Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion örn upphävande av stadgandet i 50 § 2 morn. fattigvårdslagen.

1930-02-11 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:1, Utlåtande i anledning av väckt motion örn upphävande av stadgandet i 50 § 2 morn. fattigvårdslagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1,

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion örn upphävande

av stadgandet i 50 § 2 morn. fattigvårdslagen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 71,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Johansson i Täby m. fl.

hemställt,

att undantagsbestämmelserna uti 50 § 2 mom. fattigvårdslagen måtte upphävas

och att sålunda all den fattigvård, som fattigvårdssamhälle utgivit för

till annat fattigvårdssamhälle hörande understödstagare, skall ersättas av

hemortskommunen samt i de fall, då 60 § är tillämplig, av staten, samt

att härav påkallade lagändringar måtte utformas av vederbörande utskott.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får

utskottet, i den mån redogörelse icke därför lämnas här nedan, hänvisa till

motionen.

I 29 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades

att fattigvårdssamhälle, som på grund av 1 § lämnat fattigvård åt någon,

som hade hemortsrätt inom annat samhälle, vore berättigat att av detta

samhälle erhålla ersättning för fattigvården ävensom för begravningskostnad,

örn sådan erfordrats.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag örn

fattigvården föreslog fattigvårdslagstiftningskommittén såsom undantag från

bestämmelsen örn ersättningsplikt för hemortskommunen:

fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkarhjälp eller medicin, som lämnats annorledes än i förening med vård

å sjukvårdsanstalt, varför ersättning skall utgå,

förlossningslijälp eller

begravningskostnad,

eller för fattigvård av annat slag än här nämnts, som icke omfattat längre

tid än trettio dagar.

Såsom motivering till detta förslag anförde kommittén bl. a. följande:

Genom att införa ett stadgande, enligt vilket kostnaden för understöd av

nu angivna slag undantages från ersättning, skulle tydligen ett stort antal

tvisteämnen mellan kommunerna röjas ur vägen, och stadgandet skulle alltså

komma att få en väsentlig betydelse med hänsyn till minskande av fattigBihang

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 1 haft. (Nr 1.) 302 so 1

Historik.

1871 års

fattigvårdsförordning.

Fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande

1915.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

vårdsprocesserna mellan kommunerna. Aven örn utvägar ej saknas att med

andra medel minska antalet av tvister, torde dock intet medel vara så effektivt

som att låta vistelsekommunen själv vidkännas dylika tillfälliga kostnader.

Kommittén Ilar ej kunnat göra undersökning örn de utgifter, som förorsakats

av de ovan angivna understödsfallen; en sådan skulle stött på alltför stora

svårigheter. Men det torde såsom visst kunna antagas, att vårdkostnadens

belopp varit jämförelsevis ringa i varje särskilt fall. Någon större förskjutning

av fattigvårdstungan torde alltså ej behöva befaras genom ett dylikt

stadgande. I den mån en förskjutning kommer att äga rum, faller den ökade

bördan på städer och köpingar, i vilka det relativt största antalet av understödstagare

från annan kommun befinner sig. Mot en förskjutning i denna

riktning synas emellertid ej några större betänkligheter böra möta, då i förhållande

till den ekonomiska bärkraften stadskommunernas utgifter för fattigvården

i allmänhet äro väsentligt lägre än landskommunernas. Med en

begränsning till ovan angivna fall torde man ej behöva befara, att vistelsekommunen

skall undandraga sig att lämna erforderlig hjälp eller att söka

skjuta detta åliggande över på annan kommun. Medel till motverkande av

försök i sådan riktning finnas för övrigt i fattigvårdssökandens besvärsrätt

samt i myndigheternas rätt och skyldighet att vid behov ingripa. Fördelen

av att genom ett sådant stadgande kunna väsentligt inskränka fattigvårdstvisternas

antal torde därför här få vara avgörande.

Samtidigt föreslog kommittén, att ifrågavarande slag av fattigvård icke

skulle föranleda hinder för förvärv av hemortsrätt, och anförde såsom motivering

för detta förslag följande:

Det ligger enligt kommitténs uppfattning nära till hands att låta frågorna

örn fattigvårds ersättande och örn dess inverkan på hemortsrättsförvärv behandlas

enligt samma regler. Ett dylikt samband har också i dansk och

norsk fattigvårdslagstiftning gjort sig gällande, till följd varav inverkan i

hemortsrättsavseende där ej tillagts fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen.

Då dylik tillfällig fattigvård icke ersättes, blir det ej genom hemortskommunens

eget medgivande eller genom rättegång vid dess meddelande

utrett, att fattigvården verkligen utgått och ännu mindre att den varit obligatorisk.

Den omständigheten, att en person kommer i behov av dylik tillfällig

fattigvård, kan ej heller sägas med nödvändighet utvisa en sådan brist

i försörjningsförmågan hos honom, att han ej bör kunna förändra hemortsrätt.

Kommittén har på grund härav ansett lämpligt att låta fattigvård,

varom här är fråga, vara utan inverkan på hemortsrättsförvärv, vadan sådan

inverkan enligt förslaget tillagts endast obligatorisk fattigvård av mera stadigvarande

beskaffenhet.

Yttranden

Över fattigvårdslagstiftningskommitténs

förslag.

I de av myndigheterna avgivna yttrandena framställdes från vissa häll

anmärkningar mot kommitténs förslag, vilka anmärkningar torde kunna sammanfattas

sålunda: Bestämmelserna äro orättvisa särskilt mot stadskommunerna;

de avvika alltför mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle

skall ersätta meddelad fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret

skall inverka på hemortsrättsförvärv; de medföra svårigheter

för de nödställda att erhålla understöd och göra, att detta blir knappt

tillmätt; de föranleda försök från kommunernas sida att skjuta understödjandet

från sig och att draga ut på tiden; de locka kommunerna att onödigtvis

utsträcka fattigvård till något längre tid än 30 dagar och till att i behörigt

syfte och mot verkliga förhållandet beräkna den tid, som understöd

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

avser, till mera än 30 dagar; och de giva anledning till tvister mellan kommunerna

örn den tid, för vilken fattigvård skall anses ha utgått.

Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag anförde

föredragande departementschefen, att den av kommittén omfattade principen,

att fattigvård av mera tillfällig beskaffenhet icke borde medföra rätt till ersättning

från hemortskommunen, vore i stort sett riktig och borde läggas till

grund för lagstiftning. I fråga örn den utsträckning, i vilken denna princip

borde komma till tillämpning, ansåge emellertid departementschefen, att förslaget

att fattigvård, som lämnats under högst 30 dagar, icke skulle ersättas

lämpligen icke borde genomföras. Förslaget förordades därför i den begränsade

omfattning, nu gällande lag innehåller.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes i riksdagen icke

någon erinran.

50 § i lagen den 14 juni 1918 om fattigvården innehåller i paragrafens

lydelse enligt lag den 11 juni 1926 följande bestämmelser:

1 mom. Fattigvärdssamhälle, som enligt 1 § lämnat fattigvård åt någon,

vilken har hemortsrätt inom annat samhälle, är, oavsett örn skyldeman eller

annan bort jämlikt 3 eller 4 § ansvara för understödstagarens försörjning,

berättigat att erhålla ersättning för fattigvården av det senare samhället i

den omfattning, som här nedan sägs.

2 mom. Ersättning enligt 1 mom. utgår ej för fattigvård, som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshj älp.

49 § 1 mom. samma lag innehåller följande bestämmelser:

Har någon under det år, för vilket han mantalsskrivits inom visst fattigvårdssamhälle,

åtnjutit fattigvård enligt 1 §, eller har under samma år fattigvård

enligt 2 § meddelats honom av annat fattigvärdssamhälle än det, där

han mantalsskrivits, vinner han ej hemortsrätt på grund av nämnda mantalsskrivning.

Hinder för förvärv av hemortsrätt föranledes dock icke av fattigvård,

som bestått i

bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller annat, som avser att

sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen,

läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då hjälpen eller medicinen

lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt, eller

begravningshjälp.

Vid 1928 års riksdag framställdes i en inom andra kammaren av herrar

Hedlund i Östersund och Ericson i Boxholm väckt motion, nr 190, samma

yrkande som i den nu förevarande motionen.

Över den år 1928 väckta motionen avgav statens inspektör för fattigvård

och barnavård begärt yttrande och anförde däri följande:

Motionen avser sådan ändring av fattigvårdslagen, att fattigvårdssamliälle,

som enligt § 1 lämnat fattigvård åt någon, vilken har hemortsrätt inom

annat samhälle, skall vara berättigat att därför erhålla ersättning av det senare

samhället, även om fattigvården bestått i bekostande åt skolbarn av

Riksdagen

1918.

1918 års

fattigvårdslag.

Riksdagen

1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

kläder, underhåll eller annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna

skolundervisningen, eller av läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då

hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt.

Nu gällande undantagsbestämmelse beträffande dylik fattigvård återfinnes

i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen, sådant detta lagrum lyder enligt lag den

11 juni 1926. Förutom i motionen omförmälda slag av fattigvård finnes där

även upptagen fattigvård, som bestått i begravningshjälp. Dessutom hade

av fattigvårdslagstiftningskommittén föreslagits jämväl annan fattigvård, som

icke omfattat längre tid än trettio dagar, och beträffande mera långvarig

fattigvård den del därav, som utgått för de första trettio dagarna, men förslaget

blev i denna del icke upphöjt till lag.

Såsom av det i motionen återgivna utdraget ur fattigvårdslagstiftningskommitténs

betänkande framgår, har det för kommittén avgörande skälet till

införande av ifrågavarande stadgande varit den betydelse, detsamma skulle

komma att få med hänsyn till minskande av fattigvårdsprocesserna mellan

kommunerna. De av motionärerna framhållna olägenheterna av stadgandet

hava däremot icke av kommittén tillmätts någon betydelse.

I propositionen nr 135 till 1918 års riksdag med förslag till lag om fattigvården

behandlades ifrågavarande bestämmelse i sammanhang med bestämmelsen

i 49 § 1 morn., att hinder för förvärv av hemortsrätt icke skulle föranledas

av nu omförmälda slag av fattigvård. Kommittén hade nämligen

föreslagit, att fattigvård, som icke ersattes av hemortskommunen, icke heller

skulle utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt. Såsom skäl för en sådan

anordning hade kommittén anfört, att dylikt samband gjort sig gällande i

dansk och norsk fattigvårdslagstiftning, att det, då fattigvården icke ersattes,

icke bleve genom hemortskommunens eget medgivande eller genom

rättegång vid dess meddelande utrett, att fattigvården verkligen utgått och

ännu mindre att den varit obligatorisk, samt att den omständigheten, att en

person bomme i behov av dylik tillfällig fattigvård, icke kunde sägas med

nödvändighet utvisa en sådan brist i försörjningsförmågan hos honom, att

han icke borde kunna förändra hemortsrätt.

Mot den av fattigvårdslagstiftningskommittén sålunda föreslagna principen,

att viss mera tillfällig fattigvård icke skulle inverka på hemortsrättsförvärv

och icke medföra rätt till ersättning av hemortskommun, hade i de avgivna

yttrandena gjorts åtskilliga erinringar, vilka, i vad de avsågo sedermera lagfästade

bestämmelser, i propositionen sammanfattades på följande sätt: Bestämmelserna

voro orättvisa, särskilt mot stadskommunerna; de avveko alltför

mycket från huvudreglerna, att hemortssamhälle skulle ersätta meddelad

fattigvård och att obligatorisk fattigvård under mantalsskrivningsåret skulle

inverka på hemortsrättsförvärv; de medförde svårigheter för de nödställda

att erhålla understöd och gjorde, att detta bleve knappt tillmätt; de föranledde

försök från kommunernas sida att skjuta understödjandet från sig.

Den av kommittén omfattade principen hade emellertid i stort sett vunnit

anslutning bland de hörda myndigheterna, och även föredragande departementschefen

ansåg densamma riktig och av beskaffenhet att böra läggas till

grund för lagstiftningen. Fråga vore emellertid, om den fördel, som man

huvudsakligen avsett att vinna med förslaget, nämligen minskning i fattigvårdsprocessernas

antal, uppvägde de olägenheter, som, på sätt anmärkts, i

vissa hänseenden kunde förväntas komma att uppstå, örn förslaget antoges

i sin fulla utsträckning. Ett övervägande av denna fråga medförde, att

ifrågavarande bestämmelser fingo den begränsade omfattning, nu gällande

lag utvisar.

Mot vad sålunda i propositionen föreslogs framställdes ingen erinran i

riksdagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Ett ställningstagande till förevarande motion torde alltså kräva en undersökning,

huruvida den uppfattning rörande ifrågavarande bestämmelser i 50 §

2 mom. i fattigvårdslagen, som hystes vid lagens tillkomst, sedermera jävats

av erfarenheten eller icke.

För detta ändamål har jag införskaffat fattigvårdskonsulenternas yttranden

i frågan, därvid åttonde distriktet, motionären Hedlunds distrikt, representerats

av den för honom förordnade vikarien.

Av de sålunda avgivna yttrandena gå sex i tillstyrkande riktning, medan

tre utmynna i ett avstyrkande.

Konsulenten i första distriktet bekräftar riktigheten av de i motionen

gjorda uttalandena beträffande ifrågavarande bestämmelses verkningar för

den hjälpsökande själv, när det gällt att utbekomma understöd till skolpliktiga

barn, läkarhjälp och medicin. Däremot har han icke kännedom örn

något fall, då förlossninghjälp vägrats.

Konsulenten i andra distriktet har icke från sitt distrikt kännedom örn

några sådana förhållanden, som i motionen åsyftats. Men då det likväl alltemellan

torde förekomma fall av sådan beskaffenhet, kunde möjligen den

föreslagna lagändringen komma att medföra praktiska förbättringar i en del

understödsfall.

Konsulenten i tredje distriktet instämmer till alla delar i motionernas

syfte. Han anser det utan vidare klart, att olägenheterna av ifrågavarande

bestämmelser äro flera än fördelarna, och understryker på det kraftigaste,

att de betänkliga konsekvenserna av bestämmelserna huvudsakligen gå ut

över de hjälpsökande.

Konsulenten i sjätte distriktet tillstyrker på det livligaste. Den föreslagna

lagändringen skulle visserligen medföra någon ökning i fattigvårdsprocessernas

antal, men olägenheterna av ifrågavarande undantagsbestämmelses

bibehållande vore dock så stora, att lagändring vore motiverad.

Konsulenten i sjunde distriktet anser de av motionärerna anförda skälen

giva fullt stöd för en lagändring. Han tror ej, att därav skulle föranledas

någon ökning i processernas antal. Däremot skulle det medföra större rättvisa

med ersättningsskyldighet även för ifrågavarande kostnader, varjämte

nuvarande bestämmelser visat sig kunna föranleda dröjsmål för den hjälpsökande.

T. f. konsulenten i åttonde distriktet, vilken såsom ordförande i en av

våra större landskommuners fattigvårdsstyrelser har en stor erfarenhet i

fattigvårdsfrågor, anser förslaget värt att stödjas. Bestämmelsen i fråga

torde icke hava i nämnvärd mån minskat processernas antal utan snarare

bidragit till ökade tvister och meningsskiljaktigheter. Förhållandet vore

vanligen så, att fattigvårdsbehov av mer omfattande eller varaktig natur förelåge,

innan bidrag till kostnaden för läkarvård och medicin begärdes. En

hänvändelse till hemortskommunen vore således i varje fall nödvändig, och

oftast vore ett bestridande av kravet, om hemortsrätten vore klar, förorsakat

av ovisshet i fråga om understödets fördelning. Även för den nödställde

medförde förevarande bestämmelse vissa olägenheter, i det att fall kunde

påvisas, då en fattigvårdsstyrelse avslagit begäran örn bidrag till kostnaden

för läkare och medicin, ehuru verkligt behov förelegat, därför att ersättning

av hemortskommunen icke kunnat erhållas. En annan mindre tilltalande

konsekvens av bestämmelsen i fråga vore, att lagen kringginges för att ersättning

skulle kunna av hemortskommun erhållas i fall, där sådan eljest

vore utesluten. En fattigvårdsstyrelse kunde således bevilja en familj ett

kontant understödsbelopp, ehuru styrelsen visste, att understödet vore avsett

att användas till inköp av kläder till skolbarn eller till läkarvård och

medicin.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Övriga konsulenter anse lagändring ej motiverad.

Konsulenten i fjärde distriktet Ilar icke på senare tid försport några klagomal.

Det av fattigvårdslagstiftningskommittén anförda skälet för stadgandets

införande gällde fortfarande. Visserligen kunde det föranleda utredningar

genom landsfiskal eller konsulent, men det stannade då i regel därvid och

ginge icke till process.

Konsulenten i femte distriktet ansåge olägenheterna av nuvarande stadgande

vara av ringa betydelse. Den föreslagna lagändringen skulle däremot medföra

en ökning av processerna, emedan en fattigvårdsstyrelse skulle kunna i stor

utsträckning bibehålla hemortsrätten i en kommun för en inflyttad familj

genom att endast lämna ett par tofflor eller dylikt åt barnen.

Meningen bland konsulenterna är således delad rörande lämpligheten av

den i motionen föreslagna lagändringen. För egen del har jag icke försport

några klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant understöd,

som avses i 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen.

Med hänsyn härtill anser jag det uteslutet, att något beslut om ändring

av ifrågavarande bestämmelse fattas av detta års riksdag. Dessförinnan torde

erfordras en mera grundlig utredning jin vad här kunnat åstadkommas, till

klargörande av denna lagbestämmelses verkningar i ovanberörda olika hänseenden

under den tid, som gått sedan fattigvårdslagens tillkomst. Vad som

av dera av konsulenterna anförts i denna fråga anser jag i varje fall motivera

igångsättande av en dylik utredning.

Motionärerna synas icke avse någon ändring av förut omförmälda bestämmelse

i 49 § 1 mom. i fattigvårdslagen rörande fattigvårds inverkan på hemortsrättsförvärv.

Det nära sammanhang, vari, såsom ovan påvisats, dessa lagrum

stå till varandra, nödvändiggör emellertid en utredning även av den frågan,

huruvida ändring bör ske i det ena av dem, utan att samtidigt det

andra undergår motsvarande ändring. Genom ett sådant förfaringssätt

skulle nämligen brytas mot den princip, som ligger till grund för bestämmelsen

i 49 § 1 morn., nämligen att fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen,

icke heller skall föranleda hinder för hemortsrättsförvärv.

Det förtjänar anmärkas, att i den finska fattigvårdslagen, vilken till stor

del kopierats efter vår 1918 års lag, icke finnes någon motsvarighet till vare

sig 49 § 1 mom. eller 50 § 2 mom. i sistnämnda lag.

Under åberopande av vad sålunda anförts får jag därför vördsamt tillstyrka,

att en allsidig och förutsättningslös utredning företages rörande

önskvärdheten och lämpligheten av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i

fattigvårdslagen samt att därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet

med bestämmelsen i 49'' § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke

utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 25, hemställde andra lagutskottet, att

motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda, och anförde till

stöd härför följande:

Såsom framgår av det vid utskottets utlåtande fogade yttrandet från statens

inspektör för fattigvård och barnavård råda bland fattigvårdskonsulenterna

delade meningar rörande behovet av den ifrågasatta lagändringen. För

egen del har fattigvårdsinspektören förklarat, att han icke försport några

klagomål från de hjälpbehövande över att sådan hjälp, som nu är i fråga,

blivit dem förvägrad. Att beslut örn ändring av ifrågavarande bestämmelse

skulle fattas av detta års riksdag anser fattigvårdsinspektören med hänsyn

härtill uteslutet. På grund av vad som anförts av vissa konsulenter ifrågasätter

emellertid fattigvårdsinspektören, att en utredning bör igångsättas till

klargörande av de ifrågavarande bestämmelsernas verkningar, varvid bör

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 7

iakttagas den överensstämmelse, som äger rum mellan ifrågavarande lagrum,

50 § 2 mom. i fattigvårdslagen oell 49 § 1 mom. i samma lag. Sistnämnda

lagrum innehåller bland annat den bestämmelsen, att hinder för förvärv av

hemortsrätt icke föranledes av här omförmälda slag av fattigvård.

Motionärerna hava ej uttalat sin uppfattning i frågan, huruvida den av

dem föreslagna ändringen i 50 § 2 mom. fattigvårdslagen bör medföra ändring

jämväl av 49 § 1 mom. samma lag. Anses det sammanhang mellan de båda

paragraferna föreligga, att den föreslagna ändringen av det förstnämnda lagrummet

bör medföra den ändring av det senare, att hjälp av den beskaffenhet,

som angives i ändringsförslaget, skall utgöra hinder för förvärv av hemortsrätt,

måste givetvis lämpligheten av det framställda ändringsförslaget

bedömas även med hänsyn till innebörden av en sådan konsekvens.

Utskottet har ej ansett tillräckligt material föreligga för ett ståndpunktstagande

i den sålunda angivna frågan och har redan av detta skäl ansett sig

ej böra förorda bifall till motionärernas förslag örn lagändring. I anledning

av motionen har fattigvårdsmyndiglieternas uppmärksamhet blivit riktad på

de hittillsvarande verkningarna av den lagbestämmelse, som motionen åsyftar,

och utskottet förutsätter, att dessa myndigheter även skola med intresse

följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning. Under sådana

omständigheter har utskottet icke nu ansett erforderligt att förorda, att en

utredning företages rörande de lagändringar, som kunna ifrågasättas med

utgångspunkt från motionen.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av fyra ledamöter, vilka ansett, att

utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Utskottet har vid behandlingen av motionen kunnat konstatera, att av nio

fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade

frågan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för en ändring av fattigvårdslagstiftningen

i den riktning, som i motionen förordats. Utöver detta har statens

fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en allsidig och förutsättningslös

utredning företages rörande önskvärdheten och lämpligheten

av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen samt att därvid

jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen i

49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för liemortsrättsförvärv.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra i den formen tillstyrka den

väckta motionen, att utskottet påyrkar en utredning av det slag, som av sistnämnda

myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet aven hänvisa

därtill, att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar gjordes

mot den utformning av lagstiftningen på denna punkt, mot vilken motionärerna

nu rikta sig.

Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av deli uppfattningen,

att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta det sidoordnade

spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör i

sitt yttrande pekat, hemställer utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit med anledning av motionen nr 190

i andra kammaren måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös utredning

rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana ändringar av

fattigvårdslagen, som påyrkas i nämnda motion.

Första kammaren biföll utskottets hemställan, under det att andra kammaren

biföll den vid utskottets utlåtande fogade reservationen. Frågan hade

alltså förfallit.

s. 8 Kontrollera mot PDF

Riksdagen

1929.

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

Viel fjolårets riksdag väcktes åter motioner i ämnet, nämligen nr 54 i

första kammaren av herrar Sandén och Ström samt nr 8( i andra kammaren

av herrar Ericson i Boxholm och Hedlund i Östersund.

Över motionerna inhämtade andra lagutskottet yttrande från statens inspektör

för fattigvård och barnavård. Yttrandet var av följande lydelse:

Båda motionerna överensstämma med den av herrar Hedlund i Östersund

och Ericson i Boxholm vid 1928 års riksdag väckta motionen i andra kammaren

nr 190. Över denna motion avgav jag ett yttrande, som är infört i

andra lagutskottets utlåtande nr 25 år 1928 och ber jag, som alltjämt har

samma uppfattning som där göres gällande, få hänvisa till nämnda yttrande.

Då motionärerna icke berört det av mig i yttrandet påpekade nära förhållandet

mellan 50 § 2 mom. och 49 § 1 inom., får jag framhålla, att, om

en utredning skall komma till stånd, densamma bör omfatta båda de nämnda

lagrummen.

I detta sammanhang tillåter jag mig omnämna, att i skrivelse av den 12

januari 1928 styrelsen för landskommunernas förbund hos Kungl. Majit

hemställt örn utarbetande av förändrade bestämmelser angående förvärv av

hemortsrätt, samt att från vederbörande länsstyrelser m. fl. inhämtats yttrande

1 anledning härav, örn denna hemställan föranleder beslut av Kungl. Majit

om verkställande av utredningen ifråga, torde motionärernas förslag, som

måste anses nära sammanhänga med hemortsrättsproblemet, lämpligen böra

bli föremål för övervägande.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 20, anförde andra lagutskottet

följande:

I fattigvårdslagen infördes det av motionärerna berörda stadgandet i 50 §

2 mom. av det skäl, att man genom att röja nr vägen de tvisteämnen, som

hade avseende å kostnaden för ifrågavarande tillfälliga understöd, ville söka

minska fattigvårdsprocessernas antal. Man ansåg, att den förskjutning av

fattigvårdstungan, som skulle kunna uppstå därigenom att vistelsekommunen

alltid finge själv vidkännas dylik tillfällig kostnad, bleve jämförelsevis ringa

och man beräknade, att den ökade bördan skulle falla allenast på städer och

köpingar, i vilka det relativt största antalet understödstagare från annan kommun

befunne sig. Medel till motverkande av försök från vistelsekommun

att undandraga sig skyldigheten att lämna erforderlig hjälp ansågs ligga i

fattigvårdssökandens besvärsrätt samt i myndigheternas rätt och skyldighet

att vid behov ingripa. .......

Då frågan om åläggande för hemortskommunerna att ersätta jämväl kostnad

för dylik tillfällig fattigvård förelåg vid fjolårets riksdag, avstyrktes

förslaget av utskottet av det skäl, att utskottet icke ansåg^ tillräckligt material

föreligga för ett ståndpunktstagande i den angivna frågan. Av statens

inspektör för fattigvård och barnavård hade även uppgivit^, att lian icke

försport några klagomål från hjälpsökande, som skulle hava förvägrats sådant

understöd, som är ifråga. Utskottet förutsatte, att fattigvårdsmyndigheterna,

sedan deras uppmärksamhet blivit riktad på frågan, skulle med intresse

följa framtida erfarenheter av lagbestämmelsernas tillämpning, i följd varav

utskottet ej heller ansåg erforderligt, att en utredning företogs rörande de

lagändringar, som kunde ifrågasättas med utgångspunkt från motionen.

Med föranledande av fattigvårdsinspektörens yttrande framhöll utskottet

jämväl bestämmelsens samhörighet med stadgandet i 49 § 1 morn. fattigvårdslagen,

att sådan tillfällig fattigvård icke utgör hinder för hemortsrättsförvärv.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 9

Utöver vad motionärerna vid föregående riksdag anfört hava i de nu

föreliggande motionerna icke åberopats några skid för ett genomförande av

den ifrågasatta ändringen av 50 § 2 mom. fattigvårdslagen. Förhållandet

mellan nämnda lagrum och bestämmelserna örn liemortsrättsförvärv i 49 §

1 mom. har ej heller i år berörts i de väckta motionerna. I sitt innevarande

år till utskottet avgivna yttrande har emellertid fattigvårdsinspektören ånyo

framhållit, att, örn en utredning med anledning av motionerna kommer till

stånd, den bör omfatta båda de nämnda lagrummen.

Den väckta frågan örn utredning rörande ändring av bestämmelserna angående

liemortsrättsförvärv ger fattigvårdsinspektören ytterligare anledning

att betona sammanhanget ur utredningssynpunkt mellan motionärernas förslag

och hemortsrättsproblemet.

I motionerna har ej heller beaktats, att den frågan kan komma att upptagas

till prövning, huruvida icke annan utväg för gäldande av åtminstone

vissa av de här berörda tillfälliga fattigvårdskostnaderna kan anses stå till

buds än att de bestridas antingen av vistelse- eller hemortskommunen. Utskottet

vill i detta sammanhang bringa i erinran, att fjolårets riksdag i

skrivelse till Kungl. Majit begärt utredning rörande det interkommunala

skatteutjämningsproblemet. Vid verkställande av denna utredning torde

jämväl frågan örn överflyttande på stat och landsting av vassa fattigvårdskostnader

komma under övervägande.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden har utskottet ej funnit anledning

att frångå den ståndpunkt, som utskottet vid fjolårets riksdag intog till den

då väckta motionen i ämnet.

Med denna motivering hemställde utskottet, att motionerna icke måtte

till någon riksdagens åtgärd föraideda.

Vid utlåtandet var fogad en reservation av tre ledamöter, vilka ansett,

att utskottet bort föreslå, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

hemställa, att Kungl. Majit med anledning av motionerna nr 54 i första

kammaren samt 87 i andra kammaren måtte låta verkställa en allsidig och

förutsättningslös utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana

ändringar av fattigvårdslagen, som påyrkades i nämnda motioner.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

Såsom motivering till den innevarande år väckta motionen har anförts

bl. a. följande:

Den förhoppning, som fattigvårdslagstiftningskommittén i sin motivering

för detta undantag uttalade, att ett stort antal tvisteämnen genom dessa

bestämmelser skulle vara undanröjda, synes icke hava förverkligats. Tvärtom

torde numera förekomma en mängd fattigvårdsprocesser rörande vad som

är att hänföra till särskilt »bekostande åt skolbarn av kläder, underhåll eller

annat, som avser att sätta dem i tillfälle att begagna skolundervisningen».

Bestämmelsen om att »läkar- eller förlossningshjälp eller medicin, då

hjälpen eller medicinen lämnats annorledes än i förening med vård å anstalt,

eller begravningshjälp» icke skall ersättas av hemortskommunen verkar

i många fall synnerligen orättvis mot avsides, långt från sjukvårdsinrättningar

ligg inde småkommuner. Det har sålunda förekommit, att en person

tillfälligt inkommit i en kommun, som saknat såväl sjukvårds- som fattig

vårdsanstalt, och där blivit i behov av vård, som ådragit fattigvårdssamhället

kostnader utan att detta haft möjlighet återfå dessa kostnader av

hemortskommunen eller annan. Örn denne däremot kommit till ett stads
-

Biliang till riksdagens protokoll IBBO. B sami. ''dand. 1 käft. (Nr !.)

Motiveringen

till motionen

innevarande

år.

SOS! 30

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utskottet.

]0 Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

samhälle eller en kommun med fattigvårdsanstalt, och kunnat intagas där,

hade hemortskommunen fått ersätta kostnaderna.

I obygden, där man ofta har milslång väg till läkaren, blir ett läkarebesök

så dyrt, att fattigvårdsstyrelserna, liksom även enskilda ibland få göra,

på grund av kostnaderna ofta dra sig för att anlita läkaren. Detta i all

synnerhet örn den sjuke är en fattig, som i hemortsrättsavseende tillhör en

annan kommun. . ,

Exempel saknas icke därpå, att fattigvårdsstyrelsen i vistelsekommun fatt

betala upp till nära 300 kronor för läkarevård och medicin, under det att

hemortskommunen för samme understödstagare fatt utgiva 5 kronor till mat

under tillfrisknandet. Detta synes oss vara synnerligen olämpligt. Det är

ju utgift som utgift. Den ena är för den behövande lika nödvändig som

den andra. Men den ena utgiften skall drabba vistelsekommunen och den

andra hemortskommunen. .

Den ifrågavarande undantagsbestämmelsen i fattigvårdslagens g 00 morn.

2 är till uppenbar skada icke endast för fattigvårdssamhällena sins emellan

utan även för dem, som skola omhänderhava fattigvården och för de personer

som äro i behov av understöd av ifrågavarande art.

Yi ’ anse emellertid icke, att ett borttagande av dessa undantagsbestämmelser

i § 50 mom. 2 behöver föranleda en ändring av bestämmelserna

rörande förvärv av hemortsrätt i fattigvardshänseende, ehuruväl principen

örn att fattigvård, som icke ersättes av hemortskommunen, icke heller skall

föranleda hinder för hemortsrättsförvärv blir bruten.

Bestämmelsen örn förvärv av hemortsrätt synes oss icke hava sadant

samband nied bestämmelsen örn vilka fattigvardskostnader, som böra er

sättas av hemortskommunen, att en ändring av den ena ovillkorligen förutsätter

ändring av den andra.

Såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, har vid de två närmast

föregående riksdagarna förslag av samma innehåll som det nu föreliggande

framförts utan att vinna riksdagens bifall. Under det att i de vid

riksdagarna 1928 och 1929 väckta motionerna frågan örn förhållandet mellan

50 § 2 mom. fattigvårdslagen och bestämmelserna örn hemortsrättsförvärv i

49 § 1 mom. samma lag icke berörts, har i den nu föreliggande motionen

uttalats, att ett borttagande av undantagsbestämmelserna i 50 § 2 mom. icke

behövde föranleda en ändring av bestämmelserna rörande förvärv av hemortsrätt

i fattigvårdshänseende. I den nu väckta motionen hava enligt utskottets

mening ej anförts skäl av beskaffenhet att föranleda utskottet att

nu frångå sin förut uttalade ovan återgivna åsikt. I anslutning till vad utskottet

vid föregående riksdag anfört vill utskottet i detta sammanhang erinra,

att den från styrelsen för landskommunernas förbund väckta frågan örn

utredning rörande ändring av bestämmelserna örn hemortsrätt ännu icke

blivit avgjord ävensom att utredningen rörande det interkommunala skatteutjämningsproblemet

ej är slutförd.

Under hänvisning till vad ovan anförts far utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 11 februari 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

11

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*), Linder, Sigfrid Hansson,

Frändén, Österström*), Hagman*) och Granström*);

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson*), Björnberg,

Gardell i Gans, Aronson, Hedvall och Hansson i Trollhätta*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hage, Hedvall och Hansson i Trollhättan, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet har vid behandlingen av ärendet kunnat konstatera, att av

nio fattigvårdskonsulenter, som yttrat sig rörande den i motionen behandlade

frågan, sex tillstyrkt eller uttalat sympatier för én ändring av fattigvårdslagstiftningen

i den riktning, som i motionen förordats. Utöver detta

har statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör förordat, att en allsidig och

förutsättningslös utredning företages rörande önskvärdheten och lämpligheten

av ändringar i nuvarande 50 § 2 mom. i fattigvårdslagen samt att

därvid jämväl beaktas denna lagbestämmelses samhörighet med bestämmelsen

i 49 § 1 morn., att viss tillfällig fattigvård icke utgör hinder för

hemortsrättsförvärv.

Utskottet anser sig med hänsyn härtill böra i den formen tillstyrka den

väckta motionen, att utskottet påyrkar en utredning av det slag, som av

sistnämnda myndighet föreslagits. Som ett motiv härför får utskottet även

hänvisa därtill, att vid 1918 års fattigvårdslagstiftningsreform erinringar

gjordes mot den utformning av lagstiftningen på denna punkt, mot vilken

motionärerna nu rikta sig.

Med hänvisning till denna motivering och under uttalande av den uppfattningen,

att den ifrågasatta utredningen även må kunna få omfatta det

sidoordnade spörsmål, på vilket statens fattigvårds- och barnavårdsinspektör

i sitt yttrande pekat, hemställer utskottet,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

att Kungl. Majit med anledning av motionen nr 71 i andra

kammaren måtte låta verkställa en allsidig och förutsättningslös

utredning rörande önskvärdheten och lämpligheten av sådana

ändringar av fattigvårdslagen, som påyrkas i nämnda

motion.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.