fastighetens hela hemmantal, kan således ej heller inteckning
beviljas i större del av hemmantalet än den, varå lagfart beviljats.
Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 13
Avstyckningsförfarandet och därmed även i viss män egnahemsbildningen
försvåras; och även om avstyckningsförrättningen såsom sådan går
att få genomförd, så kan likväl, där avstyckningen skett från en fastighet
med ett visst hemmantal enligt lantmäterihandlingarna, därå emellertid
lagfart icke helt kunnat erhållas, svårighet i många fall visa sig för avstyckningens
ägare att få lagfart å sitt fång, varav i sin tur följer omöjlighet
att erhålla inteckning i den avstyckade fastigheten. För fastighetskrediten
är frågan alltså av stor vikt i därav berörda delar av landet.
Nämnas må ock den olägenhet för den enskilde som ligger däri, att vid
försäljning av en fastighet fullständiga åtkomsthandlingar icke kunna
lämnas. Sådana handlingars tillhandahållande utgör ofta ett villkor för
köpet. De rättegångar äro ej heller sällsynta, där köparen på grund av
underlätet fullgörande av ett sådant villkor yrkar återgång av köpet och
där det underlåtna fullgörandet visat sig bero just av att säljaren icke
kunnat erhålla lagfart å det hemmantal, som han enligt skifteshandlingarna
ägt och sedermera försålt.
Erinras må även örn den skyldighet, som genom stadgandet i 3 kap. 10 §
andra stycket i 1926 års lag örn delning av jord å landet ålagts lantmätare
vid skiftesförrättning, nämligen att utreda och i protokollet anteckna,
vilka som äro delägare i det område, vars skiftande sättes i fråga, och den
andel envar av dem innehar, ävensom i protokollet anmärka envar delägares
tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag.
Svårigheten att bringa reda i dessa förhållanden fördröjer och fördyrar
skiftena samt vållar stundom även rättegångar mellan delägarna. Slutligen
är att märka, att enligt den icke minst för en ändamålsenlig tillämpning
av jorddelningslagen mycket viktiga nya lagen om sammanläggning
av fastigheter å landet, 14 §, en förutsättning för en fastighets sammanläggning
med en annan är att sökanden därå erhållit lagfart, såvida den
icke förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre rätt ägaren icke
varit skyldig lagfara.
Vilka medel eller åtgärder, som lämpligen böra vidtagas för ernående
av överensstämmelse mellan lagfarna och i jordregistret upptagna hemmantal
i de fall, där sådan saknas, kan utskottet givetvis icke på frågans
nuvarande ståndpunkt uttala sig örn. Detta spörsmåls rätta besvarande
kräver helt naturligt en vida mer djupgående undersökning och allsidig
belysning av samtliga hithörande förhållanden än som stått utskottet till
buds.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av förevarande
motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Majit ville skyndsamt föranstalta örn utredning
rörande de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga
för undanröjande av olägenheter av den flerstädes
14 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.
förekommande bristen på överensstämmelse mellan
lagfarna hemmantal, å ena, samt de hemmantal, som
för motsvarande fastigheter i jordregistret redovisats,
å andra sidan, samt för riksdagen framlägga de
förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 4 april 1930.
På första lagutskottets vägnar:
A. AKERMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Akerman, greve Spens, Larson i Lerdala, Klefbeck,
Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult, Teodor Julin och Pålsson;
från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Lindley, Olsson i Ramsta,
Hedlund i Östersund, Johansson i Brånalt, Christenson och Rudén.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfartsoch äganderättsförhållanden beträffande fast egendom. a1 i texten