Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen dea 2 juni 1916 om skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner.

1930-05-20 · 30 sidor, varav 29 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 29 av 30 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:39, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen dea 2 juni 1916 om skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 20 maj 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj.ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen dea 2

juni 1916 om skyddskoppympning, dels ock i ämnet väckta

motioner.

Genom en den 18 mars 1930 till riksdagen avlämnad proposition, nr 213, vilken

hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl.

Majit, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över socialärenden, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag

till lag örn ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

örn skyddskoppympning.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling förehaft

följande inom riksdagen väckta motioner, nämligen i första kammaren nr 159

av herr Björck, nr 196 av herr Rosén och nr 318 av herr Bjurström m. fl. samt i

andra kammaren nr 513 av herr Olsson i Mora m. fl.

I motionen I: 159 av herr Björck har hemställts, att riksdagen ville besluta,

att § »4» mom. 3 av lagen örn skyddskoppympning den 2 juni 1916 skall erhålla

följande ändrade lydelse:

»Säger sig någon, som är ansvarig för barns befordran till ympning enligt 2 §,

hysa farhåga för att ympningen skall för barnet medföra ohälsa som ej är blott

tillfällig, må barnet efter framställning, som skall ingivas till medicinalstyrelsen,

undantagas från ympning enligt nämnda paragraf.

Kinner medicinalstyrelsen vid prövning av ansökning, varom här är fråga,

sådana skäl icke vara förebragta, att undantagande från ympning må meddelas,

skall ärendet underställas Kungl. Maj :ts prövning.»

Av herr Bosén har i motionen I: 196 yrkats, att riksdagen måtte besluta, att

bestämmelserna i § 3, punkterna a) och b) i lagen örn skyddskoppympning upphävas,

varigenom den nu påbjudna revaccinationen för fast anställt manskap vid

hären och marinen samt av värnpliktiga kommer att upphöra.

Slutligen har i motionerna I: 318 av herr Bjurström m. fl. och II: 513 av herr

Olsson i Mora m. fl., vilka motioner äro likalydande, hemställts, att riksdagen

med bifall till Kungl. Maj:ts proposition nr 213 måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Majit anhålla örn en allsidig och förutsättningslös utredning, huruvida

och i vad mån utan äventyrande av folkhälsan ytterligare lättnader i vaccina
Bihang

till riksdagens protokoll 1980. 9 sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 39.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Propositionen

tionstvånget må kunna genomföras och örn möjligheten av det nuvarande allmänna

ympningstvångets upphävande samt därefter för riksdagen framlägga de

förslag, vartill denna utredning kan giva anledning.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för det av Kungl. Maj :t framlagda

förslaget, tillåter sig utskottet att hänvisa till propositionen; och får utskottet

i fråga örn vad motionärerna anfört till stöd för sina yrkanden hänvisa till

motionerna.

I den ordning, § 46 riksdagsordningen föreskriver, har utskottet begärt yttranden

av medicinalstyrelsen över motionen I: 159, och av medicinalstyrelsen, arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse och marinöverläkaren över motionen I: 196.

I propositionen lämnas redogörelse för de omfattande undersökningar, som

medicinalstyrelsen under fjolåret företagit beträffande skyddskoppympningens

komplikationer i vårt land. Denna undersökning hade föranletts närmast därav,

att sjukliga tillstånd i det centrala nervsystemet, tydande på en inflammationsprocess

i hjärna och ryggmärgen (s. k. postvaccinal encephalitis) uppträtt i

anslutning till skyddskoppympningen, företrädesvis i England och Holland.

Medicinalstyrelsen har i denna fråga haft överläggningar med representanter för

medicinalförvaltningarna i Danmark och Norge vid en konferens i Stockholm i

september 1929 och tillsammans med dessa utgivit en kommuniké, vari anförts

bl. a. följande. Konferensen vore ense därom, att det vore den allmänna vaccinationen

i barnaåldern, som varit och allt fortfarande vore det verksamma

skyddsmedlet mot smittkopporna. Något annat skydd häremot vore icke känt

och hade konferensen sålunda funnit erfarenheterna rörande vaccinationen icke

böra för närvarande föranleda förändringar i nu gällande grundbestämmelser

rörande skyddskoppympningen.

Med anledning av de gjorda erfarenheterna har medicinalstyrelsen i skrivelse

till Kungl. Majit den 20 februari 1920 förordat vissa lindringar i vaccinationstvånget.

Styrelsen har sålunda föreslagit dels tillfälligt upphävande under vissa

omständigheter av vaccinationstvånget, dels vissa ändringar i reglerna rörande

undantagande från ympning. Kungl. Majit har i huvudsak biträtt medicinalstyrelsens

förslag.

I 5 § har sålunda som ett fjärde moment införts bestämmelse örn rätt för

Konungen att för viss tid och i viss omfattning sätta den annars gällande ympningsplikten

ur kraft. Gällande lag lämnar nämligen icke möjlighet att tillfälligt

inställa vaccinationen, örn t. ex. fall av postvaccinal encephalitis skulle uppstå

eller befaras kunna uppstå.

Ovannämnda lagändring i 5 § har föranlett vissa jämkningar beträffande

andra stadganden i lagen.

Enligt bestämmelse i 5 § 2 mom. andra stycket gäller undantagande från

ympning ett år i sänder. I propositionen föreslås, att denna rätt skall kunna

avse tre år. Vidare föreslås, att medicinalstyrelsen skall erhålla tillstånd att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

i sådana fall, då kroniska lidanden oell konstitutionella tillstånd lios barn föranlett

undantagande för tre år, för framtiden undantaga barnet från ympning

enligt 2 §.

Enligt 5 § 3 mom. skall ansökan örn anstånd med ympning göras senast under

det kalenderår, då barnet fyller 5 år. I propositionen föreslås, att denna tidpunkt

skall framflyttas till det kalenderår, då barnet fyller 7 år.

Slutligen har i 11 § 1 mom. verkställts en formell omredigering för att möjliggöra,

att undersökning rörande eventuella komplikationer, som verkställes

utan att avvakta besiktningsmöte, skall anses som besiktning i lagens mening.

Det torde icke kunna bestridas, att man genom skyddskoppympningen erhållit Utskottet.

ett kraftigt medel i kampen mot infektion av smittkoppor. Att vaccinationen

uppskattas såsom ett utomordentligt profylaktiskt skyddsmedel framgår med

tydlighet därav, att efter världskrigets slut, då ett allvarligt smittkoppshot förelåg,

icke mindre än 18 stater inom och utom Europa antogo lag örn obligatorisk

vaccination. För närvarande är obligatorisk vaccination påbjuden i 20 europeiska

och 21 utomeuropeiska länder. Såsom belysande för den obligatoriska

skyddskoppympningens värde som kampmedel mot smittkopporna har i litteraturen

erinrats örn epidemierna i Schweiz och England. I Schweiz uppträdde

under åren 1921—1925 en smittkoppsepidemi, som praktiskt taget hemsökte

allenast de tysktalande kantonerna, där ympningstvånget var avskaffat, under

det att de fransk- och italiensktalande kantonerna, där ympningstvång förefanns,

gingo fria. Bekämpandet av denna epidemi kostade schweiziska staten över 2

millioner guldfrancs. England, där en vidsträckt s. k. samvetsklausul förefinnes,

hemsökes sedan 1922 av en utbredd smittkoppsepidemi. År 1927 förekommo

i detta land över 14,000 fall, och man har där intill november 1929 nödgats

bygga 331 särskilda epidemisjukhus för smittkoppspatienter. Irland åter, där

ympningstvång finnes, är smittfritt.

Med hänsyn till vaccinationens värde som skyddsmedel mot en förödande farsot

synas bestämmelser om obligatorisk vaccinering icke kunna helt och hållet

undvaras i vårt land. Det allmännas intresse torde sålunda kräva, att personer

i yrken, som äro särskilt utsatta för smittofara, såsom läkare, sjukhuspersonal

och sjömän, underkastas obligatorisk vaccination. Å andra sidan har erfarenheten

givit vid handen, att det icke är nödvändigt för att smittkoppsepidemier

skola förhindras vinna insteg i ett land, att samtliga dess invånare ständigt genom

vaccination hållas immuna mot smittämnet. Särskilt i vår tid med dess ökade

möjligheter till snabb isolering av smittade och förmåga att organisera en beredskap,

som hastigt kan mobiliseras vid epidemifara, torde det utan att äventyra

folkhälsan kunna förekomma, att en viss procent av befolkningen icke genom

vaccination skyddats mot smittkoppor. Ett sådant förhållande råder som bekant

för närvarande i vårt land, delvis i strid mot gällande lag. Emellertid föreligger

icke någon utredning, som utvisar, huru stor del av vårt folk inom olika åldersklasser,

som kan anses vara mottaglig för koppsmitta. Ej heller har försök gjorts

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

att med användande av erfarenheterna från främmande länder och efter andra

grunder söka bestämma, hur högt den mot smittofara oskyddade procenten av

befolkningen må kunna stiga utan att samhällets intresse att vara befriat från

smittkoppsepidemi sättes på spel.

Då vissa obehag och risker, låt vara i våra dagar långt mindre än förr, äro

förenade med vaccinationen, synes man icke kunna lämna den åsikten obeaktad,

att samhället under tider, då epidemi icke råder, så långt lämpligen kan ske bör

inskränka utkrävandet av obligatorisk vaccinering.

Främst framställer sig härvid frågan, huruvida ökade möjligheter böra beredas

för målsman att erhålla frihet från den i 2 § stadgade skyldigheten att låta ympa

barn och huruvida andra och lämpligare former böra föreskrivas för ingivande

och behandling av målsmans ansökan i sådant ärende. I detta sammanhang

torde även böra upptagas spörsmålet örn vidtagande av åtgärder för att sprida

ökad allsidig och tillförlitlig upplysning i vaccinationsfrågan.

Likaså torde böra utredas, huruvida vissa lättnader kunna medgivas ifråga

örn den i 3 § punkterna a) och b) föreskrivna obligatoriska revaccinationen av

fast anställda och värnpliktiga.

Utskottet vill därför föreslå, att utredning verkställes, huruvida och i vilken

mån utan äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt 2 §

och 3 § a) och b) må kunna medgivas i större utsträckning än för närvarande

är fallet. Vid denna utredning, som enligt utskottets mening bör vara

allsidig och förutsättningslös, synes det vara lämpligt att även lekmän medverka.

Under hänvisning till den förut lämnade redogörelsen för propositionens

innehåll vill utskottet i huvudsak tillstyrka de ändringar i lagen örn skyddskoppympning,

som föreslagits i propositionen. Utskottet har emellertid funnit

sig böra föreslå, att den tid, inom vilken ansökan enligt 5 § 3 mom. skall

ingivas, bör sättas till det kalenderår, då barnet fyller nio år, alldenstund

frågan örn vaccination i en del fall icke tidigare blir aktuell.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin

del antaga följande

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

5

{Kungl. Majds proposition)

(Utsicottets förslag)

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 (nr 180)

om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att 2, 5, 11 och 16 §§ i lagen den 2 juni 1916 örn

skyddskoppympning skola, de tre förstnämnda lagrummen sådana de lyda

enligt lag den 7 maj 1926 (nr 97), i nedan angivna delar erhålla följande

ändrade lydelse:

2 §■

Barn------— -— ------— •— -— -—------år.

Är på grund av förordnande, som i 5 § 4 mom. sägs, ympningsplikt enligt

nästföregående stycke icke gällande å barnets boningsort under det år, då

ympning enligt vad ovan sagts senast skall äga rum, eller under någon del

av nämnda år, må med ympningen anstå till året efter det, då ympningsplikt

åter inträdde med avseende å barnet.

5 §•

1 mom. Ympningsplikt----------skyddskoppympning.

2 mom. Från skyddskoppympning skall den undantagas, som vederbörande

ympare finner till följd av sjukdom eller sjukdomsanlag eller allmän

svaghet kunna komma att erhålla men av ympningen eller beträffande

vilken i sådant hänseende företes intyg av tjänsteläkare.

Föreligger enligt ymparens mening på grund av sjukdomsfall i den ympningspliktiges

omgivning anledning antaga, att hälsofara för annan skulle

uppstå genom ympningen, må ock undantagande från ympning medgivas.

Undantagande medgives i fråga örn ympningsplikt enligt 3 § a), b) eller

c) eller 4 § tredje stycket av vederbörande chef, i fråga om ympningsplikt

enligt 3 § e) av direktören för anstalten samt eljest av vederbörande ympare

och skall avse viss tid, högst tre år i sänder. Örn efter utgången av den

tid, för vilken undantagande medgivits, ympningsplikt föreligger och förlängt

undantagande från ympning sökes, skall prövning av ympare ånyo företagas

eller nytt läkarintyg företes örn förhållande, som förut nämnts. Har harn

under en tid av minst tre år varit jämlikt första stycket undantaget från

ympning och kan det av anledning, som där sägs, fortfarande antagas erhålla

men av ympningen, må dock medicinalstyrelsen efter framställning av

den, som är ansvarig för barnets befordran till ympning, för framtiden undantaga

barnet från ympning enligt 2 §.

3 mom. Säger — -----------------paragraf.

Den, som av nu nämnd anledning Ben, som av nu nämnd anledning

vill hava barn undantaget från ymp- vill hava harn undantaget från ympning,

gore skriftligen ansökning där- ning, gore skriftligen ansökning där
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

(Kungl. Maj:ts proposition)

om hos medicinalstyrelsen senast under

det kalenderår, då barnet fyller sju år.

Innan ansökningen göres, åligger det

sökanden att personligen inställa sig i

Stockholm inför Överståthållarämbetet,

i annan stad inför magistraten och på

landet hos landsfiskalen i orten samt

förebringa utredning angående skälen

för sina betänkligheter mot ympningen.

Protokoll skall föras över vad vid

sökandens inställelse förekommit, och

har sökanden att vid sin ansökning

foga utdrag av detta protokoll.

(Utskottets förslag)

örn hos medicinalstyrelsen senast under

det kalenderår, då barnet fyller nio

år. Innan ansökningen göres, åligger

det sökanden att personligen inställa

sig i Stockholm inför Överståthållarämbetet,

i annan stad inför magistraten

och på landet hos landsfiskalen i

orten samt förebringa utredning angående

skälen för sina betänkligheter

mot ympningen. Protokoll skall föras

över vad vid sökandens inställelse förekommit,

och har sökanden att vid

sin ansökning foga utdrag av detta

protokoll.

Finnér -—■ -— — — — — — — — — — — prövning.

4 mom. Vid inträffad eller hotande epidemi av annan sjukdom än smittkoppor

eller då så eljest prövas nödvändigt ur hälsovårdssynpunkt, åge

Konungen förordna, att ympningsplikt enligt 2 § första stycket skall under

viss bestämd tid icke vara gällande beträffande landet i dess helhet eller

viss del därav samt att ympningsplikt enligt 3 § a), b) och e) skall under

sådan tid föreligga allenast i den omfattning Konungen bestämmer.

11 §.

1 mom. Efter undergången ympning skall den ympade besiktigas; dock

är den som på grund av stadgandet i 4 § undergått ympning befriad från

besiktning.

Besiktning — —- — -—-----------—■ — — ympningen.

2 mom. Visar-----------—- -—■ -------rum.

3 mom. Det---------------------bok.

16 §.

1 mom. I allmän eller enskild skola eller läro- eller uppfostringsanstalt

må icke till undervisning eller vård mottagas lärjunge, som icke undergått

skyddskoppympning. Vad nu stadgats äger dock icke tillämpning, där lärjungen

jämlikt 5 § 1, 2 eller 3 mom. är från ympning undantagen eller där

på grund av förordnande, som i 5 § 4 mom. sägs, ympningsplikt enligt 2 §

första stycket vid tiden för mottagandet icke föreligger eller under någon

del av löpande och nästföregående kalenderår icke förelegat å lärjungens

boningsort eller å den ort, där skolan eller anstalten är belägen. Ej heller må

lärjunge förmenas inträde i folkskola, dövstumskola eller anstalt för blinda

eller för sinnesslöa på grund av att han icke undergått skyddskoppympning,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

7

{Kungl. Maj:ts proposition) {Utskottets förslag)

eller intagande i uppfostringsanstalt efter domstols förordnande av sådan

grund förvägras.

2 mom. När------— —---—--skyddskoppympning.

3 mom. Sist — — — verkställes. Föreligger vid den tidpunkt, då anmaning

enligt vad nu sagts skall ske, på grund av förordnande, som i 5 §

4 mom. sägs, icke ympningsplikt enligt 2 § första stycket å den ort, där

skolan eller anstalten är belägen, skall anmaning äga rum inom en månad

från början av den termin, som följer närmast efter det nämnda förordnande

uppkört att gälla.

Skolrådet--------— — —-------uppehållsort.

4 mom. Efter —---------------—• — -—■ — rum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt å densamma

tecknad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling.

B) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majk hemställa,

att Kungl. Majk måtte låta verkställa en allsidig och

förutsättningslös utredning, huruvida och i vilken mån utan

äventyrande av folkhälsan undantag från ympning enligt

2 § och 3 § a) och b) må kunna medgivas i större utsträckning

än för närvarande är fallet, samt för riksdagen framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

C) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke

kunna anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt,

icke måtte föranleda till någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 20 maj 1930.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, Almkvist, Frändén, Mellén*,

Petrén, Granström och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Johanson i Hallagården,

Johansson i Sollefteå, Björnberg*, Aronson*, Sandström och Osberg*.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Reservationer

I. Beträffande utskottets hemställan under A)

av herrar Westman, Frändén, Mellén och Sandström, vilka ansett, att utskottet

bort hemställa, att förevarande proposition måtte bifallas av riksdagen, och att

sista stycket i motiveringen måtte i nedan angivna del erhålla följande ändrade

lydelse:

»Under hänvisning---■ — ---i propositionen. Inom utskottet har

framställts förslag, att den tid, inom vilken ansökan enligt 5 § 3 mom. skall

ingivas, bör sättas till det kalenderår, då barnet fyller nio år. Med hänsyn till

de svårigheter, som på grund av stadgandena i 2 och 16 §§ skulle uppstå vid

tillämpningen av en sådan bestämmelse, kan utskottet icke förorda densamma.»

II. Beträffande utskottets hemställan under B) och C)

av herr Mellén, som ansett, att utskottet bort avstyrka bifall till de i ämnet

väckta motionerna.

III. Beträffande utskottets hemställan under A)—C)

av herrar Petrén, Norman och Magnusson i Kalmar, vilka ansett, att utskottets

yttrande bort hava följande lydelse:

»Det torde icke kunna-------ympningstvång finnes, är smittfritt.

Med hänsyn till vaccinationens värde som skyddsmedel mot en förödande farsot

torde generella bestämmelser örn obligatorisk vaccination icke kunna undvaras

i vårt land. Emellertid synes det kunna ifrågasättas, örn det undantag

från vaccinationsplikten rörande barn, vilket innehålles i 5 § 3 mom. i lagen örn

skyddskoppympning, icke är alltför begränsat. Uti den av hr Bjurström m. fl.

i första kammaren och av hr Olsson i Mora m. fl. i andra kammaren väckta

motionen äro omständigheter anförda, som synas tala för att det i samvetsfrihetens

intresse genomföres en sådan utvidgning av det i nämnda lagrum angivna

dispensförfarandet, att undantag från den allmänna vaccinationsplikten beträffande

barn må kunna ske, även örn vederbörandes farhåga för att ympningen

skall för hans barn medföra ohälsa, som ej blott tillfällig är, icke har sin grund

i hans personliga erfarenhet av något dylikt fall. I den av hr Björck väckta motionen

har, som ovan nämnts, yrkats på antagandet av ändring uti dylik riktning

av gällande bestämmelser. Utskottet anser sig emellertid icke kunna tillstyrka

företagandet av en ändring i 5 § 3 morn. utan föregående närmare utredning

angående lämpligaste avfattningen av en samvetsklausul, däri inbegripet

formerna för ingivande och behandling av målsmans ansökan örn befrielse på

grund av samvetsbetänkligheter. I detta sammanhang torde emellertid även böra

upptagas spörsmålet örn vidtagande av åtgärder för att sprida ökad allsidig och

tillförlitlig upplysning i vaccinationsfrågan.

Under hänvisning till

tidigare blir aktuell.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

9

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen, med förklarande att ifrågavarande proposition

ej kunnat i oförändrat skick antagas, måtte för sin del

antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni

1916 (nr 180) om skyddskoppympning.

Härigenom förordnas, att-----—-----

-— --------i Svensk författningssamling.

B) att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,

att Kungl. Maj :t måtte låta verkställa utredning, i vilken mån

utvidgning av det i 5 § 3 mom. medgivna dispensförfarandet

lämpligen må kunna företagas, samt för 1931 års riksdag framlägga

det förslag, vartill utredningen kan föranleda; samt

C) att de i ämnet väckta motionerna, i den mån de icke kunna

anses besvarade genom vad utskottet ovan hemställt, icke måtte

föranleda till någon riksdagens åtgärd.»

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

Kungl. Medicinalstyrelsen.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom Kungl. Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 31 januari 1930

bar Medicinalstyrelsen, på därom av Riksdagens andra lagutskott i skrivelse

den 23 januari 1930 gjord framställning, anbefallts att senast den 20 februari

1930 till utskottet avgiva yttrande över bl. a. en inom Riksdagens första kammare

väckt motion, nr 159, örn vidgad rätt till eftergift från bestämmelserna i

lagen örn skyddskoppympning.

Sedermera har utskottet under hand medgivit Styrelsen anstånd till och med

den 20 mars med avgivande av sagda yttrande. Till åtlydnad av den givna befallningen

får Medicinalstyrelsen anföra följande.

Den vidgade rätt till eftergift från bestämmelserna i lagen örn skyddskoppympning,

som nu åsyftas, har motionären velat vinna genom en ändring av lydelsen

av § 5 mom. 3 i lagen örn skyddskoppympning den 2 juni 1916 (S. F. S.

nr 180), sådant detta moment lyder enligt lagen den 7 maj 1926 (S.F. S.

nr 97).

Medicinalstyrelsen vill inledningsvis beträffande den behandling förevarande

stadganden undergått i Riksdagen erinra örn följande. Stadgandet innebar enligt

1916 års lag, att barn må undantagas från ympning, örn den som är ansvarig

för barns befordran till ympning enligt lagens § 2 hyser farhåga för att

ympningen skulle för barnet medföra ohälsa, som ej blott vore tillfällig och det

måste med hänsyn till de av sökanden förebragta omständigheterna antagas, att

sådan farhåga hade sin grund i personlig erfarenhet, örn något dylikt fall av

ohälsa, som inträffat i samband med ympning av barn.

Med anledning av motionsvis framställda anmärkningar mot tolkningen av

ifrågavarande stadgande samt ett uttalande av 1923 års Andra lagutskott härom,

avgav Kungl. Majit proposition nr 104 till Riksdagen 1926 med förslag till

ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916. Departementschefen

framhöll bl. a. härvid, att det synts »tillräckligt, att det som villkor för befrielse

från ympningspliktens fullgörande i förevarande hänseende föreskrives i

lagen, att den sökande skall hava haft skälig anledning att antaga ett samband

mellan ett av honom själv iakttaget fall av stadigvarande ohälsa samt ympning.

I ett stadgande av sådan avfattning ligger tydligen, att sökandens antagande av

dylikt samband skall vara grundat på rimliga skäl. Det önskade förtydligandet

av ifrågavarande lagrum torde därför lämpligen kunna ske genom ett tillägg

av innehåll, att det av sökanden iakttagna fallet av ohälsa skall hava varit

sådant, att han haft skälig anledning anse detsamma hava inträtt i samband med

ympning av barn.» Efter hemställan av andra lagutskottet (nr 17, 1926)

biföll riksdagen propositionen. Härigenom förändrades stadgandets ursprungliga

lydelse till följande »han haft skälig anledning anse hava».

Den nu av motionären ifrågasatta förenklingen av formerna för utredning angående

betänkligheterna mot skyddskoppympning, som enligt åberopade lagrummet

skall förebringas, föranleder Medicinalstyrelsen att i detta sammanhang

erinra örn, att andra lagutskottet samtidigt hemställde, att en av herr Sandberg

m. fl. inom andra kammaren väckt motion nr 285, vilken bl. a. syftade till en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39. 11

förenkling av sättet för denna utredning, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda.

Med anledning av att Herr Björck i sin nu föreliggande motion bl. a. anfört,

att det icke kunde anses som rimligt, att såsom ofrånkomligt villkor uppställdes

vederbörandes personliga erfarenhet örn något fall av ohälsa såsom grund för de

yppade farhågorna, får Medicinalstyrelsen omnämna, att framställning örn

dylik uppmjukning av »samvetsklausulen» har ävenledes förut varit föremål

för Riksdagens prövning. Således förelågo vid 1923 års Riksdag tvenne likalydande

motioner, nr 115 i första kammaren och nr 145 i andra kammaren,

vilka i huvudsak inneburo, att undantag från ympningsplikten skulle beviljas

föräldrar och målsmän, som kommit till en allvarlig och grundad uppfattning

örn skyddskoppympningens skadlighet för deras barns hälsa, efter en på heder

och samvete avgiven förklaring. I anslutning till avstyrkande av en utsträckt

rätt till undantagande från ympningsplikten i enlighet med förenämnda motioner

anförde andra lagutskottet i sitt utlåtande nr 29 bl. a. följande. »I enlighet

med lagrummets avfattning måste givetvis fasthållas vid den för klausulens tilllämplighet

däri angivna förutsättningen, att genom av vederbörande målsman

förebragta omständigheter gjorts antagligt, att av honom åberopad farhåga för

att ympningen skall för respektive barn kunna medföra ohälsa av ej blott tillfällig

natur har sin grund, icke i studier av litteratur å området eller flyktigt

observerade fall av ohälsa i samband med ympning av barn eller än mindre i

lösa obestyrkta hörsägner om fall av sådan ohälsa, utan i en s självständig

iakttagelse fotad personlig erfarenhet örn ett dylikt fall.»

Efter ovanstående resumé av den tidigare behandlingen i Riksdagen av detta

stadgande vill Medicinalstyrelsen i ärendet anföra följande.

Enligt motionärens mening kan samhället icke avhända sig det skyddsmedel

mot en förödande farsot, som vaccinationen innebär. Motionären är »sålunda

alldeles främmande för den tanken, att ens under de från epidemier fria perioderna

en allmän eftergift beträffande den enskildes plikt att foga sig i de för

uppnående av detta samhällsskydd erforderliga åtgärderna skall kunna ifrågakomma».

Härmast två omständigheter, som under de senare åren tillkommit, synas

emellertid hava föranlett motionären hemställa örn vissa eftergifter beträffande

det nu förevarande vaccinationstvånget. Den ena är den komplikation, som under

namn av postvaccinal encephalit iakttagits under de sista åren i vissa främmande

länder samt sporadiskt även i vårt land. Den andra är den möjlighet, gom

förbättrade kommunikationer skänka oss att hastigare än tillförene genomföra

en massvaccination vid en utbruten eller hotande epidemi.

Styrelsen har tillfullo beaktat det förstnämnda förhållandet och i en skrivelse

till Konungen av den 20 februari 1930 närmare belyst denna fråga samt föreslagit

vissa ändringar i nu gällande vaccinationslag, företrädesvis med hänsyn

till den postvaccinala encephaliten. Styrelsen har sålunda för att möta risken av

denna komplikation hemställt örn ett tillägg till nu gällande lag, enligt vilket

Kungl. Majit beredes möjlighet att, om så skulle vara ur hälsovårdssynpunkt

erforderligt, inställa den offentliga ympningen för viss tid i hela landet eller

inom visst område. Härmed skulle ett synnerligen betydelsefullt trygghetsmoment

åvägabringas.

Frågan örn att avstå från den obligatoriska skyddskoppympningen i barnaåldern

och i stället bygga skyddet mot smittkopporna väsentligen på en massvaccination

vid ett inträffat eller befarat utbrott av sjukdomen har Styrelsen

likaledes närmare belyst i förenämnda skrivelse. Med anledning av vad motionären

anför angående värdet av snabba förbindelser för transport av vaccin
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

förråd och sjukvårdspersonal vill Medicinalstyrelsen ingalunda förneka betydelsen

härav och har ingalunda förbisett denna. Det avgörande för Styrelsens

ställning till denna fråga har emellertid varit de stora svårigheter och olägenheter,

vilka ligga i massvaccinationsförfarandet i sig självt liksom ock i det

kända förhållandet att i regel smittkoppssjukdomen får ett lindrigare förlopp

hos en vaccinerad än hos en ovaccinerad, även örn vaccinationen ligger en lång

tid tillbaka.

Med hänvisande till sin meromnämnda skrivelse vill Styrelsen beträffande

massvaccinationen anföra följande.

Komme vaccinationen i barnaåldern icke att genomföras för stora befolkningsgrupper,

stöde man efter ett antal år inför den eventualiteten att vid en hotande

smittkoppsepidemi inom landet verkställa en massvaccinatkm av så gott

som samtliga individer både vuxna och barn.

Till följd av smittkoppornas spridningssätt och otillräckligheten av våra vanliga

hygieniska skyddsåtgärder skulle en epidemi bland en relativt ovaccinerad

befolkning sprida sig mycket hastigt på ett sätt, som i viss mån liknar influensans.

En smittkoppsepidemi kunde under sådana förhållanden få en ej oväsentlig

utbredning redan innan en massvaccinering hunnit genomföras även vid den

bästa beredskap.

Vidare vill Styrelsen betona en annan omständighet. Allmänheten likställer

ofta den första vaccineringen med en revaccination. Denna senare sker ju nu

t. ex. ifråga örn de värnpliktiga och medför praktiskt taget jämförelsevis lindriga

olägenheter. Den tankegången kan då synas ligga nära till hands, även

örn en jämförelse är oriktig med hänsyn till de olika förhållandena, under vilka

ympningen företages, att örn denna revaccination i ganska stor skala nu låter

sig göra, varför skulle ej då en massvaccination även av den vuxna ovaccinerade

befolkningen låta sig genomföras med samma måttliga olägenheter för individerna.

Det är emellertid en mycket väsentlig skillnad i förloppet av en första vaccination

och en revaccination.

En första vaccination förlöper med karakteristiska biåsbildningar, svullnad

av koppornas omgivning och feber, ej sällan hög feber. Revaccinationen är en

helt annan biologisk process med i regel mycket lindriga symtom.

En massvaccinering i stor skala av en förut ej vaccinerad vuxen befolkning

skulle på grund av ympningens förlopp innebära en stor förlust av arbetsdagar

med allvarliga konsekvenser för samhällsmaskineriet i den trakt eller i de delar

av landet, där en sådan massvaccinering av arbetsföra män och kvinnor på

jämförelsevis kort tid måste äga rum.

Lagbestämmelser, som kunna resultera i dylika förhållanden, vill Medicinalstyrelsen

på det bestämdaste avstyrka.

Huvudsakligen genom uppgivande av kravet på personlig erfarenhet örn något

fall av ohälsa som ej är blott tillfällig och som sökande haft skälig anledning

anse hava inträffat i samband med ympningen vill motionären lätta på ympningsplikten.

Enligt Medicinalstyrelsens uppfattning kommer emellertid ett

lagfästande av motionärens förslag att föranleda betydligt mera vittgående

konsekvenser än motionären att döma av motiveringen själv avser.

Enligt motionärens förmenande skulle det nämligen vara tillfyllest, att dispenssökanden

i sin ansökan till Medicinalstyrelsen uppgåve sig hysa farhåga

för, att ympningen för barnet skulle kunna medföra ohälsa, som ej blott vore

tillfällig. Att döma av motionärens förslag till fortsatt lydelse av stadgandet,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

där det angives, att, om Styrelsen icke anser sig kunna meddela undantag från

ympningen, ärendet skall underställas Kungl. Maj:ts prövning, torde det dock

vara motionärens mening, att Medicinalstyrelsen skall äga någon prövningsrätt

i sakligt avseende. Några som helst riktlinjer för dylik prövning angivas dock

icke. Motionärens förslag har under sådana förhållanden givits en så vid avfattning,

att den öppnar väg för mycket vittgående eftergifter beträffande den

enskildes plikt att foga sig i ympningstvånget.

Med den ställning, vilken Medicinalstyrelsen intager till skyddskoppympningen,

anser Styrelsen inga andra skäl i princip giltiga än sådana, som härleda

sig ur den ympningspliktiges hälsotillstånd. Någon prövning på andra sakliga

grunder än de på den medicinska erfarenheten fotade synes Medicinalstyrelsen

icke heller genomförbar. Styrelsen vill dock icke göra någon erinran

emot befrielse i de ömmande fall, som komma under nu gällande 5 § mom. 3.

Medicinalstyrelsen har för övrigt i sin skrivelse till Konungen tillgodosett motionärens

önskemål i så måtto att 5-årsåldern höjts till 7 år av skäl, som i skrivelsen

angivas.

Med avseende fästat vid den viktiga angelägenheten av att den risk, vilken

med hänsyn till den ympningspliktiges hälsotillstånd kan anses såsom mera eller

mindre förhandenvarande, så vitt möjligt undanröjes, har Medicinalstyrelsen

jämväl till Kungl. Majit ingått med förslag till förändring i Kungl. Maj:ts instruktion

för ympare och därjämte bifogat en P. M. angående Medicinalstyrelsens

råd och anvisningar till ymp arn a.

Ymparen skall, i enlighet med vad sålunda är stadgat och föreslagits, meddela

undantag från ympning för den, som han av hälsoskäl anser kunna komma

att erhålla men av ympningen. Medicinalstyrelsen förutsätter även att den, som

är missnöjd med ymparens beslut angående ifrågasatt undantag, kan anmäla

sitt missnöje för Medicinalstyrelsen. Vid sådant förhållande torde det bliva endast

i sällsynta undantagsfall, där i ansökningen örn befrielse jämligt § 5 mom.

3 sådana omständigheter förebringas, som kunna innebära särskilda riskmoment

för barnet ifråga och där befrielse på denna grund bör äga rum. Anmälan om

dylika fall kan likaväl ske hos ymparen på sätt ovan antytts och rättelse vinnas,

örn så skulle anses befogat.

För så vitt icke hälsovårdssynpunkterna, vilka redan nu gällande lag med

de av Styrelsen föreslagna ändringarna väl tillgodoser, få bliva det för prövningen

avgörande, kommer sökandens uttalade farhåga för att den ympade skall

erhålla men av ympningen, som icke är tillfälligt, i och för sig att utgöra en

tillräcklig grund för befrielse. Påföljden härav blir otvivelaktigt den, att syftemålet

med den obligatoriska skyddskoppympningen av barn bleve inom stora

områden av vårt land förfelat.

Under sådana förhållanden skulle vårt land ifråga om det skydd gent emot

smittkoppor, vilket kan åstadkommas genom vaccinationen, mera än sannolikt

bliva försatt i samma läge som England och de få stater, som följt Englands

exempel, då det gällt vaccinationslagstiftning. Vi skulle praktiskt taget få en

»samvetsklausul» efter mönster av den bekanta engelska och med samma möjligheter,

som denna medgiver, till befrielse från vaccinationen. Det kan därför

vara lärorikt att erinra sig, hur den engelska samvetsklausulen inverkat på

vaccinationstillståndet eller på den s. k. indexen för den första vaccinationen.

Antalet beviljade befrielser har alltsedan år 1908, då den senast antagna lagen

trädde i kraft, ökat i oroväckande grad. Åren 1905—1907 blevo 75.8 resp. 73.4

och 70.9 procent av barnen vaccinerade. 1908 hade vaceinationsprocenten redan

sjunkit ned till 63.2 och går sedan kontinuerligt nedåt, så att man t. ex. 1921

finner en så låg siffra som 38.3. Under de senare åren har vaccinationsindex

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

visat en obetydlig ökning, som är att tillskriva smittkoppornas uppträdande inom

landet, men har dock ej nått högre än 47.8 (år 1923).

På grund av vad ovan anförts anser sig Medicinalstyrelsen bestämt böra avstyrka

bifall till ifrågavarande av Herr Wilh. Björck väckta motion.

I handläggningen av detta ärende hava, förutom undertecknade, deltagit medlemmen

av Medicinalstyrelsens vetenskapliga råd, medicine doktorn H. Ernberg,

samt föreståndaren för Statens bakteriologiska laboratorium, professorn C. Kling.

Stockholm den 19 mars 1930.

NILS HELLSTRÖM.

Nils Wranne.

Felix Peyron.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

15

Kongl. Medicinalstyrelsen.

Bilaga B.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom Kungl. Socialdepartementets ämbetsskrivelse den 31 januari 1930 har

Medicinalstyrelsen, på därom av Riksdagens andra lagutskott i skrivelse den 23

januari 1930 gjord framställning, anbefallts att senast den 20 februari 1930

till utskottet avgiva yttrande över bl. a. en inom Riksdagens första kammare

väckt motion nr 196 örn upphävande av bestämmelsen örn revaccination av fast

anställt manskap vid hären och marinen samt av värnpliktiga. Sedermera har

utskottet under hand medgivit Styrelsen anstånd till och med den 20 mars 1930

med avgivande av sagda yttrande.

Till åtlydnad av den givna befallningen får Medicinalstyrelsen anföra följande.

Med anledning av år 1928 väckt förslag örn upphävande av bestämmelserna

angående skyddskoppympning av värnpliktige anförde Styrelsen i skrivelse

den 26 mars 1928 till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Socialdepartementet:

»Med hänsyn till den stora betydelsen av att rikets militärpersonal är skyddad

mot smittkoppor och detta endast kan ske genom skyddskoppympning får

Medicinalstyrelsen, med instämmande i vad arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

och marinförvaltningen i gemensamt yttrande den 21 februari 1928 anfört

i ärendet, avstyrka bifall till förevarande framställning.»

Genom beslut den 26 oktober 1928 fann Kungl. Majit framställningen icke

till någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd föranleda.

Enär inga sådana omständigheter inträffat, som kunna föranleda ändring i

den uppfattning, varåt Styrelsen givit uttryck i sin ovannämnda skrivelse, får

Medicinalstyrelsen, med instämmande i de yttranden över motionen, som avgivits

av arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse den 13 mars 1930 och av marinöverläkaren

den 10 i samma månad, avstyrka bifall till framställningen.

Stockholm den 13 mars 1930.

NILS HELLSTRÖM.

Magnus Heerlin.

Felix Peyron.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Kungl. Arméförvaltningens

Sj ukvårdssty reise.

Bilaga C.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Sedan Kungl. Majit på framställning av Riksdagens andra lagutskott genom

ämbetsskrivelse från Kungl. Försvarsdepartementet anbefallt Kungl. Arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse att före den 20 mars 1930 till utskottet

avgiva yttrande i anledning av en utav G. Rosén inom första kammaren väckt

motion, nr 196, örn upphävande av bestämmelsen örn revaccination av fast

anställt manskap vid hären och marinen samt av värnpliktiga, får sjukvårdsstyrelsen

härmed anföra följande.

Till de av motionären inledningsvis berörda omständigheterna får sjukvårdsstyrelsen

till en början göra följande uttalande.

År 1913 hade Kungl. Medicinalstyrelsen avgivit »Betänkande angående

skyddskoppympningens ordnande», och har detta Betänkande legat till grund

för nu gällande lag om skyddskoppympning av år 1916. Kungl. Arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse hade redan den 20 februari 1914 avgivit underdånigt

yttrande rörande Betänkandet i fråga och härvid bl. a. påpekat nödvändigheten

av, att revaccinationen vid armén gjordes oberoende av den värnpliktiges gottfinnande.

Närmast med hänsyn till situationen vid världskrigets utbrott hade

sjukvårdsstyrelsen den 18 augusti 1914 föreslagit, att vissa delar av den ifrågasatta

lagen skulle omedelbart träda i kraft.

Beträffande det av motionären påpekade förhållandet, att Kungl. Majit

genom beslut den 10 september 1914 funnit denna framställning icke för det dåvarande

böra föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd, ligger förklaringen däri,

att Kungl. Majit ej ville företaga någon ändring i gällande vaccinationsbestämmelser

omedelbart före den väntade nya lagen, i vilken av sjukvårdsmyndigheterna

föreslagna synpunkter tillgodosetts.

Beträffande motionärens erinran att de skäl, som anfördes såsom grund för

1916 års förslag, icke numera förelåge, har sjukvårdsstyrelsen icke kunnat

ur tillgängliga riksdagshandlingar utläsa, vilka skäl eller grunder motionären

här närmast åsyftar; ett skäl föreligger visserligen icke nu, nämligen pågående

världskrig; i dess ställe hava dock inträtt sådana oroliga förhållanden inom

en del länder, vartill motstycke icke tillnärmelsevis förefanns före världskriget;

visserligen är vår epidemiberedskap nu bättre ordnad, läkarantalet större och

läkarna genom de förbättrade kommunikationerna lättare tillgängliga. Men

just dessa senare lämna också dess rikare spridningsmöjligheter för smittor

av alla slag. Förvisso är också den förnämsta förutsättningen för behövligheten

av nu gällande ympningslag, icke minst i den mån krigsmakten därav

beröres, alltjämt förhanden; i protokollet över civilärenden den 1 februari 1916

uttrycker föredragande departementschefen denna förutsättning sålunda:

»Den allmänna folkympningen är icke närmast en individens eller ortens

sak, utan fastmer en hälsovårdsangelägenhet, vars betydelse sträcker sig vida

över dessa områden, ett skyddsmedel mot en förhärjande smittsam farsot och

därmed i hög grad en statsangelägenhet.» (Nåd. prop., nr 34, till 1916 års riksdag,

sid 3.)

I motionen anföres (sid. 1 nedersta raderna) att en verkställd undersökning

visat, »att den utförda ympningen medförde talrika sjukdomsfall, vilka för

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

17

en tid av en till två veckor, stundom längre, gjorde de värnpliktiga helt eller

delvis oförmögna till deltagande i övningarna». Detta anförande torde hänföra

sig till den omedelbart förut antydda rapporten rörande utbildningsarbetet

vid flottan. Sjukvårdsstyrelsen har ej kännedom örn, att så förhåller sig, vad

armén beträffar. Av primäruppgifterna i Inspektörens för infanteriet framställning

år 1928, vartill motionären i annat sammanhang hänvisar och vartill

sjukvårdsstyrelsen nedan återkommer, framgår ingenting av så allvarlig

innebörd.

Yad särskilt avsåg frågan örn den postvaccinala encephaliten och dess förhållande

till revaccinationen hade styrelsen anledning — på grund av pågående

konferens i vaccinationsfrågan inför Kungl. Medicinalstyrelsen — att hösten

1929 efterforska förekomsten av dylik komplikation inom armén under åren

1907—1929. Intet fall av sådan komplikation anträffades. I samband härmed

visade granskningen av föreliggande material •—• revaccinationsrapporter och

årsberättelser — att redovisade komplikationer eller besvär som regel vore

betydelselösa och, där de överhuvud föranledde redovisning — åren 1926—

1928 i ett till tre fall på hundra av redovisade sjukskrivna — i medeltal icke

förorsakade längre bortvaro från övningarna än ett fåtal (3—6) dagar. Till

förhållandet under 1929 återkommer sjukvårdsstyrelsen.

Ett av de viktigaste skälen för motionens förslag till upphävande av revaccinationsbestämmelserna

för militärmanskapet synes vara hänsynen till

ympningarnas inkräktande på utbildningsarbetet. I detta avseende hänvisar

motionen till Inspektörens för infanteriet framställning. Denna var daterad den

21 januari 1928 och ställd till statsrådet och chefen för Kungl. Försvarsdepartementet.

Inspektörens skrivelse remitterades den 27 i samma månad till

Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och Kungl. Marinförvaltningen

för skyndsamt yttrande; den 21 februari avgåvo dessa myndigheter ett utförligt

underdånigt yttrande, som här i avskrift bifogas.

I detta underdåniga yttrande lämnas historik rörande smittkoppornas härjningar

före vaccinationens införande, samt anföras de skäl, som hindrade såväl

Kungl. Marinförvaltningen som arméns centrala sjukvårdsmyndighet att föreslå

upphävande av nu gällande lag rörande vaccinationen.

Sammanfattningsvis hava dessa myndigheters tvekan berott därpå, att av

och till alltjämt förekomma fall av smittkoppor i kringliggande länder, medförande

elände för den enskilde och stora kostnader för staten, att denna sjukdom

är oerhört smittosam, dess uppträdande ombord eller i en förläggning av

ovaccinerat militärmanskap ytterligt svår att begränsa; slutligen och framför

allt därpå, att revaccinationen utgör ett viktigt led i krigsberedskapen — särskilt

för Sverige med dess geografiska läge — samt på övertygelsen att revaccination

i behörig omfattning icke låter sig verkställa vid mobilisering.

»Just det stora intrång i tjänstgöringen», säges det i sjukvårdsstyrelsens och

Kungl. Marinförvaltningens gemensamma yttrande, »som revaccinationen i

fredstid medför, synes utgöra det allra starkaste skäl att icke uppskjuta denna

förrättning till mobilisering och till krigstid, då tjänstgöringen förvisso kräves

för ändamål, närmare berörande stridshandlingarna».

Härtill kommer givetvis den säkerhet för samhället, som följer av, att en

del av befolkningen i varje fall genom revaccinationen erhåller ett pålitligt

smittskydd. —

Sedan Inspektörens för infanteriet skrivelse jämväl remitterats till Flygstyrelsen

och även här avstyrkts, fann Kungl. Majit framställningen från

Inspektören icke föranleda till någon Kungl. Maj :ts vidare åtgärd.

Utöver vad sålunda anförts, må i ärendet ytterligare följande meddelas.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 9 sami. 2 avd. 32 haft. (Nr 39.)

2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Efter konferens den 27 och den 28 september 1929 mellan danska, norska

och svenska representanter angående vissa med de särskilda ländernas vaccinationslagstiftning

sammanhängande frågor lämnade Kungl. Medicinalstyrelsen

den 29 september 1929 en kommuniké, återgiven i det yttrande, marinöverläkaren

i detta ärende avgiver.

Här meddelas skälen, varför medicinska myndigheter icke våga ifrågasätta

principiell ändring i lagbestämmelserna rörande vaccinationen. Kungl. Medicinalstyrelsen

har dock i anslutning till denna konferens nyligen inkommit med

underdånigt förslag till vissa jämkningar i gällande lagföreskrifter, med hänsyn

tagen till den aktuella situationen och i avsikt att göra tillämpningen av lagen

smidigare.

Modifikationer i ympningstekniken hade Kungl. Medicinalstyrelsen redan

tidigare försökt.

Även från militär-medicinskt håll hava vissa jämkningar vidtagits i samma

syfte.

Efter samråd med Kungl. Medicinalstyrelsen anmodade Kungl. Arméförvaltningens

sjukvårdsstyrelse i skrivelse den 7 maj 1929 samtliga fördelningsläkare

och likställda att vid vissa truppförband låta verkställa de obligatoriska

revaccinationerna med den modifikationen, att i stället för 3 ympsnitt använda

2 respektive 1 å varje person. Resultaten av 1929 år revaccinationer hava

med årsrapporterna nu kommit till sjukvårdsstyrelsens kännedom. Vid granskning

av dessa har befunnits, att på hittills anmälda 30,533 revaccinationer

icke förekommit något fall av allvarlig komplikation, och att vid minskat antal

snitt de positiva utslagen av ympningarna visserligen blivit något färre, men

också att vaccinationsbesvären minskat; detta senare har yttrat sig i minskat

antal tjänsteodugliga och sålunda minskat antal förlorade tjänstgöringsdagar.

För att i möjligaste mån tillgodose utbildningen under nuvarande förkortade

värnpliktstid kommer sjukvårdsstyrelsen därför att även för framtiden tillsvidare

anbefalla revaccination med minskat antal ympsnitt, och torde härigenom

motionens syfte i huvudsak bliva förverkligat.

Under hänvisning till ovanstående får Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse

vidhålla sin uppfattning, uttalad i skrivelse den 21 februari 1928

och således avstyrka ändring eller upphävande av § 3 i lag örn skyddskoppympning

av den 2 juni 1916.

Stockholm den 13 mars 1930.

FRITZ BAUER.

Richard Erhardt.

/ Fritz Björkman.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

19

Kungl. Arméförvaltningens

Sjukvårdsstyrelse.

Kungl. Marinförvaltningen.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Försvarsdepartementet.

Sedan Herr Statsrådet genom remiss den 27 nästlidna månad anmodat Kungl.

Arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse och Kungl. Marinförvaltningen att

skyndsamt till Herr Statsrådet inkomma med gemensamt yttrande över en utav

inspektören för infanteriet gjord framställning om vidtagande av åtgärder i

syfte att upphäva gällande bestämmelser örn de värnpliktigas vaccinering vid

början av första tjänstgöringen, få sjukvårdsstyrelsen och Marinförvaltningen

med återställande av remissakten härmed anföra följande.

Beträffande smittkoppornas historia och de fruktansvärda epidemier, som

rasade i Europa före skyddskoppympningens tillkomst i slutet av 1700-talet,

torde endast behöva erinras om, att av de under 15., 16., 17. och 18. århundradena

i olika länder grasserande smittkoppsepidemierna en hel del hade högst

betydande dödlighet. Så dogo till exempel i Preussen år 1796 24,646 människor,

i Frankrike under 18. århundradet i medeltal 30,000 personer årligen

i koppor, och i andra länder voro förhållandena ungefär liknande. Under 18. århundradet

beräknades omkring 45 millioner människor hava avlidit av smittkoppor

i Europa.

Beträffande skyddskoppympningens betydelse för de olika länderna kunna

anföras en del belysande omständigheter.

I den tyska armén är lag om skyddskoppympning för armén tillämpad sedan

år 1834 och för hela folket sedan år 1874. I hela tyska riket med en folkmängd

på i Tunt tal 70 millioner förekommo före världskriget 1914 knappt

mera än 100—200 sjukdomsfall om året med en dödlighet av ungefär 10 %.

Av dessa voro en stor del dåligt eller icke alls ympade utlänningar, som också

nästan alltid voro upphovet till de små epidemierna. I armén funnos inga eller

endast enstaka fall av smittkoppor.

o Att under världskriget förhållandena skulle ändra sig något, var ju naturligt,

någon epidemi uppträdde dock icke i den tyska armén.

I den tyska fälthären inträffade under världskrigets 4 första år sammanlagt

245 sjukdomsfall med 12 dödsfall = 4.9 % mortalitet, och bland besättningstrupperna

under samma tid 189 sjukdomsfall med 8 dödsfall = 4.2 % mortalitet.

Även de tyska krigsfångelägren voro under hela världskriget så gott som

fria från smittkoppor. Bland nära 2% millioner fångar hade endast 18 ryssar

och fransmän, 1 engelsman och 1 serber insjuknat; av dessa avledo 9. Nästan

alla fångar hade vid mottagandet i lägren vaccinerats, respektive revaccinerats.

Dessutom hade ympning ånyo verkställts på alla fångar i samtliga läger.

Till jämförelse med dessa siffror kan anföras, att i tyska armén 1870—71

inträffade 5,000 sjukdomsfall i koppor med 300 dödsfall = 6 % mortalitet.

Samtidigt med smittkoppornas uppträdande inom armén utbröt i hemorten en

farsot, som orsakade över 125,000 dödsfall. Vid betraktande av att tyska

arméns förluster genom vapen och sjukdomar under kriget 1870—71 uppgingo

till 41,210 döda, måste dödligheten i smittkoppor hos civilbefolkningen betraktas

som fruktansvärd; ensamt i konungariket Preussen avledo under år

1871 60,000 människor i denna sjukdom.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Nedanstående tabeller, hämtade ur K. Supfles år 1910 utgivna arbete »Leitfaden

der Vaccinationslehre», giva utan svårighet ett uttömmande svar på

skyddskoppympningens betydelse för armén och för den civila befolkningen.

Sedan vaccination och revaccination av nyanställda i den preussiska armén

införts år 1834, upphörde praktiskt taget smittkoppor inom densamma. Den

epidemi, som utbröt 1870—71, var endast en obetydlig återverkan av den

farsot, som samma år härjade bland civilbefolkningen. Sedan obligatorisk

skyddskoppympning införts även för den civila befolkningen, har sjukdomen

smittkoppor nästan försvunnit.

Beträffande skyddskoppympning i Frankrike, så har detta land först på

senare tid kommit bland de främsta. Reglementerad vaccinering infördes visserligen

i den franska armén redan 1811, men den blev icke obligatorisk bland

civilbefolkningen förrän nära 100 år senare. Då en stor del av befolkningen

sålunda var ovaccinerad, kunde smittkoppor tämligen fritt härja, tidtals som

stora epidemier. År 1869 funnos talrika smitthärdar i Frankrike. Så kom

fransk-tyska kriget 1870—71 med en fruktansvärd ökning och spridning av

kopporna. Enligt beräkning skulle vid fientligheternas början endast 59 %

av de nyfödda vara vaccinerade. Frankrike förlorade under kriget i smittkoppor

23,000 soldater, uteslutande kommande från den civila delen av folket. I

den tyska millionarmén dogo däremot endast 459 av smittkoppor trots den stora

smittfaran.

Under åren 1870—1902 fortsatte smittkoppornas härjningar. År 1893 var

smittkoppsdödligheten 97 per 100,000, under det den i Tyskland, där vaccinationen

såsom ovan nämnts varit i lag anbefalld sedan 1874, samma år ej uppgick

till mera än 1.1 per 100,000.

År 1902 infördes lagbestämd vaccination, och år 1910 hade smittkoppsdödligheten

nedgått till 2 på 100,000.

Här ovan anförda data ur skyddskoppympningens historia i Tyskland och

Frankrike torde vara tillfyllest för att bevisa vaccinationens välsignelsebringande

verkningar.

Sedan med införande av den obligatoriska skyddskoppympningen smittkoppornas

härjningar på senare tid avtagit eller helt upphört i de flesta europeiska

länder, har förståelsen för smittkoppornas betydelse som farsot i vissa länder

avtrubbats. Man har velat anse, att icke så mycket vaccinationen, utan de

förbättrade hygieniska förhållandena varit orsak till den avtagande smittkoppssjukligheten.

Motstånd mot vaccination började resas i flera länder och ledde

till exempel i England år 1898 till, att parlamentet beslöt en ändring av vaccinationslagen

av 1853. Därvid infördes den bestämmelsen, »att ympning av

barn skall ske före sex månaders ålder, så framt ej barnets föräldrar eller

målsman inom 4 månader efter barnets födelse inför domare på heder och

samvete avgiva en förklaring, att de anse ympningen kunna medföra skada

för barnets hälsa».

År 1907 ändrades bestämmelsen så, att efter denna tid förklaringen kan

ingivas skriftligen till fredsdomaren eller annan behörig myndighet.

Befrielserna från ympning hava också under de sista åren stigit med 40 %

och däröver. Icke hälften av de engelska barnen erhåller det skydd, som ympningen

ger. På grund därav har antalet fall av smittkoppor i England årligen

stigit till över 11,000 under år 1927. Dödsfallen hava däremot varit sällsynta,

ty letaliteten har rört sig mellan 1 °/00 och 1 %• Huruvida koppornas

karaktär skall förbliva mild, är naturligtvis ovisst, det står måhända i samband

med vissa, nedan angivna skiftningar i smittkraft hos koppor, kommande

från olika världsdelar. Kostnaderna för koppornas bekämpande äro däremot

opaginerad Kontrollera mot PDF

Pockensterblichkeit dor Zivil- und Milit är bo v ölk or ling in Preussen

Von jr lilli 000 Marlini un linn Voclm:

Zivilbevölkerung.

•■C | c. 1

Slippa

umLi

»i

pi-Efe

»jo oj oj oj oj o''

Oj O] Oj oj

Milita rbevölk c r u nj

Nach Erlans cles Impfgcsctzes.

1^1

iqd;<y> j o

OJ f->

h*

eäf§''^|;

''O -O -ii o

'' ''

c -o ''*0

V- p

o O) o O o 0 0 0 0!''

n <n o o o oja'' a <s o'' o'' o o o ojo

O'' O 0 0

o'' O'' o'' o

p ojo O O Ojo O O op O o O O O

u-r o''

ITiT T

Ssss!

liUtHOiiiiimi

Siri?

Ssss

SSSS:

=F=I=I

18:14 Impfung bezw. IViedcrimpfung aller Neueingestcllten

obligatorisch.

1. April 1875 Inkrafttreteu d, dentsch

Reicbs-Imjifgesetzes.

lil I dtnr.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

kolossala; de uppskattas för år 1926 till omkring 36 millioner kronor. Det

finns också icke mindre än 340 koppsjukhus i England.

Från samma land Ilar man också ett intressant material för studiet av vaccinationens

effektivitet. Som exempel kan nämnas en iakttagelse från år 1922,

att samtliga i smittkoppor insjuknade barn under 13 år, 385 stycken, voro alla

ovaccinerade. Intet vaccinerat barn kade insjuknat. Statistikerna från skolepidemierna

visade liknande slående bevis på skyddskoppympningens värde.

Efter 13 års åldern förekom insjuknande även av en del vaccinerade personer.

Detta visar emellertid endast, att engångsvaccinationens skyddskraft avtar med

åren. Den anses skydda under en tid av 10 år enligt erfarenheterna från England,

men absolut skydd uppnås endast under tiden närmast efter vaccinationen.

Att förhållandena under åren 1926—1927 betydligt försämrats med ökad

spridning av smittkopporna, har allvarligt bekymrat de engelska läkarna. En

konferens av epidemisjukhusläkare, samlad i Durham med anledning av smittkoppsepidemien

i grevskapet, har bl. a. gjort det uttalandet, att, örn vaccination

och revaccination bleve obligatoriska, skulle smittkoppor ej finnas i grevskapet

efter tre månader.

Att fara hotar för smittkoppornas införande till Sverige, framgår tydligt av

till Kungl. Medicinalstyrelsen nu inkomna officiella rapporter, enligt vilka

smittkoppsepidemien i England på senare tid utbrett sig betydligt, särskilt till

de östliga grevskapen och en del där belägna hamnstäder. På grund därav har

Kungl. Medicinalstyrelsen uppmanat till vaccination respektive revaccination

av personer, som komma i kontakt med dessa trakter, och dessutom av viss

sjukvårdspersonal jämlikt föreskrift i lag örn skyddskoppympning den 2 juni

1916.

Erfarenheter angående förhållandet mellan smittkoppornas epidemiska utbredning

och skyddskoppympningen hava även samlats från andra länder. Så

redogör nuvarande t. f. stadsläkaren i Stockholm M. Herrlin i Nordisk hygienisk

tidskrift 1924 för iakttagelser vid ett par epidemier i Schweiz. Över en

smittkopp sepidemi i Basel 1921, omfattande 46 sjukdomsfall med 8 dödsfall,

motsvarande en dödlighet av 17 %, upprättades en sammanställning för utvisande

av de smittkoppssjukas ymptillstånd och dettas inverkan på sjukdomens

karaktär och förlopp. Sjukdomens karaktär var i allmänhet elakartad.

Dess typ var s. k. »osteuropeisk» och fullt överensstämmande med de epidemier,

som kommande från de ovaccinerade, osteuropeiska länderna förr brukade uppträda

i Sverige. Sammanställningen omfattade 44 fall, där ympningsförhållandena

voro kända:

Oympade 23, svårt sj. 17, dödsfall 7, medels v. sj. 6, lindr. sj. 0

Vaccin. 10, » » 1, » l1, » » 1, » »8

Kevacc. 11, » » 0, » 0, » »2, » »9.

Även vid denna epidemi kunde konstateras riktigheten av den regeln, att

sjukdomen förlöpte lindrigare, ju kortare tid förflutit efter den sista framgångsrika

ympriingen.

Bland de synnerligen viktiga rön, som gjordes under denna epidemi, må

särskilt återgivas

1 :o frånvaro av smittrisk under grönings- eller incubations- och de allra första

sjukdomsstadierna,

2 :o vaccinationens skyddande förmåga samt

3:o faran för smittoöverföring genom flugor.

1 51 år gammal, vaccinerad som barn.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

Beträffande en annan epidemi, utgående från Zurich och av »västeuropeisk»

typ med lindrigt förlöpande fall i likhet med de gängse smittkoppsepidemierna

i. England och ■ Nordamerika, varifrån epidemien sannolikt hade kommit, anmäldes

under december månad 1921 icke mindre än 368 smittkoppsfall, av

vilka större delen inträffade i kantonen Glarus. Efter omfattande skyddskoppympning

av befolkningen blev emellertid nämnda kanton redan våren 1922

fullständigt fri från koppor. Inom det övriga Schweiz -— dock endast i stort

sett inom de tysktalande kantonerna, vilka antingen avskaffat ympningstvånget

eller bibehållit detsamma utan att tillämpa det — utbredde sig smittkopporna

alltjämt under åren 1922—1923.

I Sverige har obligatorisk skyddskoppympning förefunnits _ sedan 1810

och landet också alltsedan dess ej hemsökts av sådana smittkoppsepidemier, som

före denna tid voro så vanliga. Dessa förhållanden finnas utförligt behandlade

i »Betänkande angående skyddskoppympningens ordnande», avgivet^ år 1913

av Kungl. Medicinalstyrelsen jämte tillkallade sakkunniga, som erhållit uppdrag

att utarbeta nya föreskrifter rörande skyddskoppympningen, sedan de då

gällande visat sig föråldrade. De sakkunnigas arbete resulterade i förslag till

lag om skyddskoppympning, som av riksdagen antogs 1916. —

Gentemot bestämmelserna i denna lag har nu i tjänstgöringens intresse framställts

erinringar av inspektören för infanteriet, som i föreliggande skrivelse

anhåller, att herr statsrådet behagade vidtaga sådana åtgärder, att bestämmelserna

om de värnpliktigas vaccinering vid början av första tjänstgöringen örn

möjligt måtte upphöra.

Vid behandling av detta förslag torde det vara lämpligt att försöka utröna,

vilka bestämmelser om vaccination respektive revaccination, som gälla i några

andra europeiska länders arméer.

I den engelska armén stadgas enligt »Regul arion for the Medical Services

of the army, 1923», att alla rekryter skola vaccineras på andra dagen efter

inryckningen. Likaså i den franska armén, där alla soldater vaccineras respektive

revaccineras omedelbart efter inryckning jämlikt bestämmelserna i »Regement

sur le service de santé de 1’armée». För den gamla tyska armén gällde >

liknande föreskrifter. Vår svenska lag örn skyddskoppympning befinner sig

således i god överensstämmelse med de föreskrifter, man å utrikes ort ansett

fördelaktiga.

Vid förarbetet till den i vårt land gällande lagen hade sjukvårdsstyrelsen

beretts tillfälle till yttrande. Därvid uttalade sjukvårdsstyrelsen i underdånig

skrivelse den 20 februari 1914 som sin mening följande:

»Efter att hava tagit del av ifrågavarande betänkande — »Betänkande angående

skyddskoppympningens ordnande den 27 maj 1913» — mot vilket i

principiellt hänseende icke funnits något att erinra, får sjukvårdsstyrelsen till

en början erinra därom, att enligt nu gällande bestämmelser rörande revaccinationen

vid armén de värnpliktiga med stöd av nådigt brev den 11 mars

1904 kunna efter eget gottfinnande besluta, om de vilja undergå förnyad

skyddskoppympning eller icke, ävensom att sjukvårdsstyrelsen i skrivelse den

10 oktober 1913 till dåvarande statsrådet och chefen för Lantförsvarsdepartementet

påvisat, att de värnpliktigas uraktlåtenhet att genomgå revaccination innebure

en verklig fara för armén särskilt under krigstid, och att på grund

därav nu gällande stadgar borde ändras, så att i detta hänseende samma föreskrifter

bleve gällande för värnpliktiga som för stamanställd^.

Denna för arméns sjukvård så viktiga fråga synes kunna finna en tillfredsställande

lösning på grundvalen av det »Förslag till lag örn skyddskoppympning»,

som återfinnes i betänkandet i Kap. VIII, § 4, så lydande: »Förnyad

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

skyddskoppympning (revaccination) skall en var undergå, som a) börjar

fullgöra sin värnplikt eller antagits till stamrekryt---»

I lag om skyddskoppympning den 2 juni 1916, (S. F. S. nr 180) intogos

dessa bestämmelser under § 3.

För underlättande av ett ställningstagande till inspektörens för infanteriet

bär föreliggande uppslag för bättre utnyttjande av tjänstetiden torde det vara

på sin plats att här ytterligare anföra ett uttalande i förut omnämnda betänkande

av år 1913, kap. VII sid. 94—95. Däri yttras följande:

»Den meningen har, såsom redan förut nämnts, uttalats, att skyddskoppympningen

numera icke behöver utföras annat än, då smittk opp sepidemi inträffar

eller hotar. Det torde vara lämpligt att även i detta sammanhang något

pröva riktigheten av detta uttalande. Av redogörelsen här ovan framgår, att

ympningen till förebyggande av olägenheter och faror bör utövas under iakttagande

av vissa försiktighetsmått. Att noggrant iakttaga dessa under allmänhetens

»massrusning» i och för ympning blir synnerligen svårt. Ympningen

kommer då helt säkert att utföras under ogynnsamma förhållanden, och »tekniken»

kommer med stor sannolikhet då också att brista i ett eller annat hänseende.

Bäst och säkrast är förvisso, att ympningen i största möjliga utsträckning

utföres i lugn och ro under noggrant iakttagande av givna föreskrifter.

Då smittkoppsfall inträffa å en ort, finnas, även örn ympning redan är företagen

i föreskriven ordning, tillräckligt många personer, som lika fullt behöva

ympas, och ymparna skola sålunda i alla händelser helt säkert få full sysselsättning

särskilt med hänsyn till den skyndsamhet, som då kräves.

Vill man alltså hava ett kraftigt skydd mot smittkopporna, bör man ympa i

god tid. Vill man hava ympningen utförd med minsta möjliga risk för individen

och med trygghet för gott resultat, d. v. s. en ympning, som medför största

möjliga skyddskraft, så bör man också i största möjliga mån ympa under lugna

förhållanden och alltså utan tryck av redan inträffad epidemi, så att erforderlig

varsamhet kan iakttagas.»

Detta uttalande, som gäller all ympning, den må vara obligatorisk eller

icke, har i lika hög grad sin tillämplighet på militära förhållanden.

Från krigsberedskapssynpunkt är det av största vikt, att allt manskap är

skyddskoppympat. Följderna av uraktlåten ympning inom försvarskrafterna

äro fullt klarlagda genom exempelvis studiet av smittkoppornas ovan omnämnda

härjningar i den franska armén under 1870—71 års fransk-tyska krig. Ett

avsteg från krav på en redan i fredstid skyddskoppympad armé skulle medföra,

att vid mobilisering en del värnpliktiga komma att inställa sig ovaccinerade,

flertalet utan att vara revaccinerade. Att medhinna dylik vaccination vid

mobilisering, liksom att då tillförlitligt kunna kontrollera och återfinna ovaccinerade

låter sig med all säkerhet under de förhållanden, med vilka vi hava att

räkna, icke göra. Det torde jämväl observeras, att man för vårt lands vidkommande

vid krigstillfälle måste räkna med största smittfara av elakartad beskaffenhet.

Just det stora intrång i tjänstgöringen, som revaccinationen i fredstid

medför, synes utgöra det allra starkaste skäl att icke uppskjuta denna förrättning

till mobilisering och till krigstid, då tjänstgöringen förvisso kräves för

ändamål, närmare berörande stridshandlingarna. En omprövning från de synpunkter,

som här anförts, av den militära myndigheten ifråga torde nog medföra

ändrad uppfattning av de föreliggande problemen.

För att emellertid i största möjliga mån undkomma de följder, som i allmänhet

vidlåda vaccinationen i form av någon eller några dagars tjänsteoduglighet

eller minskad arbetsförmåga, har det rekommenderats att verkställa revaccina
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

25

tionen av de värnpliktiga så snart som möjligt efter inryckningen. Ett väl motiverat

uttalande har angående detta förhållande gjorts av f. d. fördelningsläkaren

vid f. v. Femte arméfördelningen, fältläkaren A. Wahlstedt, som i skrivelse

den 6 februari 1923 till truppförbandsläkarna inom arméfördelningen framhåller,

att i betraktande av den korta övningstid, som numera bestås det värnpliktiga

manskapet, det är av stor vikt, att revaccinationen företages vid en

sådan tidpunkt, att det militära utbildningsarbetet så litet som möjligt därav störes.

Bästa tiden för revaccinationen torde i betraktande härav vara så snart

sorn möjligt efter inryckningen. Några ansträngande övningar torde icke behöva

förekomma under de båda första utbildningsveckorna, och, örn övningsprogrammen

för dessa uppgöras under hänsynstagande därtill, att de vaccinerade

under de 4—5 dagar, då verkningarna av en lyckad ympning som mest

göra sig gällande, så mycket som möjligt sysselsättas med soldatinstruktion,

förberedande målskjutningsövningar och annat dylikt, så torde befrielse från

övningar endast undantagsvis behöva föranledas av revaccinationen.

Att förlägga revaccinationen till annan tid av värnpliktstjänstgöringen, torde

däremot icke vara lämpligt, icke ens om den förlägges till slutet av densamma,

enär en effektiv kontroll av ympresultat då torde bliva omöjlig. Som bekant

lämnar endast en ympning, som utförts med positivt resultat, fullt skydd mot

smittkoppor, vadan efterundersökningen är lika viktig som ympningen själv.

Än mer kunna ogynnsamma okontrollerbara omständigheter härvid medföra

komplikationer med ohälsa och ersättningskrav, vilka med nu tillämpade tillvägagångssätt

hittills icke alla eller i sällsyntaste undantagsfall förekomma.

Värdet av vaccination och revaccination mot smittkoppor är för närvarande

vetenskapligt fullt klarlagt, och det är bevisat, att tills vidare endast därigenom

oemottaglighet respektive minskad mottaglighet mot sjukdomen ifråga kan ernås,

enär enbart vanliga hygieniska åtgärder vid denna sjukdom spelar en

högst underordnad roll.

Vad här anförts angående vikten av bibehållande av lagen örn skyddskoppympning

för armén gäller i lika hög grad övriga försvarsgrenar.

Marinföryaltningen får för sin del i detta ärende framhålla följande.

Alla å sjömanshus inskrivna värnpliktige äro i enlighet med bestämmelsen

i lagen örn skyddskoppympning nyligen revaccinerade; därför giva bland flottans

till allmän tjänst inskrivne relativt fåtaliga positiva reaktioner vid revaccinering.

Till sjötjänst och stationstjänst vid flottan och till tjänst vid kustartilleriet

inskrivna värnpliktiga, vilka i regel ej äro revaccinerade, förete den största

procenten positiva reaktioner.

Värnpliktstjänstgöringen fullgöres vid flottan med undantag för ett fåtal

kategorier i en följd och vid kustartilleriet med 170 dagars första tjänstgöring.

Olägenheterna, äro därför på grund härav och genom revaccineringen före inskrivning

å sjömanshus ej att jämföra med vid infanteriet med dess korta första

tjänstgöring örn blott 90 dagar.

Nyttan för individen av att erhålla skydd mot smittkoppor får ej förbises.

Erfarenheten visar, att fall av smittkoppor förhållandevis ofta inkomma

sjöledes, vadan särskilt fara föreligger i hamnar och för sjöfolk.

Revaccinationens relativt små olägenheter väga mycket litet mot den trygghet,

som densamma medför. Vaccinationstvånget måste bibehållas i sin nuvarande

form. Dess borttagande eller inskränkande skulle medföra allt för stor

fara för insjuknanden och dödsfall i de täta förläggningarna ombord och i kasernerna

samt därmed också för marinen i dess helhet.

På grund av vad ovan anförts, få Kungl. Arméförvaltningens sjukvårdssty
-

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

reise och Kungl. Marinförvaltningen på det bestämdaste avstyrka förslag till

ändring av lag om skyddskoppympning den 2 juni 1916. (S. F. nr 180.)

I handläggningen av detta ärende inom Kungl. Marinförvaltningen hava deltagit

undertecknad chef, Boalt, G. Nilson och Eklund.

Stockholm den 21 februari 1928.

Kungl. Arméförvaltningens På Kungl. Marinförvalt
sjukvårdsstyreise

ningens vägnar:

FRITZ BAUER. J. SCHNEIDLER.

Richard Erhardt. /

/ Frite Björkman.

Marinöverläkarens

expedition.

Bilaga D.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Av Kungl. Majit anbefalld att före den 20 innevarande mars till utskottet avgiva

yttrande i anledning av en av herr G. Rosén inom första kammaren väckt

motion nr 196, örn upphävande av bestämmelser örn ^vaccination av fast anställt

manskap vid hären och marinen samt av värnpliktiga, far jag efter samråd

med medicinalstyrelsen härmed, i vad marinen vidkommer, anföra följande.

Uti ett med arméförvaltningens sjukvårdsstyrelse gemensamt yttrande till

statsrådet och chefen för kungl, försvarsdepartementet den 21 februari 1928

framhöll marinförvaltningen beträffande den i motionen åberopade framställningen

från inspektören för infanteriet rörande marinen det, som följer:

»Alla å sjömanshus inskrivna värnpliktiga äro i enlighet med bestämmelsen

i lagen örn skyddskoppympning nyligen revaccinerade; därför giva bland

flottans till allmän tjänst inskrivna relativt fåtaliga positiva reaktioner vid

revaccinering. .... .

Till sjötjänst och stationstjänst vid flottan och till tjänst vid kustartilleriet

inskrivna värnpliktiga, vilka i regel ej äro revaccinerade, förete den största procenten

positiva reaktioner.

Värnpliktstjänstgöringen fullgöres vid flottan med undantag för ett fatal

kategorier i en följd och vid kustartilleriet med 170 dagars första tjänstgöring.

Olägenheterna äro därför på grund härav och genom revaccineringen före inskrivning

å sjömanshus ej att jämföra med vid infanteriet med dess korta första

tjänstgöring örn blott 90 dagar. ...

Nyttan för individen av att erhålla skydd mot smittkoppor får ej förbises.

Erfarenheten visar, att fall av smittkoppor förhållandevis ofta inkomma sjöledes,

vadan särskilt fara föreligger i hamnar och för sjöfolk.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

27

Revaccinationens relativt små olägenheter väga mycket litet mot den trygghet,

som densamma medför. Vaccinationstvånget måste bibehållas i sin nuvarande

form. Dess borttagande eller inskränkande skulle medföra allt för stor fara för

insjuknanden och dödsfall i de täta förläggningarna ombord och i kasernerna

samt därmed också för marinen i dess helhet.»

På grund av vad ämbetsverken anfört avstyrkte de på det bestämdaste den

av inspektören för infanteriet föreslagna ändringen i lagen örn skyddskoppympning.

Med anledning av motionen bör vidare följande beaktas med hänsyn till under

senare tid gängse smittkoppsepidemier i länder, med vilka vårt land står i

kontinuerlig sjöförbindelse.

Enligt kommerskollegii kungörelser hava Kapstaden, Turkiet och hamnarna

i Chile under år 1929 varit smittade av smittkoppor.

Utan smittoförklaring från kommerskollegium hava omfattande epidemier av

smittkoppor under senare år rått både i England och Holland.

Beträffande England offentliggjordes i maj 1929 följande statistik från och

med år 1922.

Ar

Fall

Döda

1922..........

.... 973

27

1923 ..........

. . . . 2 504

7

1924 ..........

. . . . 3797

8

1925 ..........

. . . 5 354

6

1926 ..........

. ... 10141

11

1927 ..........

. ... 14 787

36

1928 ..........

. ... 12420

53

1929 lia kvartalet ....

. . . . 3 283

8

Denna epidemi har sålunda härjat under ej mindre än 8 år med över 53,000

sjukdomsfall. Oaktat lindrig till karaktären har epidemien dock lett till mer

än 150 dödsfall. Åtgärderna emot densamma hava varit omfattande och mycket

kostsamma. Samtidigt med denna lindriga epidemi uppträdde år 1929 35 fall

av verkligt svåra smittkoppor införda med en ångare från Bombay. Dessa fall

föranledde som bekant smittoförklaring av England från Frankrikes sida, en

åtgärd, som väckte mycket uppseende och ovilja i England och efter några dagar

upphävdes. Epidemien lämnar ett talande exempel på hur smittkopporna

kunna grassera i ett för övrigt högt kultiverat land, men som saknar verkligt

vaccinationstvång.

Vad angår Holland, så uppgives sammanlagt 678 fall hava inträffat under

månaderna juli—december år 1929. Mortaliteten i denna epidemi är mig ej

bekant.

Att oaktat de täta kommunikationerna sjöledes med ifrågavarande länder

några fall ej införts i svenska hamnar och riket därigenom gått fritt från smittkoppor,

kan säkerligen till stor del tillskrivas vårt vaccinations- och revaccinationstvång.

Det örn dessa epidemier anförda torde tillräckligt belysa vikten av att fortfarande

bibehålla revaccination för sjöfolk, såväl örlogsmarinens som handelsflottans.

I motiveringen till nu gällande lag om skyddskoppympning av år 1916

yttrade också medicinalstyrelsen på sin tid med öppen blick härför enligt den

nådiga propositionen nr 78/1915, sid. 47, »att bland yrken, vilkas utövare i

särskilt hög grad äro i behov av skydd för smittkopporna, sjömannens är det

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

viktigaste. Smittkopporna -----införas alltid utifrån och detta har hit
tills

nästan regelbundet skett sjöledes. Ju livligare förbindelser vi få med främmande

länder, desto större bliva riskerna — --—. Det är därför av be
tydelse

att skydda landet genom obligatorisk, förnyad ympning av sjömän.»

I samma proposition anföres på sid. 45 beträffande försvarsväsendets personal

från medicinalstyrelsen följande yttrande: »Med en föreskrift örn obligatorisk

förnyad ympning av värnpliktiga och stamanställda, -----, skulle man

få största delen av den manliga befolkningen skyddad. Och denna del av befolkningen

är därav i större behov än kvinnorna, vilka, enligt vad vi känna av

vår statistik, i långt mindre grad träffas av smittkopporna,---.»

Revaccinationen av stamanställda och värnpliktiga är således utom av militära

och individuella skäl liksom beträffande sjöfolk i allmänhet motiverad av

mycket starka socialprofylaktiska och socialmedicinska hänsyn. Någon ändring

i denna frågas läge har ej inträtt sedan nu gällande vaccinationslags tillkomst

år 1916.

Det förtjänar här anföras, att revaccinering av rekryter vid den första anställningen

är en inom örlogsmarinerna erkänd princip. Vårt land skulle komma

att högst ofördelaktigt utmärka sig med hänsyn till en av den navala hälsovårdens

grundregler, örn det i förevarande avseende intoge en negativ särställning.

Därest bestämmelserna i lagen örn skyddskoppympning beträffande revaccinering

av marinens stam och värnpliktiga skulle upphävas, komme en del av

rikets nu förefintliga skydd mot smittkoppor att bortfalla. Det egendomliga

skulle för övrigt inträffa, att — enligt lagens kvarstående § 6 — strängare

bestämmelser bleve rådande för handelsflottans'' sjöfolk, som fortfarande skulle

revaccineras, än för örlogsflottans.

Smittkoppor hava införts till vårt land även genom örlogsfartyg. Så medförde

korvetten Freja i maj 1894 vid återkomsten till Karlskrona från en expedition

till avlägsna farvatten några ej ännu diagnosticerade smittkoppsfall

bland officerarna ombord. Sjukdomen var av typen variolois, som förekommer

hos förut vaccinerade. Epidemien ledde till sekundära fall i Karlskrona, bland

annat hos en ej vaccinerad gosse, som avled. Fartygschefen insjuknade också,

men ej förrän han efter avmönstringen hunnit hem till huvudstaden. Den lilla

epidemien är lärorik bland annat därigenom, att den bestyrker såväl revaccineringens

allmänna nytta till motverkande av större spridning ombord och i land

som dess individuella nytta till förekommande av sjukdomens svårare former.

Risken för smittkoppor är givetvis störst för de örlogsfartyg, som besöka utländska

hamnar. Örn nuvarande revaccination av marinens manskap bortfölle,

bleve det nödvändigt att vid expeditionens början en masse revaccinera besättningarna

å alla fartyg före besök i dylika hamnar. Att detta skulle medföra

betydligt större olägenheter för tjänsten än då revaccinationen såsom nu utföres

strax efter den första anställningen, är utan vidare klart. Örn en expedition utan

tidsutdräkt skall äga rum till smittad ort, såsom t. ex. i maj 1929 med jagaren

Ehrensköld till engelsk hamn, blir tiden i de flesta fall för kort för att en i

hast företagen revaccinering skall hinna medföra det avsedda personliga skyddet

före ankomsten till hamnen i fråga. En sådan ordning kan ej vara förenlig

med statens skyldighet att i möjligaste mån skydda vid försvaret anställd personal

till liv och hälsa. Revaccinationens avskaffande skulle sålunda utsätta

marinens personal för risker, vilka statsmakterna visat sig angelägna att förekomma,

bland annat riksdagen genom 1925 års försvarsbeslut, punkt 4), angående

åtgärder just »i syfte att bereda de värnpliktiga större trygghet till liv

och hälsa».

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 39.

29

Den av motionären åberopade rapporten rörande utbildningsarbetet vid flottan

torde avse ett yttrande av chefen för underofficers- och sjömanskårerna vid

flottans station i Stockholm, vilken uti en år 1926 avgiven rapport uttrycker

önskvärdheten av längre tid för de värnpliktigas första allmänt militära utbildning.

Nämnde chef använde där den av revaccineringen framkallade i allmänhet

partiella otjänstbarheten som motiv endast för någon utsträckning i tiden för

ifrågavarande utbildning, men yrkade icke på upphävande av lagens örn skyddskoppympning

bestämmelse i § 3 mom. a) och b) om revaccination.

I anledning av vad som i motionen yttras beträffande av utförd revaccination

föranledda sjukdomsfall meddelas här ur marinens sjukdomsstatistik uppgifter

angående på grund av revaccinationen åtföljande besvär eller feber sjukskrivna

bland hela antalet årligen revaccinerade:

År Eevaccinerade Vaccinationsbesvär

1925 ............ 3 708 33

1926 ........... 3 467 23

1927 ............ 2 939 54

1928 . •.......... 4 293 67

Summa 14 407 177

Några komplikationer från nervsystemet hava icke förekommit vid marinen.

Bland 14,407 ympade hava sålunda på fyra år inträffat 177 fall av s. k. revaccinationsbesvär.

Beräknat på totalsumman revaccinerade utgöra desamma

blott 1.2 %. Sett i samband med att övriga revaccinerade i regel kunnat deltaga

i instruktioner och tillhörande övningar torde detta styrka marinförvaltningens i

förutberörda yttrande fällda omdöme, att revaccination medför relativt små

olägenheter. Som synes av tabellen, variera siffrorna något år från år, och

torde detta bero på vaccinens växlande, mer eller mindre kraftiga verkan. Då

motionären nämner, att särskild undersökning verkställts angående ifrågavarande

sjukdomsfall, anser jag mig böra framhålla, att i detta avseende inhämtade

yttranden från vederbörande läkare utvisa, det någon dylik undersökning

icke ägt rum vid marinen.

Såsom ytterligare belysande frågan förtjänar anföras följande från medicinalstyrelsen

den 29 september 1929 lämnade kommuniké.

»Vid konferens den 27 och den 28 september 1929 mellan danska, norska

och svenska representanter hava behandlats vissa med de särskilda ländernas

vaccinationslagstiftning sammanhängande frågor. Redogörelser lämnades därvid

för de erfarenheter, som man på skilda håll inhämtat. Bland annat genomgicks

och diskuterades det material, som föreligger till belysande av frågan örn

komplikationer i sammanhang med vaccineringen. Materialet utgör för Danmarks

och Sveriges vidkommande svar på en till ländernas läkare ställd enquéte.

Det norska materialet är en sammanfattning av de berättelser, som under senare

år tillställts direktören för det civila medicinal väsendet.

De olägenheter och komplikationer, vilka vid vissa tillfällen iakttagits i samband

med vaccinationen, äro av olika art, dels sjukdomar, vilka endast hava ett

tidssamband med vaccinationen och i sig själva äro helt oberoende av denna,

dels besvär, vilka i det stora övervägande antalet fall varit lokala och helt

betydelselösa, dels slutligen komplikationer från det centrala nervsystemet,

vilka uppträtt i vissa andra länder till jämförelsevis stort antal, men hos oss

endast iakttagits i ett ringa antal fall. Dessa sistnämnda komplikationers natur

är icke tillfredsställande utredd. Med hänsyn till den omfattning, vari de hit
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 89.

tills uppträtt hos oss, anser konferensen dem icke vara av sådan betydelse, att

de böra föranleda samhället att avstå från det kraftiga skydd det äger i en väl

och i tid genomförd skyddskoppympning. Faran för att elakartade smittkoppor

kunna införas utifrån är ständigt för handen, enär talrika sjukdomshärdar förefinnas

runt omkring i världen. Svåra epidemier av smittkoppor kunna därför

allt fortfarande befaras uppträda hos oss. Vaccinationen måste nu som förr

anses vara det enda effektiva skyddsmedlet mot smittkoppor. Att man på hygienens

nuvarande ståndpunkt genom en enbär isolering av sjukdomsfallen, utan

användandet av skyddskoppympning, skulle kunna stäcka en epidemi i dess

upprinnelse är enligt konferensens övertygelse utsiktslös. Visserligen är vaccinationsskyddet

underkastat individuella växlingar; för det stora flertalet vaccinerade

är det dock tillräckligt under årtionden framåt. Även örn man icke kan

räkna med att vaccinationen medför ett för hela livet bestående skydd mot smittkoppor,

visar dock en rik erfarenhet, att sjukdomen hos vaccinerade personer

tager ett lättare förlopp än hos ovaccinerade och är lindrigare ju kortare tid,

som förflutit från vaccinationstillfället.

Konferensen har övervägt möjligheten av att uppskjuta vaccinationen till

dess fall av smittkoppor konstaterats. Från detta förfarande måste dock avrådas

av flera skäl. Sjukdomen är ytterst smittsam. De första fallen under en epidemi

äro ofta föga karakteristiska. Sjukdomen blir på denna grund ej sällan till en

början förbisedd. Enär inkubationstiden är lång (cirka 12 dagar) har sjukdomen

ej sällan fått en stor utbredning, innan bekämpandet kunnat med kraft

påbörjas. Erfarenheten har även visat, att vacciationen vid ett sjukdomsutbrott

är vansklig att genomföra med tillbörlig omsorg. I ju högre grad den befolkning,

som träffats av smittkoppor, icke är vaccinerad, desto större äro svårigheterna

för sjukdomens bekämpande. Kampen mot sjukdomen har under sistnämnda

förhållanden krävt betydliga offer. Hos icke vaccinerade småbarn har

dödligheten uppgått till 60—70 %.

Konferensen är sålunda ense örn att det är den allmänna vaccinationen i

barnaåldern, som varit och allt fortfarande är det verksamma skyddsmedlet

mot smittkopporna. Något annat skydd häremot är icke känt och har konferensen

sålunda funnit de ovannämnda erfarenheterna rörande vaccinationen

icke böra för närvarande föranleda förändringar i nu gällande grundbestämmelser

rörande skyddskoppympningen.»

Av det anförda torde framgå, att ett upphävande av bestämmelserna i lagen

örn skyddskoppympning § 3 mom. a) och b) skulle medföra ej blott risk för

insjuknanden i smittkoppor bland marinens personal utan också fara för denna

farliga och ytterst smittosamma folksjukdoms införande i riket samt spridning

till dess övriga befolkning. Allt talar således fortfarande för att ifrågavarande

föreskrifter i lagen örn skyddskoppympning bibehållas oförändrade.

Stockholm den 10 mars 1930.

GUNNAR NILSON.

IS. Radhe.

Stockholm 1930. Kungl. Hovboktryckeriet Iduns Tryckeri-A.-B.

307275

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:317 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Majlis proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av vissa delar av lagen den 2 juni 1916 om skyddsko s. 2 i texten