Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 17 § lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

1930-04-01 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:24, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 17 § lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

1

Nr 24.

Ankom till riksdagens kansli den 1 april 1930 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse

av 17 § lagen om vissa av landsting eller kommun drivna

sjukhus.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 5,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ekman föreslagit,

att riksdagen ville för sin del besluta, att 17 § lagen den 22 juni 1928 örn

vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus skall hava följande ändrade

lydelse:

»17 §. För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de

grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset;

dock med iakttagande att, där olika avgifter stadgas för personer tillhörande

landstingsområdet eller kommunen och för personer från annan ort, den,

som är skattskyldig till landstinget eller kommunen, alltid skall i sjukvårdshänseende

räknas såsom tillhörande landstingsområdet eller kommunen.

»

Motionären har vidare hemställt, att, därest riksdagen ansåge sig ej

kunna omedelbart bifalla detta förslag, riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla örn ändring av sjukhuslagen uti det i motionen angivna syfte.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Utskottet har lämnat styrelserna för Svenska stadsförbundet, Svenska

landstingsförbundet och Svenska landskommunernas förbund tillfälle att

yttra sig över motionen. De yttranden, som i anledning härav kommit

utskottet till handa, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och

hänvisar utskottet till desammas innehåll.

Utskottet har funnit de synpunkter, motionären framfört i den förelig- Utskottet.

gande motionen, värda allt beaktande.

Såsom erinrats i de av styrelserna för Svenska stadsförbundet och Svenska

landstingsförbundet avgivna yttrandena torde emellertid det föreliggande

spörsmålet komma att upptagas till behandling av den under fjolåret

tillsatta statens sjukvårdskommitté. I denna kommittés uppdrag ingår

nämligen såsom en betydelsefull uppgift att söka angiva lämpliga former

för samverkan mellan de viktigaste administrativa enheterna för sjuk
liiltnng

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 19 haft. (Nr Vt.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

vårdens ordnande och såsom en konsekvens därav överväga antingen slopande

av de spärrar mellan olika sjukvårdsområden, som nu existera i

form av olika vårdavgifter för patienter, boende inom, resp. utom vederbörande

län eller stad, eller ock införande av en regel av den ungefärliga

innebörd, att vederbörande län eller stad erlägger skillnaden i vårdkostnad

för patienter från annat, respektive eget område.

Då sålunda anledning finnes att antaga, att det ifrågavarande spörsmålet

blir föremål för en ingående utredning, synes någon framställning

från riksdagens sida nu lämpligen icke böra ske.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att motionen icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 1 april 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Sigfrid Hansson, Frändén

och Thorberg, fröken Hesselgren* samt herrar Hagman* och Granström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Johanson i Hallagården,

Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå, Aronson, Sandström, Hansson i Trollhättan

och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

3

Svenska stadsförbundet.

Bil. A.

Till riksdagens andra lagutskott.

I skrivelse den 23 nästlidne januari har andra lagutskottet lämnat Svenska

stadsförbundets styrelse tillfälle att avgiva yttrande i anledning av en av

herr K. J. Ekman inom första kammaren väckt motion nr 5 angående

ändrad lydelse av § 17 i lagen om vissa av landsting och kommun drivna

sjukhus. Med anledning därav får styrelsen anföra följande.

Av motionen och icke minst av de personliga erfarenheter, motionären

där skildrat, synes framgå, att en likformig behandling av frågan örn

»utomlänspatienternas» sjuk vårdsavgifter vore önskvärd. Principiellt sett

torde heller ingenting vara att invända mot ett fastslående i allmän författning

av vissa ensartade normer på området. Vad däremot innehållet i

dylika generella föreskrifter angår, torde en närmare utredning få förutsättas,

innan beslut fattas. Väl kan det synas självfallet, att en person,

som efter 60-årsåldern inflyttar i ett landstingsområde, skall berättigas

åtnjuta den billigare vårdkostnaden, då han betalar sin landstingsskatt,

som ju i väsentlig grad går till sjukvårdsändamål. Men å andra sidan torde

det vara nödvändigt att förebygga, att inflyttning till ett visst län stimuleras

genom de särskilt goda läkarkrafter och resurser i övrigt, landstinget

där möjligen disponerar över. Det kan icke vara skäligt, att i länet kanske

hela sitt liv bosatta personer skola se sina intressen tillbakasätta tack vare

en tillströmning av äldre, sjuka personer, som önska på gamla dagar mot

den lägre taxan utnyttja vårdmöjligheter, till vilkas åstadkommande de icke

bidragit. Ett borttagande av skillnaden patientgrupperna emellan skulle

också verka därhän, att landsting och kommuner med goda och allmänt

uppskattade läkare skulle nödgas bära ökade sjukhuskostnader Vissa restriktiva

bestämmelser torde således ej kunna undvaras, örn man vill förekomma

missbruk. Efter en närmare undersökning av saken, torde det måhända

icke vara omöjligt att finna lämpliga generella bestämmelser beträffande

betalningen av sjukvård åt inom ett län efter 60-årsålderns inträde

inflyttade personer, som själva betala sina avgifter. Helt annorlunda

ställer det sig däremot, när fattigvårdssamhälle och icke den enskilde belalar

vårdkostnaden. I fråga om de fattigvårdsunderstödda torde det nämligen

få anses självklart, att fattigvårdslagens hemortsrättsbegrepp i full

utsträckning bör komma i tillämpning. Men så torde knappast bliva fallet,

örn den av motionären föreslagna ändringen i § 17 av sjukhuslagen blir

genomförd. Vården ersättes för närvarande av hemortsrättskommunen enligt

1928 års taxa. Men denna torde -— med den formulering dess ingress

nu har — icke kunna komma i tillämpning, örn lagen föreskriver, att den

vårdade skall »i sjukvårdshänseende räknas såsom tillhörande kommunen».

Medan t. ex. för vård å Stockholms stads sjukhus hemortsrättskommunen

nu enligt taxan får betala 4 kr. 50 öre per dag, skall enligt stadgarna för

stadens sjukhus Stockholmsbo, till vilken kategori den sjuke efter lag
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottet$ utlåtande Nr 24.

ändringen skulle hänföras, vårdas å allmänt rum för 2 kr. 50 öre. Av

nu antydda anledning kan styrelsen för sin del icke tillstyrka en lagändring

med den formulering, som återfinnes i motionen. Skulle riksdagen

åter önska hemställa hos Kungl. Majit örn en ändring av sjukhuslagen

i motionens syfte, torde det väl få förutsättas, att ärendet i sinom tid

remitteras till statens sjukvårdskommitté. Denna har nämligen enligt sina

direktiv att bl. a. utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp och legosängsavgifter

vid kroppssjukhusen. Den detaljfråga, motionen avser, skulle under

sådana förhållanden helt säkert bliva belyst i sitt rätta sammanhang och

möjligheter till en god lösning bliva noggrant undersökta. Då enligt vad

styrelsen inhämtat en allt mera enhetlig praxis för landstingens del numera

gör sig gällande beträffande utomlänspatienternas vårdkostnader, torde det

uppskov, som kan vållas genom en sådan utredning, icke heller medföra

allvarsammare olägenheter.

Stockholm den 25 februari 1930.

För Svenska stadsförbundets styrelse

A. Borgström,

dess ordförande.

/ Henning Karlson.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr 21.

o

Svenska Landstingsförbundet.

Bil. B.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 23 sistlidna januari har andra lagutskottet lämnat

svenska landstingsförbundets styrelse tillfälle avgiva yttrande i anledning

av en av herr K. J. Ekman inom första kammaren väckt motion nr 5 angående

ändrad lydelse av 17 § i lagen om vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus. Med anledning härav har styrelsen äran anföra följande.

Enligt 1928 års sjukhuslag ankommer det på den, som driver sjukhuset,

att bestämma efter vilka grunder och med vilka belopp legosängsavgifterna

vid våra kroppssjukhus skola utgå — 17 § —, dock med viss inskränkning

i fråga om de fall, där fattigvårdssamhälle gäldar avgiften — 18 § —. Hithörande

bestämmelser voro desamma före den nya sjukhuslagstiftningen.

Vid legosängsavgiftemas bestämmande hava landstingen och städer utanför

landsting utan undantag gått in för ett system med lägre avgifter för

patienter från landstingsområdet eller staden än för patienter från främmande

sjukvårdsområde. Före år 1928 rådde emellertid på förevarande

område en stor oreda så till vida, att begreppet patient från sjukvårdsområdet

fattades mycket olika vid olika anstalter. För att patient skulle

få räknas som inomlänspatient krävdes sålunda vid vissa sjukvårdsinrättningar

att patienten vore mantalsskriven inom sjukvårdsområdet, vid åter

andra att han vore både mantalsskriven och kyrkoskriven inom området,

vid andra att han vore därstädes mantalsskriven eller kyrkoskriven. Vid

en mycket stor grupp sjukhus slutligen gällde den av motionären med rätta

påtalade bestämmelsen, att patient för att få betraktas såsom inomlänspatient

ovillkorligen måste äga hemortsrätt inom sjukvårdsområdet i enlighet med

fattigvårdslagens bestämmelser. Vid en del lasarett saknades någon egentlig

definition å begreppet inomlänspatient. Dit räknades sålunda patienter »från

länet», »patienter bosatta inom länet» eller »patienter tillhörande länet»

o. s. v. Inom ett och samma sjukvårdsområde tillämpades under stundom

vid olika anstalter olika regler eller olika praxis i fråga om hemortsbegreppet.

Ett för samtliga sjukvårdsinrättningar enhetligt definierat hemortsbegrepp

utgör givetvis en fördel för alla parter. Från individens sida sett och med

hänsyn till vikten att i möjligaste mån underlätta för vederbörande att till

billigt pris erhålla vård å närmaste sjukvårdsinrättning är det givetvis

önskvärt, att omförmälda hemortsbegrepp göres så vitt som möjligt. Idealet

ur denna synpunkt vore tydligen att vid sjukhusvård helt och hållet underlåta

att taga någon hänsyn till hemorten och låta legosängsavgifterna oberoende

av hemort utgå med de låga belopp, som för närvarande gälla för

inomlänspatienter. Så långt kan man emellertid av flera skäl icke gå.

Upprätthållandet av skillnad mellan patienter från eget och patienter från

annat sjukvårdsområde utgör i själva verket en nödvändig åtgärd för att

icke vissa sjukhus skola fyllas med patienter från andra sjukvårdsområden,

varigenom vården för det egna landstingsområdets eller den egna stadens

patienter äventyras. Även med nu eller tidigare tillämpade hemortsbegrepp

och med den nuvarande proportionen mellan avgifterna för patienter från

området och avgifterna för patienter från andra sjukvårdsområden har beläggningen

med sistnämnda patientgrupper vid våra lasarett varit avsevärd.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

i synnerhet vid några av dem, beroende icke blott på de välkända förhållandena,

att insjuknandet ej sällan sker under vistelse i ett »främmande» sjukvårdsområde

eller att patienten, även vid insjuknandet i hemorten, har

närmare eller bekvämare väg till »främmande» sjukvårdsinrättning än till

»eget» sjukhus, utan även därpå, att ej sällan en »främmande» sjukvårdsinrättning

i fråga örn utrustning, specialvård och läkarkrafter är överlägsen

det egna områdets inrättningar. Ett borttagande av skillnaden mellan de

båda patientgrupperna skulle utan tvivel i hög grad öka patienttillströmningen

till de bäst och dyrbarast utrustade sjukhusen, vars ägare just genom

att hålla vården på en hög ståndpunkt skulle nödgas bära sjukhuskostnader,

som rätteligen skulle ankomma på andra områden. Rent teoretiskt sett skulle

ett borttagande av den nuvarande skillnaden mellan inomläns- och utomlänspatienter

kunna möjliggöra för ett landstingsområde eller en stad att

i större eller mindre grad undandraga sig sina vårdförpliktelser gentemot

länets eller stadens invånare och överflytta förpliktelserna i fråga till övriga

sjukvårdsområden, framför allt grannlänet eller grannstaden.

För patienter, vars legosängsavgifter bestridas av fattigvården, måste man

vidare helt naturligt även vid lasarettsvård utan inskränkning tillämpa det

i fattigvårdslagen angivna hemortsbegreppet. Hemortsbegreppet måste för

den fattigvårdsunderstödda vara detsamma oberoende av örn han vårdas å

kommunen tillhörig fattigvårdsanstalt eller å landstinget tillhörigt lasarett.

Legosängsavgiftens belopp spelar här för övrigt ingen roll, vare sig för den

vårdade eller för hans fattigvårdssamhälle, enär i sista hand landstinget

jämlikt fattigvårdslagens bestämmelser har att ersätta hithörande vårdavgifter

och detta numera enligt en av Kungl. Majit med stöd av 51 § i fatligvårdslagen

utfärdad tariff — Svensk författningssamling nr 470/1928 —.

Frågorna örn hemortshegrepp och legosängsavgifter vid landstingens lasu

rett och sjukstugor hava sedan länge varit föremål för uppmärksamhet från

Svenska landstingsförbundets sida. Redan år 1922 igångsatte styrelsen

ett vidlyftigt utredningsarbete i dessa frågor. Resultaten av dessa utredningar

äro publicerade i »Meddelanden från Svenska landstingsförbundets

byrå» nr 3 för år 1924, nr 2 för år 1925 samt nr 2 för år 1927. Med

beakfande av önskemålen att åstadkomma ett enhetligt och i möjligaste mån

vidgat hemortshegrepp vid våra lasarett och sjukstugor samt att utan rubbning

av den nuvarande principen, att landstingen böra svara för vårdkostnaderna

för sina respektive skattebetalare, förbilliga legosängsavgifterna

för vissa utomlänspatienter, avlät Svenska landstingsförbundets styrelse,

sedan sagda utredningar slutförts, i maj 1927 en framställning till samtliga

landsting med anhållan, att desamma måtte besluta:

att, för det fall att patient icke åtnjöte fattigvård såsom patient från

landstingsområdet (inomlänspatient) räkna en var person, som minst ett år

före intagningen i sjukhuset förvärvat fast bostad eller fast anställning inom

landstingsområdet, ävensom tjänare anställd i hushåll hos person från landstingsområdet,

då denne erlägger legosängsavgiften;

att bidraga till vården av de icke fattigvårdsunderstödda (civila) patienter

från landstingsområdet, vilka insjuknat inom »främmande» landstingsområde

och där inlagts å allmän sal vid lasarett eller sjukstuga (eller militärsjukhus)

med det merbelopp, som vederbörande patient betalat i patientavgifter

utöver vad han skolat betala, örn han varit intagen å landstingets

motsvarande anstalt, dock att landstingsbidraget i intet fall må överstiga

2:50 kronor per patient och dag; samt

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

7

att låta legosängsavgiften för de icke fattigvårdsunderstödda patienter från

annat landstingsområde, vilka insjuknat inom landstingsområdet och erhållit

vård å allmän sal vid landstingets lasarett eller sjukstugor, utgå med

högst samma belopp, som den av Kungl. Majit fastställda ersättningen för

vård av fattiga utomlänspatienter å anstalten i fråga — för närvarande vid

vård å sjukstuga 3:50 kronor och vid vård å lasarett i allmänhet 4:_

kronor.

Framställningen hade god framgång, i det att icke mindre än 18 landsting

beslöto i huvudsaklig överensstämmelse med förbundsstyrelsens förslag.

I fråga om hemortsbegreppet beslöto två av dessa landsting, nämligen Malmöhus

och Hallands läns, en ytterligare vidgning av hemortsbegreppet. Enligt

beslutet av Malmöhus läns landsting skall sålunda i fråga örn arbetsanställda

såsom inomlänspatient betraktas över huvud taget varje person anställd

hos arbetsgivare fran landstingsområdet, för det fall denne ansvarar för

legosängsavgiften. Hallands läns landstings beslut innebar, att varje person,

som förvärvat fast bostad eller anställning inom sjukvårdsområdet, skall betraktas

såsom inomlänspatient, ävensom person anställd hos arbetsgivare

från området, för det fall att denne ansvarar för legosängsavgiften. Att

märka är vidare, att av de sju landsting, nämligen de i Stockholms, Östergötlands,

Kronobergs, Gotlands, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län,

som icke fattade beslut i enlighet med förbundsstyrelsens framställning, åtminstone

fyra, nämligen de i Kronobergs, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands,

redan tidigare såsom inomlänspatient betraktade envar ej fattigvårdsunderstödd

patient, som vid tiden för vården var mantalsskriven — eller

kyrkoskriven — inom landstingsområdet, samt att vid tiden för landstingsförbundets

utredning år 1922 samma förhållande ägde rum i Östergötlands

läns landstingsområde åtminstone vid lasaretten i Söderköping, Vadstena

och Kisa. Huruvida i motsats till Östergötlands läns landstings övriga lasarett

Linköpings lasarett, såsom motionären gör gällande, tillämpar fattigvårdslagens

hemortsbegrepp även i fråga örn ej fattigvårdsunderstödda patienter,

har styrelsen icke varit i tillfälle att kontrollera. Vid Visby lasarett

tillämpades däremot vid tiden för omförmälda utredning fattigvårdslagens

hemortsbegrepp för samtliga patienter och så torde ännu vara fallet.

Och Stockholms läns landsting fattade år 1928 formligt beslut, att såsom

patient från landstingsområdet skall anses allenast person, som enligt de i

fattigvårdslagen givna bestämmelserna äger hemortsrätt inom länet. Att

märka är emellertid, att därvid uttryckligen fastställts, att detta beslut skall

gälla allenast tillsvidare, till dess resultat föreligger av vissa mellan landstinget

och Stockholms stad i ärendet pågående förhandlingar. Beträffande

städer utanför landsting tillämpas så väl vid Stockholms stads som Göteborgs

stads sjukvårdsinrättningar fattigvårdslagens hemortsbegrepp, dock

med rätt för vederbörande myndighet att för dem, som i enlighet härmed

skulle betraktas såsom främmande patienter, nedsätta avgiften till samma

belopp, som för patient från sjukvårdsområdet, för det fall att patienten

är eller bort vara mantalsskriven inom staden. Nämnas bör också i förevarande

sammanhang, att vissa underhandlingar angående sjukhusvården,

som för närvarande föras mellan Stockholms stad och Stockholms läns landsting,

lära gå ut bl. a. på tillämpande av mantalsskrivningsorten såsom hemort

vid såväl stadens sorn landstingets sjukvårdsinrättningar.

Av vad sålunda anförts torde framgå, dels att förbundsstyrelsen är enig

med motion ii ren därutinnan, att fattigvårdslagens hemortsbegrepp icke lämp

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

ligen bör tillämpas vid avgörandet, huruvida en ej fattigvårdsunderstödd

patient skall betraktas såsom inomläns- eller utomlänspatient, dels att den

av motionären påtalade oegentligheten för landstingssjukhusens vidkommande

föreligger allenast i fråga om några enstaka sjukvårdsinrättningar,

d. v. s. lasaretten i Stockholms län samt Visby och möjligen Linköpings

lasarett. I själva verket är styrelsen för sin del sinnad att i fråga om de ej

fattigvårdsunderstödda patienterna tillstyrka ytterligare någon vidgning av

hemortsbegreppet men håller däremot bestämt före, att i fråga örn de fattigvårdsunderstödda

patienterna fattigvårdslagens hemortsbegrepp måste strikt

tillämpas. Rent principiellt har styrelsen ej heller något att erinra däremot,

att sjukhusens hemortsbegrepp i lag fastställes. Det av motionären omskrivna

lagrummet — 17 § i sjukhuslagen — kunde i så fall lämpligen få

nedanstående lydelse.

»För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de grunder

och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset, dock

att, där legosängsavgiften för patienter från eget sjukvårdsområde bestämts

skola utgå med lägre belopp än för patienter från andra sjukvårdsområden

och avgiften betalas av annan än vederbörande kommun, såsom patient från

eget sjukvårdsområde skall räknas en var, som vid intagningen å sjukhuset

är mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller som där har fast bostad eller

anställning.»

Beträffande de med lasarettet likställda sjukvårdsinrättningar, som för

närvarande icke äro inbegripna i sjukhuslagen, skulle i så fall samma bestämmelse

inryckas i det för anstalten gällande särskilda reglementet.

Att märka är emellertid, att den jämlikt nådigt bemyndigande den 12

mars 1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté i enlighet med av socialministern

givna direktiv har att utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp

och legosängsavgifter vid kroppssjukhusen. Enligt vad styrelsen har sig

bekant torde vid detta utredningsarbete komma att beaktas bl. a. de synpunkter

på frågan, som styrelsen redan tidigare gjort sig till tolk för och

som ju i det stora hela överensstämma med motionärens intentioner. Men

därjämte torde kommitténs utredningar komma att omfatta även vissa

andra härmed sammanhängande frågor, såsom legosängsavgifter för sjömän,

legosängsavgifter, då ansvarsförbindelse från fattigvårdssamhälle föreligger,

o. s. v.

Under sådana förhållanden kan det icke anses lämpligt att med föregripande

av sagda kommittés utredningar nu företaga någon ändring av

17 § i sjukhuslagen. Ej heller riksdagsskrivelse om sådan ändring kan

anses påkallad.

Styrelsen får sålunda, ehuru den i det stora hela delar de synpunkter

motionären lagt på denna fråga, för sin del hemställa, att motionen icke

måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

.Stockholm den 7 februari 1930.

För svenska landstingsförbundets styrelse:

Sven Linders.

I Sven Odén.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

9

Svenska landskommunernas förbund.

Bilaga C.

Till riksdagens andra lagutskott.

Sedan styrelsen för svenska landskommunernas förbund genom skrivelse

den 23 januari 1930 satts i tillfälle att avgiva yttrande över en av herr K. J.

Ekman inom första kammaren väckt motion n:r 5 angående ändrad lydelse

av 17 § i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus, får

styrelsen anföra följande.

Förevarande motion riktar sig mot det sätt, varpå vissa landsting resp.

städer, som icke deltaga i landsting, använda sig av dem, enligt 17 § i

lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den 22 juni

1928, tillkommande rätt att bestämma grunder för erläggande av legosängsavgifter

för vård å ifrågavarande sjukhus, nämligen genom att föreskriva,

att personer, som inflyttat till landstingsområdet, resp. staden efter fyllda

60 år, ehuru i allt övrigt tillhörande landstingsområdet eller staden, skola

i sjukvårdshänseende fortfarande räknas tillhöra den ort, där de voro mantalsskrivna,

då de fyllde 60 år, och sålunda för vård å landstingets (stadens)

sjukvårdsanstalter betala den högre, för personer från främmande ort

fastställda legosängsavgiften.

Vad som i motionen anföres gent emot bestämmelsen i fråga örn personer,

som uppnått den ålder, efter vilken enligt fattigvårdslagens bestämmelser

ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende icke vidare kan förvärvas,

gäller i lika hög grad i fråga om sådana personer, som utan att hava ett

s. k. fattigvårdsfritt år flytta från en ort till en annan, belägen i annat

landstingsområde eller till i landsting icke deltagande stad. Det yrkande,

vari motionen utmynnar, tar emellertid hänsyn även till sistnämnda

kategori.

Följderna av det nu rådande systemet bliva, såsom i motionen framhålles,

att varje person, som efter viss ålder eller, oberoende av åldern,

utan att hava ett »fattigvårdsfritt» år flyttar till ett sådant landstingsområde

eller stad, som infört ifrågavarande grunder för legosängsavgifternas erläggande,

i förra fallet för återstående delen av sin livstid och i senare fallet

för kanske lång tid framåt i sjukvårdshänseende betraktas och behandlas

som en främling, medan han däremot i skattehänseende i författningsenlig

ordning beskattas efter samma grunder som landstingets — stadens — övriga

skattskyldiga. I sin nya hemort blir vederbörande alltså i själva verket

utan hemortsrätt i sjukvårdshänseende, och om han kommer från en ort,

där förevarande villkor icke gälla, blir han i sådant hänseende utan någon

hemortsrätt i hela riket, utan att härför på något sätt erhålla lindring i

skattehänseende. Det ligger i öppen dag, att ett system, som leder till

dylika orimliga konsekvenser, måste betecknas såsom i hög grad orättvist

för den därav berörde.

Det synes styrelsen med fog kunna ifrågasättas, huruvida fastställande

av sådana villkor vid legosängsavgifternas bestämmande är i överensstämmande

med gällande författningar. När kommunalförordningarna och

landstingslagen giva vederbörande sainfälligheter rätt att vårda eller besluta

Bihang till riksdagens protokoll 10,10. 0 sand. 2 and. 10 hafi. (Nr 24.)

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 24.

om vissa gemensamma angelägenheter och att för tillgodoseende av dessa

uttaga skatt av de till landstinget, resp. kommunen skattskyldiga, synes

det åtminstone icke stå i överensstämmelse med författningens anda att

utav vissa kategorier skattskyldiga uttaga skatt men samtidigt i sjukvårdshänseende

likställa dem med till landstinget, resp. kommunen icke hörande

personer. Då emellertid nämnda villkor faktiskt är i tillämpning på flera

håll, torde en ändring härutinnan kunna ernås endast genom lagändring.

Genom införande i hela riket av nämnda av vissa landsting och städer

tillämpade grunder för legosängsavgifternas bestämmande skulle visserligen

den fördelen ernås, att ingen på grund av flyttning mellan''olika orter i

riket skulle gå förlustig hemortsrätt i sjukvårdshänseende inom hela riket.

Men denna teoretiska hemortsrätt skulle i många fall tydligen bliva utan

någon som helst praktisk nytta, då hemortsrättslänet och vistelseorten ligga

på längre avstånd från varandra; i andra fall åter, såsom då fråga är om

i landsting icke deltagande stad och omgivande län, skulle visserligen hemortsrätten

icke behöva bliva utan allt praktiskt värde, men i varje fall

skulle stora olägenheter kvarstå.

Det synes därför styrelsen ofrånkomligt, att en ändring sker i den av

motionären föreslagna riktningen, d. v. s. att i lagen uttryckligen fastslås,

att den, som är skattskyldig till landsting eller kommun eller mantalsskriven

inom dess område, alltid skall i sjukvårdshänseende räknas såsom

tillhörande landstingsområdet resp. kommunen. Endast på detta sätt kan rättvisa

för de enskilda personerna ernås. För landstingen torde i allmänhet

någon större ekonomisk vinst eller förlust icke vara att ernå, om det ena

eller andra systemet enhetligt kommer till användning. Och även örn så

undantagsvis skulle vara fallet, bör detta förhållande icke få vara av avgörande

betydelse vid frågans lösning, då ju ändå till sist sjukhusen äro till

för människornas skull och icke tvärtom.

Styrelsen får alltså tillstyrka åtgärder, för att orättvisan i nuvarande förhållanden

måtte så fort som möjligt kunna avlägsnas.

Stockholm den 1 mars 1930.

A styrelsens för svenska landskommunernas förbund vägnar:

Sv. Benglsson.

j .1. A. Zander.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1930

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.