Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om reformering av hyreslagstiftningen.

1930-05-06 · 31 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 31 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:29, Utlåtande i anledning av väckt motion om reformering av hyreslagstiftningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till riksdagens kansli den 9 maj 1930 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om reformering av hyreslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 259,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Hage m. fl. hemställt, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj: t hemställa, att Kungl. Maj: t måtte

låta utreda, huruvida och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglera förhållandet

mellan hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av år

1907 örn nyttjanderätt till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923 med

vissa bestämmelser rörande hyra m. m. — måtte sammanföras i en modem

hyreslag, som samtidigt utformas under hänsynstagande till nutida förhållanden

inom detta område samt i en social och humanitär anda efter ungefärligen

de grundsatser, som i motionen antytts.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

Grundläggande för den rättsliga regleringen av avtalsförhållandet mellan

hyresvärd och hyresgäst äro de bestämmelser örn hyra, vilka såsom ett 3 kapitel

sammanfattas i lagen den 14 juni 1907 örn nyttjanderätt till fast egendom.

De abnorma förhållanden på bostadsmarknaden, som framkallades av världskriget,

föranledde utomordentliga inskridanden i lagstiftningsväg, vilka bland

annat väsentligen begränsade den eljest principiellt fria avtalsrätten på hyresmarknaden,

särskilt i vad rörde hyressättningen och uppsägningsrätten. Det första

inskridandet, vilket angavs vara av temporär natur, skedde genom lagen den

25 maj 1917 med vissa bestämmelser mot oskälig hyresstegring m. m. Nya lagar

med vissa ändrade bestämmelser i samma ämne utfärdades den 14 juni 1918

(nr 380), den 19 juni 1919 (nr 331), den 30 juni 1920 (nr 361) och den 17

juni 1921 (nr 309). Den sista av dessa skulle äga giltighet till och med den

30 september 1923. I proposition 1922, nr 250, föreslog Kungl. Maj:t riksdagen,

att nämnda lag skulle erhålla giltighet under ytterligare ett år. Detta förslag

vann ej riksdagens bifall, vadan 1921 års lag trädde ur kraft vid den ursprungligen

fastställda tidpunkten.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 24 haft. (Nr. 29.)

Gällande

rätt.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

I brev av samma dag som propositionen, anbefallde Kungl. Maj :t socialstyrelsen

att, efter länsstyrelsernas hörande, före den 1 november 1922 inkomma med

yttrande och förslag dels till eventuellt erforderliga övergångsbestämmelser vid

nämnda lags avveckling och dels till sådana ändringar i den allmänna hyreslagstiftningen

eller andra författningsföreskrifter av icke provisorisk natur, som

styrelsen kunde finna påkallade och lämpliga för att efter avvecklingens genomförande

underlätta åtkomsten och bevarandet av bostad eller som eljest funnes

vara motiverade av de under hyresstegringslagstiftningens tillämpning vunna

erfarenheter. I sistnämnda hänseenden skulle styrelsen särskilt undersöka, huruvida

och på vad sätt stadigvarande bestämmelser av likartat innehåll som föreskrifterna

i 8 § 7 mom. samt i 13 och 19 §§ i 1921 års lag (nr 309) lämpligen

kunde meddelas.

Av de i brevet angivna bestämmelser i 1921 års hyresstegringslag, vilkas bibehållande

borde undersökas, avsågo 8 § 7 mom. legalisering av hyresbetalning

per månad i fråga örn smålägenheter, 13 § kommunal bostadsförmedling samt

19 § straff för hyresocker.

Sedan socialstyrelsen den 2 december 1922 inkommit med anbefallt yttrande

och förslag, avlät Kungl. Majit 1923 proposition (nr 33) till riksdagen med

förslag till lag med vissa bestämmelser rörande hyra. Socialstyrelsens utlåtande

är såsom bilaga B fogat till propositionen. Över propositionen avgav första lagutskottet

utlåtande (nr 6). Sedan riksdagen, med godkännande av utlåtandet,

för sin del antagit lagförslaget, utfärdade Kungl. Majit den 10 mars 1923 lag

med vissa bestämmelser rörande hyra (nr 31).

Vad angår innehållet i denna lag må här i korthet erinras örn följande.

I l—5 §§ meddelas bestämmelser, huvudsakligen åsyftande att reglera vissa

rättsförhållanden, som stodo i omedelbart sammanhang därmed, att 1921 års

hyresstegringslag upphörde att gälla. Örn än formellt av stadigvarande beskaffenhet

hava hithörande bestämmelser enligt sakens natur numera i allt väsentligt

förlorat praktisk betydelse.

Genom 6 § legaliseras hyresbetalning per månad i fråga örn bostadslägenheter

örn högst fyra rum, kök däri inbegripet.

Enligt 7 § kan hyresgäst i fall, där hyresavtal uppsagts på grund av försummad

hyresbetalning, återvinna hyresrätten genom att senast å tolvte söckendagen

efter uppsägningen erlägga hyran. I anslutning härtill meddelas i paragrafen

vissa bestämmelser örn anstånd med vräkningsbeslut i här åsyftade fall

av uppsägning.

Bestämmelserna i 8 §, vari ändring skett genom lag den 11 maj 1928 (nr 100),

avse att tekniskt underlätta själva inbetalningen av hyran.

I 9 § meddelas bestämmelser rörande kommunal bostadsförmedling.

Åt 10 § gavs enligt lagens slutstadgande endast temporär giltighet, nämligen

till och med den 30 september 1926. Paragrafen, som alltså numera upphört att

gälla, innehöll vissa bestämmelser örn straff för hyresocker.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

3

Vad slutligen angår 11 § begränsar denna rätten att träffa avtal om framtida

tvisters hänskjutande till skiljemäns avgörande. Bestämmelserna avse närmast

att förhindra, dels att nyttjanderättslagens tvingande regler rörande ogiltigheten

av vissa förbehåll örn förverkande av hyresrätt skulle kunna sättas ur

kraft genom användande av skiljemannaförfarande vid slitande av tvister rörande

hyresavtalets bestånd, dels att i vissa fall åt skiljenämnd gåves en för

endera parten ensidig sammansättning.

I fråga örn lagens förarbeten må framhållas, att de särskilda frågor, vilka

jämlikt Kungl. Maj:ts den 28 april 1922 åt socialstyrelsen lämnade utredningsuppdrag

skulle undersökas, redovisades i styrelsens utlåtande den 2 december

samma år och sedermera vunno beaktande i bestämmelserna i 6, 9 och 10 §§ av

1923 års lag. Härutöver infördes i lagen, i anslutning till förslag av socialstyrelsen,

bestämmelserna i 7, 8 och 11 §§.

Med avseende å bestämmelser om vräkning av hyresgäst må erinras, att genom

lag den 29 maj 1925 (nr 142) i 193, 194, 195 och 212 §§ utsökningslagen

vidtagits ändring huvudsakligen av innehåll, att beslut örn vräkning ej må gå

i verkställighet, förrän fyra dagar förflutit, efter det vederbörande erhållit del

av beslutet.

Efter den jämförelsevis ingående prövning, som ägnades åt hyreslagstiftnin- Vissa niotio
gen

vid 1923 års riksdag, hava olika frågor på detta område motionsvägen bragts ”hyreslaf6

å bane vid upprepade tillfällen, nämligen vid 1924, 1925 och 1927 års riksdagar, stiftningen

efter år 1923.

Vid 1924 års riksdag väckte herr Hage m. fl. i andra kammaren motion 1924 års riks(nr

279). dag.

I motionen hava motionärerna, under hänvisning till vad i motionen anförts

och under uttalande av meningen, att näst sista stycket i 10 § lagen den

10 mars 1923 med vissa bestämmelser rörande hyra (se nedan) helst borde

borttagas, hemställt, att riksdagen, under uttalande av den förväntan, att ett

utarbetat förslag till omändring av hyreslagstiftning i en i motionen antydd

riktning fortast möjligt förelädes riksdagen, måtte för sin del besluta, att § 10

i den av 1923 års riksdag antagna »Lag med vissa bestämmelser rörande hyra»

skulle hava följande ändrade lydelse:

Den ■—• — — vederlag, av vad slag det vara må, som med hänsyn till ej

mindre lägenhetens beskaffenhet och det allmänna läget på bostadsmarknaden

än även omkostnaderna för fastigheten och förhållandena i övrigt är att anse

som oskäligt, straffes med böter fr. o. m. 100 t. o. m. 10,000 kronor eller med

fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning — — — tillgång till lägenhet.

Fälles någon — — — avtalat vederlag.

Nyssnämnda lagrum hade följande lydelse:

10 §.

Den som vid uthyrning av lägenhet, möblerad eller omöblerad, eller vid

överlåtelse av hyresrätt till sådan lägenhet tager eller för sig eller annan betingar

vederlag, av vad slag det vara må, som, enligt vad han insett eller bort

inse, är uppenbart oskäligt, straffes med böter från och med tjugufem till och

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

med tiotusen kronor eller med fängelse i högst ett år. Såsom uthyrning av lägenhet

skall anses även upplåtande eller överlåtande av delägarrätt i fastighet

eller i bolag eller förening, som äger fastighet, när avtalets syfte uppenbarligen

är att vinna eller bevara tillgång till lägenhet.

Vad i första stycket stadgas äge dock ej tillämpning, där av omständigheterna

framgår, att sådant förfarande, som där beskrives, icke inneburit utnyttjande

av annan peisons trångmål med avseende å möjligheten att vinna eller

bevara tillgång till en efter hans förhållanden nödig lägenhet.

Fälles någon till straff för brott, som i denna § sägs, må domstolen, efter ty

skäligt finnes, kunna förplikta gärningsmannen att utgiva, helt eller delvis,

värdet av taget eller avtalat vederlag.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 25).

Häri anförde utskottet i huvudsak följande.

Motionärerna hade, förutom yrkandet örn viss ändring av 10 § i 1923 års

hyreslag, ifrågasatt, att riksdagen skulle giva uttryck åt en förväntan, att ett

förslag till ändring av gällande hyreslagstiftning i av motionärerna närmare angiven

riktning måtte snarast möjligt föreläggas riksdagen. De åtgärder, vilkas

vidtagande motionärerna i första hand åsyftat, vore dels införande av företrädesrätt

för hyresgäst att vid hyrestidens utgång förhyra lägenheten (s. k. optionsrätt),

dels införande av bestämmelser, som effektivt tillgodose hyresgästs krav

på att lägenheten hölles i gott skick, dels slutligen införande av s. k. normalkontrakt.

Dessa av motionärerna framförda krav föranledde utskottet att till en början

erinra örn de lagstiftningsåtgärder inom hyresrättens område, som under

de närmast gångna åren vidtagits i vårt land.

Jämväl erinrades örn de av socialstyrelsen verkställda förarbetena till sistnämnda

lag, vid vilken även vissa av motionärerna berörda spörsmål varit föremål

för behandling, ävensom det professorn V. Lundstedt den 10 mars 1923

lämnade utredningsuppdrag, vilket ledde till det av Lundstedt den 1 november

1923 avgivna betänkandet »Förberedande utredning av vissa principer för

reformering av hyresrätten» (St. off. utredn. 1923: 76).

Utskottet erinrade, att utskottet i sitt år 1922 avgivna utlåtande, nr 23, förklarat

sig hysa den förväntan, att Kungl. Majit allt förfarande skulle komma

att med uppmärksamhet följa utvecklingen av förhållandena på bostadsmarknaden.

En sådan förväntan ville utskottet uttala även i anledning av ifrågavarande

motion. Utskottet ansåg dock icke, att skäl för det dåvarande förelåge för

att riksdagen skulle till Kungl. Majit avlåta en framställning med förordande

av motionärernas speciella önskemål på ifrågavarande område. Såsom av den i

utskottsutlåtandet lämnade redogörelsen framginge, hade nämligen redan viktiga

steg till reformering av hyresrätten tagits såväl genom 1923 års lagstiftning

som genom den av Lundstedt utförda förberedande utredningen. Utskottet

ville i detta sammanhang även erinra därom, att chefen för justitiedepartementet

vid remissen av 1924 års statsverksproposition i andra kammaren lämnat den

upplysning, att orsaken till att något förslag i ämnet till 1924 års riksdag icke

kunde ställas i utsikt, vore att finna i det förhållandet, att ifrågavarande spörsmål

visat sig tarva en grundligare och mångsidigare undersökning än som kunnat

medhinnas. Enligt utskottets mening funnes sålunda grundad anledning att

vänta, att frågan örn en social hyreslagstiftning i hela dess vidd, så snart förhållandena

det medgåve, komme att föreläggas riksdagen. Vid sådant förhållande

fann utskottet det ej vara lämpligt att, innan utredningsarbetet avslutats, när
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottet utlåtande Nr 29. 5

mare ingå på de olika reformfrågor, som i detta avseende i motiveringen till

motionen berörts.

Vad anginge den av motionärerna föreslagna ändringen av den s. k. hyresockerparagrafen

i 1923 års lag, erinrade utskottet till en början, att, då lagförslaget

genom proposition nr 31 förelädes 1923 års riksdag, inom andra kammaren

av herrar Hage och Sjöström väcktes en motion, nr 210, däri föreslogs,

att 10 § måtte erhålla samma lydelse, som uti ifrågavarande motion (AK

279/1924) föreslagits.

Första lagutskottet förklarade sig i avgivet utlåtande, nr 6, icke kunna

biträda det i nyssnämnda motion framställda yrkandet. Att, såsom motionärerna

föreslagit, belägga med straff tagandet eller betingandet av för högt

vederlag, även då den tilltalade varken insett eller ens bort inse, att vederlaget

varit oskäligt, ansåg utskottet icke stå i överensstämmelse med svensk

rättsuppfattning. Vad anginge den av samma motionärer föreslagna uppräkningen

av de omständigheter, som skulle tagas i betraktande vid avgörande

av frågan, huruvida ett vederlag vore att anse som oskäligt, borde

anmärkas, att berörda omständigheter vid prövning av nämnda fråga måste

komma under bedömande även utan att desamma omnämndes i lagen.

Uppräkningen kunde icke heller, såsom framginge av motionärernas förslag,

göras fullständig, utan måste avslutas med en hänvisning till »förhållandena

i övrigt». Slutligen ville utskottet erinra, att det, såsom socialstyrelsen

framhållit, icke torde vara möjligt att genom ockerbestämmelser effektivt

ingripa i hyresprisbildningen och därigenom förekomma en befarad allmän

hyresstegring. Motionen blev också av riksdagen avslagen.

Utskottet fann i 1924 års utlåtande icke skäl föreligga, som kunde motivera

ett frångående av den uppfattning, utskottet år 1923 intog vid behandlingen av

samma fråga. Förutom de skäl, som då anfördes för utskottets ståndpunkt, ville

utskottet ytterligare erinra, att, såsom lagrådet anfört, allvarliga betänkligheter

mötte mot att över huvud belägga med straff ett förfarande, som, då

det eljest förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är underkastat

ansvar. Dessa betänkligheter måste givetvis väga ännu tyngre, örn, på sätt

motionärerna föreslagit, straffbestämmelsernas räckvidd utsträcktes. Särskilt

gentemot förslaget om borttagande av paragrafens andra stycke ville utskottet

ennia, att den i nämnda stycke givna bestämmelsen, såsom ock professor Lundstedt

i sin ovanberörda utredning framhållit, vore den centrala i ockerbegreppet,

så att ocker ej rätteligen kunde anses straffbart, örn det ej innebure ett utnyttjande

av annans trångmål.

På grund av vad sålunda anförts, hemställde utskottet, att motionen ej måtte

föranleda någon riksdagens åtgärd, vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Vid 1925 års riksdag väckte herr Samuelsson m. fl. i andra kammaren motion 1925 års riks(nr

231) angående omarbetning av gällande allmänna hyreslagstiftning. <Jag‘

De av motionärerna berörda önskemålen avsågo i huvudsak hyresgästs optionsrätt

eller rätt att under vissa förhållanden få kvarstanna i av honom förhyrd

lägenhet jämväl efter hyrestidens utgång, effektiv lagstiftning mot hyror,

som överstego den allmänna prisnivån på hyresmarknaden, reformering av

vräkningsförfarandet, bättre skydd för rätt till lägenhet för personer, vilka erhålla

eller hyra bostad av arbetsgivaren, bestämmelser för bevarande av ordning

och skick inom fastigheten samt rätt för hyresgäst att i vissa fall i sin tur

uthyra förhyrd lägenhet. Vidare önskade motionärerna bestämmelser, som bättre

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

än de nuvarande tillförsäkrade hyresgäst, att den till bostad uthyrda lägenheten

vore i fullt tjänligt skick, varvid motionärerna jämväl uttalade sig för en reformering

av hälsovårdslagstiftningen. Slutligen ifrågasatte motionärerna bestämmelser

till bättre skydd för lägenhetsinnehavares rätt till s. k. köpta lägenheter.

Motionen utmynnade i en hemställan, att riksdagen måtte uti skrivelse till

Kungl. Majit anhålla om en snar och genomgripande omarbetning av gällande

allmänna hyreslagstiftning, åsyftande framför allt ett bättre tillgodoseende och

tryggande av de mindre bemedlades behov av tjänliga och sunda bostäder i

enlighet med i motionen framförda önskemål, samt örn framläggande för riksdagen

snarast möjligt av de lagförslag, som därav påkallades.

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 8). Liksom i 1924

års utlåtande i liknande ämne erinrade utskottet om de senaste årens lagstiftningsåtgärder

på hyresrättens område i vårt land och anförde i övrigt huvudsakligen

följande:

I socialstyrelsens den 2 december 1922 avgivna utlåtande med förslag till

lag angående hyresregleringens avveckling m. m., vilket ledde till 1923 års

hyreslag, hade även andra hithörande frågor än de i lagförslaget berörda varit

föremål för behandling, däribland även vissa av de frågor, som motionärerna

uti förevarande motion berört. Sålunda yttrade sig socialstyrelsen i sitt utlåtande

örn den ifrågasätta optionsrätten samt berörde likaledes frågorna om

lagbestämmelser rörande hälsovådliga lägenheter, örn ökade möjligheter för

hyresvärd att avhysa hyresgäster, som uppenbarligen bruste i vad som tillhörde

goda seder, och om hyresgästs rätt att utan hyresvärds samtycke överlåta lägenhet

till annan person. På av styrelsen anförda skäl intogos emellertid icke bestämmelser

härom i lagförslaget.

Vid lagförslagets föredragning i statsrådet den 30 december 1922 yttrade

chefen för justitiedepartementet, att han, vid övervägande av frågan, huruvida

andra bestämmelser än de av socialstyrelsen i lagtexten upptagna borde ingå i

förslaget, med vissa undantag icke funnit anledning att avvika från vad styrelsen

därutinnan anfört. På en och annan punkt hade tvekan förefunnits, huruvida

det icke skulle varit lämpligare att söka genomföra vissa något längre

gående bestämmelser till skydd för hyresgästernas rättsställning. Med hänsyn

till den korta tid, som stått till buds för frågans prövning, hade emellertid departementschefen

funnit nödigt begränsa förslaget till sådana frågor inom detta

ämne, vilka kunde anses fullt utredda. Tillfälle att genomföra ytterligare förändringar

i hyreslagstiftningen ansåge departementschefen skola återkomma vid

en senare tidpunkt, då mer normala förhållanden inträtt och därjämte en fullständigare

erfarenhet förelåge rörande den föreslagna lagstiftningens verkningar.

Den av professor V. Lundstedt, på därom meddelat uppdrag, verkställda och

den 1 november 1923 överlämnade utredningen av vissa principer rörande reformering

av hyresrätten hade sedermera remitterats till socialstyrelsen, där ärendet

för det dåvarande vore under handläggning.

Jämväl erinrades örn den ståndpunkt, som från utskottets sida vid tidigare

tillfällen intagits i de av motionärerna berörda spörsmålen.

Vad anginge frågan örn ändrade bestämmelser rörande förfarandet vid avhysning

hade utskottet redan vid 1922 års riksdag, utlåtande nr 23, framhållit, att

densamma borde lösas i samband med en reform av exekutivförfarandet. En
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

ligt vad utskottet inhämtat från justitiedepartementet, vore förslag berörande

detta ämne att förvänta redan vid samma års riksdag.1

Såväl vid 1922 som 1923 års riksdagar hade utskottet uttalat sig för en utredning

av frågan om hyresgästs optionsrätt, utlåtande nr 23 respektive utlåtande

nr 6. Frågan örn införande i svensk rätt av en prioritetsrätt av sådan art för

hyresgäst hade också behandlats i professor Lundstedts utredning.

Vad beträffar det av motionärerna berörda spörsmålet om en effektiv lagstiftning

mot hyror, som överstiga den allmänna hyresnivån, hade utskottet

senast i utlåtande nr 25 vid 1924 års riksdag framhållit de allvarliga betänkligheter,

som måste möta att beträffande hyresavtalen belägga med straff ett

förfarande, som, då det eljest förekommer vid avtals ingående, icke är underkastat

ansvar, ävensom svårigheterna att genom ockerbestämmelser effektivt

påverka hyresprisbildningen och därigenom förekomma en allmän hyresstegring.

Spörsmålet örn möjligheten att ingripa mot i vinningssyfte framställda

s. k. oskäliga hyresanspråk hade upptagits till behandling i professor Lundstedts

utredning och vore sålunda föremål för övervägande.

Vid 1923 års riksdag hade utskottet i utlåtande nr 6 framhållit önskvärdheten

av att de av motionärerna nu berörda önskemålen örn reviderade bestämmelser

för bevarande av ordning och skick inom fastigheten och rätten för

hyresgäst att i vissa fall uthyra förhyrd lägenhet gjordes till föremål för undersökning.

Vad anginge frågan örn lagbestämmelser rörande hälsovådliga lägenheter

anförde utskottet vid 1922 års riksdag, utlåtande nr 23, att utskottet icke

kunde finna nya stadganden i denna del erforderliga. Enligt utskottets mening

torde nämligen givna politirättsliga föreskrifter samt de i nyttjanderättslagen

förefintliga bestämmelser i allmänhet erbjuda hyresgästerna erforderligt skydd.* *

Utskottet delade motionärernas uppfattning om behovet av en snar och

omfattande revision av gällande hyreslagstiftning. Denna fråga tarvade emellertid

uppenbarligen för sin lösning en grundlig undersökning av hithörande

förhållanden och en omsorgsfull avvägning av alla olika intressen. Såsom av

det anförda framginge, hade Kungl. Majit redan föranstaltat om en sådan utredning,

vilken också för närvarande påginge. Grundad anledning syntes sålunda

finnas att antaga, att frågan örn en social hyreslagstiftning komme att föreläggas

riksdagen, så snart förhållandena det medgåve. Vid nämnda utredning

torde jämväl de av motionärerna framförda, i åtskilliga hänseenden behjärtansvärda

önskemålen komma under övervägande och, i den mån så kunde ske,

bliva tillgodosedda. Någon särskild åtgärd från riksdagens sida i detta syfte

syntes utskottet icke erforderlig.

Utskottet hemställde, att motionen ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd,

vilken hemställan av riksdagen bifölls.

Vid 1927 års riksdag hemställde herr Hage i en inom andra kammaren väckt 1927 års riksmotion

(nr 68) på anförda skäl samt under begäran, att respektive utskott

måtte utforma de övergångsbestämmelser m. m., som vid ett bifall till motionen

1 Erinras må, att det väntade förslaget senare framlades för 1925 års riksdag och ledde till

positivt resultat i och med de samma år vidtagna ändringar i utsökningslagon, som i det föregående

berörts. ,

* Motionärerna hade även önskat bestämmelser till bättre skydd för lagenhetsvnnchavarens

rätt till s. k. köpta lägenheter. Vad utskottet år 1925 anförde härutinnan har förlorat sitt

intresse, sedan riksdagen 1930 antagit lag om bostadsrättsföreningar m. m.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande nr 29.

kunde anses behövliga, att riksdagen för sin del måtte besluta, att i lagen med

vissa bestämmelser rörande hyra skulle — helst dock med uteslutande av 2 :dra

stycket i paragrafen — åter införas en 10 § av den lydelse, som återgives här

ovan under rubrik »1924 års riksdag».

Över motionen avgav första lagutskottet utlåtande (nr 13).

Tillkomsten Motionärens förslag örn återinförande i 1923 års lag av berörda 10 § föran1923

*drslag ^ec^e utskottet att lämna en redogörelse för tillkomsten av stadgandet ifråga.

TiH grund för den proposition, varmed förslag till nämnda lag framlades för

1923 års riksdag, låg ett av socialstyrelsen med skrivelse den 2 december

1922 avgivet förslag, vars 10 §, frånsett en redaktionell skiljaktighet, var av

samma lydelse som 10 § i den sedermera antagna lagen. Till motivering av

denna paragraf anförde styrelsen i skrivelsen bland annat följande:

I 19 § i hyresstegringslagen stadgas straff för oskäliga hyresanspråk, med

undantag dock för sådana fall, där hyran jämlikt 6 § i samma lag kan göras

till föremål för reglering. Från hyresgästhåll har man nu med stor iver påyrkat,

att bestämmelser av likartat innehåll skulle bibehållas efter hyresstegringslagens

upphävande.

För egen del kan styrelsen ej underlåta att framföra sina betänkligheter

mot en sådan lagstiftning, i all synnerhet mot en lagstiftning av den innebörd,

som en mycket allmän opinion synes påfordra. Man synes nämligen

hysa den uppfattningen, att det skulle låta sig göra att med ockerbestämmelser

effektivt ingripa i hyresprisbildningen och i stort sett förekomma en befarad

allmän hyresstegring. Straffbestämmelser av en sådan innebörd skulle i själva

verket innebära snarare en skärpning än en mildring av hyresstegringslagens

föreskrifter örn reglering av hyra.

Det synes styrelsen uppenbart, att en så rigorös lagstiftning helt enkelt

skulle vara ogenomförbar. Vad som kan ifrågasättas är i varje fall endast

bestämmelser, som rikta sig mot hyresanspråk, märkligen överstigande den

allmänna hyresmarknadens. Lagstiftningens uppgift skulle vara att förekomma

dylika anspråk och att, där sådana ändock gjordes gällande under utnyttjande

av annans trångmål, straffälla den skyldige. Men det lärer ej kunna undvikas,

att även bestämmelser av en sådan begränsad tillämplighet råka i viss

konflikt med den naturliga prisbildningens funktioner och uppgifter.

Styrelsen har sig ej bekant, huruvida vissa föreliggande förslag om utsträckta

straffbestämmelser mot ocker på andra det ekonomiska livets områden

kunna förväntas bliva upphöjda till lag. Allmänhetens ställning till frågan om

lagstiftning mot hyresocker har i allt fall säkerligen icke påverkats härav,

utan frågan har framförts såsom ett helt fristående spörsmål. Det synes emellertid

föga tilltalande, att en viss ekonomisk verksamhet skall göras till föremål

för en strafflagstiftning utan att detta sker i samband med en allmän behandling

av frågan örn sådan lagstiftning mot ocker på vilket som helst ekonomiskt

verksamhetsområde, där ocker kan tänkas ifrågakomma. Man ställer

därmed utövarna av en viss ekonomisk verksamhet, hyresvärdarna, i en särställning,

som för dessa kan kännas kränkande.

Det har under hyresstegringslagens giltighet på många håll mellan hyresvärdar

och hyresgäster kommit att råda en stark spänning, som icke bidrager

till ömsesidigt tillmötesgående. Inför man nu ockerbestämmelser, befarar sty
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

9

reisen, att hyresgäster på många håll komma att ständigt föra på tungan tal

om att hyresvärden gör sig skyldig till ocker och att hota med åtal, så snart

hyran i hyresgästens ögon synes i minsta mån för hög. Ett dylikt obefogat

åberopande av en strafflagstiftning kommer att verka utmanande och ägnat

att försvåra uppgörelser i godo.

Det saknas icke heller symptom, som visa, att kapitalet är känsligt för en

mera hårdhänt lagstiftning såväl som för en okritiskt dömande opinion och

reagerar däremot på ett sätt, som i längden får en helt annan effekt än den

åsyftade.

Örn styrelsen sålunda hyser starka betänkligheter mot en lagstiftning av

ifrågavarande slag, har styrelsen dock ej kunnat undgå att fästa stort avseende

därvid, att de hörda myndigheterna med stor enstämmighet förordat

en sådan. Och för egen del finner styrelsen det icke uteslutet, att den situation,

som inträder just vid själva övergången från en reglerad hyresmarknad till en

fri sådan, kan försvara en eljest mindre lämplig exceptionell lagstiftning. Vidare

har styrelsen förutsatt, dels att nu gällande regler skulle modifieras på

ett sätt, som strax skall beröras, och dels att bestämmelserna uttryckligen skulle

göras giltiga allenast under en viss begränsad övergångstid. Inför dessa överväganden

har styrelsen, med framhållande av sina betänkligheter och nied viss

tvekan, i 10 § av förslaget infört bestämmelser mot hyresocker.

Den föreslagna paragrafens avfattning ansluter sig i stort sett till 19 § i

hyresstegringslagen. -— ■— -—• —• Paragrafens andra stycke är nytt. Det

synes nämligen numera, då en lättnad på bostadsmarknaden kan förväntas,

böra föreskrivas, att påföljder för oskäliga hyresanspråk icke böra inträda,

med mindre förfarandet inneburit utnyttjande av annans trångmål i vidkommande

hänseende. En hyresgäst kan exempelvis frivilligt bjuda en osedvanligt

hög hyra för att komma i besittning av en ledigbliven butik med gott

affärsläge eller en bostadslägenhet, som för honom äger något speciellt affektionsvärde.

Ocker från hyresvärdens sida behöver då icke anses föreligga.

I enlighet med vad ovan anförts är det enligt styrelsens mening icke möjligt

att göra förevarande bestämmelser effektiva i den bemärkelse, som en

vitt utbredd opinion synes fordra. Man kan ej såsom ocker stämpla varje

hyresanspråk, som i en hyresgästs ögon kan synas för högt drivet.

Lagrådet anförde vid behandlingen av ifrågavarande lagrum:

Betänkligheter måste yppas mot att, såsom här ifrågasättes, beträffande

vissa avtal, hyresavtalen, belägga med straff ett förfarande, som, då det eljest

förekommer vid avtals ingående, icke i allmänhet är underkastat ansvar. Som

emellertid det föreslagna stadgandet skall gälla allenast en bestämd kortare

tid framåt, därunder det med hänsyn till de mindre normala förhållanden på

hyresmarknaden, som vid hyresregleringens upphörande kunna befaras, i vissa

fall kan bliva gagneligt, anser sig lagrådet icke böra avstyrka förslaget i

denna del.

Första lagutskottet framhöll även år 1923 betänkligheter mot en

undantagslagstiftning beträffande ocker vid hyresavtal. De säregna förhållandena

på bostadsmarknaden och särskilt den situation, som kunde tänkas uppkomma

vid övergången till full avtalsfrihet, syntes emellertid utskottet kunna

motivera vissa bestämmelser angående s. k. hyresocker.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Framställ- Såsom motionären erinrat, ingav hyresgästernas riksförbund 1926 en skriningen

av veise till Kungl. Maj :t, däri hemställdes örn förlängning av giltighetstiden för

nas riksför- ifrågavarande lagrum. Över skrivelsen, som inkom till justitiedepartementet

hund och där- (]en ig februari 1926, anbefalldes socialstyrelsen den 19 i samma månad

°utlåtanden11 &tt efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande.

I utlåtande den 20 februari 1926 erinrade styrelsen till en början örn sina

ovan återgivna uttalanden i skrivelsen den 2 december 1922 angående bestämmelser

mot hyresocker samt anförde därefter:

Styrelsen har ej haft anledning frånträda sin i nämnda skrivelse intagna

ståndpunkt. Om prolongation av bestämmelserna skall ifrågakomma, bör den

i allt fall ske Aud sådan tidpunkt, att giltigheten utan avbrott utsträckes för

ytterligare viss kortare tid. För att icke förhindra sådan prolongation har styrelsen

ansett sig böra utan uppskov besvara remissen.

Visserligen tror sig styrelsen utan särskild undersökning kunna konstatera,

att bestämmelserna icke tillämpats i nämnvärd utsträckning, vilket emellertid

ej utesluter, att de kunnat utöva viss förebyggande verkan. Å andra sidan har

styrelsen ej kunnat iakttaga, att bestämmelserna givit anledning till missbruk

i form av obefogat anhängiggörande av åtal.

Då viss knapphet särskilt på smålägenheter ännu råder på åtskilliga håll

och sålunda vissa betingelser för utnyttjande av annan persons trångmål med

avseende å möjligheten att vinna eller bevara tillgång till en efter hans förhållande

nödig lägenhet fortfarande torde vara för handen på hyresmarknaden,

anser sig socialstyrelsen ej böra motsätta sig, att åt förevarande stadgande

gives förlängd giltighet, för så vitt denna begränsas till viss kortare tid, förslagsvis

till och med den 30 september 1928.

Sedan Kungl. Majit den 26 februari 1926 anbefallt socialstyrelsen att, efter

vederbörandes hörande och inhämtande av upplysningar angående hithörande

förhållanden å skilda orter inom landet, före den 1 juli 1926 inkomma med

utlåtande i ärendet, anförde styrelsen i utlåtande den 13 juli 1926 följande:

Till fullgörande av det givna uppdraget hemställde socialstyrelsen i cirkulärskrivelse

den 15 mars 1926 till länsstyrelserna, att de, efter införskaffande

enligt ett å skrivelsens baksida upprättat formulär av uppgifter från allmänna

åklagare, för så vitt och i den mån deras verksamhetsområde innefattade stad,

köping eller municipalsamhälle, ävensom efter magistraternas hörande, måtte

avgiva yttrande i förevarande ämne.

I skrivelser samma dag anmodade socialstyrelsen vidare rättshjälpsanstalterna,

de kommunala bostadsförmedlingsanstalterna och Sveriges fastighetsägarförbund

att, sistnämnda sammanslutning efter vederbörande lokala föreningars

hörande, inkomma med upplysningar och yttranden i frågan.

Styrelsen får nu, med återställande av remissakten och med överlämnande

av inkomna yttranden, anföra följande.

Yttranden föreligga från 23 länsstyrelser samt från 85 magistrater resp.

stadsstyrelser.

I allmänhet hava myndigheterna konstaterat, att ockerparagrafen, att döma

enbart av den faktiska tillämpningen, knappast kan anses hava haft praktisk

betydelse. Dock göres från vissa håll gällande, att den genom sin tillvaro

torde hava verkat återhållande i en del fall och möjligen även i framtiden

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

11

kai) bliva till gagn i sådant hänseende. På företrädesvis nu angivna grund

hava sju länsstyrelser och tjugo magistrater tillstyrkt prolongation. Några av

dessa myndigheter hava jämväl hänvisat till ännu bestående bostadsknapphet

och tillstyrkt förlängning för viss tid. En länsstyrelse har tillstyrkt prolongation

men föreslagit, att bestämmelsens giltighet begränsades till smålägenheter.

Pyra länsstyrelser och elva magistrater hava konstaterat, att något behov

av prolongation inom deras verksamhetsområden icke föreligger, men hava på

samma gång förklarat sig ej hava något att erinra mot prolongation, för så

vitt behov därav skulle förefinnas på andra håll. I detta sammanhang må nämnas,

att myndigheterna i det stora hela icke uttalat några direkta betänkligheter

mot prolongationen. Man synes sålunda ej befara några skadeverkningar

av stadgandet, något som i några fall även uttryckligen framhållits.

Cirka hälften av länsstyrelserna och magistraterna (resp. 11 och 44) hava

inskränkt sig till att konstatera, att något behov av lagstiftningen icke kunde

förmärkas inom deras område. I dessa liksom i övriga fall hava myndigheterna

merendels motiverat sitt ställningstagande i frågan med hänvisning till läget

på bostadsmarknaden. Man har sålunda icke ställt sig avvisande mot förlängning,

för så vitt bostadsknapphet varit rådande, under det att till stöd för en

motsatt uppfattning framhållits, att bostadsbrist icke längre råder inom orten.

En länsstyrelse och fyra magistrater hava avstyrkt prolongation.

Slutligen ha sex magistrater icke närmare uttalat sig i ämnet.

För att bidraga till överskådligheten av det förebragta remissmaterialet har

styrelsen i det följande sökt att statistiskt sammanställa innehållet under några

huvudrubriker.

Pro-

longation

tillstyr-

kes

Intet positivt

behov i orten

men ingen

erinran mot

prolongation

Intet be- hov av

pro- longation

Pro-

longation

avstyr-

kes

Intet 1

yttrande Tillhopa

i saken 1

Länsstyrelser..........

7

4

11

1

_

23

Magistrater och stadsstyrelsen . .

20

11

44

4

6

85

Genomgående tror sig socialstyrelsen hos nu hörda myndigheter kunna konstatera,

att man betraktar frågan örn lagstiftningens fortbestånd såsom tämligen

likgiltig. Några starkare omdömen i vare sig den ena eller andra riktningen

lämnas ej, och det vill synas, som örn de olikheter i uppfattningen om sakfrågan,

som yppat sig, icke vore vidare djupgående.

Vad angår den faktiska tillämpningen av paragrafen må erinras, att den under

länsstyrelsernas medverkan anordnade enquéten begränsats till städer, köpingar

och municipalsamhällen. Det synes knappast troligt, att mål av ifrågavarande

art över huvud taget förekommit på landsbygden. I allt fall torde det

få anses såsom säkert, att antalet eventuella mål varit ringa. Enquéten avser

perioden från den 1 oktober 1923, då bestämmelserna i fråga trädde i kraft

såsom ersättning för den dittills gällande motsvarande ockerbestämmelsen i

1921 års hyresstegringslag, och fram till utgången av mars 1926 .Enquéten avsåg

att omfatta ockermål beträffande alla slags lägenheter, men möjligt är, att

frågeformulärets avfattning kunnat föranleda den missuppfattningen, att endast

ockermål rörande bostadslägenheter skulle redovisas. Man torde emellertid

kunna utgå ifrån, att åklagarna åtminstone skulle hava omnämnt ockermål beträffande

andra lokaler än bostadslägenheter, örn sådana mål förekommit. Så
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

som nedan omnämnes, redovisas ett mål, avseende hyra för butikslägenhet. Uppgifter

saknas för Östergötlands län.

Från Södermanlands län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom.

Målet anhängiggjordes vid vederbörande rådhusrätt i oktober 1924. Hyresvärden,

som för en bostadslägenhet örn ett rum och kök fordrat en hyra av

600 kronor, dömdes till 25 kronors böter.

Från Malmöhus län redovisas ett ockermål, som lett till fällande dom; hyresvärden,

som för en lägenhet örn tre rum och kök fordrat 1,600 kronor (inkl.

värme), dömdes till 300 kronors böter samt att återbetala 300 kronor av beloppet.

Åtalet var emellertid väckt enligt 19 § i 1921 års hyresstegringslag.

För en annan stad inom samma län redovisas två mål, av vilka det ena nedlades

efter ernådd förlikning. I det andra målet hade hyresvärden fordrat en

årshyra av 400 kronor för två rum. Målet ogillades av rådhusrätten i november

1924 och av hovrätten i mars 1925.

För Göteborgs och Bohus län meddelas beträffande en stad, att tre anmälningar

där gjorts rörande förmenta ockerhyror för bostadslägenheter, men att, efter

verkställd polisutredning, åtal ej blivit väckt. Från samma stad meddelas tillika,

att åtal väckts rörande ocker för en butikslägenhet och lett till fällande dom.

Den verkställda enquéten, vilken torde få anses beröra så gott som samtliga

ifrågavarande ockermål, som över huvud taget torde kunna hava förekommit

i landet, redovisar sålunda allt som allt tvenne mål, vilka lett till fällande dom.

Sammanlagt fyra mål hava anhängiggjorts enligt paragrafen. Därutöver omnämnas

tre anmälningar för förment ocker, vilka ej föranlett åtal. Paragrafen

kan alltså sägas hava kommit till mycket ringa tillämpning.

Bostadsbristen har tvivelsutan varit särskilt kännbar i de större orterna.

Betingelserna för hyresocker torde följaktligen där varit större än annorstädes.

Det synes med hänsyn härtill anmärkningsvärt, att inget åtal redovisats för

huvudstaden eller dess grannkommuner. I yttrandena omnämnes ej ens, att

någon anmälan gjorts rörande ocker.

Av de tillfrågade rättshjälpsanstalterna hava yttranden avgivits av tvenne,

nämligen av anstalterna i Hälsingborg och Örebro. Från den förra meddelas,

att anstalten varken medverkat till anställande av något åtal enligt ockerparagrafen

eller behövt åberopa den för erhållande av frivillig moderation av

något hyreskrav. På grund härav anser anstalten icke föreligga något behov av

prolongation. Ej heller Örebroanstalten har handlagt något ärende rörande hyresocker,

men anser anstalten, att bestämmelserna icke äro obehövliga.

Av bostadsförmedlingsanstalterna hava de i Göteborg, Malmö och Örebro

(drätselkammarens andra avdelning) uttalat sig för prolongation, under det

att anstalterna i Gävle och Eskilstuna ansett sådan obehövlig. Malmöanstalten

förordar, att bestämmelserna begränsas att gälla i fråga örn smålägenheter örn

högst fyra rum (inkl. kök).

Slutligen har Sveriges fastighetsägarförbund, med biläggande av yttranden

från sina lokalavdelningar, för egen del avstyrkt prolongation av denna enligt

förbundets mening »uppseendeväckande och för fastighetsägarna kränkande särlagstiftning»,

synnerligast som av den ringa tillämpningen av lagen tydligt

framgått, att något verkligt behov av densamma icke föreligger.

Sedan styrelsen därefter ur förarbetena till ifrågavarande lag återgivit styrelsens

anförande beträffande 10 § angående hyresocker samt lagrådets vid

denna paragraf avgivna yttrande, fortsatte styrelsen i nu förevarande utlåtande

:

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr £9.

13

Vad sålunda anfördes vid förarbetena synes i allt väsentligt äga tillämpning

jämväl för närvarande. Lagbestämmelsen måste anses hava motiverats av

exceptionella förhållanden under en viss tidsperiod, kännetecknad av bostadsknapphet

samt av övergången från reglerad till fri hyresmarknad. När bostadsknappheten

försvunnit, bör ockerparagrafen upphöra att gälla. Genom att

giva bestämmelsen temporär giltighet får lagstiftaren anses hava godkänt denna

uppfattning.

I ett avseende får emellertid styrelsen med stöd av vunnen erfarenhet något

modifiera sin år 1922 hävdade uppfattning. Styrelsen befarade, att den spänning,

som då ofta rådde mellan hyresvärdar och hyresgäster, skulle utlösa

sig i ett obefogat åberopande från hyresgästernas sida av ockerbestämmelserna.

I de angivna yttrandena finnes intet stöd för att dessa farhågor skulle

besannats. Härtill har utan tvivel bidragit en allmän känsla av att läget på

bostadsmarknaden oavlåtligt ljusnat sedan år 1923 och en alltmera utbredd

uppfattning, att ljusningen främjats av den återställda ekonomiska friheten

på området. Man synes inom ganska breda lager hava kommit till insikt örn

att den starkt forcerade byggnadsverksamheten och de uppdrivna byggnadskostnaderna

med ty åtföljande höga hyror stå i ett inre samband med varandra.

Man synes föredraga att för priset av ganska höga hyror i nybyggda

hus erhålla rikligare tillgång på bostäder framför den tidigare knappa tillgången

ehuru mot reglerade lägre hyror. Man torde också allmänt förvänta,

att, i den mån balans mellan tillgång och efterfrågan återställes på hyresmarknaden,

de nu på sina håll väl höga hyrorna skola falla och svårigheterna

sannolikt snart skola vara överståndna.

I och med att ockerbestämmelserna över huvud taget ej synas hava blivit

missbrukade, försvinner också en av erinringarna mot deras bevarande. Styrelsen

föreställer sig även, att hyresvärdarna i allmänhet icke i nämnvärd grad

känna sig förorättade av paragrafens tillvaro.

Å andra sidan torde man knappast finna stöd för påståendet, att paragrafen,

direkt eller indirekt, haft någon större betydelse. Och den ringa verkan, den

haft, skulle framdeles med all sannolikhet bliva ännu mindre. Så vitt nu kan

bedömas, torde det i det stora hela vara tämligen likgiltigt, om bestämmelser

av förevarande natur förefinnas eller ej.

Örn det låtit sig göra att förläna paragrafen fortsatt giltighet utan avbrott

under ytterligare viss tid, medan sviter av den stora bostadskrisen ännu kunnat

förmärkas på en del håll, skulle styrelsen ej motsatt sig en sådan prolongation.

När emellertid paragrafen enligt en gång fattat beslut träder ur kraft

instundande höst och dylik prolongation sålunda numera är utesluten, synes

det knappast lämpligen kunna ifrågasättas att efter en viss tids förlopp utan

mellankommande nya skäl ånyo uppliva ifrågavarande stadgande.

På nu anförda grunder får socialstyrelsen förorda, att den remitterade framställningen

icke måtte föranleda någon vidare Kungl. Maj:ts åtgärd.

Enligt vad första lagutskottet inhämtat hade den ifrågavarande framställningen

ännu ej varit föremål för Kungl. Maj:ts prövning. Utskottet anförde

för egen del följande:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen för tillkomsten av 10 § i 1923

års lag med vissa bestämmelser rörande hyra yppades starka betänkligheter

mot att straffbelägga ocker vid hyresavtal, då ocker eljest icke som regel vore

underkastat ansvar. Att bestämmelser härom likväl upptogos i lagen synes

egentligen haft sin grund däri, att desamma med hänsyn till förhållandena

på bostadsmarknaden under tiden närmast efter övergången från reglerad till

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

fri hyresmarknad kunde vara av en viss betydelse. I enlighet härmed erhöllo

bestämmelserna giltighet allenast under en kortare övergångstid, till den 1

oktober 1926, då de också, såsom förut nämnts, upphörde att gälla. Motionären

har nu till stöd för sitt yrkande örn återinförande av nämnda bestämmelser

i främsta rummet pekat på den knapphet å bostäder, särskilt mindre sådana,

som på sina håll ännu skulle vara för handen. Tillgången på smålägenheter är

väl enligt officiella uppgifter i vissa städer knapp eller otillräcklig, men det

torde utan vidare vara klart, att förhållandena å bostadsmarknaden nu te sig

väsentligt förbättrade mot förut. Härtill har i synnerhet den stegrade byggnadsverksamheten

under senare år bidragit. Bostadsproduktionen i städer med över

10,000 invånare var under år 1925 15 procent större än år 1924 och 40 procent

större än byggnadsverksamheten under år 1913. Med hänsyn till den avsevärda

ökning av tillgången å bostadslägenheter, som sålunda ägt rum, torde förhållandena

å bostadsmarknaden icke numera kunna anses motivera en undantagslagstiftning

av föreslagen art. Vad motionären i övrigt anfört till stöd

för sitt yrkande synes ej heller utgöra tillräcklig grund för en dylik strafflagstiftning.

Att märka är, att de hittillsvarande bestämmelserna i ämnet redan

upphört att gälla och att ett återinförande av desamma ej lärer böra ske utan

vägande skäl. Utöver vad redan anförts mot ett bifall till motionen må ytterligare

. framhållas, att det synes med fog kunna ifrågasättas, huruvida dessa

bestämmelser skulle bliva av någon större betydelse för stävjande eller förekommande

av hyresocker i de fall, där betingelserna för sådant förfarande

ännu kunna vara för handen. Av den utredning, som åvägabragts i anledning

av den förutnämnda framställningen av hyresgästernas riksförbund, framgår

nämligen, att 10 § i 1923 års lag kommit till mycket ringa användning och

att överhuvudtaget frågan örn detta stadgandes fortbestånd i allmänhet betraktats

med likgiltighet. Då motionären i syfte att öka möjligheten att ingripa

mot oskäliga hyresanspråk föreslår, att andra stycket av paragrafen skall utgå,

vill utskottet erinra örn sitt yttrande i utlåtande nr 25 vid 1924 års riksdag i

anledning av ett då motionsvis framställt yrkande av samma innebörd. Utskottet

framhöll sålunda, att den i nämnda stycke .givna bestämmelsen vore den

centrala i ockerbegreppet. Ocker kunde ej rätteligen anses straffbart, örn det ej

innebure ett utnyttjande av annans trångmål, och betänkligheterna mot straffbestämmelser

i förevarande hänseende måste givetvis väga ännu tyngre, örn straffbestämmelsernas

räckvidd utsträcktes.

Slutligen får utskottet erinra om att spörsmålet angående möjligheten att

ingripa mot i vinningssyfte framställda oskäliga hyresanspråk upptagits till

behandling vid den igångsatta allmänna revisionen av hyreslagstiftningen, för

vilken utskottet vid flera föregående riksdagar, senast år 1925 i utlåtande nr 8,

uttalat sig.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställde utskottet, att motionen

i fråga ej måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda. Denna utskottets hemställan

bifölls av riksdagen.

Innan andra lagutskottet övergår till behandlingen av nu remitterade motionen

11:259 må återgivas fem punkter, i vilka motionärerna närmare precisera innebörden

av sina förslag och till vilka punkter, var för sig, den följande behandlingen

anknyter.

Motionärerna anföra sålunda:

Sammanfattande

punkter i

1980 års

motion.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

15

En sådan lagstiftning, vars detaljbestämmelser i allmänhet borde vara av

»tvingande» natur, skulle enligt vårt förmenande främst böra syfta till att

åstadkomma

1) att bostadsinnehavet vore tryggat, vilket mål i någon mån skulle kunna

nås genom stadganden örn optionsrätt eller prioritetsrätt för hyresgäst i en

lämplig form;

2) att bostaden vore sund, vilket skulle kunna nås genom tillfredsställande

bostadsinspektion, genom en fortsatt tillräcklig bostadsproduktion, som ersatte

de nu befintliga hälsofarliga bostäderna med nya bostäder i sådana prislägen,

att hyresgästerna i de hälsofarliga prisbilliga lägenheterna kunde betala hyran i

de nya lägenheterna samt genom införande i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga

eller hyreslag av effektivare bestämmelser för undvikande av hälsofarlighet i

bostadslägenheter;

3) att bostaden alltid vore med avseende på underhåll i ett tillfredsställande

skick, vilket bland annat skulle kunna uppnås genom tillkomsten av bestämmelser

i sådan riktning och som bland annat fastslog vissa grunder för hyresgäst

att vid hyras betalande avdraga vad som utlagts för reparationer eller

för bostadens förbättrande samt som i övrigt införde rätt till hyresprisreglering

nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga beskaffenhet;

4) att den ständigt skeende hyresprisfördyringen — som i vårt land resulterat

i att en större procent av den samlade inkomsten uppslukas av hyran än i något

annat land —• kunde i någon mån hållas tillbaka och att framför allt oskäliga

hyrespris (hyresocker) kunde beivras, varför en effektiv bestämmelse örn åtgärder

mot orimliga hyrespriser borde ingå i den planerade lagstiftningen, vilken

bestämmelse även borde få gälla för de mycket ofta förekommande rent

vanvettiga hyror, som uttagas för butiker med gott läge; samt

5) att lagen förhindrade intagande i kontrakt av bestämmelser, som inskränkte

hyresgästens rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga

(i denna fråga uttalade sig vissa reservanter inom första lagutskottet år

1922 på sådant sätt, att de med hänsyn till detta yrkande ifrågasatte, örn icke

avtalsfriheten borde ytterligare begränsas till förebyggande därav att lagbestämmelser

till hyresgästs förmån eluderades genom kontraktsvillkor).

Detta är endast några av de mest framträdande reformkraven, som framförts

på detta område och av vilka större delen torde kunna tillgodoses genom bestämmelser

i en hyreslag. I övrigt hänvisas till den redogörelse rörande nämnda

saker, som finnes intagen i första lagutskottets utlåtande nr 23 vid 1922 års

riksdag, under rubriken: II Reformering av hyreslagstiftningen.

•

Bostadsfrågan är och lärer städse komma att förbliva ett av de centrala samhälleliga

spörsmålen. Goda bostadsförhållanden äxo en grundväsentlig betingelse

för samhällelig trivsel och allmänt framåtskridande. En slutgiltig lösning av

en dylik fråga lärer väl enligt sakens natur knappast någonsin kunna uppnås,

men en lycklig utveckling av densamma bör betraktas såsom ett vitalt samhällsintresse,

förtjänt av det allmännas oavlåtliga uppmärksamhet.

Bostadsfrågan omspänner ett ansenligt komplex av spörsmål, av vilka åtskilliga

enligt sakens natur äro föremål för lagstiftning. Vad denna angår, intager

hyreslagstiftningen tvivelsutan en mycket framskjuten plats. Hithörande

rättsregler beröra mycket stora befolkningsgrupper i en för dem viktig angelägenhet.

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Särskild

hyreslag.

Det aktuella

läget pd

bostadsmarknaden.

Grundvalen för vår gällande hyreslagstiftning lades genom 1907 års nyttjanderättslag.

Denna underkastades sedermera under kristiden ändringar och

kompletterades i vissa avseenden. Med anledning av de utomordentliga förhållanden,

som då rådde på hyresmarknaden, infördes en vittgående hyresstegringslagstiftning,

som gällde under tiden 25 maj 1917—30 september 1923. Genom

1923 års hyreslag blevo flera tidigare framförda önskemål beaktade. De år

1925 vidtagna ändringarna i utsökningslagen, som åtminstone indirekt berörde

förevarande lagstiftningsområde, tillgodosågo vissa önskemål, som tidigare förts

fram av bostadsintresserade. Den år 1928 vidtagna ändringen i 1923 års hyreslag

(postgiro vid hyresbetalning) torde äga viss praktisk betydelse. Jämväl

må erinras örn det omfattande lagförslag rörande bostadsrättsföreningar m. m.,

till vilket årets riksdag med anledning av Kungl. Majlis proposition nr 65

haft att taga ståndpunkt. Detta lagförslag rör frågor, som hittills fallit inom

hyresrättens område och som varit föremål för bostadsintresserades särskilda

uppmärksamhet.

Slutligen må här erinras örn några författningsområden, som visserligen ej

beröra hyresrätten men som utan tvivel hava den största betydelse för bostadsfrågan.

År 1929 antog sålunda riksdagen, med anledning av Kungl Maj:ts

proposition nr 214, för sin del förordningen örn svenska bostadskreditkassan och

örn bostadskreditföreningar jämte vissa därmed sammanhängande författningar

samt ställde en grundfond på trettio miljoner kronor till den avsedda kassans

förfogande. Härmed avsågs att bringa ett av bostadsfrågans viktigaste spörsmål,

nämligen sekundärkreditens ordnande, till lösning. Tvenne synnerligen

viktiga ehuru svårlösta författningsfrågor, nämligen rörande byggnadsstadga

och stadsplanen, äro, såsom nedan skall visas, föremål för utredning.

När motionärerna förorda, att hyreslagstiftningen utbrytes ur sin nuvarande

plats såsom ett kapitel i nyttjanderättslagen och tillsammans med vissa

andra bestämmelser bland annat i 1923 års lag sammanfattas i en fristående

lag, har utskottet svårt att inse de fördelar, som därmed stöde att vinna. Hithörande

regler, såsom normerande en särdeles betydelsefull sida av nyttjandet

av fast egendom, synas hava sin plats i det sammanhang, där de för närvarande

äro infogade. Grundsatsen att alla hithörande rättsregler böra sammanhållas i

en enhetlig lagstiftning bröts visserligen genom 1923 års lag, men detta bör

närmast betraktas såsom en tillfällig av speciella omständigheter framkallad

anordning.

Innan utskottet övergår till den närmare behandlingen av motionen, må i

största korthet erinras örn det aktuella läget på bostadsmarknaden, vilket i vissa

hänseenden erbjuder en bakgrund för bedömandet av de i motionen avhandlade

spörsmålen.

Den bostadskris, som världskriget framkallade i alla Europas länder, hade i

Sverige sitt egentligen akuta skede under perioden 1917—1923. Den känne
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

17

tecknades av stark tillbakagång inom byggnadsindustrien med ty åtföljande

bostadsbrist, tendens till hyresstegring, eftersatt underhåll av bostäder, nödtvunget

tolererande av dåliga bostäder, som eljest bort utgallras, allt företeelser,

vilka äro att beteckna såsom mindre önskvärda på bostadsmarknaden. Situationen

föranledde ingripande från statens sida såväl till förebyggande framför

allt av oskälig hyresstegring som ock till främjande av bostadsproduktionen.

Perioden för den egentliga statliga subventionspolitiken på området infaller

under åren 1917-—1922.

År 1923, samma år som hyresstegringslagen trädde ur kraft och den statliga

subventionspolitiken upphörde, låt vara att den statliga långivningen ur den

år 1920 inrättade bostadslånefonden ännu till dato ej helt avvecklats, betecknade

en tydlig vändpunkt i riktning mot det bättre. Bostadsproduktionen börjar

skjuta rask fart för att sedan år efter år nå allt större omfattning. Till belysande

av den intensitet på byggnadsmarknaden, som följt stagnationen under

krisåren, må återgivas några ur Sociala Meddelanden (nr 4/1930, sid. 280)

hämtade siffror, utvisande i relativa tal produktionen av bostadslägenheter och

»eldstäder» (d. v. s. rum eller kök) i 39 större städer under vissa år. Indexsiffran

100 hänför sig till år 1913.

1913

1919

1920

1921

1922

1923

1924

1925

1926

1927

1928

1929

Lägenheter .

. 100

51

38

70

54

101

144

167

184

201

219

210

»Eldstäder» .

. 100

46

36

68

59

116

149

167

177

181

192

187

Produktionen, som sålunda sedan år 1923 uppvisade en avsevärd stegring,

har under de senaste åren nått en omkring dubbelt så stor omfattning som år

1913. Byggnadsindustrien i vårt land torde näppeligen någonsin tillförne ha

uppvisat en jämförlig högkonjunktur.

Under krisåren inskränktes helt naturligt — delvis till följd av särskilda

föreskrifter i hyresstegringslagen — rivningar av gamla hus till ett minimum.

"Under de senare åren har dylik utgallring inom det gamla bostadsbeståndet

emellertid skett i allt större omfattning, något som i någon mån balanserat det

betydande bostadsutskottet.

De nya bostäderna, som i allmänhet erhållit en högst modern utrustning,

hava hittills begärligt absorberats. Ehuruväl tillgången på bostäder märkbart

förbättrats, råder dock allt fortfarande flerstädes i landet en viss stramhet på

bostadsmarknaden. Detta lärer icke kunna förklaras, med mindre man tager i

betraktande, att de mindre bemedlade klasserna, vilka i genomsnitt nått en

högre reallön än före kriget, sträva efter häremot svarande högre bostadsstandard.

Dessa strävanden äro icke utan resultat; bostadsstatistiken utvisar, att trångboddheten

i allmänhet är i avtagande. Denna utvecklingsprocess pågår allt

fortfarande.

Enligt utskottets mening är det av huvudsaklig betydelse för att ernå en förbättrad

bostadsstandard, att bostadstillgången genom produktion av nya tillfredsställande

bostäder bringas att motsvara efterfrågan. Den nuvarande all
Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 2h haft. (Nr 29.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande ZVr 89.

manna utvecklingstendensen på bostadsmarknaden lärer därför i ovan berörda

hänseenden böra betraktas såsom högeligen önskvärd.

Erkännas må emellertid, att läget ur en annan synpunkt får anses mindre

tillfredsställande. Såväl byggnadskostnader som hyrorna i de nyuppförda husen

hava drivits i höjden och ligga synbarligen proportionsvis högre än den allmänna

prisnivån i övrigt, något som klart belyses av olika indexberäkningar.

Även i fråga örn det gamla bostadsbeståndet har hyresnivån i viss grad följt

den uppåtgående tendensen.

Dessa företeelser äro uppenbarligen till stor del betingade dels av det forcerade

tempo, i vilket byggnadsverksamheten mångenstädes bedrives, dels av

den med expansionen på bostadsmarknaden sammanhängande flerstädes i förhållande

lill efterfrågan knappa tillgången på bostäder. Yad särskilt Stockholm

beträffar torde det vara sannolikt, att, därest stadens bostadspolitik bedrivits

med större förutseende och större omvårdnad ägnats åt tillgodoseende

av förorternas kommunikationsbehov, läget på hyresmarknaden inom själva staden

skulle varit förmånligare för den bostadssökande allmänheten.

Ehuru utskottet sålunda anser, att det aktuella läget på bostadsmarknaden

icke i allo ter sig såsom önskvärt, synas dock förhållandena vara sådana, att

de mana till stor försiktighet i fråga om inskridanden med restriktiv lagstiftning

på sätt motionärerna föreslå.

lista punkten J den första av de ovan återgivna fem punkterna i motionen förordas, att bo%

motionen • • • • •

stadsinnehavet tryggas genom införandet av options- eller pnontetsrätt.

Såsom i det föregående erinrats, har frågan örn ett dylikt rättsinstitut, med

anledning av offentligt uppdrag, gjorts till föremål för utredning genom professor

V. Lundstedt. Sedan frågan senast behandlades av första lagutskottet

(uti. nr 8/1925; se ovan), har socialstyrelsen den 26 november 1925 över

Lundstedts betänkande avgivit utlåtande (Sociala Meddelanden nr 1/1926).

Utskottet kan ej finna, att frågan örn en optionsrätt eller prioritetsrätt förts

framåt i riktning mot en positiv lösning genom det sålunda verkställda utredningsarbetet.

Snarare har detta varit ägnat att ytterligare kasta ljus över de

betydande vanskligheter, som skulle vara förknippade med ett dylikt rättsinstitut.

Svårigheten bottnar ytterst däri, att inskränkningar i hyresvärds rätt att

uppsäga hyresavtal i en eller annan form måste kompletteras av tvångsbestämmelser

rörande hyressättningen. Det förefaller utskottet, som om ett dylikt

rättsinstitut knappast skall kunna konsekvent genomföras utan att leda till

ett återupplivande i väsentliga delar av krisårens hyresstegringslagstiftning.

Utskottet befarar därjämte, att en lagstiftning av dylik art under nuvarande

läge på hyresmarknaden skulle verka hämmande på bostadsproduktionen.

För övrigt vill utskottet erinra, att en tillfredsställande allmän tillgång på

bostäder erbjuder hyresgästen den bästa betingelsen ej blott att över huvud

taget erhålla en efter hans förhållanden lämplig bostad utan i regel även att

kunna bevara innehavet av en viss individuell bostadslägenhet, vid vilken

han av ett eller annat skäl känner sig speciellt fästad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra lagutskottets utlåtande Nr 80.

I (leii andia av motionens fem punkter uttala sig motionärerna till förmån Ödra punkten

för vissa åtgärder till tryggande av att bostäderna äro sunda. Denna punkt

berör till innehållet ganska nära den följande, tredje punkten.

Motionärerna vidröra här enligt utskottets mening ett viktigt samhälleligt

önskemål, vars tillgodoseende är förtjänt av det allmännas uppmärksamhet och

omvårdnad ieke blott av humanitära skäl utan också ur den synpunkten, att de

menliga följder för folkhälsan — tuberkulos, reumatiska åkommor med mera —

som kunna härflyta ur osunda bostadsförhållanden, merendels direkt eller

indirekt drabba det allmänna. Lika med motionärerna anser därför utskottet

det önskvärt, ad den bostadsinspektion, som från det allmännas sida utövas av

våra hälsovårdsnämnder eller, i vissa större städer, av särskilt för ändamålet

inrättad myndighet, sker på tillfredsställande sätt.

Till motverkande av hälsovådliga bostäder förorda motionärerna införandet

i hälsovårdsstadga, byggnadsstadga och hyreslag av effektivare bestämmelser

med sådant syfte.

Yad angår nu gällande byggnadsstadga den 8 maj 1874 må erinras, att

frågan örn revidering av densamma liksom ock av gällande stadsplanelagstiftning

är under behandling inom justitiedepartementet, där tillkallade sakkunniga

sedan år 1929 äro sysselsatta med överarbetning av tidigare verkställda utredningar

i ämnet.

I hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 (nr 566) meddelas särskilda föreskrifter

rörande bostäder i sanitärt avseende, nämligen dels i 8 § (stad) och

dels i 43 § (landet). Rörande det närmare innehållet må hänvisas till författningstexten.

Enligt de i flera punkter likalydande paragraferna skall bland

annat byggnad, som inrymmer boningsrum, till alla sina delar vara så anordnad

samt så underhållas och skötas, att sanitär olägenhet ej uppstår för dem,

som där uppehålla sig. Vidare meddelas i paragraferna föreskrifter angående

boningsrums luftkub, värmeisolering, skyddande mot fukt och förseende med

fönster med mera.

I 8 § 3 mom. och i det likalydande 43 § 4 mom. stadgas i första stycket,

att i fråga örn rum, vars beboende prövas i följd av bristfällighet i byggnadens

anordnande, osnygghet eller annan orsak vara förenat med fara för hälsan,

hälsovårdsnämnden äger förelägga viss, efter omständigheterna lämpad tid för

felaktighetens avhjälpande eller, där så prövas nödigt för rummets utrymmande

eller felaktigheten befinnes vara av beskaffenhet att ej kunna avhjälpas,

förbjuda rummets vidare användning för bostadsändamål.

I hyreslagens 15 § (3 kap. 15 § nyttjanderättslagen) stadgas, att därest

förhyrd lägenhet, som är avsedd till bostad, är så beskaffad, att dess användande

är förenat med uppenbar våda för inneboendes hälsa, och bristen ej på

tillsägelse genast avhjälpes av hyresvärden, hyresgästen äger uppsäga avtalet,

ändå att annat förbehåll skett.

Denna bestämmelse i hyreslagen kan i viss mån anses såsom ett kompletterande

stadgande av privaträttslig natur till hälsovårdsstadgans ovan återgivna

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

offentligrättsliga föreskrifter. Tyngdpunkten i hyreslagens stadgande lärer

ligga däri, att hyresgäst ej genom förbehåll i hyresavtalet kan avhända sig

sin rätt att uppsäga avtalet, där bostaden är hälsovådlig. Denna uppsägningsrätt

tillerkännes och bevaras alltså åt hyresgästen genom en regel av tvingande

natur. Hyreslagens bestämmelser örn rätt för hyresgäst att i fall, sådana som

här beröras, göra avdrag å hyra med mera behandlas i det följande under den

tredje av motionens punkter.

Hälsovårdsstadgan trädde i kraft den 1 januari 1920 och har alltså ägt giltighet

något över ett decennium. Under en stor del av denna period har bostadsbrist

varit rådande och fortfarande råder flerstädes viss knapphet på bostäder.

Det ligger i öppen dag, att hälsovårdsmyndigheterna under sådana förhållanden

av omständigheternas makt tvingats att tolerera en hel del bostäder, som vid

rikligare tillgång skulle ha föranlett ett inskridande. Riktigheten av denna

uppfattning torde vara allmänt vitsordad.

Man torde knappast kunna bestrida, att nu gällande hälsovårdsstadga ställer

allvarliga maktmedel till myndigheternas förfogande. Att en hälsovårdsnämnd

äger förbjuda ett rums vidare användning för bostadsändamål måste, när omständigheterna

på bostadsmarknaden tillåta förbudets effektuerande, innebära

en den mest allvarliga påminnelse för ägaren att försätta rummet i sanitärt

tillfredsställande skick. Fråga att i vissa delar av hälsovårdsstadgan införa

strängare bestämmelser kommer i annat sammanhang att bli föremål för utskottets

prövning. För närvarande anser utskottet ej skäl föreligga att i övrigt

förorda skärpning av hälsovårdsstadgans regler.

:dje punkten I fråga örn de önskemål, som framföras i den tredje av motionens fem punk
*

motwnen• ter, må erinras, att bestämmelser i hithörande ämne meddelas i nyttjanderättslagen,

nämligen i 3 kap. 10 och 12 §§.

10 § har följande innehåll: Timar före hyrestidens början å lägenheten

skada, som är ringare än i 9 § sägs, och är skadan ej botad när lägenheten skall

tillträdas, eller finnes eljest lägenheten då icke vara i det skick, hyresvärden

utfäst eller utan särskild utfästelse hyresgästen skäligen äger fordra, får hyresgästen,

där icke hyresvärden på tillsägelse genast vidtager åtgärd för bristens

avhjälpande, själv besörja därom på hyresvärdens bekostnad. Kan ej bristen

utan uppehåll avhjälpas, eller underlåter hyresvärden att, efter tillsägelse, så

snart ske kan besörja därom, äger hyresgästen uppsäga avtalet; dock får uppsägning

ej ske, där bristen är av ringa betydelse. För den tid lägenheten är i

bristfälligt skick njuter hyresgästen skälig nedsättning i hyran; han äger ock

rätt till ersättning för skada, där lägenheten var behäftad med bristen när avtalet

slöts och bristen då var hyresvärden veterlig eller kunnat med användande

av vanlig uppmärksamhet upptäckas, eller ock bristen senare tillkommit genom

hyresvärdens vållande. Visar hyresvärden försumlighet vid avhjälpande av

brist, för vilken han efter vad ovan sagts ej är ansvarig, har han skyldighet att

ersätta hyresgästen skada, som uppkommer därav.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

21

I 12 § stadgas, att, därest under hyrestiden skada timar å lägenheten, för

vilken skada hyresgästen ej är ansvarig, eller av annan anledning, utan hyresgästens

vållande, för honom uppstår hinder eller men i nyttjanderätten, vad

i 9 och 10 §§ stadgas skall äga motsvarande tillämpning.

I 10 § användes ordet »brist». Erinras må vad lagberedningen i

förarbetena till nyttjanderättslagen ''anförde örn uttrycket »brist» i detta sammanhang:
Vad

därmed bör förstås, skall framgå ur avtalets innehåll och är därför

beroende av omständigheterna i varje särskilt fall. Det är därvid icke endast

de i avtalet uttryckligen meddelade bestämmelser, som komma i betraktande,

utan också de naturliga förutsättningar, på vilka avtalet vilar. Hänsyn måste

sålunda tagas till det ändamål, för vilket lägenheten förhyrts — bostad, verkstad,

handelslokal, kafé — samt till ortens sed och allmänna uppfattning. Att

lägenheten, när den skall tillträdas, befinnes i ett enligt sådan uppfattning för

det avsedda ändamålet fullt brukbar! skick är vad hyresgästen i allmänhet

äger fordra och hyresvärden är pliktig att prestera. Denna förpliktelse kan

emellertid på grund av särskilda omständigheter komma att utsträckas eller inskränkas.

På grund av särskild utfästelse kan sålunda upplåtaren bliva ansvarig

för att lägenheten befinnes i ett särskilt gott skick -— att därmed vidtagits

vissa ej i och för sig nödiga anordningar eller att den är fri från vissa

olägenheter, vari en hyresgäst under vanliga förhållanden skulle få finna sig;

å andra sidan kan också hyresgästen genom uttryckligt eller tyst medgivande

bliva förbunden att taga en lägenhet för god, vilken eljest, efter nyss angivna

allmänna måttstock, icke skulle vara antaglig. Huruvida och i vad mån dylika

modifikationer må anses vara för handen, är icke alltid lätt att avgöra, särskilt

när det gäller att bestämma, örn hyresgästen må anses pliktig att finna sig i

olägenheter, vilka under vanliga förhållanden bort avhjälpas. I sådant avseende

lärer hänsyn böra tagas därtill, huruvida hyresgästen före tillträdet besett

lägenheten och huruvida bristen varit lätt att därvid upptäcka; huruvida han

eljest vid förhyrningen därom ägt kunskap; huruvida hyresbeloppet må anses

vara satt under det för dylika lägenheter vanliga m. m. Att i lag angiva alla

de omständigheter, vilka i sådant hänseende böra beaktas, är icke möjligt, och

en antydan örn endast vissa sådana har synts icke vara lämplig.

Att lägenheten icke befinnes i kontraktsenligt skick kan bero av olika orsaker

och framträda på olika sätt. Bristen kan härleda sig från händelser, som

inträffat efter det avtalet slöts, den kan bero av omständigheter, som redan då

voro för handen; den kan bestå däri, att lägenheten själv -— och därmed bör

förstås icke endast den särskilt förhyrda lokalen utan allt vad av fastigheten

upplåtits till begagnande, såsom förstugor, trappor m. m. -— är behäftad med

vissa fel, t. ex. att den ännu icke är fullt färdig eller tillräckligt uttorkad eller

icke efter inträffad skada är reparerad, men den kan också härflyta från förhållanden,

vilka endast medelbart inverka på dess brukbarhet, t. ex. att en annan

lägenhet i samma hus upplåtits för ett ändamål, som får anses otillåtet, eller

att där anordnas en fabrikation, som medför fara eller synnerligt obehag för

hyresgästen.

Såsom av det föregående framgår lämna stadgandena domstol stor frihet att

ingå i prövning, huruvida en lägenhet »enligt ortens sed eller allmänna uppfattning»

är att anse såsom bristfällig.

s. 22 Kontrollera mot PDF

4:de punkten

motionen.

5:te punkten

i motionen.

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

Vidare må erinras, att parterna självfallet ej förmå att genom bestämmelser

i avtalet försätta ur kraft hälsovårdsstadgans ovan återgivna offentligrättsliga

bestämmelser rörande hälsovådliga bostäder.

Emellertid torde hyresgästen genom förbehåll i hyresavtalet kunna avsäga

sig den rätt, som stadgandena i 3 kap. 10 och 12 §§ i nyttjanderättslagen tillerkänna

honom. Ehuru utskottet, såsom i det följande utvecklats, anser betänkligt

att genom regler av tvingande natur alltför mycket inskränka avtalsfriheten

på hyresrättens område, lärer tvekan kunna råda om lämpligheten av

full avtalsfrihet i denna speciella fråga. Utskottet anser likväl det sålunda

väckta spörsmålet vara av den beskaffenhet att det bör upptagas till utredning

endast i ett större sammanhang.

I förevarande punkt uttala sig motionärerna jämväl till förmån för en »rätt

till hyresprisreglering nedåt vid konstaterande av en bostads mindervärdiga

beskaffenhet». I den mån detta önskemål ej innefattas i det krav, som eljest

framförts i denna punkt och som ovan behandlats, kan utskottet ej förorda

bifall till detsamma bland annat av det skäl, att en lagstiftning om hyresreglering,

begränsad till att omfatta endast mindervärdiga lägenheter, skulle

vara förenad med betydande svårigheter och medföra konsekvenser, som icke

vore önskvärda.

Utskottet finner, på sätt i det föregående anförts, att klagomålen över de

höga hyrorna i åtskilliga samhällen icke sakna fog. Införandet av allmän hyresreglering

av samma art som under krisåren 1917-—1923 skulle emellertid, hurudana

direktiv för varsam tillämpning som än meddelades, med visshet verka

så återhållande på den pågående, i nuvarande situation önskvärda bostadsproduktionen,

att återupplivandet av en sådan lagstiftning enligt utskottets

mening ej bör ifrågasättas.

Vad åter angår förslaget att införa lagstiftning mot hyresocker (»påföljder

vid oskäliga hyresanspråk») anser sig utskottet böra avstyrka detsamma under

erinran, att första lagutskottet år 1927 i sitt ovan återgivna utlåtande (nr 13)

i liknande fråga ävenledes ställde sig avvisande.

I den femte och sista av motionens punkter uttala sig motionärerna för förbud

mot intagande i hyreskontrakt av bestämmelser, som inskränkte hyresgästens

rörelsefrihet på ett orimligt sätt eller i övrigt vore olämpliga. Denna punkt uttrycker

sålunda i huvudsak motionärernas redan inledningsvis framförda önskemål,

att hyreslagstiftningens detaljbestämmelser i allmänhet borde vara av

tvingande natur.

I det stora hela medgiver 1907 års hyreslag avtalsfrihet inom hyresrätten.

Med hänsyn till dessa avtalsförhållandens stora sociala betydelse har lagstiftaren

emellertid, med avsteg från huvudregeln, förlänat vissa bestämmelser

tvingande natur. Så är fallet med bestämmelserna i 3 kap. nyttjanderättslagen

6 § andra stycket, 7, 15, 19, 23 och 24 §§. Såsom de socialt viktigaste av dessa

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 23

torde få anses de jämlikt 25 § tvingande regler, som i 23 och 24 §§ meddelas

angående de medgivna förbehållen i fråga om hyresrättens förverkande.

I 1923 års hyreslag har gruppen regler av tvingande natur ytterligare utvidgats.

Härvid må bortses från 1—5 §§, vilka numera i det stora hela torde

sakna praktisk betydelse, från 9 §, som rör kommunal bostadsförmedling, 10 §

(örn hyresocker), som trätt ur kraft, samt från 12 §, vilken rör åtals anställande

och som alltså till sin natur ej kan vara dispositiv. Bestämmelserna i de

övriga paragraferna i lagen (6, 7, 8 och 11 §§) åter äro — örn man undantager

medgivandet i 11 § andra stycket sista punkten — sådana, att de ej kunna

eluderas genom de avtalande parternas egna dispositioner.

Under erinran örn vad utskottet i det föregående yttrat med anledning av

förslaget att giva tvingande natur åt 10 och 12 §§ i 1907 års hyreslag, får utskottet

uttala sina betänkligheter mot kraven att, skenbart till hyresgästernas

förmån, alltför mycket kringskära avtalsfriheten. Bestämmelser i sådan riktning

skulle sannolikt bliva till nackdel för båda parterna. En icke alltför

begränsad avtalsfrihet är för dem oundgänglig, då en mångfald olika förhållanden

vid avtalets uppgörande spelar in på ett sätt, som icke kan i detalj

förutses av lagstiftaren.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att socialstyrelsen i

sitt ovan berörda utlåtande den 2 december 1922, däri styrelsen framlade det

lagförslag, som lag till grund för 1923 års hyreslag, även berörde frågan örn

fastställande av formulär för hyresavtal. Härutinnan anförde styrelsen bland

annat följande:

Att i lag fastställa visst formulär för hyresavtal vore givetvis förenat med

betydande svårigheter på grund av den mångfald förhållanden — ersättning

för värme och varmvattensberedning o. s. v. — till vilka hänsyn därvid måste

tagas. Även örn sådana svårigheter torde kunna övervinnas och man sålunda

skulle kunna avfatta ett formulär så, att det kunde tillämpas åtminstone vid

hyresförhållanden i allmänhet, synes det högst tvivelaktigt, om man därmed

skulle bereda hyresgästerna någon fördel. Man finge nämligen antingen medgiva

eller förbjuda införandet av ytterligare bestämmelser i sådana formulär.

I förra fallet stöde det vederbörande part öppet att vid användande av det fastställda

formuläret tillika avtrycka alla de »allmänna bestämmelser», som nu

pläga återfinnas i formulären. Örn man åter förbjöde införandet av särskilda

tillägg, skulle hyresgästen betagas möjligheten att få i kontraktet införd anteckning

om sådana prestationer, som hyresvärden till hans förmån kunde hava

åtagit sig. Örn man då i hyresgästens intresse medgåve införandet av anteckningar

örn förmåner för hyresgästen, må erinras, att tvekan i många fall kan

råda, huruvida ömsesidiga åtaganden äro till övervägande fördel för hyresgästen

eller ej. Hyresvärden kan exempelvis förbinda sig att utföra vissa förbättringar

å en lägenhet, mot det att hyresgästen förbinder sig att till honom

erlägga visst belopp utöver den avtalade hyran. Det låter sig i sådana fall lika

väl tänkas, att värdet av förbättringarna vida överstiger det avtalade ersättningsbeloppet

och att hyresgästen därför finner överenskommelsen vara för honom

synnerligen fördelaktig som motsatsen, nämligen att han i densamma

allenast ser ett nödtvunget åtagande att bekosta lägenhetens reparation. Grän
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande nr 20.

serna mellan dylika varandra motsatta fall måste ofta bliva flytande och

så beroende av subjektiv uppfattning, att de icke låta sig fastställa genom allmänna

regler.

Utöver vad socialstyrelsen sålunda anfört må framhållas, att allt för långt

gående regler av tvingande natur sannolikt skulle giva anledning till åtgärder,

som syftade att kringgå dessa och som vore svåra att effektivt förekomma,

helst som ett förbud mot muntliga hyresavtal knappast kan införas, då det

skulle leda till egendomliga konsekvenser.

Vidare må erinras, att hyresgästen, medan han ännu står såsom hyressökande

spekulant till en lägenhet, just då ur åtskilliga synpunkter befinner sig i en

relativt stark position gent emot hyresvärden, som under normala förhållanden

givetvis önskar uthyra den lediga lägenheten och alltså är beredd till vissa

eftergifter. Om den hyressökande därför i detta ögonblick vill och förmår hävda

vissa krav, synes det rimligt, att uppnådd överenskommelse därom bör kunna

få inflyta i det träffade skriftliga hyresavtalet. Tvingande regler rörande avtalets

innehåll kunde lätt nog, till hyresgästens egen nackdel, ställa sig hindrande

i vägen härför.

Ej heller må förglömmas, att vissa förbehåll av restriktiv natur, vilka pläga

uppställas från hyresvärdens sida, avse att tillgodose övriga i fastigheten boende

hyresgästers krav på trevnad och andra berättigade anspråk från dessas

sida.

Utskottet vill emellertid med det anförda icke bestrida, att vissa bestämmelser

i gängse hyresavtal, sådana de komma till uttryck bland annat i en del brukliga

tryckta formulär till hyreskontrakt, alltför ensidigt taga sikte på tillvaratagandet

av hyresvärdens intressen. I anslutning till en av socialstyrelsen

i ovan berörda sammanhang framförd tanke finner utskottet det kunna ifrågasättas,

huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna avtalsformulär åtminstone försöksvis

kunde utarbetas genom det allmännas försorg att ställas till allmänhetens

fria disposition.

Slutligen må nämnas, att till utskottets kännedom kommit vissa, sannolikt

enstaka fall, där hyresvärd genom speciella avtalsbestämmelser sökt kringgå

meddelade lagbud. Sålunda har utskottet fått sig bekant, att hyresvärd i ett

och samma hyresavtal örn smålägenhet betingat sig visst hyresbelopp i fall av

kvartalsbetalning och, alternativt, ett annat väsentligt högre belopp i händelse

av månadsbetalning. Att här föreligger ett försök att åsidosätta de tvingande

bestämmelserna i 6 § 1923 års hyreslag, som i socialt syfte medgiva hyresbetalning

månadsvis i fråga örn förskottshyra för smålägenheter, lärer vara uppenbart.

Av vad sålunda anförts framgår, att utskottet icke funnit tillräckliga skäl

anförda för att frågan örn en revidering av hyreslagen, på sätt motionärerna anfört,

nu upptages till behandling.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

25

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 6 maj 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Sigfrid Hansson, Frändén, Österström,

Hagman, Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Ros, Johanson i

Hallagården*, Wallerius, Björnberg, Hedvall och Osberg.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Hage och Hedvall, vilka ansett att utskottets utlåtande (sid. 15

och följande) bort ha följande lydelse:

I den av herr Hage m. fl. väckta motionen påyrkas, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa örn igångsättande av en utredning »huruvida

och på vilket sätt gällande bestämmelser, som reglera förhållandet mellan

hyresvärd och hyresgäst — hithörande delar av lagen av år 1907 örn nyttjanderätt

till fast egendom samt lagen av den 10 mars 1923 med vissa bestämmelser

rörande hyra m. m. — måtte sammanföras i en modern hyreslag, som samtidigt

utformas under hänsynstagande till nutida förhållanden inom detta område samt

i en social och humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som i motionen

antytts.»

Med anledning av detta yrkande vill utskottet först för sin del framhålla, att

bostadsfrågan, som gjorts till föremål för motionärernas utredningsyrkande, är

och städse torde komma att förbliva ett av de centrala samhälleliga spörsmålen.

Goda bostadsförhållanden äro en grundväsentlig betingelse för samhällelig triv
-

Utskottet.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 29.

sel och allmänt framåtskridande. En slutgiltig lösning av en dylik fråga lärer

val enligt sakens natur knappast någonsin kunna uppnås, men en lycklig utveckling

av densamma bör betraktas såsom ett vitalt samhällsintresse, förtjänt av

det allmännas oavlåtliga uppmärksamhet.

Bostadsfrågan omspänner ett ansenligt komplex av spörsmål, av vilka åtskilliga

enligt sakens natur gjorts till föremål för lagstiftning. Inom nämnda

lagstiftningsområde intager hyreslagstiftningen, som särskilt beröres i den föreliggande

motionen, tvivelsutan en mycket framskjuten plats. Hithörande rättsregler

beröra mycket stora befolkningsgrupper i en för dem viktig angelägenhet

och har alltså ett synnerligen stort allmänt intresse. Och härtill kommer, att,

under det att prisindexen för samtliga övriga levnadskostnader, som ingå i ett

normalhushålls budget, sedan kristiden gått ned till mera normala prislägen,

hyresprisindexen fortsatt och alltjämt fortsätter att stiga, så att utgifterna

för bostaden, särskilt i de större samhällena, uppsluka en orimlig del (30 å 40 %)

av en mindre löntagares inkomst.

Det är främst med hänsyn härtill, som utskottet finner det väl motiverat, att

den i motionen berörda frågan örn den svenska hyreslagstiftningens lämpliga

utformning upptages till en allsidig granskning och utredning, i den mån det

kan påvisas, att nu gällande lagar icke äro så utformade, att de fylla måttet med

hänsyn till vad man kan fordra av en dylik lagstiftning i en tid som den nuvarande,

då utvecklingen på en mångfald punkter, särskilt i de stora samhällena,

komplicerat förhållandet mellan de bägge intressentgrupperna, hyresvärdar

och hyresgäster.

Vid upprepade tillfällen har också i riksdagen framförts den meningen, att

den nu existerande hyreslagen —- vilken utgör en del av 1907 års lag örn nyttjanderätt

till fast egendom och alltså härstammar från en tid, då bostadsfrågans

sociala sida på grund av tidsförhållandena var mindre beaktad än i vår tid •—

icke har den sociala och moderna struktur, som man kan fordra av en lag, som

berör ett område av samhällslivet, hemmet, vars skyddande, så långt detta kan

ske genom lagstiftning, måste anses i hög grad överensstämma med samhällets

intresse.

En sådan uppfattning hävdades även av 1922 års riksdag, vilken på förslag

av första lagutskottet anslöt sig till ett uttalande, i vilket bland annat betonades,

att ovannämnda lags föreskrifter angående hyra vore behäftade med vissa brister.

»En reformering av dessa föreskrifter», heter det vidare i nämnda utlåtande,

»är därför enligt utskottets mening i hög grad önskvärd.»

Utskottet utvecklade vidare vid nämnda tillfälle antydningsvis några av de

ändringar, som man vid lagens eventuella reformering kunde ha anledning att

gå in för. En av dessa ändringar, för vilken hyresgästernas riksorganisation vid

upprepade tillfällen uttalat sig — ävenså har för några år sedan en petition

från 80,000 av landets hyresgäster insänts till regeringen i frågan — skulle

syfta till att åstadkomma s. k. optionsrätt för hyresgäst, d. v. s. rätt för denne,

och särskilt för hyresgäst med stor familj, som ofta är betraktad som, icke önsk
-

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

27

värd sådan, att under vissa förhållanden även efter kontraktstidens utgång bo

kvar i innehavd lägenhet, ett förslag som för övrigt principiellt är av samma

innebörd som den optionsrätt, som redan i vissa fall existerar och i andra fall

ifrågasatts skola bli gällande inom jordlagstifningens område.

I denna fråga yttrade sig 1922 års riksdag på följande sätt:

»Även den av motionären omnämnda frågan örn rätt för hyresgäst att under

vissa förhållanden få kvarbo i av honom förhyrd lägenhet jämväl efter den avtalade

hyrestidens utgång synes utskottet böra göras till föremål för utredning.

Det torde för såväl de enskilda som samhället vara ett viktigt intresse, att hemmen

såvitt möjligt skyddas och onödiga flyttningar undvikas.»

Även en del andra punkter av lagen borde enligt riksdagens år 1922 uttalade

mening göras till föremål för en reformlagstiftning. Innebörden av riksdagens

uttalande var alltså i stort sett, att man borde söka utforma en socialt betonad

hyreslagstiftning, som på ett rimligt sätt skulle syfta till att åstadkomma ett

skydd för hyresgästerna. I samma riktning har också sedermera den ovan nämnda

framställningen från 80,000 hyresgäster från landets skilda delar utformats.

Då utskottet nu går att taga ståndpunkt till den föreliggande motionen, vari

påyrkas en utredning örn möjligheten att åstadkomma en sådan socialt betonad

hyreslagstiftning som här förut omnämnts, måste utskottet i första hand taga

mycket stor hänsyn till den omständigheten, dels att riksdagen förut på grund av

ett enhälligt utskottsutlåtande principiellt anslutit sig till, att en utredning bör

verkställas, syftande till åstadkommande av en dylik lagstiftning, dels även att

regeringen en gång igångsatte en utredning i denna fråga, vilken emellertid ej

fullföljdes utöver det principbetänkande, som avgavs i frågan.

Uppfattningen att denna fråga bör utredas, har riksdagen även senare anslutit

sig till nämligen åren 1923, 1924 och 1925. På grund av en vid sistnämnda

års riksdag väckt motion betonade nämligen 1925 års riksdag — trots att under

mellantiden (år 1923) vissa socialt betonade stadganden inom denna lagstiftning

tillkommit — att riksdagen alltjämt delade -»motionärernas uppfattning

om behovet av en snar och omfattande revision av gällande hyreslagstiftning».

I första lagutskottets enhälliga utlåtande vid nämnda riksdag (1925) uttalades

vidare den uppfattningen, att »grundad anledning synes sålunda finnas att

antaga, att frågan örn en social hyreslagstiftning kommer att föreläggas riksdagen

så snart förhållandena det medgiva». Utskottet och riksdagen betonade

vidare, att vid den igångsatta utredningen i frågan »torde jämväl de av motionärerna

nu framförda, i åtskilliga hänseenden behj ärtan sv örda önskemålen

komma under övervägande och, i den mån så kan ske, bliva tillgodosedda».

Enligt utskottets förmenande har det ej inträffat något, som är av den ari,

att det motiverar, att riksdagen nu tager avstånd från den ståndpunkt, som den

vid upprepade tillfällen under föregående riksdagar intagit i denna fråga.

Utskottet håller alltså före, att förhållandena inom detta område —- den alltjämt

bestående bostadsknappheten, rikshyrespriskurvans tendens att gå uppåt

(den har nu enligt »Sociala Meddelanden» nr 4 år 1930 ökats med 5 % i förhål
-

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

lande till procentsiffran vid närmast föregående beräkning), det fortsatta jobbandet

med fastigheter m. m. —- alltjämt äro omständigheter av den art, att de

motivera, att ett fullföljande sker av den en gång igångsatta utredningen, syftande

till ett omarbetande av hyreslagstiftningen, så att den skulle komma att

innehålla en del socialt betonade stadganden, främst till skydd för hyresgästerna,

utöver det fåtal dylika lagbestämmelser, som nu finnas.

Men det finnes även andra omständigheter, som kunna anföras som motiv för

denna uppfattning.

Så kan man exempelvis med avseende på bostadsproduktionen — vars utveckling

har stor betydelse vid bedömande av hela denna fråga — genom befintliga

officiella siffror konstatera, att visserligen produktionen av bostäder vuxit på

ett ganska kraftigt sätt, men att samtidigt ett betydande antal gamla hälsovådliga

eller olämpliga bostäder nedrivits, varjämte det måste förutsättas för framskapande

av en sund bostadsstandard, att ytterligare ett mycket stort antal dylika

bostäder måste inom den närmaste tiden kasseras och bortföras. Följden

härav måste bli och har blivit, att nettoökningen av bostäder fått en betydligt

mindre omfattning, än vad man skulle ha anledning antaga med utgångspunkt

från de siffror, som beteckna bostadsproduktionens storlek.

Dessa förhållanden leda därtill, att bostadstillgången i ett flertal större samhällen

i landet, som det också konstaterats genom officiella siffror, alltjämt är

ganska knapp eller otillräcklig. Det är ock antagligt, att denna knapphet kommer

att bestå under flera år framåt, isynnerhet örn samhällena — som fullt

riktigt är ur hygieniska utgångspunkter — konsekvent medverka till, att det

hälsofarliga och mindervärdiga bostadsbeståndet kommer bort inom en rimlig tid.

Det är främst denna alltjämt bestående bostadsknapphet, som enligt utskottets

mening förstorar det övertag i maktläget, som i allmänhet ställer hyresgästen

i en missgynnad ställning mot hyresvärden. I viss utsträckning utnyttjar

också den sistnämnde ställningen till att avkräva hyresgästen orimliga hyresvillkor,

såväl med avseende på hyresbeloppens storlek som i andra avseenden.

Och det är främst detta, som motiverar framskapandet av en hyreslagstiftning

med socialt betonade stadganden till skydd för hyresgästerna.

I nämnda hänseende har utskottet först konstaterat, genom ett flertal hyreskontrakt,

som förevisats inom utskottet, att hyresvärdar i ett flertal fall utnyttjat

den avtalsfrihet, som existerar inom hyreslagstiftningen, till att påtvinga

hyresgäster kontraktsbestämmelser, som icke kunna anses rimliga.

I anledning av vad som inom utskottet förekommit inom detta område, har

utskottet kommit till den uppfattningen, att vissa bestämmelser i gängse hyresavtal,

sådana de komma till uttryck bland annat i en del brukliga tryckta formulär

till hyreskontrakt, alltför ensidigt taga sikte på tillvaratagandet avhyresvärdens

intressen. I anslutning till en av socialstyrelsen i ovan berörda

sammanhang framförd tanke finner utskottet det därför som en första åtgärd

kunna ifrågasättas, huruvida icke lämpliga, opartiskt hållna avtalsformulär

åtminstone försöksvis kunde utarbetas genom det allmännas försorg att ställas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

29

till allmänhetens fria disposition. Utskottet anser nämligen, att tillvaron av

sådana formulär skulle kunna i någon mån motverka användande av formulärtyper

av kontrakt, som innehålla för hyresgästerna olämpliga och ofördelaktiga

bestämmelser.

Utskottet har härmed kommit över till behandlingen av de specialspörsmål,

som framförts i motionen och vilka enligt motionärernas uppfattning borde

göras till föremål för utredning. Vid behandlingen av nämnda punkter har

utskottet främst med utgångspunkt från vad här ovan anförts fäst sig vid

den i motionen påpekade omständigheten, att ett betydande antal paragrafer i

hyreslagarna icke äro av tvingande art.

Inom utskottet har påvisats, att på grund härav samt på grund av hyresvärdarnas

tämligen starka organisation ävensom med hänsyn till att bostadstillgången

fortfarande i vissa samhällen är otillräcklig hyresvärdarna i ett

flertal fall tvingat och alltjämt lia förmåga att tvinga hyresgästerna till godkännande

av rent orimliga kontraktsbestämmelser. Detta förhållande aktualiserar,

enligt utskottets mening, kravet på en ingående undersökning om, huruvida

icke gällande hyreslagsbestämmelser i större utsträckning böra få tvingande

natur, så att hyresvärden ej skall kunna genom kontraktsbestämmelser

eludera vissa icke tvingande stadganden, som finnas inom hyreslagstiftningens

område till skydd för hyresgästen.

Utskottet anser alltså, med utgångspunkt från vad här ovan och i motionen

anförts, att mycket starka skäl kunna anföras därför, att en utredning igångsattes

rörande de spörsmål, som i föregående stycken berörts, samt att utredningen

härvidlag särskilt bör taga sikte på, huruvida ej gällande hyreslagsbestämmelser

i ett flertal paragrafer, utöver vad som nu gäller, erhålla tvingande

karaktär. Särskilt synes det utskottet, som örn särdeles starka skäl tala

för, att de paragrafer (§§ 10 och 12, 3:e kapitlet i Lag örn nyttjanderätt till

fast egendom) vilka reglera hyresvärdens skyldighet att hålla lägenheten i

gott skick m. m., borde erhålla tvingande karaktär, så att husägare ej skulle

kunna genom kontraktsformuleringar sätta dessa för hyresgästen synnerligen

viktiga lagbestämmelser ur funktion.

Örn på grund av ovan anförda skäl en utredning igångsättes i denna fråga,

anser utskottet, att anledning saknas för att motsätta sig, att nämnda utredning

även får omfatta en del andra frågor, berörande hyreslagstiftningen, vilka

frågor även förut varit föremål för behandling, exempelvis det i motion nr

231/11 år 1925 framförda spörsmålet örn bättre skydd för arbetare, som hyr

bostad av arbetsgivare. Utskottet anser alltså, att den ifrågasatta utredningen

bör från dessa utgångspunkt''!- utvidgas till att omfatta en allmän förutsättningslös

utredning av hela frågan örn åstadkommandet av en socialt betonad

hyreslagstiftning.

Här må då bland de specialfrågor, som böra upptagas till utredning, främst

pekas på det i motionen framförda kravet på att i hyreslagen må kunna införas

en bestämmelse örn s. k. options- eller prioritetsrätt d. v. s. rätt för hyres
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29.

gäst att i vissa fall kvarsitta i lägenhet, sedan kontraktet gått ut. Utskottet

medgiver visserligen, att åstadkommandet av en dylik rätt — som antagligen

ej så ofta skulle utnyttjas — skulle kunna bli förenad med vissa lagtekniska

svårigheter. Men å andra sidan måste det enligt utskottets uppfattning vara

synnerligen önskligt ur humanitära och sociala utgångspunkter, och för att

åstadkomma ett visst skydd för hemmet, att man på lagstiftningsvägen kunde

i vissa undantagsfall stadga rätt för en hyresgäst, som under en längre följd

av år innehaft en lägenhet, att under vissa förutsättningar kvarbo i den innehavda

lägenheten. Den omständigheten, att detta antagligen måste leda till

ett reglerande av hyran genom någon nämnd eller genom ett offentligt organ,

anser utskottet icke vara av den principiella innebörden, att man kan säga —

som det framhållits från motståndarna till reformen — att man därigenom

skulle komma tillbaka till kristidens hyresregleringslagstiftning. Ty tillgripande

av sådana åtgärder skulle ju komma att ske endast i undantagsfall. Och för

övrigt vill utskottet i det sammanhanget påpeka, att innevarande års riksdag

redan gått in för en lagstiftningsåtgärd av liknande art, då riksdagen antog

lagen om bostadsrättsföreningar.

Från samtliga dessa utgångspunkter anser utskottet, att denna fråga även

bör komma under vidare utredning, i synnerhet som målet, vartill en lagstiftning

på denna punkt syftar, måste anses synnerligen behjärtansvärt.

Utöver detta ansluter sig utskottet även till den uppfattningen, att frågan

örn åstadkommande av en bestämmelse mot hyresocker eller mot tagande av

orimliga hyror även bör göras till föremål för utredning. Utskottet har nämligen

den uppfattningen, att en lagstiftning av denna art måste ha en viss

betydelse, icke minst av den anledningen, att den kan i viss mån verka i förebyggande

riktning mot tagande av orimliga hyresbelopp. Det bör i detta sammanhang

också kunna framhållas, att en sådan bestämmelse existerade under

kristiden, då den genomsnittliga hyresprisindexen var betydligt lägre än nu.

Det kan också framhållas, att en ockerlagstiftning redan existerar inom den

svenska lagstiftningen, då det gäller ocker vid penningförsträckning, samt att

1928 års riksdag begärde en utredning, syftande till en skärpning av sist nämnda

lagstiftning. Och det må slutligen kunna betonas, att tagande av ockerhyror

icke kan anses vara mindre straffbart än ocker vid penningförsträckning. Ur

samtliga dessa utgångspunkter anser alltså utskottet, att den frågan även bör

upptagas till omprövning, örn ej en straffbestämmelse mot hyresocker bör —

icke minst för att tillgodose en allmän och fullt berättigad opinion bland hyresgästerna

— åter införas i vår hyreslagstiftning.

Utskottet har här ovan berört större delen av de reformförslag, som framförts

i motionen. Utan att i detalj ingå på övriga i motionen framförda spörsmål

vill utskottet uttala, att det anser, att nämnda frågor ha ett så intimt

sammanhang med bostads- och hyreslagstiftningsfrågan, att de förtjäna upptagas

till granskning i sammanhang med den utredning, som här ovan förordats.

Ävenså anser utskottet, att det skulle vara önskligt, om samtidigt det

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 29. 31

i motionen framförda förslaget örn en lagteknisk omarbetning av hyreslagbestämmelserna

även finge tagas upp till en förutsättningslös prövning.

Utskottet har alltså från dessa utgångspunkter kommit till den allmänna

uppfattningen, att en förutsättningslös utredning bör ske av samtliga de problem,

som ovan berörts. Skulle ur en sådan utredning komma att framgå en

hyreslagstiftning med vissa restriktiva bestämmelser, riktade mot bostadsbyggare

och husägare, har utskottet likväl den uppfattningen, att dessa restriktioner

icke komme att få den omfattningen och innebörden, att de kunde komma

att verka -—• som man befarat på en del håll — återhållande på den byggnadsverksamhet,

som pågår och vars fortsättande givetvis måste vara en av förutsättningarna

för åstadkommande av mera tillfredsställande förhållanden på

bostadsfrågans område. Utskottet kan alltså icke finna, att reformer med den

tämligen ringa omfattning, som här ställts i utsikt, skulle komma att motarbeta

exempelvis framskapandet av ett tillräckligt bostadsbestånd och ett därav

följande och så småningom inträdande mera normalt hyrespris samt större

trygghet för hyresgäst att erhålla och bevara en sund och för hans förhållanden

lämplig bostad.

Utskottet har emellertid den uppfattningen, att, örn man vill nå fram till

ett sådant mål som man här syftar till, behöves det icke blott en omfattande

bostadsproduktion utan även lagstiftningsåtgärder av den art, som ovan antytts,

vilka alltjämt skulle lämna avtalsfriheten okränkt med avseende på bestämmandet

av hyrorna, så länge dessa hålla sig inom rimliga gränser med hänsyn

till byggnadskostnader m. m., men som skulle ingripa dels mot hyresvärdens

försök att avkräva hyresgästen orimliga hyror, dels även mot försök från samma

håll att till hyresgästen uthyra hälsofarliga eller illa underhållna bostäder samt

mot husägarens försök att påtvinga hyresgästen orimliga kontraktsbestämmelser.

Med hänsyn till vad här ovan anförts får utskottet alltså hemställa,

att riksdagen måtte med anledning av motionen nr 259/11

i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte

låta utreda, huruvida, i vilken utsträckning och på vilket sätt

gällande lagbestämmelser, som reglera förhållandet mellan

hyresvärd och hyresgäst, böra och kunna omformas under

hänsynstagande till nutida förhållanden samt i en social och

humanitär anda efter ungefärligen de grundsatser, som här

ovan antytts.

2) av herrar Sigfrid Hansson, Hagman, Norman och Magnusson i Kalmar,

vilka förenat sig med herrar Hages och Hedvalls i deras reservation framställda

yrkande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.