Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud i vissa fall mot värnpliktigas skiljande från arbete eller tjänst m. m.

1930-02-11 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1930:7, Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud i vissa fall mot värnpliktigas skiljande från arbete eller tjänst m. m.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Motionen.

Äldre rätt.

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1930 kl. 12 m

Utlåtande i anledning av väckt motion angående stadgande av förbud

i vissa fall mot värnpliktigas skiljande från arbete

eller tjänst m. m.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 47,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Öhman m. fl. hemställt, att

riksdagen matte besluta att i skrivelse till regeringen begära framläggandet

av förslag till lag, varigenom fastställes förbud i vissa fall mot värnpliktigas

skiljande från det arbete eller den tjänst de vid inkallandet till värnpliktstjänstgöring

inneha, och att full gottgörelse genom statens försorg lämnas i

de fall värnpliktiga vallas förluster genom mistad eller försämrad arbetsanställning

på grund av fullgörande av värnpliktstjänstgöring.

Till stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört bland annat följande:

Mångå värnpliktiga förlora eller få försämrad arbetsanställning på grund

av värnpliktstjänstgöring. Värnpliktstjänstgöringen medför i övrigt så stora

uppoffringar av den värnpliktige, att det borde framstå såsom något alldeles

sJai.u ai^ samhället, på vars befallning vapenövningen sker, också skulle ha

skyldighet att ansvara för att de värnpliktiga efter fullgörandet av sin militärtjänstgöring

garanteras ateranställning i de platser, som de hade vid inkallandet

till militärövningarna, och att i de fall detta icke låter sig göra staten träder

emellan för att hålla dem ekonomiskt skadeslösa. — -—■ ---

Kravet på ett ingripande från samhällets sida för att skydda den värnpliktiga

ungdomen i berörda hänseende är så starkt motiverat av omständigheterna

själva, att det icke kan sakligt bestridas. Det måste vara samhällets skyldighet

3 1a<^r.£h Vt.ple värnpliktiga till följd av fullgörandet av av samhället

påbjuden militärtjänst kastas ut fran de arbetsplatser, som de vid tiden för

militärtjänstgöringen inneha.

Men vi bortse ingalunda från den omständigheten, att det kan uppstå fall,

där en arbetsköpare trots lagstadgat förbud kan avskeda eller på annat sätt

kringgå skyldigheten att i sin tjänst återtaga en värnpliktig efter fullgjord

militärtjänst. För dylika fall bör fastslås skyldighet för staten att lämna full

gottgörelse till vederbörande för de förluster och lidanden de därigenom vållats.

Det är dock på statens befallning som de värnpliktiga ryckas bort från sitt

arbete, och det är då också fullt riktigt, att staten som sådan ytterst bär ansvaret.

Redan i den numera upphävda legostadgan den 23 november 1833 fanns Intagen

en bestämmelse örn förbud i visst fall mot värnpliktigs skiljande från

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

9

anställning. I 51 § stadgades nämligen beträffande lagstatt tjänstehjon av

allmänna beväringsmanskapet, att om en sådan person inkallats till tjänstgöring

eller vapenövning, som endast varat högst en månad, han skulle vara

berättigad att återgå i sin förra tjänst. I 30 § av kungörelsen den 13 november

1860 angående den allmänna beväringen stadgades sedermera, att tjänstehjon

eller lärling vore berättigad att efter vapenövning eller tjänstgöring i

högst åtta veckor återgå i tjänsten. För ett särskilt tillfälle meddelades ett

allmänt stadgande i ämnet. Med hänsyn till 1912 års försöksmobilisering föreskrevs

nämligen genom en den 10 juni 1912 utfärdad lag, att örn en värnpliktig,

som var lagstadd eller annorledes anställd i annans tjänst eller arbete, var

borta från sin anställning för fullgörande av skyldigheter, som ålågo honom

enligt den samtidigt antagna mobiliseringslagen, husbonden eller arbetsgivaren

icke finge av sådan anledning skilja den värnpliktige från anställningen.

De nu gällande bestämmelserna i ämnet återfinnas i lagen den 16 oktober Lag enoder),

1914 örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. ^gi°4 er

Enligt denna lag må värnpliktig, som är anställd »i annans tjänst eller arbete»,

ej skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra

i värnpliktslagen stadgad övning örn högst sextio dagar eller mobiliseringsövning,

som kan bliva föreskriven i särskild lag. Detta stadgande skall

dock ej gälla, där den värnpliktige vid anställandet avsiktligt bibragt husbonden

eller arbetsgivaren en oriktig uppfattning örn sina vämpliktsförhållanden.

I lagen är ytterligare föreskrivet, att örn värnpliktig lider skada därigenom

att, i strid mot de nu återgivna bestämmelserna, husbonde eller arbetsgivare

ej fullgör vad honom till följd av den värnpliktiges anställning i hans

tjänst eller arbete åligger, husbonden eller arbetsgivaren skall utgiva ersättning.

Avtal, som strider mot lagens bestämmelser, är ogillt.

Till motivering av 1914 års lag anförde föredragande departementschefen

vid remiss till lagrådet av förslaget till lagen bland annat följande:

Redan i 51 § av legostadgan den 23 november 1833 har för de arbetsförhållanden

stadgan avser den grundsatsen vunnit erkännande, att om en i annans

arbete anställd person nödgas någon tid vara borta från arbetet för fullgörande

av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets försvar, arbetsgivaren

icke får i anledning av den anställdes frånvaro skilja honom fran anställningen.

Arbetstagaren anses i sådan händelse hava haft laga förfall av ett slag,

som kräver särskild hänsyn. Att vapenövas är en av samhället alagd plikt,

som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortavaro har påkallats av det

viktigaste allmänna intresse. Vid sidan av det gagn, han även själv har av

vapenövningens fullgörande, måste mer eller mindre väsentliga uppoffringar

i personligt och ekonomiskt avseende vara förenade därmed, men givetvis är

det önskvärt, att dessa icke bliva mera betungande än nödigt är. Avsevärda

ekonomiska svårigheter kunna föranledas för den värnpliktige, örn han icke

efter vapenövningens slut äger att återvända till en anställning, som han vid

dess början innehade. Det är därför av stor betydelse för honom, att rätt härtill

inom skäliga gränser beredes, och med hänsyn till det allmänna ändamål,

för vilket hans verksamhet hos arbetsgivaren avbrytes, synes det vara berättigat

att, utöver vad som kan följa av allmänna regler, för dylika fall något

inskränka arbetsgivarens befogenhet att entlediga arbetstagaren.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

Lagen den 16 oktober 1914 var utarbetad med tanke på den nya härordning,

som infördes samma år. Enligt denna blev värnpliktstjänstgöringen i dess helhet

förlängd, och vapenövningar blevo förlagda till senare värnpliktsår än dittills

varit förhållandet. De värnpliktiga hade att fullgöra dels en första och

huvudsaklig tjänstgöring, den s. k. rekrytskolan, dels ock repetitions-, reservtrupp-

och landstormsövningar. På grund av respektive övningars längd

medförde icke den första tjänstgöringen, men däremot i regel repetitions-, reservtrupp-

och landstormsövningarna, rättighet enligt den ifrågavarande lagen

till återinträde i förut innehavd anställning.

Enligt den nu gällande värnpliktslagen den 12 juni 1925 är värnpliktstjänstgöringen

väsentligt kortare än enligt 1914 års härordning. Alltjämt gäller dock,

att den första tjänstgöringen är längre än sextio dagar och alltså ej faller under

lagen den 16 oktober 1914. Huvudmassan av de värnpliktiga, nämligen de som

tillhöra infanteriet, har i allmänhet att fullgöra en första tjänstgöring om

nittio dagar. För värnpliktiga tillhörande specialvapnen ävensom för studenter

och likställda samt dem, som uttagits till underbefäl eller fackmän, är den första

tjänstgöringen längre. Att märka är för övrigt, att det är vanligt, att de värnpliktiga

i omedelbar följd med den i värnpliktslagen föreskrivna första tjänstgöringen

fullgöra en repetitionsövning, som vid infanteriet varar tjugufem dagar

och vid vissa andra vapenslag något längre. Som några reservtrupp- eller

landstormsövningar ej äro föreskrivna i värnpliktslagen, kan den praktiska betydelsen

av 1914 års lag numera sägas vara inskränkt till repetitionsövningarna.

k^drre ^e~ Vid 1916 års riksdag väcktes inom båda kamrarna motioner med yrkande, att

frågan om riksdagen måtte besluta vissa ändringar i 1914 års lag. De föreslagna ändring^öfotis^dd

arna avsa§’°> dels utsträckande av det i lagen stadgade förbudet mot värnplikför

värn- tigs skiljande från tjänst till att gälla all tjänstgöring enligt värnpliktslagen,

Pföriust™0* oberoencle av tjänstgöringstidens längd, dels ock tydligt angivande, att lagen

arbetsam

ställning. I utlåtande över motionerna anförde lagutskottet bland annat följande:

Riksdagen

1916.

Väl innebär denna lag, såsom jämväl framgår av den för densamma åberopade

motivering, ett erkännande från statsmakternas sida av grundsatsen att i

tjänst eller arbete anställd värnpliktig bör skyddas mot de ekonomiska missförhållanden,

som för honom kunna föranledas därigenom, att arbetsgivaren på

grund av värnpliktens fullgörande skiljer honom från anställningen, men har

av praktiska skäl denna grundsats endast i begränsad mån fått göra sig gällande

vid lagbestämmelsens avfattande. Man har nämligen sökt behörigen

tillgodose tvenne motsatta intressen: å ena sidan arbetstagarens anspråk att

efter fullgjord vapenövning återfå förut innehavd anställning men å andra

sidan arbetsgivarens intresse av att arbetstagarens rätt till bibehållande av

anställning ej kommer att alltför störande inverka å arbetsgivarens möjligheter

att på lämpligt sätt sörja för driftens ostörda fortgång. I förevarande

lag har man därför väl tillerkänt arbetstagaren sådan rätt, men ej utsträckt

densamma utöver viss kortare tid. bestämd till 60 dagar. Å längre tids krigstjänstövning,

som ej ingår under begreppet »i särskild lag föreskriven mobiliseringsövning»,

äga lagens bestämmelser ej tillämpning.

Efter det utskottet lämnat vissa uppgifter örn värnpliktsövningarnas längd

samt erinrat, hurusom 1914 års lag ej vore tillämplig beträffande den s. k.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

11

rekrytskolan eller annan i värnpliktslagen stadgad övning av längre varaktighet

än sextio dagar, fortsatte utskottet:

Då ju principen om värnpliktigs rätt till bibehållande av anställning vunnit

statsmakternas godkännande, måste det enligt utskottets förmenande vara

mindre följdriktigt, att dylik rätt förvägras värnpliktig, som underkastats den

redan i och för sig ofta ganska kännbara uppoffring, genomgåendet av rekrytskola

eller annan längre tjänstgöring innebär, men medgives värnpliktig, som

fullgjort vapenövning under högst 60 dagar, ehuru hans uppoffring ingalunda

varit lika avsevärd. Till stöd härför måste då kunna åberopas, att^ arbetsgivarens

intressen skulle obehörigen åsidosättas, därest han ålades återtaga

värnpliktig arbetstagare även efter frånvaro på grund av rekrytskola eller

annan längre vapenövning. Härvidlag torde beskaffenheten av det arbete,

däri den värnpliktige är anställd, icke sakna betydelse. I industri och hantverk

torde i allmänhet ej förefinnas större svårighet att skaffa fullgod vikarie

för den bortavarande och även om det i vissa fall för arbetsgivaren skulle

vara en uppoffring att nödgas återtaga arbetaren, vill utskottet. dock ifrågasätta,

huruvida icke härvidlag kan för arbetsgivaren anses föreligga en medborgerlig

skyldighet, liksom det för arbetstagaren utgör en medborgerlig plikt

att underkasta sig den uppoffring, som värnpliktstjänstgöringen kan innebära.

Förevarande spörsmål kräver emellertid en allsidig utredning, som utskottet

icke varit i tillfälle företaga. Särskilt torde böra beaktas frågan, huruvida

alla arbetsavtal böra i förevarande hänseende likställas. Det karn.även ifrågasättas,

huruvida det icke vore lämpligt att fastställa en viss minimitid, under

vilken löntagaren skall hava varit anställd hos arbetsgivaren före värnpliktstjänstgöringens

början, för att han må komma i åtnjutande av förmånen att

återfå platsen efter tjänstgöringens slut.

Vad härefter angår motionärernas yrkande om sådan ändring i förevarande

§, att det i lagtexten tydligt bleve angivet, att med »annans tjänst» jämväl

förstås anställning i statens eller kommunens tjänst, bör visserligen enligt, utskottets

mening, särskilt med hänsyn till den för lagen åberopade motiveringen,

icke råda tivvel örn, att gällande bestämmelser avse jämväl dylik anställning.

Emellertid torde i samband med den av utskottet ifrågasatta utredning,

varom ovan nämnts, lämpligen jämväl böra övervägas, huruvida icke ett förtydligande

i av motionärerna angiven riktning bör vidtagas.

Utskottet hemställde därefter, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t taga under övervägande, under vilka

förutsättningar sådan ändring skulle kunna vidtagas i § 1 av 1914 års lag,

att dels värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord vapenövning återfå

sin anställning utsträcktes att gälla även för det fall, att vapenövningens

längd överstege sextio dagar, och dels i lagtexten tydligt angåves, att med

»annans tjänst» jämväl finge förstås anställning i statens eller kommunens

tjänst, ävensom för riksdagen framlägga det förslag, som av denna utredning

kunde föranledas.

Fyra ledamöter av utskottet reserverade sig mot utskottets beslut och avstyrkte

motionerna. Utskottets hemställan blev emellertid av riksdagen bifallen,

varefter skrivelse i ämnet avläts den 6 maj 1916.

Riksdagens skrivelse remitterades den 23 november 1916 till socialstyrelsen, S'',"al1s^el‘

som den 30 december 1922 avgav utlåtande i ärendet. Däri anförde styrelsen:

Syftet med det av riksdagen i den remitterade skrivelsen ifrågasatta utsträckta

skyddet för den enskilde mot risken att genom värnpliktens fullgöran
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första lagutslcottets utlåtande Nr 7,

de förlora sin anställning torde från allmänt medborgerlig synpunkt otvivelaktigt

i och för sig vara förtjänt av beaktande. Undersöker man emellertid

närmare, huru föreskrifter till förverkligande av nu berörda syfte i praktiken

komme att verka, finner man snart, att spörsmålet ingalunda ligger så klart

till och att de ifrågasätta lagstiftningsåtgärderna äro ägnade att ingiva betänkligheter.

Som bekant har tillämpningen av legostadgans föreskrifter alltmera kommit

ur bruk även på de områden, där den överhuvud taget kan tillämpas, och

regleras numera anställningsvillkoren i övervägande mån av kollektivavtalen,

vilka i regel kännetecknas av en påfallande löshet i fråga om anställningens

bestånd. Till belysande härav må meddelas följande statistiska siffror, vilka

avse 1920 års kollektivavtal.

Uppsägningstiden utgjorde: Berörda arbetare:

3 veckor eller längre tid.............. 21,729

2 » .....................’ 62^891

1 vecka eller kortare tid..............121,230

Ingen uppsägningstid stipulerad........... 231*037

Dessa siffror tydliggöra huru lätt en arbetsgivare skulle kunna undandraga

sig de skyldigheter i förevarande hänseende, som lagstiftaren kunde ålägga

honom. Han hade i regel att endast någon helt kort tid före skyldighetens inträdande

uppsäga den anställde. Eller också kunde han, örn han nödgats återtaga

en arbetare efter fullgjord värnplikt, nästan omedelbart uppsäga och avskeda

honom. Den trygghet, som man med förevarande lagstiftningsåtgärd

avser att bereda arbetstagaren, skulle sålunda ofta bliva allenast ett bedrägligt

sken.

Till undvikande av nyss berörda svårighet kunde det möjligen ifrågasättas

att betaga arbetsgivaren rätten att uppsäga ett arbetsavtal viss tid före och

viss tid efter den anställdes värnpliktstjänstgöring. Genomförandet av en sådan

anordning skulle emellertid uppenbarligen medföra betydande praktiska

olägenheter. Sålunda ha vissa arbetsföretag, exempelvis byggnadsföretag, en

mycket kort varaktighet och ha mången gång upphört att existera, när arbetaren

ryckt ut från sin värnpliktstjänstgöring. Även inom mera bestående

företag, såsom fabriker o. d., kunna konjunkturerna under loppet av några få

månader så minska behovet av arbetskraft, att tillfälle till arbete över huvud

taget ej kan beredas en återvändande värnpliktig. Jämväl må erinras, att

värnpliktens fullgörande ofta betecknar ett naturligt avsnitt i en ung mans levnadsbana,

som i vissa fall utan olägenhet kan, ja, till och med bör förenas med

ombyte av anställning. Styrelsen syftar härvid på de talrika fall, där den tidigare

anställningen lämpat sig för ynglingens krafter och förmåga (springpojkar

o. d.) men ej erbjuder den fullvuxne mannen tillfälle till full kraftutveckling

och full arbetsinkomst. Ofta får här värnpliktstiden tjäna såsom den

naturliga gränsen,_ efter vars passerande den unge mannen har att söka sig

nytt arbete.. Slutligen kunde ifrågasättas, örn ej en skyldighet för arbetsgivaren

att i sin tjänst återtaga en arbetare rättvisligen borde motsvaras av en

skyldighet för denne att återgå till den anställning, som för hans räkning måst

hållas vakant — en skyldighet, som otvivelaktigt skulle möta motstånd från

de anställdas sida.

Även örn man bortser från nu berörda och liknande svårigheter, kan det

ifrågasättas, om en lagstiftning i den antydda riktningen skulle lända den

värnpliktige^ till gagn. Redan under nu rådande förhållanden söker arbetsgivaren

i. många fall undvika de olägenheter, vilka hans biträdens värnpliktstjänstgöring

medför. Härom vittna bland annat de vanligt förekommande

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

13

ehuru föga tilltalande annonserna, att »exercisfri yngling får anställning».

Skulle man genom tvångsföreskrifter ålägga arbetsgivaren ökade förpliktelser

mot anställda i samband med deras fullgörande av värnpliktstjänstgöring, har

man all anledning befara, att arbetsgivare allmänt skulle undvika att överhuvud

taget anställa personer, som hade att fullgöra sådan tjänstgöring. I

stället för att bereda dem ett skydd äventyrade man sålunda att för ynglingar

i och före värnpliktsåldern försvåra möjligheterna att förskaffa sig arbete och

utkomst. .

Örn sålunda betänkligheter av olika slag kunna resas mot en lagstiftning i

ämnet, vill det synas styrelsen, som örn det ifrågavarande syftet i avsevärd

mån skulle kunna tillgodoses genom åtgärder från de anställdas egen sida.

Vid uppgörandet av kollektivavtal torde nämligen deras organisationer i många

fall ha tillfälle att få till stånd bestämmelser, som i skälig man tillförsäkra de

anställda att efter värnpliktsövningar återfå deras anställning. I åtskilliga

dylika avtal ha också redan intagits bestämmelser i nu berörda avseende. Sålunda

stadgades i det numera utlupna riksavtalet vid de mekaniska verkstäderna,

att arbetare, som för fullgörande av värnplikt erhållit ledighet från

sin anställning, ägde efter värnpliktstjänstens fullgörande rätt att, i den mån

arbete funnes vid vederbörande verkstad, åter erhålla arbete vid densamma,

därest anmälan därom framställdes så fort ske kunde efter tjänstgöringens avslutande.

I kollektivavtalet vid de enskilda järnvägarna föreskrives, att om

järnvägsman fullgör sin värnplikt vid lagstadgad ålder, skall han efter vapenövningarnas

slut återtagas i arbetet. Fullgöres åter värnplikten å annan tid,

skall det bero på särskild överenskommelse, huruvida han skall äga återtagas.

Örn järnvägsman på grund av sjukdom nödgats fullgöra sin värnplikt senare

än vid lagstadgad ålder, förfares som örn han fullgjort densamma vid lagstadgad

ålder.

Framhållas må även i detta sammanhang, att den offentliga arbetsförmedlingen

torde vara ägnad att i viss mån motverka de olägenheter, som den remitterade

riksdagsskrivelsen avser att förebygga. För åtgärder i denna riktning

ha också särskilda statsbidrag tilldelats den offentliga arbetsförmedlingen.

På grund av vad sålunda anförts ansåg styrelsen sig icke kunna förorda någon

lagstiftningsåtgärd i det syfte, som med riksdagens framställning avsågs.

Innan Kungl. Majit tog ställning till riksdagens skrivelse, bragtes förevarande

fråga ånyo under riksdagens prövning. Vid 1924 års riksdag yrkade

nämligen en motionär, under hänvisning till att förslag örn ny härordning

bomme att framläggas inför riksdagen, att riksdagen, därest den fortfarande

pålade den manliga ungdomen bördan av den allmänna värnplikten, måtte för

sin del besluta eller hos Kungl. Majit begära förslag till sådan ändring i 1914

års lag örn förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete,

att: Ilo) sådant skiljande, på sätt riksdagen redan år 1916 ifrågasatt,

icke finge ifrågakomma; 2:o) skälig hänsyn därvid dock foges jämväl till husbonden

eller arbetsgivaren, ävensom till den, som under värnpliktigs tjänstgöring

upprätthölle hans tjänst eller arbete; samt 3:o) gottgörelsen för skada

genom mistning av anställning utginge efter skadans fulla värde med hänsyn

jämväl till bristande framtidsutsikter samt betalades opåmint av staten, vilken

sedan i mån av fog och billighet finge hålla sig till husbonden eller arbets
-

Riksdagen

1924.

givaren.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första lagutslcottets utlåtande Nr 7.

Riksdagen

1925.

Kungl. Majit

1925.

Riksdagen

1929.

I sitt utlåtande över motionen anförde särskilda utskottet, att då frågan angående

utsträckning av värnpliktig enligt 1914 års lag tillkommande rätt att

efter fullgjord värnpliktstjänstgöring återfå sin anställning fortfarande vore

beroende på Kungl. Maj:ts prövning, utskottet funne motionen icke böra föranleda

någon särskild åtgärd. Emellertid ansåge sig utskottet i detta sammanhang

böra framhålla angelägenheten av att efterlevnaden av bestämmelserna

i 1914 års lag noggrant övervakades. I enlighet med utskottets hemställan

avslog riksdagen motionen.

Vid 1925 års riksdag väcktes av samme motionär en motion med yrkande,

att riksdagen med anledning av de då framlagda propositionerna angående

försvarsväsendets ordnande m. m. ville besluta eller hos regeringen begära

övervägande och förslag: l:o) i syfte att den statliga expropriationen i talrika

fall av de värnpliktigas förvärvsanställningar måtte upphävas eller åtminstone

ske mot lämnad fullgod gottgörelse för därigenom vållade förluster och mer

eller mindre långvariga lidanden; 2:o) till sådan ändring i 1914 års lag, som

av 1916 års riksdag begärts, eller ock en offentlig förklaring örn anledningarna

till att denna framställning icke kunnat bifallas.

Första särskilda utskottet, till vilket motionen överlämnades, erinrade jämte

annat örn riksdagens framställning år 1916 och socialstyrelsens däröver avgivna

utlåtande samt anförde för egen del:

Den av motionären framkastade tanken, att de värnpliktiga, som till följd

av inkallelse till värnpliktstjänstgöring förlora sina arbetsanställningar, skulle

av staten beredas gottgörelse härför, torde med hänsyn till därmed förenade

kostnader och av andra praktiska skäl svårligen kunna realiseras.

Vad därefter angår frågan örn ändring i ovannämnda lag av den 16 oktober

1914, har motionären själv uttalat den uppfattningen, att svårigheterna

att på den gällande och till utvidgning ifrågasatta lagstiftningens grund komma

till rätta med här ifrågavarande missförhållanden sannolikt äro oövervinneliga.

I sitt förenämnda utlåtande har socialstyrelsen anfört, att vissa

betänkligheter kunde resas mot en lagstiftning i ämnet, men att det syntes styrelsen,

som örn det ifrågavarande syftet i avsevärd grad skulle kunna tillgodoses

genom åtgärder fran de anställdas egen sida. Vid uppgörandet av kollektivavtal

hade nämligen deras organisationer i många fall tillfälle att få till

stånd bestämmelse^, som i skälig mån tillförsäkrade de anställda att efter vämpliktsövningarna

återfå förut innehavd anställning.

Såsom redan nämnts, har Kungl. Maj:t ännu icke fattat beslut i anledning

av riksdagens förut omförmälda skrivelse.. Utskottet, som omfattar det tidigare

av riksdagen uttalade önskemålet, finner dock icke skäl tillstyrka, att

någon förnyad framställning i ämnet nn göres från riksdagens sida.

Utskottet fann motionen icke böra föranleda någon åtgärd, och riksdagen

beslöt i enlighet härmed.

Den 12 juni 1925 beslöt Kungl. Maj:t, att riksdagens skrivelse den 6 maj

1916 icke skulle föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Vid 1929 års riksdag väcktes av i huvudsak samma personer, som undertecknat

den nu förevarande motionen, en motion med yrkande att riksdagen måtte

besluta de lagstiftningsåtgärder, som i den nu väckta motionen åsyftas.

I utlåtande över motionen lämnade första lagutskottet samma redogörelse

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

15

för tidigare stadgande!! och förslag i frågan, som här ovan lämnats, och anförde

utskottet därefter:

»Såsom socialstyrelsen i sitt ovan intagna utlåtande omnämnt, finnas i åtskilliga

kollektivavtal bestämmelser örn rätt för arbetare att efter värnpliktstjänstgörings

slut återfå förut innehavd anställning. Härutinnan må nämnas,

att vid de mekaniska verkstäderna och de enskilda järnvägarna alltjämt gälla

bestämmelser av det innehåll, styrelsen angivit. I kollektivavtalet mellan

Kungl, järnvägsstyrelsen, å ena, samt Svenska järnvägsmannaförbundet och

Svenska väg- och vattenbyggnadsarbetareförbundet, å andra sidan, föreskrives,

att arbetare, som fullgjort honom åliggande militärtjänstgöring, vid denna

tjänstgörings slut skall äga företräde framför nya arbetare till erhållande av

arbete och därvid åtnjuta de förmåner beträffande sjukavlöning, semester och

kostnadsfria resor, vartill han varit berättigad, därest militärtjänstgöringen ej

mellankommit. För sådana verkstads- och förrådsarbetare vid statens järnvägar,

vilka antagits till stadigvarande tjänst, samt för de fast anställda arbetarna

vid telegrafverkets linje-, nät-, stations- och förrådsarbeten samt s. k.

distriktsverkstäder gäller, att de äga erhålla tjänstledighet eller permission för

fullgörande av värnpliktsövning. Enligt vad utskottet inhämtat saknas emellertid

i flertalet kollektivavtal bestämmelser i förevarande ämne.

Beträffande den av socialstyrelsen berörda frågan örn kollektivavtalens bestämmelser

angående uppsägningstid, torde förhållandena icke hava undergått

någon ändring av betydelse, sedan styrelsen avgav sitt utlåtande.»

Utskottet anförde vidare:

»Det är givetvis önskvärt, att, i den mån så lämpligen kan ske, åtgärder vidtagas

för att minska de olägenheter, som värnpliktstjänstgöringen kan medföra

för de enskilda. Genom lagen den 16 oktober 1914 har, som nämnts,

stadgats förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst. Enligt

motionärernas förslag skulle denna lag frånsett vissa undantag erhålla utsträckt

tillämplighet, så att den värnpliktig tillkommande rätt att efter fullgjord

vapenövning återfå sin anställning komme att gälla även för det fall, att

vapenövningens längd överstege sextio dagar.

I den ovan omförmälda skrivelsen den 6 maj 1916 hemställde riksdagen om

övervägande av en dylik utsträckt tillämplighet av 1914 års lag, och vederbörande

utskott vid 1925 års riksdag förklarade sig i sitt härutinnan utan anmärkning

lämnade utlåtande omfatta det tidigare av riksdagen uttalade önskemålet,

ehuru utskottet dock icke fann skäl tillstyrka någon förnyad framställning

i ämnet. Emellertid beslöt Kungl. Majit den 12 juni 1925 efter verkställd

utredning, att riksdagens nämnda skrivelse icke skulle föranleda någon

vidare Kungl. Maj :ts åtgärd. Enligt utskottets mening tala också starka skäl

mot en lagstiftning sådan som den föreslagna. Det torde ofta ligga i arbetsgivarnas

eget intresse att återtaga arbetare, vilka vid föregående anställning visat

sig dugliga. Och där ett sådant intresse ej förefinnes eller arbetsgivaren

eljest icke är villig att återtaga arbetaren, torde möjlighet saknas att förläna

lagstiftningen nödig effektivitet. Det må också påpekas, att redan nu arbetsgivare

understundom visa benägenhet att vid val mellan flera platssökande

giva företräde åt dem, som fullgjort sin värnpliktstjänstgöring eller äro frikallade

från sådan tjänsteplikt. En utvidgning av förbudet i 1914 års lag kan

vid sådant förhållande befaras försämra arbetsmöjligheterna för dem, som hava

värnpliktstjänstgöring att fullgöra. De nu anförda synpunkterna rörande

den föreslagna lagstiftningens bristande effektivitet och faran av att lagstiftningen

i stället för att gagna de värnpliktiga skulle kunna lända dem till men

hava även framhållits av socialstyrelsen i dess ovan omförmälda utlåtande den

60 december 1922.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första lagutslcottets utlåtande Nr 7.

På grund av vad nu anförts anser sig utskottet icke kunna tillstyrka motionärernas

hemställan i vad denna avser förbud mot värnpliktigs skiljande från

anställning. Med denna ståndpunkt kan utskottet naturligen heller icke tillstyrka

motionärernas förslag att för vissa enstaka fall, i vilka förbudet ej

skulle vara genomförbart, ålägga staten att utgiva gottgörelse till de värnpliktiga.

»

Utskottet hemställde därefter, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

En ledamot av utskottet reserverade sig, med instämmande av två andra ledamöter,

mot utskottets beslut och anförde:

»När man täger del av den motivering, som låg till grund för 1914 års lag

om förbud i vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, så

finner man, att justitieministern mycket starkt framhäver det berättigade uti

att en värnpliktig skall äga att efter fullgjord tjänstgöring återfå förut innehavd

anställning. Denna rätt, säger justitieministern, var given redan i den

gamla legostadgan av 1838. Här hade den grundsatsen vunnit erkännande,

att örn en i annans arbete anställd person nödgades någon tid vara borta från

arbetet för fullgörande av sin medborgerliga förpliktelse att utbildas för rikets

försvar, så ägde arbetsgivaren icke rätt att därför skilja honom från anställningen.

Arbetstagaren ansågs i dylik händelse hava haft laga förfall av sådant

slag, som krävde särskild hänsyn. Att vapenövas framhölls vara en av

samhället ålagd plikt, som han icke kunnat undandraga sig, och hans bortovaro

hade påkallats av det viktigaste allmänna intresse. Man vågade dock

icke sträcka den lagliga rätten att återfå arbetsanställning till all värnpliktstjänstgöring

utan begränsade rätten till att avse värnpliktsövningar örn högst

sextio dagar, något som alltjämt gäller.

o Motionen innebär förslag örn borttagande av den nämnda tidsbegränsningen,

sa. värnpliktig skulle äga rätt att återfå anställning oberoende av värnpliktstjänstgöringens

längd. Där återgång till anställningen av vissa skäl ej

vöre möjlig, skulle staten enligt motionärernas förslag lämna gottgörelse åt

den värnpliktige.

Att staten på detta sätt skulle inskrida och lämna ekonomiskt understöd,

torde ur rent principiell synpunkt icke giva anledning till erinran. Däremot

torde de praktiska svårigheterna vara så stora, att man måste avstå från att

söka genomföra ett dylikt förslag. Den hjälp, som kan givas de värnpliktiga,

mäste sökas på annat sätt, och enda möjligheten synes mig vara att

stadga rätt för värnpliktiga att återfå anställning efter tjänstgöringen utan

någon sådan tidsbegränsning, som nu i lagen finnes föreskriven. För en sådan

lösning av frågan har riksdagen ock såväl 1916 som 1925 uttalat sig. Utskottet

har emellertid nu ställt sig avvisande. För anställda inom de stora industrierna

och kommunikationsverken, där fackföreningar och kollektivavtal finnas,

är måhända behovet av en lagstiftning sådan som den föreslagna icke så stort

som på andra områden. Men att även där ett behov förefinnes, framgår av att

organisationerna stundom sökt skydda sådana värnpliktiga. Annorlunda ställer

sig säkert förhållandet beträffande affärs- och kontorsanställda samt arbetare

inom hantverket. Här finnas icke samma möjligheter att medelst organisation

och kollektivavtal skydda de värnpliktiga. Jag känner personligen

fall, där värnpliktig tillhörande någon av dessa grupper efter slutad tjänstgöring

icke återfått sin anställning. Det kan ej vara riktigt, att staten genom

lag tvingar den värnpliktige att lämna sin anställning och icke samtidigt drager

försorg örn att han efter fullgörande av sin medborgerliga skyldighet blir

satt i tillfälle att återgå till anställningen. Jag inser väl, att förbudet att

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 7.

17

avskeda anställd i de fall, varom här är fråga, kan, om arbetsgivaren så vill,

kringgås på många olika sätt. Men att arbetsgivarna i allmänhet skulle förfara

så, lärer icke böra antagas.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville taga under övervägande att för riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i

vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, att den i lagen nu

stadgade begränsningen till övning örn högst sextio dagar borttages.»

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Då utskottet i de i motionen behandlade frågorna alltjämt intager den ståndpunkt,

som kommit till uttryck i utskottets ovan intagna, vid 1929 års riksdag

avgivna utlåtande i anledning av den då väckta motionen i samma ämne, får

utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 11 februari 1930.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Svenson i Eskhult*, Norling,

Öhman, Jonsson i Lycksele, Julin, Teodor, och Pålssonw;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindqvist i Halmstad, Nilsson i

Antnäs, Hedlund i Östersund*, Johansson i Brånalt, Sjögren, fröken Wellin samt

herr Bergström i Bäckland.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lindqvist i Halmstad och Sjögren, vilka med hänvisning till ovanintagna

reservation till utskottets utlåtande vid 1929 års riksdag yrkat,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte i skrivelse

till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville taga un-,

der övervägande att för riksdagen framlägga förslag till sådan

ändring av lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i vissa fall

mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, att den i

lagen nu stadgade begränsningen till övning örn högst sextio

dagar borttages.

Utskottet.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. 1 avd. 3 käft. (Nr 5—7.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.