Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfartsoch äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.

1930-04-04 · 14 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 13 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1930:21, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfartsoch äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 1 e. ni.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa

lagfarts- och äganderättsförhållanden beträffande fast egendom.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr

63, vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Frändén hemställt,

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit

måtte låta verkställa skyndsam utredning av vissa i motionen berörda

spörsmål rörande i vissa delar av landet förefintlig brist på överensstämmelse

mellan lagfarna skattetal, å ena, samt jordregistrets och mantalslängdemas

skattetal, å andra sidan, samt därefter för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

Som skäl för sin hemställan har motionären i motionen anfört följande!

Inom Jämtlands län förekommer i betydande omfattning, att beviljade

lagfarter icke överensstämma med de skattetal, som vederbörande jordägare

innehava enligt mantalslängd och jordregister. Flera anledningar

till detta förhållande finnas. Mestadels torde orsaken vara att söka i de

inom länet förekommande ökesskatterna, vilka ibland medräknats vid lagfartens

beviljande men i andra fall uteglömts. Ofta förekommer även att

vid arvskiften m. m. räknefel gjorts, som medfört att därefter beviljade

lagfarter blivit felaktiga.

Enligt vad som försports har även inom vissa andra delar av landet 1

betydande omfattning kommit till synes brist på överensstämmelse mellan

lagfarna skattetal, å ena sidan, samt jordregistrets och mantalslängdernas

skattetal, å andra sidan.

Givetvis vållas allvarliga svårigheter för den jordägande befolkningen

därigenom, att lagfartsförhållandena ej äro ordnade. Dessa svårigheter

komma särskilt till synes, då äganderättsfrågor i anledning av jordförvärv

skola utredas och då fastighetskreditfrågor skola ordnas. Ävenledes

vållas olägenheter och oreda vid jorddelningsförrättningar av olika

slag.

De synpunkter, som vid åvägabringande av överensstämmelse mellan

skattetalen böra särskilt uppmärksammas, äro dels skyddet för rättssäkerheten,

så att icke inteckningshavares eller annan sakägares rätt trädes

för nära, dels ock bevarandet av reda i jordregistret. En utväg, som samtidigt

den löser frågan torde tillgodose dessa synpunkter, är den, att på

ansökan av en eller flera delägare inom en by lantmätare förordnas att

bland axmat efter kungjort sammanträde å platsen verkställa ingående ut
Hi

hang lill riksdagens protokoll 1930. 9 saini■ 1 ami- 19 haft. (Nr 21—22.)

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

redning av äganderättsförhållandena inom byn, samt att denna utredning,

vilken bör avslutas genom meddelande av besvärshänvisning och

granskas ä lantinäterikontoret med ledning av jordregistret och tillgängliga

äldre lantmäteriakter, prövas och fastställes av ägodelningsdomareD

eller ägodelningsrätten, varefter rättelse alltefter den fastställda utredningens

resultat sker antingen i lagfarts- och inteckningsböcker eller i

jordregister och mantalslängd. Genom ett förfarande enligt nu skisserade

linjer skulle rättssäkerheten bliva väsentligt bättre tillgodosedd än vid

det allt emellanåt tillämpade förfarandet med kungörelser örn vilande lagfartsansökningar,

samtidigt som jordägarna skulle kunna få sina äganderättsfrågor

skyndsammare utredda.

Givetvis kunna emellertid andra utvägar till iragans ordnande ifrågasättas.

Det torde sålunda kunna tänkas att i det fall, att skifte övergår

by eller hemman, beviljade lagfarter kunna få rättas till överensstämmelse

med det fastställda skiftet. I detta sammanhang må omnämnas, att

ett liknande förfarande redan lärer praktiseras inom vissa delar av Dalarna,

där lagfartsfrågan i sin helhet föreligger ölost.

Nu berörda spörsmål lära höra göras till föremål för en närmare utredning,

vid vilken säkerligen även kommer att upptagas till behandling

frågan örn ordnande av lagfart jämväl i de fall, där någon lagfart över

huvud taget icke kunnat åvägabringas.

Förevarande motion går huvudsakligen ut pa att för bringande av reda

i fastighetsförhållandena möjliggöra att i vissa fall, där brister förefinnas

i den överensstämmelse, som bör råda mellan en fastighets lagfarna

skattetal och fastighetens skattetal enligt lantmäterihandlingarna, genom

särskilda åtgärder åstadkomma en sådan överensstämmelse.

Lagfartsi

nstitutets

uppgifter

m. m.

Historik.

Landslagen.

För bedömande av vikten av de intressen, som genom sådana åtgärders

vidtagande skulle tillgodoses, torde det vara. av värde att i korthet redogöra

för de uppgifter, som lagfartsinstitutet i våra dagar tjänar, ävensom

de anordningar, som därvid stå till buds eller kunna komma till användning.

Till belysande härav vill utskottet till en början med några ord

redogöra för den utveckling lagfartsinstitutet genom tiderna fram till

våra dagar genomgått.

Den äldre svenska lagstiftningen har i likhet med de flesta folks äldre

rätt föreskrivit, att överlåtelse av fast egendom skall ske med iakttagande

av vissa formföreskrifter. Denna princip utvecklades i Svealagarna

(yngre medeltiden) därhän, att jordaköp skulle avslutas inför en större

menighet, församlad vid kyrkan eller å tinget. Senare förlädes jordaköpet

uteslutande till tinget, där häradshövdingen eller lagmannen övertagit

förrättningens ledning. I städerna skedde jordaköpet inför borgmästare

och råd.

Enligt landslagen skulle vid föryttring av arvejord på landet först uppbud

ske å tre ting, varefter säljarens skyldeman hade viss tid att lösa jorden.

Jämlikt 10 kap. jordabalken skulle själva försäljningen —■ av såväl

arve- som avlingejord — ske på tinget i närvaro av fastar. Fastebrev

utfärdades i enlighet med ett i lagen angivet formulär. Dessa stränga for
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

mer uppehöll os för att bereda köparen trygghet mot återgångstalan. Efterhand

fick emellertid köpeavtalet bindande kraft för kontrahenterna själva

även utan köpets avslutande å tinget. Den enskilda uppgörelsen blev efterhand

avgörande i alla de fall, där icke annans rätt var i fråga. Uppbuden

k emmö i följd av denna vana icke längre att ske av säljaren utan av

köparen och förlädes från tiden före till tiden efter köpslutet. Som bevis

om avtalets avslutande utfärdades ofta, redan under medeltiden, av säljaren

en skriftlig handling (köpebrev), som tjänade köparen till legitimation

för sökande av uppbud och fasta.

Först genom nyssberörda praxis har själva begreppet lagfart vunnit en

självständig betydelse. Förut voro lagfart och köp oskiljaktiga. Lagfarten

var en form för själva överlåtelsen. Efter förändringen blev själva

köpeavtalet en sak för sig- och lagfarten ett offentliggörande av det redan

skedda köpet. Detta lagfartsbegrepp har bildat utgångspunkten för all

senare lagstiftning på detta område. Lagfartens betydelse bestod från den

na tid huvudsakligen däri, att den avskar klander från bördemännens

sida. Som skydd mot klander av tredje man i övrigt hade lagfarten icke

någon omedelbar verkan. Tiden för den enligt landslagen gällande treåriga

hävden kom nämligen, då regeln örn köpets avslutande på tinget

övergavs, att räknas från köpets ingående.

Under nyare tiden allt intill 1734 års lag var det regel att, oaktat Nyatr^

någon form för enskilt slutet köp ej var föreskriven, fastighetsköp på lan- års landet

avslutades medelst köpebrevs utfärdande. Detta bruk var betingat

av köparens skyldighet att söka lagfart, därvid köpebrevet användes som

åtkomstbevis. Lagfartens betydelse var fortfarande begränsad till att

offentliggöra och för framtiden bevara kännedomen örn äganderättsförvärvet.

Lagfarten innefattade dock alltjämt en fatalietid, vars utlöpande

avskar klander från bördemännens sida. I och genom att vid tiden före

1734 åns lags tillkomst den treåriga hävdetiden kom att räknas från lagfartens

avslutande, kom emellertid lagfarten att medelbart ha betydelse

även för klander av tredje man i övrigt.

Då protokoll eller domböcker började förås vid underrätterna på landet,

infördes i domböckerna anteckningar örn uppbuden. Denna inskrivning

hade dock ingen annan betydelse än att lämna uppgift örn och bevara i

minnet lagfarten. Kontroll över domböckernas förande infördes vid nyare

tidens början. Då sedermera hovrätterna inrättades, övertogo dessa

granskningen av häradsrätternas domböcker. Som uppbud och inteckningar

snart visade sig tarva särskild uppmärksamhet, utfärdades bestämmelser

örn att till hovrätterna skulle inom viss kort tid efter varje

ting insändas särskilda sammandrag av vad domboken innehöll angående

uppbud och inteckningar. En allmän bestämmelse härom gavs genom

ett kungligt brev den 27 maj 1701. Genom Svea hovrätts universal

den 11 mars 1713 påbjöds, att de avskrifter ur domböcker, som skulle in
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

1734 års lag

och därefter

intill 1875

åra lagstiftning

meddelade

bestämmelser.

4 Första Lagutskottets utlåtande Nr 21.

sändas till hovrätten, skulle i vad rörde uppbud och inteckningar vara

fullständiga. En fortlöpande kontroll erhölls alltså över underrätternas

handläggning av dessa ärenden. Anmärkas bör, att genom författningarna

icke påbjöds, att särskilda protokoll över uppbud och inteckningar

skulle föras vid underrätterna, allenast att uppgifterna därom separat

skulle insändas till hovrätten. Man torde ock rätt länge hava fort lagfarts-

och inteckningsärendena tillsammans med rättegångssakerna, ehuru

de, företagna vid tingets början, sammanfördes vid början av domboken

för varje ting. Först några årtionden efter 1734 års lags antagande torde

det i praxis hava allmänt genomförts, att vid underrätterna särskilda

protokoll fördes i lagfarts- och inteckningsärenden.

I 1734 års lag bibehölls den äldre rättens grundsats, att lagfart sku le

ske genom uppbud och fasta. Först nu fastslogs såsom villkor för köpets

giltighet, att det skett skriftligen och med vittnen. Denna föreskrift anslöt

sig till den praxis, som utbildat sig under 1600- och början av 1700- talet. Förutsättning för lagfarts beviljande blev alltså, att en skriftlig

överlåtelsehandling förelåg. o

Någon konstitutiv verkan tillädes lagfarten icke heller genom 1<34 ars

lag. Den avsåg fångets offentliggörande; inskrivningen och fastebrevet

syftade att bevara minnet därav och underlätta bevisningen örn lagfarten.

Men lagfarten skapade icke ny rätt. I enstaka riktningar hade dock

lagfarten enligt 1734 års lag avgörande betydelse för den materiella rätten,

exempelvis med avseende å förmånsrätt i såld egendom för ogulden

köpeskilling. Huruvida lagfarten enligt 1734 års lag hade någon inverkan

å hävden är omtvistat.

Som förut nämnts, blev det från tiden närmast efter 1734 allmänt bruk

vid domstolarna, att särskilda protokoll fördes över lagfarts- och inteckningsärenden

m. m. Föreskrifter härom utfärdades genom ett kungl.

brev den 16 juli 1776. _ _

Genom förordningen den 28 juni 1798 stadgades, att inteckning ej fick

beviljas förr än ägaren anmält sig till uppbud och visat sin rätt. Försummade

köparen att söka lagfart inom viss föreskriven tid, kunde inteckning

ske för förre ägarens gäld, och köparen fick hålla sig till

säljaren för vad han på grund därav kunde få betala. Häi igenom ei

höll lagfarten (första uppbudet) en materiell rättsverkan, som förut icke

tillkommit densamma. Att lagfart på detta sätt fick avgörande betydelse

i en konflikt mellan olika materiella rättsanspråk, är en grundsats,

som i senare rätt fått allt större utsträckning.

Genom kungl, förklaringen den 14 maj 1805 infördes nya, av lagfarten

oberoende fatalietider för klander å fång till fast egendom. Härmed var

frågan örn lagfartens inverkan på tredje mans klandertalan avgjord i

överensstämmelse med den tolkning av 1<34 års lag, att klandertalan fick

oberoende av vunnen lagfart anställas.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. J

Förordningen den 19 maj 1845 införde den nyhet, att i vissa fall av stridighet

mellan två överlåtelser eller mellan en överlåtelse av äganderätt

och en upplåtelse av panträtt eller nyttjanderätt lagfarten skulle aga

avgörande betydelse. Slutligen är att märha, att bördsrätten upphävdes

genom förordningarna den 21 december 1857 och den 22 december 1863.

Därefter kvarstod av lagfartens materiella rättsverkan knappast mera än

dess betydelse i kollisionsfall enligt nyssnämnda 1845 års förordning.

De ändringar, som sålunda vidtagits i 1734 års lags bestämmelser örn

lagfart, hade lämnat såväl det formella förfarandet som själva inskrivningsväsendet

i huvudsak oberörda. Det hade dock länge varit erkänt, att

reformer jämväl i dessa avseenden voro av nöden. I skrivelse den 11

augusti 1860 anhöllo slutligen rikets ständer örn utarbetande av förslag

till nya stadganden om lagfart och inteckning, varvid ständerna uttalade

den mening, att fullständiga grund- och hypoteksböcker, som i flera främmande

länder blivit antagna, borde i riket införas. Efter det olika förslag

utarbetats, framlades slutligen till 1875 års riksdag förslag, som resulterade

i de nämnda år utfärdade förordningarna örn lagfart och inteckning,

som ännu gälla.

Genom den nya lagstiftningen avskaffades uppbudsförfarandet, vilket

genom bördsrättens avskaffande blivit överflödigt. I stället infördes föreskrift,

att ansökningen skall förklaras vilande, örn mot omedelbart bifall

till densamma möter hinder, som icke är av beskaffenhet att föranleda

omedelbart avslag. Det särskilda protokollet i lagfartsärenden bibehölls,

men därjämte infördes registerböcker till protokollen, de s. k. lagfartsböckerna.

— Skyldigheten att söka lagfart utsträcktes till en var, som

med äganderätt åtkommer fast egendom. Sålunda skulle, till skillnad

från förut, jämväl på arv eller giftorätt grundat fång lagfaras. Förutsättningarna

för lagfarts vinnande äro desamma som enligt den närmast

förut gällande rätten. Vunnen lagfarts materiella verkan är fortfarande

begränsad till de kollisionsfall, som omnämndes i 1845 års förordning.

Genom 1881 års förordning örn 20-årig hävd, som upphävde 1805 års förklaring,

gjordes hävdetidens utgångspunkt åter beroende av lagfarten,

såsom förhållandet varit på landslagens tid. I omedelbart samband därmed

står den i lagfartsförordningens 10 § år 1881 införda bestämmelsen,

som bereder möjlighet att, då förre ägarens åtkomst ej blivit styrkt, erhålla

lagfart efter kungörelse.

Av föregående redogörelse framgår, att lagfarten i stort sett saknat och

alltjämt saknar konstitutiv betydelse. I förening med inskrivningen

(protokoll och lagfartsbok) har emellertid lagfarten tjänat till att offentliggöra

och för framtiden bevara inträffade förändringar i äganderättsförhållandena

och sålunda bidraga till att stadga dessa. Utvecklingen har

visat allt större anspråk på fastighetens och förvärvets individualisering

och på fullständighet i den successiva serien av rättsförvärv. Vidare har

1875 års

lagstiftning.

18S1 års för

ordning orri

hävd.

Samman
fattning.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Jordregistret.

en fortgående koncentration av hithörande uppgifter ägt rum. Vinnande

av fullständighet i serien av förvärven har åsyftats genom. 1875 års förordning,

enligt vilken icke blott överlåtelser utan varje förvärv av fast

egendom är föremål för lagfart. Uppgifternas koncentration har fortskridit

till införandet av fastighetsböcker, vilka dock icke tillerkänts vitsord

mot den mindre koncentrerade formen av inskrivningen, protokollen.

I mån av den fortgående ekonomiska utvecklingen växa emellertid de

intressen i styrka, som påkalla särskilda åtgärder för att bereda trygghet

åt rättsförvärv till fast egendom. Äganderätten till fast egendom utgör

nämligen grunden för en mångfald rättigheter, vilka representera mer

och mer ökade värden och äro föremål för omsättning i vida kretsar. Det

är framför allt fastighetskrediten i vidsträckt mening, som blivit av allt

större betydelse. För tillgodoseende av dess krav har man strävat till att

fullkomna publiciteten med avseende å rättsförändringar till fast egendom.

Själva rättsförvärvet är emellertid hos oss oberoende av publikationen.

Densammas huvudsakliga betydelse ligger i att vid stridiga rättsförvärv

från samma person bestämma företrädet mellan förvärven. Under

vissa förutsättningar är den också utgångspunkt för äganderättsförvärv

genom hävd. Men prövningen av huruvida lagfarten skall beviljas

eller icke saknar betydelse i fråga örn rättsförvärvets giltighet; därom

får oberoende av lagfarten tvistas.

För tillgodoseendet av kravet på publicitet utgör en ordnad fastighetsregistrering

en oundgänglig förutsättning. En sådan registrering kan

emellertid icke åstadkommas med den nuvarande jordeboken som grundval,

utan ett för ändamålet användbart underlag har måst skapas. Detta

underlag har åstadkommits genom det s. k. jordregistret, vars uppläggande

reglerats genom kungl, förordningen den 13 juni 1908. Detta jordregister,

som föres länsvis av överlantmätaren, är numera upplagt för

rikets alla socknar med undantag för några få socknar i Kopparbergs län.

Jordregistret ansluter sig på sitt sätt till jordeboksenheterna. Men till

skillnad från jordeboken bliva i jordregistret alla genom fastställda lantmäteriförrättningar

bildade fastigheter införda under var sin särskilda

beteckning.

I ändamål att åstadkomma så stor överensstämmelse som möjligt mellan

de rådande lagfartsförhållandena och jordregistrets uppgifter har i

§ 24 i jordregisterförordningen stadgats, att domhavande!! efter jämförelse

mellan det till honom för granskning överlämnade jordregistret

och lagfartsböckerna skall lämna uppgift, bland annat, örn därvid iakttagna

skiljaktigheter i avseende å de registrerade fastigheternas mantal

och beteckningar i övrigt. Och i § 25 har föreskrivits, att förste lantmätaren

skall i registret göra de ändringar och tillägg, som kunna föranledas

av de av domhavande!! meddelade uppgifterna.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 7

Såsom av nedauintagna utredning kommer att framgå, Ilar det emellertid

visat sig, att pa sina håll i avsevärd utsträckning skiljaktigheter förekomma

mellan de i jordregistret för de olika fastigheterna angivna skattetalen

och de för fastigheternas ägare meddelade lagfarterna. Orsakerna

till denna bristande överensstämmelse kunna hava varit av olika slag och

torde ofta var svåra att påvisa. T den man misstagen ligga i lagfartsför

hållandena kunna felaktigheterna exempelvis hava berott av underlåtenhet

att söka lagfart på vissa kvotdelar av en fastighet, av felaktigheter,

som förelupit vid bouppteckningar och arvskiften, vilka felaktigheter icke

tillräckligt uppmärksammats vid lagfarts beviljande, eller av det på

1800-talet på vissa håll rätt vanliga förfarandet att från ett hemman

frånsälja en viss lott, »beräknad» till så och så stort skattetal, ehuru försäljningen

egentligen allenast avsett en jordlägenhet. I enstaka fall lärer

väl domaren med biträde av lantmätare och vederbörande jordägare genom

vidlyftiga arkivforskningar kunnat bringa reda i förhållandena.

Någon gång har ock saken kunnat rättas till genom det förut omnämnda

kungörelseförfarandet. Emellertid är detta snarare ägnat att bringa

oreda i fastighetsregistreringen därigenom att sammanhanget i ägoföljden

brytes, och i de flesta fall kan denna utväg ej ens ifrågakomma.

På grund av de många gånger mycket besvärliga följder, som de nu

ifrågavarande missförhållandena medfört och alltjämt medföra, hava under

senare år från olika håll framställningar gjorts örn vidtagande av

åtgärder i syfte att avhjälpa de påtalade bristerna. Helt nyligen har ock

lantmäteristyrelsen till Kungl. Majit avgivit en hemställan örn övervägande

av dylika åtgärders vidtagande. Innehållet i denna hemställan

vill utskottet i det följande återgiva. Utskottet anser sig dock först böra

något uppehålla sig vid vissa uttalanden angående ifrågavarande spörsmål,

som föregått nyssnämnda hemställan.

Till en början torde böra omnämnas, att i den av överlantmätaren i

Malmöhus län till lantmäteristyrelsen avgivna berättelsen angående lantmäteri-

och skiftesväsendet inom länet för år 1923 följande uttalande förekommer:
Vidare

har jag i detta sammanhang velat framhålla jämväl en annan

fråga, som rätt ofta ger sig tillkänna inom detta län. Frågan gäller bristande

överensstämmelse emellan, å ena sidan, det i lagfartshandlingarna

angivna mantal för en fastighet och, å andra sidan, det mantal, som vid

lantmäteriförrättning redovisats för samma fastighet. Uppenbart synes

vara, att anförda förhållande måste på något sätt regleras särskilt med

hänsyn till jordregistret. Lika uppenbart torde ock vara, att en dylik reglering

bör komma till stånd med det snaraste. Örn lantmäteriakten i ett

dylikt fall skulle visa sig överensstämma med jordaboken, borde tydligen

någon ändring beträffande det i lantmäteriakten redovisade mantal ej ens

Kravet pä

överensstämmelse

mellan

lagfartsforhållandena

och jordregistret.

Uttalanden i

ämnet.

Overt antmätaren

i

Malmöhus län

1923.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

kunna sättas i fråga. Det skulle vid sådant förhållande ej återstå annat

än en rättelse av det lagfarna mantalet. En dylik rättelse lärer emellertid

under nuvarande förhållanden knappast kunna vinnas på annat sätt

än efter stämning inför domstol.

Det har på grund härav synts vara av vikt, örn några enkla former

kunde tillskapas för rättelse med laga verkan av en meddelad lagfart.

Distriktslant. Ett uttalande, som delvis synes hava legat till grund för lantmäteri
mataren

Ed- styrelsens förut omnämnda hemställan till Kungl. Maj:t, återfinnes i ett

stanis förslag. ”

till lantmäteristyrelsen den 15 september 1927 från distriktslantmätaren i

Fors distrikt B. Edstam inkommet »förslag att söka ordna skattetalsförhållandena

inom skifteslag, där oreda och felaktigheter beträffande skattetalen

uppstått». I nämnda förslag anföres, bland annat:

Lantmäteriet har ju till uppgift ej allenast att åstadkomma ändamålsenlig

delning av jord utan även att åstadkomma ordning och reda i fastighetsförhållandena.

I sistnämnda hänseende har ett stort steg framåt

tagits i och med åstadkommandet av jordregistret, som lämnar en god

utgångspunkt för bedömandet av gällande fastighetsindelning. Lantmätaren,

som för närvarande är den som väl har största nyttan av jordregistret,

vet dock alltför väl, att det gäller att med urskiljning begagna

det rikhaltiga material, som inrymmes i jordregistret.---

Vad härovan anförts medför, att den praktiserande lantmätaren och andra

sanningssökande vid detaljforskning i jordregistret finnér mången

oegentlighet eller tvetydighet. Bland dessa stötestenar märkas i vissa

landsändar en märklig oöverensstämmelse mellan lagfarna och registrerade

skattetal. Här torde genast göras det förtydligandet, att dylika

felaktigheter mera hero av felaktigt eller ofullständigt meddelade lagfarter

än av fel i jordregistret. Då emellertid jordregistret avser att utgöra

en grundval för uppläggande av nya fastighetsböcker å landet,

börjar det framstå allt klarare, att något måste göras för att åstadkomma

önskvärd överensstämmelse mellan jordregistret och de faktiska lagfarterna.

Utan en sådan få ej de nya fastighetsböckerna den reda och överskådlighet,

man har rätt att fordra av dessa för att de skola anses fylla

sin uppgift. Den frågan uppställer sig då, örn och på vad sätt sådana felaktigheter

kunna tillrättaläggas.---

För att taga ett konkret fall äro förutsättningarna inom ett skifteslag

följande: Enligt jordregistret, vilket befunnits riktigt, har skifteslaget

ett sammanlagt skattetal av tio mantal. Detta skattetal äges enligt förrättningsprotokoll

och mantalslängd av fem personer, som vardera hava

två mantal. Vid undersökning av deras åtkomsthandlingar befinnes, att

deras sammanlagda skattetal allenast uppgår till nio mantal. I allmänhet

torde man vid forskning i lagfartsprotokollen kunna utreda anledningen

till denna oöverensstämmelse, men även där detta låter sig göra, finner

man att nuvarande ägare och jämväl dennes företrädare i äganderätten,

en eller flera, haft lagfart på mindre skattetal än de rätteligen bort hava.

Man finner även, att sådana omständigheter föreligga, att lagfart efter

kungörelse ej heller kan åstadkommas. Alla lantmätare känna väl hur

man plågas av att ej i dylika fall kunna peka på ett enkelt recept för att

reglera en sådan fråga, som blott alltför ofta förekommer. I de fall, saken

kan ordnas, erfordras i regel en omständlig och kostsam procedur, som

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 9

betager vederbörande lusten att söka rättelse. Lantmätaren kan ej tvinga

någon och följden blir, att felaktigheten består oell vid kommande förrättningar

eller andra officiella tillfällen återigen åstadkommer krångel och

förnyade utredningar utan resultat. Kan bot rådas för detta! En relativt

enkel lösning av problemet vore att i dylika fall en ny förrättningsform

skulle införas, vilken skulle avse att vara en officiell jordrannsakan, vid

vilken samtliga därav berörda sakägare skulle kallas i samma ordning,

som föreskrives vid skifte. Örn vid sådan rannsakan och efter vederbörlig

utredning befinnes, att oöverensstämmelse mellan lagfarna och registrerade

skattetal föreligger, skola förrättningsmännen hava befogenhet att i

ett utlåtande förklara, att det skattetal, som en fastighet rätteligen skall

hava, skall vara det och det, med strängt fasthållande vid att det därvid

absoluta skattetalet är det, som förekommer i jordeboken för ifrågavarande

jordeboksnummer.

Ett sådant utlåtande skulle därför kunna medföra ändring av ej allenast

storleken av en sakägares skattetal för viss fastighet utan jämväl ändring

av i jordregistret för samma fastighet antecknat skattetal. Möjligheten

till ändring av i jordregistret antecknat skattetal för viss fastighet

torde framstå klart i alla de fall, där ökeskatt förekommer, vilken

ökeskatt ej iakttagits vid fastighet övergående delningar, utan har endast

det gamla skattetalet redovisats, vilket förhållande är en ständig källa till

oklarhet och tvistigheter.

Över sådan jordrannsakningsförrättning och därvid meddelat utlåtande

skulle besvärshänvisning meddelas i den ordning, skiftesstadgan föreskriver

för vanliga jorddelningar.

Innan fastställelse av denna förrättning meddelades, skulle densamma

granskas av överlantmätaren, varjämte jämväl domhavanden, innan ägodelningsrätten

prövade densamma, skulle granska av lantmätaren verkställd

fastighetsutredning. Måhända skulle gemensamt utlåtande av domhavanden

och överlantmätaren i ärendet vara att föredraga.---

Över det förslag, som sålunda av Edstam framställts, lät lantmäteristyrelsen

inhämta yttranden från samtliga överlantmätare i riket. Av dessa

yttranden framgår, att i många län lagfartsförhållandena äro så väl ordnade,

att något behov av särskilda åtgärder av ifrågasatt slag icke förefinnes.

Detta tyckes i stort sett vara fallet i Stockholms, Södermanlands,

Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Göteborgs och Bohus, Västmanlands

och Västerbottens län. Uttalandena av överlantmätarna i de övriga länen

giva vid handen, att brist på överensstämmelse mellan lagfarna och

i jordregistret upptagna skattetal där i större eller mindre grad förekommer.

Utskottet vill här återgiva vissa delar av de yttranden, som uti sistnämnda

hänseende kunna sägas vara mest representativa.

Sålunda har överlantmätaren i Malmöhus län i sitt yttrande anfört,

bland annat:

Den fråga, som i detta fall bragts på tal, är enligt min mening av största

betydelse för jordregistret och genom detta för lagfarts- och inskrivningsväsendet.

Denna fråga ger sig tillkänna särskilt inom detta län.

Yttranden öv er

Edstams förslag.

Överlantmätaren

i

Malmöhus

län.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

där innehavet varit delningsgrund. Där har nämligen ej förefunnits sam

ma behov för den enskilde jordägaren att hålla reda på sitt ägande mantal,

som i de län, där skattetalet varit delningsgrund. Då innehavet i huvudsak

varit den norm, efter vilken delning skulle ske inom Malmöhus

län, så har följden blivit att olikheter i åtskilliga fall föi*ekomma mellan

mantalen enligt skiftesakterna och mantalen enligt lagfarterna.---

De uppkomna felen äro emellertid av olika slag. Vissa kanna bestå

däri, att den ene personen enligt lagfarten har för litet och den andra för

stort mantal jämfört med vad skiftesakten utvisar. Detta lärer väl understundom

kunna rättas genom en ny skiftesförrättning å båda dessa

ägolotter. Svårigheten skulle därvid vara att få förrättningen i gång.

I åtskilliga fall kan den bristande överensstämmelsen mellan, å ena

sidan, skiftesakten och, å andra sidan, lagfarten bero på felaktigheter i

skiftesakten. Dessa felaktigheter låta sig givetvis rättas genom en ny

förrättning. Svårigheter föreligga dock även i detta fall för åstadkommande

av en sådan förrättning.

I andra fall kunna felen bero därpå, att lagfart ej sökts på det hela.

Detta kan givetvis, örn åtkomsthandling finnes å det felande mantalet,

rättas därigenom att vederbörande söker lagfart på detta. Även i dylika

fall möta dock svårigheter att förmå vederbörande att vidtaga åtgärder i

antydd riktning. Initiativet härvidlag skulle väl närmast åligga vederbörande

domhavande. Vid ett eventuellt skifte kommer givetvis en utbrytning

till stånd, som i allt fall hänför sig till köpehandlingarna och

icke till lagfarten.

Det förekommer emellertid även andra anledningar till bristande överensstämmelse

mellan skiftesakt och lagfart.

På 1850-talet och även senare hava inom detta län vid klyvningsförrättningar

av vederbörande lantmätare på delägarnas begäran företagits

vissa jämkningar beträffande delägarnas mantal. Anledningen härtill

var uppenbarligen den, att skatten vid denna tid utgick efter mantal,

på grund varav det ansågs nödvändigt, att varje lotts mantal skulle stå

i noggrant förhållande till dess värde. Från de olika hemmansdelarna

hava vidare försålts mark av den omfattning, att densamma ansetts kunna

bära egen skatt. Även av denna anledning skedde vid skiftesförrättning

jämkning av mantalen. Ehuru dylika jämkningar ju saknade stöd

i lag. hava desamma dock kommit till användning inom detta län i rätt

stor omfattning och hava förrättningarna i allt fall blivit av ägodelningsrätt

fastställda med de sålunda uträknade mantal. Någon oreda i fastighetsförhållandena

skulle därvidlag ej behövt uppstå, därest samtliga dessa

nya mantal kommit att i lagfartshänseende lända till efterrättelse. Så

har emellertid icke alltid skett. —---Fall av nu ifrågavarande slag

förekomma såsom nämnt rätt talrikt inom detta län, och torde desamma

den dag, då de nya lagfartsböckerna skola läggas upp, komma att i hög

grad giva sig till känna. —■ — —

På grund av vad sålunda blivit anfört, får jag alltså såsom yttrande i

ärendet vördsamt meddela, att jag anser det alldeles oundgängligt, att

laga förutsättningar måtte tillskapas för sådana lantmäteriförrättningar,

genom vilka rättelse må kunna vinnas i fråga örn felaktiga lagfarter, vare

sig de röra i mantal satt jord eller mark, som avsöndrats, avstyckats eller

exproprierats från annan fastighet; att dylika förrättningar, vilka närmast

skulle vara att hänföra till jordrannsakningsförrättningar, borde

verkställas av lantmätare såsom en fristående förrättning, vilken skulle

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

fastställas u samina ordning som en skiftesförrättning, saint att sedan en

sådan förrättning kommit till stånd oell vunnit fastställelse, de förändringar,

som av förrättningen blivit en följd, skulle i lagfartshänseende för

framtiden lända till efterrättelse.

Överlantmätaren i Värmlands län anför i sitt yttrande, bland annat:

Sådan avvikelse, som i förslaget påtalas, är även i detta län ganska

vanlig, och i regel är det lagfarterna, som äro ofullständiga eller felaktiga.

Dessa fel och brister synas hava uppstått på många olika sätt, bland annat

genom misstag eller felräkning vid arvskifte. Ofta bär oreda i skattetalen

tidigare uppkommit därigenom att, då från hemmansdel försålts ett nordområde,

detta »beräknats till» visst skattetal, som sedan vid försäljning

eller arvskifte av liemmansdelen frånräknats denna och således även iiteslutits

ur den nya lagfarten. I de fall då området därefter vid skifte

eller vid lagfart ansetts utgöra en avsöndrad lägenhet, så har det därå

beräknade skattetalet försvunnit eller ock i la gfartsboken kommit att

kvarstå på en för länge sedan avliden person. Vid klyvning av en sådan

hemmansdel, där summan av delägarnas lagfarna skattetal på grund av

nyssnämnda förhållande är mindre än skattetalet å den ägolott klyvningen

avser, så har ofta skillnaden blivit vid förrättningen genom förening

fördelad mellan delägarna i förhållande till deras lagfarna skattetal. —

Å andra sidan finnas exempel på, att gällande lagfarter tillhopa överstiga

hela hemmanets skattetal.

Otvivelaktigt vore det synnerligen önskvärt att åstadkomma överensstämmelse

mellan jordägares lagfarna skattetal och de skattetal, för vilka

deras ägolotter blivit utlagda och som finnas införda i jordregistret.

---- För att undersöka möjligheten att genomföra här ifrågavarande

önskemål och för att avgiva förslag till förfaringssätt synes böra anordnas

ett samarbete mellan i lagfarts- och jordregisterförliållanden erfarna

domare och lantmätare, som utsåges av vederbörande myndigheter.

Överlantmätaren

i

Värmlands

län.

Uti det av överlantmätaren i Jämtlands län avgivna yttrandet heter det,

bland annat:

Syftemålet med det av Edstam väckta förslaget synes, åtminstone för

detta läns vidkommande, vara synnerligen beaktansvärt. Erfarenheten

visar nämligen, att inom Jämtlands län i högst avsevärd utsträckning

förekommer skiljaktighet emellan de skattetal, varmed fastigheterna lagfarits

och redovisats i fastighetsböckerna och dem, med vilka desamma

redovisats vid jorddelningsförrättningar och i jordregistret. De vanligaste

orsakerna härtill torde vara, dels att fastigheter åsatts ökeskatt, och

att denna väl iakttagits vid senare verkställda jorddelningsförrättningar,

men ofta nog ej varit föremål för lagfart, dels att från hemman avsöndrats

s. k. andelstorp, vilka enligt upplåtelsen skulle motsvara viss del av hemmanet

samt äga andel i alla dess förmåner, och att dylika torp antingen vid

ägodelningsförrättningar upptagits såsom hemmansdelar och redovisats

med visst skattetal men lagfarits och i fastighetsböckerna upptagits såsom

lägenheter eller i fastighetsböckerna redovisats såsom hemmansdelar och

vid jorddelningar såsom lägenheter, dels ock att rena fel begåtts vid skattetalens

angivande i jorddelningshandlingar eller fastighetsböcker.

Att fastighetsböckerna, jordregistret och den verkliga fastighetsindelningen

skola överensstämma utgör dock förutsättningen för att ordning

Överlantmätaren

i

Jämtlands

län.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Lantmäteristyrelsen

den

25 februari

1930.

Utskottet.

och reda skola finnas i fastighetsredovisning och äganderättsförhållanden.

Åtgärder för åvägabringande av dylik samstämmighet bliva alltså förr

eller senare ofrånkomliga.

Sedan samtliga överlantmätares yttranden över det förenämnda av

Edstam gjorda förslaget inkommit till lantmäteristyrelsen, hava förslaget

och yttrandena av styrelsen med skrivelse den 25 februari 1930 överlämnats

till Kungl. Majit för den åtgärd Kungl. Majit kunde pröva skäligt

vidtaga. I nyssberörda skrivelse anförde styrelsen, bland annat:

Vid jordregistrets uppläggande har gjorts den ingalunda oväntade erfarenheten,

att å åtskilliga orter de skattetal, som finnas antecknade i akter

rörande lantmäteriförrättningar, ofta icke överensstämma med de

skattetal, varå vederbörande jordägare erhållit lagfart. Orsakerna till

detta förhållande äro av mångahanda slag och sammanhänga nära med

den praxis, som å olika orter utbildat sig på fastighetsväsendets område.

Berörda missförhållande, som utgör en ständig källa till oreda i fastighetsförhållandena,

har varit till särskilt stor olägenhet vid verkställandet av

lantmäteriförrättningar, då därav förorsakats tidsödande och dyrbara

utredningar och rättegångar. Tid efter annan hava också från rikets lantmätare

till lantmäteristyrelsen inkommit framställningar, vari framhållits

behovet av åtgärder för åvägabringande av överensstämmelse i förevarande

avseende mellan jordregistret och fastighetsböckerna. Då styrelsen

emellertid ansett, att med saken borde anstå, tills arbetet med jordregistrets

uppläggande hunnit slutföras, har från styrelsens sida icke tidigare

vidtagits någon åtgärd i berörda syfte. Sedan numera jordregisterarbetet

fortskridit så långt, att endast några få socknar i Kopparbergs län återstå.

och jordregistret för dessa socknar kan förväntas bliva upplagt under

loppet av innevarande år, har styrelsen ansett tidpunkten vara inne att

bringa saken under Eders Kungl. Majits prövning.---Då frågan när
mast

angår lagfarts- och inteckningsväsendet, är lantmäteristyrelsen icke

beredd att på frågans nuvarande ståndpunkt göra annat uttalande än att

åtgärder i förslagets syfte äro väl behövliga.

Av de från olika håll gjorda uttalanden i ämnet, som här ovan återgivits,

synes otvetydigt framgå, att inom skilda delar av rikets landsbygd rätt

allvarliga missförhållanden råda med avseende å fastighetsredovisningen.

I vad angår nu förevarande fråga innebära dessa missförhållanden, att

vissa fastigheter, som vid jorddelningsförrättningar ésatts och sålunda

enligt i jordregistret införda uppgifter omfatta ett visst hemmantal, icke

återfinnas med samma hemmantal i lagfartsprotokollen och lagfartsböckerna.

Den brist på överensstämmelse mellan lagfartsprotokoll och jordregister

ifråga örn hemmantalens storlek, som sålunda på sina håll är för handen,

medför för vederbörande fastighetsägare allvarliga svårigheter. Det behöver

i detta sammanhang endast erinras därom, att beviljad lagfart utgör

en förutsättning för erhållande av inteckning i en fastighet. Finnes ej lagfart

beviljad å fastighetens hela hemmantal, kan således ej heller inteckning

beviljas i större del av hemmantalet än den, varå lagfart beviljats.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21. 13

Avstyckningsförfarandet och därmed även i viss män egnahemsbildningen

försvåras; och även om avstyckningsförrättningen såsom sådan går

att få genomförd, så kan likväl, där avstyckningen skett från en fastighet

med ett visst hemmantal enligt lantmäterihandlingarna, därå emellertid

lagfart icke helt kunnat erhållas, svårighet i många fall visa sig för avstyckningens

ägare att få lagfart å sitt fång, varav i sin tur följer omöjlighet

att erhålla inteckning i den avstyckade fastigheten. För fastighetskrediten

är frågan alltså av stor vikt i därav berörda delar av landet.

Nämnas må ock den olägenhet för den enskilde som ligger däri, att vid

försäljning av en fastighet fullständiga åtkomsthandlingar icke kunna

lämnas. Sådana handlingars tillhandahållande utgör ofta ett villkor för

köpet. De rättegångar äro ej heller sällsynta, där köparen på grund av

underlätet fullgörande av ett sådant villkor yrkar återgång av köpet och

där det underlåtna fullgörandet visat sig bero just av att säljaren icke

kunnat erhålla lagfart å det hemmantal, som han enligt skifteshandlingarna

ägt och sedermera försålt.

Erinras må även örn den skyldighet, som genom stadgandet i 3 kap. 10 §

andra stycket i 1926 års lag örn delning av jord å landet ålagts lantmätare

vid skiftesförrättning, nämligen att utreda och i protokollet anteckna,

vilka som äro delägare i det område, vars skiftande sättes i fråga, och den

andel envar av dem innehar, ävensom i protokollet anmärka envar delägares

tillgängliga åtkomsthandlingar till beskaffenhet och utgivningsdag.

Svårigheten att bringa reda i dessa förhållanden fördröjer och fördyrar

skiftena samt vållar stundom även rättegångar mellan delägarna. Slutligen

är att märka, att enligt den icke minst för en ändamålsenlig tillämpning

av jorddelningslagen mycket viktiga nya lagen om sammanläggning

av fastigheter å landet, 14 §, en förutsättning för en fastighets sammanläggning

med en annan är att sökanden därå erhållit lagfart, såvida den

icke förvärvats genom fång, varmed på grund av äldre rätt ägaren icke

varit skyldig lagfara.

Vilka medel eller åtgärder, som lämpligen böra vidtagas för ernående

av överensstämmelse mellan lagfarna och i jordregistret upptagna hemmantal

i de fall, där sådan saknas, kan utskottet givetvis icke på frågans

nuvarande ståndpunkt uttala sig örn. Detta spörsmåls rätta besvarande

kräver helt naturligt en vida mer djupgående undersökning och allsidig

belysning av samtliga hithörande förhållanden än som stått utskottet till

buds.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande

motion, i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att

Kungl. Majit ville skyndsamt föranstalta örn utredning

rörande de åtgärder, som kunna befinnas erforderliga

för undanröjande av olägenheter av den flerstädes

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

förekommande bristen på överensstämmelse mellan

lagfarna hemmantal, å ena, samt de hemmantal, som

för motsvarande fastigheter i jordregistret redovisats,

å andra sidan, samt för riksdagen framlägga de

förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 4 april 1930.

På första lagutskottets vägnar:

A. AKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, greve Spens, Larson i Lerdala, Klefbeck,

Anderson i Hägelåkra, Svenson i Eskhult, Teodor Julin och Pålsson;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Lindley, Olsson i Ramsta,

Hedlund i Östersund, Johansson i Brånalt, Christenson och Rudén.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:168 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående ordnande av vissa lagfartsoch äganderättsförhållanden beträffande fast egendom. a1 i texten