Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare anstånd med fullständigt ordnande av de i 31 § lagen örn fattigvården omförmälda anstalterna.
1930-02-20 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1930:11, Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare anstånd med fullständigt ordnande av de i 31 § lagen örn fattigvården omförmälda anstalterna.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Nr 11.
Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1930 kl. 11 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion om ytterligare anstånd med
fullständigt ordnande av de i 31 § lagen örn fattigvården
omförmälda anstalterna.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 118,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har hr Lundquist i Rotebro m. fl.
hemställt, att riksdagen matte för sin del besluta sådan ändring av lagen örn
fattigvården den 14 juni 1918, 90 §, att med fullständigt ordnande av de i 81 §
omförmälda anstalterna ma ansta intill den 1 januari 1936 och att, där omständigheterna
därtill föranleda, Kungl. Maj: t må medgiva fattigvårdssamhälle
uppskov utöver nämnda tid med ordnande, helt eller delvis, av dylik anstalt intill
den 1 januari 1939, samt
att vederbörande utskott måtte formulera erforderliga ändringar av lagtexten.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Till grund för bedömandet av det i motionen väckta förslaget anser sig ut- Gällande
skottet böra förutskicka följande redogörelse för de bestämmelser i lagen den 14 bestSmmeljuni
1918 om fattigvården, vilka beröras av motionen. Ser * ämnet
Enligt 31 § i nämnda lag skall fattigvårdssamhälle hava anstalt (ålderdomshem,
försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare, vilka äro
i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet eller utackorderas.
Flera samhällen må förena sig örn gemensam anstalt. Villkoren för sådan
förening samt de bestämmelser, som äro erforderliga för skötseln av anstalten,
skola upptagas i reglemente, som fastställes av Kungl. Maj:ts befallningshavande.
Fattigvårdssamhälle, som på grund av det ringa antalet understödstagare
eller eljest kan anses icke vara i behov av egen anstalt eller del i sådan, kan
efter Kungl. Maj: ts befallningshavandes beprövande tillsvidare befrias från
skyldighet härutinnan. Härigenom fritages icke samhället från skyldighet
att bereda anstaltsvård åt understödstagare, som är i behov därav.
32 § innehåller den bestämmelsen, att i fråga om anordningarna vid fattigvårdsanstalt,
som i 31 § sägs, skall iakttagas, bl. a., att därest sinnessjuka, sinnesslöa,
tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare icke
Bihang till riksdagens protokoll 19SO. 9 sami. 8 avd. 7 haft. (Nr 11.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Historik.
Fattiggårdslagstiftnivgskommittén
1915.
Propositionen
1918.
Besparings
kommittén.
1925.
kunna erhålla vård å anstalt, som i 35 § avses, utan måste intagas å fattigvårdsanstalten,
dessa skola vårdas i särskilda rum eller avdelningar, såvida ej i särskilda
fall annat finnes kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare.
Enligt 90 § får med fullständigt ordnande av i 31 § omförmäld anstalt anstå
intill den 1 januari 1931. Där omständigheterna därtill föranleda, äger Kungl.
Maj: t medgiva fattigvårdssamhälle uppskov utöver nämnda tid med ordnande,
helt eller delvis, av dylik anstalt intill den 1 januari 1934. Under övergångstiden
ankommer det på Kungl. Maj: ts befallningshavande att söka åstadkomma ordnande
inom kommunerna av sådana anstalter, i fall där så anses lämpligt genom
överenskommelse mellan kommunerna örn gemensam anstalt. Såsom anstalt får
godtagas redan befintlig anstalt, som är eller kan göras lämplig för ändamålet.
I det av fattigvårdslagstiftningskommittén den 19 februari 1915 avgivna,
till grund för gällande fattigvårdslag liggande betänkande anfördes i fråga
om tidpunkten för anstaltsväsendets ordnande följande:
Givetvis kunna anstalter i den utsträckning, som föreslagits av kommittén,
ej anordnas omedelbart, utan en övergångstid är nödvändig för anstaltsväsendets
ordnande. Kommittén bar föreslagit denna tid till 10 år efter det lagen trätt i
kraft. Att taga en jämförelsevis lång övergångstid är så mycket mera av behovet
påkallat, som anstaltsväsendet då kan så småningom utvecklas efter förefallande
behov samt gjorda erfarenheter och man kan bliva i tillfälle att, med begagnande
av den minskning i platsbehovet, som kan väntas inträda genom pensionsförsäkringen,
tillgodogöra sig de förutvarande anstalter, som äro eller kunna
göras lämpliga för ändamålet. Härvid är särskilt att taga hänsyn till bildandet
av sammanslutningar mellan kommunerna.
I den till 1918 års riksdag avlåtna propositionen i ämnet (nr 135) föreslogs
en övergångstid av 10 år från det lagen trätt i kraft. Vid framläggande av propositionen
yttrade föredragande departementschefen i denna fråga följande:
Möjligt är att den föreslagna övergångstiden i vissa fall kan visa sig vara
för knappt tilltagen, men å andra sidan lärer det vara nödvändigt, örn man
inom rimlig tid vill vinna syftet med bestämmelserna om anstaltsvård, att ej
medgiva längre övergångstid. Skulle mot förmodan, efter det lagen tillämpats
några år, bliva tydligt, att det ej går att ordna anstaltsväsendet inom föreskriven
tid, torde en ändring av lagen på denna punkt kunna åstadkommas. En
annan utväg vore, att Kungl. Maj: t tillerkändes rätt att i fall, då synnerliga
skäl förelåge, medgiva anstånd, men måhända skulle dröjsmål uppstå i fråga
om anstaltsväsendets ordnande, därest någon utväg stöde öppen att mot slutet
av övergångstiden på detta sätt vinna uppskov. Jag anser mig därför böra tillstyrka
kommittéförslaget på denna punkt.
Frågan om uppskov med ålderdomshemmens uppförande upptogs till behandling
av besparingskommittén i dess den 19 februari 1925 avgivna betänkande
med utredning och förslag angående socialförsäkringens organisation. Kommittén
yttrade härom följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
3
Ehuru frågan närmast rör en besparing för kommunerna, anser sig kommittén
på grund av den nu föreliggande utredningen om pensionsförsäkringens betydelse
för fattigvårdsutgifterna och särskilt för behovet av ålderdomshem böra
ifrågasätta, örn icke en mera allmän revidering av de förut, uppgjorda beräkningarna
av nybyggnadsbehovet vore påkallad, samt om icke i detta syfte den i
fattigvårdslagen stadgade fristen för ålderdomshemmens uppförande borde förlängas.
Under uppskovstiden kan också spörsmålet, huru de olika slagen av
anstaltsvård skola tillgodoses på lämpligaste sätt, göras till föremål för en mera
ingående undersökning samt, i den mån sammanslutningar mellan flera kommuner
visa sig erforderliga, arbetet därpå upptagas med större utsikt till framgång
än hittills kunnat ske.
I skrivelse till Kungl. Maj: t den 7 november 1925 anhöll sedermera styrelsen Famställför
Svenska landskommunernas förbund på anförda skäl, att Kungl. Maj: t w?s *. “mne*
täcktes vidtaga åtgärder för att den i lattigvårdslagens övergångsbestämmelser styrelsen Jär
angivna tidpunkten för anstaltsväsendets fullständiga ordnande måtte bliva
framflyttad. En förlängning av tidsfristen med fem år vore enligt styrelsens
mening erforderlig men också tillräcklig.
Svenska
landskom
munernas
förbund.
Frågan örn uppskjutande av tidpunkten för fullständigt ordnande av fattig- 1925 års
vårdsanstalterna upptogs till behandling jämväl av 1926 års riksdag på grund riksclag.
av åtskilliga inom riksdagens kamrar väckta motioner.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande nr 16 anförde andra lagutskottet, såvitt nu
är ifråga, följande:
I regel synes, enligt vad utskottet inhämtat, kommunerna hava med verkligt
intresse ägnat sig åt uppgiften att ordna anstaltsvården. Medan man i
många fall använt sig av äldre byggnader, som undergått behövlig omändring,
hava i icke ringa utsträckning på andra håll nybyggnader måst företagas.
Smärre kommuner hava i en del fall sammanslutit sig för uppförande av ett
gemensamt väl utrustat hem, i syfte att bereda bättre vård, anordna särskilda
avdelningar för kroniskt sjuka samt nedbringa kostnaderna; i andra fall hava
de träffat överenskommelse med närliggande större kommuner örn understödstagarnas
inackordering i de senares ålderdomshem. Allt detta arbete, som pågår
under ledning av länsstyrelserna och med biträde av fattigvårdskonsulenterna,
har redan i vissa län fortskridit så långt, att anstaltsfrågan där i stort sett
kan anses löst. I andra delar av landet däremot har man ej hunnit så långt.
En bidragande orsak härtill har varit, att åstadkommandet av samverkan
kommunerna emellan flerstädes vållat svårigheter och tidsutdräkt. Härtill kommer,
att de tryckta ekonomiska förhållanden, som under de senaste åren varit
rådande, föranlett åtskilliga kommuner att tills vidare ställa sig avvaktande i - hopp om bättre tider. Den uppfattningen torde därför onekligen ej alldeles sakna
fog. att den tid av 10 år, som lagen anslagit till övergångstid, i vissa fall
iir för knapp för att medgiva ett tillfredsställande ordnande av anstaltsvården.
För att råda bot härför hava i några av de väckta motionerna påyrkats, att
kravet på att anstaltsvården skall vara slutgiltigt ordnad i hela landet ej skulle
göras gällande förrän efter en tid av ytterligare 5 år utöver den redan medgivna ,
fristen. T andra motioner har föreslagits, att frågan skulle så lösas, att i alla
de fall, där ett uppskov visade sig behövligt, Kungl. Maj: t skulle medgivas rätt
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1927 års
riksdag.
1928 års
riksdag.
att efter länsstyrelsens hörande meddela uppskov utöver den i 90 § i fattigvårdslagen
stadgade tidpunkten.
Ijtskottet anser icke tillrådligt att lämna ett förlängt generellt uppskov under
så lång tid som föreslagits eller ytterligare fem år. Enligt utskottets mening
synes kommunernas behov av uppskov med fullgörande av här ifrågavarande
skyldighet kunna tillgodoses på det sätt att ett generellt uppskov på ytterligare
två år beviljas samt att för de fall, där särskilda omständigheter därtill föranleda,
Kungl. Maj: t erhåller befogenhet att medgiva ytterligare uppskov, dock
längst till utgången av år 1933.
Då utskottet sålunda ansett sig böra på detta sätt tillmötesgå motionärernas
hemställan i fråga örn uppskov med ordnandet av ålderdomshemmen, har utskottet
avsett, att den förlängning av övergångstiden, som utskottet föreslår,
skall bereda kommunerna ökade möjligheter att på det lämpligaste sättet ordna
denna för såväl de vårdbehövande som kommunernas ekonomi viktiga fråga
utan att onödigtvis fördröja frågans lösning. Utskottet förutsätter, att
de myndigheter, som hava sig anförtrodd ledningen av här ifrågavarande
arbete, skola låta sig angeläget vara att tillse, att den ökade tidsfrist, som vid
ett bifall till utskottets hemställan skulle medgivas kommunerna, av dem användes
på sådant sätt, att den mest ändamålsenliga lösning av här föreliggande
vårdnadsfråga ernås.
Med denna motivering föreslog utskottet, att 90 § fattigvårdslagen skulle
erhålla sådan avfattning, att övergångstiden utsträcktes till den 1 januari 1931
samt att Kungl. Maj: t ägde rätt att, där särskilda omständigheter därtill föranledde,
bevilja uppskov utöver nämnda tid med anstaltsfrågans ordnande intill
den 1 januari 1934. Detta förslag blev av riksdagen bifallet.
I proposition till 1927 års riksdag föreslog Kungl. Majit vissa ändringar i
fattigvårdslagen i huvudsakligt syfte att genom skärpta tvångsmedel främja
mindre kommuners sammanslutning till gemensamt fattigvårdssamhälle eller
förening örn gemensam anstalt.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 28, hemställde andra lagutskottet örn avslag
å propositionen samt anförde till stöd för berörda hemställan bl. a.:
Det beslut, som i enlighet med andra lagutskottets förslag fattades vid 1926
års riksdag, avsåg att trygga kommunernas möjlighet att på frivillighetens väg
lösa den viktiga frågan om anstaltsvårdens ordnande. Den ökade frist, som i
detta syfte medgavs kommunerna, har ännu icke börjat löpa, och någon erfarenhet
om dess användning kan alltså för närvarande icke föreligga. Ej heller
i övrigt hava sådana skäl anförts, att de enligt utskottets mening böra föranleda
riksdagen att nu frånträda den principiella ståndpunkt, som innefattas i 1926
års riksdagsbeslut, och att på sätt i propositionen föreslås nu skrida till vidtagande
av åtgärder, vilka innebära en inskränkning av kommunernas självstyrelse
inom en betydelsefull arén av deras verksamhet.
Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.
Vid 1928 års riksdag väcktes åter ett flertal motioner angående förlängt anstånd
med ordnandet av fattigvårdsanstalterna.
I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 3, anförde andra lagutskottet följande:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
5
I de nu föreliggande motionerna Ilar påyrkats ytterligare anstånd utöver vad
tidigare medgivits med anstaltsfrågans ordnande, huvudsakligen med hänsyn
till det läge, vari frågan örn sinnessjukvården för närvarande befinner sig.
I årets statsverksproposition, femte huvudtiteln, har nämligen chefen för
socialdepartementet — under hänvisning till en av medicinalstyrelsen på uppdrag
av Kungl. Majit den 21 oktober 1927 avgiven reviderad plan för ett
successivt utförande av de nyanläggningar samt örn- och tillbyggnadsarbeten,
som befunnes erforderliga för den statliga sinnessjukvården -— förebådat framläggande
för detta års riksdag av proposition med förslag till mera planmässiga
åtgärder för fyllande av den stora bristen av vårdplatser å de statliga sinnessjukanstalterna.
Vidare har erinrats, att Kungl. Maj: t enligt riksdagens medgivande ingått
avtal dels den 18 december 1925 med städerna Stockholm och Göteborg och dels
den 9 september 1927 med Malmö stad rörande nämnda städers övertagande av
hela sin sinnessjukvård. Statsbidragen till nämnda städer hava för budgetåret
1928—1929 beräknats till sammanlagt 1,300,000 kronor.
Medicinalstyrelsens ovanberörda plan innehåller följande beräkning av antalet
erforderliga platser. Det totala nuvarande platsbehovet vore — oberäknad
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö ■—• 15,959. Det platsantal, som nu
kunde beräknas föreligga under vissa förutsättningar, vore 11,598. Det vore
alltså behövligt att anskaffa ytterligare 4,361 statsplatser. Med hänsyn till
folkmängdens beräknade ökning vore motsvarande antal vid 1937 års slut
5,282 och vid 1942 års slut 5,680.
I medicinalstyrelsens plan har vidare erinrats, hurusom kasernkommittén
uppgjort förslag till omändring av Västmanlands trängkårs kasernetablissement
i Sala och Svea trängkårs kasernetablissement i Örebro för vård av sådana
sinnesslöa, som jämlikt hospitalsstadgan äro berättigade att vinna inträde
å hospital. Det förstnämnda av dessa etablissement skulle anordnas till en
sluten anstalt för manliga asociala imbecilla och den senare till en sluten anstalt
för kvinnliga asociala imbecilla och idioter.
Det förslag, som medicinalstyrelsen närmast förordar till fyllande av platsbehovet,
innebär, att under 10 år skulle anskaffas så många platser, att det
beräknade behovet vid 10-årsperiodens utgång skulle bliva fyllt.
Den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, att sinnessjuka och sinnesslöa
efter de närmaste åren skola komma att omhändertagas av staten i större
utsträckning än vad nu är fallet. Därest statliga anstalter uppföras i den omfattning,
som för närvarande planeras, kommer givetvis behovet av särskilda
anordningar för sinnessjuka och sinnesslöa å fattigvårdsanstalten^ att i väsentlig
grad minskas. Detta förhållande inverkar självfallet på planerandet av
de nya ålderdomshem, som skola uppföras, ävensom på de större ändringsarbeten
å äldre anstalter, som skola vidtagas. Enligt vad utskottet inhämtat har anstaltsfrågan
lösts eller står i begrepp att lösas i 1,683 av rikets 2,524 kommuner,
under det att godkända åtgärder för frågans lösning ännu icke vidtagits i 841
kommuner. Av sistnämnda kommuner anses enligt en av vederbörande myndighet
förslagsvis uppgjord plan 55 böra bygga ny anstalt, 254 vidtaga förändringsarbeten
å redan befintliga anstalter, 459 bilda kommunalförbund för anstaltsfrågans
lösning och 73 avtala om vårdplatser å annan kommun tillhörig
anstalt.
Örn hänsyn ej tages till det läge, vari frågan örn vården av sinnessjuka och
sinnesslöa sålunda befinner sig, kunna kommunerna komma att åsamkas onödiga
byggnadskostnader. Att, på sätt i vissa motioner förordats, bevilja ett
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
allmänt uppskov på viss tid med ordnande av anstaltsfrågan är ägnat att
väcka betänkligheter och synes ej heller vara erforderligt för tillgodoseende
av motionernas syfte. Vad som bör förebyggas är, att kommunerna åläggas
att under de närmaste åren färdigställa anstalter, som äro utrustade med ett
större antal vårdplatser för sinnessjuka och sinnesslöa än som kan antagas bliva
erforderligt framdeles, när frågan örn den statliga vården av sinnessjuka och
sinnesslöa erhållit sin lösning. För att undvika en dylik olägenhet torde det
i vissa fall vara tillräckligt, att uppskov beviljas i fråga örn färdigställande av
endast viss del av en anläggning, i andra fall åter torde det vara nödvändigt,
att uppskov meddelas i fråga örn anstaltsfrågans ordnande i dess helhet.
Utskottet anser sig med hänsyn till här angivna förhållanden böra förorda,
att med bibehållande av den tidrymd, under vilken dispens enligt 90 § kan medgivas.
Kungl. Maj: t genom ändring av lagrummets lydelse erhåller den vidsträcktare
dispensrätt, som kan anses erforderlig för ernående av här angivna
syfte.
Med denna motivering föreslog utskottet, att 90 § fattigvårdslagen skulle
erhålla den avfattning, som omnämnts här ovan. Detta förslag blev av riksdagen
bifallet.
Framställ- • I skrivelse till Konungen den 6 december 1929 anhöll Skattebetalarnas föreSr”
i/äZ/rdra Kungl. Majit måtte i proposition till 1930 års riksdag föreslå sådan
Skattfhetalar- ändring av 90 § fattigvårdslagen, att med fullständigt ordnande av de i 31 §
ms förening. samma lag omförmälda anstalterna måtte anstå intill den 1 januari 1938. Skrivelsen
är av följande lydelse:
Skattebetalarnas Förening, som under senare år med allt större uppmärksamhet
följt utvecklingen av kommunernas finanser, får härmed underdånigst vända
sig till Eders Kungl. Maj: t i en fråga, som på senaste tid blivit av vital betydelse,
särskilt för våra landskommuners ekonomi. Frågan gäller de skyldigheter,
som enligt den nya fattigvårdslagen av år 1918 ålagts fattigvårdssamhällena,
att inom viss fastställd tid ordna den under fattigvården hörande anstaltsvården.
Inledningsvis anser sig föreningen härvid böra erinra om det svåra ekonomiska
läge, vari många av våra landskommuner sedan längre tid tillbaka befinna
sig, och som till huvudsaklig del har sin grund i de mångahanda ekonomiskt
betungande uppgifter, som blivit dem ålagda genom lagstiftning eller
andra åtgärder från statsmakternas sida. Särskilt bör i detta sammanhang erinras
örn verkningarna av de reformer, som stått i samband med folkskoleväsendets
ordnande på landsbygden. De skärpta krav, som statsmakterna under senaste
decennium ställt på heltidsläsningens allt snabbare genomförande, den omfattande
nybyggnadsverksamhet, som dessa medfört, jämte de vidgade skyldigheter
att uppföra lärarbostäder, som ålades kommunerna genom 1918 års författning,
ha som bekant bragt många av landskommunerna i verkligt ekonomiskt nödläge.
På de håll, där nybyggnadsverksamheten finansierats skattevägen, har densamma
i de flesta fall medfört en alldeles onormalt hög utdebitering under de år
byggnadsarbetena pågått. I de många kommuner åter, där nybyggnadernas finansiering
nödvändiggjort upplåning, ha kommunernas utgiftsstater för långliga
tider framåt belastats med dryga utgifter för räntor och amorteringar.
Dessbättre synes på senaste tid den alltför starkt forcerade nybyggnadsverksamheten
för folkskoleväsendet i någon mån ha stagnerat, varigenom också
hithörande utgifter visat sjunkande tendens.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
1
Knappast Ilar emellertid denna välbehövliga lättnad inträtt, förrän kommunerna
ånyo på grund av statsmakternas lagstiftning ställts inför nödvändigheten
att fullgöra nya, ekonomiskt synnerligen betungande byggnadsuppgifter, denna
gång för ordnandet av fattigvården. Enligt lagen om fattigvården av den 14
juli 1918 § 31 förpliktades nämligen fattigvårdssamhälle att »hava anstalt
(ålderdomshem, försörjningshem, vårdhem) för mottagande av understödstagare,
vilka äro i behov av vård samt ej lämpligen kunna understödjas i hemmet
eller utackorderas». Visserligen må enligt samma paragraf på särskilda villkor
»flera samhällen förena sig örn gemensam anstalt». Men anstaltsvårdens ordnande
blir icke desto mindre en synnerligen dyrbar affär, särskilt som kommunerna
ofta visat sig ha mindre intresse för dylika gemensamma anstalter. De önska
vanligen av lokalpatriotiska skäl lösa sin anstaltsfråga var och en för sig. Härvid
kunna endast i vissa fall äldre byggnader användas. Omfattande nybyggnader
ha därför på många håll blivit nödvändiga, ej minst på grund av de bestämmelser
rörande anstalternas planläggning, som inrymmas i fattigvårdslagens
32 §. Enligt denna skall nämligen bl. a. iakttagas, »att därest sinnessjuka, sinnesslöa,
tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare icke
kunna erhålla vård å anstalt som i 35 § avses» — d. v. s. å särskilda härför
avsedda vårdanstalter — »utan måste intagas å fattigvårdsanstalten, dessa skola
vårdas i särskilda rum eller avdelningar, såvida ej i särskilda fall annat finnes
kunna ske utan men för den sjuke eller övriga understödstagare».
Vad som emellertid framför allt gjort ovannämnda byggnadsskyldigheter till
ett för kommunerna så allvarligt ekonomiskt problem är den korta tidsfrist, som
i lagen medgivits för anstaltsvårdens fullständiga ordnande. Enligt den ursprungliga
lagen av år 1918 bestämdes en övergångstid på endast 10 år. Denna
har senare på grund av motioner i riksdagen något förlängts. Enligt nu gällande
bestämmelser i fattigvårdslagens 90 § må emellertid »med fullständigt ordnande
av anstalt, som omförmäles i 31 §», anstå intill den 1 januari 1931. Dock må
Konungen, »där omständigheterna därtill föranleda»,---»medgiva fattig
vårdssamhälle
uppskov utöver nämnda tid med ordnande, helt eller delvis, av
dylik anstalt intill den 1 januari 1934».
Följden av ovannämnda starka begränsning av tidsfristen för anstaltsvårdens
ordnande har blivit, att många landskommuner redan löst eller hålla på med
lösningen av sin anstaltsfråga. I dessa kommuner har man härvid — särskilt i
sådana, där de ekonomiska verkningarna av skolväsendets reformering alltjämt
göra sig kännbara — tvingats att ytterligare höja den redan alltför höga utdebiteringen.
I de många mindre och vanligen ekonomiskt svagare kommuner åter,
där man i hopp om bättre tider uppskjutit ordnandet av anstaltsvården, står man
nu inför tvånget att snarast möjligt skrida till handling utan möjlighet att därvid
hindra en liknande skärpning av skattetrycket.
En dylik ökad belastning av våra redan förut svårt skattetyngda landskommuner
bör emellertid med all makt förhindras, därest man icke med berått mod
vill försätta dem i verkligt nödläge. Möjligheter att hjälpa saknas ej heller. Det
gäller blott att bevilja de kommuner, som ännu icke löst sin anstaltsfråga. ett så
pass långt uppskov att de hinna få tillräckligt andrum. Det är visserligen sant
att den nuvarande lagen ger möjlighet för Kungl. Majit att, »där omständigheterna
därtill föranleda», medgiva uppskov intill den 1 januari 1934. Men
denna lagbestämmelse, vilken ju endast syftar på undantagsfallen, kan icke anses
tillfyllest. Statsmakterna måste bevilja ett generellt uppskov och detta bör av
ytterligare skäl, som här nedan skola beröras, icke tilltagas för snävt.
Då den nya fattigvårdslagen år 1918 tillkom, var ännu vården bl. a. av sinnessjuka
och obildbara sinnesslöa samt kroniskt sjuka mycket otillfredsställande
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
ordnad, ilan fölutsatte därför att sådana sjuka, i den nian de kunde hänföras
under fattig-vårdslagens bestämmelser, i stor utsträckning skulle behöva beredas
vård å fattigvårdsanstalterna. För den skull inrymdes ju också de ovannämndabestämmelserna
i § 32 rörande särskilda rum och avdelningar för »sinnessjuka,
sinnesslöa, tuberkulösa eller med svårare sjukdom behäftade understödstagare».
I de kommuner, där anstaltsvården ordnats, har även hänsyn tagits till behovet
av sådana särskilda vårdplatser och de lia också i stor utsträckning kommit till
användning. En inom socialdepartementet verkställd sammanställning visar sålunda
bl. a., att av de sammanlagt 8,288 personer för hela riket, som vid utgången
av 1928 vistades pa av statens fattigvardsmspektion »godkända eller godtagna
ålderdomshem», ej mindre än 580 vöre sinnessjuka, 660 sinnesslöa, 546 kroniskt
sjuka och 163 tuberkulösa.
Emellertid har som bekant under senare år frågan om såväl sinnessjukvården
som den kroniska sjukvården kommit i ett helt annat och bättre läge. 1928 års
riksdag har salunda ej endast beslutat örn inrättandet av vissa sinnesslöanstalter,
utan även fastställt en fullständig plan för hela sinnessjukvårdens ordnande.
Statsmakterna ha härvid såsom sin uppfattning tillkännagivit, att staten —
i den man ej särskilda avtal med vissa städer föranleda annat — i princip går
in för anskaffande av vårdplatser för alla de sinnessjuka, som äro i behov av
vård å »med fullständig medicinsk utrustning försedda anstalter» (statliga sinnessjukanstalter)
. För fullgörandet av denna utfästelse har staten vidare förklarat
sig ämna inom den närmaste tioårsperioden uppbringa antalet vårdplatser
å statshospitalen till tre per tusen av befolkningen.
Aven frågan om den kroniska sjukvårdens ordnande har under senare år
bringats betydligt närmare sin lösning. Alltsedan år 1927 har riksdagen sålunda
för att uppmuntra byggandet av särskilda hem för kroniskt sjuka beviljat
betydande statsbidrag till landsting och primärkommuner, såväl för själva uppförandet
av dylika anstalter som för deras drift. Genom denna statens medverkan
har också antalet platser för kroniskt sjuka på sistone högst avsevärt ökats.
Ett ytterligare kraftigt steg framåt har lösningen av denna fråga tagit genom
statsmakternas medgivande på sistone, att överflödiga epidemisjukhus få tagas
i bruk för bl. a. behövliga hem för kroniskt sjuka utan skyldighet för vederbörande
att återställa det för epidemisjukhuset erhållna statliga byggnadsbidraget.
Till sist torde också i detta sammanhang böra erinras örn pensionsstyrelsens
sjukvårdande verksamhet, varigenom under senare år ett mycket stort antal
vårdplatser huvudsakligen för reumatiska sjukdomar och nevroser, framför allt
vid lasaretten, ställts och ytterligare komma att ställas till förfogande.
o Det är emellertid uppenbart, att i samma mån som staten och landstingen
sålunda ordna sinnessjukvården och den kroniska sjukvården, och detta på ett
ur vårdsynpunkt långt mera betryggande sätt än primärkommunerna kunna
göra, i samma mån kommer också frågan örn kommunernas fattigvård — i vad
denna rör anstaltsvården — i ett alldeles nytt läge. Från kommunerna kommer
successivt att avlastas ett betydande klientel av sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt
sjuka. Detta måste i sin tur ha till följd, att behovet av vårdplatser vid
fattigvårdsanstalterna — och särskilt då av de ur såväl byggnads- som driftsynpunkt
dyraste platserna — blir avsevärt mindre än tidigare. Med avseende på
de under fattigvårdslagen hänförbara sinnessjuka gäller visserligen den inskränkningen,
att endast sådana sjuka erhålla plats vid statens hospital, som äro
i behov av vård »å med fullständig medicinsk utrustning försedda anstalter».
Men markas bär å andra sidan, att de sinnessjuka fattiga, vilka icke kunna hänföras
till denna kategori, i allt större utsträckning beredas möjligheter till särskild
vård i andra former. Sålunda har man på senare tid ägnat allt större in
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11
9
tresse åt såväl utvecklingen av den s. k. familjevården som även åt en till statshospitalen
ansluten dispensärvård. Det kan därför med visshet förutsägas, att
redan inom de närmaste åren fordringarna på kommunernas fattigvårdsanstalter
kunna betydligt nedsättas. Med hänsyn härtill komma säkerligen också många
av de nya fattigvårdsanstalter, som kommunerna redan uppfört, att visa sig alldeles
onödigt stora. Visserligen lära dessa anstalter numera ■—- i den mån ledigt
utrymme uppstår — ofta kunna fyllas av åldringar, vilka gärna betala för sig,
blott de få vistas å anstalten. Men även örn anstalterna härigenom i fortsättningen
kunna fullt utnyttjas, så är det tydligt, att dessa icke på detta sätt få den
användning, som enligt fattigvårdslagen avses. Det kan ingalunda anses vara
kommunernas sak att uppföra dyrbara anstalter för åldringar, som själva kunna
betala, så mycket mer som de relativt obetydliga inkomster, kommunen härigenom
erhåller, icke stå i någon som helst rimlig proportion till kostnaden för inrättandet
av platserna ifråga.
_ Dessvärre är icke mycket att åtgöra i de fall, där kommunernas redan färdiga
anstalter på grund av ovannämnda omständigheter blivit för stort tilltagna.
Så mycket viktigare blir emellertid att tillse, att i de många kommuner, där anstaltsfrågan
ännu är olöst, liknande missgrepp icke bliva begångna. Men skall
detta kunna ske, fordras också att kommunerna, innan de definitivt utforma
sitt anstaltsväsen, få tillfälle att fullt överblicka verkningarna av de härovan
berörda förbättringarna av sinnessjukvården och den kroniska sjukvården.
Detta synes vara så mycket nödvändigare, som även andra faktorer
än de här antydda inom de närmaste åren kunna väntas medföra en liknande
miskning av fattigvårdssamhällenas anstaltsklientel. Utan att här närmare
ingå på dessa sistnämnda faktorer må endast påpekas, att även tuberkulosvården
för närvarande på många håll står inför en högst betydande förbättring
— icke. minst genom statsmakternas beslut örn ökade statsbidrag till sanatorievården
i Norrland — varigenom sådana tuberkulösa, som nu frekventera
fattigvårdsanstalterna, kunna väntas få vård på andra håll. Slutligen är också
att antaga, att pensionsförsäkringen — allteftersom flera åldersklasser
kunna tillgodogöra sig inbetalda pensionsavgifter -—- kommer att än ytterligare
minska kraven på kommunernas fattigvård.
Av det föregående har framgått, att statsmakternas medverkan till en förlängning
av tidsfristen för fattigvårdsanstalternas ordnande är av behovet
starkt påkallad. Det är nog gott och väl att staten bör stifta lagar rörande
sådana sociala åtgärder, vilka ur samhällets synpunkt kunna anses önskvärda
och som kommunerna kanske icke utan lagstiftningens tvång på eget initiativ
skulle vidtaga. För all sådan lagstiftning måste dock å andra sidan den
grundprincipen gälla, att genom lagen icke kräves mera än vad som kan
anses stå i rimlig proportion till kommunernas ekonomiska bärkraft. Rubbar
man på denna grundprincip och lägger på kommunerna bördor, som dessa icke
utan de största svårigheter förmå bära, blir lagstiftningen ifråga förr eller
senare endast till skada för samhället självt. Det är fara värt att den nya
fattigvårdslagens härovan berörda paragrafer kunna få dylika verkningar,
därest statsmakterna icke i tid ingripa. Ty många av de hårt skattetyngda
landskommuner, för vilka ett uppskov med anstaltsvårdens ordnande nu begäres,
befinna sig för närvarande —- icke minst på grund av modernäringens
svåra betryck — i en sådan situation, att en ytterligare belastning av deras
ekonomi skulle medföra de mest allvarliga risker för samhället i dess helhet.
Till sist återstår att fastställa den tidpunkt, intill vilken kommunerna böra
beviljas ett generellt uppskov med anstaltsvårdens ordnande. Denna synes
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
lämpligen böra fastställas till den 1 januari 1938. Omkring denna tidpunkt
utgår nämligen den tidsperiod, inom vilken statsmakterna utfäst sig att ordna
den statliga sinnessjukvården. Visserligen äro då ännu icke alla hospital färdigbyggda,
men man torde dock kunna förutsätta, att så pass långt fram i
tiden verkningarna av statens åtgöranden på detta område rätt väl låta sig
överblickas.
Med stöd av vad som här yttrats får Skattebetalarnas Förening i underdånighet
hemställa, att Eders Kungl. Maj: t måtte i proposition till nästa års riksdag
föreslå en sådan ändring av § 90 i lagen örn fattigvården av den 14 juli
1918, att med fullständigt ordnande av de i § 31 samma lag omförmälda anstalterna
måtte anstå intill den 1 januari 1938.
Över berörda framställning infordrades utlåtande från statens inspektör
för fattigvård och barnavård. Denne avgav utlåtande i ärendet den 12 december
1929 och anförde däri, efter en redogörelse för frågans tidigare behandling i
riksdagen, bl. a. följande:
När sålunda denna fråga grundligt behandlats vid såväl 1926 som 1928
års riksdagar, är det ägnat att väcka förvåning att nu framkommit förslag örn
ett generellt uppskov örn ytterligare 7 år. Man har anledning att fråga örn
några nya omständigheter tillkommit, som kunna motivera denna framställning.
Men så är ingalunda fallet. Den omständigheten att åtskilliga kommuner
befinna sig i ekonomiskt svårt läge torde ha varit känt även under åren 1926
och 1928, när denna fråga behandlades i riksdagen. Alldeles oriktigt är det
att framställa denna anstaltsfråga såsom en ny »ekonomiskt betungande byggnadsuppgift».
Kommunerna ha varit medvetna örn densamma ända sedan 1918,
och det stora flertalet har redan ordnat anstaltsfrågan, medan andra ha vidtagit
förberedelser för densammas lösning, t. ex. årligen avsatt medel för ändamålet.
inköpt fastigheter, anskaffat tomter m. m. De mångahanda lättnader,
som beretts kommunerna vid lösningen av denna fråga, ha i skrivelsen ej alls
berörts. Sålunda förbigås fullständigt den omständigheten, att ett mycket stort
antal kommuner på mycket fördelaktiga villkor kunnat få sitt anstaltsbehov
fyllt genom att hyra platser i redan befintliga ålderdomshem. Det stora arbete,
som länsstyrelserna med tillhjälp av fattigvårdskonsulentema utfört såväl genom
dylika åtgärder som genom att kommunalförbund bildats för uppförande
av gemensamma ålderdomshem, avfärdas med orden att kommunerna »önska
vanligen av lokalpatriotiska skäl lösa sin anstaltsfråga var och en för sig».
Sanningen är den att gemensamhetstanken, som till en början låg kommunerna
emot, år efter år vunnit terräng, sedan man fått ögonen öppna för hur mycket
billigare anstaltsvården därigenom blir. Som ett exempel härpå kan anföras, att
i Gotlands län av länsstyrelsen utarbetats och av länets kommuner preliminärt
godkänts planer för anstaltsfrågans lösning för 92 landskommuner genom fem
gemensamma ålderdomshem, av vilka intet utgör nybyggnad. I övriga län,
där ett stort antal småkommuner finnas, medverka konsulenterna till att kommunalförbund
bildas eller att kommunerna erhålla möjligheter att inackordera
sina vårdbehövande i annan kommuns anstalt. Tvärtemot vad i skrivelsen uppges,
komma äldre byggnader ofta till användning, och genom att numera många
arkitekter specialiserat sig på omändring av äldre byggnader till ålderdomshem,
har det blivit modigt att mångenstädes för relativt ringa kostnad ordna anstaltsfrågan.
I dylik riktning verkar också det förhållandet, att antalet platser å
ålderdomshem numera visa sig ej behöva vara så stort som det var före den
nu gällande lagstiftningen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
11
Viel godkännande av planer till fattigvårdsanstalter tages också hänsyn till
att antalet vårdplatser endast blir det för varje kommun absolut nödvändiga,
och den inom Socialdepartementet verkställda oell i skrivelsen omnämnda undersökningen
av belagda platser å »godkända eller godtagna» anstalter bestyrker,
att i regel utrymmet varit det riktiga. I 16 län uppgår antalet belagda platser
till mellan 80 och 110 % av det befintliga antalet och i de övriga länen
växlar beläggningen mellan 65 och 80 %, om undantag göres för Gotland, där
speciella förhållanden förekomma. Det är sålunda icke riktigt vad i skrivelsen
anföres att många av de nya fattigvårdsanstalterna visat sig onödigt stora. Ty
alltid måste några platser finnas lediga, enär i anstalterna ofta nödställda personer
tillfälligt omhändertagas. Att såsom i skrivelsen göres anmärka mot att
i en del fall mindre bemedlade personer i mån av utrymme lämnats tillfälle
inackordera sig i den kommunala anstalten är mycket obefogat, enär, särskilt
i städerna, dessa personer befinna sig i minst lika dålig ställning som de helt
utblottade. Men givetvis bör vid planläggning av ett ålderdomshem hänsyn
allenast tagas till fattiga, som falla under § 1 i lagen om fattigvård.
Om sålunda den framställning, som i skrivelsen lämnats angående anstaltsfrågans
nuvarande läge, väsentligen är felaktig, gäller detsamma vad som yttras
angående vården av sinnessjuka, sinnesslöa och kroniskt sjuka. Det bör
erinras, att när riksdagen år 1928 fattade sin ställning till uppskovsförslaget
ifråga om ålderdomshemmens anordnande, riksdagen var fullt medveten örn hur
vården av de ovanberörda sjuka skulle ordnas; ty vid 1926 och 1928 års riksdagar
fattade riksdagen beslut i dessa frågor på hemställan av Kungl. Maj: t.
Andra lagutskottet vid 1928 års riksdag erinrade i sitt yttrande om uppskovsförslaget
om de föreliggande förslagen örn anstalter för sinnessjuka och sinnesslöa,
men fann ej anledning vidtaga annan ändring angående tiden för anstaltsväsendets
ordnande än ovan antydda justering i 90 § fattigvårdslagen. Nu
framhålles emellertid i skrivelsen, att statens åtgärder för de sinnessjukas
m. fl: s vård åstadkommit en förändring i befintliga förhållanden. Det är svårt
att förstå vad härmed åsyftas. Det är utan vidare klart, att såväl kommuner
som statliga uppsiktsmyndigheter vid bedömandet av ålderdomshemmens lämpliga
storlek böra taga nödig hänsyn till de statliga åtgärderna. Att dessa i
många fall betyda en avlastning i den kommunala vårdskyldigheten är tydligt,
men å andra sidan måste man räkna med att åtskilliga kroppssjuka samt lindrigt
sinnessjuka (försörjningsfall) under inga omständigheter komma att mottagas
å statens eller landstingens anstalter, varför kommunerna måste sörja för
dem. Enligt den tanke, som utvecklas i skrivelsen, skulle kommunerna — innan
de definitivt utforma sitt anstaltsväsen — få tillfälle att fullt överbkcka verkningarna
av de statliga åtgärderna. Men dessa åtgärder komma väl att slutföras
— åtminstone vad sinnessjukvården angår — allra tidigast om ett tiotal
år. troligen ännu senare. Det kan väl dock ej vara föreningens mening att under
en så lång period sätta fattigvårdslagens kanske viktigaste bestämmelse •—
anstaltsvårdens ordnande — ur funktion.
Det må här erinras örn, att samtliga länsstyrelser nyligen till Kungl. Maj: t
inkommit med redogörelser för anstaltsfrågans läge. Det framgår av dessa redogörelser,
att i Västmanlands län frågan är fullständigt löst, att i vissa andra
lön, såsom Södermanlands, Göteborgs och Bohus, Kalmar samt Blekinge län,
detta i det närmaste kan sögas vara fallet, att i sådana län, som räkna ett stort
antal småkommuner, pågår ett intensivt arbete för sammanförande av småkommunerna
och att detta lyckats i sådan grad, att exempelvis länsstyrelsen i Älvsborgs
län anser sig kunna uttala en »förhoppning örn att anstaltsfrågan, möjligen
med något undantag, skall hava vunnit sin lösning i länets samtliga kommuner
före den 1 januari 1931».
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Skulle nu det i skrivelsen föreslagna generella uppskovet till år 1938 medgivas,
ligger det i sakens natur, att det efter många års förberedelser nu pågående
arbetet för att på billigaste sätt lösa anstaltsfrågan väsentligen skulle avstanna.
De mindre ansvarskännande kommunerna komme nämligen att tillsvidare
avstå från alla åtgärder, som avsåge att antingen modernisera äldre anstalter
eller samarbeta med andra kommuner. De kommuner åter, som av skilda anledningar
önska och vilja ordna sitt anstaltsväsen, oberoende av uppskovet, skulle
se detta sitt uppsåt väsentligt försvårat och kanske i många fall ensamma tvingas
ordna ett ålderdomshem, ehuru detta eljest lämpligast bort vara gemensamt för
flera kommuner. Det torde vara ganska klart, att härigenom ökade kostnader
skulle uppstå och att huvudsyftet med skrivelseförslaget — ekonomisk lättnad
för kommunerna — i många fall skulle förfelas. Att de fattiga, som ännu flerstädes
måste bo i bristfälliga, numera eljest utdömda s. k. »fattighus», skulle
bli lidande av ett eventuellt uppskov, är tydligt, liksom att ett sådant uppskov
innebär orättvisa gentemot de kommuner, som inom hittills föreskriven tid ordnat
sitt anstaltsväsen.
Till sist må framhållas, att det icke torde finnas skäl att överge den form för
meddelande av uppskov, som på grund av 1926 års riksdag infördes, nämligen
att Kungl. Maj: t medgives rätt att besluta uppskov, helt eller delvis, intill den
1 januari 1934. Denna form för uppskov har nämligen visat sig smidig och fyllt
sin uppgift, där verkliga skäl för uppskov förelegat.
Sammanfattningsvis får jag sålunda framhålla, att, sedan riksdagen åren
1926 och 1928 behandlat frågan örn ytterligare uppskov vid ordnandet av fattigvårdens
anstaltsfråga, intet nytt inträffat, som kan föranleda ändring i nuvarande
bestämmelser. En sådan ändring bör så mycket mindre komma till stånd,
som ett mycket stort antal kommuner redan fått sin anstaltsfråga ordnad och
andra just nu äro synnerligen aktiva för att ensamma eller gemensamt få till
stånd ålderdomshem. Ett bifall till skrivelseförslaget skulle därför icke allenast
ur de vårdbehövandes utan även flerstädes ur ekonomisk synpunkt verka synnerligen
ofördelaktigt.
Åberopande vad ovan anförts får jag sålunda hemställa örn avslag å förevarande
framställning.
Sedan berörda utlåtande inkommit, lämnade Kungl. Maj: t styrelsen för landskommunernas
förbund tillfälle att avgiva yttrande i ärendet. Sådant yttrande
avgavs den 9 januari 1930. Yttrandet är av följande lydelse:
När styrelsen för Svenska landskommunernas förbund den 9 november 1925
ingav underdånig framställning med hemställan om vidtagande av åtgärder för
framflyttande i fem år av den då fastställda tidsfristen för anstaltsväsendéts
ordnande, den 1 januari 1929, var det huvudsakligen av tre olika grunder, som
styrelsen ansåg ett dylikt uppskov nödvändigt. Det första skälet var, att det
erforderliga antalet vårdplatser för det dåvarande icke vore tillräckligt noggrant
känt, framför allt enär beträffande vissa kategorier vårdbehövande, sinnessjuka
och kroniskt sjuka, frågan om vårdens fördelning på staten, landstingen och
primärkommunerna icke nått definitiv lösning. Det andra skälet var, att möjligheten
till sammanslutningar mellan primärkommunerna i form av kommunalförbund
för hållande av gemensamma fattigvårdsanstalten vilken möjlighet
tillkommit genom 1919 års lagstiftning, ännu icke syntes vara tillräckligt känd
för det stora flertalet primärkommuner. Såsom tredje skäl slutligen anfördes,
att byggnadskostnaderna icke nedgått i samma utsträckning som övriga levnadskostnader,
vadan prisutvecklingen på detta område borde avvaktas.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
13
I anslutning till styrelsens berörda hemställan väcktes vid 1926 års riksdag
ett flertal motioner örn uppskov med ordnandet av fattigvårdsanstalterna, vilka
motioner resulterade i en lagändring, varigenom ett generellt uppskov på två år,
alltså intill den 1 januari 1931, beviljades, varjämte Eders Kungl. Majit, där
särskilda omständigheter därtill föranledde, ägde medgiva fattigvårdssamhälle
uppskov i ytterligare tre år, intill den 1 januari 1934. Genom beslut vid 1928 års
riksdag gjordes sistnämnda bestämmelser smidigare och samtidigt mera omfattande;
enligt nuvarande lydelse av författningsrummet kan uppskov intill den 1
januari 1934 erhållas, där omständigheterna därtill föranleda, med ordnande,
helt eller delvis, av dylik anstalt.
För att bedöma lämpligheten av ifrågasatt ytterligare generellt uppskov intill
den 1 januari 1938 har styrelsen undersökt giltigheten under nuvarande förhållanden
av de skäl, som styrelsen i ovannämnda skrivelse år 1925 anförde för
uppskov. Vad då det sist anförda skälet, de höga byggnadskostnaderna, angår,
är det visserligen ostridigt, att dessa ännu ligga högre än flertalet andra levnadskostnader,
men å andra sidan har under de gångna åren prisnivån så stabiliserat
sig, att någon sänkning, åtminstone någon avsevärdare sådan, icke kan väntas,
vadan detta skäl till ytterligare uppskov icke numera äger giltighet.
Vad angår kommunernas obekantskap med kommunalförbundsinstitutet kan
sådan icke längre anses föreligga, då vederbörande myndigheter, framför allt
efter nådiga cirkuläret till länsstyrelserna den 7 mars 1929, samrått med kommunerna
örn olika möjligheter för anstaltsvårdens ordnande; där svårighet att
förmå kommunerna till ett samgående härför förefinnes, kan denna icke längre
hänföras till obekantskap med nämnda institut utan måste i stället tillskrivas
obenägenheten att använda detsamma.
Vad så till sist angår det första av styrelsens skäl, så har under de gångna
åren såväl sinnessjukvården som vården av de kroniskt sjuka genom statsmakternas
därom fattade beslut i princip nått sin lösning. Beträffande sinnessjukvården
är sålunda fördelningen på stat, landsting och primärkommuner numera
principiellt fullt genomförd, vadan någon oklarhet i fråga örn behovet av vårdplatser
för primärkommunernas del härutinnan icke längre förefinnes. I fråga
om vården av de kroniskt sjuka har av flertalet landsting beslut fattats om den
utsträckning, i vilken landstinget kommer att medverka, vilka beslut flerstädes
redan lett till inrättande av erforderliga sjukhem; inom några landstingsområden
är däremot frågan under utredning eller har ej hunnit föranleda beslut, och
här är således ännu ovisshet förhanden örn det för primärkommunernas del erforderliga
antalet vårdplatser. Styrelsen, som förutsätter, att i sådana fall Eders
Kungl. Maj: t kommer att använda sin rätt att delvis medgiva uppskov utöver
den 1 januari 1931 med ordnande av fattigvårdsanstalten kan under sådana förhållanden
icke anse nämnda omständigheter böra föranleda ytterligare generellt
uppskov med ordnandet av dylika.
Örn de skäl, som voro avgörande för styrelsen, när den på sin tid gjorde hemställan
om förlängd tidsfrist, således icke längre, enligt styrelsens förmenande,
kunna åberopas för beredande av ytterligare förlängt uppskov, kunna andra
omständigheter under tiden hava inträffat, vilka göra ett dylikt uppskov önskvärt
eller nödvändigt. Det synes styrelsen självklart, att det måste vara mycket
starka skäl, örn i elfte timmen av den lagfästade övergångstiden ytterligare
generell förlängning av denna skall medgivas, då en dylik lagändring lätteligen
kan få skenet att gynna vissa kommuner framför andra, som lojalt ordnat eller
förberett ordnandet av anstaltsfrågan.
De skäl, som i Skattebetalarnas förenings inlaga anföras för ytterligare uppskov,
kunna sammanföras till två, dels åtskilliga kommuners tryckta ekonomiska
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
ställning, dels sinnessjukvårdens och den kroniska sjukvårdens läge. I det föregående
har styrelsen anfört, att enligt styrelsens förmenande sistnämnda omständighet
icke kan åberopas som skäl för ytterligare generellt uppskov, men
att möjligen läget av frågan om vården av kroniskt sjuka bör föranleda partiellt
uppskov i vissa fall med ordnandet av anstalter utöver den nu som regel medgivna
tidsfristen, 1 januari 1931.
Vad åter kommunernas tryckta ekonomiska ställning angår, är det med verkligheten
överensstämmande, att åtskilliga kommuner alltjämt hava att dragas
med oskäligt höga skatter för kommunala ändamål. Svenska landskommunernas
förbund anser också, att all möjlig hänsyn bör tagas till detta förhållande vid
anstaltsfrågans ordnande; men anser icke rätta vägen vara att till en oviss
framtid undanskjuta lösningen av denna utav alla som nödvändig för även ett
minimum av social vård ansedda anstaltsfråga. Det synes styrelsen ur alla
synpunkter lämpligare, att för kommuner i svåra ekonomiska förhållanden möjligheten
att ordna anstaltsfrågan genom avtal örn vårdplatser å andra kommuners
anstalter i så stor utsträckning som möjligt anlitas, och det vill ock synas av
den av statens inspektör för fattigvård och barnavård lämnade sammanfattningen
av länsstyrelsernas yttranden med förslag till länens uppdelning i lämpliga
områden för fattigvårdens handhavande, som om länsstyrelserna i allmänhet
hade ögonen öppna för denna väg att ordna föreliggande fråga. I ett län
(Gotlands) är sålunda anstaltsfrågan avsedd att för hela länet ordnas genom
inackordering av vårdbehövande på redan befintliga eller (i två fall) av kommuner
beslutade anstalter, och i flera andra län tager inackorderingssystemet en
framskjuten plats i de angivna förslagen. Genom att i så stor utsträckning som
möjligt anlita denna utväg torde säkerligen i flertalet fall hårt skattetyngda
kommuner kunna förskonas från åläggande att ensamma eller i förening med
andra uppföra fattigvårdsanstalten Där detta emellertid icke låter sig göra, är
det, enligt styrelsens mening, av stor vikt, att länsstyrelserna vid sin prövning
av anstalternas användbarhet taga hänsyn till kommunernas ekonomiska förhållanden
och icke ålägga kommunerna sådana nyanskaffningar eller förbättringar,
som, visserligen i och för sig själva önskvärda, icke kunna anses oundgängligen
nödvändiga för att anstalterna skola nödtorftigt fylla sitt ändamål.
Även i dylika fall föreligga enligt styrelsens mening sådana omständigheter,
som författningsenligt böra föranleda meddelande från Eders Kungl. Maj: ts
sida av uppskov med anstaltsordnandet. Under sådana omständigheter kunna ej
heller kommunernas ekonomiska förhållanden åberopas som skäl för ytterligare
uppskov med anstaltsfrågans slutliga ordnande.
En omständighet, som med mera fog synes kunna åberopas som skäl för
ytterligare uppskov, har visserligen ej berörts i Skattebetalarnas förenings inlaga,
men torde det oaktat i korthet få vidröras. Genom åtskilliga åtgärder av
Eders Kungl. Maj: t, främst genom tillsättande av sakkunniga för verkställande
av utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation,
hava frågor lagts under utredning, som synnerligen nära sammanhänga
med här förevarande fråga örn fattigvårdsanstalternas anordnande, och det
ligger nära till hands att befara, att en rationell lösning av sistnämnda frågor
möjligen kan försvåras genom en fristående lösning av anstaltsfrågan för fattigvården.
Även örn det givetvis hade varit lyckligare, om frågornas lösning kommit
i omvänd ordning, synes det dock styrelsen, som örn en lösning i första hand
av fattigvårdens anstaltsfråga icke behövde föregripa en rationell lösning av de
nämnda, under utredning varande frågorna. Genom nåd. cirkuläret till länsstyrelserna
den 7 mars 1929 med direktiv för förslag till länens uppdelning i
fattigvårdsområden har sambandet mellan denna fråga och övriga berörda spörs
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
15
mål starkt understrukits, och då vidare i ena som i andra fallet ett samgående
mellan till strukturen likartade och även i övrigt genom läge, storlek, kommunikationer
m. m. varandra närstående kommuner, är den enda naturliga lösningen,
torde några större svårigheter för en slutgiltig organisation av den sociala
försäkrings- och hjälpverksamheten i dess helhet icke vara att befara, därför
att en av dessa detaljer, anstaltsväsendet för fattigvården, först bringas till lösning.
Under hänvisning till vad ovan anförts örn nödvändigheten av att under vissa
förutsättningar inackordering å annan kommuns anstalt och Eders Kungl.
Maj:ts rätt att medgiva uppskov med ordnande, helt eller delvis, av fattigvårdsanstalterna
komma till användning, får därför styrelsen uttala såsom sin
mening, att någon ändring i nuvarande bestämmelser angående tidsfristen för
det fullständiga ordnandet av primärkommunernas fattigvårdsanstalter icke kan
anses vara erforderlig.
Ärendet är beroende på Kungl. Maj: ts prövning.
Enligt den vid fattigvårdslagens antagande år 1918 fastställda övergångs- Utskottet,
tiden skulle anstaltsfrågan vara slutligt ordnad den 1 januari 1929. Vid 1926
års riksdag beslöts emellertid att utsträcka övergångstiden till den 1 januari
1931, och lämnades därjämte Kungl. Majit medgivande att, där särskilda omständigheter
därtill föranledde, bevilja uppskov utöver nämnda tid med anstaltsfrågans
ordnande intill den 1 januari 1934. Vid 1928 års riksdag väckt förslag
örn ytterligare förlängning av övergångstiden vann icke riksdagens bifall, men
föranledde viss omredigering av det ifrågavarande lagrummet, 90 § fattigvårdslagen,
varigenom ökade möjligheter att bevilja uppskov bereddes Kungl. Maj: t.
De skäl, som i den föreliggande motionen anföras för ytterligare generellt uppskov
med anstaltsfrågans ordnande, nämligen åtskilliga kommuners tryckta
ekonomiska ställning och vissa sjukvårdsfrågors läge, kunna givetvis vara värda
allt beaktande. Samma skäl hava ju också föranlett de ändringar i övergångsbestämmelserna,
som på utskottets förslag vidtagits vid 1926 och 1928 års riksdagar.
Då utskottet senast tog ståndpunkt till det föreliggande spörsmålet, yttrade
utskottet emellertid betänkligheter mot ytterligare generellt uppskov och
a&såg de av utskottet föreslagna modifikationerna i lagtexten tillräckliga för
tillgodoseende av de då föreliggande motionernas syfte.
Rörande anstaltsfrågans nuvarande läge har utskottet inhämtat följande. Anstaltsfrågan
är löst eller står i begrepp att lösas i 2,190 av rikets 2,529 kommuner,
under det att godkända åtgärder för frågans lösning ännu icke vidtagits i
339 kommuner. Av sistnämnda kommuner anses enligt en av vederbörande myndighet
förslagsvis uppgjord plan 9 själva böra bygga ny anstalt, 62 vidtaga förändringsarbeten
å redan befintliga anstalter, 234 bilda kommunalförbund för anstaltsfrågans
lösning och 34 avtala örn vårdplatser å annan kommun tillhörig
anstalt. Vid jämförelse med de uppgifter rörande anstaltsfrågans läge, som utskottet
var i tillfälle att lämna vid 1928 års riksdag, framgår, att antalet kommuner,
som ännu icke vidtagit godkända åtgärder för frågans lösning, nedgått
från 841 till 339 och antalet kommuner, som själva böra bygga ny anstalt, nedgått
från 55 till 9.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
Utskottet har vid behandlingen av den föreliggande motionen icke funnit skäl
föreligga att frångå sin vid 1928 års riksdag fattade ståndpunkt till ifrågavarande
spörsmål och får alltså hemställa,
att motionen II: 118 icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 20 februari 1930.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow * Linder* Almkvist, Sigfrid
Hansson och Frändén, fröken Hesselgren''" samt herr Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson, Björnberg*,
Pettersson i Hällbacken, Gardell i Gans, Aronson och Hansson i Trollhättan.
*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Magnusson i Skövde, Gardell i Gans och Aronson, vilka anfört följande
:
»De av motionärerna anförda skälen för ytterligare uppskov med anstalts
byggande, nämligen åtskilliga kommuners tryckta ekonomiska ställning, vilken
ytterligare skärpts genom den aktuella jordbrukskrisen, äro tvivelsutan av den
art, att de motivera ytterligare uppskov med anstaltsfrågans ordnande. Därest
uppskov därjämte i likhet med riksdagens beslut av 1928 göres fakultativt och
sålunda i varje särskilt fall beroende av Kungl. Maj: ts prövning och medgivande
har ju därigenom garanti skapats mot att kommunerna skulle obehörigen
och på grund av bristande känsla för sina förpliktelser förhala anstaltsvårdens
ordnande. Vi ha därför ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med anledning av motionen nr 118 i andra
kammaren, måtte för sin del antaga följande
Lag
om ändrad lydelse av 90 § i lagen den 14 juni 1918 (nr 422)
om fattigvården.
Härigenom förordnas, att 90 § i lagen den 14 juni 1918 om
fattigvården i dess lydelse enligt lagen den 2 mars 1928 (nr 33)
skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade lydelse:
Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.
17
90 §.
Med fullständigt ordnande av anstalt, som omförmäles i 31 §,
må anstå intill den 1 januari 1931. Där omständigheterna därtill
föranleda, må Konungen medgiva fattigvårdssamliälle uppskov
utöver nämnda tid med ordnande, helt eller delvis, av dylik
anstalt intill den 1 januari 1939.
Med fullständigt--- — 1 januari 1929.
Under övergångstiden---ändamålet.»
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 7 haft. (Nr 11.) 2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.