Utlåtande i anledning av väckt motion angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.
1930-05-08 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LJoU 1930:2, Utlåtande i anledning av väckt motion angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord.
Dokumentets text
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 8 maj 1930 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående lindring
i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till
ecklesiastikt ändamål anslagen jord.
I en inom första kammaren väckt motion, nr 163, Lar herr Hosén gjort
hemställan av den innebörd, att riksdagen måtte besluta sådan ändring av
lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord, att nedsättning av den
fastställda arrendeavgiften må beviljas med högst två tredjedelar av de i § 2
1 lagen omförmälda avgifterna.
Motionen, vilken hänvisats till lagutskott och överlämnats till andra
lagutskottet, har sedermera enligt överenskommelse mellan sistnämnda utskott
och jordbruksutskottet hänskjutits till behandling i sammansatt andra
lag- och jordbruksutskott.
Lagen den 21 maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa gällande lagarrendatorer
av till ecklesiastikt ändamål anslagen jord innehåller i huvud- bestämmelser.
sak följande bestämmelser.
Ar till ecklesiastikt ändamål anslagen jordbruksfastighet upplåten på
arrende genom offentlig myndighets försorg, må arrendatorn på därom gjord
ansökning kunna, då enskild rätt ej därigenom förnärmas, erhålla lindring i
arrendevillkoren under förutsättning, att arrendeavtalet slutits under något
av åren 1917—1921, att den 14 mars 1926 av arrendetiden återstå minst tre
år, att de kontraherade arrendevillkoren med hänsyn till rådande förhållanden,
befinnas oskäligt tyngande och arrendatorn på grund härav kan befaras
bliva urståndsatt att fullgöra sina förbindelser enligt avtalet, samt att arrendatorn
gjort vad av honom skäligen kan påfordras för hållande av den
arrenderade fastigheten i god hävd (1 §). -— Lindring i arrendevillkoren får
endast avse nedsättning i arrendeavgiften samt i årsbeloppet för uppskattad
nybyggnadskostnad, i den mån sådant belopp skall av arrendatorn kontant
erläggas (2 §). — Nedsättning får beviljas med högst en tredjedel av de i
2 § omförmälda avgifterna och får dylik nedsättning ej medgivas för längre
tid än fem år i sänder och ej för tid, som förflutit före arrendeåret 1926—
1927 (3 §). — Ansökning om lindring i arrendevillkoren skall ingivas till
Bihang till riksdagens protokoll 1330. it sami. 3 avd. 2 haji. (Nr 2.)
774 30
2
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
vederbörande länsstyrelse före utgången av år 1926; dock att, sedan sådan
lindring en gång medgivits, ansökning om fortsatt åtnjutande av dylik förmån
skall ingivas inom tid, som av Konungen bestämmes. Länsstyrelsen skall, där
sådant för åstadkommande av nödig utredning prövas erforderligt, föranstalta
örn ny arrendeuppskattning, så snart sådan lämpligen kan ske. Kostnaden
härför skall gäldas av arrendatorn (4 §). — Ansökning, varom i 4 § förmärs,
skall prövas och avgöras av kammarkollegiet. Över kollegiets beslut
får talan fullföljas hos Konungen genom besvär, som skola ingivas till
ecklesiastikdepartementet före klockan tolv å sextionde dagen från det beslutet
gavs (5 §). — Vad i lagen stadgas beträffande arrendator äger jämväl
tillämpning å arrendators stärkusdelägare och löftesman, vilken själv
övertagit arrendet, ävensom å annan, som under något av åren 1917—1921
med vederbörligt godkännande fått arrendet på sig överlåtet, men gäller
däremot icke i fråga örn arrendators konkursborgenärer eller annan hans
löftesman, än nyss sagts (6 §).
Lagen har tillkommit efter kyrkomötets samtycke.
Enligt kungörelse den 21 maj 1926 (nr 105) trädde lagen i kraft den 1
juni 1926. I särskild kungörelse (nr 106) sagda den 21 maj meddelade
Kungl. Hajd tillämpningsföreskrifter till lagen.
Kortfattad
historik rörande
lagens
tillkomst.
Körande ifrågavarande lagstiftnings förhistoria må i korthet erinras örn
följande.
I skrivelse den 4 juni 1925 (nr 338) hemställde riksdagen i anledning av
åtskilliga inom riksdagen väckta motioner, att Kungl. Maj:t ville låta verkställa
utredning, i vad mån arrendatorer av krono- och ecklesiastik jord,
vilkas kontrakt grundade sig å under högkonjunkturen verkställda uppskattningar,
övertagit sina arrenden på villkor, som kunde antagas hava försatt
dem i svårigheter att fullgöra ingångna förbindelser, samt för riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, vartill utredningen kunde giva anledning.
I anledning av denna riksdagens hemställan anbefalldes kammarkollegiet
och domänstyrelsen att gemensamt efter vederbörandes hörande verkställa
den av riksdagen begärda utredningen. Den 22 september 1925 avgåvo därefter
kammarkollegiet och domänstyrelsen, kollegiet beträffande den ecklesiastika
jorden och domänstyrelsen så vitt anginge kronans jordbruksdornäner,
utlåtande i saken.
Den 23 oktober 1925 beslöt Kungl. Maj:t inhämta kyrkomötets yttrande,
huruvida kyrkomötet för sin del godkände ett upprättat förslag till lag angående
lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt
ändamål anslagen jord. Vid ärendets föredragning sagda dag anförde föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet, bland annat, att han —
med hänsyn såväl till de principiella skäl, som kunde anföras mot beviljande
av arrendelindring, som ock till de konsekvenser, som kunde befaras av åtgärder
i dylikt syfte — känt en viss tvekan att tillstyrka lagstiftningsåtgärder
i här ifrågavarande syfte. Han ansåge emellertid, att den ställning
såsom förvaltare av publik egendom, som de ecklesiastika boställsarrenda
-
3
Sammansatt andra la</- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
torenia intoge, gjorde det försvarligt att vid utkrävandet av arrendatorns
skyldigheter under vissa förhållanden följa andra regler än dem, som bomme
i tillämpning vid vanliga affärstransaktioner. Behovet av lagstiftningsåtgärder
vore även ådagalagt. I fråga örn de gränser, som borde uppdragas
för arrendenedsättningens utmätande framhöll departementschefen, att reducering
av den fastställda arrendeavgiften med högst en tredjedel syntes medgiva
en tillräckligt effektiv nedsättning. Att av hänsyn till något enstaka
extremt fall höja maximum till exempelvis 50 procent av arrendeavgiften
vore, enligt departementschefens uttalande, icke rådlig!
Sedan kyrkomötet den 6 november 1925 godkänt berörda lagförslag, förelädes
ärendet 1926 års riksdag i propositionen nr 29. Efter det sammansatta
andra lag- och jordbruksutskottet i utlåtande nr 1, utan erinran, tillstyrkt
lagförslaget, antogs detta av riksdagen.
I fråga örn lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans
jordbruksdomäner antogs likaledes vid 1926 års riksdag, med bifall till Kungl.
Maj:ts proposition nr 10, ett motsvarande förslag. I kungörelse den 18 juni
1926 (nr 261) förordnade Kungl. Maj:t därefter angående allmänna grunder
för lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av kronans jordbruksdomäner.
Dessa grunder äro i sak av samma innebörd som ovan återgivna
bestämmelser i lagen den 21 maj 1926.
I motiveringen till nu förevarande motion åberopas ett visst ansökningsärende
från Västerbottens län rörande lindring i arrendevillkoren för vissa
arrendatorer av ängsmarker tillhörande ett kyrkoherdeboställe, där — enligt
motionen — den jämlikt förberörda lag högsta möjliga lättnaden i arrendevillkoren
visserligen medgivits men ytterligare nedsättning av arrendebeloppen
syntes synnerligen befogad. Då motionären erfarit, att förhållandena
lära vara enahanda även i andra delar av landet, syntes honom en
ändring av lagen böra ske, så att en större nedsättning, än den år 1926
medgivna, möjliggjordes i sådana fall, där skäl därtill förefunnes.
Utav de av kammarkollegiet i nyss åsyftade ärende prövade ansökningshandlingarna
har utskottet inhämtat bland annat följande.
Från kyrkoherdebostället 37/i2s mantal Sävar nr 19 i Sävars socken och
Västerbottens län uppläts enligt fyra särskilda kontrakt den 7 april 1919,
följande fyra områden på arrende, nämligen
lotten litt E, innehållande 5.9 hektar ängsmark, till hemmansägaren L. A.
Nyberg,
lotten litt. F, innehållande 14 hektar ängsmark, till mjölnaren Uno Kriström,
lotten litt. Cr, innnehållande 5.9 hektar ängsmark, till hemmansägaren K. J.
Boström, samt
lotten litt. H, innehållande 11.2 hektar ängsmark, till hemmansägaren F.
Jonsson.
I vartdera fallet omfattade arrendet 20 år räknade från den 14 mars 1919
till den 14 mars 1939. Det årliga arrendet utgjorde för lotten litt. E 95
kronor, för litt. E 115 kronor, för litt. G 60 kronor och för litt. H 90 kronor.
Vidare ålades en var av arrendatorerna, bland annat, att ansvara för all skatt
Motiveringen
i motionen.
Det i motionen
åsyftade
ansökningsärendet.
4
Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
och tunga, som utgår för den arrenderade fastigheten, att under arrendetiden
i fullgott stånd underhålla till det arrenderade området hörande lador samt
att uppföra ny lada, där så anses behövligt, att svara för viss stängselskyldighet,
att väl hävda arrendelotten samt hålla densamma i god växtkraft
samt att årligen tillföra området viss mängd oblandad kreatursgödsel, nämligen
beträffande arrendatorn av litt. E 4 lass, litt. F 6 lass, litt. G 6 lass
och litt. H 6 lass. Arrendatorerna medgåvos rätt att, i den mån den för
boställets skog gällande linshållningsplan det medgiver, efter utsyning utbekomma
nödigt virke för uppförande och underhåll av lador och stängsel,
för hässjor, täckdiken, broar o. d.
I skrivelse den 2 december 1926 till kammarkollegiet gjorde de fyra
arrendatorerna gemensam framställning att örn möjligt bliva befriade från
arrendena eller, för den händelse detta icke kunde bifallas, att arrendesummorna
måtte nedsättas till en tredjedel av de i respektive kontrakt bestämda
arrendebeloppen samt att mängden av den gödsel, som skulle levereras,
likaledes minskades till en tredjedel.
I ansökningen åberopades ett denna bilagt intyg av kommunalnämndens
ordförande i Sävar socken, vari uttalades den mening, att arrendesummorna
i förhållande till värdet av den avkastning, som erhölles från lotterna, vore
allt för höga samt att ängsmarkerna i fråga arrenderades mitt under värsta
dyrtiden, då ängshö i orten betingade ett pris av 20 ä 25 öre per kilogram
mot 7 öre per kilogram vid tiden för intygets avgivande.
För egen del framhöllo sökandena, bland annat, att ett fortsättande av
arrendena på avtalade villkor bleve ruinerande för dem, i all synnerhet som
de befunne sig i mindre goda ekonomiska omständigheter, samt att ffottningsföreningen
hade, sedan arrendeavtalen träffats, medgivits rätt till uppdämning
av Sävarån till en senare tidpunkt å sommaren, varigenom ängsmarkernas
avkastning avsevärt reducerats.
Kyrkorådet i Sävar församling tillstyrkte framställningen.
Ordföranden i boställsnämnden för Västerbottens södra m. f. domsagor avgav,
efter hållen besiktning, i huvudsak följande yttrande. Lägenheterna, belägna
vid Sävarån cirka 5 kilometer från Sävar kyrk!)}'', bestode till allra
största delen av ett sjö- eller träskliknande område med ett vattendjup, som
obehindrat medgåve framförande av vanliga roddbåtar. Vegetationen utgjordes
av fräkenarter och andra vattenväxter, som avbergade på lämplig
tid lämnade ett icke föraktligt kreatursfoder, vilket tidigare spelat en ej
oväsentlig roll i boställets fodertillgång, men som vid mera utvecklad jordbruksdrift
knappast med någon ekonomisk fördel kunde tillvaratagas, isynnerhet
med gällande höga arbetspriser. Arrendatorerna hade uppgivit, att
de under år 1926 ej skördat mer än 2 ä 3 skrindor foder å var sin arrendelott,
vilken uppgift vitsordats av de vid besiktningen närvarande ombuden
för kommunalnämnden och kommunalfullmäktige. Besiktningsmannen ansåge,
att ängarnas arrendevärde under rådande förhållanden skäligen kunde
uppskattas till 30—40 procent av de kontraherade arrendeavgifterna. Han
föreslog, att nedsättning i arrendeavgifterna måtte beviljas med 1/3 av de i
gällande arrendekontrakt bestämda belopp för en tid av fem år, räknat från
och med arrendeåret 1926/1927.
Domkapitlet i Luleå yttrade, att även om det ej kunde befinnas styrkt,
att arrendatorerna på grund av de kontraherade avgälderna kunde bliva
urståndsätta att fullgöra sina förbindelser enligt avtalen, det genom den
verkställda utredningen vore ådagalagt, att dessa avgälder vore under rådande
förhållanden oskäligt tyngande. Domkapitlet förordade en nedsättning
med 73 av avgäldernas kontanta belopp.
Sammansatt andra lar/- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2. 5
Landsfiskalen i Sävar distrikt hade utrönt, att sökandena på grund av
kontraherade arrendevillkor kunde befaras bliva urståndsätta att fullgöra
sina förbindelser enligt avtalen samt att de gjort vad på dem skäligen kunde
påfordras för hållande av arrendelotterna i god hävd.
Under åberopande av förenämnda yttranden tillstyrkte länsstyrelsen i
Västerbottens län nedsättning med 1/3 av kontraherade arrendeavgifter fölen
tid av fem år, räknad från och med arrendeåret 1926/1927.
Ärendet avgjordes den 10 januari 1928 av kammarkollegiet, därvid kollegiet
— som fann ansökningen i vad den avsåge befrielse från arrendet
elier nedsättning i kontraherade naturaprodukter icke kunna föranleda någon
kollegiets åtgärd — medgav nedsättning i de för ifrågavarande ängslotter
litt. E, E, G och H kontant utgående arrendeavgifter för tiden 14 mars
1926—13 mars 1931 med en tredjedel årligen.
Från statens sida träffades för några år sedan i åtskilliga avseenden anstalter
för att hjälpa personer, som i ekonomiska mellanhavanden med det
allmänna genom den efter högkonjunkturen inträffade omsvängningen i prisläget
råkat i trångmål. Anstalterna avsågo huvudsakligen lindring av arrendevillkoren
för vissa arrendatorer av kronojord och ecklesiastik jord samt lättande
av skuldbördan eller dylikt för vissa av högkonjunkturens låntagare
ur statens bostadslånefond och statens egnaliemslånefond m. fl. Så vitt
utskottet har sig bekant, hava dessa åtgärder, ehuru de givetvis icke till
fullo och i alla enskilda fall neutraliserat de av nyss nämnda engångsföreteelserna
förorsakade svårigheterna, dock i avsevärd mån varit till båtnad
för ifrågavarande kategorier av företagare.
I förevarande motion påyrkas, närmast under åberopande av ett visst
ansökningsärende från Västerbottens län, generell ändring av lagen den 21
maj 1926 angående lindring i arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till
ecklesiastikt ändamål anslagen jord, varigenom den hittills medgivna nedsättningen
av arrendeavgiften med högst en tredjedel skulle ändras att avse
nedsättning med högst två tredjedelar av samma avgift.
Av den i motionen förebragta utredning har utskottet ej funnit ådagalagt,
att tillräckliga omständigheter föreligga för sådan generell och till konsekvenserna
svåröverskådlig åtgärd, som den däri föreslagna lagändringen, vilken
för övrigt jämväl förutsätter kyrkomötets godkännande. Det i motionen
åberopade fallet synes i flera hänseenden vara säreget. Med hänsyn till att
däri berörda arrendeavtal, vilka avse vissa mindre ängslotter, ingingos under
en tid, då höpriset uppdrivits till ansenlig höjd, är det icke uteslutet, att
arrendeavgifterna — ehuru de avse i och för sig obetydliga belopp — kunna
vara för arrendatorerna betungande även efter den nedsättning, som av
kammarkollegiet medgivits. Därest ifrågavarande arrendatorer framställningsviigen
hänvända sig till Kungl. Majit, förutsätter utskottet, att Kungl. Majit
låter närmare utreda de med saken förenade förhållanden samt efter omprövning
av frågan och dess räckvidd vidtager den åtgärd, som må
befinnas påkallad och lämplig. Att i frågans nuvarande läge föreslå riksdagen
vidtaga åtgiird i ämnet finner utskottet icke vara till fullo motiverat.
Utskottet.
6 Sammansatt andra lag- och jordbruksutskotts utlåtande Nr 2.
Under åberopande av det sålunda anförda får utskottet hemställa,
att motionen I: 163 icke må till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 8 maj 1930.
På sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid detta ärendes behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Almkvist, Lindhagen, Tamm, von
Stockenström*), Granath, friherre Lagerfelt och Kropp*);
från andra kammaren: herrar Sköld, Magnusson i Kalmar, Magnusson i
Skövde, Hage, Andersson i Rasjön, Hedlund i Häste, Andersson*) i Grimbo och
Gustafson*) i Vimmerby.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herr Almkvist, som ansett, att utskottet bort föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn utredning,
huruvida och i vilken omfattning lindring utöver den, som är
medgiven i § 2 i lagen den 21 maj 1926 angående lindring i
arrendevillkoren för vissa arrendatorer av till ecklesiastikt
ändamål anslagen jord, är av behovet påkallad, samt örn framläggande
för riksdagen av det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.
Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 19S0.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.