Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

1930-05-13 · 132 sidor, varav 130 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 130 av 132 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:34, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 13 maj 1930 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 25 februari 1930 till riksdagen avlämnad proposition,

nr 121, vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet,

har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag

av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden, anhållit om riksdagens

yttrande över följande förslag till

1) Motorfordonsförordning.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Allmänna bestämmelser.

1 §•

1 mom. Med motorfordon förstås i denna förordning varje för färd på

marken avsett, för person- eller godsbefordran inrättat fordon, som för framdrivande

är försett med kraftmaskin (motor) och icke löper på skenor.

Motorfordon benämnes automobil, örn det är försett med tre eller flera

hjul, och motorcykel, om det är tvåhjuligt, dock skall tvåhjuligt motorfordon,

som är försett med bivagn (sid-, för- eller släpvagn), jämväl anses

såsom motorcykel.

Till motorredskap hänföras traktorer, lokomobiler, lantbruks- och väglagningsmaskiner

samt andra dylika fordon, vilka för framdrivande äro försedda

med motor, men som äro att anse allenast såsom arbetsredskap.

Användes motorredskap för gods- eller passagerarebefordran genom sammankoppling

med härför särskilt avsedd släpvagn, benämnes motorredskapet

tillsammans med släpvagnen traktortåg.

Med avseende å särskilda typer av motorfordon eller motorredskap befiihang

lill riksdagens protokoll WHO. !) sami. 2 aud. 28 hafi. (Nr

I

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

stämmer Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, till

vilket slag av fordon typen skall vara att hänföra.

2 mom. I denna förordning förstås, där ej annorlunda är angivet, med

allmän väg: allmän väg å landsbygden, gata och annan allmän plats i

köping och municipalsamhälle, till körtraflk upplåten väg å stads område,

som icke är intaget i stadsplan, ävensom ödebygdsväg, jämte till sådana

vägar och gator hörande broar och färjor;

polismyndighet: för Stockholm Överståthållarämbetet; för annan stad, där

poliskammare finnes, denna; för övriga städer magistrat eller, där sådan ej

finnes, stadsstyrelse och för landet polischefen i orten.

3 morn. Vad i denna förordning stadgas örn ägare av motorfordon,

skall beträffande motorfordon, som av någon innehaves på grund av avbetalningsköp,

i stället hava avseende å innehavaren, ändå att äganderätten

ännu icke å honom övergått.

2 KAP.

Om automohiler.

Om automobils beskaffenhet och utrustning.

2 §.

1 moni. Med automobils tjänstevikt, vilken beräknas efter direkt vägning

av automobilen, avses vikten av automobilen i normalt, fullt driftfärdigt

skick vid användning av tyngsta till automobilen hörande karosseri,

däri inbegripen vikten av dels till automobilen hörande verktyg, reservdelar

och reservgummi, ävensom bränsle, smörjolja och vatten (tillbehör),

dels ock den för automobilen nödvändiga bemanningen.

Automobils totalvikt utgör dess tjänstevikt med tillägg av, i fråga örn

personautomobil, den beräknade vikten av det största antal passagerare, för

vilket automobilen är avsedd, och, beträffande lastautomobil, den beräknade

vikten av den största last och det största antal passagerare, varför automobilen

är inrättad (maximilast).

Automobils största hjultryck motsvarar den tyngd, som, när automobilens

vikt med passagerare eller last uppgår till dess totalvikt, uppbäres av det

mest belastade hjulet.

2 mom. Automobil skall vara så konstruerad och utförd, att den ur trafiksäkerhetssynpunkt

är fullt tillförlitlig och i övrigt för sitt ändamål lämplig.

Automobil skall vara försedd med

a) snabbt och säkert verkande styrinrättning;

b) antingen två av varandra oberoende system för bromsning eller ett

system, som kan påverkas av tvenne av varandra oberoende anordningar,

av vilka den ena kan verka ändå att den andra icke tjänstgör; skolande i

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 3

båda fallen bromsningssystemen vara fullt tillförlitliga och hastigt verkande,

varjämte å varje automobil åtminstone ett system skall äga förmåga att,

även örn föraren lämnat automobilen, på ett effektivt sätt kvarhålla densamma

även å sluttande mark;

c) anordning, varigenom motorn ögonblickligen kan stoppas eller kopplas

från drivhjulen;

d) lämplig apparat för avgivande av ljudsignaler;

e) örn automobilens tjänstevikt är över 450 kilogram, anordning för

backning;

f) örn explosionsmotor användes, effektiv anordning för dämpande av

ljudet från avloppsgaserna (ljuddämpare);

g) backspegel, så placerad att föraren med densamma kan iakttaga den

bakom varande trafiken;

h) antingen luftringar eller ock halvmassiva gummiringar av beskaffenhet,

som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar;

samt

i) efter av Konungen meddelat förordnande hastighetsmätare av sådan

beskaffenhet, att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed

automobilen blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

3 mom. Samtliga anordningar för automobilens manövrering och bromsning

skola vara anbragta på ett till förekommande av förväxling lämpat

sätt och så, att automobilföraren lätt kan åtkomma dem, utan att han behöver

flytta sig från sin plats eller vända sin uppmärksamhet från vägen.

Förarplatsen skall vara rymlig och så anordnad, att den medgiver en

bekväm körställning, - ävensom så belägen, att föraren har god utsikt över

körbanan.

4 morn. Motorn samt de behållare och rör, vilka innesluta flytande eller

gasformigt bränsle, liksom ock elektriska ledningar skola vara så beskaffade,

att eld såvitt möjligt förekommes.

Motorn skall vara så inrättad, att den ej utsläpper rök, ånga eller illaluktande

gas i sådan grad och på sådant sätt, att olägenhet därav uppkommer.

Rör och behållare samt elektriska ledningar skola vara på bästa

möjliga sätt skyddade för yttre åverkan.

5 mom. Där så erfordras, må till skydd mot slirning å hjulen anbringas

lämpliga anordningar, som ej kunna skada vägen.

6 mom. De närmare föreskrifter örn automobils hjultryck, som må erfordras

för olika slag av hjulringar, meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Om besiktningsmän.

3 %.

Besiktning och annan förrättning, som i denna förordning avses, verkställas

av därtill särskilt förordnade besiktningsmän.

Konungen bestämmer efter förslag av vederbörande länsstyrelse det antal

besiktningsmän, som skall finnas inom varje län. Besiktningsman utses av

länsstyrelsen, som tillika fastställer besiktningsmans tjänstgöringsdistrikt och

stationsort, där ej Konungen finner skäl därom bestämma i samband med

fastställandet av antalet besiktningsmän.

Besiktningsman äger uppbära ersättning enligt grunder, som Konungen

bestämmer.

Övervakandet av besiktningsmännens verksamhet utövas av länsstyrelserna.

Närmare föreskrifter angående besiktningsmännen och deras verksamhet

meddelas av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Om besiktning samt örn förbud mot automobils användande.

4 §.

1 mom. Den, som i syfte att få automobil registrerad och tilldelad igenkänningsmärke,

vill hos besiktningsman anmäla densamma till besiktning

(första besiktning), skall därvid meddela de uppgifter rörande automobilen,

som bestämmas av Konungen.

Vid besiktningen skall, efter det de lämnade uppgifterna granskats och

fullständigats, undersökas, huruvida automobilen till sin beskaffenhet överensstämmer

med de i 2 § meddelade bestämmelser.

över vad vid besiktningen iakttagits skall besiktningsmannen utfärda besiktningsinstrument,

som tillika skall innehålla beskrivning över automobilen.

2 morn. Tillverkare här i riket av automobil eller här i riket bosatt

generalagent för sådan tillverkare i utlandet må kunna erhålla tillstånd

att få olika typer av tillverkningen besiktigade (typbesiktning) i den ordning,

ovan i 1 mom. sägs, med verkan att varje automobil, som av tillverkaren

eller generalagenten intygas vara i full överensstämmelse med besiktigad

typvagn, skall anses som örn den besiktigats.

Intyg, varom nu sagts (typintyg), skall innefatta typbesiktningsinstrumentet

i avskrift och utfärdas å blankett av det utseende, varom är särskilt

stadgat.

Tillstånd till typbesiktning meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar. Tillstånd må återkallas, när skäl därtill

prövas föreligga.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Vad i denna förordning är stadgat om besiktning skall i tillämpliga

delar gälla jämväl beträffande typbesiktning. Härutöver erforderliga föreskrifter

angående typbesiktning så ock angående de besiktningsmän, som

äga verkställa sådan besiktning, meddelas av Konungen eller den myndighet,

Konungen därtill förordnar.

5 §.

1 mom. Har sådan ändring av automobil företagits, att de uppgifter,

som äro införda i automobilregistret, icke längre äro överensstämmande

med automobilens beskaffenhet, skall ägaren så snart ske kan och sist inom

fjorton dagar från det ändringen skedde hos besiktningsman anmäla automobilen

till efterbesiktning. Därvid skall företes tidigare för automobilen utfärdat

besiktningsinstrument eller typintyg samt angivas de förändringar, som

automobilen undergått.

Befinnes vid efterbesiktningen automobilen vara i föreskrivet och lämpligt

skick, skall besiktningsinstrument, upptagande de förändringar automobilen

undergått sedan föregående besiktning, av besiktningsmannen utfärdas.

Befinnes automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt skick, skall

besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan därom lios länsstyrelsen

i det län, där automobilen, enligt vad nedan i 9 § 1 mom. sägs,

har sin hemort.

2 morn. Påkallar ägare i annat fall än i 1 mom. sägs efterbesiktning av

automobil eller vissa delar av sådan, skall med avseende å sådan besiktning

i tillämpliga delar gälla vad i 1 mom. är stadgat.

3 mom. Beträffande periodisk efterbesiktning av automobil, som användes

i yrkesmässig trafik, stadgas i 27 § 5 mom.

4 morn. Länsstyrelse äger, när skäl därtill prövas föreligga, förordna

örn besiktning av automobil samt, örn besiktningen därtill föranleder eller

automobil undanhålles besiktning, meddela förbud mot automobilens användande.

Besiktningsman, envar för sitt tjänstgöringsdistrikt, äger, där han finner

anledning antaga, att automobil ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre tillförlitlig,

undersöka automobilen. Befinnes därvid, att automobilen icke är i

betryggande skick, äger besiktningsmannen förelägga automobilens ägare

eller förare att inom viss tid inställa automobilen till eftersyn hos honom

eller hos besiktningsman, som med hänsyn till automobilens hemort eller

trafikförhållanden eljest kan befinnas lämplig; och skall denne ofördröjligen

underrättas om föreläggandet.

Är automobil så bristfällig, att den ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten

kan vidare nyttjas, äger besiktningsman förbjuda automobilens

användande, intill dess bristen blivit avhjälpt. Förbudet skall ofördröjligen

underställas prövning av länsstyrelsen i det län, där automobilen, enligt

vad i 9 § 1 mom. sägs, har sin hemort.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Besiktningsman läte sig städse angeläget vara att så anordna undersökning

och eftersyn av automobil, att därav så vitt möjligt ej förorsakas rubbning

i automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet än som

kan anses oundgängligen nödigt.

6 §.

Förbud, varom i 5 § 4 mom. sägs, gäller för bela riket, intill dess någon

länsstyrelse, efter det besiktningsman intygat, att automobilen är i vederbörligt

skick, förklarat hinder för dess användande icke längre föreligga.

7 §.

Besiktningsinstrument, såväl för första besiktning och typbesiktning som

för efterbesiktning, skall senast inom två dagar från besiktningens avslutande

vara i två exemplar tillgängligt för ägaren till automobilen.

Om registrering av automobil och örn igenkänningsmärke.

8 $.

1 mom. Automobil må ej, innan den, på sätt i 9 § sägs, blivit registrerad

och igenkänningsmärke tilldelats densamma, tagas i bruk i andra än nedan

angivna fall, nämligen:

1. för provkörning i och för dess tillverkning eller sammansättning, dock

att tillstånd erfordras av polismyndighet, som bestämmer plats och villkor

för provkörningen;

2. för körning från hamn, järnvägsstation, fabrik, förvaringslokal eller

liknande direkt till sådan plats eller lokal;

3. för körning direkt till besiktningsman i och för besiktning;

4. för provkörning under besiktning;

5. i trafik lika med registrerad automobil i avbidan på erhållande ar

registrering och igenkänningsmärke, dock högst under tre veckor från den

dag, då skatt för automobilen, enligt vad särskilt stadgas, blivit er lagd; samt

6. av den, som tillverkar eller bedriver bandel med motorfordon, i trafik

lika med registrerad automobil, dock allenast såvitt gäller automobil, som

av honom hålles till salu.

Automobil skall i samtliga under 1—6 punkterna nämnda fall varn

åsatt särskild skylt (besiktningsskylt). I fall, varom förmäles i 5 och 6

punkterna, skall tillika beträffande automobil, som icke tillhör besiktigad

typ, besiktningsskylt vara medelst plombering av besiktningsman försedd med

särskilt märke (be siktning smärke).

Örn skyldighet för tillverkare eller handlande, som avses i 6 punkten,

att å automobil föra särskild skylt (skaf tesky It), gäller vad därom är särskilt

stadgat.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

7

2 mom. Besiktningsskylt och besiktningsmärke skola vara av beskaffenhet,

varom är särskilt stadgat. Besiktningsskylt skall på ett i ögonen fallande

sätt anbringas såväl framtill som baktill å automobilen.

3 mom. Besiktningsskylt skall i dubbla exemplar, mot nedsättning av

skäligt belopp som fastställes av Konungen, tillhandahållas vederbörande

av polismyndigheten i orten.

Skylt må icke till någon utlämnas med mindre denne i två exemplar ingiver

försäkringsbevis enligt 6 § i lagen örn trafikförsäkring å motorfordon

avseende varje motorfordon, varå skylten användes. Det ena exemplaret

skall, försett med anteckning örn utlämnad skylts nummer, av polismyndigheten

översändas till den försäkringsanstalt, som meddelat försäkringen.

Ej heller må skylt utlämnas till annan än tillverkare eller handlande,

som i 1 mom. 6 punkten avses, med mindre vederbörande behörigen styrker,

att han betalt stadgad skatt för den automobil, å vilken skylten är avsedd

att användas.

Av polismyndighet bekommen skylt må tillverkare eller handlande ej utlämna

till köpare av automobil eller annan, med mindre denne uppfyller

enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet, som i föregående

stycke sägs.

Skylt skall återställas, så snart behov av densamma icke föreligger och

sist då försäkringen upphör.

4 mom. Länsstyrelse skall övervaka, att besiktningsskyltar finnas tillgängliga

hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

över utlämnade skyltar skall polismyndigheten föra förteckning, upptagande

den persons namn och adress, till vilken skylt utlämnats, dagen

för utlämnandet samt skyltens nummer ävensom försäkringsanstaltens namn

och försäkringsbevisets nummer. Utlämnade skyltar skola för redovisning

uppvisas för polismyndigheten årligen under december månad. Brister

därvid någon i redovisning, förfaller till betalning det nedsatta beloppet till

den del det belöper å saknad skylt. Varder skylt återställd, skall anteckning

därom ske i förteckningen samt det för skylten nedsatta beloppet, efter

avdrag av polismyndighetens omkostnader, återbetalas.

9 §.

1 mom. Hos länsstyrelse skall föras automobilregister för inskrivning

av de uppgifter rörande automobiler, om vilka i denna förordning förmäles

eller vilkas intagande i registret eljest varder föreskrivet.

Automobil skall registreras hos länsstyrelsen i det län, där automobilen

har sin hemort.

Automobil skall anses hava sin hemort å den ort, där ägaren är mantalsskriven.

Skall automobilen företrädesvis användas å annan ort än den, där

ägaren är mantalsskriven, eller äro ägarna flera och mantalsskrivna inom

olika län, eller har ägaren sitt hemvist utom riket, eller tillhör automobilen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ägare, som icke mantalsskrives, skall automobilen anses hava sin hemort

å den ort, där den företrädesvis skall brukas.

2 morn. Ansökan om registrering av automobil, som ännu icke är registrerad,

skall så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det automobilen

förvärvats göras av ägaren eller, örn automobilen tillhör staten eller

kommun, av den myndighet eller person, som äger befogenhet att anställa

förare å automobilen.

Nämnda skyldighet gäller dock icke den, som tillverkar eller bedriver

handel med motorfordon, beträffande automobil, som av honom förvaras å

lager eller hålles till salu.

Ansökan, varom här är fråga, skall innehålla uppgift å ägarens fullständiga

namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift.

Vid ansökningen skall fogas vederbörligt besiktningsinstrument eller typintyg

så ock vederbörligt försäkringsbevis, allt i två exemplar.

3 morn. Är ansökan örn registrering icke vederbörligen gjord, eller utvisar

besiktningsinstrument eller typintyg, att automobil icke är i föreskrivet

och lämpligt skick, skall registrering vägras.

Registrering av automobil, som tillhör besiktigad typ och som icke förut

registrerats, skall ock vägras, där ej säljare av automobilen medelst påskrift

å typintyg vitsordat, att automobilen, så länge den varit i hans besittning,

icke undergått någon förändring.

4 mom. Beviljas registrering, skall länsstyrelse i registret införa de uppgifter

rörande automobilen och dess ägare, som bestämmas av Konungen.

Bevis örn registreringen och uppgift örn det automobilen därvid tilldelade

igenkänningsmärke skola tecknas å ena exemplaret av besiktningsinstrumentet

eller typintyget, vilket skall av länsstyrelsen återställas till sökanden.

Av försäkringsbeviset skall det ena exemplaret, försett med uppgift pm

automobilens igenkänningsmärke, översändas till den försäkringsanstalt, som

meddelat försäkringen.

10 §.

1 mom. Övergår registrerad automobil till ny ägare, skall, där icke på

sätt nedan stadgas ny registrering av automobilen bör ske inom annat län,

den nye ägaren så snart ske kan och sist inom fjorton dagar, sedan förvärvet

skedde, därom göra anmälan för registrering hos länsstyrelsen i

det län, där automobilen är registrerad, dock att, örn äganderätten övergår

genom arv eller testamente, tiden för anmälan räknas, där boskifte erfordras,

från det detta hölls, men, i annat fall, vid arv, från det bouppteckningen

efter arvlåtaren avslutades och, vid testamente, från det testamentet blev

beståndande.

Anmälan, varom nu sagts, skall innehålla uppgift örn nye ägarens fullständiga

namn, yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift samt

automobilens igenkänningsmärke.

Har den nye ägaren icke sitt hemvist här i riket och har automobilen

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9

förvärvats genom köp, byte eller gåva, åligger den anmälningsskyldighet,

som ovan sägs, förre ägaren.

Anmälan av ny ägare skall, såvida det icke visas, att å automobilen tidigare

meddelad trafikförsäkring gäller för honom, vara åtföljd av nytt försäkringsbevis.

Förre ägaren vare alltid berättigad att göra anmälan örn övergång av

äganderätten till automobil; dock att genom sådan anmälan den nye ägarens

anmälningsskyldighet icke upphör. Har dylik anmälan gjorts av förre

ägaren och har därvid fogats bevis till styrkande av äganderättens övergång,

äger länsstyrelsen, sedan tiden för ny ägares anmälningsskyldighet

gått till ända utan att skyldigheten fullgjorts, ur registret avföra den förre

ägaren, oaktat upplysning örn den nye ägaren ej kunnat erhållas.

2 mom. Har registrerad automobil förstörts eller kommer den av annan

anledning icke vidare att användas här i riket, skall ägaren inom fjorton

dagar från det dylikt förhållande, ägaren veterligen, inträffade, därom göra

anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län,

där automobilen är registrerad. Vid sådan anmälan skall fogas bevis till

styrkande av de meddelade uppgifterna örn automobilen.

Automobil må av länsstyrelse avföras ur registret, där den, som i detsamma

är eller bör vara antecknad som ägare av automobilen, icke kunnat under

två på varandra följande kalenderår anträffas för uttagande av honom för

nämnda år till betalning åliggande skatt för automobilen.

3 mom. Har ägare av registrerad automobil för avsikt att under viss tid

ej nyttja automobilen i trafik, äger han rätt att örn detta förhållande göra

anmälan för automobilens avförande ur registret hos länsstyrelsen i det län,

där automobilen är registrerad.

Sådan anmälan skall vara åtföljd, förutom av i 11 § 1 mom. stadgade

avgifter, av en särskild avgift, svarande mot skatt för automobilen under

tre månader, vilken avgift skall redovisas av länsstyrelsen lika med registreringsavgift.

Sedan automobilen avförts ur registret, må den ej i andra fall än i 8

sägs nyttjas i trafik innan den ånyo blivit registrerad.

Ansökan örn ny registrering av automobilen skall innehålla uppgift örn

den förra registreringen och det automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke.

I övrigt skall i fråga örn sådan registrering gälla vad i 9 § är

stadgat om registrering av automobil, som icke förut registrerats.

4 mom. Så snart ske kan och sist inom fjorton dagar efter avslutandet

av sådan efterbesiktning, varom i 5 § 1 och 2 mom. samt 27 § 5, mom.

sägs, har ägaren av automobilen att till länsstyrelsen i det län, där automobilen

är registrerad, örn besiktningen göra anmälan och därvid foga

vederbörligt besiktningsinstrument i två exemplar eller, därest sådant icke

upprättats, av besiktningsman utfärdat bevis om att besiktningen verkställts.

5 morn. Tages ny trafikförsäkring, skall automobilens ägare så snart ske

kan och sist inom fjorton dagar därom göra anmälan hos länsstyrelsen i

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra lagutskottets utlåtande AV 34.

det län, där automobilen är registrerad, och därvid avlämna nytt försäkringsbevis.

6 mom. Sker i andra fall, än ovan i 1, 2, 3, 4 och 5 mom. sägs, ändring

i förhållande, varom inskrivning i registret skett, skall anmälan därom så

snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det ändringen skedde göras

hos länsstyrelsen i det län, där automobilen är registrerad.

7 mom. Inträffar sådan förändring beträffande äganderätten till automobil

eller dess användningsområde eller eljest, att densamma enligt 9 § 1

mom. bör registreras i annat län än där registrering förut skett, skall ansökan

örn ny registrering så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från

det förändringen inträdde göras hos länsstyrelsen i det län, där registreringen

bör ske; dock att nu nämnda tid i de fall, som särskilt angivas i 1 mom.

första stycket av denna paragraf, skall räknas på sätt där är föreskrivet.

Denna ansökan skall innehålla uppgift örn den förra registreringen och det

automobilen därvid tilldelade igenkänningsmärke. I övrigt skall i fråga örn

sådan registrering i tillämpliga delar gälla vad i 9 § är stadgat örn registrering

av automobil, som icke förut registrerats.

8 mom. Anmäles ändring i förhållande, varom inskrivning i registret

skett, eller varder sådan ändring eljest för länsstyrelsen veterlig, skall den

ändring anmärkas i registret.

Göres anmälan örn efterbesiktning, varom i 4 mom. sägs, skall detta antecknas

i registret.

Är efterbesiktning verkställd på grund av myndighets förordnande, skall

anteckning i registret ske härom samt beträffande vad vid besiktningen

iakttagits. Har förbud mot automobils användande meddelats jämlikt 5 §

4 mom. eller förklarande lämnats jämlikt 6 §, skall anteckning jämväl

därom ske i registret. Är i dessa fall fråga örn automobil, som har sin

hemort i annat län, skall länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin

hemort, därom underrättas i och för vederbörliga anteckningars verkställande,

11

1 morn. Ansökan örn registrering eller annan anmälan till automobilregistret

skall göras skriftligen och vara åtföljd av stadgade avgifter för

registreringen.

2 mom. Har den anmälande icke iakttagit de föreskrifter, som finnas

för varje fall meddelade, skall registrering eller anteckning till registret

vägras.

Örn,vägrad registrering eller anteckning till registret har länsstyrelse att

ofördröjligen till sökanden med allmänna posten översända skriftlig underrättelse

med uppgift tillika å skälen därför.

3 mom. Har hos länsstyrelse registrerats automobil, som förut är i annat

län registrerad, har länsstyrelsen att örn registreringen skyndsamt göra anmälan

hos länsstyrelsen i det län, där den föregående registreringen skett.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

d mom. Vad i automobilregistret antecknats skall införas i ett särskilt

centralregister i den omfattning och på det sätt, som Konungen bestämmer.

5 mom. Närmare föreskrifter om automobilregistrets förande ävensom

örn avgifter för registreringen meddelas av Konungen.

12 $.

1 mom. Inom respektive län tilldelas vid registreringen varje automobil

sitt särskilda ordningsnummer, vilket, jämte en länet betecknande bokstav,

utgör automobilens igenkänningsmärke.

Länen betecknas sålunda, att:

A utmärker Stockholms stad,

B

»

Stockholms län,

C

»

Uppsala län,

D

»

Södermanlands län,

E

»

Östergötlands län,

F

»

Jönköpings län,

G

»

Kronobergs län,

H

»

Kalmar län,

I

»

Gotlands län,

K

»

Blekinge län,

L

»

Kristianstads län,

M

»

Malmöhus län,

N

»

Hallands län,

0

»

Göteborgs och Bohus län,

P

»

Älvsborgs län,

R

»

Skaraborgs län,

S

»

Värmlands län,

T

»

örebro län,

U

»

Västmanlands län,

w

»

Kopparbergs län,

X

»

Gävleborgs län,

Y

»

Västernorrlands län,

Z

»

Jämtlands län,

AC

»

Västerbottens län,

BD

»

Norrbottens län.

Ordningsnummer

meddelas i löpande följd, dock att, örn automobil är av-

förd ur registret, dennas ordningsnummer må tilldelas annan automobil.

2 mom. Igenkänningsmärke skall av ägaren till automobilen anskaffas i

två exemplar. Dessa skola på ett i ögonen fallande sätt anbringas, ett

exemplar framtill och ett baktill å automobilen.

3 mom. Närmare bestämmelser om igenkänningsmärkes beskaffenhet

meddelas av Konungen.

4 mom. I vederbörlig ordning förvärvat igenkänningsmärke gäller för

trafik i hela riket.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Örn automobilförare. ''

13 §.

1 mom. Automobil må föras allenast av den, som därtill innehar gällande

tillstånd (körkort).

Utan hinder av vad sålunda stadgas må den, som vill förvärva färdighet

i körning av automobil, äga företaga övningskörning. Dylik körning må

äga rum överallt, varest framförande av automobil, varmed övningen företages,

är tillåten; dock att polismyndigheten i orten äger att helt eller delvis

förbjuda övningskörning å plats, där körningen kan medföra fara för trafiksäkerheten.

Övningskörning må endast företagas av den, som fyllt 18 år.

Den, som företager övningskörning, skall åtföljas av person, som innehar

gällande körkort för automobil och besitter längre tids vana och skicklighet

vid körning med sådant fordon; och anses denne under körningen såsom

förare av automobilen.

2 mom. Den, som vill mot ersättning vare sig i körskola eller annorledes

bedriva utbildning av förare (yrkesmässig utbildning), har att därtill

söka tillstånd hos länsstyrelsen i det län, där verksamheten skall bedrivas.

Handhar den, som upprättat körskola, ej själv undervisningen, skall skolan

stå under ledning av sakkunnig lärare, som är ansvarig för undervisningen.

Sådan lärare skall godkännas av länsstyrelsen.

över ansökan örn tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning eller örn

godkännande av lärare skall länsstyrelsen infordra yttrande av den besiktningsman,

som enligt vad nedan sägs har att utöva tillsyn över utbildningen;

och skall denne genom särskilt prov undersöka kompetensen och lämpligheten

hos den, som uppgives skola handhava undervisningen.

Yrkesmässigt bedriven utbildning av förare står under tillsyn av den besiktningsman,

som länsstyrelsen förordnar; och äger denne inspektera verksamheten

samt meddela de anvisningar, som finnas erforderliga.

Automobil må ej användas vid yrkesmässig utbildning, innan densamma

godkänts för övningskörning av besiktningsman, som ovan sagts.

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar, äger föreskriva,

att dylik automobil skall vara försedd med särskilda säkerhetsanordningar.

Befinnes deli, som erhållit tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,

eller den, som blivit godkänd såsom lärare i körskola, olämplig härtill eller

bedrives sådan utbildning i strid mot gällande föreskrifter eller eljest på

otillfredsställande sätt, äger länsstyrelsen, allt efter omständigheterna, återkalla

tillståndet eller godkännandet. När godkännande återkallas, må

körskolas innehavare föreläggas att inom viss tid anställa lärare, som kan

av länsstyrelsen godkännas. Underlåtes detta, skall tillståndet för skolan

återkallas.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

13

Beslut om meddelande av tillstånd att bedriva yrkesmässig utbildning,

örn godkännande av lärare samt örn återkallelse av sådant tillstånd eller

godkännande skall av länsstyrelse kungöras i tidning i orten.

14 §.

1 mom. Den, som önskar erhålla körkort, skall undergå förarprov hos

besiktningsman i det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket han är mantalsskriven,

eller, örn han visar synnerlig olägenhet vara förbunden med prövning inför

besiktningsman i nämnda distrikt eller icke är bosatt i riket, hos besiktningsman

i det distrikt, inom vilket han erhållit sin utbildning; har

han erhållit utbildning utom riket, äger han för undergående av prov vända

sig till besiktningsman i det distrikt, där han vistas.

2 mom. Vid anmälan till förarprov skall sökande förete:

a) åldersbevis utvisande att han fyllt 18 år;

b) intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden

icke lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syneller

hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;

skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest

denna, efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår till

minst 0.7 å det ena ögat och minst 0.3 å det andra, samt erforderlig grad

av hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark viskning

väl uppfattas på 4 meters avstånd;

c) intyg att sökanden gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt ävensom

att han med hänsyn till sin vandel i övrigt kan anses lämplig som förare

av motorfordon;

d) av sökanden undertecknad uppgift, huruvida han tidigare sökt eller

erhållit körkort för automobil eller motorcykel;

e) välliknande fotografi av sökanden i sådant format, att det lämpligen

kan anbringas å körkortet; samt

f) bevis om erhållen utbildning till förare, utfärdat av den, som meddelat

denna.

De under b) och c) omförmälda handlingar må icke hava utfärdats tidigare

än två månader före anmälningen.

För provet skall lämplig automobil tillhandahållas besiktningsmannen.

Under provet anses sökanden såsom förare av automobilen.

3 morn. Befinnes sökande, efter förhör och prov under olika trafikförhållanden,

vara väl förtrogen med automobils verkningssätt och manövrering

samt äga nödig kännedom om gällande trafikföreskrifter ävensom besitta

omdöme och ansvarskänsla i erforderlig grad, skall besiktningsmannen

inom två dagar efter provets undergående meddela sökanden bevis, att han

avlagt godkänt prov som förare av automobil. Detta bevis bör angiva den

person eller körskola, sorn utbildat sökanden.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

15 §.

1 morn. För erhållande av körkort har sökande att till länsstyrelsen i

det län, där han är mantalsskriven, eller, om han icke är mantalsskriven i

riket, till länsstyrelsen i det län, där han för tillfället vistas, insända ansökan

därom, med angivande av fullständigt namn, yrke och hemvist, samt

därvid foga dels de i 14 § 2 mom. a)—e) omförmälda handlingar, dels ock

sådant bevis av besiktningsman, som i 3 mom. av samma paragraf sägs.

Sökande vare ock skyldig att, där så av länsstyrelsen påfordras, förete intyg

örn sin mantalsskrivningsort.

Finnes sökanden hava vederbörligen fullgjort vad ovan föreskrivits, har

länsstyrelsen, efter företagen ytterligare utredning rörande de i 14 § 2 mom.

c) avsedda förhållanden, där sådan finnes erforderlig, att för honom utfärda

körkort, innefattande tillstånd att föra automobil. Där sökanden icke utan

användande av glas innehar erforderlig synskärpa, skall å körkortet anmärkas,

att han är skyldig att vid framförande av automobil bära nödiga glas.

Körkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för färd i hela

riket. Körkort för automobil berättigar jämväl till förande av motorcykel.

Har körkort för automobil tilldelats någon, som innehar särskilt för motorcykel

gällande körkort, varom i 34 § förmäles, åligger det honom att

efter anmaning överlämna detsamma till den länsstyrelse, som utfärdat körkortet

för automobil.

Har körkort förstörts eller förkommit eller undergått sådan förändring,

att detsamma icke lämpligen kan användas, må efter ansökan hos länsstyrelse,

som utfärdat körkortet, duplettkörkort utställas. Ansökan skall, där

körkortet förstörts eller förkommit, innehålla på tro och heder avgiven försäkran

örn förlusten av körkortet. Duplettkörkort skall såsom sådant särskilt

angivas genom påteckning av ordet »duplett».

2 mom. Över utfärdade körkort skall länsstyrelse föra anteckning i liggare

eller kortregister; och skall därvid för varje körkort antecknas nummer

å körkortet och dag för dess utlämnande samt innehavarens namn,

födelseår, födelsedag, yrke och hemvist.

3 mom. Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten

väsentligt hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förpliktelser

eller varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad

därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra automobilen

eller har förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros

att föra automobil, skall länsstyrelse, som utfärdat körkortet, efter nöjaktig

utredning, återkalla detsamma. Äro omständigheterna av den beskaffenhet,

att anledning är att antaga, att förare skall, utan att återkallelse av körkortet

sker, låta sig rättas, må varning i stället meddelas. Återkallas körkort,

skall därvid förklaras, att föraren, sedan viss tid, minst två månader

och högst två år, gått till ända, äger på ansökan hos länsstyrelsen i det län,

som i 1 mom. angives, få frågan örn utfärdande av nytt körkort upptagen

till prövning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 15

Har förares förmåga att föra automobil blivit så väsentligt nedsatt genom

sjukdom, skada eller dylikt, att trafiksäkerheten därav måste anses bliva

lidande, skall körkortet återkallas.

Har fråga uppstått örn återkallelse av körkort och föreligga därvid sådana

omständigheter, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig att föra

automobil, må länsstyrelsen, redan innan slutligt beslut örn återkallelse

fattas, förordna, att körkortet skall tills vidare återkallas. Vid frågans slutliga

prövning skall hänsyn tagas till den tid, körkortet på grund av sådant

förordnande varit återkallat.

Har återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

körkortet till länsstyrelsen.

Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelse!! upphävt, skall

körkortet återställas till föraren.

Varning må ej överklagas.

Ansökan örn utfärdande av nytt körkort skall, därest tiden för återkallelsen

överstiger sex månader eller länsstyrelsen eljest så prövar nödigt, vara

åtföljd av handlingar, frånsett åldersbevis, av beskaffenhet, varom i 1 mom.

sägs, utfärdade efter det den för återkallelsen bestämda tid gått till ända.

Därest prövning av fråga om utfärdande av nytt körkort ankommer på

annan länsstyrelse än den, som återkallat körkortet, skall yttrande i ärendet

jämte utdrag rörande sökanden ur den liggare eller det kortregister»

varom i 2 mom. förmäles, infordras från sistnämnda länsstyrelse.

Beslut, varigenom länsstyrelse meddelat varning eller återkallat körkort»

skall antecknas i den liggare eller det kortregister som nyss sagts.

Genom länsstyrelsens försorg skall på sätt Konungen förordnar för rikets

polismyndigheter kungöras beslut örn återkallelse av körkort. Örn dylika

beslut skall meddelande även intagas i tidning i orten. Beslut, varigenom

återkallelse av körkort, efter anförda besvär, upphävts eller ändrats eller

varigenom, efter återkallelse, nytt körkort utfärdats, skall likaledes kungöras

och meddelas på sätt ovan är stadgat.

4 mom. Har den, som innehar körkort, ådömts straff för förseelse, begången

vid förande av motorfordon eller traktortåg, eller för förseelse mot

18 kap. 15 § strafflagen, åligger det domstolen att ofördröjligen översända

avskrift av utslaget jämte uppgift örn numret å den dömdes körkort till

den länsstyrelse, som utfärdat detsamma.

Om körning med automobil m. m.

16 $.

1 mom. Körning med automobil vare, där ej nedan annorlunda sägs,

tillåten å varje allmän väg samt å gata och annan allmän plats i stad,

som är upplåten för körtrafik.

2 morn. Därest körning med automobil å viss allmän väg kan till följd

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

av vägens ringa bredd eller eljest för dylik trafik otjänliga beskaffenhet

eller annat särskilt förhållande medföra fara eller synnerlig olägenhet, skall

länsstyrelsen meddela förbud mot all autoinobiltrafik å vägen.

Erfordras eljest för trafiksäkerhetens främjande eller allmän vägs skyddande

inskränkning i rätten att med automobil befara dylik väg, skall

länsstyrelse förklara sådant befarande antingen under hela året eller under

viss tid av året förbjudet, med mindre de föreskrifter iakttagas i avseende

å automobilens tyngd, bredd eller hjultryck, som länsstyrelsen för varje fall

kan finna nödigt meddela.

3 mom. Automobil med ett största hjultryck överstigande 2,000 kilogram

eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras

å allmän väg utan särskilt tillstånd av länsstyrelsen i det län, där vägen är

belägen. Vid meddelande a c sådant tillstånd skola fastställas de villkor med

avseende å automobilens beskaffenhet och lastens tyngd eller eljest, som kunna

anses nödiga till trafiksäkerhetens främjande eller vägens skyddande.

4 mom. Beträffande gata eller annan allmän plats i stad meddelas förbud

eller tillstånd enligt 2 och 3 mom. av polismyndigheten i staden.

5 mom. Därest för automobiltrafik upplåten allmän väg tillfälligt avstänges

för trafik, skall länsstyrelse, där så lämpligen kan ske, bereda

möjlighet för automobiltrafikanter att framkomma å annan väg, även örn

sådan trafik å denna väg eljest är förbjuden.

6 mom. Länsstyrelse äger, när sådant erfordras för beredande av utfartsväg

eller andra särskilda omständigheter föreligga, meddela viss person tillstånd

att med iakttagande av de försiktighetsmått, som må föreskrivas, för

viss resa eller under viss tid eller tillsvidare med automobil befara viss

allmän väg, varå automobiltrafik eljest icke må äga rum.

7 mom. Allmän väg må, även om automobiltrafik därå eljest ej är medgiven,

befaras med automobil av polisman i tjänsteutövning ävensom av

läkare eller veterinär i och för sjukbesök, för sjuk persons forslande till

läkare eller sjukvårdsanstalt samt i andra därmed jämförliga fall av nödläge.

17 %.

I fråga örn enskilda vägar och andra enskilda områden ankommer det på

ägaren av vägen eller området att avgöra, huruvida körning med automobil

därstädes må äga rum. Har automobiltrafik å sådan väg icke förbjudits

och är den allmänneligen befaren, äger länsstyrelse enahanda befogenhet

och skyldighet som beträffande allmän väg.

Enskild väg må, även örn automobiltrafik därå förbjudits, befaras med

automobil i sådana fall, som i 16 § 7 mom. sägs.

18 §.

1 mom. Vid framförande av automobil skall hastigheten städse anpassas

efter som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och

nödig försiktighet bjuder.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

17

Automobil må ingenstädes framföras med större hastighet än att automobil

len under alla omständigheter kan stannas, innan en tredjedel av den

framför varande överskådliga och fria delen av körbanan tillryggalagts.

2 mom. Körhastigheten för automobil må aldrig överstiga 65 kilometer

i timmen.

Inom stads och köpings tättbebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt

samhälle vare högsta tillåtna hastigheten 35 kilometer i timmen,

dock att, beträffande viss allmän väg, länsstyrelsen och, i fråga örn viss gata

eller annan allmän plats i stad, polismyndigheten i staden äger, där trafikförhållandena

det medgiva, förordna, att hastigheten för personvagn avsedd

för högst 7 personer må höjas intill högst 45 kilometer i timmen.

För personomnibus (personvagn avsedd för mer än

automobil vare högsta tillåtna hastigheten:

7 personer)

Inom sam- hälles tätt- bebyggda delar

km. i tim.

och last-

Annor- städes

km. i tim.

för personomnibus...................................................................

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600

35

40

kilogram ........................................................................

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men

35

40

ej 6,000 kilogram .......................................................

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilo-

30

35

gram...............................................................................

25

30

3 mom. Där i följd av viss allmän vägs svaga beskaffenhet eller uppblötta

tillstånd eller annat särskilt förhållande så prövas nödigt, äger länsstyrelse

föreskriva inskränkning i den eljest högst tillåtna hastigheten antingen

under hela året eller under viss tid av året eller beträffande automobil

av viss beskaffenhet.

Föreligga synnerliga skäl att för viss gata eller annan allmän plats i

stad meddela inskränkning beträffande automobils hastighet, äger polismyndigheten

i staden därom förordna.

4 mom. Vad i denna paragraf är stadgat avser icke automobil inrättad

för transport av sjuka (ambulansbil) eller automobil, som användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp

vid olycksfall eller av polisman i tjänsteutövning.

5 mom. Ifrågasättes att för tävling eller vid annat särskilt tillfälle

framföra automobil med större hastighet än den i 2 mom. angivna, må tillstånd

härtill meddelas av länsstyrelse, som har att fastställa sådana villkor

för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik ej uppkommer.

19 *.

1 mom. Länsstyrelse åligger att senast inom mars månads utgång varje

år utfärda kungörelse med uppgift å de allmänna vägar inom länet, vilka

icke må befaras med automobil eller varå övningskörning ej må företagas,

Bihang lill riksdagens protokoll 19,30. 9 sami. 2 aud. 28 höft. (Nr ,34.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ävensom angående gällande inskränkningar dels i rätten att befara allmän

väg med automobil eller visst slag av automobil, dels ock i den i 18 ^

angivna högsta tillåtna hastigheten. Enahanda skyldighet åligger beträffande

gata eller annan allmän plats i stad polismyndigheten i staden.

Närmare bestämmelser örn dylik kungörelse meddelas av Konungen.

Kungörelsen, vilken skall mot ersättning tillhandahållas allmänheten,

skall insändas till chefen för kommunikationsdepartementet samt väg- och

vattenbyggnadsstyrelsen. Av polismyndighet utfärdad kungörelse skall därjämte

insändas till vederbörande länsstyrelse.

2 mom. Hos länsstyrelse skall för allmänheten hållas tillgänglig karta i

lämplig skala, varå med röd färg äro tydligt utmärkta de för automobiltrafik

tillåtna vägarna inom länet, därvid de vägar, för vilkas trafikerande

med automobil särskilda bestämmelser gälla, böra betecknas med streckade

röda linjer.

Kopia av nämnda karta skall senast inom mars månads utgång varje år

insändas till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen; dock att, örn ändringar icke

skett i senast insända karta eller ändringarna icke äro av mera omfattande

art, anmälan därom, i sistnämnda händelse innefattande noggrann uppgift

å ändringarna, må vara tillfyllest.

3 mom. Under året vidtagna ändringar i förhållanden, varom i 1 mom.

sägs, skola, på sätt där är stadgat, skyndsamt kungöras samt utmärkas å

den i 2 mom. omförmälda karta.

20 §.

1 mom. Vägvisare, varom förmäles i 29 § i lagen angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet den 23 oktober 1891 (nr 68), skall, örn någon

av de vägar, som stöta samman, är förbjuden för automobiltrafik, målas röd

i vad avser den förbjudna vägen.

2 mom. Råder inskränkning i rätten att med automobil befara viss allmän

väg eller gata eller annan allmän plats i stad, vare sig inskränkningen

avser automobil av viss beskaffenhet eller viss tid eller eljest tillåten hastighet,

skall sådant på lämpligt sätt tillkännagivas genom tydligt anslag å

eller invid vägen eller gatan.

Å eller invid för automobiltrafik tillåten allmän väg eller gata, som utgör

infartsväg till stad eller annat tättbebyggt samhälle, skall å lämplig plats

anbringas tavla, varå tydligt angives samhällets namn.

I stad eller annat tättbebyggt samhälle skall, där ej vederbörande länsstyrelse

annorlunda förordnar, till ledning för genomgångstrafiken å lämpliga

platser uppsättas vägvisare.

Å för automobiltrafik tillåten allmän väg skall, där särskild varsamhet

är av nöden, såsom vid skarpa krökar, branta backar eller där utsikten

eljest är skymd och vid korsningar med järnväg eller spårväg, anbringas

tjänligt varningsmärke. Sådant varningsmärke skall ock, där så erfordras,

anbringas vid gata eller annan allmän plats i stad.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 19

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag, tavlor, vägvisare och varningsmärken

meddelas av Konungen.

3 mom. Kostnad för anbringande av anordningar, varom i 2 mom. är

sagt, så ock för underhåll därav, skall, såvitt angår stads område, bestridas

av staden men eljest av vederbörande vägkassa.

4 mom. Angående vissa varningsmärken och säkerhetsanordningar m. m.

vid vägkorsningar i samma plan mellan järnväg och väg är särskilt stadgat.

21 §.

1 mom. Under färd skall å automobil föras

a) igenkänningsmärken, så anbragta som i 12 § 2 mom. sägs, samt av

beskaffenhet, varom är särskilt stadgat, eller, därest automobilen ej ännu

tilldelats igenkänningsmärke, föreskrivna besiktningsskyltar och besiktningsmärken;
b)

å lämpliga, lätt tillgängliga platser anbragta skyltar av metall, upptagande

dels ägarens namn och hemvist samt, där ägarens hemvist är en

annan än automobilens hemort, jämväl denna, dels i förekommande fall

tiden för senast verkställd besiktning av automobilen, dels beträffande

automobil, som tillhör besiktigad typ, automobilens typbeteckning enligt

vad därom är särskilt stadgat, dels ock, beträffande personomnibus och

lastvagn, automobilens tjänstevikt, bredd och största hjultryck, ävensom det

högsta antal passagerare automobilen är avsedd att föra eller automobilens

maximilast;

c) då mörker råder, två tända lyktor framtill å samma höjd, en å vardera

sidan, med vitt sken, tillräckligt starkt för att automobilen skall kunna

framföras på ett betryggande sätt, ävensom baktill å automobilen en lykta,

som med vitt sken så belyser det å automobilen anbragta bakre igenkänningsmärket

eller besiktningsskylten, att de lätt kunna avläsas, samt visar rött

ljus bakåt.

2 mom. Å ambulansbil eller automobil, som användes vid eldfara för

brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid

olycksfall eller av polistrupp, skall under mörker föras, förutom andra för

automobiler stadgade lyktor, tillika framtill minst en tänd lykta med kraftigt

rött sken.

3 mom. Å lastvagn skall å utifrån väl synlig plats tydligt utmärkas

automobilens tjänstevikt och maximilast.

Avses att vid lustresa, utflykt eller dylikt bruka lastvagn för befordran

av personer, skola härför påkallade anordningar å automobilen godkännas

av besiktningsman. Vid sådan färd må ej med automobilen befordras

passagerare till större antal än besiktningsmannen vid godkännandet bestämt.

4 mom. Förare skall, innan körningen börjar, förvissa sig örn, dels att

automobilens utrustning överensstämmer med vad ovan i 1 och 2 mom. är

föreskrivet, dels ock att styr-, broms- och säkerhetsanordningar äro i fullgott

skick och verka säkert.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Igenkänningsmärke må ej under färd vara dolt och skall såvitt möjligt

hållas i sådant skick, att det med lätthet kan avläsas. Detsamma gäller i

fråga örn besiktningsskylt, där sådan skall föras.

5 mom. Å automobil må under färd i tättbebyggt samhälle brukas allenast

signalapparat med jämn, dov ton; dock att å automobil, varom förmäles

i 2 morn., skall såsom signalapparat användas kraftigt ljudande ringklocka

eller visselpipa eller sirén med genomträngande gäll ton eller annan

därmed jämförlig anordning.

6 mom. Bländande ljus må ej användas vid färd i tättbebyggt samhälle,

där tillfredsställande belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid möte

med annan vägfarande än gående.

7 mom. Förare må icke röka tobak under färd i tättbebyggt samhälle.

8 mom. Förare skall, då han lämnar automobilen, vidtaga sådana åtgärder,

att automobilen ej kan komma i gång av sig själv.

9 mom. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer

onödigt buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan

mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes explosionsmotor, må gaserna

icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa

hastigheten, så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk.

10 mom. Förare skall under färd medhava det för honom utfärdade

körkort, så ock i förekommande fall bevis om godkännande, varom ovan i

3 mom. är stadgat, för att på tillsägelse av besiktningsman eller polisman

uppvisas.

Besiktningsman eller polisman må ej förvägras avläsa automobilens skyltar

och andra märken och apparater.

Örn skyldighet för förare att under färd medföra det å skatt för automobilen

senast bekomna kvitto samt uppvisa detsamma för polisman gäller

vad i förordningen örn automobilskatt den 2 juni 1922 (nr 260) är stadgat.

Om släpvagn till automobil.

22 §.

1 mom. Skall släpvagn för tillfälligt eller stadigvarande bruk kopplas

till automobil, skola kopplingsanordningarna vara tillfredsställande. Örn mer

än en släpvagn brukas, skall effektivt bromsningssystem vara anordnat

samt erforderlig bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen. Släpvagn,

avsedd för stadigvarande bruk, skall vara försedd med ringar av beskaffenhet,

som är stadgat för automobil. Länsstyrelse och vederbörande

polismyndighet i stad äga, när helst anledning därtill föreligger, låta genom

besiktningsman undersöka, huruvida släpvagnen med kopplings- och bromsningsanordningar

är i betryggande och lämpligt skick samt i förekommande

fall meddela förbud mot släpvagns användande. Vad i 5 § 4 mom. andra

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

21

—fjärde styckena är stadgat om undersökning och eftersyn av automobil

samt i anledning därav påkallade åtgärder skall äga motsvarande tillämpning

jämväl å släpvagn.

Vad i 2 § 6 mom. är stadgat beträffande automobil skall jämväl äga

tillämpning å släpvagn, som är försedd med luftringar eller halvmassiva

gummiringar av godkänd beskaffenhet.

Å släpvagn, avsedd för stadigvarande bruk, skall under färd föras skyltar

av metall, upptagande dels ägarens namn och hemvist, dels ock, i enlighet

med av besiktningsman därom utfärdat bevis, släpvagnens tjänstevikt, bredd

och största hjultryck ävensom maximilast.

Är släpvagn tillkopplad automobil, skall baktill å släpvagnen, eller örn flera

släpvagnar användas, å den sista av dessa anbringas samma igenkänningsmärke

som å automobilen. Detta igenkänningsmärke skall under mörker

hållas belyst på sätt är föreskrivet örn motsvarande igenkänningsmärke å

automobil; och skall beträffande detsamma gälla vad örn igenkänningsmärke

för automobil i 21 § 4 mom. andra stycket är stadgat.

2 mom. Släpvagn med ett- största hjultryck överstigande 2,000 kilogram

eller med större bredd, lasten inberäknad, än 210 centimeter må ej framföras

utan särskilt tillstånd, vad beträffar allmän väg, av länsstyrelsen i det län,

där vägen är belägen, och, vidkommande gata eller annan allmän plats i stad,

av polismyndigheten i staden. I fråga örn meddelande av sådant tillstånd

skall vad i 16 § 3 och 4 mom. är stadgat beträffande automobil äga motsvarande

tillämpning.

Släpvagn må icke användas till personbefordran utan att tillstånd därtill

meddelats, för allmän väg, av länsstyrelse och för gata eller annan allmän

plats i stad, av polismyndigheten i staden.

Sådant tillstånd erfordras ock, örn mer än en släpvagn skall tillkopplas

automobil.

3 mom. Är en- eller tvåhjulig släpvagn, vars hjul äro försedda med

luftringar, tillkopplad vanlig personautomobil eller personomnibus och är

släpvagnen av ringa vikt och avsedd allenast för last, gäller örn hastigheten

vad i 18 § är stadgat för sådan automobil.

Framföres vanlig personautomobil eller personomnibus med annan släpvagn

än ovan sagts eller är släpvagn tillkopplad lastautomobil, vare, örn

släpvagnens hjulringar äro av beskaffenhet som föreskrivits för automobil,

högsta tillåtna hastigheten:

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Inom sam- hälles tätt-

Annor-

bebyggda

städes

delar

km. i tim.

för vanlig personautomobil och personomnibus................

km. i tim.

30

35

» lastautomobil med totalvikt ej överstigande 3,600

kilogram ........................................................................

30

35

» lastautomobil med totalvikt överstigande 3,600 men

ej 6 000 kilogram ........................................................

25

30

» lastautomobil med totalvikt överstigande 6,000 kilo-

gram...............................................................................

20

25.

År släpvagn försedd med hjulringar av annan beskaffenhet, vare högsta

tillåtna hastigheten 15 kilometer i timmen.

4 mom. Vad i 1 mom. sista stycket och 2 mom. andra stycket är stadgat

avser icke släpvagn, som användes vid eldfara för brandväsendets räkning.

Sådan släpvagn skall under mörker baktill vara försedd med lykta, som

visar rött ljus bakåt eller med reflexanordning, som vid belysning återkastar

rött sken. Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av

Konungen eller den myndighet, Konungen därtill förordnar.

Särskilda föreskrifter om yrkesmässig automobiltrafik.

23 $.

Tillhandahålles allmänheten automobil mot ersättning (yrkesmässig

trafik), gäller, utöver eller i stället för bestämmelserna örn annan automobiltrafik,

vad i 24—29 §§ här nedan stadgas.

24 %.

1 mom. Den, som vill utöva yrkesmässig trafik, har att därtill söka

särskilt tillstånd av offentlig myndighet (trafiktillstånd).

2 mom. Avser ansökan bedrivande av yrkesmässig trafik i regelbunden

fart å viss vägsträcka (linjetrafik), meddelas trafiktillståndet av länsstyrelsen

i det eller de län, där trafiken skall äga rum.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik inom mer än ett län skall

inlämnas till länsstyrelsen i det län, varest längsta delen av vägsträckan

är belägen.

3 mom. Vill någon inom viss stad bedriva annan yrkesmässig trafik

än i 2 mom. sägs, meddelas tillstånd till sådan trafik (stadstrafik) av polismyndigheten

i staden.

4 mom. Tillstånd att inom visst län eller del därav bedriva yrkesmässig

trafik, som icke är att hänföra till linje- eller stadstrafik (länstrafik), meddelas

av vederbörande länsstyrelse.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 23

5 mom. Innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik för befordran

av personer vare, såvida icke naturhinder föreligger eller eljest giltigt skäl

för vägran är för handen, skyldig att på anfordran utföra körning inom

det område, trafiktillståndet avser (trafikområde), dock må, där så av särskilda

omständigheter påkallas, myndighet, som meddelat tillståndet, helt

eller delvis medgiva befrielse från dylik skyldighet.

6 mom. När anledning därtill förekommer, kan trafiktillstånd återkallas

av myndighet, som meddelat tillståndet.

25 $.

1 mom. Vid meddelande av tillstånd till länstrafik skall bestämmas,

varest automobil, som brukas i trafiken, skall vara stationerad (stationsort).

För automobil, som användes i stadstrafik inom viss stad, vare staden

stationsort.

2 mom. Har automobil tagits i bruk för körning utom stationsorten,

skall automobilen, sedan körningen avslutats, utan onödigt dröjsmål föras tillhaka

till stationsorten.

3 mom. Har färd avslutats å ort utom trafikområdet, må automobilen

å sådan ort tagas i bruk för körning direkt tillbaka till trafikområdet.

26 §.

1 mom. Vid ansökan om trafiktillstånd skall fogas uppgift örn den eller

de automobiler, som äro avsedda att användas för trafiken, varjämte skall

bifogas vederbörligt utdrag ur automobilregistret för sådan automobil eller,

där automobil icke är registrerad, meddelas sådana uppgifter örn automobilens

beskaffenhet, som enligt vad därom är stadgat skola införas i automobilregistret.

2 mom. Ansökan örn trafiktillstånd avseende linjetrafik skall, utöver

vad i 1 mom. angives, innehålla uppgifter örn den vägsträcka, varå trafiken

skall äga rum, samt huruvida trafiken skall omfatta persontrafik eller godstrafik

eller bådadera, ävensom huru trafiken i övrigt skall anordnas och

bedrivas, och örn den taxa för befordringen, som önskas fastställd.

Ansökan örn trafiktillstånd avseende länstrafik skall, utöver vad i 1 mom.

sägs, innehålla uppgifter örn trafikområde och stationsort för den ifrågasatta

trafiken.

27 §.

1 mom. över ansökan örn tillstånd till linjetrafik skall länsstyrelse ej

mindre höra vägstyrelsen och polismyndigheten i orten samt järnvägsföretag

eller annat trafikföretag, som beröres av den ifrågasatta trafiken, än även,

om förhållandena därtill föranleda, vid utlyst sammanträde eller i annan

lämplig ordning lämna vederbörande väghållningsskyldiga och andra, som

ärendet kan angå, tillfälle att yttra sig.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Över ansökan om tillstånd till länstrafik, skall länsstyrelse höra polismyndigheten

i den ort, varest automobil, som kommer att användas i trafiken,

avses skola hava sin stationsort.

2 mom. Vid prövning av ansökan om trafiktillstånd skall hänsyn tagas

till behövligheten och lämpligheten av den ifrågasatta trafiken.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken,

som prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande

förares arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar i regel icke

får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna, dock att myndighet,

som har att meddela trafiktillståndet, äger stadga ytterligare begränsning av

arbetstiden.

3 mom. Av länsstyrelses beslut örn tillstånd till linjetrafik skola avskrifter

tillställas vederbörande vägstyrelse och polismyndighet, varjämte

meddelande örn beslutet skall intagas i tidning i orten.

Avskrift av länsstyrelses beslut, varigenom tillstånd till länstrafik meddelats,

skall tillställas polismyndigheten i den ort, varest automobil, som

användes i trafiken, har sin stationsort.

Örn meddelat trafiktillstånd, innefattande jämväl uppgift örn den eller de

automobiler, som äro godkända för trafiken, så ock örn härutinnan beslutadeändringar

skall länsstyrelse eller annan myndighet, som meddelat tillståndet,

lämna vederbörande besiktningsman underrättelse.

4 mom. Automobil må icke användas i yrkesmässig trafik utan att vara

för sådan trafik godkänd av myndighet, som har att meddela trafiktillståndet.

Då godkännande sökes, skall företes intyg av besiktningsman, att

automobilen är för trafiken lämplig. Ej heller må yrkesmässig trafik nied

tillkopplad släpvagn bedrivas, utan att detta medgivits av nämnda myndighet

och släpvagnen blivit i angiven ordning för trafiken godkänd. Vid

godkännande, varom ovan sägs, skall bestämmas det högsta antal passagerare

eller den största last, som må befordras med fordonet. Avses att i

yrkesmässig trafik bruka lastvagn för befordran av personer, skola härför

påkallade anordningar å lastvagnen godkännas av myndighet, som har att

meddela trafiktillstånd. Därvid skall bestämmas det högsta antal passagerare,

som må befordras med fordonet.

Ej må godkännande av automobil meddelas, med mindre det visas, att

försäkringsplikten fullgjorts.

Godkännande eller medgivande, varom ovan sägs, kan, när anledning

därtill föreligger, av vederbörande myndighet återkallas.

5 mom. För utrönande av huruvida automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, är i föreskrivet och lämpligt skick, skall densamma sist inom

ett år efter närmast föregående besiktning uppvisas för besiktningsman inom

det tjänstgöringsdistrikt, inom vilket automobilen har sin hemort, för undergående

av efterbesiktning. Därvid skall företes för automobilen senast

utfärdat besiktningsinstrument eller, i förekommande fall, typintyg.

Besiktningsmannen skall senast inom två dagar från besiktningens av
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 25

slutande utfärda och tillhandahålla automobilens ägare bevis om att besiktningen

verkställts.

Befinnes vid besiktningen automobilen icke vara i föreskrivet och lämpligt

skick, skall besiktningsmannen ofördröjligen göra skriftlig anmälan

därom hos länsstyrelsen i det län, där automobilen har sin hemort.

Angående skyldighet att för registrering anmäla den verkställda efterbesiktningen

stadgas i 10 § 4 mom.

Har trafiktillståndet meddelats av annan eller andra myndigheter än länsstyrelsen

i det län, där automobilen har sin hemort, skall automobilens

ägare så snart ske kan och sist inom fjorton dagar från det besiktningen

avslutats till den eller de myndigheter insända bevis örn att besiktningen

verkställts.

De i 5 § 4 mom. stadgade befogenheter för länsstyrelse att förordna örn

besiktning av automobil och att meddela förbud mot automobilens användande

tillkomma med avseende å automobil, som användes i yrkesmässig

trafik, jämväl myndighet, som meddelat trafiktillståndet.

28 §.

1 mom. Vid linjetrafik eller stadstrafik må skjutslegan icke utgå med

högre belopp än fastställd taxa medgiver. Sådan taxa, för såväl person-

som godsbefordran, skall fastställas av länsstyrelse, som meddelat trafiktillståndet,

eller, därest sådant tillstånd meddelats av flera länsstyrelser,

av länsstyrelsen i det län, där trafiken huvudsakligen skall äga rum; dock

att för stadstrafik taxan skall fastställas i den ordning 23 § i ordningsstadgan

för rikets städer den 24 mars 1868 (nr 22) angiver.

Ej heller vid länstrafik, som icke endast avser befordran av gods, må

skjutslegan utgå med högre belopp än som medgives i taxa, vilken det

åligger länsstyrelse att för länet utfärda. Även för befordran av gods skall

i enahanda ordning, som nyss nämnts, fastställas taxa, när sådan med hänsyn

till förhållandena kan anses av behovet påkallad.

Över förslag till taxa, som jämlikt bestämmelserna i 12 § i stadgan örn

skjutsväsendet den 22 juni 1911 kommer att tillämpas jämväl beträffande

enligt nämnda stadga utgående skjuts, skall vederbörande landsting höras

eller, örn landstinget ej är samlat, antingen dess förvaltningsutskott eller

av landstinget för ändamålet särskilt utsedd nämnd, så ock i förekommande

fall stadsfullmäktige i stad, som ej i landsting deltager.

2 mom. Är taxa för yrkesmässig trafik inom visst område fastställd,

skall, örn resan börjat inom detta område men utsträckes även till annat

område, den i förstnämnda område gällande taxan fortfarande tillämpas,

där ej annorlunda avtalas.

3 mom. Förare av automobil, som begagnas i yrkesmässig trafik, för

vilken taxa är fastställd, skall under färd medhava taxan för att på begäran

av trafikant uppvisas.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

29 §.

1 mom. Ej må någon tjänstgöra som förare av automobil i yrkesmässig

trafik utan att därtill hava erhållit särskilt tillstånd (trafikkort).

Trafikkort berättigar icke till förande av personomnibus i yrkesmässig

trafik, där ej å trafikkortet uttryckligt medgivande härtill lämnats.

2 mom. Trafikkort må ej utfärdas för annan än den, som innehar gällande

körkort för automobil och uppnått 21 års ålder samt i övrigt efter prövning

av besiktningsman befinnes lämplig såsom förare i yrkesmässig trafik.

3 mom. För erhållande av trafikkort har förare att till den länsstyrelse,

som för honom utfärdat körkort, insända ansökan därom samt därvid foga

de handlingar, som han till styrkande av sin kompetens och lämplighet vill

i ärendet åberopa.

Trafikkort, vartill formulär fastställes av Konungen, gäller för trafik inom

hela riket.

4 mom. Över utfärdade trafikkort skall länsstyrelse föra anteckning i den

liggare eller det kortregister, varom i 15 § 2 mom. förmäles; och skall därvid

för varje trafikkort antecknas nummer å trafikkortet samt dag för dess

utlämnande.

5 mom. Innehavare av trafiktillstånd vare skyldig att till myndighet,

som meddelat tillståndet, göra anmälan örn varje förare, som tjänstgör i

trafiken. Anmälan, innehållande uppgift örn numret å förarens trafikkort,

skall ske inom fyra dagar efter det tjänstgöringen tagit sin början.

Sådan anmälningsskyldighet skall ock fullgöras efter det tjänstgöringen

upphört.

Anmälan, varom nu sägs, vare avgiftsfri.

6 mom. Myndighet, som meddelat tillstånd till yrkesmässig trafik, äger,

när anledning därtill förekommer, återkalla trafikkort för förare, som tjänstgör

i trafiken. Sådant beslut skall kungöras i tidning i orten.

Har sådan återkallelse skett, åligger det föraren att efter anmaning överlämna

trafikkortet till myndigheten.

Varder, efter anförda besvär, beslutet örn återkallelsen upphävt, skall

trafikkortet återställas till föraren.

Sker återkallelse av trafikkort av annan myndighet än den, som utfärdat

detsamma, skall meddelande örn återkallelsen, med upplysning örn skälen

därför, lämnas sistnämnda myndighet.

Beslut, varigenom trafikkort återkallats, skall antecknas i den liggare

eller det kortregister, som i 4 mom. sägs.

7 mom. Trafikkort skall under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas

för besiktningsman eller polisman.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

27

Särskilda föreskrifter angående automobil, som för tillfälligt brukande

i riket införts från utlandet, och örn tillstånd att föra

sådan automobil m. m.

30 §.

1 mom. Har automobil för tillfälligt brukande bär i riket från utlandet

införts av resande, som endast tillfälligtvis skall i riket vistas, vare besiktning

av automobilen ej av nöden, där den resande innehar bevis av svensk

konsul eller polismyndighet i det land, varest automobilen är registrerad,

eller av konsul, som företräder detta land här i riket, att automobilen till

sin beskaffenhet uppfyller de i det främmande landet gällande föreskrifter

för att där få användas i allmän trafik. Nämnda bevis skall företes hos

polismyndigheten å den första ort i riket, varest automobilen är avsedd att

begagnas. Örn beviset är behörigt och sökanden styrker, att han fullgjort

vad honom, enligt vad därom särskilt stadgas, åligger i avseende å erläggande

av skatt för automobilen, utfärdar polismyndigheten eller av denna

förordnad tjänsteman genom anteckning å beviset eller annorledes tillstånd

att i riket bruka automobilen samt tilldelar automobilen igenkänningsmärke.

2 mom. Företes icke bevis, som i nästföregående moment sägs, skall automobilen

underkastas besiktning på sätt i 4 § 1 mom. föreskrives. Därest

automobilen, enligt intyg av besiktningsman, beflnnes uppfylla de i 2 §

meddelade bestämmelser, skall polismyndigheten tilldela densamma igenkänningsmärke,

varjämte å intyget skall tecknas bevis om meddelande av

tillstånd att i riket bruka automobilen.

3 mom. Polismyndigheten skall i särskild längd låta införa namnet såväl

å den person, vilken uppgives vara ägare av automobilen, som, därest

ägaren icke till riket medföljer, å den person, som förfogar över automobilen,

ävensom dessas yrke och hemvist eller däremot svarande uppgift,

dagen för meddelandet av tillståndet att här i riket bruka automobilen samt

det igenkänningsmärke, som tilldelats automobilen.

4 mom. Igenkänningsmärke, varom i denna paragraf förmäles, skall av

polismyndigheten mot skälig ersättning tillhandahållas sökanden; och skall

örn märkets anbringande gälla vad i 12 § 2 mom. är stadgat.

Närmare bestämmelser om igenkänningsmärkets beskaffenhet meddelas av

Konungen.

Länsstyrelse skall övervaka, att märken, varom i denna paragraf sägs,

ävensom exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan finnas tillgängliga

hos polismyndighet, varest sådana kunna antagas bliva erforderliga.

5 mom. Tillstånd att föra sådan automobil, som här ovan sägs, skall av

polismyndighet meddelas person, som med bevis av myndighet, som i 1

mom. omförmäles, styrkt, att han i det främmande landet äger rätt att föra

automobil. Föreligga särskilda omständigheter, på grund varav personen

måste anses olämplig att föra automobil, skall dock tillstånd vägras. Till

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

förare, som icke redan innehar exemplar av denna förordning samt vägtrafikstadgan,

skola sådana av polismyndigheten överlämnas.

Det åligger polismyndigheten att över sålunda meddelade tillstånd föra

anteckningar, upptagande förarens namn, yrke och hemvist.

6 mom. Bevis örn tillstånd, varom i denna paragraf förmäles, skall

under trafik medföras och på tillsägelse uppvisas för besiktningsman eller

polisman.

31 §.

1 mom. Tillstånd, varom i 30 §> förmäles, att här i riket bruka eller

föra automobil gäller för en tid av två månader; dock kan giltighetstiden

av länsstyrelse utsträckas med ytterligare en månad.

När skälig anledning därtill föreligger, kan tillstånd, varom här är

fråga, återkallas av envar länsstyrelse, i vars län automobilen brukats.

2 mom. Den, som från utlandet färdats i automobil till riket, må,

utan hinder därav att automobilen icke är försedd med igenkänningsmärke,

fortsätta färden till närmaste ort i riket, där polismyndighet Annes.

32 §.

På vilka villkor automobil, som är registrerad i främmande stat, som

anslutit sig till internationell konvention rörande automobiltraAk, må här i

riket tillfälligt brukas, så ock på vilka villkor person, som i sådan stat

äger rätt att föra automobil, må här i riket utöva dylik rätt, bestämmes

av Konungen.

33 §.

Örn skyldighet för den, som från utlandet inför motorfordon för tillfälligt

brukande här i riket, att i samband med fordonets tullbehandling förete

bevis örn traAkförsäkring gäller vad Konungen därom förordnar.

3 KAP.

Särskilda bestämmelser om motorcyklar,

34 §.

I avseende å annan motorcykel än som avses i 35 § gäller i tillämpliga

delar vad här ovan är stadgat angående automobil, dock med följande undantag.

Med motorcykels tjänstevikt avses vikten av motorcykeln (bivagn ej medräknad)

i normalt, fullt driftfärdigt skick, däri inbegripen vikten av till

motorcykeln hörande verktyg och reservdelar samt bränsle, smörjolja och

vatten. I motorcykels tjänstevikt ingår ej bemanningen.

Å motorcykel erfordras endast ett bromssystem.

I ansökan örn registrering av motorcykel skall angivas, huruvida den är

försedd med bivagn.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 29

Vad om igenkänningsmärke för automobil är stadgat gäller även för motorcykel;

dock skall för varje län ordningsnummer för motorcyklar meddelas

i löpande följd i särskild serie, börjande med nummer 1.

Å motorcykel skola föras namnskylt och lyktor, såsom är föreskrivet för

automobil, dock att framtill behöver föras allenast en lykta. Är till motorcykel

kopplad sidvagn, skall dessutom framtill å den från motorcykeln vända

delen av sidvagnen föras lykta med vitt sken.

Vad i 21 § 3 mom. första stycket är stadgat gäller icke motorcykel,

ändå att densamma är försedd med bivagn avsedd för last.

Med avseende å företagande av övningskörning å motorcykel, prövning

för erhållande av rätt att föra sådant fordon samt utfärdande av körkort

gäller vad i 13, 14 och 15 §§ är stadgat, dock att person, som fyllt 16 år,

må företaga övningskörning, undergå prövning och erhålla körkort, samt

att prövningen må kunna avse allenast utrönande av hans förtrogenhet med

motorcykels verkningssätt och manövrering samt kännedom om gällande

trafikföreskrifter. Utfärdat körkort skall innehålla tillstånd att föra motorcykel.

Körkort för motorcykel medför icke rätt att föra automobil.

över utfärdade körkort för motorcyklar skall hos länsstyrelse föras liggare

eller kortregister; och gäller härom vad örn liggare eller register för automobil

är stadgat.

Beträffande rätten att med motorcykel färdas å allmän väg, å gata eller

annan allmän plats i stad, ävensom å enskilt område, som allmänneligen

befares, gälla, örn till motorcykeln är kopplad bivagn, samma bestämmelser

som för automobil.

Motorcykel utan bivagn må framföras även å väg, varå automobiltrafik

icke är tillåten, därest ej enligt 16 § 2 mom. meddelat förbud omfattar

jämväl dylik motorcykel eller vägen är enskild och ägaren förbjudit trafik

å vägen med motorcykel.

35 §.

Beträffande velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning

uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring

i övrigt försetts med hjälpmotor, skola allenast följande bestämmelser i

denna förordning äga tillämpning, nämligen:

1) 2 § 2 mom. punkterna a), d), f) och h);

samt

2) i tillämpliga delar 18 § samt 46, 49, 50, 51, 53 och 55 §§.

Med avseende å rätten att med sådan motorcykel befara väg, gata eller

allmän plats gäller vad örn annan motorcykel är stadgat i 34 §.

Motorcykel, varom här är fråga, skall vara försedd med minst en snabbt

och säkert verkande broms samt vid mörker föra, framtill, tänd lykta med

vitt sken och, baktill, reflexanordning, som vid belysning återkastar rött

sken. Lyktan må icke kasta bländande ljus vid färd i tättbebyggt samhälle,

där tillfredsställande belysning är anordnad, ej heller annorstädes vid

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

möte med amian vägfarande än gående. Reflexanordning skall vara av

typ, som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill

förordnar.

Därest, jämlikt för särskild ort meddelad bestämmelse, igenkänningsmärke

skall vara anbragt å motorcykeln, skall detta märke vid mörker vara

belyst.

Å motorcykel, varom i denna paragraf sägs, tillämpas i övrigt de föreskrifter,

som rörande velociped äro eller varda för olika orter meddelade

och icke strida mot de i denna paragraf givna bestämmelser.

4 KAP.

Om motorredskap och traktortåg.

36 §.

1 mom. Motorredskap må, annorstädes än å arbetsplatsen, endast vid

färd till och från denna plats samt eljest tillfälligt framföras å allmän väg

och å gata eller annan allmän plats i stad, och må sådant framförande ske

allenast under förutsättning att motorredskapet icke med hänsyn till sin

tyngd eller hjulens beskaffenhet kan medföra avsevärd skada å körbanan.

Vid sådan färd må motorredskapet ej framföras med större hastighet än

10 kilometer i timmen, och skall därvid å motorredskapet under mörker

föras tänd lykta, så anbragt att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån

som bakifrån. Lyktan skall visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

Länsstyrelse äger meddela förbud mot eller föreskriva inskränkningar i

framförandet av motorredskap å viss allmän väg. Beträffande gata eller

annan allmän plats i stad meddelas förbud eller föreskrifter, varom här är

fråga, av polismyndigheten i staden.

1 övrigt skola allenast stadgandena i 47, 49, 50, 51, 53, 55 och 56 §§ här

nedan äga tillämpning å motorredskap.

2 mom. Erfordras för militärt ändamål fortlöpande uppgifter örn inom

landet befintliga motorredskap eller vissa slag av sådana, meddelar Konungen

bestämmelser, huru den uppgiftsskyldighet, som i sådant hänseende heflnnes

erforderlig, skall av vederbörande fullgöras.

37 §.

1 mom. Med avseende å framförande av traktortåg skall gälla följande.

Trafik med traktortåg å allmän väg eller å gata eller annan allmän plats

i stad må icke äga rum utan tillstånd av offentlig myndighet. Sådant tillstånd

meddelas av länsstyrelse i det eller de län, där trafiken skall äga

rum, eller, örn trafiken skall försiggå allenast inom viss stad, av polismyndigheten

i staden.

Innan tillstånd till trafik med traktortåg meddelas, må, örn anledning

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

31

därtill förekommer, på sökandens bekostnad anställas undersökning dels

huruvida de allmänna vägar eller gator och andra allmänna platser i stad,

som komma att beröras av trafiken, äro så beskaffade, att trafiken utan

fara eller särskild olägenhet där kan äga rum, dels oek genom besiktningsman

huruvida för trafiken avsedda motorredskap och släpvagnar äro i betryggande

skick och lämpliga för trafiken.

Tillstånd till trafik med traktortåg skall upptaga de villkor och bestämmelser

för trafiken, som prövas nödiga.

Ej må traktortåg användas i trafik, med mindre för trafiken avsedda

motorredskap och släpvagnar med tillhörande kopplingsanordningar och

bromssystem godkänts av myndighet, som har att meddela trafiktillstånd.

I sammanhang med godkännandet skall bestämmas det högsta antal passagerare

eller den största last, som må föras å traktortåget.

När anledning därtill föreligger, kan trafiktillstånd, ävensom godkännande,

varom ovan förmäles, återkallas av myndighet, som meddelat tillståndet

eller godkännandet.

Förare av traktortåg må allenast den vara, som innehar gällande körkort

för automobil.

Traktortåg må ej framföras med större hastighet än 15 kilometer i timmen

eller, örn motorredskapet eller någon av de släpvagnar, som ingå i traktortåget,

har hjulringar av järn eller annat hårt material, 10 kilometer i

timmen.

Å traktortåg skall finnas namnskylt, såsom i 21 § 1 mom. b) är föreskrivet

för automobil.

Under mörker skola å traktortåg föras dels framtill å traktorn två tända

lyktor med vitt sken, tillräckligt starkt för att traktortåget skall kunna

framföras på ett betryggande sätt, dels ock baktill å den sista släpvagnen

en tänd lykta, visande rött sken bakåt.

2 mom. För yrkesmässig trafik med traktortåg gäller, utöver eller i stället

för bestämmelserna här ovan, i tillämpliga delar vad i 24—29 §§ är stadgat.

3 mom. I övrigt skola allenast bestämmelserna i 39—42, 44 och 48—56 §§

här nedan i tillämpliga delar gälla för traktortåg.

5 KAP.

Föreskrifter i avseende å förordningens efterlevnad.

38 §.

1 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 §> förmäles, i strid

mot bestämmelse i 8 § 1 mom. eller 10 § 3 mom. tredje stycket eller mot förbud,

som meddelats enligt 5 § 4 morn., vare ägaren förfallen till böter från

och med etthundra till och med ettusen kronor.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

2 mom. Brukas automobil eller motorcykel, varom i 34 § förmäles, oaktat

fordonet ej överensstämmer med de i denna förordning angående sådant

fordons beskaffenhet och utrustning meddelade föreskrifter, vare ägaren, där

ej brukandet allenast avsåg att med anledning av under färd uppkommen

skada å fordonet framföra detta till närmast belägna plats för skadans avhjälpande

samt uppenbar fara ej var därmed förenad, förfallen till böter

från och med tio till och med femhundra kronor.

Lag samma vare, örn någon brukar släpvagn, som icke till sin beskaffenhet

eller utrustning överensstämmer med vad i 22 § 1 mom. är föreskrivet.

3 mom. Har ägare i fall, som i 1 eller 2 mom. avses, iakttagit vad på

honom ankommer till förhindrande av fordonets brukande, vare han fri

från ansvar.

4 mom. Har förseelse, varom i 1 eller 2 mom. sägs, skett, och ägde föraren

vetskap om det hinder för fordonets brukande, som förelåg, vare jämväl han

förfallen till de böter, som i nämnda moment för förseelse äro stadgade.

Brukades motorfordonet av någon, som enligt 6 eller 7 § i lagen angående

ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik är till utgivande av ersättning

för skada förpliktad, skall, i ägarens ställe, sådan brukare vara förfallen

till ansvar, varom i 1 eller 2 mom. sägs.

39 §.

Förer någon automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

utan att vara berättigad till förande av fordonet eller traktortåget i den

trafik, varom fråga är, eller företager någon övningskörning utan att vara

därtill berättigad, straffes med böter från och med etthundra till och med

ettusen kronor.

Till enahanda ansvar gör sig envar förfallen, vilken såsom förare av ovan

nämnt motorfordon eller traktortåg anställer och brukar den, som icke äger

rätt att föra motorfordon eller traktortåg av det slag eller i den trafik, varom

fråga är, ävensom förare, vilken under färd överlämnar åt annan att föra

motorfordonet eller att företaga övningskörning utan att denne är därtill

berättigad.

Örn någon, som icke utan användande av glas innehar synskärpa, som i

14 § 2 mom. b) sägs, underlåter, att vid framförande av motorfordon använda

nödiga glas, oaktat hans skyldighet härutinnan anmärkts å för honom

utfärdat körkort, vare han förfallen till böter från och med tio till och med

femhundra kronor.

Åsidosätter den, som företager övningskörning, annorledes än i första

stycket sägs föreskrifterna i 13 § 1 mom. eller på grund av samma lagrum

meddelat förbud, bote från och med tio till och med femhundra kronor.

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

33

40 §.

1 mom. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller

traktortåg å väg, gata eller plats, varest motorfordonet eller traktortåget

icke må framföras,

eller brukas automobil eller släpvagn i trafik, vartill särskilt tillstånd

enligt 16 § 3 mom. eller 22 § 2 mom. erfordras, utan att dylikt tillstånd

erhållits, eller åsidosättas i avseende å sådan trafik av vederbörande myndighet

meddelade föreskrifter,

eller befordras med lastautomobil last, vars vikt överstiger den för automobilen

fastställda maximilasten,

eller brytes mot föreskrifterna i 5 § 1 morn., 21 § 1 mom. a) och c), 2

och 3 mom. andra stycket, 4 och 6 morn., 22 § 1 mom. fjärde stycket och

4 mom. andra stycket, 27 § 5 mom. första stycket eller 37 § 1 mom. sista

stycket eller mot föreskrift, som meddelats med stöd av 2 § 6 morn.,

straffes den felande med böter från och med tio till och med femhundra

kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i ovannämnda

lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel, varom

i 34 § förmäles.

Har automobils eller sådan motorcykels igenkänningsmärke eller besiktningsskylt,

där sådan skall föras, under färd hållits dold i syfte att förhindra

fordonets igenkännande, skall till böter från och med tvåhundra till

och med ettusen kronor eller till fängelse i högst tre månader dömas. Till

samma straff vare ock den förfallen, som i sådant syfte underlåter att under

färd föra vederbörligt igenkänningsmärke å fordonet.

2 mom. Till böter från och med tio till och med femhundra kronor är

den förfallen, som icke efterkommer av besiktningsman enligt 5 § 4 mom.

givet föreläggande att till eftersyn inställa automobil, motorcykel, varom

i 34 § sägs, eller släpvagn.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som icke efterkommer av besiktningsman meddelat tecken att stanna fordon

som nu nämnts.

41 §.

1 morn. Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller

traktortåg med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes

den felande med böter från och med tio till och med ettusen kronor.

2 mom. Är den, som förer motorfordon eller traktortåg, varom i 1 mom.

förmäles, synbarligen berörd av starka drycker eller eljest så påverkad

därav, att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra fordonet, straffes

med böter från och med femtio till och med ettusen kronor eller fängelse i

högst tre månader.

3 mom. Har förare vid förseelse, varom i 1 och 2 mom. sägs, ådagalagt

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 ami. 2S hafi. (Nr 34.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv

eller egendom, må till fängelse i högst ett år dömas.

42 $.

Med böter från och med tio till och med tvåhundra kronor straffes den,

som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. sista stycket, 15 § 1 mom.

fjärde stycket eller 3 mom. fjärde stycket, 21 § 1 mom. b), 3 mom. första

stycket, 5, 7, 8, 9 eller 10 morn., 22 § 1 mom. tredje stycket, 28 § 3 morn.,

29 § 6 mom. andra stycket eller 7 morn., 30 § 6 mom. eller 37 § 1 mom.

näst sista stycket.

Till enahanda straff vare den förfallen, som bryter mot vad uti de i

ovannämnda lagrum angivna hänseenden gäller beträffande motorcykel,

varom i 34 § förmäles.

Till straff enligt första stycket är ock den förfallen, som brukar automobil

eller motorcykel, som för tillfälligt brukande i riket från utlandet

införts, utan att tillstånd till fordonets användande här i riket erhållits

eller å tid, då sådant tillstånd icke längre är gällande. Länsstyrelse äger

i fall, varom nyss nämnts, förordna, att fordonet skall omhändertagas av

polismyndighet.

43 §.

1 mom. Sökes ej inom föreskriven tid registrering, på sätt i 9 § 2 mom.

är stadgat, av automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller underlåter

eljest någon, som enligt denna förordning är pliktig göra anmälan till

automobilregistret eller hos myndighet, som meddelat trafiktillstånd, sådan

anmälan inom den härför i varje fall stadgade tid, bote den, vilken registrerings-

eller anmälningsskyldigheten åligger, där han ej tillika gjort sig

förfallen till ansvar jämlikt 38 § 1 morn., från och med tio till och med

femhundra kronor.

Underlåter någon, som genom lagakraftvunnet utslag dömts till ansvar

för förseelse, varom ovan sägs, att därefter fullgöra honom åliggande registrerings-

eller anmälningsskyldighet, äger länsstyrelse eller myndighet, som

nyss nämnts, att vid vitén, som tillika må utdömas, ålägga den försumlige

att fullgöra sin skyldighet.

2 mom. Envar, som i anmälan, varom i 1 mom. förmäles, mot bättre

vetande meddelar oriktig uppgift, straffes med böter från och med femtio

till och med ettusen kronor.

Till enahanda straff vare den förfallen, som i eller å typintyg, varom i

4 § 2 mom. och 9 § 3 mom. stadgas, mot bättre vetande meddelar oriktig

uppgift, så ock den, som åsidosätter föreskrifterna i 8 § 3 mom. fjärde stycket.

44 §.

1 mom. Utövar någon utan tillstånd yrkesmässig trafik eller bedriver

någon linje-, stads- eller länstrafik eller trafik med traktortåg, utan att vara

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

35

berättigad till sådan trafik, varom fråga är, bote från och med femtio till

och med femhundra kronor.

År på grund av särskild bestämmelse för viss ort obehörigt utövande av

drosktrafik eller liknande rörelse belagt med ansvar, må ej sådan bestämmelse

i förenämnda fall tillämpas.

Uraktlåter någon, som innehar tillstånd till stadstrafik eller länstrafik

för befordran av personer, att fullgöra skyldighet, som enligt 24 § 5 mom.

åligger honom, straffes som i första stycket sägs.

2 mom. Brukas i yrkesmässig trafik automobil eller släpvagn, som ej är

godkänd för sådan trafik, eller användes tillkopplad släpvagn i sådan trafik

utan medgivande, som i 27 § 4 mom. sägs, eller brukas i traktortåg ingående

motorredskap eller släpvagn utan att vara godkänt för sådan trafik,

straffes den, som utövar trafiken, med böter från och med tio till och med

femhundra kronor.

Ägde föraren vetskap därom, att godkännande eller medgivande, varom

ovan sägs, icke lämnats, vare jämväl han förfallen till ansvar som nyss

sagts.

3 mom. Fordras vid yrkesmässig trafik högre betalning än fastställd

taxa medgiver eller åsidosättas av vederbörande myndighet vid meddelande

av trafiktillstånd eller eljest lämnade föreskrifter, bote den felande från

och med tio till och med femhundra kronor.

Till samma straff vare den förfallen, som bryter mot stadgandet i 25 §

2 mom.

45 §.

Bedriver någon yrkesmässig utbildning av förare i körskola eller annorledes,

utan att tillstånd härtill erhållits, bote från och med femtio till och

med femhundra kronor.

Till enahanda ansvar är ock den förfallen, som eljest i strid med denna

förordning eller någon på grund därav meddelad föreskrift bedriver yrkesmässig

utbildning av förare.

46 $.

Brukar någon motorcykel, varom i 35 § sägs, som icke överensstämmer

med vad örn sådant fordon är i nämnda paragraf stadgat, och avsåg ej

brukandet allenast att med anledning av under färd uppkommen skada å

motorcykeln framföra denna till närmast belägna plats för skadans avhjälpande

samt uppenbar fara ej var därmed förenad, bote från och med tio

till och med tvåhundra kronor.

Till enahanda ansvar gör sig ock den förfallen, som bryter mot övriga

bestämmelser i denna förordning, som äro tillämpliga å motorcykel, varom

i nyssnämnda paragraf är fråga.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

47 $.

Brukar någon motorredskap, varom i 36 § sägs, i strid mot vad i nyssnämnda

paragraf är föreskrivet eller mot förbud eller inskränkningar, som

meddelats på grund av samma paragraf, bote från och med tio till och med

femhundra kronor.

48 §.

De för ägare av motorfordon stadgade ansvarsbestämmelser skola äga

tillämpning, i händelse motorfordonet tillhör någon, som står under förmyndare

eller annan laga målsman, å denne, samt, där motorfordonet äges

av oskift dödsbo eller konkursbo eller av bolag, förening eller annat samfund

eller av stiftelse eller annan sådan inrättning, å den eller dem, som

äga företräda boet, samfundet eller inrättningen. I fråga om motorfordon,

som tillhör staten eller kommun, skola nämnda ansvarsbestämmelser

gälla förarens närmaste förman. Har denne till förekommande av förseelse

mot förordningen gjort vad på honom ankommit och äger i följd av överordnads

åtgärd eller vållande förseelse likväl rum, varde den överordnade

drabbad av ansvar, som här avses.

Enahanda grunder skola tillämpas jämväl i fråga örn ansvar, som enligt

44 § skall ådömas innehavare av tillstånd till utövande av yrkesmässig

trafik eller till trafik med traktortåg.

49 §.

Ej må straff enligt denna förordning tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen hör beläggas med strängare straff.

50 §.

Fortsätter någon under tid, då han är ställd under tilltal för förseelse

enligt denna förordning, samma förseelse, skall han, när han varder därtill

lagligen förvunnen, för varje gång åtal emot honom ägt rum och han därav

undfått del, fällas till det straff, som för sådan förseelse är stadgat; dock

att fängelsestraff ej må överstiga ett år.

51 $.

Förseelse mot denna förordning skall, där ej allenast enskild målsägandes

rätt blivit därav förnärmad, åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse

därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol i den ort, där förseelsen skett.

52 §.

Finner polismyndighet anledning förekomma till återkallelse av körkort,

trafikkort eller tillstånd, varom i denna förordning förmäles, skall polis
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 37

myndigheten därom göra framställning hos den myndighet, som har att

meddela sådan återkallelse.

53 §.

Böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfalla kronan. Saknas

tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän

strafflag.

6 KAP.

Särskilda föreskrifter.

54 $.

För förrättning, som enligt denna förordning ankommer på besiktningsman,

skall erläggas avgift enligt taxa, som fastställes av Konungen.

55 $.

Emot beslut, som på grund av denna förordning meddelas av länsstyrelse

eller av polismyndighet, må besvär anföras inom tid, som för överklagande

av förvaltande myndigheters och ämbetsverks beslut är bestämd; dock gälle

beslutet utan binder av besvär till efterrättelse intill dess annorlunda kan

bliva vederbörligen förordnat.

56 $.

Denna förordning äger icke tillämpning å staten tillhöriga, för speciella

militära ändamål konstruerade motorfordon eller å motorredskap och traktortåg,

som brukas av krigsmakten, eller å motorfordon, som användas uteslutande

inom järnvägs- eller fabriksområde eller annat dylikt inhägnat

område.

Därest beträffande vissa andra motorfordon eller motorredskap undantag

i särskilt hänseende från denna förordning visas vara påkallat, meddelas

bestämmelser härom av Konungen eller den myndighet, Konungen därtill

förordnar.

Övergångsbestämmelser.

1) Denna förordning skall träda i kraft den 1 januari 1931 och äga tilllämpning

jämväl å motorfordon, motorredskap, släpvagnar och traktortåg,

som då äro i bruk. Vid nämnda tid skall, i den mån ej nedan annorlunda

sägs, förordningen om motorfordon den 15 juni 1923 (nr 281) med däri

sedermera gjorda ändringar och tillägg upphöra att gälla.

2) Intill den 1 januari 1934 må massiva gummiringar eller hjulringar

av järn eller annat hårt material användas å motorfordon, som vid förordningens

ikraftträdande är registrerat eller som registreras inom ett år därefter.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Å för stadigvarande bruk avsedd släpvagn, som kopplas till automobil,

må dylika ringar användas till den 1 januari 1934.

3) Beträffande motorfordon eller till sådant fordon kopplad släpvagn, varå

användas massiva gummiringar eller hjulringar av järn eller annat hårt

material, skola föreskrifterna i § 2 mom. 6 i förordningen örn motorfordon

den 15 juni 1923 rörande hjulringsbredd och hjultryck ävensom de i samma

förordning meddelade bestämmelserna örn påföljd för överträdelse av nämnda

föreskrifter fortfarande äga tillämpning.

4) Motorfordon, som är försett med massiva gummiringar eller hjulringar

av järn eller annat hårt material, må aldrig framföras med högre hastighet

än 15 kilometer i timmen.

5) Åtgärder, som före den 1 januari 1931 erfordras i avseende å ordnandet

av besiktningsväsendet enligt denna förordning, skola vidtagas i enlighet

med bestämmelserna i densamma.

6) Vid denna förordnings ikraftträdande gällande tillstånd att bedriva

sådan yrkesmässig trafik, som i § 24 mom. 4 andra stycket i förordningen

örn motorfordon den 15 juni 1923 sägs, skall efter nämnda tidpunkt avse

rätt att bedriva länstrafik inom det län, vars länsstyrelse meddelat tillståndet.

7) Den, som innehar gällande tillstånd att tjänstgöra som förare i yrkesmässig

trafik, äger att efter ansökan avgiftsfritt erhålla trafikkort, varom

i denna förordning stadgas. Sådan ansökan, innehållande uppgift örn sökandens

fullständiga namn, yrke och hemvist ävensom nummer å för honom

utfärdat körkort, skall före den 1 oktober 1930 inlämnas till den myndighet,

som meddelat sökanden nämnda tillstånd. Har sökandes körkort utfärdats

av annan myndighet än nyss sagts, skall ansökningen överlämnas till den

länsstyrelse, som har att utfärda trafikkortet.

2) Vägtrafikstadga.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I denna stadga förstås med

väg: varje väg, gata och annan allmän plats, som är upplåten för allmän

samfärdsel eller eljest allmänneligen befares;

vägfarande: envar, som å väg framför fordon av vad slag det vara må

eller rider eller leder djur eller åker velociped, skidor, kälke eller sparkstötting

eller går;

fordon: alla slag av vagnar å hjul för dragare, av motorfordon, motorredskap

och andra arbetsredskap å hjul eller medar, slädar, velocipeder,

kälkar, sparkstöttingar, dragkärror o. s. v.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

39

2 §.

Varje vägfarande skall iakttaga all den omsorg och varsamhet, som till

förekommande av olycksfall hetingas av omständigheterna. Han skall uppträda

hänsynsfullt mot andra vägfarande och vid vägen boende. Han skall

efterkomma polismans anvisningar till trafikens ordnande och stanna, när

polisman därtill giver tecken.

3 %.

1 mom. Är å väg anordnad gångbana, må denna ej begagnas av annan

vägfarande än gående, därest icke undantag måste äga rum för färd tvärsöver

banan eller av annan särskild orsak.

Där särskild gångbana icke är anordnad, skall den, som framför fordon,

såvitt möjligt låta gående utan intrång färdas närmast vägkanten.

2 mom. Vid möte å gångbana böra de mötande vika till vänster.

Gående bör iakttaga särskild försiktighet vid beträdande av körbana och

vid vägkorsningar. Gående bör ej genom onödigt uppehåll å körbana hindra

trafiken därstädes med fordon. Han bör, då fordon nalkas, skyndsamt vika

åt sidan.

3 mom. För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer

är stadgat om trafiken å trottoar.

4 §.

Å velociped och sparkstötting skall föras ringklocka eller annan lämplig

signalapparat.

Örn förande å motorfordon av apparat för avgivande av ljudsignaler är

stadgat i motorfordonsförordningen.

Örn förande av klocka eller bjällra vid färd med släddon i stad är stadgat

i ordningsstadgan för rikets städer.

5 %.

Velociped, som under mörker framföres å väg, skall vara försedd, framtill,

med tänd lykta med vitt sken samt, baktill, med reflexanordning, som

vid belysning återkastar rött sken.

Framföres å väg under mörker med dragare förspänt fordon, skall å fordonet

eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är

synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar,

som vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och

reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.

Reflexanordning skall vara av typ, som godkänts av Konungen eller den

myndighet, Konungen därtill förordnar.

Om lyktor å motorfordon är stadgat i motorfordonsförordningen.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

6 §.

Fordon må ej stannas eller lämnas å väg på sådant sätt, att andra fordon

icke kunna fritt komma förbi, eller på sådan plats, varest utsikten

över vägen är skymd. Under mörker skall å fordon för dragare och motorfordon,

som lämnas å väg, finnas tänd lykta, därest icke tillfredsställande

belysning å vägen är anordnad. År fråga örn annat än tillfälligt uppehåll,

skall fordonet föras utanför vägen eller till anvisad plats.

Förspänd dragare må ej lämnas obunden å väg utan erforderlig tillsyn.

För stad gäller dessutom vad i ordningsstadgan för rikets städer härutinnan

är stadgat.

7 §.

1 mom. Två eller flera personer må icke samtidigt färdas å velociped,

som är avsedd allenast för en person, dock må, där särskilda anordningar

härför vidtagits, å sådan velociped medföras ett barn under 6 år.

Det åligger den, som åker velociped, att hålla minst en hand å styret samt

båda fotterna å pedalerna.

Velocipedåkande må ej, då motorfordon eller fordon för dragare nalkas,

färdas i bredd utan skola följa efter varandra.

2 mom. I automobils förarsäte må icke flera passagerare taga plats eller

gods uppläggas till större myckenhet än att föraren kan intaga en bekväm

körställning.

Å motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till

sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än det,

för vilket bivagnen är avsedd.

8 §.

1 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon

för dragare,

att vid färd i kurva eller i vägkorsningar eller i branta backar eller där

skymmande föremål finnas invid vägbanan i god tid nedbringa hastigheten

så som vid varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver;

att vid vändning örn gatuhörn eller där körbanan är så hal, att fordonet

lätteligen slirar, eller vid passerande av å hållplats stående spårvagn icke

använda större hastighet än att fordonet kan stannas så gott som ögonblickligen

och under alla omständigheter på en sträcka av högst två meter;

samt att, då fordonet nalkas korsning i samma plan mellan järnväg och

väg, nedbringa hastigheten så, att fordonet under alla förhållanden kan

stannas på ett betryggande avstånd från närmaste rälssträng.

Beträffande körhastigbeten för motorfordon gäller härförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

2 mom. Vid vändning örn gatuhörn eller i skarpa kurvor eller å platser,

där stark trafik råder, eller eljest, där behörig hänsyn till trafiksäkerheten

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

41

så kräver, må velociped icke framföras med högre hastighet än att velocipeden

kan bringas att stanna så gott som ögonblickligen och under alla

omständigheter på en sträcka av högst två meter.

9 $.

1 mom. Fordon skall vid färd i vägkorsningar och vägkrökar och eljest,

då utsikten över vägen är skymd, städse framföras å körbanans vänstra sida.

2 mom. Det åligger vägfarande, som framför motorfordon eller fordon

för dragare eller som rider, åker velociped eller sparkstötting eller leder

djur, att hålla till vänster vid möte, så ock för att tillåta upphinnande fordon

att passera förbi (omkörning).

Omkörning må ske allenast, när körbanan kan fritt överskådas och må

under inga förhållanden äga rum vid vägkorsningar eller i skarpare vägkrökar

eller å backkrön eller i närheten av korsningar i samma plan mellan

väg och järnväg.

Omkörning skall ske till höger.

Möte med och omkörning av spårvagn skall, örn spårens läge det medgiver,

ske till vänster.

3 mom. Den, som vill företaga omkörning, bör medelst ljudsignal eller

tillrop väcka den framförvarandes uppmärksamhet; och bör denne skyndsamt

genom ljudsignal eller annat lämpligt tecken giva tillkänna, att signalen

uppfattats, samt sakta farten.

4 mom. Till undvikande av sammanstötning, när ett fordons kurs skär

ett annat fordons kurs, skall det fordon, som har det andra på sin vänstra

sida, låta detta senare köra först; dock att genom detta stadgande ingen

förare av fordon fritages från att iakttaga särskild försiktighet vid färd in

på korsande körbana.

10 §.

1 mom. Vägfarande bör uppmärksamma till ledning för trafiken vid

vägen uppsatta anslag och varningstecken.

2 mom. När så erfordras, skall förare av fordon i god tid medelst ljudsignal

eller tillrop väcka andra vägfarandes uppmärksamhet.

Förare av motorfordon skall, då omständigheterna så påfordra, i god tid

giva varningssignal. Enahanda skyldighet åligger den, som åker velociped

eller sparkstötting.

Förare av fordon, vilken arnar stanna, skall till ledning för bakom kommande

vägfarande i god tid höja hand eller piska uppåt eller på annat

lämpligt sätt giva tecken. Vid möte med annan körande eller den, som

rider eller leder djur, skall förare, örn den mötande giver sådant tecken,

iakttaga särskild försiktighet eller, örn tecknet upprepas, stanna.

Vid ändring av kurs skall förare av fordon till ledning för andra vägfarande

genom utsträckning av liand eller piska eller på annat lämpligt

sätt utvisa den riktning, han ämnar välja.

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

3 mom. Vid sammanstötning eller annan olyckshändelse må förare av

fordon icke avlägsna sig från platsen, innan de åtgärder vidtagits, vartill

händelsen skäligen föranleder; ej heller må han undandraga sig att uppgiva

namn och hemvist eller lämna övriga nödiga upplysningar örn händelsen.

4 mom. Beträffande hinder och uppehåll i rörelse å gata eller annan

allmän plats i stad är stadgat i ordningsstadgan för rikets städer.

11 $.

För förare av motorfordon gäller särskilt följande.

Vid möte med körande å sådan plats, att förbikörning i följd av vägens

beskaffenhet icke kan äga rum, skall motorfordonet föras tillbaka till härför

lämplig plats, såvida icke för detta fordon förefinnes avsevärt större svårighet

att backa än för den mötande att genom lämplig åtgärd komma förbi.

Möter eller upphinner motorfordon ridande eller körande eller person,

som leder djur, och visar djuret rädsla, skall föraren stanna motorfordonet

och lämna den ridande eller åkande tillfälle att stiga av. Örn så begäres

eller eljest visar sig behövligt, skall motorn stannas och föraren vara behjälplig

att, vid möte, leda djuret förbi motorfordonet och, vid omkörning,

vidtaga annan erforderlig åtgärd.

Även eljest, då kreatur finnes i närhet av motorfordon, skall föraren

iakttaga den varsamhet, som kan anses erforderlig till förekommande av

olycksfall.

12 §.

Vägfarande skall, då så ske kan, i god tid lämna fri plats för fordon

inrättat för transport av sjuka samt för fordon, som användes vid eldfara

för brandväsendets räkning eller av brandkåren för beredande av hjälp vid

olycksfall eller av polistrupp, ävensom för likprocession och tågande militärtrupp.

13 %.

Å väg må ej tävling med motorfordon eller velociped anordnas utan att

tillstånd härtill meddelats av vederbörande länsstyrelse, som har att fastställa

sådana villkor för tillståndet, att fara eller olägenhet för annan trafik

ej uppkommer.

14 §.

Erfordras beträffande viss väg, som icke ligger inom stads planlagda område,

eller beträffande del av sådan väg förbud mot trafik med fordon av

visst slag eller med last av viss beskaffenhet eller viss tyngd, eller påkallas

eljest inskränkningar, försiktighetsmått eller andra särskilda åtgärder beträffande

trafiken å vägen, ankommer det på länsstyrelse att meddela föreskrifter

i sådant avseende och kungöra dylikt påbud, vilket tillika skall i

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

43

den ordning myndighet, som meddelat föreskrifterna, bestämmer, tillkännagivas

medelst anslag å eller invid vägen.

Föreskrifter i förevarande avseende beträffande gata eller annan allmän

plats, som ligger inom stads planlagda område, meddelas för Stockholm

av Överståthållarämbetet, för annan stad, där poliskammare finnes, av denna

samt för övriga städer av magistrat, eller, där sådan ej finnes, av stadsstyrelse.

Närmare föreskrifter beträffande dylika anslag meddelas av Konungen.

Beträffande motorfordon och motorredskap gäller bärförutom vad i motorfordonsförordningen

är stadgat.

15 §.

Kostnad för anbringande av anslag, varom i 14 § förmäles, så ock för

underhåll därav skall, såvitt angår stads område, bestridas av staden men

eljest av vederbörande vägkassa.

16 §.

Den, som bryter mot föreskrifterna i 2 §, 3 § 1 mern., 4, 5, 6, 7 och 8 §§,

9 §> 1, 2 och 4 morn., 10 § 2 och 3 morn., 11, 12 och 13 §§ eller mot föreskrift,

som meddelas med stöd av 14 §, straffes med böter från och med två

till och med ett tusen kronor. Äro omständigheterna försvårande och har

förseelsen skett vid framförande av motorfordon, må till fängelse i högst ett

år dömas.

Ej må straff enligt denna paragraf tillämpas, där förseelsen enligt allmänna

strafflagen eller motorfordonsförordningen bör beläggas med strängare

straff.

17 §.

Förseelse mot denna stadga eller på grund därav meddelade föreskrifter

skall åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett.

Åtal för sådan förseelse anhängiggöres vid polisdomstol, där sådan är

inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid allmän

domstol i den ort, där förseelsen skett.

18 §.

Böter, som enligt denna stadga ådömas, tillfalla kronan. Saknas tillgång

till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

Denna stadga träder i kraft den 1 januari 1931, vid vilken tid stadgan

örn trafiken å vägar och gator (vägtrafikstadga) den 15 juni 1923 (nr 282)

skall upphöra att gälla.

s. 44 Kontrollera mot PDF

44 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling

förehaft följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 248 av herr Dahlberg,

nr 250 av herr Erik Anderson m. fl.,

nr 255 av herr Schlyter m. fl.,

nr 256 av herr Schlyter m. fl.,

nr 257 av herr Bergman m. fl.,

nr 258 av herr Johan Larsson,

nr 259 av herr Österström m. fl.,

nr 260 av herr Österström m. fl.,

nr 261 av herr Löfvander m. fl.,

nr 262 av herr Bärg m. fl.,

nr 263 av herr Nylander,

nr 264 av herr Nylander,

nr 265 av herr Albert Bergström,

nr 273 av herr Lindley och

nr 274 av herr Bjurström m. fl.;

inom andra kammaren

nr 292 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.,

nr 378 av herr Vahlstedt,

nr 413 av herr Johansson i Edsbyn,

nr 424 av herr Andersson i Rasjön m. fl.,

nr 425 av herr Lindqvist i Halmstad,

nr 426 av herr Sandström m. fl.,

nr 427 av herr Sandström m, fl.,

nr 428 av herr Andersson i Ovanmyra m. fl.,

nr 429 av herr Sandberg m, fl.,

nr 430 av herr Bengtsson i Norup m. fl.,

nr 433 av herr Wiklund i Byske och

nr 434 av herrar Andersson i Rasjön och Pettersson i Hällbacken.

Beträffande grunderna för de i propositionen innefattade förslagen får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till

propositionen.

För de i motionerna framställda yrkandena, vilka samtliga avse ändringar

i olika detaljer i propositionens förslag, kommer redogörelse att

lämnas vid behandlingen av de särskilda paragraferna i förslagen. I fråga

örn motionärernas motivering till deras yrkanden tillåter sig utskottet att

hänvisa till motionerna.

Motionerna II: 292 och 378, vilka väckts före propositionens avlämnande,

hava av andra kammaren hänvisats till förberedande behandling av kammarens

tredje tillfälliga utskott. Över motionen II: 292 har nämnda ut
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 45

skott, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver, begärt yttrande av

generalpoststyrelsen, varjämte samma utskott lämnat Sveriges Omnibusägares

Riksförbund och Sveriges Trafikbilägares Riksförbund tillfälle att

yttra sig över samma motion. De yttranden, som med anledning bärav

avgivits, hava, efter det motionen överlämnats till andra lagutskottet, hit

inkommit; och lämnas här nedan redogörelse över yttrandenas innehåll.

Gällande förordning örn motorfordon och vägtrafikstadga äro utfärdade

den 15 juni 1923, sedan riksdagen avgivit yttrande över förslag i ämnet,

som nämnda år framlades i propositionen nr 124. Att behov av en ny lagstiftning

på förevarande område redan gjort sig gällande, torde få tillskrivas

den snabba utveckling, som trafiken med motorfordon undergått sedan

dess, och den ingripande betydelse för samhället, som detta samfärdsmedel

numera erhållit.

Ännu så sent som vid 1919 års slut funnos i Sverige registrerade allenast

4,401 automobiler och 4,445 motorcyklar. Vid 1924 års slut utgjorde antalet

respektive 62,820 och 21,948. Vid årsskiftet 1928—1929 uppgick sammanlagda

antalet motorfordon för hela riket till 177,263, därav 127,660 automobiler

och 49,603 motorcyklar. För tiden intill den 1 januari 1928 hade

275,191 körkort utfärdats. Sagda dag år 1929 torde antalet utfärdade körkort

hava uppgått till omkring 315,000.

Till grund för de i propositionen innefattade författningsförslagen ligga

två av särskilda sakkunniga i ämnet avgivna betänkanden, nämligen dels

ett den 10 mars 1928 avgivet betänkande med förslag till vissa ändringar i

bestämmelserna rörande automobilbesiktningsväsendet m. m. (Statens

offentliga utredningar 1928:11), dels ett den 31 juli 1929 avgivet betänkande

med förslag till förordning örn motorfordon m. m. jämte därmed sammanhängande

författningar samt till stadga om trafiken å vägar och gator

(Statens offentliga utredningar 1929:16).

Den revision av gällande lagstiftning, som genom propositionen förelagts

riksdagen för yttrande, avser icke en fullständig omarbetning av författningarna

i ämnet. Utvecklingen inom motorväsendet pågår nämligen alltjämt

med oförminskad styrka och snabbhet. Revisionsarbetet har därför

inriktat sig på att inom den gällande lagstiftningens ram vidtaga de förändringar,

som påkallas av de hittills vunna erfarenheterna. För att möta

en framtida utveckling har härjämte föreslagits den anordningen, att området

för Kungl. Maj:ts befogenhet att utforma vissa detaljer blivit utvidgat,

varjämte det ansetts lämpligt att i vissa fall inrymma sådan befogenhet

åt den myndighet Konungen därtill förordnar. Såsom sådan myndighet

anses kunna ifrågakomma — allt efter spörsmålens art — väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

statens materialprovningsanstalt eller eventuellt en

inom kommunikationsdepartementet i analogi med luftfartsmyndigheten

upprättad motorfordonsmyndighet.

Ehuru någon fullständig omarbetning av motorfordonsförordningen och

Utskottet.

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Hastighets

mätare.

1927 års

sakkunniga

vägtrafikstadgan icke verkställts, kar dock ansetts lämpligt, att nya författningar

utfärdas och ej allenast förordningar om ändrad lydelse i vissa

delar av de gällande. Ändringar eller jämkningar lia nämligen vidtagits i

så gott som varje paragraf.

Utskottet har funnit de föreliggande förslagen i deras huvuddrag på ett

tillfredsställande sätt fylla de krav utvecklingen framkallat och anser desamma

fördenskull böra läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet.

Vid granskning av förslagens detaljer och de i ämnet väckta motionerna

har utskottet funnit anledning till följande erinringar.

Förslaget till motorfordonsförordning.

2 § 2 mom. i).

Enligt 2 § 2 mom. h) i gällande förordning (motsvarande 2 § 2 mom. i) i

det föreliggande förslaget) skall automobil, efter av Konungen därom meddelat

förordnande, vara försedd med hastighetsmätare av sådan beskaffenhet,

att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed

automobilen blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka.

De sakkunniga hava ansett denna bestämmelse höra utgå ur författningen.

Såsom motivering härför hava de anfört följande.

Ehuru över fem år förflutit efter motorfordonsförordningens ikraftträdande

har någon praktiskt användbar självregistrerande hastighetsmätare

icke framkommit i marknaden och fråga är, örn en sådan någonsin kan

uppfinnas. Att problemet är synnerligen svårlöst får väl ock anses framgå

därav, att, såvitt de sakkunniga lia sig bekant, ingenstädes i utlandet

självregistrerande hastighetsmätare blivit påbjuden. I Danmark fanns

tidigare en föreskrift av samma innehåll som den i gällande motorfordonsförordning

upptagna. Denna föreskrift blev år 1927 efter riksdagens beslut

borttagen. Till motivering för föreskriftens slopande anförde den kommitté,

som utarbetat de nämnda år antagna nya automobilförfattningarna,

följande: »Dels är det osannolikt, att en tillfredsställande apparat av detta

slag skall framkomma, dels skulle kontrollen med sådana apparater förmodligen

bliva allt för vidlyftig och kostsam, samtidigt som det får anses

som osäkert, örn domstolarna vilja erkänna apparatens registrering vid

visst tillfälle som giltigt bevis.»

Men även örn det skulle framkomma en självregistrerande hastighetsmätare,

som uppfyller rimliga anspråk på tillförlitlighet, hållbarhet etc.,

torde likväl ett obligatoriskt införande av en dylik apparat förorsaka så

stora praktiska svårigheter, att detta ej synes böra ifrågakomma.

Ett påbud av innehåll att automobil skall vara utrustad med hastighetsmätare

lärer medföra, att, därest hastighetsmätaren under färd råkar komma

i olag, fordonets vidare brukande vid straffansvar är förbjudet för

annat ändamål än dess förande till närmast belägna reparationsverkstad.

Se 38 § 2 mom. Vilka svårigheter som härigenom komma att uppstå —

särskilt för den yrkesmässiga trafiken — behöver icke påpekas. De verk
-

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

47

städer å landsbygden, varest reparation av dylika, till sin konstruktion

synnerligen invecklade apparater skulle kunna företagas, torde även efter

dessas införande vara lätt räknade. Den erforderliga sakkunskapen kan

näppeligen vara att förvänta mer än i undantagsfall. Ej heller lärer det

kunna förutsättas, att landet runt skola finnas erforderliga reservdelar.

Erinras må vidare, att påbudet endast kan komma att avse svenska fordon.

I den gällande, av Sverige tillträdda internationella konventionen rörande

automobiltrafik är självregistrerande hastighetsmätare icke påbjuden;

från Sveriges sida kan förty kravet på hastighetsmätare icke upprätthållas

beträffande de bilar, vilka från utlandet för tillfälligt brukande •

hit införas. Att å den inhemska trafiken ställa större krav än å den utländska

kan ej anses lämpligt eller riktigt.

Ur ekonomisk synpunkt skulle det obligatoriska införandet av självregistrerande

hastighetsmätare innebära allvarliga konsekvenser för motorfordonstrafiken.

Priset å den hastighetsmätare, varmed ovannämnda prov

företagas, lärer enligt vad som uppgives komma att avsevärt överstiga 100

kronor. Själva införandet av denna mätare skulle alltså medföra oerhörda

utgifter för automobilismen.

Slutligen må ock framhållas, att införandet av självregistrerande hastighetsmätare

icke torde komma att i avsevärdare mån främja trafiksäkerheten.

Såsom de sakkunniga i annat sammanhang skola söka påvisa äro i

siffror fixerade hastighetsbestämmelser ur trafiksäkerhetssynpunkt av förhållandevis

underordnad betydelse. Vida viktigare för trafiksäkerheten

äro föreskrifter örn nödig varsamhet vid möte och omkörning, samt i kurvor,

vägkorsningar och andra för trafiken farliga ställen. För ett effektivt

övervakande av att dylika bestämmelser efterlevas är hastighetsmätaren

av föga värde.

Mot de sakkunnigas förslag har endast ett fåtal av de över detsamma yttrandena

hörda myndigheterna och korporationerna haft något att invända.

Föredragande departementschefen har emellertid funnit tillräckliga skäl Departementsicke

hava anförts för att utesluta gällande stadgande örn hastighetsmätare. chefen.

Såsom motiv härför har anförts följande.

Jag kan icke finna annat än, att en tillförlitlig självregistrerande hastighetsmätare

skulle kunna bliva till stort gagn vid övervakandet av motorfordonstrafiken.

Förvisso skulle en sådan mätare bliva av betydande

värde såsom bevismedel, då en olycka inträffat. En dylik apparat skulle

jämväl få en ej ringa betydelse genom sin preventiva verkan å hänsynslösa

och ovarsamma förare. Vad de ekonomiska verkningarna av införandet

av hastighetsmätare beträffar, torde dessa ej behöva bliva alltför betungande.

Dels kan ett obligatoriskt införande av hastighetsmätare ej

ifrågakomma, förrän en sådan står att erhålla till rimligt pris, dels lärer

införandet ej böra ske på en gång för alla fordon utan successivt, därvid

med hänsyn till trafiksäkerheten och fordonens åverkan å vägbanan början

måhända bör göras med omnibussar och tyngre lastvagnar, varefter den

vunna erfarenheten får bliva bestämmande för fortsättningen. Slutligen

må framhållas, att efter hand som ett mera allmänt införande av hastighetsmätare

äger rum, anskaffningskostnaden kommer att nedbringas därigenom,

att dylik mätare torde komma att ingå i automobils standardutrustning.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Motionerna

I: 260 och

II: 427.

Intyg rörande

hastighetsmätare,

system

Cassel.

Utekottet.

Överbesikt
ningsman.

1919 års

sakkunniga.

I de lika lydande motionerna I: 260 av herr Österström m. fl. och II: 427

av herr Sandström m. fl. har hemställts, att stadgandet om hastighetsmätare

skall utgå ur förordningen.

Till utskottet har inlämnats ett av vederbörande kontrollanter den 15

april 1930 dagtecknat intyg, vari dessa med stöd av företagna prov med ett

antal registrerande hastighetsmätare, system Cassel, som ställts till deras

förfogande av Aktiebolaget Svenska Kullagerfabriken, som sin uppfattning

uttalat, att ifrågavarande hastighetsmätare är av sådan beskaffenhet,

att därigenom kan utövas kontroll över den hastighet, varmed automobil

blivit framförd å viss tillryggalagd vägsträcka, samt att densamma i nuvarande

utförande visat sig vara rättvisande, tillförlitlig och driftsäker.

Ehuru utskottet ej vill bestrida, att i enlighet med den mening, som omfattades

av riksdagen 1923 och nu uttalats av föredragande departementschefen,

vissa fördelar skulle vara förenade med införandet av en självregistrerande

hastighetsmätare, finner emellertid utskottet vissa betänkligheter

föreligga härför. Dessa uppstå särskilt med hänsyn till de kostnader,

som skulle föranledas av en dylik mätares påbjudande och på grund

av tveksamhet, huruvida svårigheter av praktisk art skulle uppstå vid användandet

av instrumentet.

Utskottet har på grund härav kommit till den uppfattningen, att bestämmelsen

i 2 § 2 mom. i) bör utgå.

3 *.

Inom civildepartementet den 12 september 1919 tillkallade sakkunniga,

vilkas den 4 december samma år avgivna betänkande låg till grund för

förordningen den 25 september 1920 örn ändrad lydelse i vissa delar av 1916

års förordning, föreslogo tillsättande av en för hela riket gemensam inspektör

med åliggande huvudsakligen ej mindre att hava inseende över

besiktningsmännen, än även att i övrigt med uppmärksamhet följa utvecklingen

av automobilväsendet och verka för dess sunda utveckling. Huvudskälet

för inrättandet av den nya befattningen var, att det visat sig förenat

med stora svårigheter för länsstyrelserna att, i saknad av nödig teknisk

sakkunskap, övervaka besiktningsmännens verksamhet, vartill de i övrigt

saknade befogenhet i annan mån än att de kunde återkalla ett givet förordnande.

Det syntes vidare nödvändigt, att betryggande garanti vunnes

för att prövningen av automobilförare skedde efter ensartade grunder i hela

landet, och en sådan garanti kunde, enligt de sakkunnigas förmenande,

ej åstadkommas med mindre en gemensam statlig institution med kontrollerande

myndighet inrättades. Genom att inspektören skulle hava skyldighet

att yttra sig vid tillsättningen av besiktningsmännen skulle ernås bättre

likformighet i avseende å kompetensfordringarna för dessa befattningar.

Inspektören, som säkerligen skulle bliva ett centralorgan för automobilväsendet

i landet, borde, ehuru fullt självständig i sin verksamhet, inordnas

i ett ämbetsverk, vartill de sakkunniga föreslogo väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Förslaget upptogs i propositionen nr 179 till 1920 års riksdag,

men frågan förföll på grund av andra kammarens motstånd.

s. 49 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

49

1920 års automobilsakkunniga, som upptogo förslaget om en besiktningsmännens

chefsmyndighet, yttrade i sitt betänkande, att det måste skapas

en påbyggnad å automobilbesiktningsmannainstitutionen med uppgift att

biträda länsstyrelserna i deras verksamhet beträffande automobilväsendet,

särskilt utväljandet av lämpliga besiktningsmän, att underlätta och reglera

besiktningsmännens verksamhet samt att övervaka, att förarutbildningeri

bleve fullt tillfredsställande och automobilismen i sin helhet utvecklades i

sund och betryggande riktning. De föreslogo fördenskull inrättandet av en

chefsmyndighet för automobilbesiktningsmännen, benämnd överbesiktningsmannen,

vilken skulle fylla ett flertal uppgifter, såsom att avgiva yttranden

över ansökningar till besiktningsmannabefattning, fastställa formulär

till besiktningsinstrument, utfärda närmare bestämmelser örn besiktningsmärke,

yttra sig över och undersöka kompetensen hos föreslagen lärare

vid körskola, utöva tillsyn över och verkställa besiktning av körskolor

o. s. v. Chefsmyndigheten föreslogs i första hand förlagd till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

varvid förutsattes, att den tjänsteman i styrelsen,

som finge att närmast handhava ifrågavarande ärenden, skulle erhålla en

tillräckligt fristående ställning; han borde således självständigt handlägga

och avgöra ärendena, så att blott i vissa särskilt angivna fall av principiell

innebörd en föredragning inför styrelsens chef behövde ifrågakomma.

Av de myndigheter, som hördes över förslaget, avstyrkte det stora

flertalet detsamma; och blev förslaget ej upptaget i 1923 års proposition.

I sitt år 1923 avgivna betänkande angående regelbunden automobiltrafik

m. m. ifrågasatte de sakkunniga för maskinell vägtrafik, huruvida icke åt

någon central myndighet, exempelvis väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,

borde uppdragas att öva viss normerande tillsyn över linjetrafikärendena,

särskilt ifråga örn tekniska villkor och taxor, samt att i samband därmed

eventuellt även insamla fortlöpande regelbundna uppgifter angående förefintliga

linjetrafikföretag.

Särskilda sakkunniga, vilka år 1924 tillkallats för att inom kommunikationsdepartementet

biträda vid frågan örn ändrad organisation av väg- och

vattenbyggnadsväsendet och därmed sammanhängande spörsmål, föreslogo

i sitt den 30 september 1925 avgivna betänkande, att inom styrelsen skulle

bildas en vägbyrå med uteslutande uppgift att handlägga väg- och vägtrafikärenden.

Inom vägbyrån skulle bland annat tillsättas en tjänsteman

med nödiga automobiltekniska insikter och med erfarenhet angående automobiltrafiken.

I samband härmed torde i styrelsens instruktion angivas,

att det ålåge styrelsen att med uppmärksamhet följa utvecklingen av vägtrafiken

och automobilbesiktningsverksamheten, att tillhandagå länsstyrelserna

med råd, upplysningar och utredningar samt att i erforderliga

fall utfärda tillämpningsföreskrifter rörande tekniska detaljer beträffande

automobilbesiktning. Däremot syntes det de sakkunniga icke erforderligt,

att i enlighet med 1920 års automobilsakkunnigas förslag införa

begreppet chefsmyndighet för automobilbesiktningsmännen eller föreskrift

om de för denna myndighet avsedda självstiindiga verksamhetsuppgifterna.

Det med nämnda förslag avsedda syftet borde i allt fall vinnas genom

vad nu föreslagits, innebärande en sakkunnig myndighet, som i erforderliga

fall stöde till länsstyrelsernas förfogande och som även hade att taga

av behovet påkallade initiativ.

1920 års

automobilsakkunniga.

Sakkunniga

för maskinell

vägtrafik.

Särskilda sakkunniga

av år

1924, för omorganisation

av väg- oell

vattenbyggnadsväsendet

m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 samt. 2 avd. 28 höft. (Nr :U.)

s. 50 Kontrollera mot PDF

Särskilda sakkunniga

av år

1927 för omorganisation

av väg- ock

vattenbyggnadsväsendet.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

Motionen

J: 263.

Utskottet.

Typbe
siktning.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

50 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Under år 1927 inom kommunikationsdepartementet tillkallade sakkunniga

för utredning av vissa frågor rörande ändrad organisation av vägoch

vattenbyggnadsväsendet yttrade i sitt den 26 oktober samma år avgivna

betänkande, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen borde hava sin uppmärksamhet

på automobilbesiktningsverksamheten, tillhandagå med råd,

upplysningar och utredningar samt i erforderliga fall utfärda tillämpningsföreskrifter

rörande tekniska detaljer beträffande densamma. De

sakkunniga hade dock icke funnit tillräckliga skäl att för närvarande föreslå

uppförande å styrelsens stat av en automobilteknisk fackman, på sätt i

1925 års betänkande förordats. Bent maskintekniska ärenden torde förekomma

endast sporadiskt, och i dessa torde erforderlig utredning lämpligast

kunna åstadkommas antingen genom samverkan med kungl, automobilklubben

och automobilbesiktningsmännens förening eller genom att

kommunikationsdepartementet eller väg- och vattenbyggnadsstyrelsen tillkallade

särskild sakkunnig. I trafiktekniska ärenden åter torde styrelsens

vägtekniska tjänstemän besitta eller förvärva erforderlig sakkunskap.

1927 års motorfordonssakkunniga hava rörande föreliggande spörsmål

anfört följande.

Givet är, att det ur flera synpunkter skulle vara av värde att hava tillgång

till en besiktningsväsendet i dess helhet sammanhållande kraft. Behovet

av en central, på detta område speciellt verksam och sakkunnig uppsiktsmyndighet

gör sig ock särskilt gällande, då besiktningsmannatjänsterna

i stor utsträckning äro bisysslor. De sakkunniga hava dock icke funnit

tillräckliga skäl att nu ånyo framföra frågan, så mycket mindre som de

ansett sig böra förorda en undersökning, huruvida icke besiktningsväsendet

i en eller annan form skulle kunna anknytas till det länsstyrelsens tekniska

organ, som den av särskilda sakkunniga föreslagna vägingenjören

jämte biträde till äventyrs kan komma att utgöra. En dylik anknytning

borde givetvis i så fall sträcka sig vidare till de föreslagna centralt verkande

väginspektörerna, av vilka en möjligen borde kunna tillika vara trafiktekniskt

utbildad.

I sin motion I: 263 har herr Nylander föreslagit, att en särskild motorfordonsmyndighet

omedelbart inrättas.

Utskottet anser icke tillräckliga skäl föreligga att nu förorda inrättande

av en besiktningsmännens chefsmyndighet.

4 § 2 mom.

Detta moment innehåller bestämmelser örn s. k. typbesiktning.

Härom hava de sakkunniga anfört bland annat följande.

Ett avsevärt antal av i handeln förekommande motorfordon torde numera

tillverkas i större serier och i full överensstämmelse med för varje

typ gällande standardutförande. Åtminstone är så förhållandet i fråga örn

personautomobiler och motorcyklar, och det vill synas, som örn utvecklingen

går i samma riktning jämväl beträffande andra fordon. En individuell

besiktning av varje sålunda tillverkat fordon synes därför kunna er
-

s. 51 Kontrollera mot PDF

51

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

sättas med en besiktning av den typ, fordonet tillhör. I vissa länder bär

ock fabrikant eller försäljare av motorfordon medgivits rätt att i fråga om

fordon av standardiserad serietillverkning erhålla typbesiktning.

Därest betryggande garantier kunna erhållas för tillförlitligheten av de

uppgifter, som skola inflyta i automobilregistret, synes intet vara att erinra

mot typbesiktning. De sakkunniga hava vid övervägande av detta spörsmål

trott sig finna, att dylika garantier stå att erhålla. Ett sätt vore att,

såsom styrelsen för automobilbesiktningsmännens förening föreslagit, låta

varje vagn före registreringen framföras till besiktningsman, som hade att

intyga, vilken typ vagnen tillhörde. En typbesiktning så anordnad skulle

emellertid bliva ganska omständlig och icke medföra de fördelar man borde

kunna vänta av en sådan besiktning. Enligt de sakkunnigas mening

torde tillverkaren av automobil eller generalagent för honom kunna betros

med att utfärda intyg (typintyg), att varje fordon inom viss serie, som av

honom utsläppes i marknaden, är i full överensstämmelse med den typvagn,

som undergått besiktning.

De sakkunniga föreslå alltså, att tillverkare här i riket av automobil eller

här i riket bosatt generalagent för utländsk tillverkare må kunna erhålla

tillstånd att få olika typer av serietillverkning besiktigad i den ordning,

som för närvarande gäller för första besiktning, med verkan att varje

automobil, som av tillverkaren eller generalagenten intygas vara i full

överensstämmelse med besiktigad typvagn, skall anses som örn den besiktigats.

Tillstånd att erhålla typbesiktning torde kunna givas generellt och

icke behöva hänföra sig till vissa uppgivna typer. Tillståndet lärer böra

meddelas av Kungl. Majit eller den myndighet, Kungl. Majit därtill förordnar.

Såsom en sådan myndighet skulle i förekommande fall kunna

ifrågakomma väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, därest i samband med

ifrågasatt omorganisation av vägväsendet eller eljest handläggning av motortrafiktekniska

spörsmål i allmänhet anses lämpligen böra anförtros styrelsen.

Kungl. Majit torde böra meddela de närmare bestämmelser, som

må kunna erfordras angående villkor för tillstånds erhållande, så ock örn

typbesiktnings verkställande m. m. samt angående de besiktningsmän, som

skola verkställa typbesiktning. Det torde icke vara nödvändigt att bereda

möjlighet till sådan besiktning å varje plats, där besiktningsman finnes;

behov härav lärer icke föreligga annorstädes än å de större importorterna.

Då det ur enhetlighets- och andra praktiska synpunkter är önskvärt, att

typbesiktningen koncentreras till så få platser som möjligt, förorda de sakkunniga,

att för närvarande allenast besiktningsmännen i Stockholm, Göteborg

och Malmö, vilka av de sakkunniga i det följande föreslås skola arbeta

under form av besiktningsmyndighet, utrustas med befogenhet att

verkställa typbesiktning.

De sakkunnigas förslag örn införande av typbesiktning har i princip vun- yttr andeus,

nit anslutning så gott som på alla håll. Flertalet myndigheter hava ej

heller haft något att erinra mot utformningen av föreskrifterna örn typbesiktning.

Länsstyrelsen i Hallands län har förklarat, att, därest icke de

av typbesiktningen föranledda specialbestämmelserna kunde göras betydligt

enklare och lättare kontrollerbara, länsstyrelsen hyste stora betänkligheter

mot att förorda detta systems införande. Ett system, innebärande att

för standardtill verkade nya personbilar första besiktningen inskränktes

s. 52 Kontrollera mot PDF

Departements

chefen.

Utdkottet.

52 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

till ett konstaterande genom besiktningsman av de tekniska data, som erfordrades

för fordonets registrering, syntes vara att föredraga. Även länsstyrelsen

i Älvsborgs län intager denna ståndpunkt. Länsstyrelsen i Östergötlands

län har ansett det önskvärt, att möjlighet bereddes till erhållande

av typhesiktning även i Norrköping.

Föredragande departementschefen har yttrat följande.

Mot första besiktningens ersättande av typbesiktning i den omfattning

de sakkunniga föreslagit bär jag intet att erinra. Det sätt, varpå

föreskrifterna örn typbesiktning utformats, kan jag ock godkänna.

Genom dessa föreskrifter synes säkerhet hava vunnits för att de uppgifter,

som skola inflyta i automobilregistret, bliva fullt tillförlitliga.

Med det av ett par länsstyrelser förordade förfaringssättet, vilket inne

bär ett uppvisande av varje vagn inför besiktningsman, skulle icke

de fördelar stå att vinna, som med typbesiktningen avses. I verkligheten

skulle besiktningsförfarandet anordnat på dylikt sätt bliva ungefär

lika omständligt som för närvarande är fallet.

Införandet av typbesiktning i enlighet med de sakkunnigas förslag

kommer att medföra, att det arbete, som nu åvilar besiktningsmännen,

i hög grad minskas, samtidigt som allmänheten besparas avsevärda

kostnader. Till belysande av den omfattning, vari första besiktningar

för närvarande äga rum, må nämnas, att antalet första besiktningar

under år 1929 uppgick av automobiler till cirka 30,000 och av motorcyklar

till inemot 11,700, för vilka besiktningar avgift erlagts med

över 511,000 kronor.

Det av länsstyrelsen i Östergötlands län framställda önskemålet örn

möjlighet till erhållande av typbesiktning jämväl i Norrköping synes

för närvarande icke böra föranleda någon åtgärd. Erfarenhet torde

först här vinnas, örn verkligt behov därav föreligger. Nämnas må, att

antalet första besiktningar i Stockholms stad och län, Göteborgs och

Bohus län samt Malmöhus län utgjorde under år 1929 respektive 10,343,

4,066, 4,607, medan motsvarande antal för Östergötlands län var allenast

1,803, av vilka en betydande del utgjorde besiktningar av motorcyklar.

Automobiltyper, som införas i Norrköping, torde undantagslöst inkomma

jämväl till någon av rikets tre största städer, där således typbesiktning

kan äga rum, eventuellt på uppdrag av representant bosatt i Norrköping,

om så skulle anses önskvärt.

Utskottet har icke haft något att erinra mot de föreslagna bestämmelserna

angående typbesiktning. Med anledning av vad de sakkunniga

och departementschefen anfört därom, att för närvarande allenast

besiktningsmännen i Stockholm, Göteborg och Malmö böra utrustas

med befogenhet att verkställa typbesiktning, vill utskottet som sin åsikt

uttala, att typbesiktning bör kunna ifrågakomma jämväl i andra än de

ovan uppräknade städerna, därest behov av dylik besiktning yppas och

förutsättningar i övrigt för anordnande av sådan besiktning förefinna^.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

53

5 § 4 mom.

I detta moment Ilar införts bestämmelser örn s. k. flygande besiktning.

Flygande be

siktning.

Härom hava de sakkunniga anfört följande.

Att mången gång motorfordon tagits i bruk utan att befinna sig i

föreskrivet skick och att härigenom trafikolyckor föranletts, torde ej

kunna förnekas. Väl har i gällande författning meddelats rätt för länsstyrelse

m. fl., att då anledning föreligger antaga, att automobil icke

längre befinner sig i nyss nämnt skick, låta genom besiktningsman undersöka

automobilen, samt att, i händelse vid besiktningen antagandets

riktighet bekräftats, meddela förbud mot automobilens användande.

Erfarenheten Ilar emellertid visat, att dessa bestämmelser icke varit tillfyllest.

I avsikt att erhålla en viss fortlöpande kontroll å fordonsbeståndet

hava de sakkunniga föreslagit, att besiktningsman skall erhålla befogenhet

att undersöka motorfordon, som kan antagas vara mindre tillförlitligt

(flygande besiktning). Skulle besiktningsmannen vid den mera

ytliga undersökning, som sålunda å platsen må kunna företagas, finna,

att automobilen icke är i betryggande skick, har han att förelägga fordonets

ägare eller förare att inom viss tid inställa detsamma till eftersyn.

Då det mången gång kan vara förenat med onödigt besvär för

fordonets förare eller ägare, örn inställelsen till eftersyn skall ske inför

den besiktningsman, som verkställt undersökningen, torde eftersyn

böra få verkställas hos den besiktningsman, som allt efter omständigheterna

med hänsyn till bilens hemort och trafikförhållanden må bej

finnas lämplig. I dylikt fall bör besiktningsman, som meddelat föreläggandet,

härom omedelbart underrätta besiktningsman, hos vilken

fordonet skall inställas till eftersyn. För att förläna det föreslagna besiktningsförfarandet

ökad effektivitet hava de sakkunniga ansett sig

böra meddela besiktningsman befogenhet, att då motorfordon befinnes

så bristfälligt, att det ej utan uppenbar fara för trafiksäkerheten kan

vidare nyttjas, förbjuda fordonets användande, intill dess bristen blivit

avhjälpt. Det synes de sakkunniga icke vara förenat med någon

fara eller olägenhet att låta besiktningsman meddela dylikt förbud,

därest, såsom av de sakkunniga föreslagits, stadgande meddelas, att förbudet

skall av besiktningsman ofördröjligen underställas prövning av

länsstyrelsen i det län, där fordonet har sin hemort. Uppenbarligen

kunna genom den flygande besiktningen olägenheter uppkomma för den

trafikerande allmänheten. Huruvida sådana skola kunna undgås, torde

i främsta rummet bero på besiktningsmännen och det sätt, varpå de

komma att utöva sin grannlaga uppgift. Det har synts de sakkunniga

vara på sin plats att genom uttrycklig föreskrift erinra örn nödvändigheten

att besiktningsman anordnar förrättning så, att därav såvitt möjligt

rubbning i automobil trafikförhållanden ej föranledes eller i övrigt

större olägenhet förorsakas, än som kan anses oundgängligen nödigt.

De sakkunniga inse väl, att med en så anordnad flygande besiktning,

vilken huvudsakligen torde böra äga rum, då besiktningsman av annan

anledning är stadd å resa i förrättningsärende, den åsyftade kontrollen

kan befaras bliva rätt ojämn. Särskilt inom verksamhetsområden

av mera avsevärd utsträckning lärer man lia att räkna med, att den

flygando besiktningen blir av ringa omfattning, och detta desto mer

som enligt de sakkunnigas mening besiktningsman som regel icke skall

1927 års

motorfordons

sakkunniga.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Yttrandena.

54 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

äga uppbära några särskilda ekonomiska förmåner för utförandet av

densamma. Att man på detta område bör framgå med största varsam-*

het lärer vara uppenbart. Möjligheter till utveckling torde emellertid

finnas och jämväl böra tillvaratagas, därest den nya besiktningsformen

— vilken för de sakkunniga framstår såsom den billigaste och effektivaste

— i praktiken motsvarar de förväntningar, som ställas på den.

Redan nu torde emellertid länsstyrelserna, då så skulle anses påkallat

och i övrigt lämpligt, böra kunna uppdraga åt en eller flera besiktningsmän

inom länet att mot erhållande av särskilt arvode samt rese- och

traktamentsersättning då och då under året verkställa inspektion av

fordonsbeståndet, i samband varmed stadgad särskild tillsyn över körskolorna

skulle kunna utövas.

De sakkunnigas förslag har tillstyrkts av flertalet myndigheter m. fl.

Några hava ansett, att besiktningsmännens befogenhet att verkställa

undersökning respektive meddela trafikförbud, borde redan nu göras

mera omfattande än vad de sakkunniga föreslagit. Till denna grupp

höra Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus län

samt Kopparbergs län ävensom besiktningsmännens förening. Enligt

överståthållarämbetets och föreningens mening bör besiktningsmans befogenhet

att undersöka automobil icke inskränkas på sätt skett. Undersökning

bör kunna företagas när som helst. Enligt berörda båda länsstyrelsers

uppfattning bör besiktningsman äga rätt att förbjuda användandet

av automobil, så snart fara för trafiksäkerheten är för handen,

ändock att den icke är uppenbar.

Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, hurusom den uppgift, som

enligt den av de sakkunniga föreslagna författningstexten ålägges besiktningsman

— att inom sitt distrikt »öva tillsyn över att automobil är

i behörigt skick» — fått en så vidsträckt formulering, att den skulle

kunna öppna väg för en mer eller mindre allmän kontrollbesiktning

även av motorfordon i privat bruk, ehuru de sakkunniga uttryckligen

uttalat sig mot ett återinförande av obligatorisk efterbesiktning av sådana

fordon. Nyssnämnda generella stadgande borde utgå såsom ägnat

att föranleda missförstånd. Det funnes enligt länsstyrelsens mening

ingen anledning gå längre än de sakkunniga själva synts avse, nämligen

att giva besiktningsman befogenhet och skyldighet att, även utan särskilt

förordnande av vederbörande länsstyrelse, undersöka automobil, där

han finner anledning antaga, att densamma ur trafiksäkerhetssynpunkt

är mindre tillförlitlig. Länsstyrelsen i Södermanlands län förordar, att

besiktningsman utfärdar bevis örn verkställd flygande besiktning, vilket

borde gälla ett kvartal eller halvår, under vilken tid ny dylik besiktning

ej finge äga rum. Kopia av bevisen skulle insändas till länsstyrelsen,

som härigenom erhölle kontroll över besiktningen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen

anser den flygande besiktningen hava väsentliga

fördelar framför den periodiska och tillstyrker densamma under förut
-

s. 55 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 55

sättning, att i förslaget inrymmes rätt för Konungen att bestämma, örn

och när den periodiska efterbesiktningen skall upphöra.

Sveriges trafikbilägares riksförbund tager bestämt avstånd från den

flygande besiktningen under förmenande, att med denna endast skapas

ännu en för den yrkesmässiga trafiken tyngande pålaga utan motsvarande

reellt värde, i all synnerhet som denna besiktningsform från en

mindre omdömesgill persons sida skulle kunna tänkas leda till rena trakasserier.

Jämväl Västra Sveriges omnibusägareförening avstyrker den

flygande besiktningen och framhåller därvid, att besiktningsmännens

''verksamhet bör omfatta endast en rent teknisk undersökning av motor

fordonen och deras förares lämplighet ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Rörande föreliggande spörsmål har departementschefen anfört följande.

Emot de sakkunnigas förslag om flygande besiktning har jag i huvudsak

intet att erinra. Även örn genom denna besiktningsform någon

fullt effektiv kontroll över motorfordonsbeståndet icke kan erhållas,

torde dock blotta medvetandet örn, att sådan besiktning kan komma att

företagas, bibringa ägare av motorfordon insikt örn nödvändigheten av

att hava sitt fordon i för trafiken betryggande skick. I den flygande

besiktningen ligger, örn den handhaves på ett ansvarskännande och omdömesgillt

sätt, en viss garanti för att fordonsbeståndet behörigen underhålles.

Såsom de sakkunniga framhållit torde det vara angeläget,

att man på detta nya område framgår med stor varsamhet. I följd härav

torde det, innan praktisk erfarenhet vunnits, icke vara önskvärt, att

den flygande besiktningen gives vidsträcktare omfattning än de sakkunniga

föreslagit. Då på sätt länsstyrelsen i Stockholms län påpekat de av

de sakkunniga föreslagna författningsföreskrifterna synas kunna giva anledning

till visst missförstånd på denna punkt, har för vinnande av full

tydlighet härutinnan bestämmelserna omredigerats.

I motionen I: 263 har herr Nylander beträffande förevarande moment

anfört följande.

De nya bestämmelserna örn besiktningsmännens inspektion av fordonsbeståndet

inom tjänstgöringsdistriktet (den s. k. flygande besiktningen)

hava mottagits med stort intresse av dem, som vilja sträva för ökad trafiksäkerhet

lios motorfordonen, men äro bestämmelserna så svävande,

att inspektionsverksamheten måste bliva synnerligen godtycklig. Innan

en besiktningsman kan företaga sådan undersökning av ett motorfordon,

som i denna paragraf avses, skall han först och främst »finna anledning

antaga, att automobilen ur trafiksäkerhetssynpunkt är mindre

tillförlitlig» och skall dessutom »städse låta sig angeläget vara att så

anordna undersökning, att därav så vitt möjligt ej förorsakas rubbning

i automobilens trafikförhållanden eller i övrigt större olägenhet än som

kan anses oundgängligen nödigt». Det är svårt att föreställa sig, huru

under sådana förutsättningar den »flygande besiktningen» skall äga

rum, då väl den under färd hejdade motorfordonsföraren alltid eller

oftast kommer att förklara, att han icke har tid och tillfälle att underkasta

sig den rubbning i automobilens trafikförhållanden, som en undersökning

av besiktningsmannen måste medföra. Bestämmelserna sy
-

Departements
chefen.

ilotionen

f: 263.

s. 56 Kontrollera mot PDF

56

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

lias böra förtydligas samt dessutom kompletteras med direktiv angående

det antal fordon, som inspektionen årligen bör omfatta.

Utskottet instämmer i departementschefens uttalande, att nian på

detta nya område bör framgå med stor varsamhet oell att det icke är

önskvärt att giva den flygande besiktningen vidsträcktare omfattning

än som föreslagits. Utskottet kan i följd härav icke biträda motionärens

förslag att redan nu införa skärpta bestämmelser.

8 §.

Benning8- I detta författningsrum hava föreslagits vissa ändringar bland annat

beträffande rätten att i trafik använda motorfordon, ändock att detsamma

ej registrerats. Dessa ändringar hava föranlett förslag till innevarande

års riksdag (prop. nr 122) angående jämkningar i förordningen

örn automobilskatt. De framlagda författningsförslagen innebära i huvudsak

följande.

Huvudregeln, att automobilens (respektive motorcykelns) intagande i

automobilregistret är grundläggande för skattepliktens inträde, bibehålies.

Till förmån för trafikanterna föreslås, att skatten skall räknas

månadsvis i stället för såsom nu kvartalsvis. I enlighet härmed skall

skatten utgå från och med ingången av den månad — i stället för såsom

nu det kvartal — varunder automobilen registrerats. Varder emellertid

automobilen tagen i bruk, innan "den registrerats, skall skatten löpa från

och med den månad, varunder den tagits i bruk. Den framflyttning av

tiden för skattens utgående, som härigenom ifrågasättes, gör sig gällande

allenast i de fall, att automobilen tagits i bruk redan före ingången

av den månad, varunder den införts i registret. Slutligen skall Kungl.

Majit äga bestämma efter vilka grunder och på vad sätt skatt skall utgå

för nyttjande i trafik av motorfordon, som tillverkare av eller handlande

med motorfordon håller till salu. I sistnämnda hänseende föreslås,

att skatten per år bestämmes till etthundra kronor för automobil

och tjugu kronor för motorcykel, att skatt skall erläggas för det antal

fordon av varje slag, som tillverkare eller handlande efter anmälan till

vederbörande länsstyrelse önskar samtidigt kunna taga i bruk i rörelsen;

samt att, därest nämnda antal under löpande kalenderår ökas, skatten

utgår för det året och det antal, ökningen avser, med belopp, motsvarande

vad av skatten för helt kalenderår belöper å det eller de kalenderkvartal,

som återstå av året, däri inbegripet det kvartal, varunder ökningen

skett.

Till kontroll därå, att föreslagna bestämmelser efterlevas, föreslås dels

att besiktningsskylt, som städse skall vara åsatt icke registrerat fordon,

icke må av polismyndighet utlämnas till annan än tillverkare eller

handlande, varom här är fråga, med mindre vederbörande erlagt skatt

för fordonet intill årets slut, samt att tillverkaren eller handlanden ej

s. 57 Kontrollera mot PDF

*

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 57

heller ina vid straffansvar till köpare eller annan utlämna skylt, med

mindre denne uppfyllt enahanda villkor i fråga örn fullgjord skattskyldighet

(motorfordonsförordningen 8 § 3 morn.), dels att tillverkare och

handlande skall vid straffansvar hava å fordonet anbragt särskild skatteskylt,

medelst plomb fäst vid besiktningsskylten, dels ock att köpare

av automobil skall vid straffansvar i avbidan på erhållande av registrering

under färd medföra det interimskvitto, han — i regel av postverket

— erhållit å skattens inbetalning.

I motionen 1:263 av herr Nylander har framställts vissa erinringar

beträffande förevarande författningsrum. Sålunda har motionären bl. a. anfört,

att stadgandet i 8 § 3 mom. medförde, att en enskild person, som

själv importerat ett nytt motorfordon från utlandet eller inköpt ett ur

registret avfört fordon, icke skulle kunna utfå besiktningsskylt för att

föra fordonet till besiktningsman.

Med anledning av vad motionären anfört vill utskottet erinra, att villkoret

för enskild persons erhållande av besiktningsskylt allenast är, att

han betalt skatt för fordonet intill årets slut och att skattebeloppet i vissa

fall kan beräknas approximativt i avbidan på att exakt uppgift om

tjänstevikten erhålles.

I övrigt föranleder motionen i denna del icke något uttalande från utskottets

sida.

10 § 3 mom.

Enligt nuvarande förordning skall vid automobils tillfälliga avförande

ur automobilregistret utgå en särskild avgift, som utgöres av ett belopp

svarande mot skatt för automobilen under ett kalenderkvartal.

De sakkunniga hava till prövning upptagit spörsmålet dels huruvida

berörda avgift skulle kunna helt slopas, dels ock huruvida den nuvarande

beräkningsgrunden är lämplig. De sakkunniga hava härom anfört

följande.

Ett fullständigt slopande av nämnda avgift nödvändiggör givetvis,

att verksamma kontrollåtgärder vidtagas i syfte att förhindra, att auto

mobiler brukas under den tid desamma äro avförda ur registret. Dylika

åtgärder — på samma gång fullt betryggande och i praktiken genomförbara

— hava icke av de sakkunniga kunnat utfinnas. — Därest en

fast avgift skulle stadgas, torde denna böra sättas till ett belopp motsvarande

medeltalet av nu utgående skatt. Ett dylikt system, vilket

skulle komma att gynna respektive missgynna automobiler, vilkas vikt

överstege respektive understege genomsnittsvikten, torde ur billighetssynpunkt

icke böra ifrågakomma och även ur kontrollsynpunkt vara

mindre lämpligt.

I anslutning till de sakkunnigas i 1928 års betänkande upptagna förslag

(sid. 69), att automobilskatten skall beräknas månadsvis i stiillet

för såsom nu kvartalsvis, har i andra stycket av förevarande mom. förekommande

ordet »kalenderkvartal» utbytts mot »tre månader».

Motionen

I: 263.

Utskottet.

Särskild avgift

för tillfälligt

avförande

av

automobil ur

registret.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

s. 58 Kontrollera mot PDF

.

Myndig
heterna.

Motionerna

I: 263 och

II: 434.

Utbkottet.

58 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Enligt sista stycket i 3 morn. skall i fråga om nyregistrering av automobil,

som varit avförd ur automobilregistret, »i tillämpliga delar»

gälla vad i 9 § är stadgat örn registrering av automobil, som icke förut

registrerats. Å vissa håll har detta stadgande föranlett, att vid nyregistrering

vederbörande icke ansett sig böra fordra nytt besiktningsinstrument

utan åtnöjt sig med det vid den tidigare registreringen företedda.

I övrigt torde 9 §:s bestämmelser örn registrering hava tillämpats.

Enligt de sakkunnigas mening kan ett dylikt förfarande icke anses

lämpligt. Ur såväl skatte- som andra synpunkter torde det vara nödvändigt,

att det konstateras, att automobil, som viss tid varit avförd ur

registret, icke därunder undergått några förändringar. Full visshet örn

att så icke skett erhålles ej, med mindre bilen undergår ny besiktning.

Orden »i tillämpliga delar» lia därför uteslutits. I detta sammanhang

må erinras, att de sakkunniga i fråga örn fordon, som tillhör besiktigad

typ, ansett sig böra föreslå, att detsamma för vinnande av ny registrering

. skall undergå besiktning i vanlig ordning. (Se förslag till kungörelse

med närmare bestämmelser örn typbesiktning av motorfordon

9 §, intaget i 1928 års betänkande.)

Av de hörda myndigheterna och sammanslutningarna har endast automobilbesiktningsmännens

förening framställt anmärkning mot den

ifrågavarande bestämmelsen. Föreningen har anfört följande. Den särskilda

avgiften drabbade de större försäljningsfirmorna synnerligen

kännbart i betraktande av att de på grund av bilmarknadens natur

tvingades hålla ett ansenligt lager av begagnade vagnar, som tagits i

utbyte vid försäljning av nya. Del vore önskvärt örn förordningen kunde

taga hänsyn till dessa specialfall och öppna möjlighet för de större

firmorna att ordna automobilens avförande ur registret på ett billigare sätt.

I motionen I: 263 av herr Nylander hava framställts vissa erinringar

mot bestämmelsen örn ifrågavarande särskilda avgift. Herrar Andersson

i Rasjön och Pettersson i Hällbacken hava i motionen 11:434 yrkat,

att bestämmelsen måtte utgå.

Den här ifrågavarande särskilda avgiften lärer hava tillkommit för

att förhindra missbruk av rätten att få automobil avförd ur registret

under tid, då automobilen ej kommer att nyttjas i trafik. De kostnader

för automobils avförande ur registret och återinförande däri, som drabba

fordonets ägare i form av registrerings- och besiktningsavgifter,

torde enligt utskottets mening vara tillräckliga för ernående av ifrågavarande

ändamål. För enskilda bilägare —- särskilt i sådana trakter, där

automobiltrafik vintertiden icke kan äga rum — är en minskning av

kostnaden för automobils tillfälliga avförande ur registret av stor betydelse.

För automobilskatten åter lärer den minskning därav, som den

föreslagna åtgärden skulle medföra, komma att bliva tämligen betydelselös.

Utskottet föreslår därför, att bestämmelsen örn ifrågavarande

särskilda avgift utgår ur förevarande moment.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

59

13 §.

De sakkunniga kava i stort sett bibehållit de nuvarande bestämmelserna

örn förarutbildningen.

En av de sakkunnigas ledamöter bar reservationsvis hemställt, att i

förordningen måtte intagas bestämmelse att bilförarundervisning endast

får ske genom av länsstyrelsen beviljade och under dess överinseende

stående körskolor.

Föredragande departementschefen har anfört, att han intet baft att erinra

mot de sakkunnigas förslag och att han förty icke kunnat ansluta

sig till det reservationsvis framställda yrkandet.

I motionen 1:263 av herr Nylander bar föreslagits införande av bestämmelse,

att förarutbildning företrädesvis bör ske genom godkända

körskolor av lärare samt att endast, då särskilda skäl visas föreligga,

utbildning må ske genom privatpersoner.

Med hänsyn till de avsevärda svårigheter och kostnader, som genom

försvårande av möjligheten att på privat väg förskaffa sig förarutbildning

skulle uppstå för befolkningen i stora delar av vårt land, kan utskottet

icke förorda bifall till motionärens ovannämnda förslag.

14 § 2 mom.

Till följd av motorfordonsförordningens fordringar på förares kroppsliga

egenskaper äro bland annat personer, vilka sakna synförmågan å ena ögat

eller hava densamma väsentligen nedsatt, betagna rätten att i vanlig ordning

utfå körkort. Av dylika personer hos Kungl. Maj:t gjorda ansökningar

örn erhållande av dispens hava så gott som undantagslöst lämnats

utan bifall. Under de senaste åren har Kungl. Maj :t emellertid ansett sig

kunna medgiva sådan lättnad i denna praxis att tillstånd lämnats att föra

s. k. lättviktsmotorcykel, som icke är försedd med sidvagn.

De sakkunniga hava haft sin uppmärksamhet fästad på vissa med denna

praxis förenade olägenheter. Anledningen härtill var närmast följande.

En person, som uppgav sig år 1883 hava avflyttat från Sverige till Nordamerikas

förenta stater, hade genom olycksfall år 1902 förlorat synen å

vänstra ögat. Trots sin enögdhet hade han, utan att så vitt man vet någon

olägenhet försports därav, sedan 15 år tillbaka fört automobil och innehade

sedan 10 år amerikanskt körtillstånd. Under våren 1927 hade lian företagit

en resa till Sverige och därvid medfört sin automobil. Vid sin ankomst hit

hade han jämlikt stadgandena i 30 § 5 mom. i motor fordonsförordningen erhållit

tillstånd att under två månader föra automobilen. Han skulle emellertid

kvarstanna i Sverige under längre tid och hade därför varit tvungen

att söka skaffa sig svenskt körkort. På grund av hans enögdhet hade detta

emellertid vägrats honom. Sökt dispens hade avslagits.

Vad sålunda meddelats de sakkunniga föranledde dem, bland annat, att

förskaffa sig närmare kännedom örn enögda personers rätt att föra automo
-

Förar
utbildningen.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

Departements
chefen.

Motionen

I: 263.

Utskottet.

Kroppsliga

fordringar för

körkorts erhållande.

Enögdhet.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

s. 60 Kontrollera mot PDF

60

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

bil i andra länder. Därvid erhöllos beträffande nedannämnda länder följande

upplysningar:

Danmark. Personer, vilka äro blinda å ena ögat eller vilkas synskärpa

å ena ögat är mindre än eUi, kunna erhålla körkort, därest det andra ögat

är friskt och synen å detsamma är normal (°/a utan glas) samt vidare

vederbörande har varit enögd, respektive haft nedsatt syn i samma grad

minst ett halvt år. Körkort avseende motorcykel lämnas dock allenast under

villkor att vederbörande under färd alltid använder vanliga stora glasögon

(Beskyttelsesbrillor), icke automobilglasögon. Dessa körkort avse

icke yrkesmässig persontrafik. Därest en enögd icke skulle ha full synskärpa

å det friska ögat, översändes vederbörandes ansökan örn körkort till

Sundhedsstyrelsen. Det utredes därefter för varje fall, huruvida det kan

anses tillrådligt eller ej att utfärda körkort, därvid hänsyn tages — förutom

till synförmågan — till vederbörandes behov av körkort i hans verksamhet

o. d. Man går i allmänhet icke längre än till 6/12 av synskärpan. Är synskärpan

sämre, avslås ansökan.

England. Något hinder för enögda att erhålla körkort finnes icke.

Frankrike. Intet hinder förefinnes för enögda att erhålla körkort, under

förutsättning att synförmågan å det andra ögat är tillräcklig. Någon föreskrift

örn att körkort icke får utlämnas, förrän auss tid förflutit sedan vederbörande

blivit behäftad med lytet, finnes icke. Några generella föreskrifter

avseende prövning med enögda personer för erhållande a\7 körkort äro icke

meddelade.

Norge. Intet hinder förefinnes för enögda att erhålla körkort. Såsom

A7illkor uppställes dock i allmänhet, att sökanden är »OA7ersynt», d. v. s. har

större synstyrka på ena ögat än som är A7anligt hos personer med båda ögonen

i behåll. Vid medfödd blindhet på ena ögat plägar denna fordran icke

uppställas. Enögda kunna ej erhålla tillåtelse att föra bil i yrkesmässig

trafik.

Tyskland. Enögda kunna sedan den 31 januari 1928 erhålla körkort för

förande av vissa bilar (hu\7udsakligen bilar med en A7ikt i driftfärdigt skick

under 2.5 ton), under förutsättning att \7ederbörandes tillstånd består sedan

två år och en synskärpa utan glas a\7 2A> är förhanden å det friska ögat.

Förhandenvaron av i ÖA7rigt normala förhållanden måste konstateras genom

intyg från ögonläkare. — Prövningen för erhållande av körkort är beträffande

enögda personer särskilt omsorgsfull.

På grund av de vunna upplysningarna avliito de sakkunniga den 27 juni

1928 till medicinalstyrelsen en skrivelse, däri de sakkunniga under liän\7isning

till den gjorda utredningen yttrade bland annat att det synts kunna

ifrågasättas, huruvida icke dispensA7ägen viss eftergift i förevarande hänseende

borde kunna göras, i allt fall i mera extrema och ömmande fall samt

under förutsättning av7 A7iss erfarenhetsmässig sannolikhet för att vederbörande,

frånsett enögdhet, vöre väl skickad att föra motorfordon. Att icke

alltid dispens ens i denna omfattning torde böra ifrågakomma Amre uppenbart.

Den nedsatta synförmågans ursprung, art och fara för menliga återverkningar

på synen i övrigt, tiden för synförmågans nedsättning o. s. v.

torde i åtskilliga fall utesluta tanken på dispens. De sakkunniga anhöllo,

att medicinalstyrelsen ville avgiva yttrande i ämnet samt särskilt, huruvida

till vägledning för den undersökande läkaren (eventuellt speciell ögonläkare)

vissa normerande fordringar kunde angivas, vilka ovillkorligen

måste fyllas för dispens i ovan av de sakkunniga berörda undantagsfall.

s. 61 Kontrollera mot PDF

61

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Med skrivelse den 5 september 1928 översände medicinalstyrelsen till de

sakkunniga en av medlemmen i dess vetenskapliga råd, professorn vid

Karolinska institutet A. Dalén i ämnet uppgjord promemoria, vilken styrelsen

förklarade sig åberopa såsom eget utlåtande i ärendet.

Professor Dalén yttrade:

De olägenheter, som äro förenade med enögdhet (vad som här säges örn

den enögde, gäller, mutatis mutandis, även örn den, som är svagsynt å det

ena ögat), består dels i en minskning av synfältet, dels i förlusten av det

stereoskopiska seendet i egentlig bemärkelse. Ått dessa defekter i viss mån

verka störande vid framförande av motorfordon, är påtagligt, och ceteris

paribus är obestridligen den enögde mindre lämplig till motorförare än den

normalseende. Å andra sidan måste medgivas, att vissa andra kvalifikationer

— lugn och sinnesnärvaro, försiktighet, övning o. s. v. — äro av så

stor betydelse, att en person, som är väl kvalificerad i dessa hänseenden,

otvivelaktigt är en bättre förare, än den, som i nu angivna hänseenden är

otillräckligt kvalificerad, även örn den senare har fullt normal synförmåga.

Att en enögd understundom kunnat dokumentera sig som en mycket god

förare, är av erfarenheten tillräckligt bevisat.

Under sådana förhållanden är det helt naturligt, att olika uppfattningar

kunnat göra sig gällande, när det gäller att bedöma den betydelse, som bör

tillmätas enögdhet, respektive ensidig svagsynthet, vid beviljandet av körkort.

Härtill har också särskilt den omständigheten bidragit, att olägenheten

av nu ifrågavarande lyte är mycket växlande hos olika personer och

under olika förhållanden. Den, som är enögd respektive ensidigt svagsynt

från födelsen eller den tidigaste barndomen, besväras jämförelsevis obetydligt

härav. Den, som vid mogen ålder mer eller mindre fullständigt förlorar

synen på det ena ögat, störes i ganska hög grad därav under den första

tiden, men olägenheterna minskas efterhand, och efter ett eller annat år

har patienten i regeln blivit så van vid sitt lyte, att han under de flesta förhållanden

föga besväras därav.

En ändring av gällande bestämmelser därhän, att enögda generellt medgåves

rätt att erhålla körkort, vore enligt min uppfattning icke tillrådlig

och synes ej heller ifrågasättas av de motorfordonssakkunniga.

Däremot torde dispens utan större risk kunna beviljas i särskilda fall,

vilka emellertid enligt min åsikt lämpligen böra bedömas individuellt, varvid

tillbörlig hänsyn kan tagas till den sökandes kvalifikationer i övrigt,

inklusive den tid han lidit av sin synnedsättning, den övning han tilläventyrs

redan besitter, det behov han kan hava av körkort o. dyl.

Enligt min uppfattning bör körkort för yrkesmässig trafik knappast beviljas

enögda annat än i enstaka, särskilt ömmande fall. Utan tvivel vore

det önskvärt, att de bestämmelser, sorn komma att tillämpas i vårt land,

så vitt möjligt vore likartade med dem, som tillämpas i andra kulturländer.

Då frågan örn, vilka fordringar, som böra ställas på synförmågan hos motorförare,

är upptagen på programmet för det internationella ögonläkaremöte,

som kommer att äga rum i september 1929 (i Amsterdam), synes det

lämpligt att icke för närvarande vidtaga några mera betydande förändringar

av de bestämmelser, som hittills tillämpats i vårt land.

För egen del hava de sakkunniga yttrat följande.

Med anledning av vad professor Dalén meddelat och då de sakkunniga

skola hava slutfört sitt arbete före tidpunkten för avhållandet av niimnda

kongress, hava de sakkunniga nödgats avstå från att framlägga några för
-

s. 62 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Läkarundersökningens

beskaffenhet

och läkarintygets

innehåll.

Motionerna

i: 257 och

II: 429.

62 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

slag i förevarande ämne. De sakkunniga få inskränka sig till att hänvisa

till ovan gjorda uttalanden och lämnade upplysningar. .

Innan de sakkunniga lämna nu berörda spörsmål, må dock — i anledning

av vad ovan sagts angående inträdd lättnad i gällande praxis nämnas,

att Kungl. Majit den 29 juni 1928 bifallit ansökan örn erhållande av

körkort för automobil av person, örn vilken upplysts, att han under mer

än 30 år varit blind å högra ögat, att han år 1914 av besiktningsman

erhållit bevis, innehållande rätt att enligt då gällande bestämmelser föra

automobil, samt att han därefter under två ars tid fört sådant foidon i

Sverige och de sex därpå följande åren i Amerika.

Enligt vad utskottet inhämtat har den kommission, som vid den ovannämnda

kongressen i Amsterdam 1929 behandlade frågan örn fordringarna å

synförmågan hos motorförare, framlagt förslag, att enögda personer skulle

kunna erhålla tillåtelse att föra privatautomobil, örn enögdheten förefunnits

minst ett år, under förutsättning att synskärpan å det andra ögat är

minst 0.8 samt att ögats synfält, ljussinne och färgsinne äro normala. Till

utskottets kännedom har vidare kommit, att medicinalstyrelsen i skrivelse

den 23 januari 1930 till 1927 års motorfordonssakkunniga förklarat, att styrelsen

delade kommissionens uppfattning, att personer, som varit enögda

viss tid, borde kunna få tillstånd att föra automobil för eget bruk under

förutsättning, att det återstående ögat är friskt och har god syn. Styrelsen

vore däremot av den meningen, att enögdhet principiellt icke borde

tillåtas hos yrkeschaufförer och framför allt ej hos förare av automobilomnibussar.

På grund av vad sålunda förekommit har utskottet ansett sig böra uttala

önskvärdheten, att under de förutsättningar, som angivits av medicinalstyrelsen,

dispens att erhålla körkort måtte meddelas av Kungl. Majit
Enligt

14 § 2 mom. b) i Kungl. Maj :ts förslag — motsvarande § 15 mom.

1 b) i nuvarande förordning — skall vid anmälan till förarprov företes

intyg av läkare, enligt av Konungen fastställt formulär, att sökanden icke

lider av sådant lyte, sådan sjukdom eller sådan nedsättning av syn- eller

hörselförmågan, som väsentligen minskar hans förmåga att föra automobil;

skolande det anses föreligga erforderlig grad av synskärpa, därest

denna, efter korrektion av möjligen förefintliga refraktionsfel, uppgår

till minst 0.7 å det ena ögat och minst 0.3 å det andra, samt erforderlig

grad av hörselförmåga, därest åtminstone av det ena örat medelstark

viskning väl uppfattas på 4 meters avstånd.

I de likalydande motionerna Ii257 av herr Bergman m. fl. och 11:429

av herr Sandberg m. fl. har föreslagits, att till momentet tillägges

»ävensom att sökanden äger tillräcklig kännedom örn faran för trafiksäkerheten

av alkoholhaltiga dryckers bruk även i små doser med hänsyn

till deras för den omedelbara iakttagelsen omärkbara men av erfarenheten

styrkta påverkan på uppmärksamhet, iakttagelseförmåga, klart

omdöme m. m.»

s. 63 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 63

Såsom nedan närmare omförmäles föreslås såsom en nyhet i propositionen,

att besiktningsman skall vid körkortsprov genom anställande av

förhör med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn

att denne äger nödig kunskap örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å

den mänskliga organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Såsom

framgår av de sakkunnigas år 1929 avgivna betänkande (sid. 120—122) har

det i motionerna berörda spörsmålet varit upptaget till diskussion inom

centralförbundet för nykterhetsundervisningen och har man härvid kommit

till den ståndpunkten, att ifrågavarande prövning lämpligen bör anförtros

åt bilbesiktningsmännen. Utskottet delar denna uppfattning och

kan således icke förorda bifall till motionärernas ifrågavarande förslag.

I 1906 års automobilförordning uppställdes för rätten att föra automobil

inga andra villkor än att vederbörande skulle hava styrkt sin förtrogenhet

med automobils konstruktion, skötsel oell manövrering samt

hava uppnått föreskriven ålder.

1909 års sakkunniga funno dessa bestämmelser innebära alltför ringa

säkerhet för, att allenast fullt kvalificerade och lämpliga personer an-,

vändes som automobilförare. I syfte att på förhand vinna ökad säkerhet,

att en förare innehade alla nödiga kvalifikationer, föreslogo de sakkunniga,

att rätten att föra automobil i varje fall skulle bindas vid tillstånd

av offentlig myndighet, varvid denna också borde tillerkännas en

diskretionär makt att kunna vägra begärt tillstånd, »örn uppenbara skäl

på grund varav sökanden kunde anses olämplig att föra automobil förelåge».

Såsom exempel å dylika skäl anfördes bland annat, att vederbörande

gjort sig känd för »ett supigt levnadssätt».

Med någon omredigering upptogs de sakkunnigas förslag i proposition

till 1916 års riksdag, varvid för den yrkesmässiga trafiken föreslogs,

att förare skulle gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet. Vad sålunda

föreslagits lämnades utan anmärkning av riksdagen, varefter 1916

års automobilförordning utfärdades med den lydelse propositionen i förevarande

avseende upptog.

1919 års sakkunniga, vilkas den 4 december nämnda år avgivna betänkande

i denna del låg till grund för förordningen den 25 september 1920

örn ändrad lydelse i vissa delar av 1916 års förordning, framhöllo, hurusom

stadgandet, att länsstyrelsen hade att utfärda körkort för vederbörande,

därest ej skäl förelåge, på grund varav han måste anses olämplig

att föra automobil, finge anses såsom ett stadgande på papperet, då

väl i de allra flesta fall sökandena vore för länsstyrelserna okända, och

någon utredning örn deras personliga kvalifikationer ej verkställts. De

sakkunniga föreslogo därför i stället införande av en bestämmelse därom,

att sökanden skulle hava gjort sig känd för nykterhet och ordentlighet,

varvid de sakkunniga givetvis förutsatte, att därest sökanden ej vore

av länsstyrelsen personligen känd eller intyg i omförmälda hänseenden

Utskottet.

Intyg om

nykterhet

m. m.

Tidigare lagstiftning.

s. 64 Kontrollera mot PDF

Framställningar

om

revision.

64 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

funnes handlingarna bifogade, länsstyrelsen borde i ärendet inhämta vederbörande

polismyndighets yttrande. Det syntes nämligen de sakkunniga

av synnerlig vikt, att ej personer, som exempelvis vore notoriska

fyllerister eller kända för ett oskickligt och vårdslöst uppförande, ethelle

körkort.

1920 års sakkunniga föreslogo, att vid ansökan örn körkort skulle bifogas

intyg, som kunde av länsstyrelsen godtagas, att sökanden gjort sig

känd för nykterhet, ordentlighet och ett hänsynsfullt uppträdande; och

inflöt föreskrift härom i 1923 års förordning örn motorfordon. De sakkunniga

yttrade, att bestämmelsen, att sökanden skulle hava gjort sig

känd för nykterhet och ordentlighet, vore så tillvida mindre lämpligt avfattad,

som den möjligen kunde uttolkas så, att länsstyrelsen ej ägde

prövningsrätt angående intyget. Uppenbart måste emellertid så vara fallet.

Detta hade nu uttryckligen utsagts; och sakkunniga ville framhålla,

att vid prövning av dylikt intyg största omsorg borde iakttagas.

Det vore obestridligt, att t. ex. onykterhet utgjorde en av de vanligaste

orsakerna till olyckshändelser och överdådig framfart överhuvud. Det

måste därför krävas, att de, som missbrukade rusdrycker, i görligaste

grad förhindrades från att föra automobil och att således körkort ej utlämnades

till sådana. Allenast den, som av fullt vederhäftiga och trovärdiga

personer intygades vara fullt pålitlig vid bruket av rusdrycker,

borde tilldelas körkort.

Den ordning, som sålunda kom till stånd, har visat sig icke vara tillfredsställande.

Förslag till ändrade bestämmelser hava framkommit

från flera håll.

Sålunda hava representanter för ny kterhetsnäm tider och nykterhetsnämndssammanslutningar

i ett tiotal län i skrivelse till Konungen deri

24 november 1926 yttrat, att de nuvarande nykterhetsintygen ingalunda

bidroge till att få nyktra chaufförer. Det vore absolut nödvändigt, att

redan från början söka förvissa sig, på ett fullt tillfredsställande sätt,

örn körkortssökandes förhållande till rusdryckerna. Detta kunde icke

ske annorledes, än att en verklig undersökning härom företoges bland

personer, som kommit i beröring med sökanden. Undersökningen borde

omfatta minst en tid av två år tillbaka från den tid körkort sökes.

Skulle det vid en sådan undersökning utrönas, att sökanden visat sig

begiven på rusdrycker eller på något sätt missbrukat sådana drycker,

borde nykterhetsintyg vägras. Vilka personer eller myndigheter, som

borde tillerkännas rätten att utfärda nykterhetsintyg, torde hava mindre

betydelse, men för att något fullt betryggande sätt härför skulle kunna

erhållas borde den myndighet, som hade att övervaka nykterhetstillståndet

inom kommunen och som enligt gällande lag hade möjlighet att

följa sökandens nykterhet, var helst han uppehölle sig, höras i saken, innan

körkort utfärdades. Denna myndighet, nykterhetsnämnden, borde

s. 65 Kontrollera mot PDF

65

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

enligt sina åligganden bättre än någon annan kunna bedöma och känna

till alla inom samhället boende personers nykterhetsförliållanden.

I skrivelse till kommunikationsdepartementet den 7 april 1927 har

systembolagsföreningarnas förtroendenämnd påpekat, hurusom på grund

uv rusdrycksförsäljningsförordningens bestämmelser rikets systembolag

ägde örn de hos dem registrerade personernas sätt att umgås med rusdrycker

en kännedom, som i allmänhet icke stöde att vinna på annat håll.

Till varje systembolag inginge nämligen uppgifter örn samtliga de fylleriförseelser,

som begingos av personer, för vilka bolaget utgjorde hemortsbolag,

oberoende av den ort, där förseelsen inträffat. Därest en nykterhetsnämnd

hade anmärkningar att framställa mot en person i nykterhetshänseende,

delgåves även dessa ansökningar vederbörandes hemortsbolag.

Av dessa skäl kunde en utredning, huruvida en person gjort

sig känd för nykterhet, icke anses tillförlitlig eller tillräckligt vägledande

med mindre än att den omfattade inhämtande av upplysningar från

vederbörande systembolag. Likväl hade ända fram till senaste tid den

kunskapskälla, som systembolagens centralregister erbjöde, endast i mycket

ringa omfattning anlitats, när det gällt att ur nykterhetssynpunkt

pröva de personer, som ansökte örn körkort. Det ville synas uppenbart,

att här förelåge ett missförhållande, som tarvade snar rättelse. Det

kunde ifrågasättas, örn icke i motorfordonsförordningen borde införas

uttryckligt stadgande därom, att, innan körkort utfärdades, upplysning

skulle inhämtas från det systembolag, som vore sökandens hemortsbolag,

huruvida mot sökanden någon anmärkning i nykterhetshänseende förefunnes.

Enligt i Danmark gällande lagstiftning kan endast deli erhålla kör- Förhållandena

kort, som med intyg av två trovärdiga personer styrkt, att han gjort sig ; de °Trisa

känd för nykterhet. I Finland kräves, att sökanden för ett nyktert och länderna,

regelbundet liv samt att han icke under de senaste två åren ådömt straff

för fylleri, olovlig forsling, försäljning eller upplag av alkoholhaltigt

ämne eller under de fem senaste åren för förande i drucket tillstånd av

motorfordon. (Utredningen härom skall vara av polismyndighet godkänd.

) I Norge kräves intyg från polismyndigheten i hemorten, att sökanden

gjort sig känd för pålitlighet och nykterhet och att polismyndigheten

för sin del finner honom lämplig såsom förare, dels ock från polismyndigheten

å de platser, varest sökanden bott under de senaste tre

åren, att han under denna tid icke varit straffad för fylleri.

För egen del hava do sakkunniga anfört följande. 1927 årg

En granskning ur nykterhetssynpunkt beträffande den, som önskar motorfordonserhålla

körkort, torde icke kunna undvaras. Alltför många trafikolyc- sakkunniga,

kor hava ådagalagt faran av att låta personer, som missbruka alkoholhaltiga

drycker, framföra motorfordon. Jämväl bör undersökas om

föraraspirant med hänsyn till sina övriga personliga förhållanden är

lämplig att föra automobil. Den, som gjort sig känd för vårdslöst och

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 ami. 28 höft. (Nr ,U.)

5

s. 66 Kontrollera mot PDF

66

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Yttrandena.

hänsynslöst uppträdande, bör givetvis ej erhålla körkort. Likaledes holden,

som gjort sig skyldig till vissa brottsliga gärningar, nekas sådant.

Att uttömmande ange, vilka brott som böra verka diskvalificerande i dylikt

hänseende, torde ej vara möjligt. Uppenbart synes dock vara, att

den bör anses olämplig som förare, vilken t. ex. begått spritsmuggling

eller annat brott, vars begående mer eller mindre förutsätter användande

av motorfordon eller i allt fall i väsentlig mån främjas därav.

För åstadkommande av tillförlitlig utredning örn sökandes nykterhetsoch

andra personliga förhållanden synas polismyndigheterna vara bäst

skickade. Redan tillämpas inom vissa län det systemet, att såsom regel

endast nykterhets- och ordentlighetsintyg utfärdat av polismyndigheten

i vederbörandes hemort godtages. Med detta system har, enligt vad

som uppgives, möjligheten för länsstyrelse att erhålla tillförlitliga upplysningar

örn körkortssökande väsentligt ökats.

För att sagda utredning skall bliva så vägledande som möjligt för de

körkortsbeviljande myndigheterna bör densamma uppenbarligen avse en

ej alltför kort tid. Åtminstone de sista två åren böra göras till föremål

för undersökning.

De sakkunniga föreslå alltså, att i stället för det nuvarande nykterhets-

och ordentlighetsintyget skall företes intyg av polismyndigheten å

den eller de orter inom riket, varest sökande under de senaste två åren

varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt

ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt

icke kan anses olämplig som förare av automobil.

De sakkunniga hava icke ansett sig böra föreslå ett obligatoriskt hörande

av systembolagen eller nykterhetsnämnderna. Att dessa i vissa

fall äga god kännedom örn körkortsaspiranternas nykterhetsförhållanden

är väl sant. Flertalet körkortssökande befinna sig dock numera i en

ålder av mellan 18 och 25 år. I fråga örn dessa torde såsom regel bolagen

och nämnderna ej kunna giva några upplysningar utöver dem,

som stå att erhålla hos polismyndigheterna. Personer i dylik ålder äro

endast i undantagsfall upptagna i systembolagens register; och ej heller

lärer det kunna förutsättas, att dessa personer i någon nämnvärd omfattning

gjort sig skyldiga till sådant missbruk av rusdrycker, att nykterhetsnämnderna

haft anledning att företaga närmare undersökning örn

deras nykterhetsförhållanden. Beträffande äldre körkortsaspiranter är

visserligen förhållandet ett annat, men att för dessa stadga ett obligatoriskt

hörande av nämnda korporationer synes ej nödvändigt. Där yttrande

från systembolagen eller nykterhetsnämnderna beträffande viss

föraraspirant kan finnas erforderligt, lärer vederbörande länsstyrelse säkerligen

utan någon uttrycklig föreskrift härom komma att införskaffa

sådant. Redan nu bruka länsstyrelserna i vissa län använda sig av

systembolagen såsom kunskapskälla. Särskilt i storstäderna, där polismyndighetens

kännedom örn medborgarnas levnadssätt är förhållandevis

ringa, torde ett hörande av körkortssökandes hemortsbolag kunna visa

sig nödvändigt.

Gent emot de sakkunnigas förslag i denna del hava betänkligheter uttalats

av flera av de hörda myndigheterna.

Så hava några länsstyrelser yttrat, att de nuvarande bestämmelserna

medgåve en smidigare anpassning efter de i varje särskilt fall föreliggande

omständigheterna än de sakkunnigas förslag. Detta innebure faktiskt, att

s. 67 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

67

prövningsrätten rörande en körkortsaspirants allmänna lämplighet utan

appell överflyttades från länsstyrelserna till de underordnade myndigheterna.

Länsstyrelserna borde som nu äga vidtaga de åtgärder för frågans

utredning, som i det särskilda fallet befunnes påkallade. Polismyndigheterna

sutte ej alltid inne med den bästa kunskapen i förevarande hänseende.

Motorförarnas helnykterhetsförbund framhåller, att nykterhetsnämnderna

i regel ha den bästa kännedomen örn nykterhetsförhållandena

bland sin hemorts medborgare. Även intyg från sådan nämnd borde företes.

Lämpligast vore måhända att helt frångå nykterhetsintygen och i

stället ålägga länsstyrelserna att införskaffa noggranna upplysningar örn

sökandes lämplighet ur nykterhetssynpunkt. På en liknande tankegång

är även kontrollstyrelsen inne. Enligt styrelsens mening borde systemet

med intyg som lämnas av annan örn sökandes nykterhet och lämplighet,

helt och hållet slopas och ersättas med att varje ansökan örn erhållande

av körkort remitteras till vederbörande polismyndighet för yttrandes avgivande.

Härvid finge polismyndigheten tillfälle att göra en undersökning

i saken, bland annat genom hänvändelse till vederbörande systembolag

och nykterhetsnämnd, och kunde på grundvalen av de rent faktiska

upplysningar, som sålunda lämnas, bilda sig en uppfattning örn vederbörande.

Föredragande departementschefen har rörande föreliggande spörsmål Departementsanfört

följande. chefen.

De sakkunnigas förslag att det nuvarande nykterhetsintyget skulle utbytas

mot intyg av polismyndighet synes mig icke ändamålsenligt. Gällande

bestämmelser i detta ämne, enligt vilka intyg må kunna utfärdas av

vem som helst, endast länsstyrelse anser sig kunna godtaga detsamma,

medge uppenbarligen en smidigare anpassning efter de förhandenvarande

förhållandena än de sakkunnigas förslag. Mot detta kan ock invändas,

att polismyndigheterna mångenstädes i vårt land knappast besitta sådan

kännedom örn medborgarnas levnadssätt, att säker uppgift härom kan

lämnas. I varje fall förutsätter lämnandet av dylik uppgift i ett ej litet

antal fall ingående och tidsödande undersökningar. Vidare skulle det av

de sakkunniga förordade systemet helt visst komma att medföra kostnader

och besvär för körkortsaspiranterna. Med nuvarande bestämmelser

är länsstyrelse oförhindrad att vidtaga de åtgärder, som i varje särskilt

fall kunna befinnas påkallade för vinnande av tillförlitlig utredning örn

sökandes allmänna lämplighet. På åtskilliga håll anlita länsstyrelserna

i tveksamma fall ej blott polismyndigheterna för frågans utredande utan

jämväl systembolagen. Även nykterhetsnämnderna synas mig med fördel

kunna i dylika fall användas som kunskapskälla. Ur trafiksäkerhetssynpunkt

är det av allra största betydelse, att endast personer, mot vilka i

nykterhetshänseende inga befogade anmärkningar kunna göras, betros att

framföra motorfordon. Det är därför angeläget, att intet försummas för

att erhålla tillförlitlig utredning örn sökandes nykterhetsförhållanden,

innan körkort tilldelas honom.

I enlighet med min nu uttalade uppfattning hava stadgandena i 14 §

s. 68 Kontrollera mot PDF

Motionerna

I: 257 och

262 samt

II: 429 och

430.

Utskottet.

68 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

2 mom. c) samt 15 § 1 mom. 2 stycket i de sakkunnigas förslag undergått

vissa ändringar.

I de likalydande motionerna I: 257 av herr Bergman m. fl. och II: 429 av

herr Sandberg m. fl. samt i de likalydande motionerna I: 262 av herr Bärg

m. fl. och II: 430 av herr Bengtsson i Norup m. fl. har föreslagits, att bestämmelsen

i 14 § 2 mom. c) utbytes mot stadgande, att länsstyrelse skall

vara skyldig att av polismyndighet infordra yttrande över körkortssökandes

förhållande till bruk av starka drycker och att polismyndigheten härvid

bör hos nykterhetsnämnd och systembolag samt möjligen annan, som kan

antagas äga god kännedom i berörda sak, göra sig underrättad örn sökandes

kvalifikationer i nykterhetshänseende.

Det torde enligt utskottets mening icke råda tvekan därom, att det ur

trafiksäkerhetens synpunkt är synnerligen viktigt, att myndigheterna redan

vid beviljande av rätt att föra motorfordon hava så stora garantier

som möjligt att körkortsaspiranten har gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt.

Gällande bestämmelser i ämnet, enligt vilka intyg må kunna

utfärdas av vem som helst, endast länsstyrelsen anser sig kunna godkänna

detsamma, äro från berörda synpunkt otillfredsställande. Utskottet kan

därför icke godkänna propositionens förslag, att dessa bestämmelser i

huvudsak bibehållas.

De sakkunniga hava föreslagit, att i stället för det nuvarande nykterhets-

och ordentlighetsintyget skall företes intyg av polismyndigheten å

den eller de orter inom riket, varest sökande under de senaste två åren

varit mantalsskriven, att han gjort sig känd för ett nyktert levnadssätt

ävensom att han med hänsyn till sina personliga förhållanden i övrigt

icke kan anses olämplig som förare av automobil.

Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning att polismyndighet synes

vara bäst skickad att åstadkomma en tillförlitlig utredning örn sökandes

nykterhets- och andra personliga förhållanden. Med ordet polismyndighet

avses i 1 § 2 mom. i förordningen för Stockholm Överståthållarämbetet,

för annan stad, där poliskammare finnes, denna, för övriga städer magistrat

eller, där sådan ej finnes, stadsstyrelse och för landet polischefen i

orten. Lämpligheten att betunga vissa av dessa myndigheter med ifrågavarande

uppdrag kan ifrågasättas. Utskottet håller därför före, att utfärdande

av ifrågavarande intyg i stället bör åläggas, i Stockholm vederbörande

poliskommissarie, i annan stad polismästare, där sådan finnes, men

eljest stadsfiskal eller, örn stadsfiskal är befriad från all befattning med

polisväsendet, den som närmast under polischefen har inseende över

polisväsendet samt på landet polischefen i orten. Enligt utskottets mening

bör till den av utskottet ifrågasatta bestämmelsen fogas föreskrift, att

nämnda myndigheter skola, innan intyg utfärdas, höra nykterhetsnämnd

samt, där så anses erforderligt, jämväl annan, som äger kännedom i saken.

Nykterhetsnämnd torde nämligen bättre än någon annan myndighet kun
-

s. 69 Kontrollera mot PDF

69

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

na bedöma de inom samhället boende personernas nykterhetsförhållanden.

Att det dessutom kan förekomma fall, då t. ex. jämväl vederbörande systembolag

bör beredas tillfälle att yttra sig, är tänkbart. Avgörandet

härom bör dock tillkomma den intygsgivande myndigheten. Intyg, varom

här är fråga, torde böra utfärdas kostnadsfritt.

Med avseende å den prövning inför besiktningsman i och för erhållande Krav på

av körkort, som skall ådagalägga kompetensen hos den till förare utbil- kännedomarn

dadé, hava av de sakkunniga vissa ändringar föreslagits. Den viktigaste rusdryckernyheten

är, att besiktningsman skulle vid körkortsprov genom anställande äTrafiksäkeV1

av förhör med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn, heten,

att denne äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å

den mänskliga organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

De sakkunniga hava härom anfört följande. 1927 års

Att förtärandet av rusdrycker i icke alltför små kvantiteter före eller motorfordonsunder

färd med motorfordon kan medföra allvarliga faror för trafiksä- sakkunn,sakerheten

är väl allom bekant, men däremot torde det ännu ej hava ingått

i det allmänna medvetandet att jämväl en helt ringa förtäring av sådana

drycker kan innebära betydande risker för trafiken. Från flera håll

har framhållits vikten av att de, vilka betros att föra motorfordon, bibringas

nödig kunskap härom.

I skrivelse till Konungen den 30 september 1925 har professorn C. G.

Santesson m. fl. anhållit örn vidtagande av åtgärder för spridandet av upplysning

bland motorfordonsförare och andra i liknande ställning örn alkoholbrukets

inverkan på trafiksäkerheten. Centralförbundet för nykterhetsundervisning,

till vilket framställningen remitterades för utlåtande,

tillkallade i anledning av remissen för frågans närmare utredning ett

antal sakkunniga (här nedan kallade kommittén), representerande såväl

den medicinska sakkunskapen som den praktiska erfarenheten på ifrågavarande

område. Efter företagen utredning anförde kommittén bland annat.

Kommittén delade den uppfattningen, som numera torde vara tämligen

stadgad bland alla erfarna och ansvarskännande medborgare, oavsett

olika principiella uppfattningar i övrigt i nykterhetsfrågan, att alkoholbruket

spelat och alltjämt spelade en ödesdiger roll vid de talrikt förekommande

trafikolyckorna och att det förty vore ett självklart samhällsintresse

att lämpliga åtgärder häremot vidtoges. Även örn härför krävdes

betydande ekonomiska uppoffringar från samhällets sida, så måste dessa

anses relativt små i jämförelse med de förluster i människoliv och materiell

skadegörelse, som okunnigheten örn alkoholens verkningar åstadkomme.

Givetvis lämnade en ökad upplysning på detta område icke tillräckliga

garantier. Men kunskap i alkoholfrågan vore dock en ovillkorlig

förutsättning för åstadkommande av en skärpt ansvarskänsla och ett höjande

av den allmänna trafikkulturen. Till en sådan kunskap hörde också

inskärpandet av faran av de små alkoholdoserna. Att berusning i vanlig

mening måste vara bannlyst, därom behövde knappast någon numera upplysas.

Riskerna härav för trafiksäkerheten torde vill alla vara medvetna

örn utan någon speciell undervisning. Däremot visade den dagliga erfarenheten,

att faran för trafiksäkerheten av de små alkoholdoserna icke på

samma sätt insåges utan t. o. in. ofta bestredes, och detta till trots av att

denna fara klart ådagalagts av såväl den vetenskapliga som den praktiska

s. 70 Kontrollera mot PDF

70 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

sakkunskapen. Under sådant förhållande tvekade kommittén icke att förorda

ett upplysningsarbete, som toge sikte på att hos alla motorförare söka

inskärpa detta och att hos dem söka väcka intresse för att frivilligt avstå

från varje bruk av rusdrycker under sådan tid att trafiksäkerheten därav

kunde lida skada. Vid övervägandet av det lämpligaste sättet att bibringa

alla motorfordonsförare nödig insikt härutinnan hade kommittén kommit

till den uppfattningen, att en »Handledning i alkoholfrågan» borde utarbetas

och utgivas på statens bekostnad och att denna handledning borde

utdelas till alla nuvarande och blivande motorfordonsförare ävensom till

alla dem, som hade att utbilda och pröva dessa eller utöva uppsikt över

trafiken. Givetvis måste därvid det kravet uppställas, att handledningen

utarbetades av på området fullt sakkunniga samt granskades och fastställdes

av statsmyndigheterna. Kommittén ansåge emellertid, att en utdelning

av en dylik handledning icke enbart vore tillräcklig för åstadkommandet

av en effektiv kunskap örn alkoholens verkningar. Därest

statsmakterna ställde medel till förfogande för sådant ändamål, så hade

de också redan av detta skäl rätt att ställa det anspråket på vederbörande,

att de också styrkte sig hava inhämtat den elementära upplysning, som

handledningen avsåge att bibringa dem. Men dessutom vore ett dylikt

krav ofrånkomligt, örn samhället på upplysningens väg ville motarbeta

trafikolyckor, som vore beroende av alkoholbruket, Kommittén ville därför

påyrka en sådan bestiimmelse i motorfordonsförordningen, varigenom

skyldighet stadgades för varje sökande av körkort att styrka sig hava inhämtat

nödiga kunskaper örn alkoholens verkningar. Lämpligast torde

detta kunna ske genom företeende av bevis örn att vederbörande inhämtat

den minimikurs, som innehölles i handledningen. Kravet på de sökandes

kunskap i alkoholfrågan borde inryckas i förordningen örn motorfordon,

men det borde samtidigt uppdragas åt Kungl. Majit att på administrativ

väg bestämma, på vad sätt och i vilken omfattning prövningen skulle ske.

Skulle det anses genomförbart, borde även för nuvarande körkortsinnehavare

stadgas skyldighet att inom viss tid skaffa sig intyg örn kunskaper

i irågan örn alkoholens verkningar. Kommittén hade vidare haft under

omprövning olika förslag beträffande den lämpligaste instansen för den

ifrågasatta prövningen. Givetvis hade det varit önskvärt att — såsom från

en del håll påyrkats — intyget örn motorfordonsförarnas kunskap i alkoholfrågan

utfärdades av exempelvis provinsialläkarna eller av andra, beträffande

vilka man kunde hava grundad anledning förutsätta, att de

själva vore i besittning av de förutsättningar, som vore erforderliga fölen

dylik fullt sakkunnig prövning. Då emellertid en sådan anordning för

det närvarande torde möta svårigheter, hade de sakkunniga ansett sig

böra föreslå, att prövningen tillsvidare uppdroges åt bilbesiktningsmännen,

vilka redan nu hade att pröva vederbörandes kompetens i övriga avseenden.

Att här nöja sig med ett intyg av »trovärdiga personer» eller

av polismyndigheterna angående vederbörandes kompetens i alkoholfrågan

kunde givetvis ej komma i fråga. Det borde stadgas skyldighet för

bilbesiktningsmännen att på sätt, Kungl. Majit närmare bestämde, styrka

sin kompetens att verkställa nu ifrågasatta prövning. En del av de körskolor

för utbildning av blivande motorförare, som inrättats, hade, efter

vad som meddelats, beaktat vikten av, att eleverna fått någon kännedom

örn alkoholbrukets risker för yrket. Det vöre ett rimligt krav, att samtliga

körskolor ålades att — i den mån sakkunniga lärare funnes att tillgå

— meddela eleveria kunskap i alkoholfrågan. Kostnaderna härför borde

bestridas av statsmedel. Närmare bestämmelser örn denna undervisning

s. 71 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

71

borde utfärdas av Kungl. Maj:t. Den föreslagna handledningen avsåge

att lämna allenast en mycket kortfattad och starkt koncentrerad översikt

över det allra viktigaste av de synpunkter i alkoholfrågan, som varje motorförare

ovillkorligen måste inhämta. Denna översikt borde emellertid

sedermera, när motorförarna hunnit skaffa sig praktisk erfarenhet inom

sitt yrke, kompletteras genom en lämpligt organiserad föreläsningsverksamhet.

Ett ytterligare skäl härför vore, att en dylik, mera personligt

färgad undervisning hade större utsikter att framkalla intresse och skärpa

ansvarskänslan än allenast ett genomläsande av en, örn än så utmärkt avfattad,

tryckt skrift. Vid en sådan personlig framställning erbjöde sig

dessutom möjligheter att mera direkt anknyta undervisningen till dagens

företeelser och till ändrade förhållanden. Genom denna föreläsningsverksamhet

bleve också en större allmänhet satt i tillfälle att inhämta upplysning

i här omliandlade spörsmål. För en dylik verksamhet, som lämpligen

kunde handhavas av å ifrågavarande område arbetande sammanslutningar,

borde medel ställas till förfogande av statsmakterna.

Centralförbundet förklarade sig i sitt utlåtande i huvudsak biträda den

uppfattning i frågan, som av kommittén uttalats, liksom ock de förslag

som av kommittén blivit framlagda. Vid övervägandet av dessa förslag

hade det emellertid synts vara behövligt, att de kompletterades på sådant

sätt, att även innehavare och blivande innehavare av flygcertifikat liksom

motorbåtsförare m. fl. bleve inbegripna i de yrkesgrupper, på vilka

man hade rätt att ställa större krav beträffande kunskap örn alkoholens

verkningar. Därest det skulle finnas vara förenat med svårigheter att

stadga särskilda kompetensprov örn kunskap i alkoholfrågan jämväl för

redan i tjänst varande motorfordonsförare, flygare, motorbåtsförare etc.,

syntes man beträffande dessa få nöja sig med ett på frivillighetens väg

utfört men av statsmakterna kraftigt understött upplysningsarbete.

I detta sammanhang må erinras, att 1928 års riksdag i anledning av

proposition nr 244 anvisat ett anslag å 25,000 kronor för utarbetande, utgivning

och spridning av en handledning i alkoholfrågan för motorfordonsförare

m. fl. En dylik handledning är, enligt vad de sakkunniga inhämtat,

numera utarbetad och för närvarande underkastad skolöverstyrelsens

granskning. Handledningen torde inom årets slut komma att föreligga

i tryck.

Efter denna redogörelse hava de sakkunniga yttrat följande.

De förslag till åtgärder i upplysningssyfte, som ovan framlagts, synas

i hög grad beaktansvärda. Å detta område torde upplysningens väg vara

den mest framkomliga.

De sakkunniga hava ansett sig böra biträda kommitténs förslag i viss

utsträckning. I instruktionen för besiktningsmän Ilar intagits föreskrift

om skyldighet flir besiktningsman att vid körkortsprov genom anställande

av förhör med vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa

sig om, att denne äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan

å den mänskliga organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt.

De sakkunniga hålla före, att prövningen bör kunna inskränkas till, att

vederbörande genom bevis från medicinskt bildad person styrker, att lian

tillägnat sig innehållet i ovannämnda handledning. Diir sådant bevis ej

kan företes, bör besiktningsmannen genom framställande av frågor söka

utröna, örn föraraspiranten inhämtat nödiga kunskaper ur handledningen.

Däremot hava de sakkunniga icke ansett det erforderligt, att i författningen

stadga skyldighet för bilbesiktningsmännen att styrka

s. 72 Kontrollera mot PDF

72

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements
chefen.

Motionerna

I: 262 och

II: 430.

Utskottet.

sin kompetens att verkställa nu ifrågasatta prövning. Man torde helt

visst kunna förlita sig på att de personer, vilka av länsstyrelserna utses till

besiktningsmän, skola komma att visa sig vuxna att företaga en dylik

prövning, vilken knappast kan sägas ställa några större krav på personer,

vilka fylla de för besiktningsmännen uppställda kompetensvillkoren.

Likaledes bar det ej synts nödvändigt att i författningen intaga bestämmelse

örn skyldighet för körskolorna att meddela eleverna kunskap i alkoholfrågan.

Det ligger uppenbarligen i skolornas eget intresse att meddela

sina elever den kunskap, som erfordras för att de skola kunna bestå körkortsprovet

även i denna del. På den besiktningsman, som handhar övervakandet

av skolans verksamhet, ankommer det att tillse, att även denna

undervisning fyller måttet.

Att stadga skyldighet även för nuvarande körkortsinnebavare att inom

viss tid förete intyg örn förvärvad kunskap om alkoholens verkningar torde

av praktiska skäl icke kunna ifrågakomma.

Föredragande departementschefen har förordat de sakkunnigas förslag

till antagande.

I de likalydande motionerna 1:262 av herr Bärg m. fl. och 11:430 av

herr Bengtsson i Norup m. fl. föreslås,

att i förordningen inryckes bestämmelse örn, att besiktningsman är

skyldig att förvissa sig örn samt intyga, att till körkorts erhållande förordad

sökande äger nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan

på den mänskliga organismen särskilt ur trafiksynpunkt samt

att betryggande föreskrifter givas, att besiktningsman äger kompetens

att pröva och bedöma körkortssökandes insikter om alkoholens sagda inverkan.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen är avsikten att i en särskild

instruktion för besiktningsmän intaga föreskrift örn skyldighet för

besiktningsman att vid körkortsprov genom anställande av förhör med

vederbörande eller på annat lämpligt sätt förvissa sig örn, att denne äger

nödig kännedom örn alkoholhaltiga dryckers inverkan å den mänskliga

organismen, särskilt ur trafiksäkerhetssynpunkt. Däremot har det icke

ansetts erforderligt att i författning stadga skyldighet för bilbesiktningsmännen

att styrka sin kompetens att verkställa nu ifrågavarande prövning.

Genom det förstnämnda stadgandet torde motionärernas önskemål bliva

i huvudsak uppfyllt. Att giva föreskrifter för säkerställande av att besiktningsman

äger kompetens att pröva och bedöma körkortssökandes insikter

örn alkoholens inverkan på den mänskliga organismen lärer icke

vara erforderligt. Man torde, i anslutning till vad de sakkunniga erinrat,

kunna utgå därifrån, att länsstyrelserna skola tillse, att de personer,

som av dem utses till besiktningsmän, äro vuxna uppdraget att företaga

nämnda prövning. Utskottet får därför avstyrka bifall till ifrågavarande

yrkanden.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

73

15 § 3 mom.

I förevarande moment givas bestämmelser örn återkallande av körkort.

Huvudfrågan är förarnas förhållande till alkoholhaltiga drycker.

I gällande förordning, 15 § 3 morn., föreskrives, att körkort skall indragas,

då förare under färd med automobil varit berusad. Enligt 41 § första

stycket av 1923 års författning i dess ursprungliga lydelse straffades den,

som vid framförande av motorfordon överskred gällande hastighetsbestämmelser,

med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor. Hade

förare vid sådan förseelse ådagalagt grov vårdslöshet eller varit berusad

eller visat uppenbar likgiltighet för andras liv eller egendom, kunde, enligt

andra stycket i samma paragraf, till fängelse i högst tre månader

dömas.

Vid 1925 års riksdag framlade Kungl. Majit i proposition nr 114 förslag

till ändrad lydelse av 41 § i motorfordonsförordningen. I förslaget, som

godkändes av riksdagen, upptogs såsom mom. 1 förutvarande första stycket

med oförändrad lydelse. I mom. 2 stadgades, att den, som vid förande

av motorfordon vore synbarligen berörd av starka drycker, skulle straffas

med böter från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Förutvarande

andra stycket ingick som mom. 3 i paragrafen, dock med den

jämkning att dels orden »eller varit berusad» utgått och dels i stadgandet

angivna omständigheter föreskrivits skola verka straffskärpande även

vid förseelse jämlikt mom. 2.

I det förslag till lag örn fylleri m. m., som genom proposition nr 32

förelädes 1928 års riksdag, upptogos i 2 § straffbestämmelse för den,

som vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande

omsorg eller besinning fara lätteligen uppstode för människors liv eller

hälsa, vore av starka drycker så påverkad, att han kunde antagas ej äga

nödigt herravälde över sina handlingar. I fråga örn detta stadgande yttrade

vederbörande departementschef i vid propositionen fogat statsrådsprotokoll

bland annat, att vid införande av ett stadgande med samma

syfte som straffbudet i 41 § motorfordonsförordningen men av mera generell

innebörd uttrycket »synbarligen berörd av starka drycker» knappast

torde kunna oförändrat upptagas. Uttrycket »synbarligen» kunde

till utmärkande av berusningsgraden väl användas, då fråga vore örn

det fall av fylleri, som bedömdes främst ur synpunkten av allmän ordnings

iakttagande. Men då grunden för straffbestämmelsen vore den i

det särskilda fallet förekommande faran av en av alkohol påverkad persons

uppti’ädande, syntes samma uttryck knappast träffa det rätta. Vid

behandlingen i riksdagen av 1925 års förslag till ändring i motorfordonsförordningen

framhölls, att man vid upptagande i vår strafflagstiftning

av den nya princip, som ett stadgande om ansvar utan vållande till skada

innebure, till en början finge åtnöjas med en i viss mån ofullständig men

Förarnas förhållande

till

alkoholhaltiga

drycker.

Gällande ''bestämmelser.

1928 års

förslag till

lag om fylleri

m. m.

s. 74 Kontrollera mot PDF

74 Andra lagutskottets utlåtande N/ 34.

i stället klart avgränsad bestämmelse för att framdeles övergå till en

mera vid avfattning. Även örn nämnda uttryck, som ursprungligen •— i

förordningen örn rusdrycksförsäljning — använts för att utmärka en

straffbarhet av helt annan karaktär, möjligen icke vid tillämpningen av

motorfordonsförordningen medfört några mera väsentliga tolkningssvårigheter,

syntes det dock i ett stadgande av allmännare räckvidd icke

medgiva den anpassning efter olikartade fall, vilken därvid vore oeftergivlig.

Då exempelvis ensamt inom maskinindustrien arbetsformerna

företedde betydande växling, och man vidare hade att taga hänsyn till

en gradvis stigande skala från sådan påverkan av alkohol, som blott orsakade

en jämförelsevis ringa nedsättning av själsförmögenheterna, till

den grad av berusning, som helt upphävde självkontrollen, insåges lätt,

att från stadgandets tillämplighetsområde icke kunde avskäras alla de

fall, där sagda påverkan icke toge sig sådana uttryck, att den kunde sägas

vara »synbar». Välbekant vore, att även en jämförelsevis obetydlig

mängd alkohol kunde åstadkomma en sådan nedsättning av självkontrollen,

som med avseende å vissa slag av verksamhet utan tvekan måste betecknas

som riskabel. Det hade ock anmärkts, att med det sätt, varpå

straffbarhetsgraden i 41 § motorfordonsförordningen blivit angiven, stadgandet

visat sig icke vara tillräckligt effektivt. Med hänsyn härtill

funne sig departementschefen böra tillstyrka, att åt det nya stadgandet

gåves sådan innebörd, att straff inträdde, där någon vore av starka drycker

så påverkad, att han ej kunde antagas äga nödigt herravälde över

sina handlingar. Vad anginge bevistemat, torde, örn en sådan formulering

valdes, i huvudsak äga tillämpning vad vederbörande utskott år

1925 i det då föreliggande speciella spörsmålet yttrade med avseende å

bevisskyldighetens inriktande på frågan, huruvida den tilltalade förtärt

starka drycker, ävensom angående domstolens uppgift att efter förekommande

omständigheter bilda sig en uppfattning därom, huruvida detta

förtärande skäligen kunde antagas hava påverkat honom vid utövningen

av den verksamhet, varom fråga vore. Att ej heller med ett på sådant

sätt avfattat stadgande svårigheten att förebringa erforderlig bevisning

vore för alla fall utesluten, läge i öppen dag. För att ernå full effektivitet

vore uppställandet av fordran på absolut avhållsamhet från rusdrycker

i här avsedda fall otvivelaktigt väl grundat, men en så vittgående

bestämmelse torde näppeligen kunna ifrågasättas till införande i

detta sammanhang. Med det föreslagna stadgandet vunnes likväl, att i

fråga örn alla de olika slag av verksamhet, som här avsåges, utövaren

hade att iakttaga en högre grad av måttlighet än som utmärktes genom

bestämningen, att han icke finge vara »synbarligen berörd» av starka

drycker.

Då under det föreslagna stadgandet skulle komma att inbegripas jämväl

förseelse, som vore straffbar enligt 41 § 2 mom. i motorfordonsförord
-

s. 75 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 75

ningen, föreslogs i proposition nr 33, att straffbadet i detta moment skulle

utgå.

I sitt över propositionen nr 32 avgivna utlåtande, nr 24, anförde första

lagutskottet bland annat följande.

T fråga örn 2 §, förslagets viktigaste bestämmelse, vill utskottet i främsta

rummet anmärka, att tillräckliga skäl torde saknas för införande av

ett generellt straffbud mot spritmissbruk under sådana omständigheter,

att därmed är förenad fara för människors liv eller hälsa. Utskottet

föranlåtes att i detta hänseende erinra örn de uttalanden i frågan, för

vilka ovan närmare redogjorts. I yttrandena över riksdagens skrivelse

1924 rörande skärpta bestämmelser i syfte att förebygga trafikolyckor

till följd av trafikpersonals förtäring av alkoholhaltiga drycker avvisades

sålunda allmänt kravet å dylika bestämmelser i fråga örn annan

trafikpersonal än motorfordonsförare. Och beträffande motsvarande

stadgande i 1925 års förslag örn ändring av 18 kap. 15 § strafflagen yttrade

lagrådet, att något trängande behov av ett sådant stadgande knappast

syntes föreligga. De sakkunniga, vars betänkande ligger till grund

för nu förevarande lagförslag, upptogo icke heller något generellt lagbud

i sitt förslag utan framhöllo, bland annat, att liknande bestämmelser

som den i § 41 mom. 2 motorfordonsförordningen förekommande kunde

införas i andra specialförfattningar, så snart behov därav yppades.

Slutligen hava lagrådets flesta ledamöter vid granskningen av

det nu framlagda förslaget yttrat, att av dem anförda betänkligheter

väl finge vika, såframt det för stadgandet kunde åberopas ett påtagligt

praktiskt behov, vars förefintlighet även efter kritisk prövning måste

vitsordas, men att ett dylikt behov icke blivit påvisat. Till bemötande

av sistnämnda yttrande har departementschefen anfört bland annat, att

»tillräcklig erfarenhet torde bestyrka, att spritmissbruk ej sällan förekommer

under de omständigheter, som avses i förslaget». Utskottet känner

sig emellertid icke övertygat därom, att dylik erfarenhet föreligger

i fråga örn andra personer än motorfordonsförare. Och även örn så skulle

vara förhållandet, torde i allt fall ett ingripande från strafflagstiftningens

sida icke vara nödvändigt. I detta hänseende får utskottet åberopa

vad lagrådets flesta ledamöter yttrat, att örn man frånser motortrafiken,

utgöres den stora mängden bland dem, som utöva sådan verksamhet som

i förslaget avses, av personer anställda i allmän eller enskild tjänst; och

risken att genom andra påföljder än straff efter åtal vid domstol få umgälla

begången förseelse av den i förslaget avsedda art kommer säkerligen

hädanefter som hittills att äga kraftigare verkan än straffhotet.

Vad åter angår motorfordonsförare, ger utredningen icke vid handen,

att den sedan år 1925 gällande bestämmelsen örn straff för den som »synbarligen

berörd» av starka drycker förer motorfordon i tillämpningen

visat sig icke träffa även den lindrigare grad av alkoholmissbruk, som

med bestämmelsen avses. Departementschefen har härutinnan allenast

framhållit, att i ett par yttranden anmärkts, att med det sätt, varpå

sträf fbarhetsgraden i § 41 motor fordonsförordningen blivit angiven, stadgandet

visat sig icke vara tillräckligt effektivt. För övrigt synes det

kunna sättas i fråga, huruvida icke ytterligare erfarenhet av bestämmelsens

tillämpning bör avvaktas, innan densamma blir föremål för ändring.

Och i allt fall är motorfordonsförordningen för närvarande föremål

för en fullständig revision, därvid de önskemål, som kunna förefinnas

i fråga örn denna bestämmelse, torde komma under övervägande.

s. 76 Kontrollera mot PDF

76

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Även ur andra synpunkter synes förevarande bestämmelse ägnad att

framkalla betänkligheter. I paragrafen stadgas helt allmänt straff för

framkallande under angivna omständigheter av fara för människors liv

eller hälsa. Enligt utskottets mening bör ett dylikt generellt lagbud hava

sin plats i allmänna strafflagen och icke i en speciallag. I strafflagen

finnas redan nu straffbestämmelser av enahanda art som den föreslagna.

Sålunda stadgar 14 kap. 21 § strafflagen straff för den som utsätter annan

för fara att bliva smittad av könssjukdom. Och 19 kap. upptager flera

bestämmelser örn straff för framkallande av fara, t. ex. för begagnande

av kanal- eller slussverk, järnvägs- eller spårvägsanläggning samt för

utspridande av kreaturssjuka. Vid granskningen år 1925 av det då framlagda

förslaget, enligt vilket stadgandet i fråga var inordnat i 18 kap.

15 § strafflagen, uttalade lagrådet, att lämpligare plats syntes erbjuda

sig i 14 kap.

Enligt bestämmelsen inträder straff, örn någon vid utövning av angiven

verksamhet är »av starka drycker så påverkad att han kan antagas

ej äga nödigt herravälde över sina handlingar». Stadgandet riktar

sig således mot ett själstillstånd, som icke behöver hava tagit sig

något som helst uttryck i den yttre sinnevärlden. Beträffande det citerade

uttrycket har en ledamot av lagrådet anfört, att det syntes honom,

som örn uttrycket icke droge gränsen mellan det straffbara och det

straffria tillräckligt skarpt för att avklippa möjligheterna för obehöriga

trakasserier. Denne ledamot har vidare anfört bland annat: »Det får

ej förbises, att man här är inne på ett synnerligen vanskligt område.

Redan förtärandet av en ganska ringa mängd alkohol kan under i övrigt

ogynnsamma förhållanden verka en farlig nedsättning i förmågan av

självbehärskning. Samma kvantum har vidare icke samma inverkan

på olika individer eller ens på samma individ vid olika tillfällen. För

att avgöra, örn av en viss individ vid ett visst tillfälle gränsen mellan

det tillåtliga och det otillåtna överskridits, erfordras strängt taget, att

man har kännedom örn såväl graden av den självbehärskning, av vilken

han i allmänhet är mäktig i ett av alkoholförtäring alldeles oberört

tillstånd, som av hans känslighet i allmänhet och särskilt vid det tillfälle,

varom fråga är, för påverkan av sådana drycker. Att härvid

bygga endast på allmänna antaganden räcker naturligtvis icke.»

Detta yttrande tillåter sig utskottet åberopa. — Beträffande skillnaden

mellan alkoholverkan under olika förhållanden må ytterligare bemärkas

vad två sakkunniga personer (professorn i farmakodynamik och farmakognosi

vid Karolinska institutet G. Liljestrand och f. d. förste provinsialläkaren

G. Stéenhoff), vilka utarbetat riktlinjer för en handledning

i alkoholfrågan för motorfordonsförare m. fl., därom anfört (se prop.

nr 244 till årets riksdag med begäran örn anslag bland annat till en

dylik handledning). De olika förhållanden, som böra beaktas, angivas

så: vid fasta, vid eller efter måltid, vid uttröttning, i utvilat tillstånd,

ute i kyla, i värme, betydelsen av dryckens koncentration etc. Beträffande

olikheten av alkoholverkan hos olika personer framhålles skillnaden

hos barn och ungdom, vuxna, vid alkohol vana och ovana

svaga och känsliga, robusta och kraftiga o. s-. v.

En bestämmelse, som för sin tillämpning förutsätter en ingående utredning

i så många ömtåliga hänseenden, är enligt utskottets mening

ägnad att i ganska hög grad försvåra en rättvis och likformig lagskipning.

Redan den nuvarande bestämmelsen i motorfordonsförordningen

s. 77 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 77

om ansvar för spritmissbruk, vilken dock för straff kräver, att föraren

är »synbarligen» berörd av starka drycker, har som känt är lett till

mindre önskvärda företeelser vid domstolarna, då det gällt att utreda

förarnas nykterlietstillstånd. Dessa företeelser synas utgöra en maning

för lagstiftaren att icke meddela bestämmelser, som göra det vanskligare

än nu att fastställa, huruvida straffbart spritmissbruk föreligger

eller icke.

I det anförda uttrycket »så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt

herravälde^ över sina handlingar» vill utskottet jämväl fästa uppmärksamheten

å ordet »antagas». Ansvar kan alltså ådömas blott på

ett antagande, att den ifrågavarande sinnesförfattningen är för handen.

Med en dylik avfattning av stadgandet synes alltför stort utrymme

vara lämnat åt den enskilde domarens uppfattning, och fara för rättsosäkerhet

och godtycke torde icke vara helt utesluten. Den nyss omförmälde

ledamoten av lagrådet har ock för sin del föreslagit en lydelse

av stadgandet, enligt vilken det skulle heta »så påverkad, att det

kan tagas för visst, att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar».

Med en dylik lydelse —• yttrar denne ledamot vidare — »vore

också satt en gräns för straffbarheten, som kunde garantera en från

mer eller mindre subjektiva antaganden och uppfattningar frigjord och

något så när likformig lagtillämpning». Anmärkas må ock, att den

danska lagstiftningen, vilken synes hava tjänat till förebild för det nu

framlagda förslagets beskrivning å berusningsgraden, för straffbarhet

kräver, att den tilltalade »är berusad eller så påverkad av spritdrycker,

att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar».

Det i brottsbeskrivningen förekommande uttrycket »verksamhet» leder

måhända tanken närmast till sådana fall, där fråga är örn utövning av

yrke eller tjänst. Att stadgandet icke äger en så snäv begränsning,

är emellertid tydligt. Örn å andra sidan ordet »verksamhet» är liktydigt

med allt slags handlande, synes däremot icke lika klart. Förandet av

automobil samt körsel med häst och vagn innebära givetvis utövning

av en verksamhet. Dit höra väl också ridning och cykelåkning. Huruvida

gående inbegripes under uttrycket, därom kunna måhända olika

meningar göras gällande.

Den verksamhet, varom fråga är, skall enligt förslaget vara »så beskaffad

att i händelse av bristande omsorg eller besinning fara lätteligen

uppstår för människors liv eller hälsa». Man kan nu fråga, om

verksamheten i och för sig skall vara av nämnd beskaffenhet eller örn

innebörden av stadgandet är, att även den verksamhet, som under vanliga

förhållanden icke kräver särskild omsorg eller besinning, kan

komma att under vissa omständigheter falla under bestämmelsen. Sålunda

kan väl cykelåkning icke i och för sig anses hit hänförlig, men

å en starkt trafikerad plats blir förhållandet ett annat.

Det är tydligt, att utskottet på grund av de anförda erinringarna

mot 2 § i förslaget icke kan tillstyrka denna paragraf. Vid sådant förhållande

saknar utskottet anledning att yttra sig örn ett motionsvis

väckt förslag örn höjning av bötesstraffets minimum.

I reservation till utskottets utlåtande hemställde herr Larsson i Lerdala

m. fl. örn bifall till propositionen, varvid dock 1 och 2 §§ skulle

erhålla ändrad lydelse. 2 § i reservanternas förslag lydde sålunda:

Är vid utövning av verksamhet, så beskaffad att i händelse av bristande

omsorg eller besinning fara lätteligen uppstår för människors

s. 78 Kontrollera mot PDF

1927 års

motorfordonssakkunniga.

78 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

liv eller hälsa, någon av starka drycker så påverkad att lian måste antagas

ej äga nödigt herravälde över sina handlingar, straffes med böter

från och med tjugufem till och med ettusen kronor. Äro omständigheterna

försvårande, må böterna sättas till högst tvåtusen kronor eller

ock till fängelse i högst tre månader dömas.

Varken propositionerna eller den ifrågavarande reservationen vunno

emellertid riksdagens bifall.

Vid mottagande av sitt uppdrag hade de sakkunniga anbefallts att

särskilt beakta frågan örn motverkande av onykterhet hos motorfordonsförare.

Denna fråga har ock varit föremål för synnerlig uppmärksamhet

från de sakkunnigas sida. De sakkunniga anföra bland annat.

Knappast något annat spörsmål har varit föremål för så allvarligt övervägande

som frågan örn automobilförarnas förhållande till alkoholhaltiga

drycker. För de sakkunniga har det stått klart, att någon verklig

trafiksäkerhet näppeligen står att vinna med mindre detta spörsmål erhåller

en tillfredsställande lösning. Att med nuvarande bestämmelser

uppnå en sådan synes, enligt vad erfarenheten tydligt ger vid handen,

icke vara möjligt. Gällde det blott att förhindra av starka drycker

»synbart berörda» personer att tjänstgöra som förare, skulle väl gällande

lagstiftning efter företagande av vissa skärpningar kunna anses tillfyllest.

Så är tyvärr icke fallet. En rik erfarenhet har ådagalagt, att

redan en avsevärt mindre alkoholkonsumtion än den, varom 41 §>

2 mom. talar, kan medföra allvarlig fara för trafiken. Det är ingalunda

endast den »synbara berördheten» av starka drycker, som vållar minskat

herravälde över uppmärksamheten, minskad sinnesnärvaro, nedsatt iakttagelseförmåga

m. m. vid framförandet, av motorfordon. En sådan nedsatt

förmåga blir ej sällan följden av en högst ringa och å andra områden

såsom ofarlig betraktad alkoholförtäring. Det gäller alltså att förhindra

ett alkoholbruk, som endast med svårighet lärer kunna konstateras och

vilket åtminstone å vissa håll i det dagliga livet är det normala.

Under dylika förhållanden kan det vid ett första betraktande synas, som

örn ett strängt upprätthållande av kravet på förares fullständiga avhållsamhet

från alkoholhaltiga drycker vore det enda effektiva medlet för

borteliminerande av de risker, som förarnas alkolliolförtäring kan medföra

för trafiken. En lagstiftning av dylik innebörd torde dock helt visst

icke komma att i praktiken medföra de resultat, som med densamma åsyftas,

i allt fall icke så länge kravet på absolut avhållsamhet uteslutande riktar

sig mot en viss grupp av medborgare och icke mot samhället i sin helhet.

Att enbart för bilförare meddela bestämmelser, som givetvis å många

håll komma att uppfattas som en klasslagstiftning, kan icke vara lämpligt.

Ett överskridande av lagen i ej ringa utsträckning torde ock vara

att emotse och detta utan att det allmänna rättsmedvetandet bomme att

med större skärpa reagera häremot. En dylik lag skulle medföra minskad

respekt för lagarna samt antagligen även giva upphov till spioneri och

andra trakasserier.

Vad nu yttrats gent emot kravet på total avhållsamhet från alkoholhaltiga

drycker för alla bilförare torde med lika fog kunna göras gällande

mot ett dylikt krav avseende enbart förare i yrkesmässig trafik. Örn

ock beträffande dessa förare kan åberopas, att allmänheten, som saknar

möjlighet att bedöma yrkeschaufförens kompetens ur nykterhetssynpunkt*

s. 79 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 79

bör ba rätt att utgå från att härutinnan intet är att anmärka mot denne,

kan å andra sidan hänvisas till att, enligt vad erfarenheten synes giva vid

handen, antalet olyckor i den yrkesmässiga motor fordonstrafiken, vilka

kunna härledas av förarens alkoholbruk, är jämförelsevis ringa.

Med hänsyn till vad sålunda anförts ha de sakkunniga icke ansett sig

kunna förorda införandet av föreskrift örn absolut avhållsamhet för förare

av motorfordon utan hava de sakkunniga i stället funnit sig böra — i anslutning

till det vid 1928 års riksdag framlagda förslaget till lag angående

fylleri m. m. — föreslå bestämmelser åsyftande att förhindra, att

den, som är så påverkad av starka drycker, att han kan antagas icke

äga nödigt herravälde över sina handlingar, tjänstgör som förare av

motorfordon.

Införande av dylika bestämmelser mötes emellertid av svårighet att

kunna fastslå, dels var gränsen mellan straffri och straffbar alkoholförtäring

lämpligen bör dragas, dels när denna gräns i det konkreta fallet

överskridits. I Danmark, varest ansvarsförutsättning inträder, när föraren

befinnes så påverkad av alkohol, att han icke har nödigt herravälde

över sina handlingar, har man praktiserat en personlig undersökning

för att få utrönt örn alkoholpåverkan förelegat.

De sakkunniga hava härefter redogjort för de försök, som professorn

i medicinsk och fysiologisk kemi vid universitetet i Lund B. M. P. Widmark

och professorn i farmakodynamik och farmakognosi vid Karolinska

institutet G. Liljestrand gjort för att söka åstadkomma en tillförlitlig

och praktisk metod för undersökning av alkoholmängden i

människokroppen. Utskottet tillåter sig hänvisa till den redogörelse för

berörda undersökningar, som återfinnes i 1929 års betänkande å sid. 130

—138.

De sakkunniga anförde vidare i detta sammanhang.

På utfallet av professorerna Widmarks och Liljestrands undersökningar

kommer uppenbarligen i hög grad att bero, vilka bestämmelser som uti nu

ifrågavarande hänseende skola kunna lämnas. Skulle en tillförlitlig och

praktiskt lätthanterbar metod för bestämmande av förekomsten av alkohol

i den mänskliga organismen och kvantiteten därav kunna utfinnas, synes,

såsom de sakkunniga i sin skrivelse till medicinalstyrelsen framhållit, i lagstiftningen

kunna upptagas en presumtionsregel av innehåll, att förare av

motorfordon, hos vilken blodets eller alveolarluftens alkoholhalt fastslagits

till viss minimikvantitet, skulle, där ej särskilda omständigheter föranledde

till annat, anses vara i straffbar grad påverkad av alkoholhaltiga drycker.

Men även om det av de av professorerna Widmark och Liljestrand företagna

undersökningarna skulle komma att framgå, att ovannämnda metoder

icke kunna praktiskt utnyttjas, bör likväl enligt de sakkunnigas

mening i lagstiftningen intagas bestämmelser, som drabba ej blott den av

starka drycker synbart berörde föraren utan jämväl den förare, som — ehuru

detta ej förmärkes i det yttre — genom alkoholförtäring förlorat nödigt

herravälde över sina handlingar. En sådan grad av alkoholförtäring har av

de sakkunniga föreslagits skola medföra såväl återkallelse av körkort

som ansvarspåföljd. För övervinnande av de svårigheter, som därvid ur

bevisningssynpunkt möta, skulle eventuellt ett förfarande i överensstämmelso

med det danska »Spiritusprove» kunna anlitas, en metod som trots

dess påtagliga brister dock visat sig enligt vad från danskt håll fram
-

s. 80 Kontrollera mot PDF

80

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

hållits i många fall tillförlitlig och »i det store hele blivet akcepteret

af Publicum, navnlig af de bredere Lag».

Beträffande föreskrifterna örn återkallande av körkort hava de sakkunniga

slutligen anfört följande.

Enligt svensk lagstiftning är återkallelse av körkort icke att betrakta

som ett straff, utan såsom en preventivåtgärd som vidtages för att

skydda medborgarna emot den, som visat sig farlig för den allmänna

säkerheten. Indragning av körkort innebär för den, som drabbas därav,

ett allvarligt intrång i hans medborgerliga rättigheter och — när

det gäller en yrkeschaufför — ett avsevärt försämrande av hans förvar

vsmöjligheter. Under dylika förhållanden bör uppenbarligen återkallelse

av körkort icke verkställas utan noggrann prövning från myndigheternas

sida och endast då en persons »farlighet» som förare blivit

till fullo ådagalagd.

Att den förare, som vid färd med automobil befinnes så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar, måste anses farlig för andras säkerhet och förty

bör berövas rätten att föra automobil är redan sagt.

Trafiken med motorfordon är numera omgärdad med åtskilliga säkerhets-

och ordningsföreskrifter, vilkas överträdande torde innebära ringa

eller ingen fara för det allmänna. A vissa håll synes emellertid utvecklingen

gå i den riktning, att även överträdelse av sådana mindre viktiga

trafikföreskrifter och ordningsbestämmelser, åtminstone vid upprepad

förseelse, kan för den felande medföra återkallelse av körkort. Dylika

förseelser böra givetvis åtföljas av bestraffning, men någon anledning

att därjämte vidtaga den skyddsåtgärd, som indragning av körkort avser

att utgöra, torde ej föreligga, eller med andra ord förseelserna ådagalägga

ej, att vederbörande saknar de egenskaper, som måste förefinnas

för att samhället skall kunna betro honom att föra automobil. Endast

när förare i något för trafiksäkerheten väsentligt hänseende åsidosatt

honom såsom förare åliggande förpliktelser synes körkortsindragning

böra ifrågakomma. Ej heller då bör återkallelse vara obligatorisk. En

ytterligare förutsättning härför bör enligt de sakkunnigas mening vara,

att förseelsen är av allvarligare karaktär. I den danska lagstiftningen

hava dessa synpunkter, åtminstone delvis, kommit till uttryck i följande

stadgande: »Frahendelse af Betten till a t vsere eller hilve Förer

kan ogsaa ske naar en Förer--gjort sig skyldig i serlig oförsvarlig

Körsel, eller naar han, efter ved Dom at vaere fundet skyldig i grover

Overtrsedelse af de harn som Förer paahvilende förpligtelse!’, paa

ny findes skyldig i saadan Overtraedelse, begaaet mindre end 1 Aar efter

förrige Overtrmdelse.»

Att uttömande ange i vilka fall körkortsindragning bör ifrågakomma,

torde ej vara möjligt. Givetvis bör återkallelse kunna ifrågakomma, då

t. ex. förare gjort sig skyldig till upprepade fylleriförseelser utan att

dessa skett i samband med färd med motorfordon. En av de viktigaste

förutsättningarna för innehav av körkort är enligt de sakkunnigas mening,

att vederbörande för ett nyktert levnadssätt. Den, som icke uppfyller

detta villkor, kan såsom förare bliva farlig för trafiksäkerheten.

Under 14 § 2 mom. hava de sakkunniga framhållit såsom sin mening,

att den, som gjort sig skyldig till vissa brottsliga gärningar, bör nekas

körkort. Som exempel på dylika brott har anförts spritsmuggling eller

annat brott vars begående mer eller mindre förutsätter användande av

s. 81 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr di.

81

motorfordon eller i allt fall i väsentlig mån främjas därav. Begående av

sådant brott bör uppenbarligen kunna medföra återkallande av körkort.

Från några håll har uttalats, att körkort borde i vissa fall kunna indragas

för alltid. Så har en länsstyrelse föreslagit, att förare, som

mer än två gånger dömts för att vid färd med motorfordon hava varit

berusad, skall kunna mista sitt körkort för alltid.

Enligt 1916 års automobilförordning kunde körkort återkallas för alltid.

1920 års sakkunniga, vilka införskaffat vissa uppgifter rörande antalet

under åren 1919—1921 indragna körkort, yttrade i samband med

frågan örn tiden för återkallelse: »Det ringa antalet indragningar av

körkort för alltid (25 stycken) är särskilt anmärkningsvärt och torde

tyda på, att ett så starkt ingripande i en persons rättigheter och —

när det gäller yrkesmässig trafik — förvärvsmöjligheter, som indragning

av körkort för alltid är, ansetts böra ifrågakomma allenast i synnerligen

svårartade fall. Framförallt för den, som en längre tid varit

automobilförare till yrket, måste det också givetvis vara ett synnerligen

allvarligt straff att, kanske till följd av att hans sinnesnärvaro vid något

tillfälle svikit honom, så att han blivit den ofrivilliga orsaken till en

svårare olyckshändelse, finna sig stängd på den bana, där han hittills

haft sin utkomst och nödgas söka sig ett nytt levebröd, vilket i betraktande

av det mera speciella område, på vilket han hittills verkat, ofta

kan bli nog så svårt. Sakkunniga hav$ i förevarande fråga särskilt

haft anledning att närmare överväga, huruvida en indragning för alltid

av körkort är en lämplig bestraffnings- eller preventivåtgärd. Meningarna

härom torde åtskilligt divergera. I ett av justitieombudsmannen

infordrat yttrande anför t. ex. länsstyrelsen i Stockholms län att, därest

körkort blivit återkallat för alltid, borde denna åtgärd icke utgöra hinder

för automobilförare!! att efter företeende av tillfredsställande intyg

erhålla nytt körkort. Enligt förordningen vore det nämligen körkortet

som annulerades, icke automobilföraren, som förklarades för alltid obehörig

att föra automobil. Att indragningen av körkort för alltid hos

oss också spelar en underordnad roll har nyss visats med siffror. En

indragning av körkort för alltid synes icke behövlig för att upprätthålla

en god anda inom förarkåren. Det är fullt tillräckligt med

indragningarna på viss tid. Visar sig en dylik indragning icke hava haft

åsyftad verkan, kail ju genast en ny indragning på viss tid äga rum.

Det av sakkunniga framlagda förslaget innebär således, att indragningarna

av körkortet för alltid skola upphöra och ersättas med indragningar

allenast på viss tid, minst två månader och högst två år.»

I likhet med 1920 års sakkunniga anse de sakkunniga indragning av

körkort för alltid icke behövas för att kunna utmönstra element bland

förarkåren, vilka visat sig synnerligen olämpliga såsom förare, utan att

det är tillräckligt med indragning på viss tid Då fråga uppstår örn

utfärdande av nytt körkort för en dylik förare, bör givetvis dennes

kvalifikationer utsättas för en särskilt sträng granskning. Ju svårare

förseelsen varit, desto noggrannare och omsorgsfullare bör granskningen

bliva oell endast om denna ger vid handen, att anledning är att antaga

att vederbörande i framtiden skall komma att ådagalägga sådana

egenskaper, att han utan fara för trafiksäkerheten kan betros att föra

bil, bör nytt körkort utfärdas. Enligt gällande bestämmelser är förare

berättigad att omedelbart erhålla nytt körkort, då tiden för återkallelsen

utgått, för såvitt sagda tid ej överstiger sex månader. Även då kan

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 anil. 28 hafi. (Sr :<''i.)

K

s. 82 Kontrollera mot PDF

82 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

emellertid i vissa fall en prövning av vederbörandes kvalifikationer

vara väl motiverad. I vilka fall en sådan prövning är behövlig, torde

kunna överlåtas åt länsstyrelserna att avgöra.

Ansökan örn nytt körkort bör givetvis ske hos länsstyrelsen i det län,

där sökanden vid tiden för ansökningen är mantalsskriven. Skulle denna

vara en annan än den länsstyrelse, som återkallat körkortet, bör dock

sistnämnda länsstyrelse höras i ärendet.

Med gällande bestämmelser torde återkallelse av körkort i regel icke

kunna ske utan förarens hörande, vilket gör att mången gång rätt lång

tid kan förflyta mellan förseelsens begående och länsstyrelsens slutliga

beslut. Under denna mellantid kan vederbörande komma i tillfälle att

än ytterligare missbruka sin rätt att föra bil. För undvikande av denna

olägenhet synes det höra medgivas länsstyrelse befogenhet, att då sådana

omständigheter föreligga, att föraren uppenbarligen måste anses olämplig

att föra bil, i sammanhang med förarens hörande förordna örn körkortets

indragning tills vidare. Vid ärendets slutliga prövning bör givetvis

hänsyn tagas till den tid, körkortet varit interimistiskt återkallat.

Med en sådan anordning beredes jämväl länsstyrelse möjlighet att kunna

erhålla domstolsutredning angående vederbörandes förseelse, varigenom

ett behörigt avvägande av tiden för den slutliga återkallelsen kan ske.

En indragning tills vidare bör emellertid såsom redan sagts endast

kunna ske, där vederbörandes olämplighet är uppenbar. Är detta icke

fallet bör körkortet endast få indragas i den ordning nu gäller.

I vissa fall kunna omständigheterna vid förseelsens begående vara av

den beskaffenhet, att anledning är att antaga, att vederbörande, utan att

återkallelse av körkortet sker, skall i framtiden komma att ådagalägga

sådana egenskaper, att han utan fara för trafiksäkerheten kan betros

körkort. I dylika fall synes återkallelse kunna ersättas med varning.

Varning bör icke få överklagas.

Bestämmelser av ovan angivet innehåll synas mindre väl lämpa sig

för det fall, att förare genom sjukdom, skada eller dylikt fått sin förmåga

att föra automobil så väsentligt nedsatt, att trafiksäkerheten därav

måste anses bliva lidande. I sådant fall kan det ej ifrågakomma, att

viss tid för återkallelse bestämmes eller att varning meddelas.

Återkallelse av körkort på grund av sjukdom o. s. v. torde för närvarande

förekomma i jämförelsevis ringa omfattning, främst beroende

därpå, att dylika fall endast undantagsvis komma till länsstyrelsernas

kännedom.

I annat sammanhang (under 14 § 2 moni.) har berörts frågan örn stadgande

av skyldighet för läkare, vilken i denna sin egenskap finge vetskap

örn att förare lede av sjukdom, som gör honom olämplig som förare,

att anmäla detta för vederbörande länsstyrelse. Ett sådant stadgande

skulle emellertid innebära en inskränkning i den för läkare gällande

tystnadsplikten. Med hänsyn till de farliga konsekvenser detta skulle

kunna medföra, lia de sakkunniga icke ansett sig böra ifrågasätta meddelande

av ett dylikt stadgande.

Särskilt i vissa fall torde det vara förenat nied stor fara att låta förare

vid iråkad sjukdom behålla sitt körkort, nämligen då fråga är örn sinnessjuka

personer. Av länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållits,

att beträffande å hospital intagna sjuka det vore i hög grad angeläget,

att ett regelbundet samarbete komme till stånd mellan hospitalsöverläkarna

och vederbörande länsstyrelser. Utskrivning från hospital,

s. 83 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

83

särskilt vid rådande platsbrist, måste nämligen ofta ske, utan att patienten

återvunnit full hälsa. Att när den sjuke åter kommit i tillfälle

begagna sitt körkort, ingripa mot denne, som kanske både enligt egen

och sin omgivnings uppfattning vore frisk, torde sällan låta sig göra,

förrän en olycka genom hans förvållande inträffat. Det ifrågasattes

därför, huruvida icke lämpligen skyldighet borde införas för hospitalsledningen

att skaffa sig kännedom örn intagna patienters körkortsförhållanden

och att i alla de fall, där patients sinnesbeskaffenhet gjorde

honom olämplig som automobilförare, härom underrätta vederbörande

länsstyrelse.

I anledning av detta uttalande få de sakkunniga erinra örn medicinalstyrelsens

förut berörda skrivelse av den 20 juni 1929, vari påpekats, att

å vissa sjukhus anställda läkare enligt gällande författningar äro skyldiga

att gå anfordran lämna vederbörande myndighet intyg enligt sjukjournalen

angående viss patient. (Se härom kungl, stadgan den 22 juni

1928 (nr 303) angående lasarett, sjukstugor och tuberkuloss jukvårdsanstalter

§§ 24, 47 och 51, samt instruktion för tjänstemännen vid statens

kur- och vårdanstalter för sinnessjuka, § 6, av medicinalstyrelsen fastställd

den 30 december 1885.) Med stöd av dessa bestämmelser torde

länsstyrelserna i vissa fall kunna förskaffa sig kännedom örn å sjukhus

intagna förares hälsotillstånd. Huruvida det kan anses lämpligt att

ålägga sjukhusläkare att utan anfordran lämna länsstyrelse underrättelse

örn å sjukhuset intagna förares hälsotillstånd, vilket skulle innebära,

att dessa läkare med avseende å tystnadsplikten försattes i annat

läge än övriga läkare, torde dock kunna ifrågasättas.

Vidare torde böra erinras örn, att ett ej ringa antal patienter insändes

till hospital genom polismyndighets försorg (på polisremiss). Ifråga

örn dessa patienter borde polismyndigheterna, då anledning finnes att

antaga, att de äro innehavare av körkort, verkställa utredning härom;

något som f. n. endast sällan lärer ske. Befinnes så vara fallet, är vederbörande

polismyndighet skyldig att göra framställning örn körkortets

återkallande (jfr 52 §).

Vissa av de hörda myndigheterna hava icke ansett sig kunna förorda de

sakkunnigas förslag. Överståthållarämbetet och motorförarnas helnykterhetsförbund

företräda den uppfattningen, att absolut avhållsamhet från

rusdrycker bör fordras av motorfordonsförare såväl under som avsevärd

tid före körning. Ungefär samma ståndpunkt intages även av länsstyrelsen

i Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller, att den vaga

formulering, som ligger i orden »kan antagas», synes nästan alltför svävande

för att vara lämplig i en författningstext, avsedd att karakterisera ett med

straffpåföljd belagt förfarande. Vill man undvika denna oklarhet, synas

med de utgångspunkter, som här föreligga, knappast mer än två utvägar

stå till buds: antingen att stadga straffpåföljd för det fall, att vederbörande

»varit så påverkad av starka drycker, att han icke ägt nödigt herravälde

över sina handlingar» eller ock att upptaga den stränga regeln i norsk rätt

att straffpåföljd skall inträda, så snart någon, vilken för motorfordon, över

huvud taget befinnes vara påverkad av starka drycker.

Några länsstyrelser hemställa, att åtminstone till dess förutberörda vetenskapliga

undersökningar blivit slutförda ifrågavarande författningsbestäm
-

Yttrandena.

s. 84 Kontrollera mot PDF

84

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements
chefen.

melser bibehållas vid sin nuvarande lydelse, vilken å ena sidan synes vara

ganska tillfyllest för sitt ändamål samt å andra sidan lämnar bättre garanti

för en mera enhetlig tillämpning. Från ett par håll har förordats, att orden

»varit berusad» i 15 § 3 mom. ersättas med det i 41 § 2 mom. använda

uttrycket »varit synbarligen berörd av starka drycker».

Med skrivelse den 28 december 1929 har medicinalstyrelsen till Kungl.

Majit överlämnat av professorerna Widmark och Liljestrand avgivna

redogörelser för de av dem utförda undersökningarna. Beträffande innehållet

i redogörelserna får utskottet hänvisa till vad härom i propositionen

anförts (sid. 68—71).

Medicinalstyrelsen har som sin mening i ärendet uttalat, att en undersökning

av alkoholhalten i kroppsvätskorna i blodet otvivelaktigt vore

ett betydelsefullt led i en undersökning, örn en person varit påverkad av

rusdrycker eller icke, men att erfarenheten för närvarande icke gåve

tillräckligt stöd för uppställande av regler med angivande av vissa värden,

som skola vara avgörande, om en motorförare varit påverkad av

rusdrycker eller icke. Vidare har styrelsen — under förmälan att professor

Widmark erbjudit sig att, därest erforderligt material ävensom

visst belopp ställdes till hans förfogande, företaga fortsatta undersökningar

angående frågan örn förhållandet mellan graden av alkoholpåverkan

och alkoholhalten i blodet — hemställt bland annat, att Kungl. Majit

måtte lämna styrelsen i uppdrag att anmoda professor Widmark att

under en tid av sex månader företaga alkoholanalyser för blodprov av

motorförare.

För egen del har föredragande departementschefen anfört följande.

Kravet på att förare skulle åläggas fullständig avhållsamhet från alkoholhaltiga

drycker viss tid före och under körning kan jag icke tillmötesgå.

Utgående från att erfarenheten ådagalagt, att även en mindre alkoholförtäring

än den, vilken medför berusning eller tager sig uttryck i synbara,

i förarens åthävor m. m. framträdande symptom, kan medföra fara för

trafiken, hava de sakkunniga föreslagit, att varje alkoholförtäring, som kan

innebära sådan fara, skall åtföljas av straffpåföljd och återkallelse av körkort.

För att karakterisera den grad av påverkan av alkohol, som bör

fordras för straffbarhet etc., hava de sakkunniga använt sig av det i 1928 års

förslag till lag angående fylleri m. m. använda uttrycket »varit så påverkad

av starka drycker, att han kan antagas ej hava ägt nödigt herravälde

över sina handlingar».

Mot de sakkunnigas förslag är väl rent teoretiskt sett intet att erinra. Förslagets

praktiska tillämpning mötes dock av stora svårigheter, främst svårigheten

att kunna konstatera en alkoholpåverkan, som icke behöver hava tagit

sig något som helst yttre uttryck. De sakkunniga, som icke varit blinda för

dessa svårigheter, hava uti från medicinskt-vetenskapligt håll framkomna förslag,

att genom kemiska undersökningar av kroppsvätskorna eller utandningsluften

bestämma förekomsten av alkohol i den mänskliga organismen

ävensom kvantiteten därav, trott sig finna ett medel för svårigheternas

övervinnande. Såsom i det föregående meddelats hava emellertid de före
-

s. 85 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

85

tagna medicinska undersökningarna ännu ej ådagalagt möjligheten att åstadkomma

en för sådant syfte användbar metod.

De sakkunniga hava ansett, att för övervinnande av de svårigheter, som

vid tillämpningen av de sakkunnigas förslag komma att möta ur bevisningssynpunkt,

ett förfarande i överensstämmelse med det i Danmark anlitade

s. k. »Spiritusprove» eventuellt skulle kunna anlitas. Denna de sakkunnigas

uppfattning kan jag icke dela. Den danska metoden är enligt

vad från medicinskt håll uppgives icke tillförlitlig och lämnar, då lindrigare

alkoholpåverkan föreligger, alltför stort spelrum åt det subjektiva omdömet.

Vad angår det av de sakkunniga använda uttryckssättet för karakteriserande

av den grad av påverkan av alkohol, som bör fordras för straffbarhet,

synes mot detsamma kunna göras befogade erinringar. Härutinnan

inskränker jag mig att hänvisa till första lagutskottets utlåtande (nr 24,

år 1928) i anledning av förut berörda förslag till lag örn fylleri m. m.

Vid nu angivna förhållanden kan jag icke tillstyrka de sakkunnigas förslag.

För min del anser jag mig icke böra gå längre än att för tillämplighet

av lagrummen uppställa den fordran, att föraren varit antingen

synbarligen berörd av starka drycker eller ock eljest så påverkad därav,

att han icke kunnat på tillfredsställande sätt föra utomobil.

Spörsmålet har berörts i ett stort antal av de väckta motionerna.

I de likalydande motionerna I: 257 av herr Bergman m. fl. och II: 429

av herr Sandberg m. fl. Ilar föreslagits, att momentet erhåller följande

ändrade lydelse:

Har förare vid färd---förpliktelser eller under färden eller de se
nast

före färdens anträdande förflutna sex timmarna förtärt starka drycker

eller annan stimulans, som kan försvaga hans normala förmåga av

iakttagelse, uppfattning eller handling, eller har förare eljest — — —

återkalla detsamma. Äro omständigheterna---meddelar. Dock må

körkort alltid indragas för minst sex månader, då förseelse begåtts mot

stadgandena angående förhållandet till starka drycker och stimulantier.

Återkallas körkortet, må, sedan viss tid, minst sex månader, förflutit, frågan

örn nytt körkort upptagas till prövning. Därvid skall länsstyrelse på

nytt inhämta polismyndighets yttrande såsom i 14 § 2 mom. c) säges. Mot

nykterhetsnämnds avstyrkande må nytt körkort ej meddelas. Upprepas

förseelse mot stadgandena angående starka drycker och stimulantier, skall

körkortet för alltid indragas. Har förare etc. (oförändrat).

Motionerna

1:255, 257,

262 och 265

saint II: 425,

429 och 430.

I de likalydande motionerna I: 262 av herr Bärg m. fl. och II: 430 av herr

Bengtsson i Norup m. fl. har föreslagits, att bestämmelsen erhåller följande

ändrade lydelse:

Har förare---förpliktelser eller varit av starka drycker så påver
kad

att han kan antagas ej äga nödigt herravälde över sina handlingar,

eller har förare---prövning;

samt att körkort alltid indrages för minst sex månader, då förseelse begåtts

mot stadgandena angående nykterhet.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425 av

herr Lindqvist i Halmstad föreslås, att 15 § 3 mom. erhåller följande ändrade

lydelse:

Har förare---— förpliktelser eller varit så påverkad av starka

s. 86 Kontrollera mot PDF

86

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

drycker, att han måste antagas ej hava ägt nödigt herravälde över sina

handlingar, eller har förare----ovan är stadgat;

Slutligen har i motionen I: 265 av herr Albert Bergström föreslagits,

1) att skärpta bestämmelser införas örn återkallande av körkort. Vid

visad vårdslöshet under försvårande omständigheter med åstadkommen

större skada borde en förare fråndömas sitt körkort för alltid, så ock vid

upprepad visad vårdslöshet efter att hava varit fråndömd kortet de första

gångerna, och samma bestämmelser borde gälla för förare, som bevisligen

kört motorfordon i berusat tillstånd;

2) att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts mot motorfordonsförare

för överträdelse av ovannämnda förordning och stadga, må avsäga

dom även beträffande återkallande under viss tid eller för alltid av den

åtalades körkort eller,

därest detta icke kan av olika anledningar bifallas,

att riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte föranstalta örn utredning i ärendet och snarast möjligt

giva riksdagen tillfälle att yttra sig över eventuellt utarbetat förslag till

sådana bestämmelser, som här ovan föreslagits.

1. Numera torde allmänt råda enighet därom, att kraftiga åtgärder

måste vidtagas för att i görligaste mån borteliminera de risker ur trafiksäkerhetssynpunkt,

som orsakas av motor förares användande av starka

drycker. Det är endast i fråga örn det sätt, på vilket de erforderliga bestämmelserna

böra avfattas, som olika meningar yppat sig.

Huru önskvärt det i och för sig än vore, att bestämmelser infördes i

lagstiftningen örn skyldighet för .motorförare att fullständigt avhålla sig

från bruk av alkoholhaltiga drycker under körning och viss tid dessförinnan,

kan utskottet emellertid icke biträda det motionsvis härom framställda

förslaget, då utskottet icke anser, att en så utformad lagregel

skulle erbjuda bästa medlet att ernå det avsedda syftet.

Vid övervägande av de övriga förslag till frågans lösning, som innehållas

i propositionen och motionerna, anser utskottet det förslag, som framlagts

i motionerna I: 262 och lii 430 vara det, som kan antagas bliva mest

verkningsfullt. Detta förslag överensstämmer i huvudsak med det av de

sakkunniga framförda och ansluter sig nära till det vid 1928 års riksdag

framlagda förslaget till lag angående fylleri m. m. De föreslagna bestämmelserna

avse att drabba ej blott den förare, som under en färd med

motorfordon befinnes vara av starka drycker synbart berörd, utan jämväl

den förare, som — ehuru detta ej förmärkes genom det sätt, på vilket motorfordonet

framföres — genom alkoholförtäring förlorat nödigt herravälde

över sina handlingar. Utskottet anser därför, att första punkten i

förevarande moment bör erhålla ändrad avfattning i följande deli

»Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt

hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande förplik
-

s. 87 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 87

telser eller varit så påverkad av starka drycker, att han kan antagas ej

hava ägt nödigt herravälde över sina handlingar, eller har förare eljest

ådagalagt sådana egenskaper, att han icke bör betros att föra automobil,

skall---— detsamma.»

2. Motionsvis har föreslagits, att vederbörande domstol, där åtal anhängiggjorts

mot motorförare för överträdelse av förordningen, skall bestämma

ifråga örn återkallande av körkort. Då enligt svensk lagstiftning återkallelsen

av körkort icke är att betrakta som ett straff utan som en preventivåtgärd,

synes det vara lämpligast att indragningen verkställes av

den myndighet, som utfärdar körkort.

8. Såsom en nyhet har i enlighet med de sakkunnigas hemställan i propositionen

föreslagits, att återkallande av körkort icke skall vara obligatoriskt.

Länsstyrelserna skola enligt förslaget hava rätt att i stället för

körkortsindragning meddela varning i fall omständigheterna äro av den

beskaffenhet, att anledning är att antaga, att förare skall låta sig rättas,

utan att återkallelse av körkort sker. Enligt utskottets mening bör dock

detta stadgande icke hava avseende å förseelser, som grunda sig å alkoholförtäring.

I dylika fall bör varning alltså icke förekomma.

4. Vad härefter angår den tid, för vilken körkortsindragning skall ske,

vill utskottet anföra följande. Motionsvis har uttalats, att körkort i vissa

fall borde kunna indragas för alltid. En dylik bestämmelse är emellertid

enligt utskottets mening icke erforderlig. Det torde vara tillräckligt, att

indragningarna ske på viss tid. Visar sig nämligen en dylik indragning

av körkort icke hava haft åsyftad verkan, kan ju genast en ny indragning

för viss tid äga rum. I propositionen föreslås, att indragningarna av körkort

skola avse en tid av minst två månader och högst två år. Enligt utskottets

mening bör emellertid indragning, som föranledes av motorförares

alkoholförtäring, ske för en tid av minst sex månader. I detta sammanhang

föreslår utskottet, att momentets sjunde stycke erhåller ändrad

lydelse i följande del:

»Ansökan örn utfärdande av nytt körkort skall, därest tiden för återkallelsen

uppgår till sex månader eller länsstyrelsen......till ända.»

Denna författningsändring innebär, att den, som på grund av alkoholförtäring

fått körkort indraget, alltid skall vid ansökan örn nytt körkort

förete bl. a. nykterhetsintyg.

5. Vad slutligen angår förslaget att jämställa viss stimulans (t. ex.

kokain och morfin) med alkoholhaltiga drycker, vill utskottet uttala, att

det enligt utskottets mening icke torde vara lämpligt att i detta sammanhang

till avgörande upptaga ifrågavarande spörsmål. Utskottet förutsätter

emellertid, att Kungl. Maj:t med uppmärksamhet följer frågan

om den utsträckning, vari missbruk av nu nämnda stimulantia förekommer,

och föreslår de åtgärder, som kunna visa sig erforderliga även

med hänsyn till trafiksäkerheten.

s. 88 Kontrollera mot PDF

Rätten att

befara enskilda

vägar

med automobil.

1927 ål-s

motorlordonssakkunniga.

88 Andra lagutskottets utlåtande Ar 34.

17 §.

I 17 § gällande förordning lämnas bestämmelser örn rätten att befara

enskilda vägar med automobil. Enligt detta lagrum ankommer det pä

vägens ägare att avgöra, huruvida körning med automobil får äga rum

därstädes eller ej. Jämväl den tidigare automobillagstiftningen intog en

dylik ståndpunkt. 1903 års sakkunniga åter omfattade den meningen, att

automobiltrafik borde —- i likhet med vad som av dem föreslagits i fråga

örn allmän väg — medgivas å varje enskild väg, som vore för allmän

körtraiik upplåten eller tillgänglig. Denna de sakkunnigas uppfattningansåg

sig vederbörande departementschef icke kunna biträda. Förslaget

syntes departementschefen icke stå väl i överensstämmelse med den förfoganderätt

över enskild väg, som borde tillkomma dess ägare. I proposition

nr 70 till 1906 års riksdag med förslag till förordning örn automobiltrafik

gavs ät ifrågavarande stadgande den avfattningen, att å enskild

väg, som var allmänneligen befaren, körning med automobil var

tilläten, men var länsstyrelse, där vägens ägare gjorde framställning därom,

skyldig meddela förbud mot automobiltrafik å densamma. 1906 års

riksdag hemställde, att denna bestämmelse måtte utgå. Enligt riksdagens

mening syntes nämligen med fog kunna ifrågasättas, huruvida

ifrågavarande förhållanden borde regleras annorlunda än i samband med

föreskrifter örn begagnande i allmänhet av enskilda vägar.

1927 års motorfordonssakkunniga hava örn detta spörsmål anfört följande.

Från skilda håll lia till de sakkunniga framförts klagomål över att

ägare av enskilda vägar genom att förbjuda automobiltrafik å desamma

nödgade den trafikerande allmänheten att framföra sina bilar betydande

omvägar, ja t. o. m. föranledde att vissa platser bleve utan auto

mobilförbindelse. Enahanda bestämmelser som gällde beträffande rätten

att befara allmän väg borde meddelas med avseende å enskild väg.

För att kunna bilda sig en uppfattning om, i vad mån den i 17 §

stadgade inskränkningen i rätten att med motorfordon befara enskilda

vägar föranlett olägenheter för den trafikerande allmänheten, hava de

sakkunniga hos länsstyrelserna anhållit örn uttalande härutinnan. Läns

styrelserna, vilka i allmänhet i ärendet hört landsfiskalerna, hava till

övervägande antal meddelat, att, för såvitt det kunnat utrönas, berörda

inskränkning icke föranlett någon olägenhet. Av några länsstyrelser

hava emellertid omnämnts fall, då inskränkningen varit till men för trafiken.

I Gotlands län har sålunda i ett fall vägägarens förbud vållat

svårigheter särskilt för turisttrafiken. Inom ett par län har å vissa enskilda

vägar linjetrafik ej kunnat anordnas. En eller ett fåtal av vägintressentern.

a hade i dessa fall, trots alla de övrigas medgivande, förbjudit

vägens upplåtande för den ifrågasatta trafiken. I ett län har ett

större samhälle, dit enskild väg leder, blivit utan automobilförbindelse

på grund av förbud mot automobiltrafik å vägen. En länsstyrelse har

meddelat, att det i ett par fall försports missnöje över vägägares förbud

nämligen dels då enskild väg förkortar en vägsträcka och dels då sådan

väg leder till en lämplig badstrand eller annan plats, som allmänheten

av en eller annan anledning gärna vill besöka o. s. v. De uppkomna

s. 89 Kontrollera mot PDF

89

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Olägenheterna hava länsstyrelserna i några fall sökt undanröja genom att

ia vägarna intagna till allmänt underhåll. Ett par länsstyrelser hava ansett,

att länsstyrelse borde i vissa fall ilga befogenhet att mot vägägarens

bestridande meddela tillstånd till automobiltrafik å enskild väg..

Med hänsyn till den utomordentliga betydelse automobilen numera intager

som samfärdsmedel är det givetvis mindre tilltalande att, därest

enskild vägs beskaffenhet icke lägger hinder för automobils framförande,

vägens ägare skall hava befogenhet att förbjuda automobiltrafik å densamma.

En reglering av dessa förhållanden synes därför de sakkunniga

vara påkallad. En blivande reglering lärer dock endast böra omfatta de

enskilda vägar, som »allmänneligen befaras», ett uttryck som torde

nära sammanfalla med 1903 års sakkunnigas »för allmän körtrafik upplåtna

eller tillgängliga». Att beträffande de enskilda vägar åter, vilka

huvudsakligen brukas av ägaren och hans husfolk, i lagstiftningsväg göra

en inskränkning i jordäganderätten, torde däremot ej böra ifrågakomma.

Enligt de sakkunnigas mening skulle (i huvudsaklig överensstämmelse

med från länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framkommet förslag) åt

länsstyrelserna kunna givas befogenhet att på särskild framställning och

efter på sökandens bekostnad verkställd utredning förordna, att enskild

väg finge trots ägarens förbud befaras med automobil i den utsträckning

länsstyrelse bestämde. Vid utredningen borde undersökas — förutom

huruvida vägens upplåtande vore av behovet påkallat — ej mindre vägens

beskaffenhet än även i vilken utsträckning densamma kunde komma

att skadas av den ifrågasatta trafiken. Skulle vägen därigenom i särskild

grad skadas, borde den ej upplåtas. Innebure skadan endast ett försvårat

underhåll, borde skadan uppskattas. Medgåve länsstyrelsen, att automobiltrafik

finge äga runi å vägen, kunde trafiken komma att omfatta

endast viss person, visst fordon eller viss tid. Medgivande borde kunna,

när helst anledning därtill förelåge, helt återkallas eller inskränkas i den

omfattning länsstyrelsen funne erforderligt. Till gäldandet av det försvårade

underhåll, som automobiltrafiken medförde, borde trafikanterna

bidraga enligt länsstyrelsens bestämmande. Härifrån borde dock de, som

mera tillfälligt trafikerade vägen, vara befriade.

Spörsmålet om reglering av rätten att med automobil befara enskild

väg synes emellertid — vilket redan 1906 års riksdag framhöll — icke böra

lösas annorlunda än i samband med frågan örn rätten att i allmänhet begagna

dylik väg; en fråga, som bland annat med hänsyn till de ur underhållsskyldighets-

och andra synpunkter högst olikartade förhållanden,

vilka råda med avseende å de olika enskilda vägarna i vårt land, för sin

lösning torde tarva ingående och omfattande undersökningar samt förutsätta

en sakkunskap å området, som ej står de sakkunniga till buds. Med

hänsyn härtill hava de sakkunniga icke utarbetat förslag till reglering av

ifrågavarande förhållanden utan hava ansett sig böra stanna vid ett uttalande

örn önskvärdheten av att berörda spörsmål med det snaraste göres

till föremål för utredning och gives en lösning, som på ett lämpligt sätt

avväger vägägarens och den trafikerande allmänhetens berättigade intressen.

Departementschefen har icke uttalat sig i denna fråga, men motionsvis

Ilar densamma bragts under riksdagens prövning.

1 motionen 1:250 av herr Erik Anderson lii. fl. bär nämligen yrkats,

att 17 § skall erhålla följande lydelse:

1 fråga örn — — — må ilga runi. Går enskild viig över liera fastig
-

Motionen

I: 250.

s. 90 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

Hastighets
bestäm
melser.

Gällande lagstiftning.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

90 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

heter, med olika ägare, må vägen dock icke till någon del avstängas för

automobiltrafik, därest ej samtliga ägare av vägen därom äro ense.

Har automobiltrafik---som i 16 par. 17 mom. sägs.

De synpunkter de sakkunniga och motionärerna anfört i den föreliggande

frågan anser utskottet värda allt beaktande. Att såsom i motionen

föreslås utan särskild utredning nu intaga i motorfordonsförordningen

en bestämmelse av föreslaget innehåll vill utskottet emellertid icke

tillstyrka. Däremot vill utskottet förorda, att spörsmålet örn reglering

av rätten att med automobil befara enskild väg skyndsamt upptages till

utredning.

18 *.

Enligt gällande förordning är högsta tillåtna hastigheten för automobil,

vars alla hjul äro försedda med luftringar: för vanlig personbil

45 km. å landsbygden i allmänhet och 35 km. inom stads och

köpings bebyggda område ävensom inom annat tättbebyggt samhälle, för

lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg. 25 km., för personomnibus

och för lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 3,600 kg.

20 km. och för lastvagn med bruttovikt överstigande 3,600 kg. 15 km., allt i

timmen. För automobil med massina gummiringar med en tjocklek av

minst 4 cm. är högsta tillåtna hastigheten 15 km. i timmen. För automobiler

med massiva gummiringar av mindre tjocklek eller med hjulringar

av järn eller annat hårt material stadgas en högsta hastighet av 10 km.

i timmen.

Till utredning av hastighetsspörsmålet anföra de sakkunniga, bland annat,

följande:

Automobilens törluinda förnämsta egenskap är hastigheten. Automobilens

främsta företräde framför andra fordon, avsedda att brukas å vanliga

vägar och gator, ligger i dess större snabbhet och den tidsvinst, som

härigenom kan göras. Att denna egenskap kan medföra viss fara för

trafiken är tydligt. I synnerhet under automobilismens tidigare år, då

trafiken med häståkdon var den vida övervägande, kunde givetvis de

avsevärt snabbare automobilerna icke undgå att förorsaka olyckor och

andra störningar. I samma mån åter som motorfordonstrafiken utvecklats

och därmed den för denna trafik utmärkande färdhastigheten blivit den

så att säga normala å våra vägar och gator, har dock den fara för trafiksäkerheten,

som automobilernas hastighet tidigare visat sig utgöra, i ej

ringa grad minskats.

Det har åtminstone tidigare ansetts, att nödig trafiksäkerhet lättast upp

nås genom stränga hastighetsbestämmelser för trafiken med motorfordon.

Nedsatt körhastighet för motorfordon torde icke i och för sig betyda

ökad trafiksäkerhet. Det är de omständigheter, varunder hastigheten utvecklas,

som spela huvudrollen. Snart sagt varje hastighet kan i en viss

situation vara för hög. Verklig trafiksäkerhet uppnås först, när såväl

automobilisterna som övriga slag av vägfarande bliva medvetna om sitt

ansvar. Genom att stadga vittgående hastighetsinskränkningar för motorfordon

och föreskriva stränga straff för dem, som överskrida den tilllåtna

hastigheten, kan man lätt riskera, att ansvarskänslan försvagas hos

andra kategorier av vägfarande.

s. 91 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 91

Redan 1909 års sakkunniga yttrade, att det gällde att lagstifta för de

svårare, de farliga situationerna, ej för sådana då andra trafikanters intresse

ej vore i fara. Att denna mening i förhållandevis ringa omfattning

kom till synes i de sakkunnigas förslag, vilket i huvudsakliga delar

låg till grund för 1916 års automobilförordning, torde vara att härleda ur

det dåvarande vägnätets för motorfordonstrafiken mindre väl lämpade

beskaffenhet, fordonens ofullkomlighet och allmänhetens bristande kännedom

örn det nya trafikmedlet, allt omständigheter som tvingade till stor

varsamhet. Jämväl 1920 års automobilsakkunniga framhöllo med skärpa

vikten av att hastighetsbestämmelserna avfattades efter de i olika situationer

föreliggande förhållandena. De av dessa sakkunniga föreslagna

maximihastiglieterna avsågo endast fordonens framförande ’i gynnsammaste

fall’.

Såsom redan nämnts överträdas nu gällande hastighetsbestämmelser i

avsevärd omfattning. I synnerhet vanliga personbilar framföras å landsbygden

med en hastighet, som ligger åtskilligt över den högsta tillåtna.

Framför allt å raka, jämna, lätt överskådliga sträckor låta förarna fordonen

utveckla en hastighet, vilken betydligt överstiger den nu tillåtna,

men som med hänsyn till de moderna personbilarnas byggnad och konstruktion

bättre lämpar sig för dessa vagnar och som därför är den ur

ekonomisk synpunkt fördelaktigaste.

Erfarenheten torde hava ådagalagt, att olyckor mera sällan inträffa å

öppna, fria och lätt överskådliga vägsträckor. Flertalet olyckor tima å

krokiga, slingrande vägar; de svenska vägkurvomås ödesdigra inverkan

å automobiltrafiken hava många förare fått erfara. Å dylika vägar kan

det vara fullkomligt oförsvarligt att färdas med en hastighet, som närmar

sig den i motorfordonsförordningen högst tillåtna.

Allt eftersom klarare insikt vunnits därom, att det främst är de farliga

situationerna, som böra göras till föremål för lagstiftarens reglerande

ingripande, har utvecklingen å förevarande område gått i riktning

mot borttagande av maximigränsen i öppen terräng. I utlandet har man

å många håll slopat i siffror fixerade hastighetsbestämmelser för trafiken

med personautomobiler. I Holland, Tyskland och Ungern har hastigheten

i åtskilliga år varit fri å öppen landsväg. Detsamma gäller i Spanien

sedan 1919, i Frankrike och Polen sedan 1921 och i Belgien sedan 1925.

Några önskemål örn en återgång till bestämmelser örn viss maximihastighet

har, såvitt de sakkunniga erfarit, icke i dessa länder framkommit.

Vad våra grannländer beträffar hava dessa ännu ej övergått till »fri»

hastighet. I Danmark får körhastigheten för personvagnar å landet ej

överstiga 50 km. i timmen. I Norge får hastigheten utanför tättbebyggda

samhällen icke överstiga 35 km. i timmen, dock att vederbörande regeringsdepartement

kan för vissa vägsträckor medgiva en högsta hastighet

av 45 km. i timmen. I Finland ligger å landsbygden gränsen för den

högsta tillåtna hastigheten för personbilar vid 65 km. i timmen, en

hastighet som med hänsyn till de finska vägarnas beskaffenhet i det närmaste

är att anse såsom fri hastighet.

De sakkunniga hava funnit tiden nu vara inne för slopande av absoluta

hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar (och motorcyk

lar) å landsbygden. Till motivering härför anföra de sakkunniga.

Högsta tillåtna

hastighet

för vanlig personautomobil

å landsbygden.

s. 92 Kontrollera mot PDF

92

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1927 års De omständigheter, vilka tidigare talat tor i siffror fixerade hastighetsmotorfordons-

bestämmelser, synas beträffande denna trafik numera icke böra lägga hinsakkunmga.

j vägen för den fria hastighetens införande. Personautomobilerna

hava under den senaste tiden nått en allt större fullkomlighet i de avseenden,

som äro av betydelse för trafiksäkerheten. Särskilt bromsningsanordningarna

fylla högt ställda anspråk. Jämväl våra vägar hava under de

sistförfluten åren undergått avsevärda förbättringar. Åtminstone de

större trafiklederna befinna sig i allmänhet numera i ett gott skick. Ur

vägslitningssynpunkt torde de med lågtrycksringar numera i allmänhet

försedda personbilarnas körhastighet spela en vida mindre roll än man i

allmänhet tillägger densamma. Särskilt gäller detta de i allt större utsträckning

förekommande vägar, varest s. k. permanent beläggning kommit

till användning. Å dylika vägar torde personautomobilerna knappast utöva

någon skadlig inverkan.

Att körskickligheten hos förarna väsentligt ökats under de senaste

åren lärer ej kunna förnekas. Även en större ansvarskänsla och hänsynsfullhet

har på detta håll kommit till synes, låt vara att ännu mycket återstår

innan i detta avseende allt kan anses väl beställt. Det torde dock

kunna antagas, att bland annat de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna

i syfte att erhålla omdömesgilla och hänsynsfulla förare skola

komma att bidraga till en bättre sakernas ordning.

Med den utbredning, som motorfordonen numera fått, hava snart sagt

alla lager av vårt lands befolkning vunnit en ej ringa kunskap örn och

förtrogenhet med trafiken med dessa fordon.

Att betänkligheter skola möta mot ett borttagande av bestämmelserna

örn viss maximihastighet är fullt förklarligt. Ej minst den omständigheten

att våra vägar, trots den avsevärda förbättring desamma undergått,

ännu på många håll äro alltför smala och krokiga för att tillåta

större hastigheter, torde komma att anföras. Denna invändning kan emel

lertid med lika fog göras mot varje höjning av den gällande maximihastigheten;

en avsevärd höjning synes under alla förhållanden vara

ofrånkomlig. Hedan den nuvarande högsta tillåtna hastigheten, 45 km.,

är såsom ovan framhållits för dylika vägar i regel allt för hög. Vidare

torde komma att framhållas de beklagliga olyckor, som redan med

nuvarande föreskrifter förorsakas av överdådiga och hänsynslösa förare.

De sakkunniga hava grundad anledning antaga, att någon förändring till

det sämre härutinnan icke skall bliva följden av den fria hastighetens

införande. För dylikt sorts folk spela i maximisiffror angivna hastighetsbestämmelser

föga eller ingen roll.

I maximisiffror angivna liastighetsbestämmelser verka i viss mån förslappande

å känslan hos föraren av det honom åvilande ansvaret för att

i varje särskilt fall ej köra hastigare och annorlunda än situationen kräver.

Erfarenheten har ådagalagt, att de fastställda siffrorna av den stora

allmänheten ej sällan uppfattas såsom åsyftande de hastigheter, som under

alla förhållanden äro tillåtna. Huru ofta anföres icke till försvar vid

inträffad olycka, att föraren »ej kört fortare än 45 km.». Antagligen

skulle även en högsta tillåten hastighet av t. ex. 55 å 60 km.

komma att betraktas såsom den normala. För trafiken skulle detta

komma att innebära oerhörda faror. Om däremot, såsom de sakkunniga

föreslå, regeln blir, att hastigheten städse skall anpassas efter som vid

varje tillfälle behörig hänsyn till trafiksäkerheten kräver och nödig försiktighet

bjuder, har man anledning att förmoda, att detta skall bidraga

till att skärpa förarens uppmärksamhet och öka hans ansvarskänsla.

s. 93 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

93

En dylik regel kombinerad med den i gällande lagstiftning innehållna

föreskriften örn att automobil »ingenstädes må framföras med större hastighet,

än att automobilen under alla omständigheter kan stannas innan

kortare sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande

överskådliga och fria delen av körbanan» är enligt de sakkunnigas mening

tillfyllest för att förekomma att automobilerna framföras med en

för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.

Att vid bifall till de sakkunnigas förslag körhastigheten i gemen skulle

komma att ökas utöver vad för närvarande är fallet, torde knappast vara

att förvänta. Ett ej ringa antal förare — ej minst de kunniga, varsamma

och ansvarskännande — lärer redan nu vid fordonens framförande allenast

låta sig bestämmas av de principer, som kommit till uttryck i de

sakkunnigas förslag. För de vårdslösa och omdömeslösa bilisterna hava

såsom ovan påpekats maximibestämmelserna icke utgjort någon hämsko.

De sakkunnigas förslag i förevarande del har tillstyrkts av flertalet av Yttrandena,

de myndigheter och organisationer, vilka yttrat sig i hastighetsfrågan. För

införande av fri hastighet å landsbygden för vanliga personbilar och motorcyklar

hava uttalat sig: överståthållarämbet, 16 länsstyrelser, järnvägs,

styrelsen, arméförvaltningen, chefen för generalstaben, automobilklubbenmotorklubben,

vägföreningen, väginstitutet, jä rnvägsförenirigell, automobilhandlareföreningen,

handelsarbetareförbundet, transportarbetareförbundet,

spårvägsföreningen, industriförbundet, droskbilägarnas och omnibusägarnas

riksförbund, motorförarnas helnykterhetsförbund och teknologföreningen.

Tillstyrkande uttalanden hava vidare gjorts av omkring 125 stadsfiskal^- och landsfiskaler, 28 vägstyrelser, länsvägnämnden i Malmöhus län, inemot

ett femtiotal besiktningsmän samt cirka 35 magistrater, stadsstyrelser oell

poliskammare.

Vissa av ovannämnda länsstyrelser hava dock endast med stor tvekan

ansett sig kunna förorda den fria hastighetens införande, därvid de med

skärpa understrukit, att anställandet av trafikpolis eller vidtagandet av

någon annan effektiv anordning för vägtrafikens övervakande vore en oundgänglig

förutsättning för genomförande av de sakkunnigas förslag. Såsom

en dylik förutsättning har ock angivits, att de i 41 § intagna straffbestämmelserna

för vårdslös och hänsynslös körning likasom ock för den, som i

alkoliolpåverkat tillstånd framför automobil, undergå en väsentlig skärpning,

utöver vad de sakkunniga föreslagit.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har tillstyrkt fri hastighet för vanliga

personbilar, men har ansett sådan hastighet icke böra medgivas för motorcyklar,

med mindre åldern för erhållande av motorcykelkörkort höjes från

16 till 18 år.

Bland dem, som ställt sig avvisande mot de sakkunnigas förslag, må till

en början nämnas 7 länsstyrelser, besiktningsmännens förening och svenska

vägstyrelsernas förbund. Dessa myndigheter och korporationer anse dock

den nuvarande maximihastigheten för låg. Flertalet bland länsstyrelserna

förorda en höjning av hastigheten till 60 kilometer i timmen. Besiktnings
-

s. 94 Kontrollera mot PDF

94

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements
chefen.

männens förening anser, att hastigheten ej bör få överskrida 65 kilometer i

timmen med mindre vägens beskaffenhet och andra på frågans bedömande

inverkande faktorer äro av den natur, att hastigheten i och för sig ej kan

innebära fara av något slag för andra vägfarande. Vägstyrelsernas förbund

föreslår en maximihastighet av 55 kilometer i timmen. Förbundet framhåller

dock, att på vissa sträckor av bilvägarna, där permanentbeläggning

genomförts, hastigheten torde ytterligare kunna höjas eller till och med helt

frigivas.

Införandet av fri hastighet har vidare avstyrkts av omkring 45 stadsfiskaler

och landsfiskaler, 13 vägstyrelser och ett tiotal besiktningsmän.

Föredragande departementschefen har yttrat följande.

I motsats till de sakkunniga och jämväl flertalet av dem, som yttrat sig

över de sakkunnigas förslag till hastighetsbestämmelser, finner jag tiden

ännu icke vara inne för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med

vanliga personbilar och motorcyklar å landsbygden. För närvarande synes

mig det riktiga vara, att en ej alltför obetydlig höjning av den gällande

maximihastigheten företages. Erfarenheten får sedan utvisa om och när

en övergång till fri hastighet kan anses lämplig. Att så inom en kanske

snar framtid skall befinnas vara fallet, håller jag för troligt. I likhet med

några av de hörda myndigheterna anser jag, att gränsen för den högsta

tillåtna hastigheten bör dragas vid 65 kilometer i timmen. Något praktiskt

behov av högre hastighet lärer näppeligen föreligga.

Min nu angivna ståndpunkt betingas huvudsakligen av två faktorer,

nämligen dels de allmännast trafikerade vägarnas beskaffenhet och dels den

allmänna körkulturen.

Vad vägarna beträffar lärer det ej kunna bestridas, att trots under senaste

åren vidtagna förbättringar av olika slag mycket återstår, innan desamma

i någon större utsträckning kunna sägas vara lämpade för att upptaga en

mycket snabb trafik. Den fria hastigheten skulle å våra i regel ännu smala

och krokiga vägar innebära en avsevärd fara för trafiksäkerheten. Den fria

hastigheten skulle slutligen helt visst å många håll även medföra en icke

önskvärd stegring av kostnaden för vägarnas underhåll.

Att införande av fri hastighet förutsätter en hög grad av trafikkultur

och trafikvana ej blott hos automobilförarna utan jämväl hos övriga trafikanter,

torde ej vara föremål för något tvivel. Även örn man måste medgiva,

att förhållandena härutinnan under de senaste åren undergått en avsevärd

förändring till det bättre, lärer det dock alltjämt vara så, att åtskilliga

av våra förare icke ådagalägga nödig försiktighet och hänsynsfullhet. Jämväl

övriga trafikanter torde till ej ringa antal vara mindre väl skickade

att möta de faror, som med en mycket snabb automobiltrafik lätteligen

komma att uppstå för dem.

Ytterligare en omständighet, som för min nu intagna ståndpunkt väl ej

varit av avgörande betydelse men som dock icke kunnat av mig helt lämnas

å sido vid frågans bedömande, är, att övervakandet av trafiken kommer

att efter införandet av fri hastighet bliva förenat med ökade svårigheter.

Ett stadgande örn viss maximihastighet innebär uppenbarligen större möjligheter

att rättsligen konstatera och därmed även att förhindra vårdslös

och överdådig körning än en föreskrift, som allenast ålägger föraren att

anpassa hastigheten efter trafiksäkerhetens krav och försiktighetens bud.

s. 95 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 95

Do sakkunniga hava icke funnit sig böra föreslå någon höjning av den

för vanlig personautomobil inom tättbebyggt samhälle för närvarande

tillåtna högsta hastigheten, 35 kilometer i timmen.

Föredragande departementschefen har härom anfört följande.

Jag är på denna punkt såtillvida ense med de sakkunniga som jag anser,

att som regel en högre maximihastighet icke är tillrådlig inom dylikt

samhälle. Å vissa för automobiltrafik särskilt lämpade gator torde dock

en högre hastighet låta sig väl förenas med trafiksäkerhetens krav. Redan

nu torde, särskilt i de större städerna, automobilerna å sådana gator

ofta framföras med en hastighet, som ligger mellan 35 och 45 kilometer

i timmen. Vid sådana förhållanden vill jag föreslå, att den av de

sakkunniga för nu ifrågavarande fall föreslagna kastighetsbestämmelsen

kompletteras med föreskrift örn rätt för vederbörande myndighet att, där

trafikförhållandena det medgiva, för viss trafikled meddela förordnande

örn höjning av maximihastigheten intill högst 45 kilometer i timmen.

De av de sakkunniga för personomnibusar och lastvagnar föreslagna

maximihastigheterna innebära en avsevärd höjning i jämförelse med vad

nu gäller.

De sakkunniga anföra härom följande.

För lastvagnar hava bestämmelser örn maximihastighet — av skäl som

icke torde behöva anföras — ansetts höra bibehållas. De nuvarande

maximisiffrorna kunna emellertid icke bibehållas. De äro så låga att

de ständigt överträdas. Örn de verkligen efterföljdes, skulle all trafik

med lastautomobiler ur ekonomisk synpunkt vara praktiskt taget omöjlig.

Såsom exempel på huru oekonomiska transporterna bliva vid körning

med de i motorfordonsförordningen tillåtna hastigheterna må tagas

regelbundna godstransporter mellan två orter på ett avstånd från varandra

av 35 km. eller ungefär avståndet mellan Stockholm och Södertälje.

Utföras transporterna med en med luftringar försedd lastautomohil med

bruttovikt överstigande 3,600 kg. med last i den ena riktningen och tom

tillbaka samt med en lastnings- respektive lossningstid vid ändpunkterna

av 15 minuter, kan man vid användande av en förare och med 8 V*

timmars arbetsdag medhinna endast en fora örn dagen, då hastigheten

utgör 15 km. i timmen. Skulle däremot en hastighet av 30 km. i timmen

vara tillåten för samma automobil, skulle en chaufför under i övrigt lika

förhållanden medhinna tre foror på 8 timmars arbetsdag. Av det anförda

exemplet torde framgå, av vilken stor betydelse hastighetsbestämmelserna

äro för industriens och handelns transportekonomi.

Att vid 1923 års förordnings tillkomst hastighetsgränsen för lastbilarna,

särskilt för de tyngre, gjordes så snäv, har sin huvudsakliga grund

däri, att de hjulrjngar, som för dessa bilar då stodo till buds, redan vid

relativt låga hastigheter hade en synnerligen menlig inverkan å vägbanan.

Numera är emellertid förhållandet ett annat. Våra dagars tunga

lastbilar äro ofta utrustade med synnerligen kraftiga ballongringar. Även

vid en hastighet av 30 å 35 km. i timmen lärer den skada, som de moderna,

tunga lastvagnarna åsamka de bättre vägarna, i stort sett, icke

vara större än den, som förorsakas av de tyngre personbilarna vid en

hastighet av 45 km. i timmen. De nu brukade lastvagnarna byggas för

Högsta tilllåtna

hastighet

för vanlig

personalitetmobil

inom

tättbebyggt

samhälle.

Departements
chefen.

Högsta tilllåtna

hastighet

för

personomnibusar

och

lastvagnar.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

s. 96 Kontrollera mot PDF

96 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

en betydlig! högre hastighet än vad som förut varit fallet. Å jämn och

rak vägbana kunna även lastvagnar framdrivas med mycket höga

hastigheter.

För personomnibus (personvagn avsedd för mer än sju personer) alfor

närvarande den högsta tillåtna hastigheten 20 km. i timmen, en hastighet

som för omnibus, vilken framföres allenast å allmän väg, därå särskilda

anordningar vidtagits för sådan trafik, får å samma väg med

länsstyrelses medgivande höjas till högst 30 km. i timmen.

Vad ovan yttrats i fråga örn lastvagnar kan i huvudsak tillämpas å

personomnibusar. För en modern personomnibus torde en hastighetsbegränsning

till 20 km. vara fullkomligt omotiverad. Skulle denna

hastighet i verkligheten följas, skulle trafiken ur ekonomisk synpunkt

bliva föga givande för företagarna. I många fall ha ock länsstyrelserna

ansett sig böra medgiva en högre hastighet, ändock att särskilda anordningar

för trafiken icke vidtagits å vägarna.

Yrkanden örn höjning av hastighetsgränserna för lastvagnar och personomnibusar

hava framförts till de sakkunniga från många håll. Flera

länsstyrelser hava i sina ovan berörda yttranden förordat en ej oväsentlig

höjning. Sålunda har t. ex. föreslagits följande högsta tillåtna

hastighet i kilometer per timme:

av länsstyrelsen i Kristianstads län:

för personomnibus och lastvagn med bruttovikt ej över 2,500 kg .. 45

» lastvagn med bruttovikt över 2,500 men ej över 5,000 kg....... 35

» lastvagn över 5,000 kg......................................... 30;

av länsstyrelsen i Malmöhus län:

för lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg............... 35

» lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 3,600 kg..... 30

» lastvagn med bruttovikt överstigande 3,600 kg................... 20

» personomnibus .................................................. 30

(dock med rätt för vederbörande myndighet att under ovan angivna

omständigheter höja hastigheten för personomnibus

intill 40 km.);

å landet i stad

av länsstyrelsen i Stockholms län:

för lastvagn med bruttovikt ej överstigande 2,500 kg........ 40 30

» lastvagn med bruttovikt överstigande 2,500 men ej 4,000 kg. 30 25

» lastvagn med bruttovikt överstigande 4,000 kg............. 25 20

» personomnibus .......................................... 30 25

(dock med rätt för länsstyrelse att å särskilt god väg höja

hastigheten för personomnibus till 40 km.).

Även från enskilda personer och korporationer hava dylika önskningar

framkommit. Här må endast omnämnas följande av Sveriges Industriförbund

i skrivelse till Konungen den 16 december 1927 framställda förslag:
km.

i tim.

för lastvagnar med bruttovikt av 2,000 kg......................... 35

» lastvagn med bruttovikt mellan 2,000—4,000 kg............. 30

» lastvagn med bruttovikt mellan 4,000—6.000 kg............... 25

» lastvagn med bruttovikt över 6,000 kg......................... 20.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 97

Sedan de sakkunniga härefter redogjort för vissa prov, som anställts

för att utröna ifrågavarande vagnars möjligheter att kunna stanna vid

olika hastigheter, yttra de sakkunniga följande.

Av de utförda proven framgår, att de moderna lastvagnarna och ornnibussarna

kunna stannas på en i förhållande till hastigheten och jämväl

tyngden ganska liten väglängd. En rätt avsevärd höjning av maximihastigheterna

synes därför kunna utan men för trafiksäkerheten vidtagas.

De ovan på föranstaltande av 1920 års sakkunniga verkställda proven

äro alltför knapphändiga för att några säkra jämförelser med de nu

företagna proven skola kunna göras. Här må endast nämnas, hurusom

vid de förra proven en lastbil med den vikt av 3,730 kg. vid 28 knus

hastighet behövde 9.3 meter för att stanna, under det att vid de senare

proven en lastbil med en totalvikt av 3,860 kg. kunde vid 30 km:s fart

stannas redan på en bromslängd av 7 meter, och vid 40 knus hastighet

på en längd av 12.4 meter. Ytterligare må beaktas, hurusom vid de förra

proven en lastbil nied en vikt av 7,940 kg. krävde en bromslängd av 10.3

meter för att stanna, då farten utgjorde 29 km., under det att vid de

senare proven en personomnibus med en totalvikt av 7,883 kg. kunde

stannas vid en hastighet av 30 km. på en bromslängd av 6.5 meter och vid

-en hastighet av 40 km. på en bromslängd av 12.3 meter.

Vid en höjning av maximigränsen för lastbilar och omnibussar torde,

såsom ock av den tekniska kommittén föreslagits och jämväl från länsstyrelsehåll

förordats, det vara nödvändigt att även för dessa fordon

stadga olika hastighet för färd å landsbygden och färd inom tättbebyggt

samhälle.

Mot de av den tekniska kommittén föreslagna maximiliastigheterna

synes enligt de sakkunnigas mening föga vara att erinra. De sakkunniga

hava allenast ansett sig böra föreslå viss jämkning i viktgrupperingen.

Den övre viktgränsen för de medeltunga lastvagnarna har synts

vara väl hög.

De sakkunniga förorda följande högsta tillåtna hastighet i kilometer

per timme:

Inom tättbe- Annor
byggt

samhälle städes

för personomnibus ................................... 35 40

» lastvagn med totalvikt ej överstigande 3,000 kg... 35 40

» » » » överstigande 3,000 men ej

4,500 kg.............. 30 35

» » » » överstigande 4,500 kg..... 25 30

De föreslagna viktgrupperna motsvara ungefär vagnar med lastkapacitet

av respektive under 1,500 kg., 1,500—3,000 kg., över 3,000 kg.

De sakkunniga hava icke varit ense på denna punkt. En av dem har i

reservation anfört följande.

Den i 18 § 2 mom. föreslagna höjningen av högsta tillåtna hastigheten

för personomnibus och lastautomobil synes mig vara för stor, dels ur

vägslitnings- och dels ur manövreringssynpunkt. I sistnämnda avseende

tänker jag särskilt på att ett fordon med stor baktyngd eller överskjutande

last är ganska svårstyrt, varför en ökning av hastigheten

med 100 procent, jämfört med tidigare tillåtna, och i vissa fall därutöver

Bihang lill riksdagens protokoll 19110. 9 saini. 2 aud. 28 höft. (Nr .Vt.) 7

s. 98 Kontrollera mot PDF

98

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements
chefen.

Motionerna

I: 258, 259

och 263 samt

II: 126.

Utskottet.

synes mig vara riskabel. Det har invänts att lastautomobilerna i varje

fall köra med dylik fart, men om ett dylikt påstående skulle äga vitsord,

vore det ju lönlöst att över huvud taget stifta några lagar.

Med stöd av det anförda tillåter jag mig föreslå en sänkning med 5

km. i timmen över lag å de av sakkunniga i 18 § 2 mom. föreslagna

hastighetstalen för personomnibus och lastautomobil. Även därefter

komrne sagda tal att innebära en högst avsevärd höjning utöver de hittills

gällande.

Föredragande departementschefen har yttrat följande.

Mot -de sakkunnigas förslag i denna del hava i olika hänseenden framställts

anmärkningar från de hörda myndigheternas sida. Erinringarna

gälla dels hastighetssiffrorna, vilka av somliga ansetts för höga, av andra

för låga, dels införande av olika maximihastighet för trafiken å landsbygden

och inom tättbebyggt samhälle, dels den för lastvagnar föreslagna avgränsningen

av de olika viktgrupperna m. m.

För egen del vill jag i huvudsak ansluta mig till de sakkunnigas uppfattning

och kan förty ej biträda ett reservationsvis framlagt förslag örn

en genomgående sänkning av den av de sakkunniga förordade maximihastigheten

med 5 kilometer i timmen. Endast i ett hänseende har jag

ansett jämkning i de sakkunnigas förslag böra vidtagas. De av de sakkunniga

i fråga örn lastvagnar föreslagna viktgränserna — respektive högst

3,000, högst 4,500 och över 4,500 kilograms totalvikt — finner jag i likhet

med besiktningsmännens förening, automobilklubben, automobilhandlare1''öreningen

m. fl. icke kunna godtagas. Gränsen för de båda lättaste grupperna

anser jag böra dragas vid en totalvikt av respektive högst 3,600 och

och högst 6,000 kilogram. Med de sakkunnigas förslag skulle allenast

paketbilar komma att tillhöra den lättaste och ur hastighetssynpunkt mest

gynnade gruppen. Däremot skulle de s. k. lätta lastvagnarna — Volvo,

Ford, Chévrolet m. fl. — icke komma att hänföras dit. För dessa märken,

vilkas totalvikt tidigare understeg 3,000 kilogram, är samma vikt numera

3,200—3,500 kilogram. Även de tyngre lastvagnarna hava under senare

år undergått en avsevärd ökning i vikt, närmast föranledd av de betydande

förbättringar vägarna undergått. Till den mellersta gruppen synas lastautomobiler

med en lastkapacitet intill 3 ton böra föras. Dessa fordon

hava i allmänhet en totalvikt av cirka 5,500 ä 5,600 kilogram. Ej sällan

äro dock vagnar av denna storlekstyp utrustade med lämmar, bommar m. m.,

vilka anordningar medföra en ökning av totalvikten till inemot 6,000 kilogram.

De av mig nu föreslagna ändringarna föranleda motsvarande jämkningar

i hastighetsbestämmelserna för lastvagn jämte släpvagn (22 § 3 mom).

I motionen I: 258 av herr Johan Larsson samt i de likalydande motionerna

I: 259 av herr Österström m. fl. och II: 426 av herr Sandström m. fl.

bar föreslagits, att bestämmelsen i 18 § 2 mom. första stycket (högsta tillie

t n a hastighet för vanlig personautomobil å landsbygden) måtte utgå.

I motionen 1:263 av herr Nylander har föreslagits, att den i propositionen

föreslagna maximihastigheten av 65 km. i timmen måtte sänkas

till 55 km. i timmen.

I likhet med departementschefen har utskottet funnit tiden icke vara

inne för slopande av absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga per
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9!)

sonbilar och motorcyklar å landsbygden. Våra vägar äro i stor utsträckning

ännu icke av beskaffenhet att tillåta en så snabb trafik som måhända

skulle bliva följden, därest hastighetsbegränsningen borttoges.

Den fria hastigheten skulle, såsom departementschefen framhållit, helt

visst å många håll även medföra en icke önskvärd stegring av kostnaden

för vägarnas underhåll.

Den betydliga höjning av gällande maximihastighet, som föreslås i propositionen,

vill utskottet emellertid förorda. Då utskottet räknar med

den möjligheten, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att övergå till

fri hastighet, har det synts utskottet ändamålsenligt att för erfarenhets

vinnande systemet med viss maximihastighet och systemet med. fri hastighet

redan nu må komma att tillämpas jämsides med varandra. Utskottet

föreslår därför, att vid sidan av det i propositionen föreslagna stadgandet

i 18 § 2 mom. första stycket örn en maximihastighet av 65 kilometer

i timmen införes bestämmelse örn rätt för länsstyrelse att förordna örn

fri körhastighet å vissa härför lämpade vägar. Utskottet förutsätter, att

i frågor, som beröra flera län, länsstyrelserna samråda med varandra

före meddelande av förordnande, som här avses. För att ernå en enhetlig

och efter förhållandena avpassad tillämpning, föreligger för övrigt givetvis

i denna som i andra administrativa frågor möjligheten att påkalla

Kungl. Maj:ts beslut.

De hastighetsbestämmelser, som föreslagits för vanlig personautomobil

vid färd inom tättbebyggt samhälle samt för personomnibusar och

lastvagnar, bär utskottet funnit riktigt avvägda.

21 § 7 mom.

I detta moment föreslås i propositionen en bestämmelse av innehåll,

att förare icke må röka tobak under färd i tätt bebyggt samhälle.

Med hänsyn därtill, att uttrycken »vid färd» i 15 § 3 mom. och »under

färd» i bland annat 21 § 1 och 10 mom. måste anses hava den innebörd,

att däri inbegripas jämväl kortare raster, föreslår utskottet, att till undvikande

av missförstånd förevarande moment erhåller följande avfattning:
»Förare

må icke röka tobak vid framförande av automobil i tätt bebyggt

samhälle.»

21 § 9 mom.

Detta moment har i propositionen följande lydelse:

9 immi. Det åligger förare att så behandla motorn, att den icke åstadkommer

onödigt buller, ej heller utsläpper rök, ånga eller gas i sådan

mängd, att olägenhet härav uppstår. Användes explosionsmotor, må gaserna

icke givas fritt avlopp.

Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa

hastigheten, så att den gående ej utsättes för onödigt smutsstänk.

Utskottet föreslår, att i momentets sista stycke vidtages en omformulering,

så att det erhåller följande avfattning:

Rökningsförbud

i

visst fall.

Utskottet.

Viss bestämmelse

om

körning vid

smutsigt

väglag.

Utskottet.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Bromsningssystem

vid

släpvagnar.

Motionen

I: 263.

Utskottet.

Yrkesmässig

trafik.

Definition.

1927 års

motorfordonssakkanniga.

100 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

»Föraren skall vid smutsigt väglag, då gående person passeras, begränsa

hastigheten, så att den gående ej onödigtvis utsättes för smutsstänk.

»

22 § 1 mom.

I momentets andra punkt föreslås, att, därest mer än en släpvagn brukas,

effektivt bromsningssystem skall vara anordnat samt erforderlig

bemanning för bromsarnas skötande åtfölja fordonen.

I motionen I: 263 av herr Nylander framställes anmärkning mot denna

bestämmelse. Motionären föreslår, att varje släpvagn bör vara försedd

med bromsar.

Utskottet anser sådan utredning icke föreligga angående erforderligheten

av motionärens ifrågavarande förslag, att utskottet för närvarande

kan förorda detsamma.

23 §.

De för den yrkesmässiga automobiltrafiken gällande föreskrifterna lia varit

föremål för ingående överväganden från de sakkunnigas sida. De sakkunniga,

vilka anse särskilt tillstånd av offentlig myndighet alltjämt böra fordras

för denna trafik, ha till en början föreslagit viss ändring av definitionen å

begreppet yrkesmässig trafik. De sakkunniga anföra härutinnan:

Redan enligt 1906 års automobilförordning var den, som ville utöva

yrkesmässig automobiltralik, skyldig att söka tillstånd härtill av offentlig

myndighet, och jämväl i denna författning definierades yrkesmässig automobiltrafik

såsom automobils tillhandahållande åt allmänheten mot ersättning.

1903 års sakkunniga, vilkas betänkande i huvudsakliga delar låg till grund

för 1906 års förordning, yttrade i samband med fråga att göra rätten att

använda automobil beroende av särskilt tillstånd bl. a följande: ’Vad nu

anförts om obehövligheten av särskilt tillstånd avser den enskilda automobiltrafiken,

rätten att för enskilt bruk i trafik använda automobil, medan

däremot dylikt tillstånd lämpligen bör påfordras vid den yrkesmässiga trafiken,

då det ifrågasättes att mot ersättning betjäna allmänheten med befordran

av personer eller gods. En livligare, mera regelbunden och i allmänhet

för gator och vägar så prövande trafik som den yrkesmässiga påkallar

den mera ingående och allsidiga prövning, som bör föregå ett meddelande

av särskilt tillstånd. Då det här är fråga om ett utbjudande till

allmänheten av ett visst befordringsmedel, kan allmänheten ock äga anspråk

på, att lämpligheten såväl av befordringsmedlet självt som av de kommunikationsleder,

där det skall användas, ägnas en mera grundlig och allsidig

prövning. Att den, som önskar idka automobiltrafik såsom affär för egen

förtjänst, underkastas bestämmelser och kontrollföreskrifter utöver dem, som

ifrågasättas vid automobils användande till enskilt bruk, kan icke möta

några befogade invändningar ur synpunkten av en praktisk och för de enskilde

icke mer än nödigt betungande lagstiftning.’ Vilken trafik och vilka

•trafikutövare, som av 1903 års sakkunniga åsyftades med detta uttalande,

torde ej behöva vara föremål för någon tvekan. Härmed åsyftades uppenbarligen

allenast de, vilka helt eller delvis hade sin utkomst av den av dem

bedrivna trafiken, med andra ord de yrkesgrupper, vilka före automobilernas

s. 101 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

101

uppträdande utövade åkeri-, drosk-, hyrverks- eller liknande rörelse med

hästfordon. Däremot lärer det näppeligen hava varit avsikten, att varje

automobilägare, som mot betalning utförde körning, skulle vara underkastad

de för den yrkesmässiga trafiken föreslagna föreskrifterna.

Utvecklingen inom domstolspraxis har emellertid i allt fall numera gått

därhän, att så gott som envar, som mot betalning tillhandahåller annan

automobil, anses utöva yrkesmässig trafik, även örn det kan påvisas, att

tillhandahållandet skett i mycket ringa omfattning och allenast för att hjälpa

en granne eller bekant och således ej i förvärvssyfte. Denna praxis har

föranlett stora olägenheter, särskilt för befolkningen å landsbygden. Åtskilliga

exempel härpå kunna nämnas. Av dessa må endast anföras ett par.

För att kunna närvara vid en begravning anlitade en person — då alla

trafikbilar i trakten voro upptagna i anledning av begravningen — en granne

tillhörig automobil. Grannen, som begärde och erhöll betalning för skjutsen,

dömdes till ansvar för att utan tillstånd lia utövat yrkesmässig automobiltrafik.

— En bonde hade under åtskilliga år med hästskjuts kört sin mjölk

till mejeriet i närmaste stad och därvid för att hjälpa en granne, som

saknade åkdon, mot en ringa ersättning medtagit dennes mjölk. Någon

ändring härutinnan skedde icke, sedan bonden utbytt hästskjutsen mot en

automobil. Bonden blev till följd härav åtalad och dömd till ansvar för

att hava utövat yrkesmässig automobiltrafik utan att lia varit därtill berättigad.

Att beträffande dylik trafik uppställa samma krav som i fråga om den

trafik, vilken bedrives såsom yrke, torde icke vara ur säkerhets- eller annan

synpunkt nödvändigt. De för den yrkesmässiga trafiken meddelade bestämmelserna

hava bl. a. tillkommit i syfte att skapa garanti för att den, vilken

bedriver automobiltrafik såsom affär för egen förtjänst, skall på ett för allmänheten

fullt betryggande sätt fullgöra sitt åtagande eller med andra ord för

att förhindra att förvärvssynpunkten tilläventyrs skulle av vederbörande

tillgodoses på trafiksäkerhetens bekostnad. När fråga är örn tillhandahållande

av automobil för att bistå en granne eller vän är förhållandet ett

annat. Grannen eller vännen tager automobilen i bruk så att säga med

öppna ögon och bör ej på den grund att han erlägger betalning för fordonets

brukande kunna göra anspråk på, att det allmänna lämnar annan

garanti för kommunikationsmedlets lämplighet än vad fallet är vid automobils

användande i privat trafik.

För att de synpunkter som ovan framhållits skola kunna vinna beaktande

hava de sakkunniga givit definitionen å yrkesmässig trafik följande lydelse:

''Tillhandahålles i förvärvssyfte åt allmänheten automobil mot ersättning.’

De sakkunniga inse väl, att den föreslagna definitionen icke på ett fullt

bindande sätt från begreppet ''yrkesmässig trafik’ avskiljer den mot ersättning

utövade trafik, som enligt de sakkunnigas mening bör behandlas såsom

privat trafik. En definition, som härutinnan fyllor måttet, lärer icke utan

stor omständlighet kunna lämnas. Den givna definitionen torde emellertid,

restriktivt tillämpad, icke komma att medföra någon olägenhet ur säkerhets-

eller ordningssynpunkt och ej heller någon kränkning av de verkliga

yrkesutövarnas befogade anspråk på näringsskydd.

Det övervägande antalet av de hörda myndigheterna hava biträtt de sakkunnigas

förslag, därvid framhållits, att definitionen erhållit ett välbehövligt

förtydligande. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, som delar de sakkunnigas

uppfattning örn vad som bör inläggas i begreppet yrkesmässig

Yttrandena.

s. 102 Kontrollera mot PDF

102

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Departements
chefen.

trafik, anser dock, att den föreslagna författningstexten knappast täcker,

vad som därmed avses, samt föreslår, att densamma gives följande lydelse:

»Tillhandahåller någon yrkesmässigt allmänheten automobil mot ersättning».

För det nuvarande stadgandets bibehållande hava några länsstyrelser, svenska

järnvägsföreningen, svenska spårvägsföreningen samt en del organisationer,

som företräda de yrkesmässiga trafikutövarna, uttalat sig. Genom den föreslagna

ändringen skulle öppnas möjlighet för en för yrkesmännen ruinerande

konkurrens från enskilda motorfordonsägares sida. Den föreslagna bestämmelsen

inbjöde direkt till tolkningstvister och försök att undgå kontroll

från det allmännas sida. Länsstyrelsen i Uppsala ifrågasätter, örn ej den

trafik, varför särskilt tillstånd erfordras, blivit alltför snävt begränsad genom

de kumulerade förutsättningarna örn förvärvssyfte och örn tillhandahållande

åt allmänheten mot (särskild) ersättning. Förutsättningen örn tillhandahållande

åt allmänheten föranledde redan nu ofta bevissvårigheter. Länsstyrelsen

i Östergötlands län finner det icke lämpligt, att syftet med fordonets

tillhandahållande blir avgörande för frågan, huruvida yrkesmässig

trafik eller ej föreligger. Enligt länsstyrelsens åsikt bör den omfattning, i

vilken automobil tillhandahålles utomstående, vara bestämmande för rörelsens

egenskap av yrkesmässig eller icke. Länsstyrelsen skulle för sin del vilja

karakterisera den yrkesmässiga automobiltrafiken såsom tillhandahållande

mot ersättning samt annorledes än vid enstaka tillfällen av automobil åt

personer, vilka icke tillhöra automobilägarens hushåll.

För egen del har föredragande departementschefen anfört följande.

I likhet med länsstyrelsen i Östergötlands län finner jag det mindre lämpligt,

att syftet med fordonets tillhandahållande blir bestämmande för, huruvida

trafiken är att betrakta såsom yrkesmässig eller ej. Syftet torde i allmänhet

vara mycket svårt att konstatera, och för övrigt lärer i flertalet fall,

då automobil mot ersättning tillhandahålles annan, automobilägarens önskan

att förskaffa sig någon inkomst av automobilen medverka till hans beredvillighet

att mot betalning ställa fordonet till förfogande, låt vara att detta

måhända icke är huvudsyftet. Enligt min mening hör den omfattning, i

vilken tillhandahållandet sker, vara avgörande, då det gäller att avgränsa

begreppet yrkesmässig automobiltrafik. Därest en automobilägare vid något

eller några enstaka tillfällen mot betalning utför körning åt en granne eller

bekant eller annan, vilken icke kan sägas falla under begreppet allmänheten,

synes detta icke böra betecknas såsom yrkesmässig trafik, även

örn det är uppenbart att jämväl hänsyn till inkomsten varit motivet för

tillhandahållandet. Om däremot ett tillhandahållande av automobil sker

vid ofta återkommande tillfällen eller mera regelmässigt, torde trafiken böra

anses såsom yrkesmässig och detta även om automobilägare!! kan göra

sannolikt, att tjänstvillighet mot grannar och bekanta varit det så gott

som enda motivet för tillhandahållandet.

Den nuvarande definitionen å begreppet yrkesmässig trafik synes mig täcka

de synpunkter, jag nyss framhållit, och även stå i överensstämmelse med

den uppfattning, som kommit till synes i 1903 års sakkunnigas uttalanden,

vilka ligga till grund för den allt sedan vår första automobilförordning

gällande definitionen å yrkesmässig trafik. Väl synas vissa domstolar lia

s. 103 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

103

gått emot denna uppfattning. Den av de sakkunniga påtalade praxis å detta

område stödes dock, så vitt jag vet, icke av något av den högsta dömande

instansen meddelat avgörande. Vid skapandet av denna praxis förefaller

det, som örn domstolarna givit en vidare innebörd åt begreppet allmänheten

än som i detta sammanhang skäligen synes böra ifrågakomma. Därest

ändring härutinnan kommer att ske, torde de olägenheter, som med berörda

praxis onekligen uppstått, särskilt för landsbygdens befolkning, komma att

försvinna. Vid sådant förhållande har jag ansett mig böra förorda, att 23 §

bibehålies med oförändrad lydelse.

I motionen 1:248 av herr Dalberg har hemställts, att riksdagen ville

besluta att vid behandling av det förslag till motorfordonsförordning,

som innefattas i Kungl. Maj:ts proposition nr 321 § 23, antaga den lydelse,

som länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län i sitt yttrande föreslagit,

men, örn detta ej kail antagas, den formulering, som föreslagits av de

sakkunniga i deras förslag till motorfordonsförordning.

Mot de synpunkter departementschefen framhållit i fråga örn tolknin

.gen av begreppet »yrkesmässig trafik» har utskottet icke erinran att

framställa. Utskottet förordar alltså, att 23 § i nuvarande förordning

bibehålies med oförändrad lydelse.

Under yrkesmässig trafik anses för närvarande icke falla den verksamhet

för transport av sjuka och skadade, som de allmänna brandkårerna

pläga utöva. Enligt utskottets mening bör den verksamhet för berörda

ändamål, som utövas även av andra allmänna institutioner eller

på enskilt initiativ, jämväl vara undantagen från bestämmelserna om

yrkesmässig trafik. Utskottet utgår härvid därifrån att ifrågavarande

material likväl kommer att hållas i så utmärkt skick, att säkerheten icke

äventyras.

27 § 2 mom.

De sakkunniga lia i 27 § 2 mom. upptagit föreskrift av innehåll, att vederbörande

myndighet skall vid meddelande av trafiktillstånd föreskriva

•den begränsning av i trafiken tjänstgörande förares arbetstid, som med

hänsyn till förhållandena kan anses nödig; och skall i dylikt avseende

iakttagas, att längsta tillåtna arbetstid under tjugofyra på varandra följande

timmar icke får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna.

Till motivering av förslaget anföra de sakkunniga bland annat.

Som regel torde väl i allmänhet den effektiva körtiden för yrkesförarna

icke vara ur trafiksäkerhetssynpunkt särskilt lång. Det kan dock ej förnekas,

att på sina håll yrkeschaufförerna tidvis få tjänstgöra så lång tid i

följd, att fara för trafiksäkerheten härigenom kan komma att uppstå.

Enligt de sakkunnigas mening synes det därför önskvärt, att bestämmelser

meddelas i syfte att avlägsna eller inskränka ifrågavarande riskmoment

till trafikolyckor.

I fråga örn arbetstidens längd äro förhållandena ytterst växlande

å olika orter. Vad som härutinnan gäller för de större städerna

Motionen

I: 248.

Utskottet.

Maximiarbetstid

för

forare i

yrkesmässig

trafik.

s. 104 Kontrollera mot PDF

104 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

med dess intensiva, för förarna påfrestande trafik, är ingalunda

tillämpligt å de mindre samhällena eller den rena landsbygden,

där körningen kanske inskränker sig till en eller annan timme, ofta å vägar

med förhållandevis ringa trafik. Även i olika slag av trafik råda skilda

förhållanden. I regel torde väl chaufförens arbete i linjetrafik vara mera

intensivt och regelbundet än motsvarande arbete i ortstrafik. Särskilt

för länstrafiken torde behovet av reglering å detta område vara förhållandevis

litet. Det torde dock kunna antagas, att ökat behov härav skall

uppstå, därest även länstrafikutövarna komma att, såsom de sakkunniga

föreslagit, i regel bliva ’helyrkesutövare’.

Sagda olikheter torde omöjliggöra en generell reglering av förevarande

spörsmål, utan lärer en prövning från fall till fall böra ske. För verkställande

av en dylik prövning synas de myndigheter, som lia att meddela

trafiktillstånd, bäst lämpa sig.

Det synes ligga nära till hands att låta 8-timmarsdagen bliva

normerande i avseende å ifrågavarande yrkesutövare på så sätt,

att begränsningen kommer att avse viss bruttoarbetstid, så beräknad

att den härinom fallande genomsnittliga effektiva arbetstiden

uppgår till cirka 8 timmar per dygn. Bruttoarbetstiden hör enligt de

sakkunnigas mening begränsas per dygn. Med en begränsning allenast

till vecka eller månad skulle det ej kunna förhindras, att en förare fortsätter

att köra så lång tid i följd, att han blir överansträngd.

Såsom en högsta bruttoarbetstid under tjugofyra på varandra följande

timmar, även örn tjänstgöringen är av lindrig art, synes lämpligen kunna

föreskrivas tretton timmar, raster däri inbegr*ipna.

Yttrandena. De sakkunnigas förslag i denna del har varit föremål för erinringar av

olika innebörd. Å ena sidan har framhållits, att det komme att visa sig

praktiskt outförbart för myndigheterna att för varje trafiktillstånd genomföra

en särskild prövning av arbetstiden. Det vore nödvändigt att

inskränka stadgandet till en generell regel örn maximitid för visst slags

trafik, vilken kunde likformigt infogas i alla trafiktillstånd. Å andra

sidan har gjorts gällande, att det vore lämpligast att icke i författningen

införa någon generell bestämmelse örn arbetstidens längd utan överlåta åt

vederbörande myndighet att i varje särskilt fall fastställa villkoren beträffande

förares arbetstid. Vidare har gjorts gällande, att den föreslagna

bestämmelsen knappast kunde tillämpas i fråga örn länstrafiken. Bestämmelsen

borde i allt fall omredigeras så, att begränsningen komme att

hänföras till den verkliga arbetstiden. Slutligen har framhållits de svårigheter,

som komme att bliva förenade med en effektiv kontroll över bestämmelsens

efterlevnad.

Departements- Rörande detta spörsmål har föredragande departementschefen anfört

chefen. följande.

I likhet med de sakkunniga anser jag det önskvärt, att bestämmelser

meddelas i syfte att inskränka de risker för trafiken, som kunna uppstå

genom förares överansträngning till följd av alltför lång arbetstids

Behovet av en reglering å detta område är emellertid väsentligt olika

för skilda slag av trafik. Linje- och stadstrafiken med dess mera regelbundna

och intensiva tjänstgöring innebär givetvis större fara för över
-

s. 105 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 105

ansträngning än vad fallet är beträffande länstrafiken. För flertalet

förare i länstrafik torde den dagliga körtiden i genomsnitt inskränka

sig till ett par timmar. I de fall, där länstrafikbilarna användas för

längre färder, utföres ofta körningen under loppet av några få timmar,

under det att uppehållet vid resans mål kanske sträcker sig över en hel

dag.

Att för förare i dylik trafik stadga en längsta arbetstid, som under

inga förhållanden får överskridas, kommer helt visst att vålla trafikutövarna

ej ringa ekonomiskt avbräck och medföra försämrade trafikförhållanden

för landsbygdens befolkning. Såsom ett par av de hörda myndigheterna

framhållit torde det komma att visa sig praktiskt outförbart

att i värjo särskilt fall verkställa en prövning av de på frågan örn arbetstidens

begränsning inverkande omständigheterna. Vid nu angivna

förhållanden synes det mig vara lämpligast, att ifrågavarande bestämmelse

gives det innehåll, att i trafiktillstånden intages en generell föreskrift

örn viss längsta arbetstid, vilken i regel icke får överskridas, med

rätt dock för myndigheterna att i de fall, där ytterligare begränsning av

arbetstiden befinnes nödig, meddela föreskrift härom.

I motionen I: 273 av herr Lindley har hemställts,

att riksdagen ville besluta att den i 27 § 2 mom. givna begränsningen

beträffande arbetstiden måtte göras tillämplig på samtliga yrkesanställda

bilförare, samt

att i 5 kapitlet införes lämplig straffpåföljd för eventuella förseelser

mot detta stadgande, och

att lagutskottet måtte söka finna lämplig formulering och placering

för dessa påyrkade stadganden.

Utskottet vill giva sin anslutning till förslaget att i förordningen inrymma

bestämmelser i syfte att inskränka de risker för trafiken, som

kunna uppstå genom förares överansträngning till följd av alltför lång

arbetstid. Utskottet utgår därvid från, att den begränsning av arbetstiden,

som föreslås i propositionen, avser allenast arbetstiden i den yrkesmässiga

trafiken och icke jämväl den tid, som förare använder för utförande

av andra göromål för egen eller annans räkning.

Att såsom motionsvis föreslagits i nu föreliggande författning begränsa

arbetstiden för samtliga yrkesanställda bilförare torde icke vara

genomförbart. Inom utskottet har emellertid framhållits, att arbetstiden

lämpligen borde i annan ordning begränsas i andra fall än de i

propositionen föreslagna såsom t. ex. i fråga om personer, vilka i samband

med yrkesmässig trafik även användas i annan sysselsättning,

ävensom i fråga om enskilda firmors lastbilschaufförer. Utskottet anser

emellertid, att i denna fråga tarvas särskild utredning och förutsätter,

att Kungl. Majit, därest missförhållanden i här angivna avseenden

visa sig medföra fara för trafiksäkerheten, verkställer den utredning,

som förhållandena kunna påkalla.

Motionera

I: 273.

Utskottet_

s. 106 Kontrollera mot PDF

106

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Föreslagna nya bestämmelser i 27 §.

I motionen 1:263 av herr Nylander har yrkats införande av bestämmelse,

att automobil, som användes i yrkesmässig trafik, skall förses meri

särskilt utmärkelsetecken, varigenom den redan på avstånd må kunna

särskiljas från privatbilar.

Utskottet anser, att motionärens förslag är värt beaktande. Erinras

bör, att 24 § 5 mom. i förordningen innehåller bestämmelse därom, att

innehavare av tillstånd till stads- eller länstrafik är skyldig att på anfordran

utföra körning inom trafikområdet. Jämväl med hänsyn härtill

synes det lämpligt, att i förordningen införes bestämmelse av sådan

innebörd, att länsstyrelsen må föreskriva, att automobil, som användes

i yrkesmässig trafik, skall förses med särskilt utmärkelsetecken.

I motionen 11:292 av herr Nilsson i Antnäs m. fl. har hemställts, att

trafik att^be- riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla därom, att i § 27 mom. 1 av

fordra post. gällande förordning örn motorfordon införes den bestämmelsen, att länsMotion

Ii: 292 styrelse vid utfärdande av tillstånd till linjetrafik skall stadga skyldighet

för tillståndsinnehavaren att i samband med den ordinarie trafiken,

örn från postverkets sida påfordras, befordra post intill en av

länsstyrelsen med hänsyn till fordonets beskaffenhet och andra omständigheter

bestämd maximikvantitet mot den ersättning, som, därest godvillig

överenskommelse mellan postverket och tillståndsinnehavaren icke

kunnat träffas, fastställes av länsstyrelsen.

Över denna motion har såsom ovan nämnts yttranden avgivits av

generalpoststyrelsen, Sveriges omnibusägares riksförbund och Sveriges

trafikbilägares riksförbund.

Generalpost- Generalpoststyrelsen har anfört följande.

Ordnandet inom en rimlig kostnadsram av postförbindelserna inom de

stora glest befolkade delarna av vårt land bär alltid berett postverket

avsevärda svårigheter. Generalpoststyrelsen har städse, i den mån med

poströrelsens tillväxt postverkets inkomster ökats och i följd därav

större anslag för ändamålet stått till styrelsens förfogande, sökt efter

hand utbygga och förbättra postföringsnätet. Motortrafikens kraftiga

utveckling under de senaste båda årtiondena har vid detta arbete varit

till stor hjälp både till förbättring av förbindelserna genom beredande

av möjligheter till snabbare forsling och till nedbringande av kostnaderna.

Att motortransporterna bliva billigare är beroende ej blott därpå,

att transporterna taga mindre tid i anspråk, i följd varav fordon

och förare kunna i större omfattning utnyttjas även för andra ändamål,

utan även därpå, att motorfordonens större lastförmåga medgiva

deras nyttjande för transport av resande och gods i samband med postföringen.

Automobiler i linjetrafik användas redan nu i icke obetydlig

omfattning för postföring —- postverket har alltså sedan länge slagit in

på den väg, som motionärerna nu önska ytterligare utnyttjad — men

dessutom förekommer i stor utsträckning, att postförare hava allmänt

Särskilt utmärkelsetecken

för

automobil

i yrkesmässig

trafik.

Motion I: 263.

Vt skott et.

Skyldighet

s. 107 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

107

trafiktillstånd och på grund därav i samband med posttransporterna

forsla resande eller gods. I regel kan ett motorfordon med förare icke

ekonomiskt utnyttjas uteslutande för utförande av posttransporter.

Frånsett sådana fall, då postverket icke velat fråntaga en dittillsvarande

entreprenör lians syssla, eller då innehavare av linjetrafiktillstånd

icke velat åtaga sig postföring mot skälig ersättning, heror det i huvudsak

på följande omständigheter, att linjetrafikbilar icke i större utsträckning

än för närvarande är fallet kommit till användning för postforsling.

Ej sa sällan inträffar, att linjetrafiken utföres på tider, som

icke äro de lämpligaste ur postföringens synpunkt. Sålunda gå i allmänhet

linjebilarna in till städer och större samhällen på morgnarna och ut

därifrån mot aftonen, under det att den huvudsakliga delen av posten

oftast ankommer och avgår med nattåg och fördenskull bör forslas utåt

landsbygden på morgnarna och föras in därifrån mot aftonen. Vidare

kan posten understundom vara av sådan storlek, att erforderligt utrymme

icke kan lämpligen beredas inom de för linjetrafiken använda

fordonen. En icke sällan förekommande anledning till obenägenhet hos

linjetrafikbilägarna att åtaga sig postforsling lii- den, att postverket

måste påfordra rätt långa uppehåll för postutväxlingen vid de utmed

linjen belägna postanstalterna. Särskilt är detta fallet, då något större

antal utmed linjen boende korrespondenter medelst låsta väskor utväxla

sin post nied närmaste postanstalt. Uppsorteringen av posten och

väskornas iordningställande tager en icke obetydlig tid i anspråk. Givet

är att dylika uppehåll förorsaka linjebilarnas passagerare olägenheter.

Förefinnas dä konkurrerande linjebilar pä samma vägsträcka,

komma uppenbarligen de postförande linjebilarna i en ogynnsam ställning

gentemot konkurrerande företag. Dessa olägenheter komma givetvis

att förefinnas allt framgent samt i ett icke obetydligt antal fall

hindra användandet av linjetrafikbilar för posttransporter.

Motionärerna hava icke lämnat ovanberörda förhållanden obeaktade, i

det att de bland annat förordat åtgärder för underlättande av postavlämning,

så att linjetrafiken ej onödigt hindras. De framhålla sålunda »att

postutväxlingen med postanstalter å linjen bör ske med minsta besvär för

bilföraren och att tidningar och annan löspost böra genom lämpliga anordningar

kunna avlämnas utan uppehåll, därest varken passagerare eller

post vore att avhämta på avlämningsstället». Någon anvisning hur detta

skulle liga rum hava de naturligtvis icke kunnat vara i stånd att lämna.

Problemet är i själva verket mycket svårlöst. Postverket har av ekonomiska

skäl icke kunnat anordna så många postanstalter i de glest befolkade

delarna av landet, som önskvärt varit. Att detta utan större olägenheter

kunnat undvikas, har i hög grad varit beroende på den ovan omförmälda

postutväxlingen medelst lösväskor. De fördelar, som därigenom

beretts den korresponderande allmänheten, kunna icke utan vidare borttagas.

På de linjer, där postföring ägt runi endast 2—4 gånger i veckan,

torde dock fördelen av daglig postföring kunna anses uppväga olägenheten

av att ankommen post utsändes först dagen efter ankomsten till den postanstalt,

därifrån utsändningen äger rum, men i övriga fall lärer en dylik

anordning icke utan fog mida motstånd från den därav berörda allmänhetens

sida. 1 Tyskland och Frankrike huva postverken i samband med

motorfordonens användande i större utsträckning för postföring börjat

praktisera ett system, som innebär indragning av poststationer och lantbrevbärare

och dessas ersättande med ett större antal postanstalter av

s. 108 Kontrollera mot PDF

108

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

enklare slag. Generalpoststyrelsen har sin uppmärksamhet riktad på hithörande

förhållanden och undertecknad föredragande har på ort och ställe

studerat dessa anordningar. Förhållandena inom vårt land och inom de

nyssnämnda, mera tätt befolkade länderna äro dock så olikartade att de utländska

förebilderna ej utan vidare låta sig tillämpa hos oss. Utredningen

av denna fråga kommer att fortsättas.

Man får vid bedömandet av hithörande frågor ej bortse från att förhållandena

inom vårt land äro mycket olikartade inom landets skilda delar

och vid granskningen av de förslag, som framställts i förevarande motion,

märker man, att motionärerna, som samtliga äro bosatta i Norrland, sett

frågan huvudsakligen ur Norrlandsbefolkningens synvinkel. För Norrland

och vissa andra delar av landet med gles bebyggelse skulle uppenbarligen

ett utsträckt användande av linjetrafikbilarna för postbefordran i enlighet

med det föreliggande förslaget innebära stora fördelar. För sydligare

mera tätt befolkade delar av landet torde förslaget däremot sakna,

större praktisk innebörd.

Under nuvarande förhållanden, då vårt lands järnvägsnät i stort sett

torde vara utbyggt, hildar linjetrafiken med automobil ett kommunikationsnät,

som kompletterar järnvägarna. Vid järnvägarnas tillkomst försäkrade

sig staten örn att dessa, såsom kompensation för det dem beviljade

traiikmonopolet, skulle för en av regeringen fastställd, moderat ersättning

befordra post. Det ligger då nära till hands att, såsom motionärerna nu

ifrågasätta, ålägga innehavarna av linjetrafiktillstånd med automobil en

motsvarande skyldighet. Och detta vore naturligtvis fullt berättigat, örn

linjetrafikföretagarna, liksom på sin tid järnvägarna, erliölle ett mot skyldigheten

att uppehålla linjetrafik å viss vägsträcka svarande monopol på

trafiken. Så är emellertid för närvarande icke alltid förhållandet, utan

ofta nog hava flera företagare meddelats tillstånd till linjetrafik på samma

vägsträcka. I dylika fall skulle möjligen tillståndsinnehavarna med oblida

ögon se införandet i motorfordonsförordningen av den föreslagna

bestämmelsen, då ett åläggande för någon av dem att fullgöra postföringen

skulle, på sätt ovan utvecklats, för denne medföra olägenheter.

Annorlunda ställer det sig givetvis i glest befolkade trakter, där en företagare

i regel torde få ensam ombesörja trafiken och fördenskull i allmänhet

gärna torde övertaga postföringen jämte den därmed förenade

inkomsten.

Från postverkets sida måste emellertid ovillkorligen påfordras, att ett

eventuellt genomförande av förevarande förslag icke får anses innefatta

någon skyldighet för postverket att anlita linjetrafikbilarna för postforsling.

Motionärerna synas av motiveringen att döma vilja begränsa postverkets

frihet härutinnan till en viss övergångstid. Enligt generalpoststyrelsens

bestämda uppfattning måste det alltid vara de postala myndigheternas

sak att pröva, på vad sätt posten med hänsyn till de i varje särskilt

fall föreliggande omständigheterna skall forslas. Den avfattning,

som motionärerna givit den föreslagna bestämmelsen i motorfordonsförordningen,

lägger dock icke något hinder i vägen för den tolkning, som

generalpoststyrelsen nu hävdar.

Motionärerna hålla före, att genomförandet av deras förslag skulle innebära

möjlighet för postverket att utan mera avsevärt ökade kostnader i

stor utsträckning förbättra postförbindelserna på landsbygden, därigenom

att postverket finge rättighet begagna linjetrafikbilarna för ändamålet mot

en taxa, som, eventuellt genom länsstyrelsernas ingripande, alltid skulle

s. 109 Kontrollera mot PDF

Andra lag u tskottets utlåtande Nr 34.

109

kunna hållas inom skäliga gränser. Generalpoststyrelsen är dock icke

övertygad om, att detta antagande är fullt riktigt. Såsom redan omnämnts

använder sig postverket redan nu av linjetrafikbilar i ganska stor utsträckning.

Erfarenheten har därvid givit vid handen, att linjetrafikbilägarna i

allmänhet hava mycket rimliga ersättningsanspråk och många för postverket

förmånliga avtal hava också träffats. Kännedomen örn att i ett

tvistigt fall länsstyrelse för annan linje fastställt en högre taxa, kan emellertid

icke utan fog befaras framkalla anspråk på motsvarande höjning

från sådan företagare, vilken förut godtagit lägre ersättning; och säkerligen

torde förhoppningen att genom vädjande till länsstyrelsen vinna förmånligare

villkor göra linjetrafikbilägarne mindre benägna för frivilliga

överenskommelser. Detta ger anledning befara, att vad som kunde vinnas

på ett håll skulle kanske mångdubbelt förloras på andra håll. Svårigheter

skulle nog även uppstå för länsstyrelserna att fatta ståndpunkt i frågor

av hithörande slag, därvid det skulle gälla att mot varandra väga statens

och en enskild företagares intressen. Fara föreligger väl också för att

•de olika länsstyrelserna skulle lägga en var sina synpunkter på jämförelsevis

likartade frågor av hithörande slag, vilket givetvis skulle föranleda

jämförelse och klagomål. Möjligen bomme utvecklingen att gå därhän,

att någon slags länstaxa bomme att bliva normerande, men vid sådant

förhållande skulle säkerligen ett mera utsträckt användande av linjetrafikbilarna

komma att bliva för postverket kostsamt och sålunda de av

motionärerna beräknade ekonomiska fördelarna för staten utebliva även

örn man givetvis kan räkna med ökad poströrelse såsom följd av bättre

postförbindelser. Tydligtvis har man härvidlag att räkna med mycket

osäkra faktorer och det är fördenskull näppeligen möjligt att nu fullt överblicka,

huruvida den uppenbarligen stora fördelen att ilga viss förfoganderätt

över linjetrafikbilarna för postföringen kan uppväga de mindre gynnsamma

ekonomiska konsekvenser, som linjetrafikbilägarnas rätt att vädja

till länsstyrelserna i fråga örn ersättningen sannolikt skulle komma att

innebära, överhuvudtaget torde man, enligt generalpoststyrelsens uppfattning,

så mycket som möjligt böra undvika att införa statliga regleringar

av priser, för vilka lagen örn tillgång och efterfrågan är den naturliga

regulatorn. Med hänsyn till de möjligheter till förbättrande av postförbindelserna

inom landets på kommunikationer mest vanlottade trakter,

som ett mera konsekvent genomförande av linjetrafikens utnyttjande för

postbefordringen skulle möjliggöra, anser sig generalpoststyrelsen, örn ock

med tvekan, kunna i princip tillstyrka motionärernas förslag. Detta tillstyrkande

sker under den förhoppningen, att ett gott samarbete mellan

postverket och länsstyrelserna skall kunna åvägabringas, samt endast under

den bestämda förutsättningen att — såsom förut framhållits — det alltid

skall ankomma på postverket att bestämma, i vilken omfattning åtgärder

i det av motionärerna avsedda syftemålet skola vidtagas.

Motionärerna hava även framhållit, att linjetrafikens utnyttjande för

postbefordran jämväl skulle till förmån för allmänheten innebära en förbättrad

kontroll över tillståndsinnehavarens sätt att upprätthålla trafiken.

Denna synpunkt torde icke sakna betydelse. På många håll torde för närvarande

knappast utövas någon kontroll över linjetrafikföretagen, och länsstyrelserna

lära för övrigt icke äga några effektiva organ för utövandet av

sådan kontroll. Postverkets kontroll bomme givetvis endast att kunna

innefatta turernas regelbundna utförande enligt fastställd tidtabell. I avseende

på tidtabellerna måste förutsättas, att länsstyrelserna i fråga om

s. 110 Kontrollera mot PDF

Sveriges

omnibusägares

riksförbund.

110 Andru lagutskottets utlåtande Nr 34.

tle för postföring använda linjerna icke fastställa andra än av postverket

på förhand godkända tidtabeller. Med avseende på samarbetet mellan postverket

och länsstyrelserna måste man jämväl förutsätta, att länsstyrelserna

före beviljandet av linjetrafiktillstånd på nya linjer ävensom ytterligare

linjetrafiktillstånd å sådana linjer, där postföringen redan verkställes meri

linjetrafikbil, lämna postverket tillfälle att yttra sig.

Till behandling vid innevarande års riksdag föreligger Kungl. Maj:ts''

proposition nr 121 med förslag till motorfordonsförordning. Det skulle ju

därför kunna ifrågasättas, att förevarande motion borde prövas i samband

med nämnda proposition på det att motionärernas förslag eventuellt skulle

kunna inarbetas i den nya förordningen. Då sistberörda förslag emellertid

har jämförelsevis stor principiell innebörd samt jämväl berör enskildas

intressen, torde ytterligare utredning av frågan genom Kungl. Maj:ts försorg

kunna anses erforderlig.

Sveriges omnibusägares riksförbund har anfört följande.

Det är uppenbart, att med den oerhörda utbredning, som omnibustrafiken

numera fått i vårt land, omspännande bygder, vilka ej nås av andra

kommunikationsmedel, det vore till uppenbar fördel för det allmänna, örn

omnibusen av postverket mera allmänt toges i anspråk som postförmedlare.

Riksförbundet är också fullt på det klara med, att linjetrafiken bör

åtaga sig denna uppgift, och dennas utövare äro också villiga därtill, om

blott sådana betryggande bestämmelser fastställas, att ej den ordinarie

linjetrafikrörelsen förryckes. Sålunda om med motionen avses att införa

skyldighet för företag, som utöva linjetrafik med motorfordon, att med de i

trafiken använda fordonen befordra värdeförsändelser, anser riksförbundet,

att förslaget icke kan tillstyrkas.

Det ansvar, som med befordran av värdepost skulle komma att åvila

automobilomnibusarnas förare, är nämligen så stort, att det icke kan vara

välbetänkt att avlasta ett sådant på linjetrafikföretagens personal i underordnad

ställning.

Örn däremot med motionen endast avses, att innehavare av tillstånd till

linjetrafik skulle förpliktas att med de i linjetrafiken använda motorfordonen

befordra tidningar och andra postförsändelser än värdepost, anser

riksförbundet, att det för 1 injetrafikföretagen måste anses såsom en förmån

att få befordra sådana postförsändelser, under förutsättning dock att

postbefordringen anordnas på sådant sätt, att linjetrafikens persontrafik

ej därigenom onödigt försvåras och att postverket lämnar linjetrafikföretagen

en skälig ersättning för det besvär och det intrång i passagerareutrymmet

i motorfordonen, som måste bliva förenat med postbefordringen.

Då turlistorna för all linjetrafik äro fastställda av vederbörande myndigheter

samt körtiderna i allmänhet äro ganska knappt tilltagna samt det

från den trafikerande allmänhetens sida med skäl kan påfordras, att i linjetrafiken

insatta motorfordon avgå ungefär på den tid, som bestämts i de

fastställda turlistorna, är det uppenbart, att örn linjetrafikförefagen skola

åläggas skyldighet att ombesörja befordran av postförsändelser, denna

postbefordran måste anordnas så, att densamma tager minsta möjliga tid

i anspråk.

Enligt riksförbundets förmenande borde linjeföretagen icke kunna åläggas

annan befordran av post än från en postanstalt till en annan eller mellan

en postverkets tjänsteman till annan, och under förutsättning att pos
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. lil

ten avlämnas oell mottages allenast vid linjens ändstationer eller mellanliggande

hållplatser.

Någon distribuering av post bör däremot icke kunna åläggas linjetrafikföretagen.

Postförsändelserna skola av postverkets tjänstemän avlämnas i förseglad

förpackning, som vid bestämmelseorten avhämtas av postverkets tjänstemän.

Då utrymmet för passagerare i de motorfordon, som användas i linjetrafik,

mångenstädes är utnyttjat till det yttersta, är det förenat med stora

svårigheter att kunna bereda plats för skrymmande postförsändelser utan

att utrymmet för passagerarna alltför mycket inkräktas.

Därest ersättningen för befordrandet av postförsändelser skulle utgå

efter det sittplatsutrymme, som tages i anspråk för postförsändelserna,

bleve det för linjeföretagen endast en förmån att få befordra post, då företagen

därigenom alltid kunde räkna med, att vissa platser under vissa

turer vore upptagna.

Enligt riksförbundets uppfattning är det nödvändigt, att skyldigheten

att mottaga post till befordran begränsas till en viss maximikvantitet, beroende

på utrymmet i vederbörande motorfordon, allt under förutsättning

att postförsändelserna skola förvaras inom själva motorfordonet.

Inom vissa delar av norra Sverige befordras redan nu post på det sätt

med linjetrafikerande motorfordon, att postförsändelserna befordras i

en postverket tillhörig'' förseglad släpvagn eller släpkärra, som kopplas

till motorfordonets bakstam.

Därest detta sätt att anordna postbefordring skulle befinnas vara lämpligare

än att inlägga postförsändelserna i själva vagnen, torde frågan

örn postförsändelsernas storlek icke få annan betydelse än för bestämmande

av befordringsavgifternas storlek.

Motionärerna hava föreslagit, att postverket skulle berättigas att å de

motorfordon i linjetrafik, som bliva postförande, uppsätta brevlådor för

löspost.

Under förutsättning, att brevlådorna utföras i ungefär samma storlek

som de brevlådor, vilka nu finnas å spårvagnarna i vissa städer, att åt

desamma givas en tilltalande utstyrsel, samt att de anbringas på lämplig

och av vederbörande linjeföretag godkänd plats å motorfordonen, anser

riksförbundet, att förslaget i denna del bör tillstyrkas.

Till sist får riksförbundet fästa andra lagutskottets uppmärksamhet

därpå, att sättet för ersättningens fastställande i dess i motionen summariska

avfattning är ägnat att ingiva vissa betänkligheter. Härom

bör enligt riksförbundets bestämda förmenande fastställas vissa norme

rande bestämmelser, så att all risk för eventuell godtycklighet elimineras.

Slutligen har Sveriges trafikbilägares riksförbund yttrat följande.

Sedan Sveriges trafikbilägares riksförbund beretts tillfälle yttra sig

över motionen i andra kammaren nr 292 av herr Nilsson i Antnäs m. fl.,

angående skyldighet för innehavare av tillstånd till utövande av linjetrafik

med motorfordon att transportera post, anhålla vi, grundat på

från Riksförbundets underavdelningar infordrade yttranden, att få anföra

följande.

Postväsendets utnyttjande av de snabbaste kommunikationsmedlen, som

ligger inom rimlig kostnad, torde viii vara en den mest naturliga sak.

Att så för närvarande icke sker torde viii även vara uppenbart och bekant.

Sveriges

trafibbilägareg

riksförbunds
-

s. 112 Kontrollera mot PDF

112 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Likaså att försändelser i stor utsträckning dagligen befordras nied landets

omnibuslinjer eller andra bud utan att dessa därför kunna betinga

sig annan ersättning än det långt ifrån föraktliga värdet av tillmötesgåendet

mot den trafikerande allmänheten.

Att den korresponderande allmänheten, genom detta påtvingade kringgående

av gällande lagar och förordningar emellertid endast i ringa mån

kommer att tillgodoses, torde även vara fullt tydligt. Först genom hela

linjetrafiknätets utnyttjande torde detta komma att ske och allmänheten

komma att känna sig tillfreds med postföringen. Post bör ju rätteligen

kunna befordras minst lika snabbt som passagerare.

Sveriges trafikbilägares riksförbund vill således tillfullo instämma i

av motionärerna i motiveringen framförda synpunkter, i den förhoppningen

och under förutsättning att för ålagd postbefordring utgår ersättning,

vilken täcker de kostnader som åläggandet medför. Dessa kostnader

anse vi även icke behöva överstiga de med postföringen för närvarande

förenade kostnaderna.

Yi hemställa alltså, att utskottet måtte bifalla herrar Nilssons i Antnäs

m. fits motion nr 292.

fjtskottet. Av generalpoststyrelsens yttrande i ärendet framgår, att automobiler

i linjetrafik redan nu användas i icke obetydlig omfattning för postföring

utan att stöd härför lämnats i någon författning, ävensom att

postförare i stor utsträckning hava allmänt trafiktillstånd och på grund

därav i samband med posttransporterna forsla resande och gods. Erfarenheten

har enligt styrelsens mening givit vid handen, att linjetrafikbilägare

i allmänhet hava mycket rimliga ersättningsanspråk, och många

för postverket förmånliga avtal hava enligt vad styrelsen uppgivit också

träffats. Vad sålunda och i övrigt anförts i generalpoststyrelsens

yttrande visar enligt utskottets mening, att det icke torde vara erforderligt

att föreskriva tvångsbestämmelser för att nå det syfte, som motionärerna

avse med sina förslag. Man torde, såsom även generalpoststyrelsen

framhållit, så mycket som möjligt böra undvika att införa

statliga regleringar av priser, för vilka lagen örn tillgång och efterfrågan

är den naturliga regulatorn. Utskottet får alitsa avstyrka bifall

till förevarande motion.

5 KAP.

Straffbestäm

melsernas

sammanförande

till

en särskild

lag

Motionerna

I: 253 och

II: 425.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425

av herr Lindqvist i Halmstad har hemställts, att straffbestämmelserna

angående spritmissbruk av motorförare ävensom angående de övriga

förseelser, vilka i den föreslagna motorfordonsförordningen och vägtrafikstadgan

med skärpning av nu gällande bestämmelser blivit belagda

med fängelsestraff, måtte utbrytas ur nämnda administrativa författningar

och sammanföras i en lag av ungefär det innehåll bifogade lagutkast

utvisar, i samband varmed 41 och 49 §§ motorfordonsförordningen

och 16 § vägtrafikstadgan torde erhålla följande lydelse:

s. 113 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 113

Motorfordonsförordningen.

41 $.

Framföres automobil eller motorcykel, varom i 34 § sägs, eller traktortåg

med större hastighet än som i varje fall är medgiven, straffes den

felande med böter från och med 10 till och med 1,000 kronor.

49 $.

Ej må straff enligt denna förordning ådömas, där förseelsen enligt

allmän lag är belagd med strängare straff.

Vägtrafikstadgan.

16 §.

Den som bryter---straffes, där ej gärningen enligt allmän lag

eller motorfordonsförordningen är belagd med strängare straff, med

böter från och med 2 till och med 1,000 kronor.

Till belysande av motionärernas tankegång har bifogats ett preliminärt

utkast till lag angående straff för vissa förseelser vid framförande

av motorfordon, i vilket motionärernas erinringar mot propositionen

beaktats. Berörda utkast är av följande lydelse:

Utkast

till

Lag

angående straff för vissa förseelser vid framförande av motorfordon.

Härigenom förordnas som följer.

1 §.

Är den, som förer automobil, motorcykel eller traktortåg, så påverkad

av starka drycker, att han måste antagas icke äga nödigt herravälde över

sina handlingar, straffes med böter från och med etthundra till och med

ettusen kronor eller fängelse i högst tre månader.

2 §.

Har motorförare, som gjort sig skyldig till förseelse varom i 1 § sägs

eller vilken framfört fordonet med större hastighet än som enligt gällande

bestämmelser i varje fall är medgiven, därvid ådagalagt grov vårdslöshet

eller visat uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom,

må han till fängelse i högst ett år dömas.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 28 käft. (Nr 3b.) 8

s. 114 Kontrollera mot PDF

114

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Utskottet.

3 $.

Gör motorförare sig skyldig till förseelse mot av Konungen utfärdade

föreskrifter rörande trafiken å vägar och gator, och äro omständigheterna

försvårande, må han till fängelse i högst ett år dömas.

4 $.

Vad i 1—3 §§ här ovan stadgats örn motorförare gällö ej förare av

velociped, som ursprungligen är avsedd och inrättad för framdrivning

uteslutande medelst trampning men som sedermera utan ändring i övrigt

försetts med hjälpmotor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1931.

Det föreliggande spörsmålet har avhandlats jämväl i den till innevarande

års riksdag avlämnade propositionen nr 217. Såsom erinrats i

denna proposition avsågs ursprungligen att med straffbudet i 11 kap.

15 § andra momentet strafflagen drabba de svårare fallen av fortkörning

med automobil, medan de mindre svåra fallen skulle komma under

automobilförordningens straffbestämmelser. Strafflatituden för överträdelse

av föreskrifterna örn maximihastighet vid framförandet av automobil

nådde enligt de äldre automobilförordningarna ej upp till det

straffmaximum, som stadgades i strafflagen för överdådig framfart med

automobil. Härutinnan inträdde emellertid en förändring redan genom

1923 års förordning om motorfordon. I nämnda förordning infördes nämligen

fängelsestraff i strafflatituden. Propositionen nr 121 företräder

således icke någon ny princip i berörda hänseende. Såsom framgår av

propositionen nr 217 har emellertid inom lagrådet yppats betänkligheter

mot att de på förevarande område erforderliga strafföreskrifterna meddelas

i annan ordning än den, som stadgats för stiftande av allmän kriminallag.

Att i politilagstiftningen fängelsestraff stundom föreskrives torde vara

allmänt bekant. Ett flertal exempel härpå kan anföras. Utskottet vill

erinra att fall till och med förekommer att straffarbete upptagits i en

av Kungl. Maj:t utan riksdagens hörande utfärdad författning (kungl,

förordningen den 3 mars 1916 örn straff för olovlig varuutförsel m. m.).

Med anledning av vad sålunda förekommit vill utskottet uttala, att

utskottet nu icke är berett förorda den ändring av bestämmelserna i det

föreliggande förslaget, varom motionärerna hemställa, men att utskottet

anser det önskvärt, att frågan i vilka fall straffbestämmelser, vari urbota

straff stadgas, böra meddelas av Kungl. Maj:t i administrativ

väg eller i lagstiftningsväg av Kungl. Maj:t och riksdagen göres till

föremål för utredning.

s. 115 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 115

41 § 2 mom.

Enligt gällande förordning är straffet för fylleri vid förande av motorfordon

eller traktortåg böter från och med 25 till och med 1,000 kronor.

I propositionen föreslås en väsentlig straff skärpning vid förseelser

mot nykterhetsbestämmelsefna. Bland annat har minimistraffet höjts

till 50 kronors böter.

I de likalydande motionerna I: 255 av herr Schlyter m. fl. och II: 425

av herr Lindqvist i Halmstad föreslås, att straffminimum för spritmissbruk

i samband med förande av motorfordon höjes till 100 kronors böter.

Utskottet instämmer med motionärerna däri, att det i propositionen

föreslagna straffminimum för förseelser mot nykterhetsbestämmelserna

är alltför ringa. Lika med motionärerna anser utskottet, att ifrågavarande

straffminimum bör sättas till etthundra kronors böter.

I detta sammanhang torde böra framhållas, att den av utskottet föreslagna

ändringen i definitionen i 15 § 3 mom. första punkten föranleder

motsvarande ändring i 41 <§> 2 mom.

42 §.

I 42 § gällande förordning stadgas straff för underlåtenhet att under

färd medhava körkort respektive bevis örn trafiktillstånd.

1920 års sakkunniga hade föreslagit, att den förare, som angivits för

underlåtenhet att vid färd medföra körkort eller trafikkort, skulle vara

fri från ansvar därest han viss tid, efter det angivelsen blev honom kunnig,

för vederbörande åklagare visade, att han vid tiden för förseelsen

innehade gällande körkort eller trafikkort samt omständigheterna gåve

vid handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende.

Till motivering härför anförde de sakkunniga, att underlåtenhet att

medföra körkort kunde emellanåt bero på en ren tillfällighet (t. ex. ombyte

av rock eller dylikt).

Det föreslagna stadgandet upptogs icke i 1923 års proposition. Vederbörande

statsråd framhöll, att ett dylikt stadgande kunde vara ägnat att

medföra minskad omsorg från förarens sida i avseende å iakttagandet av

ur trafiksäkerhetssynpunkt betydelsefulla stadganden. Mot denna departementschefens

uppfattning hade riksdagen intet att erinra.

En vid 1926 års riksdag väckt motion (nr 139 i andra kammaren), däri

hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om

vidtagande av ungefär sådan ändring i 42 §, som 1920 års sakkunniga

föreslagit, föranledde ej till någon åtgärd.

1927 års sakkunniga hava föreslagit att till 42 § skulle fogas ett stycke

av följande lydelse:

Visar den, som blivit angiven för förseelse mot 21 § 10 mom. första

Ansvar för

förande av

motorfordon i

ett av starka

drycker påverkat

tillstånd.

Motionerna

I: 255 och

II: 425.

Utskottet.

Ansvar för

underlåtenhet

att medföra

körkort m. m

1927 års

motorfordonssakkunniga.

s. 116 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Motionerna

I: 274 och

II: 413.

Utskottet.

116 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

stycket eller 29 § 7 morn., inom fem dagar, efter det angivelsen blev honom

kunnig, hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen

innehade gällande körkort eller trafikkort, och giva omständigheterna vid

handen, att förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende, vare från

ansvar fri.

Såsom motivering härför hava de sakkunniga anfört följande.

Trots det att såväl Kungl. Majit som riksdagen sålunda tidigare funnit,

att något undantag från ifrågavarande ansvarsbestämmelse icke bör

ifrågakomma, hava likväl de sakkunniga på hemställan av representanter

för inom motorismen verkande sammanslutningar ansett sig böra

upptaga 1920 års sakkunnigas förslag. De sakkunniga inse väl, att en

eftergift från kravet, att körkort alltid skall under färd medföras, kan

ur ordningssynpunkt innebära en viss olägenhet. Denna olägenhet torde

dock icke vara så betydande, att enbart av sådan anledning en befrielse

från straffpåföljd bör vara utesluten i de fall, där förseelsen har sin

grund i rent förbiseende eller glömska. För befrielse från ansvar i dessa

fall tala starka billighetsskäl. Enligt de sakkunnigas mening torde det

ej vara att befara, att dylika undantag skola komma att medföra minskad

omsorg från förarens sida i avseende å iakttagandet av andra mera

betydelsefulla trafikföreskrifter.

Föredragande departementschefen har emellertid uttalat, att enligt

hans mening tillräckliga skäl icke anförts för bifall till de sakkunnigas

förslag ifråga örn befrielse i visst fall från ansvar för underlätet uppvisande

av körkort eller trafikkort.

I motionerna I: 274 av herr Bjurström m. fl. och II: 413 av herr Johansson

i Edsbyn har hemställts örn sådan ändring i Kungl. Maj:ts förslag,

att förare, som av besiktningsman eller polisman avfordras för honom

utfärdat körkort och inom viss tidsfrist, exempelvis 24 timmar, uppvisar

sådant för den som avfordrat detsamma, skall vara fri från det i

förordningen stadgade straffet.

Enligt utskottets mening tala starka billighetsskäl för bifall till förslaget

örn befrielse från straffpåföljd i förevarande fall, därest förseelsen

har sin grund i ursäktligt förbiseende eller glömska. Utskottet vill

därför föreslå, att på lämplig plats i 42 § införes en bestämmelse av i

huvudsak följande innehåll:

»Visar den, som blivit angiven för förseelse mot 21 § 10 mom. första

stycket eller 29 § 7 morn., inom 24 timmar, efter det angivelsen blev honom

kunnig, hos vederbörande åklagare, att han vid tiden för förseelsen

innehade gällande körkort eller trafikkort eller sådant bevis, som i

förstnämnda lagrum sägs, och giva omständigheterna vid handen, atE

förseelsen haft sin grund i ursäktligt förbiseende, vare från ansvar fri.»

s. 117 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

117

44 § 3 mom.

I motionen I: 273 av herr Lindley har yttrats, att i förordningen ingen

direkt straffpåföljd funnes utsatt för det i 27 § 2 mom. givna stadgandet

örn begränsning av arbetstiden i visst fall för i trafik tjänstgörande

förare. Motionären har därför påyrkat, att lämpliga straffbestämmelser

måtte införas i förordningen.

De ifrågavarande bestämmelserna i 27 § 2 mom. andra stycket äro av

följande lydelse.

Trafiktillstånd skall upptaga de villkor och bestämmelser för trafiken,

som prövas nödiga. Därvid skall föreskrivas, att i trafiken tjänstgörande

förares arbetstid under tjugufyra på varandra följande timmar i regel

icke får överskrida tretton timmar, raster däri inbegripna, dock att myndighet,

som har att meddela trafiktillståndet, äger stadga ytterligare

begränsning av arbetstiden.

I 44 § 3 mom. stadgas straff för den, som åsidosätter av vederbörande

myndighet vid meddelande av trafiktillstånd eller eljest lämnade föreskrifter.

Straffet är böter från och med 10 till och med 500 kronor.

Av vad utskottet ovan återgivit torde framgå, att erforderliga straffbestämmelser

för ifrågavarande fall äro upptagna i Kungl. Maj:ts förevarande

förslag.

51 §.

Enligt 51 § i gällande motorfordonsförordning skall förseelse mot förordningen,

där ej allenast enskild målsägandes rätt blivit därav förnärmad,

åtalas av allmän åklagare, ändå att angivelse därom ej skett. Åtal

för sådan förseelse anbängiggöres vid polisdomstol, där särskild sådan

är inrättad, men eljest hos poliskammare och, där sådan ej finnes, vid

allmän domstol i den ort, där förseelsen skett. Motsvarande stadgande

återfinnes jämväl i 13 § i vägtrafikstadgan. Dessa stadganden hava utan

någon förändring bibehållits i de sakkunnigas förslag.

Föredragande departementschefen har i forumfrågan anfört följande.

Inom vissa polisdomstolar och poliskammare har utbildat sig den

praxis, att i åklagarmål upptages till prövning av enskild målsägande

framställt yrkande örn skadestånd. Å andra håll lärer ansvarsyrkande

upptagas vid polisdomstolen eller poliskammare, linder det att skadeståndspåstående

prövas av rådhusrätten. Slutligen tillämpas å vissa håll

det förfarandet, att mål enligt ifrågavarande författningar, vari såväl

ansvarsyrkanden som ersättningspåståenden framställas, upptagas i hela

dess vidd av rådhusrätten.

Då bestämda olägenheter visat sig vara förenade såväl därmed att

polisdomstolarna pröva skadeståndsanspråk, som ock därmed att ansvarsoch

skadeståndsyrkanden upptagas till prövning av skilda domstolar,

har för undanröjande av nämnda olägenheter från skilda håll föreslagits,

att motorfordonsförordningens och vägtrafikstadgans forumregler givas

Straff för

åsidosättande

av arbetstidsbestämmelserna.

Motionen

I: 273.

TJtskottet.

Forum i

trafikmål.

Departements
chefen.

s. 118 Kontrollera mot PDF

Motionen

I: 256.

Utskottet.

118 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

sådan lydelse, att vid polisdomstol, respektive poliskammare, endast skall

anhängiggöras åtal av allmän åklagare i mål av sådan beskaffenhet, att

talan däri icke kan föras av målsägande.

Över ett inom kommunikationsdepartementet utarbetat författningsförslag

av dylik innebörd hava yttranden avgivits av vederbörande rådhusrätter,

polisdomstolar och poliskammare. Av yttrandena framgår, att

åtminstone i vissa städer de ifrågasatta forumreglerna skulle föranleda

organisatoriska förändringar inom domstolarna och därmed följande

kostnader av sådan omfattning, att en närmare utredning härutinnan

torde vara nödvändig, innan de föreslagna författningsändringarna, för

vilka i och för sig starka skäl synas tala, kunna låta sig genomföras.

Denna utredning har redan igångsatts. Då emellertid resultatet härav

icke torde kunna förväntas föreligga inom den närmaste tiden, torde

ifrågavarande lagrum tills vidare böra upptagas med sin nuvarande

lydelse.

I motionen I: 256 av herr Schlyter m. fl. har hemställts, att riksdagen

vid avgivande av yttrande över de vid kungl, propositionen nr 121 fogade

förslagen till motorfardonsförordning och vägtrafikstadga måtte

göra det uttalande, att från polisdomstols behörighet att upptaga mål

angående förseelser mot nämnda författningar måtte undantagas mål,

vari talan örn skadestånd föres av målsägande.

Såsom erinrats i propositionen hava bestämda olägenheter visat sig

vara förenade såväl därmed att polisdomstolarna px-öva skadeståndsanspråk

som ock därmed att ansvars- och skadeståndsyrkanden upptagas

till prövning av skilda domstolar. Enligt vad propositionen giver

vid handen har emellertid inom kommunikationsdepartementet igångsatts

en utredning angående ändring beträffande forumreglerna, vilken

utredning beräknats icke kunna föreligga inom den närmaste tiden. Vid

sådant förhållande har i propositionen föreslagits, att forumbestämmelserna

tills vidare upptagas med sin nuvarande lydelse.

I motionen åter göres gällande, att utredningen utan svårighet torde

kunna avslutas så tidigt, att bestämmelser i ämnet kunna utfärdas att

gälla från den 1 januari 1931 och att i följd härav de nuvarande reglerna

örn polisdomstols behörighet icke böra nu godkännas av riksdagen.

Utskottet har vid prövning av denna fråga ansett sig böra göra det

uttalandet, att bestämmelserna tills vidare böra upptagas i sin nuvarande

lydelse. Utskottet anser emellertid principiellt riktigt, att polisdomstol

icke skall äga upptaga mål av ifrågavarande beskaffenhet, vari

talan örn skadestånd föres av målsägande.

s. 119 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

119

Vägtrafikstadgan.

4 §.

I första stycket av denna paragraf stadgas, att å velociped och sparkstötting

skall föras ringklocka eller annan lämplig signalapparat.

Enligt § 3 i nuvarande vägtrafikstadga skall å velociped föras ringklocka.

Bestämmelsen örn signalapparat å sparkstötting har upptagits i

huvudsaklig överensstämmelse med förslag av de sakkunniga.

I motionen II: 433 av herr Wiklund i Byske hemställes, att stadgandet

örn skyldighet att å sparkstötting föra ringklocka eller annan signalapparat

utgår.

Utskottet har funnit de i propositionen föreslagna bestämmelserna ändamålsenliga

och kan förty icke förorda bifall till det motionsvis framförda

förslaget.

5 §.

Bestämmelserna i denna paragraf motsvara föreskrifterna i 4 § gällande

stadga. Vissa ändringar hava emellertid föreslagits. Härom anföra

de sakkunniga följande.

Stadgandet att velociped, som framföres under mörker, skall vara försedd

med tänd lykta har givetvis bibehållits. Ett upphävande av denna bestämmelse,

vilket föreslagits i motion till årets riksdag (andra kammaren nr 309),

skulle helt visst medföra en betydande ökning av antalet trafikolyckor, framför

allt å landsbygden, och innebära stor fara framför allt för fotgängarna.

Att skyldigheten att å velociped hava tänd framlykta icke avser det fall,

att velocipeden ledes vid handen, torde framgå av stadgandets uttryckssätt.

Från ett flertal håll har hemställts om upptagande av föreskrift, att

velociped, som under mörker framföres å väg, skall baktill vara försedd med

reflexanordning (s. k. kattöga), som vid belysning återkastar rött sken.

Bestämmelser av dylikt innehåll finnas här och var i utlandet. I

Danmark och Tyskland stadgas sålunda, att velociped skall vara försedd

antingen med baklykta eller ock med bakifrån synlig reflexanordning. I

Sverige har under senare år »kattöga» kommit i bruk i stor omfattning

och torde numera ingå i standardutrustningen å så gott som alla velocipeder.

Dessa reflexanordningar, vilka betinga ett ytterst ringa pris, hava visat

sig i hög grad främja trafiksäkerheten å vägarna, och detta icke minst för

cyklisternas vidkommande, vilka härigenom i god tid bliva uppmärksammade

av bakifrån kommande motorfordon.

De sakkunniga ha därför ansett alla skäl tala för att tillmötesgå de gjorda

framställningarna.

I nuvarande andra stycket av 4 § stadgas, att där sådant finnes av behovet

uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse beträffande viss väg med livlig

trafik förordna, att å med dragare förspänt fordon, som under mörker framföres

å vägen, skall föras tänd lykta med vitt sken så anbragt, att ljuset

är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån.

Signalapparater

å

fordon.

Motion

II: 433.

TJtskottet.

Belysningsanordningar

å fordon.

1927 ära

rnotorfordonssakkunniga.

s. 120 Kontrollera mot PDF

120

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

1920 års sakkunniga hade i sitt betänkande föreslagit, att med dragare

förspänt fordon under mörker städse skulle vara försett med tänd lykta med

vitt sken, så anbragt som nyss sagts.

Vid framläggande av propositionen till 1923 års riksdag yttrade vederbörande

departementschef i denna del: »I fråga om stadgandet i 4 § hava

de hörda myndigheterna i vissa fall förordat en skärpning, i andra fall en

mildring av detsamma. Då en ny föreskrift av denna art ej torde böra

göras strängare än ur trafiksäkerhetens synpunkt kan anses oundgängligen

påkallat, anser jag icke lämpligt, att man för närvarande går längre än av

de sakkunniga föreslagits. Däremot synes det mig kunna ifrågasättas, örn

ej en lindring av stadgandet i vissa hänseenden kan äga rum. Sålunda

torde, på sätt av en länsstyrelse framhållits, den ifrågavarande skyldigheten

ej böra gälla vid färd å sådan väg, där belysning finnes anordnad. Sin

egentliga betydelse skulle de föreslagna reglerna få beträffande sådana vägar,

där automobiltrafik mera allmänt förekommer; i sådana fall måste det anses

som ett verkligt intresse för lantbefolkningen själv, att olyckshändelser

kunna undvikas genom anbringande av helysningsanordningar även å fordon

för dragare. Å vägar, där praktiskt ingen eller i allt fall ringa automobiltrafik

äger rum — jag syftar främst på vissa trakter av Norrland — är

däremot betydelsen av sådana anordningar mindre framträdande. Det har

därför synts mig böra beredas möjlighet för vederbörande länsstyrelser att

beträffande viss väg å landet med ringa trafik meddela de eftergifter i fråga

örn tillämpningen av stadgandet ifråga, vartill anledning kan förefinnas..

Innan dylik eftergift meddelas, torde yttranden böra inhämtas från vederbörande

väghållningsdistrikt och polismyndighet.»

Vid propositionens behandling i riksdagen yttrade andra lagutskottet, att

då förhållandena icke allestädes torde vara sådana, att det förelåge verkligt

behov av att föra lykta å fordon, förspänt med dragare, hade det synts utskottet

lämpligast, att icke någon generell föreskrift därom meddelades, utan

att länsstyrelsen tillädes befogenhet att förordna, att sådan skyldighet att

föra lykta skulle föreligga vid färd å viss väg. Sådant förordnande torde

åtminstone till en början icke behöva meddelas annat än beträffande livligt

trafikerade vägar, och, där så funnes lämpligt, borde åt förordnandet kunna

givas det innehåll, att, då fordon användes i arbete ute på marken, därå

icke skulle behöva föras lykta vid passerandet av väg, som här avsåges.

Förordnande enligt 4 § i vägtrafikstadgan har, såvitt de sakkunniga ha

sig bekant, hittills meddelats allenast av Överståthållarämbetet. Vissa länsstyrelser

lära emellertid lia under utredning frågan om meddelande av dylikt

förordnande. Överståthållarämbetets kungörelse, dagtecknad den 2 februari

1928, avser vissa större utfartsvägar. Förordnandet äger icke tillämpning

å fordon, som användas i arbete ute på marken och därvid passera nämnda

vägar.

Bestämmelser innebärande skyldighet att föra lykta å åkdon, förspänt

med dragare, finnas i åtskilliga länder. I Danmark gäller, att under tiden

från den 1 augusti till den 15 maj skall från 3/i timme efter solens nedgång

till 3ji timme före dess uppgång alla med häst förspända fordon under färd

vara försedda med tända, klart lysande lyktor med ofärgat glas. Lyktorna

skola lysa framåt och åt sidorna. Befriade från skyldighet att föra lyktor

äro bl. a. fordon »der er i Brug till Markarbejde eller til egentlig Arbejdskorsel.

»

Jämväl 1926 års konvention rörande den internationella vägtrafiken innehåller,

i art. 7, föreskrift örn helysningsanordningar å fordon (se bilaga 3).

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

Andni lagutskottets utlåtande Nr 34.

Att hästfordon icke äro skyldiga att under mörker föra lykta har

vållat automobiltrafikanterna stora svårigheter och medfört avsevärda risker

för hästfordonen. Vid å landsväg inträffade olyckshändelser, beroende på

sammankörning under mörker mellan automobil och annat fordon, torde anledningen

till olyckshändelsen i flertalet fall vara, att automobilföraren i

mörkret icke kunnat iakttaga det andra fordonet förrän så sent, att en kollision

varit oundviklig. Att länsstyrelserna det oaktat icke begagnat den

möjlighet gällande lagstiftning giver i förevarande hänseende, torde ha berott

bl. a. på svårigheten att kunna på fordon av visst slag (hölass, timmerforor

etc.) anbringa lykta på sådant sätt, att ljuset är synligt på avstånd

såväl framifrån som bakifrån.

Från länsstyrelsehåll har ifrågasatts, huruvida icke ifrågavarande stadgande

kunde utvidgas så, att även lämpliga reflexanordningar finge användas i

stället för lykta. Skedde så, skulle länsstyrelserna lättare övervinna de

betänkligheter mot lagrummets tillämpning, som hittills förefunnits.

För vinnande av kännedom huruvida i marknaden förekommande reflexglas

vore för ett dylikt ändamål lämpliga lia de sakkunniga dels å Lidingön

och dels å Ladugårdsgärdet i Stockholm företagit en del försök med olika

slag av reflexglas. Vid proven å Ladugårdsgärdet, vilka företogos med två

arbetsåkdon, vartdera förspänt med en häst, hade de sakkunniga tillfälle att

undersöka sådana glas av ej mindre äp sju olika, såväl inländska som utländska,

fabrikat. Vid proven fästes reflexglasen, framtill, dels ä hästens

bogträ, dels i hästens pannrem och dels vid vagnens förarsäte samt, baktill,

å vagnen i höjd med hjulens överkant. Vid proven tillgick så, att hästfordonen

fördes å vägen i riktning mot en i gång varande automobil, vars

lyktor utvecklade normal ljusstyrka; och visade det sig därvid, att reflexglasen

i allmänhet blevo synliga redan på 100 å 150 meters avstånd samt

att av de framtill anbragta glasen det i hästens pannrem fästa bäst iakttogs,

tydligen beroende på att detsamma tack vare hästens rörelser med huvudet

lättare »fångade» den från automobillyktorna utgående ljuskäglan. Försöken

i vad desamma avsågo det baktill fästa reflexglaset utföllo även tillfredsställande.

Slutligen må nämnas, att proven gåvo tydligt vid handen, att

de olika fabrikatens förmåga att reflektera ljuset var avsevärt olika. Största

förmågan visade de reflektorer, vilka voro »totalreflekterande», d. v. s. att

ljusstrålen reflekteras helt inom glaskroppen och återkastas parallellt med

infallsriktningen till utgångspunkten. Sämre visade sig de reflektorer vara,

vilka voro utförda enligt principen »speglande reflexion», d. v. s. att den

infallande ljusstrålen återkastas under en vinkel i förhållande till reflektorns

frontyta, som är lika med infallsvinkeln. Reflexljuset blir alltså icke återkastat

till ljuskällan, om reflektorn befinner sig i sned vinkel i förhållande

till denna.

Någon bestämd uppgift å det pris, som dylika reflexglas komma att betinga,

kan ej lämnas, men torde detsamma komma att hålla sig omkring en krona.

Med anledning av den erfarenhet, som vid de företagna proven vunnits,

ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå, att nu förevarande stadgande

gives följande lydelse: »Framföres å väg under mörker med dragare förspänt

fordon, skall å fordonet eller dragaren föras antingen tänd lykta så anbragt,

att ljuset är synligt på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock

reflexanordningar, som återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och

reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt.»

För att förhindra att mindre lämpliga reflexanordningar komma till

användning har föreslagits, att roflexanordning (jämväl för velociped) skall

s. 122 Kontrollera mot PDF

Departements
chefen.

Motionerna

I: 261 samt

II: 378, 424

och 433.

Utskottet.

122 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

vara av typ, som godkänts av Konungen eller den myndighet, Konungen

därtill förordnar.

Föredragande departementschefen har anfört följande.

De sakkunnigas förslag i denna del, som i stor utsträckning tillstyrkts

av de hörda myndigheterna, vill även jag biträda. Helt visst kommer

förslagets omsättning i praktiken att i ej ringa grad främja trafiksäkerheten

å våra vägar under den mörka delen av dygnet, och detta icke

minst för hästfordonens vidkommande, vilka härigenom i god tid bliva

uppmärksammade av automobilernas förare. Förslagets genomförande

torde ej bliva förenat med några avsevärda utgifter. Enligt vad de sakkunniga

uppgivit skulle priset å reflexglas komma att hålla sig omkring

en krona.

I motionen II: 378 av herr Vahlstedt, vilken motion väckts före propositionens

avlämnande, liemställes, att riksdagen ville i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla om framläggande för riksdagen för dess yttrande

av ett sådant förslag till ändring i vägtrafikstadgan, att den nuvarande

lydelsen av 4 § (motsvarande 5 § i Kungl. Maj:ts förslag) helt utgår.

I motionen II: 433 av herr Wiklund i Byske föreslås, att i 5 § första

stycket sådan omformulering vidtages, att därav tydligt framgår, att

bestämmelsen däri endast avser velociped, som i mörker användes för

åkning.

I motionen I: 261 av herr Löfvander m. fl. yrkas, att riksdagen med

anledning av Kungl. Maj:ts proposition nr 121 måtte uttala sig för den

förändringen av Kungl. Maj:ts förslag till vägtrafikstadga, att 5 paragrafens

andra stycke utgår och ersättes med bestämmelser i enlighet med

vad som stadgas i 4 § av vägtrafikstadgan den 15 juni 1923 (nr 282).

I motionen II: 424 av herr Andersson i Rasjön m. fl. liemställes slutligen,

att riksdagen vid behandlingen av Kungl. Maj:ts proposition nr 121

med förslag till motorfordonsförordning och vägtrafikstadga uttalar, att

bestämmelsen i vägtrafikstadgans 5 § örn obligatoriskt förande av lykta

eller annan belysningsanordning å hästfordon måtte utgå.

Med anledning av yrkandet i motionen II: 433 vill utskottet uttala, att

den ifrågavarande bestämmelsen givetvis icke avser det fall, att velociped

ledes vid handen. Denna uppfattning omfattas jämväl av de sakkunniga

(se 1929 års betänkande sid. 250). Skulle emellertid författningstexten

anses lämna rum för annan tolkning, torde den böra förtydligas.

Yrkandet i motionen 11:378 örn uteslutande ur förordningen av bestämmelserna

örn belysningsanordningar å velociped kan utskottet av

hänsyn till trafiksäkerheten icke förorda.

Yad slutligen angår de motionsvis framförda yrkandena beträffande

de föreslagna bestämmelserna örn skyldighet att föra belysningsanordningar

å hästfordon, har utskottet icke kunnat undgå att taga hänsyn

till de skäl, som i motionerna anförts mot det i propositionen innefattade

förslaget härom. Enligt utskottets mening torde strängare bestäm
-

s. 123 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 123

melser äu de nu gällande icke böra ifrågakomma. Utskottet vill därför

förorda, att andra stycket i förevarande paragraf ersättes med en bestämmelse

av i huvudsak följande innehåll:

»Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må läns:

styrelse beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dra:

gare förspänt fordon, som under mörker framföres å vägen, eller å dess

dragare skall föras antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt

på avstånd såväl framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar,

som vid belysning återkasta sken såväl framåt som bakåt. Lykta och

reflexanordningar skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant

förordnande, vilket må innehålla de undantag, länsstyrelsen finner

erforderliga, skall kungöras samt, i den ordning länsstyrelsen bestämmer,

tillkännagivas medelst anslag å eller invid vägen.»

6 §.

I denna paragraf givas bestämmelser örn lämnande av fordon å väg. Bestämmelser

Sålunda föreskrives, att fordon ej må stannas eller lämnas å väg på ”^fordon*16

sådant sätt, att andra fordon icke kunna fritt komma förbi, eller på å väg.

sådan plats, varest utsikten över vägen är skymd.

I motionen 1:263 av herr Nylander föreslås, att bestämmelsen kom-Motion i: 26S.

pletteras med föreskrift, att fordon så vitt möjligt skall stannas på den

sida av vägen, som överensstämmer med färdriktningen.

Enligt utskottets åsikt tala goda skäl för det i motionen framförda utskottet.

förslaget, att bestämmelserna i förevarande paragraf kompletteras med

föreskrift, att fordon så vitt möjligt skall stannas på den sida av vägen,

som överensstämmer med färdriktningen. Utskottet får därför föreslå,

att en bestämmelse av denna innebörd införes i förevarande författningsrum.

7 § 2 mom.

Detta moment innehåller följande bestämmelser: Föreskrift

I automobils förarsäte må icke flera passagerare taga plats eller gods passagerare i

uppläggas till större myckenhet än att föraren kan intaga en bekväm H automobil

körställning. och å motor
Å

motorcykel må förutom föraren icke färdas mer än en person. I till cykel,

sådant fordon hörande bivagn må ej färdas personer till större antal än

det, för vilket bivagnen är avsedd.

De föreslagna bestämmelserna föranleda icke annan erinran från ut- vtskottet.

skottets sida än att utskottet vill uttala önskviirdheten, att bestämmelsen

i sista punkten gives sådan lydelse, att fullvuxen sidvagnspassagerare

skall hava rätt att medföra ett barn under sex år.

s. 124 Kontrollera mot PDF

Vänster eller

högertrafik.

1927 års

motorfordonssakkunniga.

124 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

9 §.

I denna paragraf, vilken motsvarar 7 § i nuvarande vägtrafikstadga,

innehållas huvudsakligen bestämmelser, avsedda att reglera riktningen för

trafiken vid möte och omkörning. Det föreslås, att vänsterkörning — vid

möte hållande till vänster och vid omkörning åt höger — alltjämt skall

gälla i vårt land.

De sakkunniga hava i denna fråga anfört följande.

Alltsom oftast hava krav på införande av högertrafik i vårt land framförts

från olika håll, framför allt från representanter för automobilismen.

Såsom de förnämsta skälen för en dylik förändring åberopas, dels att snart

hela den civiliserade världen tillämpar högertrafik och dels att ungefär 85 %

eller mer av världens alla automobiler äro byggda för högertrafik. Av

anhängarna av vänstertrafiken framhålles, att ur teoretisk synpunkt vänstertrafik

är den rätta, att även, där vänstertrafik råder, för högertrafik byggda

automobiler utan någon nämnvärd olägenhet kunna användas, något som

ej minst erfarenheten från vårt eget land torde ådagalägga, samt att en

övergång till högertrafik skulle medföra betydande utgifter.

Vilket som är det teoretiskt rätta — vänster- eller högertrafik — torde

kunna lämnas helt å sido. Erfarenheten har visat, att ur trafiksäkerhetssynpunkt

detta spörsmål icke har någon större betydelse. Frågan måste

ses uteslutande ur praktisk synpunkt. Den alltmer starkt ökade motortrafiken

länderna emellan torde förr eller senare komma att nödvändiggöra

att likartade trafikbestämmelser tillämpas över hela världen. För den som

vant sig vid vänstertrafik innebär det en allvarlig fara att vid körning i

sådant land, där högertrafik råder, helt plötsligt nödgas börja tillämpa de

för denna trafik gällande reglerna (och vice versa). Då numera länderna

med vänstertrafik befinna sig i avgjord minoritet, lärer det bliva dessa

länder, som få vidtaga ändring i förevarande hänseende. I Europa tilllämpas

numera vänstertrafik, förutom i Sverige, allenast i Storbritannien,

Irland, Tjeckoslovakiet, Ungern och Österrike (med undantag av Vorarlberg).

Österrike kommer emellertid att övergå till högertrafik fr. o. m. nästa års

ingång.

Däremot kan det ej förnekas, att övergång till ny trafikriktning kommer

att medföra vissa ekonomiska konsekvenser, framför allt örn förändringen

skulle utsträckas att avse även järnvägstrafiken, något som dock icke torde

vara nödvändigt. I Frankrike t. ex., som städse haft högertrafik, tillämpas

vänstertrafik för järnvägarna. Men även örn förändringen endast skulle

gälla annan trafik, medför densamma givetvis ansenliga utgifter. Den tid

och sakkunskap, som stått de sakkunniga till buds, har emellertid icke

medgivit en utredning av spörsmålets ekonomiska sida. De sakkunniga

hava därför — ehuru själva livliga anhängare av högertrafik — icke föreslagit

någon ändring i de f. n. med avseende å trafikriktningen i vårt land

gällande reglerna. De sakkunniga få inskränka sig till att uttala den förhoppningen,

att detta spörsmåls ekonomiska sida, som torde snarast böra

göras till föremål för utredning, icke skall visa sig behöva hindra övergång

till högertrafik i vårt land.

Av de myndigheter, som yttrat sig över förslaget i denna del, ha de

flesta förklarat sig förorda övergång till högertrafik.

s. 125 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 125

För egen del tiar föredragande departementschefen anfört följande.

I vårt land har sedan gammalt, åtminstone från 1700-talet, vänsterregeln

vid all fordonstrafik varit gällande (och formligt lagstadgad till

slutet av 1870-talet). Vid dylikt förhållande torde vid övergång till en

ny trafikregel det icke kunna undvikas, att särskilt å landsbygden viss

osäkerhet, oreda och fara för trafiksäkerheten kommer att följa härav

under de första åren. Såsom de sakkunniga framhållit torde det dock

till följd av den alltmer ökade internationella motortrafiken måhända

visa sig nödvändigt att även vårt land antager den regel, som tillämpas

såväl i våra nordiska grannländer som i större delen av Europa i övrigt.

Jag är därför beredd att tillstyrka de sakkunnigas hemställan, att utredning

snarast igångsättes angående de kostnader, som kunna bliva förenade

med införande av högertrafik i vårt land.

I motionen I: 264 av herr Nylander har hemställts, att riksdagen i skrivelse

till Kungl. Majit ville anhålla örn skyndsam utredning dels beträffande

de kostnader av olika slag, som äro förenade med övergång till

högertrafik, dels beträffande det ur trafiksäkerhetssynpunkt lämpligaste

tillvägagångssättet vid dylik omläggning till högertrafik.

. Jämväl utskottet har funnit erforderligt uttala önskvärdheten, att en

utredning örn övergång till högertrafik i vårt land igångsättes.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anmäla, att vid granskning av de vid ifrågavarande

proposition fogade förslagen till motorfordonsförordning

och vägtrafikstadga riksdagen ej funnit skäl

att mot desamma göra andra erinringar än utskottet

i förevarande utlåtande upptagit, samt

B) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån

de icke kunna anses besvarade genom vad utskottet

ovan under A) hemställt, icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 maj 1930.

På andra lagutskottets vägnar i

Departements
chefen.

Motionen

I: 264.

Utskottet.

K. G. WESTMAN.

s. 126 Kontrollera mot PDF

126

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från lörsta kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Frändén, Österström, Mellén,

Hagman* och Norman;

Irån andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde*, Andersson i

Rasjön, Johansson i Sollefteå, Björnberg, Gardell i Gans, Hedvall och Sandström.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

f

I. Beträffande motorfordonsförordningen.

Vid 2 § 2 mom. i)

1) av herr Mellén, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse:

»Det torde ej kunna förnekas, att införandet av obligatorisk tillförlitlig

hastighetsmätare skulle, såsom departementschefen anfört, medföra

åtskilliga fördelar ifråga örn övervakandet av motorfordonstrafiken.

Dessa fördelar böra icke underskattas. För ett rätt bedömande av en bilolycka

och dess orsaker förutsattes, att alla omständigheter, som kunnat

bidraga till olyckan, fullt klarläggas. Erfarenheten har ådagalagt, att

alltför stor hastighet uteslutande förorsakat eller bidragit till ett flertal

olyckor. Det är följaktligen av synnerlig vikt, att i varje fall så fullständig

och tillförlitlig utredning som möjligt förebringas jämväl i fråga

om den hastighet, varmed den eller de bilar, som varit med örn olyckan,

vid tillfället framdrivits. I detta avseende skulle en fullt tillförlitlig

hastighetsmätare vara domstolarna till oerhört gagn. Parters och vittnens

uppgifter härutinnan hava visat sig vara till den grad svävande och

olika, att de ej utgöra någon säker grund att bygga på. Mätaren skulle

jämväl vara ett gott stöd och till stor lättnad vid kontroll av de i förordningen

i trafiksäkerhetens intresse stadgade hastighetsbestämmelsernas

efterlevnad, särskilt i fråga örn varsamhet vid slirigt väglag, vid

möte och omkörning, i kurvor och vägkorsningar m. m. Tillsynen av

motortrafiken skulle även i hög grad förbilligas genom mätaren. Hastighetsmätaren

torde dessutom bliva ett lugnande, återhållande och uppfostrande

medel för förtärande motorförare. I jämförelse med nu framlagda

synpunkter synes det utskottet, som örn de skäl, de sakkunniga och

motionärerna framhållit mot den föreslagna bestämmelsen örn hastighetsmätaren

icke vore av den art, att åt dem bör skänkas avgörande be
-

s. 127 Kontrollera mot PDF

127

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

ty delse i frågan. Ett obligatoriskt införande av mätare kan naturligen

ej komma i fråga, förrän en sådan uppfunnits, som visat sig vara fullt

rättvisande och driftsäker och kan till rimligt pris erhållas. Det synes

utskottet som örn varje lojal motorförare med glädje borde hälsa den

föreslagna mätarens tillkomst, då han därigenom beredes möjlighet att

i fall av åtal eller eljest värja sig mot ohemula påståenden om våldsam

och för hastig framfart.

Utskottet får för den skull förorda, att den föreslagna bestämmelsen

bibehålies.»

2) av herr Magnusson i Kalmar, som i huvudsak instämt i den av herr

Mellén avgivna reservationen.

Vid 10 § 3 morn.

av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman, Norman, Gardell

i Gans och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande bort hava

följande lydelse:

»Syftet med bestämmelsen i detta moment är att förhindra att automobil,

som av ägare användes, för undvikande av skatt avföres ur registret.

Skatt å automobil utgår efter automobils tjänstevikt.

Kostnaden för automobils avförande ur registret och återinförande

däri utgör — frånsett den ifrågavarande särskilda avgiften — i flertalet

fall 40 kronor, varav 22 kronor tillfalla statsverket. Denna avgift är i

och för sig så stor, att det endast för ägare av tyngre automobiler kan

hava fördel örn den särskilda avgiften borttages. Ett genomförande av

motionärernas förslag skulle nämligen innebära, att den som t. ex. vill

avföra en automobil av märket Duesemberg för en tid av fyra månader

betalar en avgift av 40 kronor i stället för en skatt av ungefär 87 kronor,

och alltså skulle inbespara 47 kronor, under det att den som vill avföra

en automobil av märkena Chevrolet och Ford skulle betala en avgift av

40 kronor i stället för en skatt av 25 kronor och alltså förlora 15 kronor.

För automobilskatten ater skulle ett genomförande av motionärernas

förslag innebära en väsentlig minskning av skattebeloppet, alldenstund

anledning finnes att antaga, att automobilfirmor och innehavare av lyxautomobiler

skola finna det förmånligt att för tid, då automobilerna icke

användas, i stor utsträckning låta avföra dem ur registret.

Härtill komma de svårigheter ur kontrollsynpunkt, som ett slopande

av avgiften uppenbarligen skulle medföra.

Utskottet har därför icke funnit tillrådligt att förorda motionärernas

förslag.»

s. 128 Kontrollera mot PDF

128 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Vid 15 § 3 mom.

1) av herrar Westman, Linder, Frändén, Mellén, Hagman, Magnusson

i Skövde, Gardell i Gans och Sandström, som ansett att utskottets yttrande

under punkt 1 bort erhålla följande lydelse:

1. Numera torde---avsedda syftet.

Det förslag, som framlägges i motionerna 1:262 och 11:430, ansluter

sig nära till det straffstadgande, som ingick i det vid 1928 års riksdag

framförda förslaget till lag angående fylleri m. m., vilket förslag icke

vann riksdagens bifall. I sitt utlåtande över nämnda lagförslag anförde

första lagutskottet (nr 24/1928) allvarliga betänkligheter. Första lagutskottet

yttrade bland annat:

I det anförda uttrycket »så påverkad att han kan antagas ej äga nödigt

herravälde över sina handlingar» ville utskottet jämväl fästa uppmärksamheten

å ordet »antaga». Ansvar kunde alltså ådömas blott på

ett antagande, att den ifrågavarande sinnesförfattningen vore förhanden.

Med en dylik avfattning av stadgandet syntes alltför stort utrymme

vara lämnat åt den enskilde domarens uppfattning, och fara för

rättsosäkerhet och godtycke torde icke vara helt utesluten. En ledamot

av lagrådet hade ock för sin del föreslagit en lydelse av stadgandet,

enligt vilken det skulle heta »så påverkad, att det kan tagas för visst,

att han saknar nödigt herravälde över sina handlingar». Med en dylik

lydelse — yttrade denne ledamot vidare — »vore också satt en gräns för

straffbarheten, som kunde garantera en från mer eller mindre subjektiva

antaganden och uppfattningar frigjord och något så när likformig

lagtillämpning». Anmärkas kunde ock, att den danska lagstiftningen,

vilken syntes hava tjänat till förebild för det framlagda förslagets

beskrivning å berusningsgraden, för straffbarhet krävde, att den tilltalade

»är berusad eller så påverkad av spritdrycker, att han saknar nödigt

herravälde över sina handlingar».

Under åberopande av dessa invändningar anser sig utskottet ej kunna

tillstyrka bifall till de ifrågavarande motionerna.

Utskottet finner det för sin del önskligt, att de bestämmelser, som införas

i motorfordonsförordningen, drabba ej blott den förare, som under

en färd med motorfordon befinnes vara av starka drycker synbart berörd,

utan jämväl den förare, som — ehuru detta ej förmärkes genom

det sätt, på vilket motorfordonet framföres — genom alkoholförtäring

förlorat nödigt herravälde över sina handlingar.

I syfte att detta skall utmärkas på tydligare sätt än vad i propositionen

skett anser utskottet, att första punkten i förevarande moment bör

erhålla ändrad avfattning i följande del:

»Har förare vid färd med automobil i något för trafiksäkerheten väsentligt

hänseende allvarligen åsidosatt honom såsom förare åliggande

förpliktelser eller varit synbarligen berörd av starka drycker eller eljest

så påverkad därav, att han icke ägt det herravälde över sina handlingar,

s. 129 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34, 129

att lian kunnat på ett tillfredsställande sätt föra automobilen, eller har

.förare eljest ådagalagt sådana egenskaper, att han icke hör betros att

föra automobil, skall---detsamma.»

2) av herrar Frändén och Sandström, vilka i fråga örn utskottets yttrande

under punkt 4 anfört följande:

»Utskottet har i sitt yttrande över § 15 mom. 3 angående tiden för indragning

av körkort uttalat sig för, att förseelse, föranledd av alkoholförtäring,

alltid skulle medföra körkortets förlust under en tid av minst

sex månader. Då vi hålla före, att en dylik bestämmelse är väl rigorös

och ägnad att i vissa fall motverka ett snabbt beivrande av onykterhet

vid ratten, anse vi, att utskottet bort tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag rörande

tiden för körkortsindragning i sin helhet.

Vi vilja således påyrka, att den del av nämnda yttrandes fjärde punkt,

som börjar med orden ’i propositionen föreslås, att etc.’ måtte erhålla

följande lydelse:

''Emot kungl, propositionens förslag, att indragningarna av körkort

skola avse en tid av minst två månader och högst två år, har utskottet

intet att erinra. Utskottet vill alltså avstyrka det i motionerna 1:262

och II: 430 framställda yrkandet att körkort alltid skall indragas för

en tid av minst sex månader, då förseelse begåtts mot stadgandena angående

nykterhet’.»

Vid 17 §

av herr Mellén, som ansett, att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse:

»Ifrågavarande paragraf saknar bestämmelse för det fall att till enskild

väg finnas flera ägare eller flera nyttjanderättshavare. Frånvaron

av dylik bestämmelse har, såsom motionärerna framhållit, vållat stora

obehag, tvister och förluster. Frågan är av stor praktisk betydelse. För

närvarande kan ägare till en mindre sträcka av en för flera gemensam

utfartsväg stänga hela vägen för automobiltrafik genom vägran att upplåta

vägen för dylik trafik.

Utskottet vill därför föreslå, att på lämplig plats i denna paragraf eller

uti särskild paragraf införes en bestämmelse av i huvudsak följande

innehåll:

’År enskild väg utfartsväg eller eljest till stadigvarande nytta för två

eller flera fastigheter såsom för skogskörsler eller eljest, må ej vägen

till någon del avstängas från automobiltrafik, därest ej alla, som äga

rätt att nyttja vägen, därom äro ense.

Påstår någon, som äger rätt till vägen, att densammas upplåtande

för dylik trafik skulle för honom medföra avsevärt men, förordnar länsBihang

till riksdagens protokoll 1930. .9 saini. 2 avd. 28 haft. (Nr 3 i.) 9

s. 130 Kontrollera mot PDF

130 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

styrelsen efter ansökan oell undersökning om, när och under vilka villkor

vägen må med bil befaras’.»

Vid 18 §

1) av herrar Linder, Almkvist, Österström, Hagman, Norman, Johansson

i Sollefteå, Björnberg och Sandström, som ansett, att utskottets yttrande

bort hava följande lydelse:

»Den av Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen örn en maximihastighet

av 65 kilometer i timmen för vanliga bilar och motorcyklar å landsvägar

kan utskottet icke förorda. Av den i ärendet förebragta utredningen

framgår, att erfarenheten visat, att olyckor mera sällan inträffa

å öppna, fria och lätt överskådliga vägar, under det att flertalet tima å

krokiga och slingrande vägar. Å sådana kan det vara fullkomligt oförsvarligt

att färdas fram med en hastighet, som närmar sig den föreslagna

maximihastigheten, vilken i verkligheten mera torde komma att

verka som bestämmelse örn normalfart.

Allt eftersom klarare insikt vunnits därom, att det främst är de farliga

situationerna, som böra göras till föremål för lagstiftarens reglerande

ingripande, har utvecklingen på detta område gått i riktning mot

borttagande av maximigränsen i öppen terräng. I de länder, som helt

eller delvis hävt bestämmelserna örn sådan gräns (Belgien, Frankrike,

Italien, Holland, Spanien, Tyskland, Ungern m. fl.) visar den hittills

vunna erfarenheten, att åtgärden lett till ökad trafiksäkerhet.

De svenska sakkunniga lia också funnit tiden nu vara inne för att även

i vårt land slopa absoluta hastighetstal för trafiken med vanliga personbilar

och motorcyklar å landsbygden.

Utskottet delar de sakkunnigas uppfattning därom, att hastigheten

städse skall anpassas efter vad vid varje tillfälle behörig hänsyn till

trafiksäkerheten kräver och nödig hänsyn bjuder. Detta är en regel,

som tvivelsutan skall bidraga till att skärpa förarens uppmärksamhet

och öka hans ansvarskänsla.

Då denna regel förbindes med den redan i gällande lagstiftning intagna

föreskriften örn att automobil ''ingenstädes må framföras med större

hastighet, än att automobilen under alla omständigheter kan stannas

innan kortare sträcka tillryggalagts än en tredjedel av den framförvarande

överskådliga och fria delen av körbanan’, har enligt utskottets mening

tillfredsställande bestämmelser givits till förekommande av att

automobiler framföras med en för trafiksäkerheten äventyrlig hastighet.

Denna relativa garanti äventyras, enligt utskottets mening, genom in

förandet i förevarande paragraf av en maximihastighet av 65 kilometer

i timmen. Många förare komma nämligen att anse sig ha uppfyllt ali

rättfärdighet, så snart de hållit sig inom den av lagen medgivna hastigheten,

trots att en vida lägre fart vid många tillfällen ur säkerhetssynpunkt

är av förhållandena påkallad.

s. 131 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 131

På grund av det anförda föreslår utskottet, att ur 18 § 2 mom. måtte

uteslutas första stycket, som lyder: ''Körhastiglieten för automobil må

aldrig överstiga 65 kilometer i timmer.’

I övrigt föranleder nu nämnda paragraf ingen erinran från utskottets

sida.»

2) av herrar Frändén, Mellén, Magnusson i Kalmar och Andersson i

Rasjön, som beträffande hastighetsbestämmelserna ansett, att utskottet

bort förorda bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

Vid 42 §

av herr Mellén, som ansett att utskottets yttrande bort hava följande

lydelse:

»Den ifrågavarande bestämmelsen uti 21 § 10 mom. första stycket klen

ren ordningsföreskrift, som riksdagen såväl 1923 som 1926 vägrat att

borttaga. Bestämmelsen kan i många fall vara polismyndigheten till

nytta, särskilt ifråga örn identifieringen av den vid ratten sittande och

för att förhindra denne att örn sig själv lämna vilseledande uppgifter.

Med anledning härav och med hänsyn till den ringa olägenhet tillvaron

av bestämmelsen medför för den motorförande allmänheten synes det

utskottet, att motionärerna icke anfört tillräckliga skäl för bestämmelsens

borttagande.»

II. Beträffande vägtrafikstadgan.

Vid 5 §

1) av herr Magnusson i Kalmar, som ansett, att utskottet bort förorda

bifall till Kungl. Maj:ts proposition oförändrad.

2) av herrar Frändén och Gardell i Gans, som ansett, att 5 § andra

stycket i vägtrafikstadgan bör erhålla följande lydelse:

»Därest sådant finnes av behovet uppenbarligen påkallat, må länsstyrelse

beträffande viss väg med livlig trafik förordna, att å med dragare

förspänt fordon, som under mörker framföres å vägen, skall föras

antingen tänd lykta så anbragt, att ljuset är synligt på avstånd såväl

framifrån som bakifrån, eller ock reflexanordningar, som vid belysning

återkastar sken såväl framåt som bakåt. Lykta och reflexanordningar

skola visa vitt ljus framåt och rött ljus bakåt. Sådant förordnande,

sorn ej må avse med dragare förspänt ofjädrat arbetsåkdon, må innehålla

de undantag, länsstyrelsen finner erforderliga, och skall kungöras samt, i

den ordning länsstyrelsen bestämmer, tillkännagivas medelst anslag å

eller invid vägen.»

s. 132 Kontrollera mot PDF

132

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Innehållsförteckning.

Sid.

Propositionens författningstext:

Motorfordonsförordningen................................................................................... 1

Vägtrafikstadgan ................................................................................................ 38

Förteckning å motionerna........................................................................................ 44

Utskottets allmänna uttalande ............................................................................... 45

Förslaget till motorfordonsförordning:

Hastighetsmätare ................................................................................................ 46

Överbesiktningsman ............................................................................................ 48

Typbesiktning .................................................................................................... 50

Flygande besiktning............................................................................................ 53

Besiktningsskylt................................................................................................... 56

Särskild avgift för tillfälligt avförande av automobil ur registret................ 57

Förära tbildningen............................................................................................... 59

Kroppsliga fordringar för körkorts erhållande............................................... 59

Läkarundersökningens beskaffenhet och läkarintygets innehåll .................... 62

Intyg örn nykterhet m. m................................................................................. 63

Krav på förares kännedom om rusdryckernas inverkan å trafiksäkerheten 69

Förarnas förhållande till alkoholhaltiga drycker ........................................... 73

Rätten att befara enskilda vägar med automobil............................................ 88

Högsta tillåtna hastighet för vanlig personautomobil å landsbygden............ 91

Högsta tillåtna hastighet för vanlig personautomobil inom tättbebyggt

samhälle.......................................................................................................... 95

Högsta tillåtna hastighet för personomnibusar och lastvagnar .................... 95

Rökningsförbud i visst fall................................................................................ 99

Viss bestämmelse örn körning vid smutsigt väglag...................................... 99

Bromsningssystem vid släpvagnar ................................................................... 100

Yrkesmässig trafik ........................................................................................ 100

Maximiarbetstid för förare i yrkesmässig trafik ........................................... 103

Särskilt utmärkelsetecken för automobil i yrkesmässig trafik .................... 106

Skyldighet vid linjetrafik att befordra post ................................................... 106

Straffbestämmelsernas sammanförande till en särskild lag............................ 112

Ansvar för förande av motorfordon i ett av starka drycker påverkat tillstånd

............................................................................................................... 115

Ansvar för underlåtenhet att medföra körkort .............................................. 115

Straff för åsidosättande av arbetstidsbestämmelserna .................................... 117

Forum i trafikmål ............................................................................................ 117

Förslaget till vägtrafikstadga:

Signalapparater å fordon................................................................................... 119

Belvsningsanordningar å fordon........................................................................ 119

Bestämmelser örn lämnande av fordon å väg ................................................ 123

Föreskrift om antal passagerare i automobil och å motorcykel ................ 123

Vänster eller högertrafik................................................................................... 124

Utskottets hemställan................................................................................................ 125

Reservationer............................................................................................................ 126

801726. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:359 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. May.ts proposition med förslag till motorfordonsförordning m. m., dels ock i ämnet väckta motioner. a1 i texten