Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn samhällets barnavård.

1930-04-29 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:26, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn samhällets barnavård.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr B6.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1930 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i

lagen örn samhällets barnavård.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 117,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Björk i Tryde yrkat''

att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om framläggande

av förslag till sadan ändring i lagen örn samhällets barnavård, att i fall, som

av motionären påtalats i motionen, lagen måtte lämna effektiv utväg till barnafaderns

tvingande att fullgöra honom åvilande försörjningsskyldighet.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.

Det yttrande, som i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid

detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.

Bestämmelserna om arbetsföreläggande såsom medel för framtvingande av

försörjningspliktens fullgörande innehållas i 72 § lagen den 6 juni 1924 örn

samhällets barnavård.

Lagrummet har följande lydelse:

Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till

och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat

arbete är

a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar

sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran

eller samhällsvard mäste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet

av den honom bakför åliggande ersättningsskyldighet, samt

b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt

aLtvfP,er« bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad

underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt

sexton ar, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt

och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,

som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige

prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. B avd. Bl haft. (Nr BG.) 1

Gällande

lagbestäm
melser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2; Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess

grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga

fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten

följd under längre tid än ett år.

Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen örn fattigvården ''åx stadgat örn

inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt örn

varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska

eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande

tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt

nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.

Motiyerin- Såsom motivering till förevarande lagrum hade i propositionen nr 150 till

fande^agbe-1924 års riksdag (sid. 204 ff.) av föredragande departementschefen anförts

stämmelser. följande:

Arbetsskyl- Jämlikt 71 § fattigvårdslagen har fattigvårdsstyrelsen möjlighet att i

dighet. vissa fall, i ändamål att framtvinga fullgörande av försörjningsplikt, förelägga

den försörjningspliktige arbetsskyldighet. Detta kan ske, örn denne

genom lättja eller liknöjdhet ådrager den försörjningsberättigade sadan

nöd, att obligatorisk fattigvård (1 § fvl.) måste lämnas den försörjningsberättigade.

För arbetsskyldighetens inträdande fordras visserligen, att

fattigvård utgår, men skyldigheten upphör ej med nödvändighet, när fattigvård

ej längre åtnjutes, utan avgörande för arbetsskyldighetens upphörande

är den omständigheten, huruvida grundad anledning föreligger till

antagande, att den arbetsskyldige skall söka efter förmåga försörja sig

och de sina. Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra

honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, sorn under

tiden må tilldelas de försörjningsberättigade. Arbetet fullgöres å arbetshem

eller annorstädes.

Kommittén har även i sitt förslag till barnavårdslag upptagit bestämmelser

örn arbetsskyldighet. Såvitt angår det fall, att barn omhändertagits

jämlikt 6 kap. i kommitténs förslag (samhällsvård enligt föreliggande

förslags terminologi), har kommittén föreslagit i huvudsak samma villkor

som i fattigvårdslagen, nämligen att fadern eller modern genom lättja

eller liknöjdhet varit orsak till att barnet måst omhändertagas, varjämte

såsom ytterligare förutsättning uppställts, att den försumlige underlåter

att fullgöra fastställd bidragsskyldighet. Kommittén ^ Ilar vidare föreslagit,

att arbetsskyldighet skall kunna föreläggas, örn någon ^ genom lastbarhet

eller vårdslöshet orsakat, att hans barn, som ej fyllt 16 ar, omhändertagits

för skyddsuppfostran samt fastställd bidragsskyldighet ej heller fullgjorts.

Såsom kommittén betonat, bör den omständigheten, att verksamheten

beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen överflyttas från fattigvårdsstyrelsen

till barnavårdsnämnden, ej föranleda, att man beträffande

dessa barn avstår från det kraftiga tvångsmedel till försörjningsskyldighetens

fullgörande, som ligger i fattigvårdslagens föreskrifter örn arbetsskyldighet.

Lika med kommittén anser jag, att samma tvångsmedel bör

tillämpas gentemot föräldrar, som försumma sina barns fysiska ^och sedliga

vård och fostran. I de avgivna yttrandena har denna ståndpunkticke

gjorts till föremål för erinringar. Såsom förutsättningar för arbetsskyldighet

finnér jag böra uppställas, att någon av lastbarhet, vårdslöshet^

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 3

lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som

ej .fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas

detta samt att han tillika undandrager sig fullgörandet av den honom

härför åliggande ersättningsskyldighet. Uttrycket »undandrager sig» tages

härvid i samma betydelse som i 14 kap. 35 § strafflagen, d. v. s. det

förutsättes icke blott, att den ersättningsskyldige erhållit anmaning att utgiva

ersättning utan även att han är i stånd att fullgöra sin ersättningsplikt.

För att arbetsföreläggande skall kunna meddelas fordras givetvis,

att barnet alltjämt är omhändertaget. (Jfr Nytt jur. ark. 1922 s. 347.)

I en till mig ställd skrivelse från Stockholms stads barnavårdsnämnd

har ifrågasatts utsträckt tillämpning av arbetsföreläggande såsom medel för

framtvingande av försörjningspliktens fullgörande särskilt i förhållande till

barn utom äktenskap.

Nämnden framhåller, hurusom i de fall, då i anledning av faderns försummelse

fattigvård till barnet utgått, arbetsföreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen

visat sig vara ett verksamt medel att förmå fadern att fullgöra

sin betalningsskyldighet, men att denna utväg icke stöde öppen i de fall, där

barnets moder, oaktat fadern icke bidroge till barnets underhåll, kunde nödtorftigt

försörja barnet och fattigvård därför icke utginge. Nämnden åberopar

en redogörelse för ett fyrtiotal dylika fall, hopsamlade från tio hos nämnden

anställda barnavårdsmän, samt meddelar vidare, att barnavårdsmännens

i Stockholm förening hos nämnden såsom ett missförhållande betecknat, att

arbetet med fastställande av barnets börd och faderns underhållsskyldighet i

dylika fall vore ur ekonomisk synpunkt resultatlöst. I fortsättningen av sin

skrivelse framhåller nämnden, att det läge nära till hands att införa en anordning,

motsvarande den i 71 § fattigvårdslagen föreskrivna. Den omständigheten,

att barnets moder av egna medel bestrede den del av kostnaden för

barnets underhåll, som det rätteligen ålåge fadern att betala, borde nämligen

icke ställa fadern i gynnsammare ställning, än örn fattigvården nödgats ingripa.

Syftet med en dylik anordning vore även densamma som i fattigvårdslagen:

att bryta en tredskande vilja. Måhända stötte emellertid denna anordnings

genomförande på praktiska svårigheter. En annan utväg, vilken föreföll

enklare, vore att tillgripa straff, i vilket hänseende erinrades örn en av kommittén

föreslagen straffbestämmelse. Då ifrågavarande spörsmål syntes böra

vinna sin lösning i samband med den nya barnavårdslagstiftningen, hemställdes,

att vid dess behandling uppmärksamhet ägnades jämväl åt

denna fråga.

Gemensamt för flertalet av de fall, vilka finnas upptagna i den vid nämndens

skrivelse fogade redogörelsen, synes vara, att fäderna hava inkomster

men på ett eller annat sätt lyckats undgå exékution i form av utmätning,

konkurs eller införsel. De hava sålunda befunnits sakna utmätningsbara tillgångar,

och mot dem riktade konkursansökningar hava avslagits. Av en

del av fallen framgår, att denna utgång berott på att tillgångarna »skrivits

på hustrun» eller på barnen i äktenskap, en del hava tydligen varit s. k. hemmasöner

eller åtminstone sådana, som gjort gällande, att de för sitt arbete

hos anhöriga endast vore avlönade med mat och kläder eller med allenast mat.

Icke heller försök att genom införsel uttaga betalning hava krönts med framgång,

enär fäderna icke varit fast anställda hos arbetsgivare utan varit t. ex.

agenter eller chaufförer, som »kört extra», och dylikt. 1 vissa fall har fadern,

då ansökan örn införsel gjorts, lämnat förut innehavd fast anställning och härigenom

undgått exekution. I åtskilliga av de relaterade fallen hava fädernas

Skrivelse

från Stockholms

stads

barnavårdsnämnd.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

inkomster varit avsevärda, under det att mödrarna tydligen i allmänhet med

svårighet försörjt barnen eller för deras underhåll måst anlita anhörigas hjälp.

Den ifrågavarande redogörelsen är ägnad att ur huvudstadens synpunkt

på ett synnerligen bjärt sätt belysa ett beklagligt missförhållande, som även

annorstädes varit föremål för berättigad uppmärksamhet.1 Från landsbygden

har ofta påtalats, att myndigheterna i många fall stå praktiskt taget

maktlösa vid försök att av s. k. hemmasöner framtvinga försörjningsbidrag,

vilkas erläggande åvilar dem enligt dom eller i vederbörlig form träffat avtal.

Trots de till synes långt gående maktmedel, som vår moderna familjerättslagstiftning

lågt i myndigheternas händer för framtvingande av underhållsskyldighetens

fullgörande, är det tyvärr tydligt, att förslagna och samvetslösa

försörjare ändock i många fall äro i stånd att göra lagbestämmelserna

fullständigt illusoriska. Det kan häremot måhända invändas, att i de mest

ömmande fallen, nämligen de, då modern icke kan utan fattigvårdens ingripande

ens nödtorftigt försörja barnet, arbetsföreläggande dock kan komma till

tillämpning och fadern härigenom tvingas att göra sin plikt. Men det måste

utan tvivel anses vara i hög grad stötande, att en moder, som med de största

ansträngningar, kanhända med uppbjudande av sina yttersta krafter, förtjänar

nätt och jämnt så mycket, att det räcker för henne och barnet, och därför

icke kommer i åtnjutande av fattigvård, skall, trots att dom eller avtal föreligger

och mannen är i stånd att bidraga till barnets underhåll, vara i nu

ifrågavarande hänseende väsentligt sämre ställd än den, som i liknande situation

anlitar fattigvården. Och ur barnets synpunkt torde ett dylikt förhållande

icke kunna anses försvarligt. Genom lagen örn barn utom äktenskap

har barnet tillförsäkrats »uppehälle och uppfostran efter ty med avseende å

båda föräldrarnas villkor må anses skäligt» och i dom eller avtal, varigenom

faderns underhållsbidrag bestämmes, skall tagas hänsyn härtill. Tillvaratagandet

av barnets rätt vid avtals ingående har ansetts så viktigt, att i lagstiftningen

särskilda garantier till skydd för densamma skapats. Det har

nämligen stadgats, att avtal örn underhållsbidrag skall upprättas i viss form

och godkännas av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Mot bakgrunden

av detta lagstiftarens tillgodoseende av barnets rätt vid avtalets ingående

framstå möjligheterna för barnet att i fall, varom här är fråga, komma i åtnjutande

av sin rätt såsom allt annat än ljusa. Även örn barnet genom avtal

eller dom tillförsäkrats jämförelsevis rikliga förmåner, är barnet, då maktmedel

mot fadern saknas, helt och hållet beroende av moderns i de flesta fall

mycket knappa arbetsförtjänst eller av moderns anhörigas bistånd. Helt visst

kommer barnet i sådant fall sällan i åtnjutande av uppehälle och uppfostran

1 I en enquéte angående 1917 års barnlagar i Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift under

åren 1922 och 1923 har denna fråga berörts i flera inlägg. I en sammanfattning av enquéten

(införd i 3—4 häftet för år 1923 s. 101) yttras i denna del följande:

>Den måhända mest i ögonen fallande bristen, vilken därför också från många håll blivit påpekad,

är omöjligheten att komma tillrätta med åtskilliga tredskande barnafader, vilka väl erkänt

faderskapet, men sedan på intet vis kunna förmås att betala underhållsbidrag. Dessa äro framför

allt av tvenne slag, dels de vida beryktade hemmasönerna, vilka ofta kunna tillhöra burgna hem,

men som varken ha ordentligt avlönat arbete eller egen förmögenhet, varför lika litet införsel

som utmätning hos dem går att erhålla, dels lösarbetare, som flacka från plats till plats och

stanna så kort tid på varje ställe, att införsel ej hinner ordnas. Det enda fall, vari man kan

pressa en dylik försumlig fader, är, örn moder och barn komma i sådan nöd, att fattigvård enligt

§ 1 måste tillgripas. I sådant fall kan han enligt fattigvårdslagens § 71 föreläggas arbete.

Och åtskilliga unga män, som ställts inför den eventualiteten, ha märkvärdigt snabbt visat sig

kunna ordna sina mellanhavanden med barnamodern. Men under andra förhållanden än detta

speciella är mannen oåtkomlig. För att lagen ej i viss mån skall bli illusorisk, fordras här otvivelaktigt

ändring. Enklast vörö kanske denna, om § 71 i fattigvårdslagen omarbetades, så att

den finge större räckvidd, såsom i åtskilliga inlägg föreslagits.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

5

»efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt». Men

att tillse, att denna i lagen uttalade viktiga princip må, så långt sig göra låter,

vinna praktisk tillämpning är förvisso ett samhällsintresse av icke ringa vikt,

icke blott ur humanitär synpunkt utan även med hänsyn till angelägenheten

av att det uppväxande släktet bibringas den bästa fostran till samhällsduglighet,

som omständigheterna medgiva. Förbises må icke heller vikten ur

samhällets synpunkt av att modern och barnet stödjas genom bidrag från

fadern, så att samhället undgår att lämna hjälp. Enligt min mening bör därför

ett inskridande äga rum från samhällets sida för framtvingande av försörjningspliktens

fullgörande. Även för att tvinga föräldrar till barn i äktenskap

att fullgöra sin underhållsskyldighet bör i motsvarande fall åtgärd vidtagas

från det allmännas sida.

Frågan är då, huru detta lämpligast skall ske.

Till belysande av detta spörsmål torde här böra lämnas en redogörelse för Norsk lagden

norska lagstiftningen i detta hänseende. I »Lov örn barn, hvis forseldre stiftning.

ikke har indgaat egteskap med hverandre» §§ 30 och 31 stadgas dels straff,

dels arbetstvång för den, som underlåter att betala uppfostringsbidrag till

barn utom äktenskap, fastän han har medel att fullgöra betalningen eller

förmåga att förvärva sådana medel. Straffet är böter eller fängelse intill 3

månader. Ådömt straff kan helt eller delvis bortfalla, om den dömde, på

sätt nedan sägs, förelägges arbete. Domstolen kan nämligen, örn straff ådömes,

bemyndiga åklagarmyndigheten att för en tid av högst 6 månader antingen

anbringa den dömde i offentligt arbete eller hos enskilda, därest det kan ske

så, att erforderligt belopp kan utfås till fullgörande av hans bidragsplikt,

eller att insätta honom i tvångsarbetshus eller i annan av konungen godkänd

anstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för vad han är skyldig

eller så stor del därav, som bidragsfogden bestämmer. Vissa bestämmelser äro

meddelade till förebyggande av att insättandet i anstalt skall ske till hinder

för fullgörande av annan försörjningsplikt m. m.

Vad till en början angår den av kommittén föreslagna och jämväl i Stock- Departeholms

stads barnavårdsnämnds ifrågavarande framställning berörda anord- mentschefenningen

med straff för försummad försörjningsplikt, kommer jag att i 10 kap.

närmare behandla detta spörsmål. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang

meddela, att jag icke anser den sålunda föreslagna utvägen för ifrågavarande

syftes vinnande vara för närvarande framkomlig.

Däremot synes mig den i fattigvårdslagstiftningen begagnade anordningen

nied arbetsföreläggande böra komma till användning. Denna anordning har

visat sig vara ett ytterst verksamt medel för framtvingande av försörjningspliktens

fullgörande. I de flesta fall, då möjlighet förelegat att fullgöra försörjningsplikten

— och endast i dylikt fall må arbetsföreläggande givas •—

har föreläggandet åstadkommit snart sagt omedelbart fullgörande av betalningsskyldigheten,

och vidare åtgärder hava icke behövt tillgripas. Ett anlitande

av denna metod mot personer, som i nu ifrågavarande hänseenden av uppenbart

trots åsidosätta sina lagliga skyldigheter, torde icke heller vara ägnat

att stöta den allmänna rättsuppfattningen. Tvärtom synes en dylik anordning

vara ägnad att tillgodose ett i vida kretsar omfattat socialt rättfärdighetskrav.

Gränsen är för övrigt synnerligen svävande mellan det fall, då

modern erhåller fattigvård oell det fall, då så ej är förhållandet, vilket framgår

bl. a. därav, att en inkomst, som i somliga kommuner anses utesluta

fattigvård, i andra med liknande levnadskostnader icke har sådan verkan.

Härtill kan läggas, att på en del håll myndigheterna för att vinna möjlighet

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

att använda tvångsmedel mot försörjarna i fråga tilldela mödrarna fattigvård,

fastän enligt eljest tillämpade principer sådan ej skulle utgått. Och på vissa

håll tillgår så, att modem utackorderar barnet men efter någon tid — stundom

med vederbörande myndighets goda minne -— underlåter att betala fosterman,

med påföljd att fosterföräldrarna begära fattigvård för barnet, varefter

arbetsföreläggande meddelas fadern och, såsom en nästan omedelbar konsekvens

därav, betalning verkställes. Ett dylikt kringgående av lagen — låt

vara i än så lovvärd mening ■— kan emellertid icke anses tilltalande. Enligt

min mening bör stöd i lag givas åt ett förfarande med arbetsföreläggande i

vissa fall, även då hjälp från det allmänna ej utgår. En liknande anordning

tillämpas, såsom av det föregående framgår, i Norge, fastän man där för

arbetspliktens fullgörande icke har att tillgå några mot våra arbetshem svarande

anstalter utan nödgas anlita tvångsarbetsanstalterna.

Av nu angivna skäl har i 72 § föreslagits arbetstvång i vissa fall för den,

som försummar sin underhållsskyldighet mot sitt barn. Därvid har det

ansetts nödigt att såsom en första förutsättning för stadgandets tillämplighet

uppställa, att försörjaren är enligt av domstol meddelat slutligt utslag

eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av

lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag. Ett fixerande på

angivet sätt av den försumliges underhållsskyldighet torde nämligen vara en

nödvändig förutsättning för konstaterande av huruvida sådan försumlighet

förelegat, -som må föranleda arbetstvång. (Jämlikt 28 eller 29 § i lagen

örn barn utom äktenskap meddelat provisoriskt förordnande örn utgivande av

underhållsbidrag bör sålunda ej kunna ligga till grund för arbetstvång.) Vidare

bör sådant endast kunna ifrågakomma mot den, som är enligt fattigvårdslagen

ovillkorligt försörjningspliktig mot sitt barn, d. v. s. endast örn

barnet ej fyllt 16 år. Underlåtenheten bör ej vara beroende av bristande

arbetsförmåga eller dylik anledning, utan skall hava sin grund i lättja eller

liknöjdhet å försörjarens sida. Och slutligen bör ej varje underlåtenhet, som

har dylik grund, kunna föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss,

icke alltför oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran.

Det synes nämligen böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring

av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet

(lagen om barn i äktenskap 3 § och lagen örn barn utom äktenskap 3 §),

att ett ingripande från det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes

påkallat. Vid prövning av om så kan anses vara fallet, lärer hänsyn

böra tagas bland annat till vissa i det föregående omförmälda synpunkter,

nämligen angelägenheten av att barnets och moderns villkor underlättas, så att

barnet besparas onödiga umbäranden, samhällets intresse av att barnet erhåller

vård och uppfostran, som äro ägnade att göra det till en så samhällsduglig

medborgare som möjligt, och slutligen att samhället genom tvånget

mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande tryggas mot risken att förr

eiler senare nödgas ingripa genom fattigvård eller genom barnets omhändertagande.

Ett inskridande i nu föreslagen ordning mot fadern till ett barn,

vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska villkor, under det att

faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej anses böra äga rum.

Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid svårighet kunna

uppstå för avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan försämring

av barnets villkor, att samhällets inskridande är påkallat.

Jag har nu angivit de förutsättningar, under vilka arbetsföreläggande enligt

min mening skall kunna meddelas. Sådant bör kunna givas icke blott

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

7

föräldrar till barn utom äktenskap utan även föräldrar till barn i äktenskap.

Av stadgandet i 78 § föijer, att vad nu sagts om föräldrar gäller adoptant,

. när fråga är örn adoptivbarn.

Beträffande det förelagda arbetet torde i tillämpliga delar böra gälla detsamma

som enligt fattigvårdslagen. Den försumlige bör sålunda vara skyldig

att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter

sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt (arbetshem) eller eljest anvisat

arbete. Å anstalten eller i arbetet torde ett kvarhållande böra äga

rum, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall

söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Är arbetsföreläggandet

grundat på att barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, må

arbetstvånget kunna fortgå även efter det omhändertagandet upphört. Över

längre tidsperiod än ett år i oavbruten följd torde dock kvarhållandet icke

böra i något fall utsträckas.

Örn inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, örn handräckning samt

om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska

eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete torde böra i motsvarande

tillämpning gälla bestämmelserna i 71, 72, 74, 75 och 76 §§

fattigvårdslagen.

Med utgångspunkt från ett i motionen återgivet fall angående tillämpning utskottet,

av 72 § b) i lagen om samhällets barnavård har motionären ifrågasatt sådan

ändring av ifrågavarande lagrum, att barnavårdsnämnd erhåller befogenhet

att förelägga arbetsskyldighet även i sådana fall då genom faderns resp.

moderns försumlighet icke föranledes sådan försämring av det uppehälle och

den uppfostran, som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den

försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.

Ehuru utskottet anser, att det syfte, som motionären velat främja genom

den föreslagna lagändringen, är behjärtansvärt, kan utskottet likväl icke förorda

densamma.

Arbetsföreläggande är ett tvångsmedel, som staten hittills använt för att

framtvinga försörjningsskyldighetens fullgörande av barnets fader resp. moder

i sådana fall, då eljest försämring i barnets uppehälle eller uppfostran

skulle inträffa. Uppenbart bör detta tvångsmedel icke tillgripas, därest barnet

kan utan märkbar försämring i dess uppehälle och uppfostran underhållas

av den icke försumlige partens tillgångar. I annat fall skulle arbetsföreläggandet

i själva verket innebära en tvångsåtgärd för att förhjälpa den betalande

parten att erhålla ersättning för utgift, som föranletts därav att den

andra parten icke fullgjort honom lagligen ålagd betalningsskyldighet. Att beröva

en person friheten av sådan anledning torde icke stå i överensstämmelse

med nutida rättsuppfattning. För övrigt må erinras, att lagen anvisar andra

utvägar för ernående av betalning från den försumlige, nämligen införsel i

lön och utmätning.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet tillåter sig fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 april 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow* Almkvist, Sigfrid Hansson,

Thorberg f och Mellén, fröken Hesselgren* samt herr Hagman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Ros, Johanson i Hallagården,

Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå,* Sandström, Hansson i

Trollhättan och Osberg*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering,

f) Avliden efter beslutets fattande.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

9

Statens inspektör för fattigvård

och barnavård.

Bilaga 1.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom beslut den 31 januari 1930 har Kungl. Majit anbefallt mig att till

utskottet avgiva av utskottet begärt yttrande över en inom andra kammaren av

herr Björk i Tryde väckt motion, nr 117, angående viss ändring i lagen örn

samhällets barnavård.

Till åtlydnad härav får jag anföra följande.

Av motionärens redogörelse för det av honom åberopade regeringsrättsutslaget

lärer framgå, att den i målet begärda handräckningen för faderns inställande

å arbetshem vägrats på den grund, att med hänsyn till moderns ekonomiska

ställning faderns underlåtenhet att utgiva honom ådömt underhållsbidrag

icke ansetts medföra sadan försämring av det uppehälle och den uppfostran,

som lagligen tillkomme barnet, att ett ingripande från det allmännas sida

i form av ett arbetsföreläggande varit påkallat.

Motionen synes sålunda avse utvidgning av arbetstvångets tillämplighetsområde

till fall, likartade med det refererade.

Över motionen har jag hört statens samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter

samt införskaffat yttranden från barnavårdsnämnderna i Stockholm,

Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle.

Av nämnda myndigheter har hälften yttrat sig i tillstyrkande riktning, medan

de övriga ställa sig avvisande mot den av motionären ifrågasatta lagändringen.

Till stöd för bifall till motionen har i huvudsak anförts, att trots de kraftiga

maktmedel, som lagen örn samhällets barnavård lagt i vederbörande myndigheters

händer för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande, förekomme

det ^alltjämt att försörjaren i allt för många fall lyckades undandraga sig

honom åvilande försörjningsplikt endast genom att hänvisa till att modern försörjde

deras barn och att barnet ej lede någon nöd. Det finge betraktas som

upprörande att fadern till ett utom äktenskapet fött barn kunde undandraga

sitt barn det fastställda underhållsbidraget, ehuru han mycket väl kunde fullgöra

detsamma, endast därför att modem med uppbjudande av sina yttersta

krafter och med mycken försakelse lyckades undgå att anlita barnavårdsnämnden

i och för barnets omhändertagande eller att anropa fattigvården örn understöd

till barnet.

Å andra sidan har framhållits, att bestämmelsen i 72 § b) i lagen om samhällets

barnavård lade en mycket vittgående befogenhet i barnavårdsnämndernas

händer. Barnavårdsnämndernas möjlighet att meddela arbetsföreläggande

vöre enligt nämnda lagrum betydligt större än fattigvårdsstyrelsernas enligt

fattigvårdslagens motsvarande föreskrifter. Därest nu gällande stadganden fullt

utnyttjades, syntes möjlighet att på effektivt sätt efterhålla försumliga försörjare

i regel icke saknas.

Av de till mig inkomna yttrandena må följande återgivas.

Stockholms barnavårdsnämnd anför bland annat.

»Motionen synes närmast rikta sig mot den begränsning i fråga örn tillämpningen

av förevarande stadgande, som ligger i kravet på att underlåtenheten

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

skall vara av icke alltför ringa betydelse med hänsyn till barnets uppehälle

och uppfostran. Uppställandet av denna förutsättning torde få antagas hava

föranletts av hänsyn till angelägenheten av att man vid införande i lagstiftningen

av en nyhet av mera genomgripande betydelse — det gällde dock att

kunna beröva en person friheten på förut icke medgivna grunder bör framgå

med viss försiktighet. . . . „ , „

Enligt nämndens erfarenhet har stadgandet redan i sm nuvarande lorm hatt

en utomordentligt god verkan såsom medel att tvinga försumliga försörjare, att

fullgöra sin underhållsplikt. På grund härav och då bestämmelsen ännu icke

varit i tillämpning mer än några få år synes det icke tillrådligt att redan nu

företaga en utvidgning av densamma. Härför torde krävas längre erfarenhet.»

Norrköpings barnavårdsnämnd anför bland annat, att grundtanken i 72 § b)

i barnavårdslagen syntes vara att i det minderåriga barnets intresse skapa ett

särskilt tvångsmedel mot underhållsskyldig, som genom lättja^ och liknöjdhet

föranledde försämring i barnets rätt till försörjning. Barnavårdsnämndens

ingripande i sådana fall, då barnets rätt och bästa • trots den underhallsskyldiges

försummelse — ej i något avseende äventyrades, agde . däremot närmast

karaktären av en handräckning åt den andra underhållsskyldige. Då man toge

i betraktande dels den omständigheten, att föräldrarna i förhållande till barnet

och samhället rätteligen borde svara solidariskt för underhållet och att ^det

alltså vore ett den ej försumliges privata intresse att av den andre söka åter

den del av kostnaden, som han borde bära, dels ock den omständigheten att i

andra fordringsförhållanden människor emellan fullt lika ömmande skäl kunde

av den berättigade åberopas utan att dock lagen funnit anledning att gynna denne

med ett särskilt tvångsmedel, kunde man hysa betänkligheter mot att tillerkänna

fader eller moder, som vore i ständ att ensam bära hela kostnaden för

barnets underhåll, en sådan förmån.

I samma riktning uttalar sig Malmö barnavårdsnämnd, som i ett längre yttrande

bland annat framhållit, att det i motionen åberopade rättsfallet ej kan

anses vara prejudicerande. Med hänsyn till de beaktansvärda synpunkter, som

nämnden anfört, har jag ansett mig böra härjämte foga en avskrift av nämndens

yttrande.

I det från Gävle barnavårdsnämnd inkomna yttrandet framhalles, att genom

en lagändring i den riktning motionen avsåge skulle arbetsföreläggandet närmast

få karaktären av att vara ett straff. Det vore icke utan att man i detta

sammanhang komme att tänka på ett återupplivande i modem form av den

gamla bysättningen.

En av konsulenterna har anfört i huvudsak följande:

Försök att med stöd av bestämmelserna i 71 § i lag örn. fattigvården och 72 §

i lagen örn samhällets barnavård komma till rätta med mindre ansvarskännande

barnafäder hade allt för ofta misslyckats. Orsakerna till detta negativa resultat

av dessa lagparagrafers tillämpning kunde vara olika; någon gång vöre

arbetsföreläggandet givet av fel myndighet, beroende på svårigheten att avgöra

örn ett ärende tillhör fattigvårdsstyrelsens eller barnavårdsnämndens verksamhetsområde;

en annan gång kunde det vara den kommunala myndighetens oförmåga

att avgöra hur ett sådant ärende skulle behandlas och slutligen kunde

även den möjligheten tänkas förekomma, att vederbörande landsfiskal hade ett,

från barnavårdsnämndens synpunkt sett, allt för gott hjärta gent emot den.

vars införpassande till arbetshem begärts. I flertalet fall hade det dock varit

den snäva gräns, som de lagstiftande myndigheterna, för att undvika allt för

grovt missbruk av dessa bestämmelser, dragit för lagens tillämpning. Mot ut
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

11

vidgandet av denna gräns hyste konsulenten starka betänkligheter, huvudsakligast

därför, att så många av de kommunala organen hade visat sig sakna

möjlighet avgöra, vad som vore en lagbestämmelses innehåll och ändamål samt

så gärna låtit känsloskäl vara avgörande vid besluts fattande. I mångå fall

hade de också svårt att hålla sig inom lagens ram. Ett typiskt fall härför utgjorde

det av motionären refererade.

Bland de av mig hörda myndigheterna äro sålunda meningarna delade rörande

behovet och lämpligheten av den ifrågasatta lagändringen. Å ena sidan

har framhållits önskvärdheten av att arbetstvång kan tillämpas även i de av

motionären avsedda fallen men å andra sidan göras, särskilt av de större städernas

barnavårdsnämnder, gällande vissa betänkligheter. Dessa synas i och

för sig motiverade, och med hänsyn till att ifrågavarande nämnder få anses

sitta inne med den största erfarenheten på förevarande område synes man

icke kunna undgå att tillerkänna deras invändningar ökad betydelse.

Av de medel, barnavårdsnämnderna för närvarande äga för att av fadern

till ett barn utkräva hans bidrag till barnets uppehälle, torde arbetsföreläggandet

vara bland de kraftigaste, avsett att användas, då de övriga visat sig

verkningslösa. Arbetstvånget innebär en ganska väsentlig inskränkning i den

underhållsskyldiges personliga frihet och har med hänsyn härtill ansetts böra

komma till användning blott under vissa förutsättningar.

Såvitt mig är bekant, har —■ såsom också vitsordas av de flesta myndigheter,

vars yttranden jag inhämtat — arbetstvånget i dess nuvarande utformning

på det hela taget fungerat tillfredsställande och visat sig vara ganska effektivt,

när det gäller att förmå en tredskande barnafader att fullgöra sin underhållsskyldighet.

Att använda arbetsföreläggandet såsom radikalmedel för att i

varje fall indriva uteblivet uppfostringsbidrag har aldrig varit avsett.

Jag får i detta sammanhang hänvisa till vad föredragande departementschefen

vid framläggande för 1924 års riksdag av proposition (nr 150) med förslag

till lag örn samhällets barnavård m. m. anförde i förevarande ämne. Han yttrade

därvid bland annat (sid. 209—210).

»Varje underlåtenhet, som har sin grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens

sida, bör ej kunna föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke

alltför oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran.

Det synes nämligen böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av

det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet (lagen örn barn

i äktenskap 3 § och lagen örn barn utom äktenskap 3 §), att ett ingripande från

det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid prövning

av örn så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bland annat till

vissa i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten av att

barnets och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas onödiga umbäranden,

samhällets intresse av att barnet erhåller vård och uppfostran, som äro

ägnade att göra det till en så samhällsduglig medborgare som möjligt, och slutligen

att samhället genom tvånget mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande

tryggas mot risken att förr eller senare nödgas ingripa genom fattigvård

eller genom barnets omhändertagande. Ett inskridande i nu föreslagen ordning

mot fadern till ett barn, vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska

villkor, under det att faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej

anses böra äga rum. Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid

svårighet kunna uppstå för avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan

försämring av barnets villkor, att samhällets inskridande är påkallat.»

Av det anförda torde framgå, att lagstiftaren tagit sikte på att barnets bästa

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

skall tillgodoses. De av departementschefen anförda skälen för arbetstvångets

tillämplighetsområde synas mig fortfarande bärande. Med föräldrarnas inbördes

mellanhavanden tager lagen i detta sammanhang icke någon direkt befattning.

Beträffande det i motionen refererade rättsfallet får jag åberopa de synpunkter

härutinnan, som Malmö barnavårdsnämnd i bifogade yttrande framhållit,

och ansluter jag mig för egen del till den uppfattningen, att berörda

rättsfall ej kan anses prejudicerande. Det lärer icke vara tillrådligt att till utgångspunkt

för en lagändring taga ett icke prejudicerande rättsfall och därpå

byggda slutsatser.

Även örn motionens syfte kan anses behjärtansvärt, lära emellertid betänkligheter

kunna resas mot att nu upptaga frågan till närmare omprövning. Lagen

örn samhällets barnavård har ju varit gällande endast ett fåtal år. Härunder

synes man hava baft övervägande gynnsamma erfarenheter vid dess tillämpning.

När det gäller, ett så pass kännbart ingrepp i den enskildes frihet som det,

varom här är fråga, lärer man böra avvakta ytterligare en längre tids lärdomar,

innan man går in för en utsträckning av arbetstvångets användning till

andra fall än dem, som ursprungligen avsetts.

På grund härav och under åberopande av vad i övrigt i det föregående anförts

får jag avstyrka bifall till förevarande motion.

Stockholm i statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion den 20 februari

1930.

G. H. von Koch.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

13

Bilaga 2.

Till

Statens inspektör för fattigvård och barnavård,

Herr Kanslirådet G. H. von Koch,

Kungl. Socialdepartementet,

Stockholm.

I skrivelse den 1 innevarande februari Ilar yttrande från Malmö stads barnavårdsnämnd

begärts rörande en av herr Björk i Tryde vid årets riksdag väckt

motion, nr 117, angående viss ändring i lagen örn samhällets barnavård, i anledning

varav jag får anföra följande:

Av innehållet i motionen framgår, att åbosonen A. genom utslag förklarats

vara fader till ett utom äktenskapet fött barn och tillika förpliktats att utgiva

30 kr. i månaden såsom underhåll till ifrågavarande barn från den

18 nov. 1926 tills det barnet fyllt 16 år. Emellertid uraktlät A. att fullgöra

den honom sålunda åvilande försörjningsplikten, varför barnavårdsnämnden i

Tryde »förskotterade» underhållsbidraget och tillika beslöt att jämlikt § 72

i lagen örn samhällets barnavård meddela A. arbetsföreläggande. Sedan berörda

beslut om arbetsföreläggande blivit A. delgivet erlades av honom 30 kr. och

förband han sig tillika att därefter månatligen utgiva honom åvilande underhållsbidrag,

i anledning varav barnavårdsnämnden lät vid vad i saken åtgjorts

bero. A. underlät emellertid att fullgöra vad han sålunda åtagit sig och anhöll

förty barnavårdsnämnden hos vederbörande landsfiskal örn handräckning för

A: s inställande å arbetshem. Landsfiskalen förklarade att »som av handlingarna

ej framginge, att A. genom lättja eller liknöjdhet ådragit sitt minderåriga

barn sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § i lagen örn fattigvården måst

lämnas barnet, ansökningen ej kunde bifallas». Över landsfiskalens berörda

resolution anförde barnavårdsnämnden besvär hos Länsstyrelsen, som emellertid

ej fann skäl göra ändring, »enär med hänsyn till vad i målet blivit upplyst

angående moderns till ifrågavarande barn ekonomiska ställning, sådana förhållanden,

som avsåges i § 72 mom. b i lagen örn samhällets barnavård, ej

kunde anses föreligga, samt den begärda handräckningen sålunda lagligen ej

kunnat lämnas». Regeringsrätten, varest barnavårdsnämnden anförde besvär,

fann ej skäl göra ändring i Länsstyrelsens utslag.

Motionären har nu hemställt att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa om sådan ändring i lagen örn samhällets barnavård att, i fall

som det påtalade, lagen måtte lämna effektiv utväg till barnafaderns tvingande

till att fullgöra honom åliggande försörjningsskyldighet.

Jag har haft anledning att tidigare ägna detta fall intresse, enär detsamma

av barnavårdsnämnden i Tryde för yttrande underställts Sk. barnavårdsförbundet,

inom vars arbetsutskott jag för kort tid sedan hade tillfälle att framlägga

mina synpunkter, varvid jag särskilt ansåg mig böra betona — med

anledning av ifrågasatt motion till Riksdagen — att Regeringsrättens berörda

utslag icke finge anses vara av prejudicerande karaktär. Vid granskning av

innehållet i de mig då tillställda handlingarna fann jag anledning att fram
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

ställa anmärkning mot detta ärendes behandling hos barnavårdsnämnden, i det

av handlingarna ifråga framgick, att nämnden »förskotterat» underhållsbidrag,

vilket enligt nämndens förmenande icke kunde anses innebära ett omhändertagande

för samhällsvård. Då emellertid gränsdragningen härvid vore av avgörande

betydelse för blivande arbetsföreläggande ■— i det antingen mom. a

eller mom. b i § 72 av lagen örn samhällets barnavård skulle tillämpas •— ansåg

jag, att ärendet formellt bort läggas till rätta. Men även i fortsättningen

synes tveksamhet hava gjort sig gällande, ty landsfiskalen åberopade 1 § i lagen

om fattigvården i stället för att hänvisa till lagen örn samhällets barnavård. Länsstyrelsen

däremot ansåg sig böra åberopa § 72 i nyssnämnda lag och ansåg

tydligen att mom. b varit å fallet tillämpligt, vilket emellertid torde kunna

ifrågasättas, enär ju barnavårdsnämnden »förskotterat» underhållsbidrag, vilket

i detta sammanhang synes böra så fattas att samhällsvård förelegat.

Utgående från att själva motionen syftar på tillämpningen av mom. b i § 72,

vilket synes vara fallet, får jag vidare anföra:

Ifrågavarande moment, som är avsett att komma till användning, när sålunda

varken fattigvård eller barnavård föreligger, stadgar skyldighet att efter föreläggande

av barnavårdsnämnden inställa sig å arbetshem för den, som enligt

av''domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt av två personer bevittnat

avtal, är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva

underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet

underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring

av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet,

att särskild åtgärd prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens

fullgörande.

Den springande punkten vid tillämpningen av detta moment är avgörandet

huruvida vederbörandes underlåtenhet kan anses föranleda sådan försämring

av barnets uppehälle och uppfostran, att särskild åtgärd prövas påkallad. Eör

att något söka belysa de synpunkter, som vid ifrågavarande moments tillkomst

anlades, anser jag mig böra hänvisa till vad av dåvarande chefen för Socialdepartementet

till statsrådsprotokollet av den 29 febr. 1924 anfördes. Departementschefen

yttrade sålunda bl. a. följande:

»Underlåtenheten bör ej vara beroende av bristande arbetsförmåga eller dylik

anledning, utan skall hava sin grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens

sida. Och slutligen bör ej varje underlåtenhet, som har dylik grund, kunna

föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke allt för oväsentlig

betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran. Det sjmes nämligen

böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av det uppehälle

och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att ett ingripande från

det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid prövning

av, örn så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bl. a. till vissa

i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten av att barnets

och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas onödiga umbäranden,

samhällets intresse av att barnet erhåller vård och uppfostran, som äro

ägnade att göra det till en så samhällsduglig medborgare som möjligt, och

slutligen att samhället genom tvånget mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande

tryggas mot risken att förr eller senare nödgas ingripa genom fattigvård

eller genom barnets omhändertagande. Ett inskridande i nu föreslagen

ordning mot fadern till ett barn, vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska

villkor, under det att faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan

sålunda ej anses böra äga rum. Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde

emellertid svårighet kunna uppstå för avgörande, huruvida försummelsen för
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 15

anleder en sådan försämring av barnets villkor, att samhällets inskridande är

påkallat.»

Av sagda yttrande torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att

arbetsföreläggande -— såsom innebärande ett för individen synnerligen allvarligt

ingrepp i den personliga friheten -—- är att betrakta som ett för familjerätten

specifikt exekutionsmedel, som icke bör kunna tillgripas i andra fall än

där samhällets berättigade anspråk det fordra med hänsyn antingen till vikten

av att gällande lagbestämmelser åtlydas eller att samhället säkrar sig mot utgifter,

som vid tillgång till dylikt tvångsmedel icke behövt uppstå. Det sagda

giver ''otvetydigt vid handen att den prövning, som bör föregå ett beslut örn

arbetsföreläggande enligt nu ifrågavarande moment, skall göras ytterligt noggrant

med särskild avvägning mellan å ena sidan barnets rätt och å den andra

den försörjningspliktiges anspråk på frihet. Vanliga civila fordringar — vilkas

utbekommande ofta nog kan vara lika behjärtansvärt —- lia icke utrustats

med denna särskilda form för exekution, vilket i och för sig giver anledning

till iakttagande av yttersta försiktighet vid tillämpningen av paragrafen överhuvud

men dess andra moment särskilt.

Beträffande Malmö stads barnavårdsnämnds erfarenheter i nu ifrågavarande

avseende bör påpekas, att några svårigheter vid tillämpningen av morn. b icke

yppat sig, på ett undantag när, vid vilket jag anser mig böra dröja.

År 1927 meddelades direktören T. i Stockholm arbetsföreläggande enligt

§72 mom. b, och beslutet blev honom i vederbörlig ordning delgivet. Enär han

icke ställde sig föreläggandet till efterrättelse måste ansökan om handräckning

ingivas till Överståthållarämbetet, som emellertid ifrågasatte huruvida åberopade

moment kunde i fallet tillämpas. Med anledning, härav ingav jag en

längre skrivelse i ärendet, varefter handräckningsansökningen bifölls. Innehållet

i sagda skrivelse torde vara av intresse. Efter att hava i korthet redogjort

för momentets tillämplighet hänvisade jag till följande uttalande av kanslisekreteraren

i Socialdepartementet Nils Moureau (återgivet i »Tidskrift för

barnavård och ungdomsskydd» nr 2 år 1926) :

»Men hur skall man gå till väga för att kunna avgöra, om barnets lagliga

uppehälle och uppfostran försämrats genom barnafaderns försumlighet? Då

modern har jämförelsevis god inkomst och hon kanske har barnet inackorderat

hos sina föräldrar, som måhända äro ganska välbärgade, kan nian då anse, att

det har någon betydelse om barnafaderns bidrag erlägges eller ej? Vid första

övervägande kan det synas som örn under sådana omständigheter detta ej vore

förhållandet. Tänker nian emellertid närmare på saken, kommer man dock

ganska snart till en annan uppfattning. Det uppfostringsbidrag, varom dom

meddelats, skall grunda sig på bestämmelserna i 3 § av lagen örn barn utom

äktenskap’, där det sägs, att »barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran

efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor ma anses skäligt».

När ett uppfostringsbidrag på det sättet blivit avpassat efter bägge föräldrarnas

villkor, torde det utan vidare vara uppenbart, att, om den ene av dem

uraktlåter att fullgöra sin skyldighet, så inverkar det på barnets lagliga rätt,

även om barnet icke för ögonblicket utsattes för lekamlig nöd. Att under sådana

omständigheter skäl till ingripande enligt 72 § mom. b föreligger torde få anses

vara klart.»

Även örn jag icke helt och hållet anser mig kunna dela denna uppfattning,

anser jag dock att ett åsidosättande utav fullgörandet av ett genom dom fastställt

underhållsbidrag måste anses inverka försämrande på barnets lagliga rätt

till underhåll. Riktigheten av den konklusion, som kanslisekreterare Moureau

härav drager, vågar jag dock i viss mån bestrida. För tillämpning av momentet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

fordras ju att det skall vara fråga om sådan försämring av det lagliga underhållet

att särskild åtgärd prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens

fullgörande. Med denna formulering anser jag lagstiftaren hava velat

säga ifrån, att icke varje försämring skall kunna föranleda ingripande enligt

§ 72 morn. b, utan det skall vara fråga örn en försämring av icke allt för

oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets levnadsförhållanden — en uppfattning

vars riktighet synes erhålla stöd i Departementschefens ovan berörda

uttalande till statsrådsprotokollet. Jag menar med andra ord, att den blotta

omständigheten, att underlåtenhet på grund av lättja eller liknöjdhet föreligger,

icke utan vidare får anses medföra rätt till ingripande med arbetsföreläggande''

utan bör vid frågan härom de faktiska omständigheterna i ärendet — som ovan

framhållits — göras till föremål för en synnerligen noggrann prövning med

tagen hänsyn till alla de omständigheter, som av Departementschefen anförts.

Att man måste aflägga dylika synpunkter vid prövningen anser jag vara beroende

på exekutionsformens säregna karaktär av ett frihetsberövande, ty man

får icke lämna ur sikte, att ingreppet är av så allvarlig karaktär, att det icke

annat än vid nödtvång bör kunna komma i fråga.

Beträffande så den föreliggande motionen anser jag — under åberopande

av vad ovan anförts — att densamma icke tillräckligt tagit hänsyn till de

speciella omständigheter, under vilka förevarande moment vuxit fram, och med

hänsyn jämväl till de upplysningar, som jag erhållit från föredraganden i Regeringsrätten

angående ifrågavarande ärendes formella läge, anser jag den av motionären

föreslagna åtgärden obehövlig. Som jag förut framhållit får icke Regeringsrättens

berörda utslag anses vara av prejudicerande natur, och under sådana

förhållanden kan jag icke inse att en omredigering av lagrummet ifråga

skulle på något sätt kunna vara ägnad att för framtiden undanröja de svårigheter

för vilka motionären gjort sig till tolk.

Malmö den 4/2 1930.

För Malmö stads Barnavårdsnämnd

Åke Bylander.

Stockholm 1930. Kongl. Hovboktryckeriet Idans Tryckeri-A .-B.

306684

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.