Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn samhällets barnavård.
1930-04-29 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1930:26, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i lagen örn samhällets barnavård.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr B6.
1
Nr 26.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1930 kl. 2 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i
lagen örn samhällets barnavård.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 117,
vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Björk i Tryde yrkat''
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit hemställa om framläggande
av förslag till sadan ändring i lagen örn samhällets barnavård, att i fall, som
av motionären påtalats i motionen, lagen måtte lämna effektiv utväg till barnafaderns
tvingande att fullgöra honom åvilande försörjningsskyldighet.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet
hänvisa till motionen.
Över motionen har utskottet i den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver,
begärt yttrande av statens inspektör för fattigvård och barnavård.
Det yttrande, som i anledning härav inkommit, finnes fogat såsom bilaga vid
detta utlåtande; och hänvisar utskottet till detsammas innehåll.
Bestämmelserna om arbetsföreläggande såsom medel för framtvingande av
försörjningspliktens fullgörande innehållas i 72 § lagen den 6 juni 1924 örn
samhällets barnavård.
Lagrummet har följande lydelse:
Skyldig att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till
och efter sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt eller eljest anvisat
arbete är
a) den som av lastbarhet, vårdslöshet, lättja eller liknöjdhet så försummar
sina skyldigheter mot sitt barn, som ej fyllt sexton år, att skyddsuppfostran
eller samhällsvard mäste beredas detta, och tillika undandrager sig fullgörandet
av den honom bakför åliggande ersättningsskyldighet, samt
b) den, som enligt av domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt
aLtvfP,er« bevittnat avtal är pliktig att till fullgörande av lagstadgad
underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt
sexton ar, men av lättja eller liknöjdhet underlåter att fullgöra denna plikt
och härigenom föranleder sådan försämring av det uppehälle och den uppfostran,
som lagligen tillkomma barnet, att särskild åtgärd mot den försumlige
prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Bihang till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. B avd. Bl haft. (Nr BG.) 1
Gällande
lagbestäm
melser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
2; Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Den arbetsskyldige må kvarhållas å anstalten eller i arbetet, intill dess
grundad anledning föreligger till antagande, att han skall söka efter förmåga
fullgöra sina skyldigheter mot barnet; dock må han ej kvarhållas i oavbruten
följd under längre tid än ett år.
Vad i 71, 72, 74, 75 och 76 §§ i lagen örn fattigvården ''åx stadgat örn
inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, om handräckning samt örn
varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska
eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete skall i motsvarande
tillämpning lända till efterrättelse, med iakttagande dock, att vad enligt
nämnda §§ åligger fattigvårdsstyrelsen i stället skall ankomma på barnavårdsnämnden.
Motiyerin- Såsom motivering till förevarande lagrum hade i propositionen nr 150 till
fande^agbe-1924 års riksdag (sid. 204 ff.) av föredragande departementschefen anförts
stämmelser. följande:
Arbetsskyl- Jämlikt 71 § fattigvårdslagen har fattigvårdsstyrelsen möjlighet att i
dighet. vissa fall, i ändamål att framtvinga fullgörande av försörjningsplikt, förelägga
den försörjningspliktige arbetsskyldighet. Detta kan ske, örn denne
genom lättja eller liknöjdhet ådrager den försörjningsberättigade sadan
nöd, att obligatorisk fattigvård (1 § fvl.) måste lämnas den försörjningsberättigade.
För arbetsskyldighetens inträdande fordras visserligen, att
fattigvård utgår, men skyldigheten upphör ej med nödvändighet, när fattigvård
ej längre åtnjutes, utan avgörande för arbetsskyldighetens upphörande
är den omständigheten, huruvida grundad anledning föreligger till
antagande, att den arbetsskyldige skall söka efter förmåga försörja sig
och de sina. Genom det förelagda arbetets utförande anses han fullgöra
honom åliggande skyldighet att ersätta kostnad för fattigvård, sorn under
tiden må tilldelas de försörjningsberättigade. Arbetet fullgöres å arbetshem
eller annorstädes.
Kommittén har även i sitt förslag till barnavårdslag upptagit bestämmelser
örn arbetsskyldighet. Såvitt angår det fall, att barn omhändertagits
jämlikt 6 kap. i kommitténs förslag (samhällsvård enligt föreliggande
förslags terminologi), har kommittén föreslagit i huvudsak samma villkor
som i fattigvårdslagen, nämligen att fadern eller modern genom lättja
eller liknöjdhet varit orsak till att barnet måst omhändertagas, varjämte
såsom ytterligare förutsättning uppställts, att den försumlige underlåter
att fullgöra fastställd bidragsskyldighet. Kommittén ^ Ilar vidare föreslagit,
att arbetsskyldighet skall kunna föreläggas, örn någon ^ genom lastbarhet
eller vårdslöshet orsakat, att hans barn, som ej fyllt 16 ar, omhändertagits
för skyddsuppfostran samt fastställd bidragsskyldighet ej heller fullgjorts.
Såsom kommittén betonat, bör den omständigheten, att verksamheten
beträffande de helt omhändertagna fattiga barnen överflyttas från fattigvårdsstyrelsen
till barnavårdsnämnden, ej föranleda, att man beträffande
dessa barn avstår från det kraftiga tvångsmedel till försörjningsskyldighetens
fullgörande, som ligger i fattigvårdslagens föreskrifter örn arbetsskyldighet.
Lika med kommittén anser jag, att samma tvångsmedel bör
tillämpas gentemot föräldrar, som försumma sina barns fysiska ^och sedliga
vård och fostran. I de avgivna yttrandena har denna ståndpunkticke
gjorts till föremål för erinringar. Såsom förutsättningar för arbetsskyldighet
finnér jag böra uppställas, att någon av lastbarhet, vårdslöshet^
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 3
lättja eller liknöjdhet så försummar sina skyldigheter mot sitt barn, som
ej .fyllt sexton år, att skyddsuppfostran eller samhällsvård måste beredas
detta samt att han tillika undandrager sig fullgörandet av den honom
härför åliggande ersättningsskyldighet. Uttrycket »undandrager sig» tages
härvid i samma betydelse som i 14 kap. 35 § strafflagen, d. v. s. det
förutsättes icke blott, att den ersättningsskyldige erhållit anmaning att utgiva
ersättning utan även att han är i stånd att fullgöra sin ersättningsplikt.
För att arbetsföreläggande skall kunna meddelas fordras givetvis,
att barnet alltjämt är omhändertaget. (Jfr Nytt jur. ark. 1922 s. 347.)
I en till mig ställd skrivelse från Stockholms stads barnavårdsnämnd
har ifrågasatts utsträckt tillämpning av arbetsföreläggande såsom medel för
framtvingande av försörjningspliktens fullgörande särskilt i förhållande till
barn utom äktenskap.
Nämnden framhåller, hurusom i de fall, då i anledning av faderns försummelse
fattigvård till barnet utgått, arbetsföreläggande enligt 71 § fattigvårdslagen
visat sig vara ett verksamt medel att förmå fadern att fullgöra
sin betalningsskyldighet, men att denna utväg icke stöde öppen i de fall, där
barnets moder, oaktat fadern icke bidroge till barnets underhåll, kunde nödtorftigt
försörja barnet och fattigvård därför icke utginge. Nämnden åberopar
en redogörelse för ett fyrtiotal dylika fall, hopsamlade från tio hos nämnden
anställda barnavårdsmän, samt meddelar vidare, att barnavårdsmännens
i Stockholm förening hos nämnden såsom ett missförhållande betecknat, att
arbetet med fastställande av barnets börd och faderns underhållsskyldighet i
dylika fall vore ur ekonomisk synpunkt resultatlöst. I fortsättningen av sin
skrivelse framhåller nämnden, att det läge nära till hands att införa en anordning,
motsvarande den i 71 § fattigvårdslagen föreskrivna. Den omständigheten,
att barnets moder av egna medel bestrede den del av kostnaden för
barnets underhåll, som det rätteligen ålåge fadern att betala, borde nämligen
icke ställa fadern i gynnsammare ställning, än örn fattigvården nödgats ingripa.
Syftet med en dylik anordning vore även densamma som i fattigvårdslagen:
att bryta en tredskande vilja. Måhända stötte emellertid denna anordnings
genomförande på praktiska svårigheter. En annan utväg, vilken föreföll
enklare, vore att tillgripa straff, i vilket hänseende erinrades örn en av kommittén
föreslagen straffbestämmelse. Då ifrågavarande spörsmål syntes böra
vinna sin lösning i samband med den nya barnavårdslagstiftningen, hemställdes,
att vid dess behandling uppmärksamhet ägnades jämväl åt
denna fråga.
Gemensamt för flertalet av de fall, vilka finnas upptagna i den vid nämndens
skrivelse fogade redogörelsen, synes vara, att fäderna hava inkomster
men på ett eller annat sätt lyckats undgå exékution i form av utmätning,
konkurs eller införsel. De hava sålunda befunnits sakna utmätningsbara tillgångar,
och mot dem riktade konkursansökningar hava avslagits. Av en
del av fallen framgår, att denna utgång berott på att tillgångarna »skrivits
på hustrun» eller på barnen i äktenskap, en del hava tydligen varit s. k. hemmasöner
eller åtminstone sådana, som gjort gällande, att de för sitt arbete
hos anhöriga endast vore avlönade med mat och kläder eller med allenast mat.
Icke heller försök att genom införsel uttaga betalning hava krönts med framgång,
enär fäderna icke varit fast anställda hos arbetsgivare utan varit t. ex.
agenter eller chaufförer, som »kört extra», och dylikt. 1 vissa fall har fadern,
då ansökan örn införsel gjorts, lämnat förut innehavd fast anställning och härigenom
undgått exekution. I åtskilliga av de relaterade fallen hava fädernas
Skrivelse
från Stockholms
stads
barnavårdsnämnd.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
inkomster varit avsevärda, under det att mödrarna tydligen i allmänhet med
svårighet försörjt barnen eller för deras underhåll måst anlita anhörigas hjälp.
Den ifrågavarande redogörelsen är ägnad att ur huvudstadens synpunkt
på ett synnerligen bjärt sätt belysa ett beklagligt missförhållande, som även
annorstädes varit föremål för berättigad uppmärksamhet.1 Från landsbygden
har ofta påtalats, att myndigheterna i många fall stå praktiskt taget
maktlösa vid försök att av s. k. hemmasöner framtvinga försörjningsbidrag,
vilkas erläggande åvilar dem enligt dom eller i vederbörlig form träffat avtal.
Trots de till synes långt gående maktmedel, som vår moderna familjerättslagstiftning
lågt i myndigheternas händer för framtvingande av underhållsskyldighetens
fullgörande, är det tyvärr tydligt, att förslagna och samvetslösa
försörjare ändock i många fall äro i stånd att göra lagbestämmelserna
fullständigt illusoriska. Det kan häremot måhända invändas, att i de mest
ömmande fallen, nämligen de, då modern icke kan utan fattigvårdens ingripande
ens nödtorftigt försörja barnet, arbetsföreläggande dock kan komma till
tillämpning och fadern härigenom tvingas att göra sin plikt. Men det måste
utan tvivel anses vara i hög grad stötande, att en moder, som med de största
ansträngningar, kanhända med uppbjudande av sina yttersta krafter, förtjänar
nätt och jämnt så mycket, att det räcker för henne och barnet, och därför
icke kommer i åtnjutande av fattigvård, skall, trots att dom eller avtal föreligger
och mannen är i stånd att bidraga till barnets underhåll, vara i nu
ifrågavarande hänseende väsentligt sämre ställd än den, som i liknande situation
anlitar fattigvården. Och ur barnets synpunkt torde ett dylikt förhållande
icke kunna anses försvarligt. Genom lagen örn barn utom äktenskap
har barnet tillförsäkrats »uppehälle och uppfostran efter ty med avseende å
båda föräldrarnas villkor må anses skäligt» och i dom eller avtal, varigenom
faderns underhållsbidrag bestämmes, skall tagas hänsyn härtill. Tillvaratagandet
av barnets rätt vid avtals ingående har ansetts så viktigt, att i lagstiftningen
särskilda garantier till skydd för densamma skapats. Det har
nämligen stadgats, att avtal örn underhållsbidrag skall upprättas i viss form
och godkännas av barnavårdsmannen eller barnavårdsnämnden. Mot bakgrunden
av detta lagstiftarens tillgodoseende av barnets rätt vid avtalets ingående
framstå möjligheterna för barnet att i fall, varom här är fråga, komma i åtnjutande
av sin rätt såsom allt annat än ljusa. Även örn barnet genom avtal
eller dom tillförsäkrats jämförelsevis rikliga förmåner, är barnet, då maktmedel
mot fadern saknas, helt och hållet beroende av moderns i de flesta fall
mycket knappa arbetsförtjänst eller av moderns anhörigas bistånd. Helt visst
kommer barnet i sådant fall sällan i åtnjutande av uppehälle och uppfostran
1 I en enquéte angående 1917 års barnlagar i Svenska fattigvårdsförbundets tidskrift under
åren 1922 och 1923 har denna fråga berörts i flera inlägg. I en sammanfattning av enquéten
(införd i 3—4 häftet för år 1923 s. 101) yttras i denna del följande:
>Den måhända mest i ögonen fallande bristen, vilken därför också från många håll blivit påpekad,
är omöjligheten att komma tillrätta med åtskilliga tredskande barnafader, vilka väl erkänt
faderskapet, men sedan på intet vis kunna förmås att betala underhållsbidrag. Dessa äro framför
allt av tvenne slag, dels de vida beryktade hemmasönerna, vilka ofta kunna tillhöra burgna hem,
men som varken ha ordentligt avlönat arbete eller egen förmögenhet, varför lika litet införsel
som utmätning hos dem går att erhålla, dels lösarbetare, som flacka från plats till plats och
stanna så kort tid på varje ställe, att införsel ej hinner ordnas. Det enda fall, vari man kan
pressa en dylik försumlig fader, är, örn moder och barn komma i sådan nöd, att fattigvård enligt
§ 1 måste tillgripas. I sådant fall kan han enligt fattigvårdslagens § 71 föreläggas arbete.
Och åtskilliga unga män, som ställts inför den eventualiteten, ha märkvärdigt snabbt visat sig
kunna ordna sina mellanhavanden med barnamodern. Men under andra förhållanden än detta
speciella är mannen oåtkomlig. För att lagen ej i viss mån skall bli illusorisk, fordras här otvivelaktigt
ändring. Enklast vörö kanske denna, om § 71 i fattigvårdslagen omarbetades, så att
den finge större räckvidd, såsom i åtskilliga inlägg föreslagits.»
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
5
»efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor må anses skäligt». Men
att tillse, att denna i lagen uttalade viktiga princip må, så långt sig göra låter,
vinna praktisk tillämpning är förvisso ett samhällsintresse av icke ringa vikt,
icke blott ur humanitär synpunkt utan även med hänsyn till angelägenheten
av att det uppväxande släktet bibringas den bästa fostran till samhällsduglighet,
som omständigheterna medgiva. Förbises må icke heller vikten ur
samhällets synpunkt av att modern och barnet stödjas genom bidrag från
fadern, så att samhället undgår att lämna hjälp. Enligt min mening bör därför
ett inskridande äga rum från samhällets sida för framtvingande av försörjningspliktens
fullgörande. Även för att tvinga föräldrar till barn i äktenskap
att fullgöra sin underhållsskyldighet bör i motsvarande fall åtgärd vidtagas
från det allmännas sida.
Frågan är då, huru detta lämpligast skall ske.
Till belysande av detta spörsmål torde här böra lämnas en redogörelse för Norsk lagden
norska lagstiftningen i detta hänseende. I »Lov örn barn, hvis forseldre stiftning.
ikke har indgaat egteskap med hverandre» §§ 30 och 31 stadgas dels straff,
dels arbetstvång för den, som underlåter att betala uppfostringsbidrag till
barn utom äktenskap, fastän han har medel att fullgöra betalningen eller
förmåga att förvärva sådana medel. Straffet är böter eller fängelse intill 3
månader. Ådömt straff kan helt eller delvis bortfalla, om den dömde, på
sätt nedan sägs, förelägges arbete. Domstolen kan nämligen, örn straff ådömes,
bemyndiga åklagarmyndigheten att för en tid av högst 6 månader antingen
anbringa den dömde i offentligt arbete eller hos enskilda, därest det kan ske
så, att erforderligt belopp kan utfås till fullgörande av hans bidragsplikt,
eller att insätta honom i tvångsarbetshus eller i annan av konungen godkänd
anstalt, till dess han betalar eller ställer säkerhet för vad han är skyldig
eller så stor del därav, som bidragsfogden bestämmer. Vissa bestämmelser äro
meddelade till förebyggande av att insättandet i anstalt skall ske till hinder
för fullgörande av annan försörjningsplikt m. m.
Vad till en början angår den av kommittén föreslagna och jämväl i Stock- Departeholms
stads barnavårdsnämnds ifrågavarande framställning berörda anord- mentschefenningen
med straff för försummad försörjningsplikt, kommer jag att i 10 kap.
närmare behandla detta spörsmål. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang
meddela, att jag icke anser den sålunda föreslagna utvägen för ifrågavarande
syftes vinnande vara för närvarande framkomlig.
Däremot synes mig den i fattigvårdslagstiftningen begagnade anordningen
nied arbetsföreläggande böra komma till användning. Denna anordning har
visat sig vara ett ytterst verksamt medel för framtvingande av försörjningspliktens
fullgörande. I de flesta fall, då möjlighet förelegat att fullgöra försörjningsplikten
— och endast i dylikt fall må arbetsföreläggande givas •—
har föreläggandet åstadkommit snart sagt omedelbart fullgörande av betalningsskyldigheten,
och vidare åtgärder hava icke behövt tillgripas. Ett anlitande
av denna metod mot personer, som i nu ifrågavarande hänseenden av uppenbart
trots åsidosätta sina lagliga skyldigheter, torde icke heller vara ägnat
att stöta den allmänna rättsuppfattningen. Tvärtom synes en dylik anordning
vara ägnad att tillgodose ett i vida kretsar omfattat socialt rättfärdighetskrav.
Gränsen är för övrigt synnerligen svävande mellan det fall, då
modern erhåller fattigvård oell det fall, då så ej är förhållandet, vilket framgår
bl. a. därav, att en inkomst, som i somliga kommuner anses utesluta
fattigvård, i andra med liknande levnadskostnader icke har sådan verkan.
Härtill kan läggas, att på en del håll myndigheterna för att vinna möjlighet
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
att använda tvångsmedel mot försörjarna i fråga tilldela mödrarna fattigvård,
fastän enligt eljest tillämpade principer sådan ej skulle utgått. Och på vissa
håll tillgår så, att modem utackorderar barnet men efter någon tid — stundom
med vederbörande myndighets goda minne -— underlåter att betala fosterman,
med påföljd att fosterföräldrarna begära fattigvård för barnet, varefter
arbetsföreläggande meddelas fadern och, såsom en nästan omedelbar konsekvens
därav, betalning verkställes. Ett dylikt kringgående av lagen — låt
vara i än så lovvärd mening ■— kan emellertid icke anses tilltalande. Enligt
min mening bör stöd i lag givas åt ett förfarande med arbetsföreläggande i
vissa fall, även då hjälp från det allmänna ej utgår. En liknande anordning
tillämpas, såsom av det föregående framgår, i Norge, fastän man där för
arbetspliktens fullgörande icke har att tillgå några mot våra arbetshem svarande
anstalter utan nödgas anlita tvångsarbetsanstalterna.
Av nu angivna skäl har i 72 § föreslagits arbetstvång i vissa fall för den,
som försummar sin underhållsskyldighet mot sitt barn. Därvid har det
ansetts nödigt att såsom en första förutsättning för stadgandets tillämplighet
uppställa, att försörjaren är enligt av domstol meddelat slutligt utslag
eller skriftligt, av två personer bevittnat avtal pliktig att till fullgörande av
lagstadgad underhållsskyldighet utgiva underhållsbidrag. Ett fixerande på
angivet sätt av den försumliges underhållsskyldighet torde nämligen vara en
nödvändig förutsättning för konstaterande av huruvida sådan försumlighet
förelegat, -som må föranleda arbetstvång. (Jämlikt 28 eller 29 § i lagen
örn barn utom äktenskap meddelat provisoriskt förordnande örn utgivande av
underhållsbidrag bör sålunda ej kunna ligga till grund för arbetstvång.) Vidare
bör sådant endast kunna ifrågakomma mot den, som är enligt fattigvårdslagen
ovillkorligt försörjningspliktig mot sitt barn, d. v. s. endast örn
barnet ej fyllt 16 år. Underlåtenheten bör ej vara beroende av bristande
arbetsförmåga eller dylik anledning, utan skall hava sin grund i lättja eller
liknöjdhet å försörjarens sida. Och slutligen bör ej varje underlåtenhet, som
har dylik grund, kunna föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss,
icke alltför oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran.
Det synes nämligen böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring
av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet
(lagen om barn i äktenskap 3 § och lagen örn barn utom äktenskap 3 §),
att ett ingripande från det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes
påkallat. Vid prövning av om så kan anses vara fallet, lärer hänsyn
böra tagas bland annat till vissa i det föregående omförmälda synpunkter,
nämligen angelägenheten av att barnets och moderns villkor underlättas, så att
barnet besparas onödiga umbäranden, samhällets intresse av att barnet erhåller
vård och uppfostran, som äro ägnade att göra det till en så samhällsduglig
medborgare som möjligt, och slutligen att samhället genom tvånget
mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande tryggas mot risken att förr
eiler senare nödgas ingripa genom fattigvård eller genom barnets omhändertagande.
Ett inskridande i nu föreslagen ordning mot fadern till ett barn,
vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska villkor, under det att
faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej anses böra äga rum.
Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid svårighet kunna
uppstå för avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan försämring
av barnets villkor, att samhällets inskridande är påkallat.
Jag har nu angivit de förutsättningar, under vilka arbetsföreläggande enligt
min mening skall kunna meddelas. Sådant bör kunna givas icke blott
Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.
7
föräldrar till barn utom äktenskap utan även föräldrar till barn i äktenskap.
Av stadgandet i 78 § föijer, att vad nu sagts om föräldrar gäller adoptant,
. när fråga är örn adoptivbarn.
Beträffande det förelagda arbetet torde i tillämpliga delar böra gälla detsamma
som enligt fattigvårdslagen. Den försumlige bör sålunda vara skyldig
att efter föreläggande av barnavårdsnämnden inställa sig till och efter
sin förmåga fullgöra honom å fattigvårdsanstalt (arbetshem) eller eljest anvisat
arbete. Å anstalten eller i arbetet torde ett kvarhållande böra äga
rum, intill dess grundad anledning föreligger till antagande, att han skall
söka efter förmåga fullgöra sina skyldigheter mot barnet. Är arbetsföreläggandet
grundat på att barnet omhändertagits av barnavårdsnämnden, må
arbetstvånget kunna fortgå även efter det omhändertagandet upphört. Över
längre tidsperiod än ett år i oavbruten följd torde dock kvarhållandet icke
böra i något fall utsträckas.
Örn inverkan av arbetsskyldighetens fullgörande, örn handräckning samt
om varning och tvångsarbete såsom påföljd vid underlåtenhet av eller tredska
eller dåligt uppförande vid utförande av anvisat arbete torde böra i motsvarande
tillämpning gälla bestämmelserna i 71, 72, 74, 75 och 76 §§
fattigvårdslagen.
Med utgångspunkt från ett i motionen återgivet fall angående tillämpning utskottet,
av 72 § b) i lagen om samhällets barnavård har motionären ifrågasatt sådan
ändring av ifrågavarande lagrum, att barnavårdsnämnd erhåller befogenhet
att förelägga arbetsskyldighet även i sådana fall då genom faderns resp.
moderns försumlighet icke föranledes sådan försämring av det uppehälle och
den uppfostran, som lagligen tillkommer barnet, att särskild åtgärd mot den
försumlige prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande.
Ehuru utskottet anser, att det syfte, som motionären velat främja genom
den föreslagna lagändringen, är behjärtansvärt, kan utskottet likväl icke förorda
densamma.
Arbetsföreläggande är ett tvångsmedel, som staten hittills använt för att
framtvinga försörjningsskyldighetens fullgörande av barnets fader resp. moder
i sådana fall, då eljest försämring i barnets uppehälle eller uppfostran
skulle inträffa. Uppenbart bör detta tvångsmedel icke tillgripas, därest barnet
kan utan märkbar försämring i dess uppehälle och uppfostran underhållas
av den icke försumlige partens tillgångar. I annat fall skulle arbetsföreläggandet
i själva verket innebära en tvångsåtgärd för att förhjälpa den betalande
parten att erhålla ersättning för utgift, som föranletts därav att den
andra parten icke fullgjort honom lagligen ålagd betalningsskyldighet. Att beröva
en person friheten av sådan anledning torde icke stå i överensstämmelse
med nutida rättsuppfattning. För övrigt må erinras, att lagen anvisar andra
utvägar för ernående av betalning från den försumlige, nämligen införsel i
lön och utmätning.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
Utskottet tillåter sig fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 29 april 1930.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Sydow* Almkvist, Sigfrid Hansson,
Thorberg f och Mellén, fröken Hesselgren* samt herr Hagman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Ros, Johanson i Hallagården,
Andersson i Rasjön, Johansson i Sollefteå,* Sandström, Hansson i
Trollhättan och Osberg*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering,
f) Avliden efter beslutets fattande.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
9
Statens inspektör för fattigvård
och barnavård.
Bilaga 1.
Till riksdagens andra lagutskott.
Genom beslut den 31 januari 1930 har Kungl. Majit anbefallt mig att till
utskottet avgiva av utskottet begärt yttrande över en inom andra kammaren av
herr Björk i Tryde väckt motion, nr 117, angående viss ändring i lagen örn
samhällets barnavård.
Till åtlydnad härav får jag anföra följande.
Av motionärens redogörelse för det av honom åberopade regeringsrättsutslaget
lärer framgå, att den i målet begärda handräckningen för faderns inställande
å arbetshem vägrats på den grund, att med hänsyn till moderns ekonomiska
ställning faderns underlåtenhet att utgiva honom ådömt underhållsbidrag
icke ansetts medföra sadan försämring av det uppehälle och den uppfostran,
som lagligen tillkomme barnet, att ett ingripande från det allmännas sida
i form av ett arbetsföreläggande varit påkallat.
Motionen synes sålunda avse utvidgning av arbetstvångets tillämplighetsområde
till fall, likartade med det refererade.
Över motionen har jag hört statens samtliga fattigvårds- och barnavårdskonsulenter
samt införskaffat yttranden från barnavårdsnämnderna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping och Gävle.
Av nämnda myndigheter har hälften yttrat sig i tillstyrkande riktning, medan
de övriga ställa sig avvisande mot den av motionären ifrågasatta lagändringen.
Till stöd för bifall till motionen har i huvudsak anförts, att trots de kraftiga
maktmedel, som lagen örn samhällets barnavård lagt i vederbörande myndigheters
händer för att framtvinga underhållsskyldighetens fullgörande, förekomme
det ^alltjämt att försörjaren i allt för många fall lyckades undandraga sig
honom åvilande försörjningsplikt endast genom att hänvisa till att modern försörjde
deras barn och att barnet ej lede någon nöd. Det finge betraktas som
upprörande att fadern till ett utom äktenskapet fött barn kunde undandraga
sitt barn det fastställda underhållsbidraget, ehuru han mycket väl kunde fullgöra
detsamma, endast därför att modem med uppbjudande av sina yttersta
krafter och med mycken försakelse lyckades undgå att anlita barnavårdsnämnden
i och för barnets omhändertagande eller att anropa fattigvården örn understöd
till barnet.
Å andra sidan har framhållits, att bestämmelsen i 72 § b) i lagen om samhällets
barnavård lade en mycket vittgående befogenhet i barnavårdsnämndernas
händer. Barnavårdsnämndernas möjlighet att meddela arbetsföreläggande
vöre enligt nämnda lagrum betydligt större än fattigvårdsstyrelsernas enligt
fattigvårdslagens motsvarande föreskrifter. Därest nu gällande stadganden fullt
utnyttjades, syntes möjlighet att på effektivt sätt efterhålla försumliga försörjare
i regel icke saknas.
Av de till mig inkomna yttrandena må följande återgivas.
Stockholms barnavårdsnämnd anför bland annat.
»Motionen synes närmast rikta sig mot den begränsning i fråga örn tillämpningen
av förevarande stadgande, som ligger i kravet på att underlåtenheten
10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
skall vara av icke alltför ringa betydelse med hänsyn till barnets uppehälle
och uppfostran. Uppställandet av denna förutsättning torde få antagas hava
föranletts av hänsyn till angelägenheten av att man vid införande i lagstiftningen
av en nyhet av mera genomgripande betydelse — det gällde dock att
kunna beröva en person friheten på förut icke medgivna grunder bör framgå
med viss försiktighet. . . . „ , „
Enligt nämndens erfarenhet har stadgandet redan i sm nuvarande lorm hatt
en utomordentligt god verkan såsom medel att tvinga försumliga försörjare, att
fullgöra sin underhållsplikt. På grund härav och då bestämmelsen ännu icke
varit i tillämpning mer än några få år synes det icke tillrådligt att redan nu
företaga en utvidgning av densamma. Härför torde krävas längre erfarenhet.»
Norrköpings barnavårdsnämnd anför bland annat, att grundtanken i 72 § b)
i barnavårdslagen syntes vara att i det minderåriga barnets intresse skapa ett
särskilt tvångsmedel mot underhållsskyldig, som genom lättja^ och liknöjdhet
föranledde försämring i barnets rätt till försörjning. Barnavårdsnämndens
ingripande i sådana fall, då barnets rätt och bästa • trots den underhallsskyldiges
försummelse — ej i något avseende äventyrades, agde . däremot närmast
karaktären av en handräckning åt den andra underhållsskyldige. Då man toge
i betraktande dels den omständigheten, att föräldrarna i förhållande till barnet
och samhället rätteligen borde svara solidariskt för underhållet och att ^det
alltså vore ett den ej försumliges privata intresse att av den andre söka åter
den del av kostnaden, som han borde bära, dels ock den omständigheten att i
andra fordringsförhållanden människor emellan fullt lika ömmande skäl kunde
av den berättigade åberopas utan att dock lagen funnit anledning att gynna denne
med ett särskilt tvångsmedel, kunde man hysa betänkligheter mot att tillerkänna
fader eller moder, som vore i ständ att ensam bära hela kostnaden för
barnets underhåll, en sådan förmån.
I samma riktning uttalar sig Malmö barnavårdsnämnd, som i ett längre yttrande
bland annat framhållit, att det i motionen åberopade rättsfallet ej kan
anses vara prejudicerande. Med hänsyn till de beaktansvärda synpunkter, som
nämnden anfört, har jag ansett mig böra härjämte foga en avskrift av nämndens
yttrande.
I det från Gävle barnavårdsnämnd inkomna yttrandet framhalles, att genom
en lagändring i den riktning motionen avsåge skulle arbetsföreläggandet närmast
få karaktären av att vara ett straff. Det vore icke utan att man i detta
sammanhang komme att tänka på ett återupplivande i modem form av den
gamla bysättningen.
En av konsulenterna har anfört i huvudsak följande:
Försök att med stöd av bestämmelserna i 71 § i lag örn. fattigvården och 72 §
i lagen örn samhällets barnavård komma till rätta med mindre ansvarskännande
barnafäder hade allt för ofta misslyckats. Orsakerna till detta negativa resultat
av dessa lagparagrafers tillämpning kunde vara olika; någon gång vöre
arbetsföreläggandet givet av fel myndighet, beroende på svårigheten att avgöra
örn ett ärende tillhör fattigvårdsstyrelsens eller barnavårdsnämndens verksamhetsområde;
en annan gång kunde det vara den kommunala myndighetens oförmåga
att avgöra hur ett sådant ärende skulle behandlas och slutligen kunde
även den möjligheten tänkas förekomma, att vederbörande landsfiskal hade ett,
från barnavårdsnämndens synpunkt sett, allt för gott hjärta gent emot den.
vars införpassande till arbetshem begärts. I flertalet fall hade det dock varit
den snäva gräns, som de lagstiftande myndigheterna, för att undvika allt för
grovt missbruk av dessa bestämmelser, dragit för lagens tillämpning. Mot ut
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
11
vidgandet av denna gräns hyste konsulenten starka betänkligheter, huvudsakligast
därför, att så många av de kommunala organen hade visat sig sakna
möjlighet avgöra, vad som vore en lagbestämmelses innehåll och ändamål samt
så gärna låtit känsloskäl vara avgörande vid besluts fattande. I mångå fall
hade de också svårt att hålla sig inom lagens ram. Ett typiskt fall härför utgjorde
det av motionären refererade.
Bland de av mig hörda myndigheterna äro sålunda meningarna delade rörande
behovet och lämpligheten av den ifrågasatta lagändringen. Å ena sidan
har framhållits önskvärdheten av att arbetstvång kan tillämpas även i de av
motionären avsedda fallen men å andra sidan göras, särskilt av de större städernas
barnavårdsnämnder, gällande vissa betänkligheter. Dessa synas i och
för sig motiverade, och med hänsyn till att ifrågavarande nämnder få anses
sitta inne med den största erfarenheten på förevarande område synes man
icke kunna undgå att tillerkänna deras invändningar ökad betydelse.
Av de medel, barnavårdsnämnderna för närvarande äga för att av fadern
till ett barn utkräva hans bidrag till barnets uppehälle, torde arbetsföreläggandet
vara bland de kraftigaste, avsett att användas, då de övriga visat sig
verkningslösa. Arbetstvånget innebär en ganska väsentlig inskränkning i den
underhållsskyldiges personliga frihet och har med hänsyn härtill ansetts böra
komma till användning blott under vissa förutsättningar.
Såvitt mig är bekant, har —■ såsom också vitsordas av de flesta myndigheter,
vars yttranden jag inhämtat — arbetstvånget i dess nuvarande utformning
på det hela taget fungerat tillfredsställande och visat sig vara ganska effektivt,
när det gäller att förmå en tredskande barnafader att fullgöra sin underhållsskyldighet.
Att använda arbetsföreläggandet såsom radikalmedel för att i
varje fall indriva uteblivet uppfostringsbidrag har aldrig varit avsett.
Jag får i detta sammanhang hänvisa till vad föredragande departementschefen
vid framläggande för 1924 års riksdag av proposition (nr 150) med förslag
till lag örn samhällets barnavård m. m. anförde i förevarande ämne. Han yttrade
därvid bland annat (sid. 209—210).
»Varje underlåtenhet, som har sin grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens
sida, bör ej kunna föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke
alltför oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran.
Det synes nämligen böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av
det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet (lagen örn barn
i äktenskap 3 § och lagen örn barn utom äktenskap 3 §), att ett ingripande från
det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid prövning
av örn så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bland annat till
vissa i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten av att
barnets och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas onödiga umbäranden,
samhällets intresse av att barnet erhåller vård och uppfostran, som äro
ägnade att göra det till en så samhällsduglig medborgare som möjligt, och slutligen
att samhället genom tvånget mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande
tryggas mot risken att förr eller senare nödgas ingripa genom fattigvård
eller genom barnets omhändertagande. Ett inskridande i nu föreslagen ordning
mot fadern till ett barn, vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska
villkor, under det att faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan sålunda ej
anses böra äga rum. Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde emellertid
svårighet kunna uppstå för avgörande, huruvida försummelsen föranleder sådan
försämring av barnets villkor, att samhällets inskridande är påkallat.»
Av det anförda torde framgå, att lagstiftaren tagit sikte på att barnets bästa
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
skall tillgodoses. De av departementschefen anförda skälen för arbetstvångets
tillämplighetsområde synas mig fortfarande bärande. Med föräldrarnas inbördes
mellanhavanden tager lagen i detta sammanhang icke någon direkt befattning.
Beträffande det i motionen refererade rättsfallet får jag åberopa de synpunkter
härutinnan, som Malmö barnavårdsnämnd i bifogade yttrande framhållit,
och ansluter jag mig för egen del till den uppfattningen, att berörda
rättsfall ej kan anses prejudicerande. Det lärer icke vara tillrådligt att till utgångspunkt
för en lagändring taga ett icke prejudicerande rättsfall och därpå
byggda slutsatser.
Även örn motionens syfte kan anses behjärtansvärt, lära emellertid betänkligheter
kunna resas mot att nu upptaga frågan till närmare omprövning. Lagen
örn samhällets barnavård har ju varit gällande endast ett fåtal år. Härunder
synes man hava baft övervägande gynnsamma erfarenheter vid dess tillämpning.
När det gäller, ett så pass kännbart ingrepp i den enskildes frihet som det,
varom här är fråga, lärer man böra avvakta ytterligare en längre tids lärdomar,
innan man går in för en utsträckning av arbetstvångets användning till
andra fall än dem, som ursprungligen avsetts.
På grund härav och under åberopande av vad i övrigt i det föregående anförts
får jag avstyrka bifall till förevarande motion.
Stockholm i statens fattigvårds- och barnavårdsinspektion den 20 februari
1930.
G. H. von Koch.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
13
Bilaga 2.
Till
Statens inspektör för fattigvård och barnavård,
Herr Kanslirådet G. H. von Koch,
Kungl. Socialdepartementet,
Stockholm.
I skrivelse den 1 innevarande februari Ilar yttrande från Malmö stads barnavårdsnämnd
begärts rörande en av herr Björk i Tryde vid årets riksdag väckt
motion, nr 117, angående viss ändring i lagen örn samhällets barnavård, i anledning
varav jag får anföra följande:
Av innehållet i motionen framgår, att åbosonen A. genom utslag förklarats
vara fader till ett utom äktenskapet fött barn och tillika förpliktats att utgiva
30 kr. i månaden såsom underhåll till ifrågavarande barn från den
18 nov. 1926 tills det barnet fyllt 16 år. Emellertid uraktlät A. att fullgöra
den honom sålunda åvilande försörjningsplikten, varför barnavårdsnämnden i
Tryde »förskotterade» underhållsbidraget och tillika beslöt att jämlikt § 72
i lagen örn samhällets barnavård meddela A. arbetsföreläggande. Sedan berörda
beslut om arbetsföreläggande blivit A. delgivet erlades av honom 30 kr. och
förband han sig tillika att därefter månatligen utgiva honom åvilande underhållsbidrag,
i anledning varav barnavårdsnämnden lät vid vad i saken åtgjorts
bero. A. underlät emellertid att fullgöra vad han sålunda åtagit sig och anhöll
förty barnavårdsnämnden hos vederbörande landsfiskal örn handräckning för
A: s inställande å arbetshem. Landsfiskalen förklarade att »som av handlingarna
ej framginge, att A. genom lättja eller liknöjdhet ådragit sitt minderåriga
barn sådan nöd, att fattigvård enligt 1 § i lagen örn fattigvården måst
lämnas barnet, ansökningen ej kunde bifallas». Över landsfiskalens berörda
resolution anförde barnavårdsnämnden besvär hos Länsstyrelsen, som emellertid
ej fann skäl göra ändring, »enär med hänsyn till vad i målet blivit upplyst
angående moderns till ifrågavarande barn ekonomiska ställning, sådana förhållanden,
som avsåges i § 72 mom. b i lagen örn samhällets barnavård, ej
kunde anses föreligga, samt den begärda handräckningen sålunda lagligen ej
kunnat lämnas». Regeringsrätten, varest barnavårdsnämnden anförde besvär,
fann ej skäl göra ändring i Länsstyrelsens utslag.
Motionären har nu hemställt att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Majit hemställa om sådan ändring i lagen örn samhällets barnavård att, i fall
som det påtalade, lagen måtte lämna effektiv utväg till barnafaderns tvingande
till att fullgöra honom åliggande försörjningsskyldighet.
Jag har haft anledning att tidigare ägna detta fall intresse, enär detsamma
av barnavårdsnämnden i Tryde för yttrande underställts Sk. barnavårdsförbundet,
inom vars arbetsutskott jag för kort tid sedan hade tillfälle att framlägga
mina synpunkter, varvid jag särskilt ansåg mig böra betona — med
anledning av ifrågasatt motion till Riksdagen — att Regeringsrättens berörda
utslag icke finge anses vara av prejudicerande karaktär. Vid granskning av
innehållet i de mig då tillställda handlingarna fann jag anledning att fram
-
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
ställa anmärkning mot detta ärendes behandling hos barnavårdsnämnden, i det
av handlingarna ifråga framgick, att nämnden »förskotterat» underhållsbidrag,
vilket enligt nämndens förmenande icke kunde anses innebära ett omhändertagande
för samhällsvård. Då emellertid gränsdragningen härvid vore av avgörande
betydelse för blivande arbetsföreläggande ■— i det antingen mom. a
eller mom. b i § 72 av lagen örn samhällets barnavård skulle tillämpas •— ansåg
jag, att ärendet formellt bort läggas till rätta. Men även i fortsättningen
synes tveksamhet hava gjort sig gällande, ty landsfiskalen åberopade 1 § i lagen
om fattigvården i stället för att hänvisa till lagen örn samhällets barnavård. Länsstyrelsen
däremot ansåg sig böra åberopa § 72 i nyssnämnda lag och ansåg
tydligen att mom. b varit å fallet tillämpligt, vilket emellertid torde kunna
ifrågasättas, enär ju barnavårdsnämnden »förskotterat» underhållsbidrag, vilket
i detta sammanhang synes böra så fattas att samhällsvård förelegat.
Utgående från att själva motionen syftar på tillämpningen av mom. b i § 72,
vilket synes vara fallet, får jag vidare anföra:
Ifrågavarande moment, som är avsett att komma till användning, när sålunda
varken fattigvård eller barnavård föreligger, stadgar skyldighet att efter föreläggande
av barnavårdsnämnden inställa sig å arbetshem för den, som enligt
av''domstol meddelat slutligt utslag eller skriftligt av två personer bevittnat
avtal, är pliktig att till fullgörande av lagstadgad underhållsskyldighet utgiva
underhållsbidrag till sitt barn, som ej fyllt sexton år, men av lättja eller liknöjdhet
underlåter att fullgöra denna plikt och härigenom föranleder sådan försämring
av det uppehälle och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet,
att särskild åtgärd prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande.
Den springande punkten vid tillämpningen av detta moment är avgörandet
huruvida vederbörandes underlåtenhet kan anses föranleda sådan försämring
av barnets uppehälle och uppfostran, att särskild åtgärd prövas påkallad. Eör
att något söka belysa de synpunkter, som vid ifrågavarande moments tillkomst
anlades, anser jag mig böra hänvisa till vad av dåvarande chefen för Socialdepartementet
till statsrådsprotokollet av den 29 febr. 1924 anfördes. Departementschefen
yttrade sålunda bl. a. följande:
»Underlåtenheten bör ej vara beroende av bristande arbetsförmåga eller dylik
anledning, utan skall hava sin grund i lättja eller liknöjdhet å försörjarens
sida. Och slutligen bör ej varje underlåtenhet, som har dylik grund, kunna
föranleda arbetstvång, utan den skall vara av viss, icke allt för oväsentlig
betydelse med hänsyn till barnets uppehälle och uppfostran. Det sjmes nämligen
böra fordras, att den skall föranleda sådan försämring av det uppehälle
och den uppfostran, som lagligen tillkomma barnet, att ett ingripande från
det allmännas sida i form av arbetsföreläggande befinnes påkallat. Vid prövning
av, örn så kan anses vara fallet, lärer hänsyn böra tagas bl. a. till vissa
i det föregående omförmälda synpunkter, nämligen angelägenheten av att barnets
och moderns villkor underlättas, så att barnet besparas onödiga umbäranden,
samhällets intresse av att barnet erhåller vård och uppfostran, som äro
ägnade att göra det till en så samhällsduglig medborgare som möjligt, och
slutligen att samhället genom tvånget mot fadern till bidragsskyldighetens fullgörande
tryggas mot risken att förr eller senare nödgas ingripa genom fattigvård
eller genom barnets omhändertagande. Ett inskridande i nu föreslagen
ordning mot fadern till ett barn, vars moder befinner sig i särdeles goda ekonomiska
villkor, under det att faderns villkor äro jämförelsevis knappa, kan
sålunda ej anses böra äga rum. Endast i ytterst sällsynta undantagsfall torde
emellertid svårighet kunna uppstå för avgörande, huruvida försummelsen för
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26. 15
anleder en sådan försämring av barnets villkor, att samhällets inskridande är
påkallat.»
Av sagda yttrande torde man vara berättigad att draga den slutsatsen, att
arbetsföreläggande -— såsom innebärande ett för individen synnerligen allvarligt
ingrepp i den personliga friheten -—- är att betrakta som ett för familjerätten
specifikt exekutionsmedel, som icke bör kunna tillgripas i andra fall än
där samhällets berättigade anspråk det fordra med hänsyn antingen till vikten
av att gällande lagbestämmelser åtlydas eller att samhället säkrar sig mot utgifter,
som vid tillgång till dylikt tvångsmedel icke behövt uppstå. Det sagda
giver ''otvetydigt vid handen att den prövning, som bör föregå ett beslut örn
arbetsföreläggande enligt nu ifrågavarande moment, skall göras ytterligt noggrant
med särskild avvägning mellan å ena sidan barnets rätt och å den andra
den försörjningspliktiges anspråk på frihet. Vanliga civila fordringar — vilkas
utbekommande ofta nog kan vara lika behjärtansvärt —- lia icke utrustats
med denna särskilda form för exekution, vilket i och för sig giver anledning
till iakttagande av yttersta försiktighet vid tillämpningen av paragrafen överhuvud
men dess andra moment särskilt.
Beträffande Malmö stads barnavårdsnämnds erfarenheter i nu ifrågavarande
avseende bör påpekas, att några svårigheter vid tillämpningen av morn. b icke
yppat sig, på ett undantag när, vid vilket jag anser mig böra dröja.
År 1927 meddelades direktören T. i Stockholm arbetsföreläggande enligt
§72 mom. b, och beslutet blev honom i vederbörlig ordning delgivet. Enär han
icke ställde sig föreläggandet till efterrättelse måste ansökan om handräckning
ingivas till Överståthållarämbetet, som emellertid ifrågasatte huruvida åberopade
moment kunde i fallet tillämpas. Med anledning, härav ingav jag en
längre skrivelse i ärendet, varefter handräckningsansökningen bifölls. Innehållet
i sagda skrivelse torde vara av intresse. Efter att hava i korthet redogjort
för momentets tillämplighet hänvisade jag till följande uttalande av kanslisekreteraren
i Socialdepartementet Nils Moureau (återgivet i »Tidskrift för
barnavård och ungdomsskydd» nr 2 år 1926) :
»Men hur skall man gå till väga för att kunna avgöra, om barnets lagliga
uppehälle och uppfostran försämrats genom barnafaderns försumlighet? Då
modern har jämförelsevis god inkomst och hon kanske har barnet inackorderat
hos sina föräldrar, som måhända äro ganska välbärgade, kan nian då anse, att
det har någon betydelse om barnafaderns bidrag erlägges eller ej? Vid första
övervägande kan det synas som örn under sådana omständigheter detta ej vore
förhållandet. Tänker nian emellertid närmare på saken, kommer man dock
ganska snart till en annan uppfattning. Det uppfostringsbidrag, varom dom
meddelats, skall grunda sig på bestämmelserna i 3 § av lagen örn barn utom
äktenskap’, där det sägs, att »barnet njute av föräldrarna uppehälle och uppfostran
efter ty med avseende å båda föräldrarnas villkor ma anses skäligt».
När ett uppfostringsbidrag på det sättet blivit avpassat efter bägge föräldrarnas
villkor, torde det utan vidare vara uppenbart, att, om den ene av dem
uraktlåter att fullgöra sin skyldighet, så inverkar det på barnets lagliga rätt,
även om barnet icke för ögonblicket utsattes för lekamlig nöd. Att under sådana
omständigheter skäl till ingripande enligt 72 § mom. b föreligger torde få anses
vara klart.»
Även örn jag icke helt och hållet anser mig kunna dela denna uppfattning,
anser jag dock att ett åsidosättande utav fullgörandet av ett genom dom fastställt
underhållsbidrag måste anses inverka försämrande på barnets lagliga rätt
till underhåll. Riktigheten av den konklusion, som kanslisekreterare Moureau
härav drager, vågar jag dock i viss mån bestrida. För tillämpning av momentet
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.
fordras ju att det skall vara fråga om sådan försämring av det lagliga underhållet
att särskild åtgärd prövas påkallad för att framtvinga underhållsskyldighetens
fullgörande. Med denna formulering anser jag lagstiftaren hava velat
säga ifrån, att icke varje försämring skall kunna föranleda ingripande enligt
§ 72 morn. b, utan det skall vara fråga örn en försämring av icke allt för
oväsentlig betydelse med hänsyn till barnets levnadsförhållanden — en uppfattning
vars riktighet synes erhålla stöd i Departementschefens ovan berörda
uttalande till statsrådsprotokollet. Jag menar med andra ord, att den blotta
omständigheten, att underlåtenhet på grund av lättja eller liknöjdhet föreligger,
icke utan vidare får anses medföra rätt till ingripande med arbetsföreläggande''
utan bör vid frågan härom de faktiska omständigheterna i ärendet — som ovan
framhållits — göras till föremål för en synnerligen noggrann prövning med
tagen hänsyn till alla de omständigheter, som av Departementschefen anförts.
Att man måste aflägga dylika synpunkter vid prövningen anser jag vara beroende
på exekutionsformens säregna karaktär av ett frihetsberövande, ty man
får icke lämna ur sikte, att ingreppet är av så allvarlig karaktär, att det icke
annat än vid nödtvång bör kunna komma i fråga.
Beträffande så den föreliggande motionen anser jag — under åberopande
av vad ovan anförts — att densamma icke tillräckligt tagit hänsyn till de
speciella omständigheter, under vilka förevarande moment vuxit fram, och med
hänsyn jämväl till de upplysningar, som jag erhållit från föredraganden i Regeringsrätten
angående ifrågavarande ärendes formella läge, anser jag den av motionären
föreslagna åtgärden obehövlig. Som jag förut framhållit får icke Regeringsrättens
berörda utslag anses vara av prejudicerande natur, och under sådana
förhållanden kan jag icke inse att en omredigering av lagrummet ifråga
skulle på något sätt kunna vara ägnad att för framtiden undanröja de svårigheter
för vilka motionären gjort sig till tolk.
Malmö den 4/2 1930.
För Malmö stads Barnavårdsnämnd
Åke Bylander.
Stockholm 1930. Kongl. Hovboktryckeriet Idans Tryckeri-A .-B.
306684
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.