Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.

1930-02-07 · 20 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 19 av 20 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1930:3, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 7 februari 1930 kl- 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§

strafflagen.

Genom en den 20 december 1929 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 3, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

örn ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen skola erhålla följande

ändrade lydelse:

12 §.

Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i besittning

haver; straffes med böter.

Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad annan tillhörer; straffes med

böter eller fängelse i högst sex månader. Har därav kommit synnerlig förlust

eller olägenhet, eller är gärningen eljest med synnerligen försvårande omständigheter

förenad, må tiden för fängelsestraffet höjas till ett år eller till straffarbete

i högst ett år dömas.

21 §.

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § 1 morn., 13 § 1 morn., 19 och

20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan än målsägande; ej heller brott, varom

i 5 § 3 mom. förmäles, där det ej skett i kronans magasiner, vid in- och utlastning

å fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel och rörelse idkas.

Brott, som i 12 § 2 mom. sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej fråga

är örn brukande av fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom. sägs, må ej

åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid försäljning eller annan förytt
Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 1 avd. 2 käft. (Nr 3—-4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

ring av livsmedel avyttrat ont för gott, mängt för omängt eller det, varuti han

vetat fel vara, utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller

till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga

skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av anledning, varom

fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för ifrågavarande förslag, får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till de vid

propositionen fogade protokollen.

23 kap. 12 § Den nuvarande lydelsen av 22 kap. 12 § strafflagen är följande:

Brukar man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i

besittning haver;. straffes med böter. Tager någon eljest och brukar, utan

lov, vad annan tillhörer; vare straffet böter eller, där omständigheterna äro

synnerligen försvårande, fängelse i högst sex månader.

Den ändring av lagrummet, som genom propositionen föreslås, innebär dels

att straffmaximum för olovligt begagnande av annans egendom skall, där det

olovliga begagnandet samtidigt innebär ett besittningstagande, för normala

fall höjas från nuvarande 500 kronors böter till fängelse i sex månader, och dels

att, om nyssnämnda slag av brott varit förenat med synnerligen försvårande

omständigheter, straffet därför skall kunna gå upp till fängelse eller straffarbete

i ett år, medan högsta straff för motsvarande fall för närvarande är

fängelse i högst sex månader. För fall av olovligt begagnande utan samtidigt

besittningstagande, varom lagrummets första punkt handlar, föreslås icke

någon ändring av den nuvarande straffskalan.

strafflagen I 21 § av 22 kap. strafflagen, vilket lagrum innehåller åtalsregler för de i

kapitlet omhandlade brotten, stadgas för närvarande, att brott, som i 12 § omförmälas,

d. v. s. de olika formerna av olovligt begagnande, icke få åtalas av

annan än målsägande.

Det av Kungl. Maj :t nu framlagda förslaget innebär, i vad det avser ifrågavarande

lagrum, den ändring i förhållande till gällande rätt, att olovligt begagnande

av annans egendom i förening med besittningstagande av egendomen,

skall, då objektet för brottet utgöres av fortskaffningsmedel, läggas under allmänt

åtal; allmän åklagare skall sålunda, oavsett huruvida angivelse föreligger

eller ej, kunna beivra brottet. För andra fall av olovligt begagnande föreslås

ingen ändring i åtalsreglerna. Där skall alltjämt gälla, att brottet icke

får åtalas av annan än målsägande.

Historik. 1734 års lag uppställde två olika grupper av ansvarsbestämmelser rörande

olovligt brukande av annans egendom. Den ena gruppen avsåg sådana fall,

i vilka någon olovligen brukat annans gods, som han hade i sin besittning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

Hithörande bestämmelser meddelades — liksom huvudparten av lagens försnillningsbestämmelser

— i de civila balkarna i samband med de bestämmelser,

vilka reglerade de avtal, på vilka besittningsförhållandet grundade sig.

Den andra gruppen av ansvarsbestämmelser avsåg sådana fall, i vilka det olovliga

brukandet förbundits med en besittningskränkning, med andra ord så kallad

brukstjuvnad. Dylika fall behandlades — i nära sammanhang med tjuvnadsbestämmelserna

— i missgärningsbalken 43 kap. 3 § och ådrogo gärningsmannen

skyldighet att gälda dubbel lega. Här möter den sedermera allt framgent

bibehållna beskrivningen å brottshandlingen »tager och brukar», och

brottsobjektet betecknades kasuistiskt såsom »båt, fartyg eller häst», en uppräkning,

vilken i det följande upptogs i förordningen den 4 maj 1855 örn ansvar

för stöld, och snatteri samt rån, medan åter i övrigt under lagarbetets

gång den allmänt hållna beskrivning å objektet kom till användning, som den

nu gällande lagen innehåller.

Brukstjuvnaden erhöll emellertid, som sagt, under det partiella reformarbetet

på strafflagstiftningens område sin plats i ovannämnda lag den 4 maj 1855,

§ 19, varemot bestämmelsen örn olovligt brukande av annans gods i egen besittning

inflöt i förordningen den 7 september 1858 örn förfalskning, så ock

örn bedrägeri och annan oredlighet, § 34. Straffet utgjorde enligt 1855 års

förordning böter från och med tio till och med femtio daler och enligt 1858 års

förordning böter från och med fem till och med tjugufem riksdaler. I 1864

års strafflag sammanfördes slutligen, på sätt 22 kap. 12 § utvisar, de båda

formerna av olovligt brukande under en gemensam paragraf, därvid straffet

bestämdes till böter, högst tjugufem respektive högst femtio riksdaler.

I 1864 års strafflag, 22 kap. 21 §, stadgades därjämte, att olovligt begagnande

kunde åtalas allenast av målsägande, och denna bestämmelse kvarstår

alltjämt oförändrad.

Den ursprungliga lydelsen av 22 kap. 12 § i 1864 års strafflag, enligt vilken,

som ovan sagts, högsta straff för olovligt begagnande utgjorde, örn gärningen

ej varit förenad med besittningskränkning, tjugufem kronors böter och,

i fall av besittningskränkning, femtio kronors böter, kvarstod oförändrad, till

dess lagrummet genom lagen den 28 mars 1924 örn ändrad lydelse av 22 kap.

12 § strafflagen fick sin nuvarande avfattning.

Orsaken till den betydande skärpning av straffsatserna uti ifrågavarande

lagrum, som vidtogs genom nyssnämnda lagändring av år 1924, härledde sig

från samma förhållande, som föranlett det nu föreliggande lagförslaget, nämligen

det i samband med motorfordonstrafikens utveckling under senare år

enormt stegrade antalet fall av olovligt besittningstagande och begagnande av

automobiler, s. k. billån.

I två särskilda, till Kungl. Majit ingivna skrifter, den ena, dagtecknad den

5 september 1921, från Sveriges Åkeriidkareförbund m. fl. och den andra, dagtecknad

den 10 april 1922, från aderton försäkringsbolag, hade hemställts örn

sådan ändring av 22 kap. 12 § strafflagen, att för ifrågavarande brott måtte

kunna ådömas strängare straff än den då gällande straffskalan upptoge.

1924 Sars

lagändring.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.

Sveriges

åkeriidkare

förbund.

Försäk
ringsbola
gen.

Den förstnämnda skrivelsen innehöll i huvudsak följande: Såsom av ofta

■ förekommande tidningsnotiser kunde inhämtas, vore det mycket vanligt, att

personer »lånade» automobiler, motorcyklar och motorbåtar, både sådana,

som för någon kortare tid stöde utan tillsyn, och sådana, som förvarades i

garage eller vid kajer. Detta hade börjat taga en sådan omfattning, att det

vore hög tid att något gjordes för dess stävjande. Det syntes ligga i öppen

dag, att en straffsats av femtio kronors böter måste uppmuntra till att på en

eller annan dag »låna» ifrågavarande slag av fortskaffningsmedel, då förövaren

av »lånet» alltid kunde ordna så, att han icke hade tillgång att betala konsumerat

bränsle, eventuellt inträffade skador samt övriga förluster för ägaren.

Då vådorna av att behålla berörda, oproportionerligt låga straffsats vore uppenbara,

syntes det icke vara nödvändigt att i vidare mån motivera en framställning

om straffsatsens ändring, än att uppmärksamheten fästes på risken

för den enskildes liv genom att berörda fortskaffningsmedel, vilka ju i allmänhet

fordrade särskild utbildning för att framföras, komme i händerna på

personer, som saknade därför nödiga kvalifikationer och givetvis icke ägde

kännedom örn att det lånade fordonet eventuellt i växling, styrning, bromsning,

m. m. fordrade helt annan skötsel och manövrering än t. o. m. fordon av samma

fabrikat. Det vore numera en vanlig företeelse att skador å liv och lem inträffade

just under sådana förhållanden som de nu berörda. Med hänsyn till

de stora värden, som genom angivna missförhållanden stöde på spel, icke blott

med hänsyn till risken för den enskildes liv och lem utan även för ägare av

olika slag av motordrivna fortskaffningsmedel och för försäkringsgivare, vilka

ofta hade stora ekonomiska intressen att bevaka, hemställdes örn sådan ändring

av 22 kap. 12 § strafflagen, att straffet för dylikt olovligt brukande komme

att utgöras av fängelse eller straffarbete.

I den från försäkringsbolagen till Kungl. Maj :t inkomna skriften anfördes

bland annat följande:

»Vid den tid då ansvarsbestämmelserna i strafflagens 22 kap. 12 § avfattades

voro förhållandena sådana, att ett olovligt begagnande av annan tillhörig

egendom medförde ringa fara för tredje mans liv eller egendom. Den som

exempelvis olovligt begagnade en annans häst och åkdon förutsattes vara och

var väl också i allmänhet förtrogen med användningen av de brukade föremålen,

och den fara som det olovliga begagnandet medförde för tredje man

personligen eller för hans egendom, var således icke avsevärt större än vid lovligt

brukande. Förtrogenheten med handhavandet av den olovligt begagnade

egendomen gjorde också att i allmänhet icke större risk förelåg för skadegörelse

å själva det brukade föremålet, än örn detsamma lovligen begagnats. I

ovan angivna hänseende har emellertid förhållandet numera blivit ett helt

annat, och utvecklingen har i detta fall gått med väsentligt snabbare steg än

lagstiftningen. Förandet av automobil förutsätter en ingående kännedom såväl

om gällande trafikregler som ock framför allt örn beskaffenheten och egenskapjerna

hos automobilen i fråga. Automobiler av olika fabrikat uppvisa i regel

stora olikheter i fråga om sättet för styrning, bromsning, växling o. s. v.,

t. o. m. automobiler av samma fabrikat förete sinsemellan sådana egenarter,

som föraren bör studera för att kunna med säkerhet hava herravälde över

automobilen. En sådan ingående kännedom saknas nästan utan undantag hos

den, som olovligen begagnar en automobil, vilket givetvis har till följd att vid

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

5

det olovliga begagnandet särskilt stor risk föreligger såväl för tredje mans liv

och egendom som ock för skadegörelse å den utan lov brukade automobilen.

Vad sistnämnda omständighet angår, bar erfarenheten visat, att i regel

.skadegörelse äger runi å den »lånade» automobilen, och att skadorna ofta

uppgå till högst betydande belopp. Då enkel skadegörelse är straffbar endast

under förutsättning att den skett uppsåtligen, men skadegörande uppsåt så

gott som aldrig kan påvisas, blir följden, att elen, som under olovligt begagnande

av automobil åstadkommit skadegörelse å densamma, alltid undgår

straff härför. Det torde emellertid vara tydligt, att den, som olovligen sätter

sig i besittning av en automobil, utan att äga kännedom örn densamma, ja ofta

ens utan att vara berättigad att föra automobil, nied en nästan till visshet

gränsande sannolikhet måste förutsätta, att skada a automobilen skall uppstå.

Under sådana omständigheter kan det ifrågasättas, huruvida icke dolus inclireetus

eventualis med avseende å skadegörelse föreligger hos den, som satt sig

i besittning av automobilen, till följd varav uppkommen skadegörelse bör

vara straffbar, och även örn dolus icke kan anses föreligga, synes dock det

olovliga begagnandet av automobilen innebära ett tangerande av dolusbegreppet.

Under sådana förhållanden och då betydliga skador i de flesta fall uppkomma

å automobilen, är det för rättskänslan synnerligen stötande, att skadegörelsen

icke bestraffas, utan den skyldige slipper undan med högst 50 kronors

böter för olovligt begagnande. Ett sådant ringa, straff är ändamålslöst, örn

med straffet avses att avskräcka den brottslige från att upprepa sitt brott, och

med hänsyn till de svåra följder, som ett olovligt begagnande av automobilen

i de flesta fall medför, kan det icke anses motsvara det allmänna rättsmedvetandets

krav på att straffet skall stå i rimlig proportion till brottet. _

För försäkringsbolagen har det olovliga begagnandet av automobil, som

under de sista åren allt mer och mer gripit omkring sig, medfört, att bolagen

fått utbetala stora summor till automobilägare för skador å automobilen. Möjlighet

för försäkringsbolagen att utfå ersättning för sina utlägg av den, som

under olovligt begagnande av automobilen orsakat skadorna, kan icke förutsättas;

det har alltid eller nästan alltid visat sig, att den, som vållat skadorna,

även örn han ursprungligen haft tillgångar till gäldande av ersättningsbeloppet,

vetat att undanskaffa dessa tillgångar.

I detta sammanhang vilja vi slutligen påpeka det orimliga i att under

det att det i och för sig självt jämförelsevis ringa brottet att förbruka annans

bensin eller olja möjligen skulle kunna straffas till och med med fängelse,

den, som olovligen begagnar annans automobil, vilkens värde kan

uppgå till åtskilliga 10,000-tal kronor, och under begagnandet åsamkar automobilen

skador, så att den blir väsentligt nedsatt i värde, ådrager sig ett

straff av högst 50 kronors böter, och detta för olovligt begagnande, icke för

skadegörelse. Visserligen kan skadeståndsplikt åläggas den skyldige, men

möjligheten att av honom utfå ersättning för skadorna är, såsom vi förut angivit,

enligt vår erfarenhet nästan alltid utesluten.

På’ grund av vad vi ovan anfört, hemställa vi i underdånighet, att 12 §

22 kap. strafflagen måtte erhålla sådan lydelse att straffet för olovligt bruk

av annans egendom blir böter eller fängelse.»

Över de två framställningarna lät Kungl. Maj:! inhämta yttrande från ^^lyrln

professorn J. C. W. Thyrén, vilken i ett den 5 juli 1923 dagtecknat yttrande

anförde, bland annat:

»Att vid 22: 12 ifrågasätta svårare straffa! 1 än böter, på grund av den särskilda

fara för person eller egendom, som i detta och andra fall kan före
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

ligga, torde innebära en mindre lämplig sammanblandning av straffrättsligen

skilda synpunkter. Utan tvivel kan gällande strafflag tarva komplettering

med hänsyn till varjehanda för liv eller egendom farliga — även allmänfarliga

— handlingar. Men rätta platsen för dylika fyllnadsbestämmelser

är icke institutet olovligt brukande; det bör ske i sammanhang med lagstiftning

örn brott mot kroppslig integritet, örn skadegörelse eller allmänfarliga

brott. ^ Exempelvis må erinras därom, att varjehanda handlingar, åtgärder

med ångpannor, maskiner o. s. v., som kanske medfört mycket stor fara för

liv eller egendom men icke svårare skada å person, gemenligen bliva fria

från varje straffansvar, såvida handlingen icke kan visas hava innefattat

uppsåtlig skadegörelse å främmande egendom eller utgjort något av de i 19

kap. särskilt uppräknade fall: eldasättande, förödelse genom sprängämne (men

icke annan explosion), angrepp å järnväg m. m. I själva verket är farligt

hanterande av automobil i denna stund hos oss allvarligare kriminaliserat än

mångå andra jämförliga fall.

På grund härav får jag i underdånighet hemställa, att de båda petitionerna

i så måtto vinna avseende, att straffet enligt strafflagen 22 kap. 12 §

bestämmes till böter.»

Därefter upprättades inom justitiedepartementet ett förslag till lag örn ändrad

lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen. Enligt detta förslag skulle straffet

för allt olovligt brukande av annans lösa gods, evad man hade det i besittning

eller icke, vara böter eller, där omständigheterna vore synnerligen försvårande,

fängelse i högst sex månader.

Beparte- Vid nämnda förslags remitterande till lagrådet anförde dåvarande deparmentschefen.

tenlen t selie fen, statsrådet Ekeberg, bland annat:

»I fråga om det närmare bestämmandet av den straffskala, som alltså enligt

min mening bör ersätta den nuvarande, erinrar jag, att i båda de i detta

ärende från enskilt håll inkomna framställningarna påyrkats, att i straffskalan

skall ingå frihetsstraff. Till stöd härför har hänvisats till den särskilda

fara för person eller egendom, som ofta förelåge uti det i nämnda framställningar

behandlade fallet, nämligen olovligt begagnande av autoinobiler.

Häremot har professor Thyrén i sitt utlåtande anmärkt, att det sålunda åberopade

skälet icke kan gälla för införande av frihetsstraff i denna paragrafs

straffskala, och han har icke ansett sig böra förorda annan åtgärd i anledning

av dessa framställningar än att straffet enligt förevarande lagrum

bestämmes till böter, eller alltså, att strafflagens allmänna bötesmaximum

av 500 kronor här skall vinna tillämpning. För min del biträder jag obetingat

den av professor Thyrén uttalade uppfattningen, såvitt den riktat sig emot

tanken att lägga den med vissa speciella handlingar förenade farligheten till

grund för fastställande av straffskalan i 22 kap. 12 § strafflagen. Men jag

kan icke anse härav följa, att frihetsstraff bör helt och hållet uteslutas från en

ny straffskala. Brott enligt detta lagrum kan, åtminstone i undantagsfall,

vara begånget under sådana omständigheter, att ett högre straff än böter icke

bör vara ovillkorligen uteslutet, exempelvis då handlingen — även örn den icke

innefattar en materiell skadegörelse — företagits i syfte att tillskynda ägaren

stor och betydande skada genom att undanhålla honom hans egendom. Någon

anledning att alltför starkt beskära domstolens prövningsfrihet med avseende

å straffmätningen synes mig icke föreligga. Böter upp till 500 kronor torde

för ordinära fall utgöra tillräckligt straff, men då brottet blivit begånget under

synnerligen försvårande omständigheter, bör fängelse i högst sex månader

kunna inträda såsom påföljd.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

Lagförslaget lämnades av lagrådet utan anmärkning.

Vid behandling av den därefter till 1924 års riksdag avlåtna propositionen lagutskottet.

med förslag till nyssnämnda lagändring föreslog emellertid första lagutskottet

den ändring i detsamma, att straffskärpning upp till fängelse i sex månader

vid synnerligen försvårande omständigheter skulle kunna inträda endast vid

olovligt begagnande i förening med besittningskränkning; vid olovligt begagnande

av det man hade i sin besittning skulle 500 kronors böter utgöra högsta

straff. Lagutskottet förklarade sig dela den i propositionen uttalade uppfattningen,

att en skärpning av de för olovligt brukande i 22 kap. 12 § strafflagen

uppställda straffskalorna vore påkallad. Härför talade till en början

den stora utsträckning, i vilken dylika brott förekomme, vilken häntydde på,

att det dåvarande straffskyddet vöre otillräckligt. Det måste ock framstå

såsom oegentligt, att ett brott, som ej sällan kunde bereda den brottslige

betydlig vinning, icke kunde bestraffas strängare än med 25 eller 50 kronors

böter. Särskilt skarpt framträdde denna ©egentlighet, örn man besinnade,

att, såsom i propositionen framhållits, åtskilliga typer av olovligt brukande

utan skarp gräns glede över i tjuvnads- eller försnillningsbrott. En

mjukare övergång mellan straffskalorna för olovligt brukande och de för

tjuvnad och försnillning gällande straffskalorna vore därför av behovet påkallad.

Riksdagen godkände utskottets förslag, och genom den därefter utfärdade Riksdagen.

lagen av den 28 mars 1924 erhöll lagrummet sin ovan nämnda, nu gällande

lydelse.

Den nu förevarande propositionen har, i likhet med vad fallet var med förenämnda

proposition till 1924 års riksdag, föregåtts av skriftliga framställningar

i ämnet från vissa intresserade sammanslutningar.

Sålunda hava Kungl. Automobilklubben, Motormännens riksförbund, Sveriges

trafikbilägares riksförbund och Svenska motorklubben, med instämmande

av ett stort antal andra motororganisationer i riket, uti en den 12 november

1928 dagtecknad, till Konungen ställd skrift, vilken varit för utskottet tillgänglig,

anfört:

»Sedan i anledning av den allt talrikare förekomsten av s. k. Lillån’ år 1924

lagändring vidtagits, varigenom strafflatituden för brott enligt strafflagen

22 kap. 12 § vidgades, har det befunnits, att ''billånen’ alltjämt ökas i antal och

ofta taga sådana former, att det numera torde få anses uppenbart, att latituden

icke ens efter berörda ändring innebär en för samhället tillfyllestgörande möjlighet

att ingripa korrigerande mot förfaranden av berörda slag.

Det har ifrågasatts, huruvida icke — åtminstone i många fall — ''billånen’

rätteligen vore att bestraffa såsom tillgrepp. Häremot har, sannolikt med rätta,

invänts, att vid ''billånen’ i allmänhet saknas ett av de för tillgreppsbrotten erforderliga

rekvisiten nämligen tillägnelseavsikt. Emellertid torde det vara

ofrånkomligt, att i det starkt övervägande antalet fall av Lillån’ brottslingen

aldrig avsett att återställa bilen till ägaren eller åtminstone varit likgiltig för

huruvida ägaren återfinge densamma. Från praktisk synpunkt förefaller det,

som örn dylika omständigheter innebure sådan likhet med en tillägnelseavsikt,

att det icke borde möta betänkligheter att i princip rubricera Lillånen’ såsom

i illgrepp.

Proposi
tionen.

Kungl.

Automobilklubben

m. fl.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

Malmöhus

läns Bilägareförening.

Departe
mentschefen.

Under hänvisning till ovanstående, och då det nuvarande tillståndet torde

A''ara uppenbart otillfredsställande, våga vi föreslå såsom en användbar legislativ

förbättringsåtgärd, att 3 § i strafflagens 20 kap. utökas med ännu ett moment,

varigenom det förklaras, att olovligt användande av motorfordon skall

anses såsom tillgrepp. Då det ju emellertid otvivelaktigt gives fall av lillån’,

i fråga örn vilka det skulle vara för rättskänslan stötande att rubricera dem

såsom tillgrepp, så ifrågasätta vi, huruvida icke avgränsning av dylika fall

kunde ske på det sätt, att det stadgades att såsom tillgrepp icke skulle bestraffas

sådana fall av ''tallån’, där det av omständigheterna uppenbart framginge,’att

det icke varit brottslingens avsikt att vare sig för kortare eller längre tid frånbända

ägaren bilen.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställa vi, att Eders Kungl.

Maj :t täcktes gå i författning om vidtagande av åtgärder för genomförande av

en lagändring av ovan antytt innehåll.»

I en annan vid samma tid till justitiedepartementet inkommen skrift bär

Malmöhus läns Bilägareförening anfört, bland annat, att då den allmänna säkerheten

i högsta grad äventyrades genom ifrågavarande brott, det måste ligga

i samhällets intresse, att de utan undantag på det strängaste beivrades. Det

vore stridande mot samhällsordningen, att deras beivrande helt och hållet hänskötes

till och skulle vara beroende av den enskildes initiativ. Föreningen ville

fördenskull anhålla, att departementschefen måtte medverka till en sådan lagändring,

att dessa brott bleve bedömda så strängt, som deras samhällsfarlighet

i verkligheten påfordrade, samt deras beivrande utan angivelse anförtroddes i

allmänne åklagarens omvårdnad.

I sitt yttrande till statsrådsprotokollet vid förevarande lagförslags remitterande

till lagrådet har departementschefen, efter en redogörelse för tillkomsten

och innebörden av 1924 års lagändring i ämnet, anfört, bland annat: Det hade

varit att hoppas, att den sålunda för ej länge sedan vidtagna straffskärpningen

skulle hava visat sig uppfylla sitt syfte att väsentligt nedbringa de ifrågavarande

rättskränkningarna, främst »billånen». Utvecklingen hade emellertid

alldeles icke gått i den sålunda önskvärda riktningen. Tvärtom hade frekvensen

av dessa brott även efter lagändringen befunnit sig i en oavlåtlig stegring. Och

denna syntes vara starkare än som i och för sig bort vara att förvänta på grund

av den under tiden fortgående stegringen av antalet motorfordon i landet. Av

en av departementschefen lämnad, på uppgifter från polismyndigheterna i Stockholm,

Göteborg och Malmö grundad redogörelse för antalet förkomna motorfordon

under femårsperioden 1924—1928, antalet under samma tid lagförda och

dömda personer m. m. (sid. 6 i prop.) syntes klart framgå, att de nuvarande

straffbestämmelserna i den svenska lagstiftningen icke hade visat sig tillfyllestgörande

för ett effektivt bekämpande av »billånen». Det syntes alltså vara

nödvändigt att på detta område ånyo skrida till lagändring.

Departementschefen har därefter upptagit till behandling de olika vägar, som

kunna tänkas stå till buds för en lagändring uti ifrågavarande hänseende. Han

anförde i detta sammanhang: Beträffande de gällande bestämmelsernas in
nebörd

vore det av vikt att söka fastställa, huruvida åtminstone svårare fall

av »billån» i svensk praxis ansåges vara straffbara såsom egentlig tjuvnad.

Försök att på dylikt sätt uppnå en mera effektiv reaktion hade förekommit

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr S.

9

ganska ofta, särskilt genom yrkanden från allmänna åklagare. Dessa försök

kunde emellertid knappast sägas hava varit framgångsrika. Visserligen hade

hos domstolarna i lägre instanser försports delade meningar örn möjligheten att

använda 20 kap. strafflagen i vissa fall av »billån», men högsta domstolen hade

— åtminstone på ett pär principiella punkter — intagit en därutinnan ganska

avvisande hållning. Detta gällde till en början möjligheten att beteckna det

rättsstridiga förfarandet såsom stöld av själva motorfordonet. Det vore tydligt,

att åtskillnaden emellan de gärningar, som innebure enbart olovligt brukande,

och dem, som utgjorde tjuvnad, icke vore skarp utan företedde en serie övergångsfall

med inbördes mycket liten skiljaktighet. Spörsmålet gällde, var

gränsen mellan områdena för de olika rättsverkningarna skulle dragas. Denna

gränsdragning hänförde sig icke väsentligen till gärningarnas yttre beskaffenhet,

ty denna kunde vara alldeles densamma vid olovligt brukande som vid

tjuvnad. Det avgörande momentet vore beskaffenheten av det brottsliga uppsåtet.

Detta ginge vid tjuvnad ut på tillägnelse. Endast när en olovligen

brukad automobil gjorts till föremål för särskilda ganska ingripande åtgärder

för att försvåra identifieringen eller lämnats vind för våg å något avlägset eller

eljest svårtillgängligt ställe, kunde det anses stå utom tvivel, att den brottslige

baft tillägnelseuppsåt. — Jämväl utvägen att åtkomma förövare av »billan))

med straff för tjuvnad på grund av förbrukning av bensin ur fordonets behållare

hade man sökt beträda, dock utan framgång. Ansvarsyrkanden

av detta innehåll, som framställts inför olika domstolar, hade länge erhållit

växlande utgång. Inom litteraturen hade den mening uttalats, att dylik

bensinförbrukning skulle i förhållande till brukandet av automobilen vara av

alltför osjälvständig karaktär för att kunna beläggas med särskilt ansvar. Först

nyligen hade denna fråga blivit föremål för prövning i högsta instansen, nämligen

genom ett Kungl. Maj:ts utslag den 15 juli 1929. Den i detta mål tilltalade

hade olovligen tagit och brukat en annan person tillhörig automobil och

under färden, som ägt rum å en kortare sträcka inom Stockholms stad, förbrukat

i automobilen befintlig bensin till ett värde av omkring 9 öre. Underrätten

hade funnit, att denna bensinförbrukning stöde i sådant förhållande till brukandet

av automobilen, att nämnda förfarande icke i och för sig kunde föranleda

till ansvar; och de högre instanserna hade utan skiljaktighet funnit skäl ej vara

anfört, som föranledde ändring i det i denna del frikännande domslutet. — Efter

påpekande av att åtalsrätt för brott enligt 22 kap. 12 § strafflagen på

grund av föreskrift i 21 § 1 mom. icke tillkomme annan än målsägande, anförde

departementschefen vidare: Även örn delade meningar någon gång för
spordes

om riktigheten av våra domstolars allmänna inställning till föreliggande

fråga örn bestraffning av »billån», torde ändring därutinnan med nu gällande

bestraffningsregler icke vara att förvänta. Den förändring inom den

svenska straffrätten, som alltså nu syntes böra genomföras, torde lämpligen

kunna ske antingen genom att åtminstone vissa av hithörande gärningar gjordes

straffbara enligt 20 kap. strafflagen eller ock genom att straffen för brott

enligt 22 kap. 12 § samma lag ytterligare skärptes, samtidigt varmed dessi),

brott lädes under allmänt åtal.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

Departementschefen går härefter in på behandling av sistnämnda bägge alternativa

möjligheter för lagändring och uppehåller sig då först vid möjligheten

av att helt eller delvis göra hithörande gärningar straffbara såsom tjuvnadsbrott

enligt 20 kap. strafflagen. I detta hänseende kunde ifrågasättas,

yttrar departementschefen härvid, att meddela föreskrift av den innebörd, att

förbrukning av annans motorbränsle i samband med olovligt brukande av främmande

motorfordon skulle, städse eller åtminstone i regelmässiga fall, bliva

att betrakta såsom tjuvnad. Detta vore dock enligt departementschefens mening

en nödfallsutväg, som man visserligen icke utan allt skäl hade kunnat beträda

för att med en otillfredsställande lagstiftning uppnå bästa möjliga resultat,

men på vilken man icke torde böra slå in, då det nu gällde att överväga

förbättringar i själva lagstiftningen. Genom en lagändring av den antydda

innebörden skulle, bortsett från de ifrågavarande gärningarnas hänförande

under obegränsat allmänt åtal, ej vinnas synnerligen mycket. Ty även örn

olovlig bensinförbrukning skulle anses såsom tjuvnad, bleve den i hithörande

fall endast sällan att bedöma svårare än såsom snatteri. Straffet härför vore,

där återfall icke förelåge, enligt 20 kap. 1 § andra mom. icke svårare än straffet

för olovligt brukande av motorfordon enligt den nuvarande lydelsen av

22 kap. 12 §. Den brist i lagstiftningen, som med skäl ansåges ligga däri, att

detta straff vore för lågt för ett effektivt bekämpande av »billånen», skulle

alltså kvarstå, även om bensinförbrukningen komme att bestraffas särskilt.

Slutligen vore att märka, att »billån» icke alltid behövde vara förenat med

olovlig konsumtion av annan tillhörigt motorbränsle. ■— En i viss mån naturligare

utväg vore att, i anslutning till därom ofta framförda yrkanden, behandla

det rättsstridiga förfarandet vid »billån» såsom stöld av själva fordonet.

Härvid vore emellertid till en början att märka, att i åtskilliga fall av olovligt

brukande av motorfordon i förening med besittningskränkning den brottslige

uppenbarligen icke kunde anses hava haft något tillägnelseuppsåt, t. ex. då han

efter en helt kort körning återställt fordonet till den plats, där han tagit det.

För dessa fall vore tjuvnadsstraffet otvivelaktigt alltför strängt. Med hänsyn

härtill skulle man knappast kunna gå längre än att, såsom av Kungl.

Automobilklubben och ett stort antal andra motororganisationer föreslagits,

låta till tjuvnad hänföra olovligt brukande av motorfordon, därest icke av omständigheterna

uppenbart framginge, att det icke varit den brottsliges avsikt

att frånhända ägaren fordonet. Genom denna eller någon snarlik formulering

skulle särskilt för motorfordon uppställas en presumtion örn tillägnelseuppsåt

vid olovligt besittningstagande. Uppslaget till en lagändring av denna begränsade

innebörd vore förvisso förtjänt av noggrant övervägande såsom en

lösning av det föreliggande behovet av kraftigare åtgärder emot »billån».

Beaktansvärda skäl kunde anföras både för och emot en dylik lagstiftningsåtgärd.

Såsom skäl för en lagändring av innehåll, att olovligt besittningstagande

av motorfordon skulle presumeras hava skett med tillägnelseuppsåt, anförde departementschefen,

att då det redan nu i 2 och 3 §§ av 20 kap. strafflagen funnes

föreskrifter örn att till tjuvnad skulle hänföras vissa gärningar, vilka i en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

11

eller annan punkt, såsom brottets objekt eller den brottsliga handlingens beskaffenhet,

icke uppfyllde betingelserna för att anses såsom egentlig tjuvnad

jämlikt 1 §, det icke kunde synas vara alltför anmärkningsvärt att nu stadga

ytterligare en utvidgning av tjuvnadsbegreppet, med avseende på bevisningen

örn tillägnelseuppsåt. I vår strafflag saknades icke, beträffande andra brottsarter,

exempel på liknande omkastning av bevisbördan beträffande uppsåt. I

många av de fall, då den ifrågasatta presumtionen skulle komma till användning,

förelåge i själva verket en ganska stark misstanke örn tillägnelseuppsåt

hos den brottslige. Att en automobil vore jämförelsevis lätt att återskaffa till

ägaren och att på grund därav ett tillägnelseuppsåt mindre ofta än beträffande

andra föremål kunde anses styrkt hos den, som olovligen satt sig i besittning

därav, föranleddes av automobilens storlek och värde jämte registreringsnummer

och dylika kännetecken. En till det yttre alldeles likartad förgripelse

å något mindre betydande och därför svårare identifierbart föremål, t. ex. en

velociped eller ett kreatur, vore snarare ägnad att medföra slutlig förlust för

ägaren och bomme alltså enligt gällande rätt lättare att bedömas såsom tjuvnad.

Straffets svårhetsgrad komme sålunda för närvarande på visst sätt att

stå i omvänt förhållande till värdet av den sak, som utgjorde förbrytelsens föremål.

Detta kunde icke anses tillfredsställande.

Såsom skäl emot införande i 20 kap. strafflagen av den ifrågasatta presumtionsföreskriften

anförde departementschefen, att det alltid vore betänkligt att

genom en partiell ändring på en central punkt av strafflagen göra avvikelse

från den gällande rättens brottsbegrepp. Vidare måste det erkännas vara en

principiellt betydande grundsats av stort värde för rättssäkerheten, att ingen

skall straffas för någon gärning, varom han icke blivit överbevisad. De utvidgningar

utöver tjuvnadsbrottets enhetliga begrepp, som redan vore stadgade

i 20 kap. strafflagen, avsåge allenast yttre moment hos det straffbara

förfarandet, men icke uppsåtet, vars beskaffenhet finge sägas vara av en

central betydelse för kännetecknandet av detta brott. Härtill komme, att man

måste vara särskilt försiktig med att hänföra ett brottsligt förfarande just

under 20 kap. strafflagen. Att bliva stämplad som tjuv innebure ofta ett

större lidande än själva straffet. Det vore därför mycket betänkligt att såsom

tjuvnad behandla en gärning, vilken närmast varit uttryck för hänsynslöshet,

överdåd eller okynne.

Sedan departementschefen förklarat sig hava efter övervägande av dc nu

framlagda synpunkterna för sin del funnit riktigast att för bekämpande av

»billånen» icke skrida till någon ändring av 20 kap. strafflagen, har han däremot

föreslagit, att för olovligt brukande av annans egendom i förening med

besittningskränkning straffet måtte skärpas och allmän åtalsrätt införas. Därvid

inställde sig, anförde departementschefen, först den frågan, huruvida man

skulle meddela en specialbestämmelse enbart angående förgripelse!’ å motorfordon

eller örn ändringen borde erhålla en större räckvidd, såvitt anginge brottets

objekt. Numera kunde man utan tvekan beteckna motorfordonen såsom

det viktigaste angreppsföremålet för olovligt brukande i förening med besittningskränkning.

Redan denna omständighet syntes göra det mindre lyckligt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

att utbryta dessa föremål till särskild behandling. Därtill komme, att skärpta

bestämmelser i 22 kap. 12 § strafflagen syntes väl ägnade att komma till användning

även å olovligt brukande av vissa andra föremål, t. ex. båtar av någorlunda

storlek och värde. Olovligt brukande av ett sådant föremål kunde

vara lika svårt som enahanda förgripelse å en automobil. Departementschefen

ansåge alltså den erforderliga lagstiftningsåtgärden böra vidtagas genom ändring

av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen utan begränsning till särskilda objekt.

Efter att hava behandlat de synpunkter, som inverkat på bedömandet av

vilken straffskala, som borde genom lagändringen fastställas för ifrågavarande

brott, ävensom utvecklat skälen för sin ståndpunkt därutinnan, har departementschefen

upptagit frågan om åtalsrätten till behandling och därvid anfört,

bland annat: Den svenska rättens nuvarande ordning, som helt undantoge

dessa brott från allmänt åtal, syntes vara mindre lämplig. Erfarenheten från

vår rättspraxis visade nogsamt, att ägaren av en automobil, som kommit till

rätta efter att hava varit föremål för olovligt brukande, mycket ofta avstode

från att föra någon ansvarstalan mot den skyldige. Att olovligt brukande av

motorfordon sålunda oftast undginge beivran inför rätta, vore från allmän

synpunkt en betydande olägenhet. På grund därav kunde den, som vore benägen

att begå en sådan förbrytelse, hysa en ganska välgrundad förhoppning,

att han, även om hans gärning upptäcktes, ändock skulle undgå åtal och därmed

ali påföljd. Härigenom minskades tydligen i hög grad den verkan till

avhållande från brott, som lagens straffhot i övrigt kunde äga. Olovligt brukande,

då det vore förenat med besittningskränkning, borde följaktligen kunna

beivras av allmänne åklagaren. Vid övervägande av frågan, huruvida allmän

åklagares talan borde vara betingad av angivelse från målsägaren eller ej,,

ansåge departementschefen övervägande skäl tala för att så icke borde vara

fallet.

Med föranledande av de synpunkter, departementschefen sålunda framlagt,

erhöll uti det till lagrådet remitterade lagförslaget 22 kap. 12 § strafflagen,

så när som på en mindre redaktionell avvikelse, samma lydelse som propositionen

därutinnan innehåller, medan åt 21 § i samma kapitel gavs det innehåll,

att allt olovligt begagnande i förening med besittningskränkning, således icke

blott då fråga var örn fortskaffningsmedel, skulle kunna utan angivelse åtalas

av allmän åklagare.

Lagrådet. I avgivet yttrande över det sålunda remitterade förslaget har lagrådet förklarat

sig intet hava att anmärka mot de till grund för förslaget liggande

principerna. Däremot syntes det närmare utformandet av förslaget lämna rum

för erinringar. I sistberörda hänseende har lagrådet anfört:

»Vad straffskärpningen angår, skulle uti ifrågavarande lagrum åtskillnad

icke göras mellan de brott, som avse motorfordon, och dem, som rikta sig

mot andra föremål; för alla förseelser av det i lagrummet behandlade slaget

skulle stadgas ett straff av böter eller fängelse i högst sex månader, vartill

skulle för fall, då synnerligen försvårande omständigheter föreligga, fogas

en straffskala, omfattande fängelse eller straffarbete i högst ett år. Av förslagets

motivering synes framgå, att frihetsstraff är tänkt såsom det vanliga

straffet vid »billånen», så att dessa endast i mera ursäktliga fall skulle få

s. 13 Kontrollera mot PDF

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.

13

försonas med böter. Det är också enligt lagrådets mening av vikt, att nämnda

lagöverträdelser icke för den allmänna uppfattningen framstå såsom så obetydliga,

att det ordinära straffet stannar vid böter. I betraktande av den

praxis med avseende å straff mätning, som i allmänhet härskar vid de svenska

domstolarna, torde det emellertid icke kunna med visshet förväntas, att meta

den byggnad straffbestämmelsen i förslaget erhållit detsamma komme att i

tillämpningen leda till urbota straff såsom normal påföljd av ''billan’. A

andra sidan är att märka, att det särskilda behov av rättsskydd, som föranlett

förslagets framläggande, endast gör sig gällande beträffande motorfordon

och väl även andra maskindrivna fortskaffningsmedel; när annat föremål

är objekt för brottet, torde i stort sett den straffskala vara tillräcklig, som

lagen nu innehåller. Med hänsyn till vad salunda framhållits kan det sättas

i fråga, örn man ej bör i själva straffbudet pa ett eller annat sätt skilja mellan

brukande av nämnda fortskaffningsmedel och av andra föremål. Detta

kan lämpligen ske så, att det föreslagna 2 mom. i 22 kap._ 12 § strafflagen

kommer att innehålla — utom stadgandet angående det okvalificerade fallet —

tillika en bestämmelse av innebörd att, örn objektet för det olovliga brukandet

var maskindrivet fortskaffningsmedel, straffet skall vara fängelse eller

straffarbete i högst ett år eller, där omständigheterna voro synnerligen mildrande,

böter. Vill man emellertid undvika att för begagnande av nämnda

slags föremål inrätta en självständig straffskala, synes väsentligen samma

resultat kunna vinnas, örn till huvudstadgandet fogas en bestämmelse att,

därest fråga är örn brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel, tiden för

fängelsestraffet må höjas till ett år eller ock till straffarbete i högst ett år

dömas. Konstrueras straffbestämmelsen på något av nu angivna sätt, torde

i densamma ej behöva, såsom i förslaget skett, särskilt beröras det fall, att av

brottet kommit synnerlig förlust eller olägenhet.

Vad beträffar ändringen i åtalsreglerna, framträda här med större styrka

betänkligheter mot att, i enlighet med förslaget, låta ändringen gälla även

olovligt brukande av andra föremål än maskindrivna fortskaffningsmedel.

Dessa i regel synnerligen obetydliga förseelser utgöra, kan man nästan säga.

typfall av sådana brott, vilkas beivrande bör få bero på målsägandens eget

åtal. Visserligen dragas dylika förseelser mycket sällan inför domstolarna,

men detta innebär icke, att de skulle vara sällsynta. Tvärtom torde man kunna

gå ut från att olovligt brukande av sådana föremål som smärre redskap

och dylikt förekommer i stor utsträckning. Det är därför icke endast från

teoretisk synpunkt invändning kan göras mot att lägga nu ifrågavarande förseelser

under allmänt åtal; det kan nämligen — helst allmän åtalsrätt ,ju enligt

svensk rätt principiellt också innebär plikt för åklagaren att beivra

brott, som kommit till hans kännedom — icke anses uteslutet, att den föreslagna

utsträckningen av åtalsrätten kan komma att i praktiken leda till

mindre önskvärda konsekvenser. Enligt lagrådets mening bör därför, oavsett

huruvida i 12 § 2 mom. intages särskilt stadgande örn olovligt brukande

av maskindrivna fortskaffningsmedel, brott, varom i nämnda lagrum sägs.

icke få åtalas av annan än målsägande, där ej fråga är örn brukande av dylikt

fortskaffningsmedel.»

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande har departementschefen på Dcpartei

propositionen närmare anförda skäl förklarat sig icke hava funnit anledning ,nentsc^efe‘

att i anledning av lagrådets erinringar frångå förslaget i vad anginge det

ifrågasatta skiljandet i själva straffbudet mellan brukande av maskindrivna

fortskaffningsmedel och av andra föremål. — I fråga åter örn åtalsrätten

ville departementschefen icke motsätta sig, att i anledning av de utav lag
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

Utskottet.

rådet framförda synpunkterna någon jämkning vidtoges i det remitterade förslaget.

I likhet med lagrådet förmenade departementschefen därvid, att ett

avskiljande av de fall, som borde ligga under allmänt åtal, måste i lagtexten

ske med hänsyn till det olovligen brukade föremålets beskaffenhet. Det torde

dock, anförde departementschefen, vara en alltför snäv begränsning, örn under

allmänt åtal skulle läggas allenast olovligt brukande av maskindrivet fortskaffningsmedel.

Snarare torde man böra anknyta till åtskillnaden mellan å

ena sidan fortskaffningsmedel överhuvud och å andra sidan föremål av andra

slag. Departementschefen föresloge förty sådan ändrad avfattning av strafflagens

22 kap. 21 § första morn., att brott, som i 12 § 2 mom. sades, ej finge

åtalas av annan än målsägande, där ej fråga vore örn brukande av fortskaffningsmedel.

I enlighet med vad departementschefen sålunda anfört fick lagförslaget den

lydelse propositionen utvisar.

I likhet med departementschefen finner utskottet, att den betydliga skärpning

av straffbestämmelserna för olovligt begagnande, som genom ändringen

av 22 kap. 12 § strafflagen år 1924 vidtogs i syfte att på ett effektivt

sätt stävja de redan då i ständigt ökad omfattning förekommande s. k. billånen,

icke motsvarat de förväntningar, man då ställde på densamma. Tvärtom

är det ett allmänt känt förhållande, som ytterligare bekräftas av det statistiska

material, som stått utskottet till buds, att antalet olovliga ingrepp i

förfoganderätten över motorfordon, långt ifrån att visa tendens till minskning,

under de senaste åren ökats i mycket betydande grad. Särskilt i de större

staderna hava dessa brott tagit en sådan omfattning, att de från olika håll

allt oftare framställda kraven på förnyade och kraftigare lagstiftningsåtgärder

för stävjande av ifrågavarande slag av brottslighet måste framstå såsom

synnerligen berättigade.

Vid övervägande av de åtgärder, som i sådant avseende skulle kunna ifrågakomma,

möter, såsom ock departementschefen framhållit, först den bland allmänheten

rätt utbredda uppfattningen, att då domstolarna icke kunnat med

nu gällande rättsregler bestraffa även mycket allvarliga och tjuvnadsbrott

närstående fall av »billån» såsom stöld, den verksammaste åtgärden vore

att i lag införa en bestämmelse därom, att olovligt besittningstagande och brukande

av motorfordon skulle i normala fall anses som stöld och straffas som

sådan. Vad departementschefen anfört mot vidtagande av en åtgärd av nu

nämnt slag finner utskottet emellertid innefatta bärande skäl för att avvisa

densamma såsom ur flera avseenden mindre lämplig. Än mindre anser utskottet

det böra ifrågakomma, att konsumerandet av motorbränslet under ett

olovligt begagnande av ett motorfordon skulle uttryckligen i lag betecknas såsom

tjuvnadsbrott. Utskottet instämmer med departementschefen därutinnan, att de

för ändamålets vinnande lämpligaste åtgärderna torde vara dels skärpande av

straffsatsen för ifrågavarande brottstyp, dels införande av allmän åtalsrätt

med avseende å densamma.

Av de båda åtgärder, som sålunda föreslagits för stävjandet av hithörande

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr S.

15

brott, synes ilen senare, allmän åtalsrätts införande, vara den viktigaste. En

väsentlig orsak till att 1924 års lagändring på området visat sig vara så föga

effektiv, torde nämligen ligga i det förhållandet, att den oftast i och för sig

tillräckliga straffsatsen allenast i ett jämförelsevis ringa antal fall av olovligt

begagnande kommit i tillämpning, på den grund att målsäganden, motorfordonets

ägare, avstått från att anställa åtal mot den brottslige. Utskottet

ansluter sig således till förslaget i vad det avser ifrågavarande brotts läggande

under allmänt åtal. Utskottet hyser heller icke någon tvekan örn att

allmänne åklagarens rätt att åtala bör vara ovillkorlig, m. a. o. icke betingad

av angivelse från målsäganden. Tvekan kan däremot föreligga beträffande

frågan, huruvida den nya åtalsrätten, såsom i propositionen föreslås, bör omfatta

olovligt besittningstagande och begagnande av alla slag av fortskaffningsmedel

eller, i enlighet med lagrådets förslag, avse allenast maskindrivna fortskaffningsmedel.

Vid övervägande härav har utskottet, oaktat lagändringen

ju föranletts av förhållanden med avseende å motorfordon, stannat vid propositionens

lydelse i denna del. Utskottet finner det nämligen mindre tilltalande

och på någon principiell skillnad knappast grundat att stadga olika åtalsregler

allt eftersom det olovligen begagnade fortskaffningsmedlet är av det ena

eller andra slaget.

Vad därefter beträffar den genom ändring av 22 kap. 12 § strafflagen föreslagna

straffskärpningen för olovligt begagnande av annans egendom i förening

med besittningskränkning, har utskottet till en början haft att taga ståndpunkt

till spörsmålet, huruvida straffskärpningen, såsom propositionen avser,

bör omfatta allt olovligt begagnande av nyssangivna beskaffenhet eller, såsom

lagrådet föreslagit, densamma bör inskränkas till att avse maskindrivna fortskaffningsmedel

eller, med en modifiering av lagrådets förslag, fortskaffningsmedel

överhuvud. Då utskottet jämväl härvidlag stannat vid propositionens

förslag och således anser en indelning av ifrågavarande gärningars straffbarhet

efter objektens beskaffenhet icke böra äga rum, beror detta dels på utskottets

uppfattning örn vikten av att icke i lagen införa alltför detaljerade

brottsbestämningar och dels på det jämväl av departementschefen påpekade

förhållandet, att det förvisso kan tänkas fall, då ett olovligt begagnande av ett

föremål, som icke är fortskaffningsmedel, framstår som lika straffbart som

det olovliga begagnandet av ett fortskaffningsmedel.

Graden av den straffskärpning, som bör vidtagas med avseende å ifrågavarande

brott, kan givetvis vara föremål för skiftande meningar. Då utskottet,

såsom förut sagts, anser tyngdpunkten i det genom propositionen framlagda förslaget

ligga i införandet av allmän åtalsrätt, har utskottet desto mera haft anledning

tillse, att icke i 12 § i kapitlet införes en strängare straffskala än som

av behovet påkallas. Särskild uppmärksamhet har därvid givetvis blivit fäst på

den avsevärda skärpning i förhållande till nu gällande rätt, som ligger däri, att

enligt förslaget ifrågavarande brott skall, i fall av försvårande omständigheter,

kunna medföra straffarbete, låt vara icke längre än ett år, under det att högsta

straff under motsvarande omständigheter för närvarande är fängelse i sex

månader. Utskottet anser emellertid, att för vissa svåra fall av hithörande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutsJcottets utlåtande Nr S.

brott strafformen, straffarbete lämpligen bör finnas tillgänglig. Detta gäller

exempelvis cle fall, då brottet, såsom stundom händer, står tjuvnad så nära, att

tvekan föreligger hos domstolen, huruvida brottet icke borde hänföras till sagda

brottsgrupp, men full övertygelse därom ej står att vinna. Vidare lärer det

icke kunna förnekas, att straffarbete kan tänkas vara på sin plats i de fall,

då det olovliga besittningstagandet av en automobil skett genom inbrott i

garage eller dylikt. Det är nämligen att märka, att själva inbrottet icke är

såsom egendomsbrott straffbart annat än i de fall, då detsamma företagits i

avsikt att stjäla. Den kan sålunda icke åtkommas med straff för inbrott, som

bryter sig in allenast i avsikt att olovligen begagna en automobil. Slutligen

torde straffarbete lämpligen böra finnas tillgängligt som strafform för att

vid svårare fall av iteration kunna tillgripas. Med hänsyn till de nu framförda

synpunkterna och då utskottet med kännedom örn de svenska domstolarnas

försiktiga straffmätning anser sig kunna utgå ifrån, att straffarbete kommer

att ådömas endast i de fall, då ett sådant straff måste betraktas som lämpligt,

har utskottet intet att erinra mot att i 22 kap. 12 § strafflagen införas de straffbestämmelser,

som i propositionen föreslås. — Utskottet vill slutligen nämna,

att, enligt vad utskottet inhämtat, i det för danska riksdagen framlagda regeringsförslaget

till Borgerlig Straffelov, § 291, såsom straff för den, som utan

lov brukar en sak, som tillhör en annan, så att denne därigenom förorsakas

förlust eller väsentlig olägenhet, stadgas böter eller »haefte», därvid emellertid

under försvårande omständigheter straffet kan stiga till »fängsel» i ett år.

Härvid är att märka, att av de i förslaget angivna strafformerna »haefte»

närmast motsvarar den svenska strafformen fängelse och »faengsel» straffarbete.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas.

Stockholm den 7 februari 1930.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Larson i Lerdala,

Klefbeck, Schlyter, Svenson i Eskhult, Fehr och Öhman;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Nilsson

i Antnäs, Lindley, Olsson i Ramsta, Hedlund i Östersund, Christenson och Jonsson

i Risinge.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr S.

17

Reservationer:

1) av herr Åkerman, som anfört:

Att den nuvarande lagstiftningen icke är tillräcklig för stävjande av de

s. k. billånen, därom är jag fullt ense med utskottets majoritet. Den föreslag

na ändringen i 22 kap. 12 § strafflagen kan jag emellertid icke förorda. Som

bekant hade detta lagrum ännu så sent som 1924 följande lydelse: »Brukar

man eller låter bruka, utan lov, vad annan tillhörer och det man i besittning

haver; bote högst 25 riksdaler. Tager någon eljest och brukar, utan lov, vad

annan tillhörer; vare bot högst 50 riksdaler.» Förseelser av ifrågavarande

slag hörde således till de av lagstiftaren lindrigast bedömda. Detta betraktelsesätt

har djupa rötter i det svenska folkets, särskilt lantbefolkningens, vanor

och rättsmedvetande. Straffbudet torde ej heller hava visat sig i något

avseende otillräckligt, förrän de s. k. billånen började florera och domstolarna

i allmänhet icke hade möjlighet att bestraffa dessa handlingar enligt annat

lagrum än det nu nämnda. Att det allmänna rättsmedvetandet ofta för »billånen»

krävt ett väsentligt högre straff än det i berörda lagrum stadgade,

har berott på särskilda vid billånen ofta framträdande omständigheter, som eljest

icke äro utmärkande för olovligt brukande av annans sak: det allmänfarliga

i begagnandet av annans automobil, den skadegörelse, varmed detta begagnande

ofta är förenat, den väsentliga olägenhet, som kan vållas av även ett kort

undvarande av ett praktiskt fortskaffningsmedel, samt icke minst en ofta ådagalagd

likgiltighet för möjligheten att tillrättaskaffa automobilen, som kommer

dessa handlingar att mycket närma sig tjuvnadsbrott. Om man nu för att

tillfredsställa det utan tvivel berättigade kravet på möjlighet till kraftigare

inskridande mot billånen beträder den vägen, att man höjer straffskalans

maximum i berörda lagrum, blir en ofrånkomlig följd, att olovligt begagnande

av annans sak kommer att framstå som ett väsentligt svårare brott än förut.

Ehuru man väl kan säga, att möjligheten att för lindrigare fall döma till

lägsta bötesstraff kvarstår och att straffmaximum icke väntas komma i tilllämpning

annat än i de svåra fall, som man vill träffa, kommer dock straffmedium

att ligga väsentligt högre och brott av detta slag att i strafflagen

erhålla en helt annan stämpel än förut. Att, såsom den föreslagna ändringen

i 12 § innebär, gå så långt på denna väg att straff maximum för det allmänna

fallet av olovligt brukande i förening med besittningskränkning blir från det

år 1924 införda maximum av 500 kronors böter höjt till sex månaders fängelse

samt straffmaximum vid synnerligen försvårande omständigheter från nuvarande

sex månaders fängelse höjes till ett års straffarbete, måste i allt fall anses

synnerligen betänkligt. Förefinnes verkligen ett klart behov av högre

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 1 avd. 2 haft. (Nr 3—4.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Forsta lagutskottets utlåtande Nr 3.

straff för billan än den nu sedan 1924 gällande straffskalan medgiver, vore

det enligt min mening riktigare, om man antingen till det förutvarande lagrummet

fogade en särskild bestämmelse med högre straffskala för dessa särskilt

kvalificerade fall av olovligt brukande — ungefär i överensstämmelse

med vad lagrådet nu ifrågasatt — eller ock utfärdade en särskild speciallag

med straffbestämmelser för sådana brott. Men ej heller någon av dessa lagstiftningsåtgärder

anser jag för närvarande påkallad. Den år 1924 genomförda

straffskärpningen har varit gällande i allenast något över fem år. Väl

är det sant, att denna lagändring icke lett till åsyftat resultat att stävja billånen,

men det vitsordas allmänt att, såsom det i utskottets utlåtande uttryckes,

»en väsentlig orsak till att 1924 års lagändring på området visat sig

så föga effektiv» ligger i det förhållandet, »att den oftast i och för sig

tillräckliga straffsatsen allenast i ett jämförelsevis ringa antal fall av olovligt

begagnande kommit i tillämpning, på den grund att målsäganden, motorfordonets

ägare, avstått från att anställa åtal mot den brottslige». Det torde

knappast kunna råda någon tvekan därom, att därest man år 1924 förutom

straffskärpningen även genomfört sådan lagändring att ifrågavarande brott

lagts under allmänt åtal, krav på ytterligare straffskärpning nu icke

skulle framkommit. Jag kan ej finna annat än att man under sådana förhållanden

först bör införa allmän åtalsrätt och avvakta resultatet härav, innan

man skrider till ytterligare straff skärpning.

Örn jag således anser, att man nu endast bör utvidga åtalsrätten, bör man

givetvis akta sig för att därvidlag göra sådana inskränkningar att även denna

lagändring bleve verkningslös. Allmänne åklagarens åtalsrätt bör således

icke göras beroende av angivelse från målsäganden. Däremot tror jag att det

skulle vara att gå längre än nöden kräver, örn man utsträckte den allmänna

åtalsrätten till alla fall, då fråga är örn fortskaffningsmedel, och vill jag

härvidlag hellre följa lagrådets förslag att inskränka den allmänna åtalsrätten

till fall, då fråga är örn maskindrivet fortskaffningsmedel. Allmänfarligheten

i motorfordons begagnande, den ständigt ökade förekomsten av sådana

fordon, bruket att låta parkera desamma å öppna platser samt den ökade

frekvensen av fall av olovligt begagnande av just sådana fordon synes mig

i och för sig väl motivera, att man med avseende å åtalsrätten låter dessa fordon

intaga en särställning. Något behov att gå längre och — såsom i propositionen

föreslagits — stadga allmän åtalsrätt i alla fall, då fråga är örn

fortskaffningsmedel, har icke framträtt. Det mest praktiska exemplet på

skillnaden torde velocipederna utgöra. Det har sagts, att det i viss mån vore

att göra en olämplig klasskillnad, örn i fall av olovligt begagnande ägarna av

de dyrbara motorfordonen skulle erhålla statens hjälp med åtals anställande,

medan ägarna av t. ex. velocipeder skulle bliva hänvisade till att på egen bekostnad

utföra åtal. Häremot invändes emellertid, att vid olovligt besittningstagande

av annans velociped, i motsats till vad som är förhållandet med motorfordon,

i de allra flesta fall föreligger uppsåt att beröva ägaren velocipeden

och att således dessa brott bliva att bedöma såsom tjuvnadsbrott, vilka äro

underkastade allmänt åtal. Skulle i något fall omständigheterna vara sådana,

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

att dylikt uppsåt icke kari sägas föreligga, och brottet således vara att bedöma

endast såsom olovligt begagnande, synes det icke vara annat än lämpligt,

att brottets beivrande göres beroende av ägarens initiativ pa samma sätt

som ifråga örn annan lös sak.

Min ställning till propositionen blir alltså den, att jag anser förslaget örn

ändring av 12 § böra avslås och 21 § böra salunda ändras, att man visserligen

för visst fall inför allmän åtalsrätt men begränsar denna till olovligt brukande

i förening med besittningskränkning av maskindrivet fortskaffningsmedel.

Den lagtext, som jag i sådant hänseende här nedan framlägger, skiljer sig från

den i propositionen föreslagna lydelsen av 21 § endast såtillvida, att ordet »maskindrivet»

inskjutits framför ordet »fortskaffningsmedel» och att de i propositionens

lagtext förekommande beteckningarna »12 § 1 mom.» samt »12 § 2 mom.»

ändrats till »12 § första punkten» samt »12 § andra punkten», detta på den

grund att enligt mitt yrkande i fråga örn 12 § denna skall bibehålla sin nuvarande

lydelse, enligt vilken paragrafens innehåll icke indelas i två stycken

utan i två punkter (angående paragrafens nuvarande lydelse, se ovan sid. 2 i

utlåtandet).

Jag får således hemställa,

A) att förevarande proposition, såvitt densamma avser ändrad

lydelse av 22 kap. 12 § strafflagen, icke måtte av riksdagen

bifallas; samt

B) att riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förslag

till ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen ej kunnat

av riksdagen i oförändrat skick antagas, måtte för sill del antaga

följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 22 kap. 21 § strafflagen.

Härigenom förordnas, att 22 kap. 21 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

Brott, som i 2 § 5 morn., 8 § 2 morn., 12 § första punkten,

13 § 1 moni., 19 och 20 §§ omförmälas, må ej åtalas av annan

än målsägande; ej heller brott, varom i 5 § 3 mom. förmäles,

där det ej skett i kronans magasiner, vid in- oell utlastning å

fartyg, eller i öppna bodar eller magasiner, där handel oell rörelse

idkas. Brott, som i 12 § andra punkten sägs, må ej åtalas

av annan än målsägande, där ej fråga är örn brukande av maskindrivet

fortskaffningsmedel. Brott, varom i 13 § 2 mom.

sägs, må ej åtalas av annan än målsägande, där ej någon vid

försäljning eller annan föryttring av livsmedel avyttrat ont

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Första lagutsbottets utlåtande Nr 3.

för gott, mängt för omängt eller det, varuti han vetat fel vara,

utan att sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas av annan än den, som

brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som

äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet

eller öppnat blivit.

Brott, som i 8 § 1 mom. omförmäles, må ej åtalas, där ej av

anledning, varom fråga är, blivit dömt till återgång av äktenskapet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.

2) av herr LiwdQvist i Halmstad, som instämt i de av lierr Åkerman gjorda

yrkandena.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:21 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 22 kap. 12 och 21 §§ strafflagen. a1 i texten