Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till den s. k. ensittarlagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 34 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 72 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

1930-02-11 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1930:4, Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till den s. k. ensittarlagen. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 34 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 72 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

Dokumentets text

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

11

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 11 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om visst tillägg till den

s. k. ensittarlagen.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen

väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 34 i första kammaren av

herr Möller m. fl. och nr 72 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm

m. fl.

I motionerna, som äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville

för sin del besluta sådant tillägg till lagen den 18 juni 1925 örn rätt i vissa

fall för nyttjanderättshavare att inlösa under nyttjanderätt upplåtet område

(den s. k. ensittarlagen), att densamma icke kan genom avtal mellan

jordägare och nyttjanderättshavare sättas ur tillämpning eller att för åtnjutande

av lösningsrätt uppställas andra förutsättningar och villkor än

de i lagen angivna.

Detta syftemål syntes enligt motionärernas mening kunna ernås genom

att till lagen fogades en ny med nr 20 betecknad paragraf av följande lydelse:

»Ej må genom avtal mellan jordägare och nyttjanderättshavare

denna lag sättas ur tillämpning eller för åtnjutande av lösningsrätt uppställas

andra förutsättningar och villkor än de i lagen angivna; har så

skett vare avtalet därom utan verkan.»

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

I det av jordkommissionen år 1921 utarbetade förslaget till reviderad

ensittarlag hade i 19 § upptagits en bestämmelse av följande lydelse:

Avtal örn inskränkning i den nyttjanderättshavare enligt denna lag

tillkommande lösningsrätt vare utan verkan.

Såsom motivering för detta stadgande hade anförts följande. Kommissionen

hade ansett, att det icke finge lämnas parterna fritt att genom avtal

inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade

förmånen att lösa åt honom upplåtet område.

I det till lagrådet år 1922 remitterade förslaget återfanns jordkommissionens

förevarande bestämmelse. Mot denna bestämmelse anmärkte tre

ledamöter av lagrådet följande:

På områden, där enligt lagstiftningens allmänna grundsatser rättsförhållanden

regleras genom avtal mellan de enskilda, lärer inskränkning i

Förarbetena

till gällande

lag beträffande

frågan

huruvida

ensittarlagen

kan genom

avtal sättas

ur tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

den fria avtalsrätten icke böra göras i andra fall än då sådant påkallas av

synnerligen vägande skäl. Sådana torde knappast kanna anses föreligga

för det i förevarande paragraf upptagna stadgandet. Detta stadgande

har varken av jordkommissionen eller departementschefen befunnits kräva

någon motivering. Kommissionen yttrar vid denna paragraf allenast, att

kommissionen ansett det icke böra lämnas parterna fritt att genom avtal

inskränka den nyttjanderättshavaren enligt denna lag tillförsäkrade förmånen

att lösa åt honom upplåtet område. Förmodligen har det befarats,

att jordägare skulle, då fråga uppkommer örn förlängning av äldre avtal,

begagna sig av sin starkare ställning till att få förbehåll av antytt

innehåll inryckt i kontraktet och därigenom göra lagstiftningen i

dylika fall illusorisk. Detta förutsätter, att nyttjanderättshavaren

vid det äldre avtalets upphörande icke är i tillfälle att friköpa området.

Under sådana omständigheter är det emellertid fara värt, att

den jordägare, som icke önskar utsätta sig för risken att området

framdeles friköpes, örn han icke lagligen kan göra förbehåll, som

tryggar honom mot en sådan eventualitet, vägrar att förnya avtalet. Det

föreslagna stadgandet medför sålunda risken att mången, som gärna

skulle avstå från den mer eller mindre ovissa möjligheten att framdeles

kunna friköpa marken och som på sådant villkor skulle kunna erhålla

förnyad upplåtelse, kanske på lång tid, nödgas avflytta och se det egna

hemmet spolierat. Örn stadgandet sålunda med hänsyn till blivande avtal

är ägnat att motverka förevarande lagstiftnings ändamål, innebär detsamma,

tillämpat på äldre avtal, ett knappast försvarligt åsidosättande av

jordägarens intresse. Örn denne, efter det friköpningsinstitutet införts

genom 1918 års lag, angående förut upplåtet och bebyggt område träffat

nytt avtal för sådan tid att friköpningsrätt enligt den gällande lagstiftningen

skulle inträtt vid avtalstidens slut men därvid gjort förbehåll, enligt

vilket nyttjanderättshavaren avstått från lösningsrätt, synes det icke

kunna försvaras, att dylikt enligt hittillsvarande lagstiftning giltigt förbehåll

nu förklaras icke vara gällande. Möjligen har det icke heller varit

jordkommissionens avsikt att giva stadgandet dylik retroaktiv verkan.

Kommissionens ovan återgivna uttalande syftar nämligen egentligen

endast på avtal, som framdeles körnare att träffas. Men stadgandets

avfattning har blivit sådan, att detsamma måste anses omfatta även äldre

avtal. På grund av vad sålunda anförts hemställes, att denna paragraf

måtte utgå ur förslaget.

En ledamot av lagrådet tilläde:

I samband med vad sålunda anförts synes böra erinras, att jordägare,

som efter ifrågavarande lagstiftnings införande träffat nytt avtal angående

tidigare upplåtet och bebyggt område, kan hava valt den utvägen

att trygga sig mot friköpning, att han upplåtit området på så kort tid, att

enligt gällande lag friköpningsrätt vid avtalstidens utgång ej förelegat.

Även för sådant fall måste det anses vara mindre tilltalande att genom

lagändring förbinda med avtalet den rättsverkan, att nyttjanderättshavaren

äger inlösa området. Av denna anledning borde från det förordade

stadgandet i 1 § första punkten hava gjorts undantag för det fall att

nyttjanderättsavtalet ingåtts under den tid 1918 och 1920 års lag. varit

gällande och icke avsett längre tid än tjugu år. Anledningen därtill att

jag för min del icke förordat stadgande av dylik innebörd har varit den,

att den nya lagen med en sadan bestämmelse synts komma att drabba

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4. 13

mycket ojämnt, i det att det säkerligen ofta berott på en tillfällighet, örn

äldre upplåtelser, för vilka avtalstiden utgått under berörda period, förlängts

genom särskilt avtal eller på annat sätt. Det bar synts mig vara

försvarligt att göra skillnad mellan det fall, att nyttjanderättshavaren

uttryckligen avsagt sig lösningsrätt, och det att han ingått avtalet på villkor,

som enligt vid den tiden gällande lag icke medförde lösningsrätt.

I propositionen till 1922 års riksdag hade emellertid bestämmelsen upptagits

trots lagrådets avstyrkande. Föredragande departementschefen

statsrådet Åkerman yttrade härom följande:

19 § har jag funnit mig böra bibehålla, då en lagstiftning av den natur

som den förevarande uppenbarligen synes mig böra tilläggas tvingande

verkan.

På grund därav att propositionen i ämnet inkom sent till riksdagen

fann riksdagen icke möjligt att till behandling upptaga den föreslagna

allmänna revisionen av ensittarlagen.

Vid 1925 års riksdag framlades sedermera ny proposition i ämnet. I

denna proposition hade emellertid omförmälda 19 § uteslutits. Härom anförde

föredragande departementschefen statsrådet Nothin:

På grund av vad tre ledamöter av lagrådet anmärkt i fråga örn 19 §

i det år 1922 remitterade förslaget har denna paragraf uteslutits.

Vid riksdagen framställdes icke någon anmärkning häremot.

Såsom den av utskottet här ovan lämnade redogörelsen utvisar, har en

bestämmelse av det innehåll, som föreslås i motionerna, varit ifrågasatt

till införande i ensittarlagen vid den nuvarande lagens tillkomst. På

grund av lagrådets erinringar ansågs emellertid ett dylikt stadgande icke

böra upptagas i lagen. Det högsta domstolens utslag, som i motionerna

åberopas, synes icke äga den betydelse i fråga örn ensittarlagens tillämpning,

som i vissa uttalanden tillmätts detsamma.

De skäl, som år 1925 föranledde, att den ifrågavarande bestämmelsen

icke införlivades med lagstiftningen, hava enligt utskottets mening alltjämt

samma giltighet, och sådana nya omständigheter, som böra föranleda

riksdagen att nu frångå sin år 1925 intagna ståndpunkt i frågan, hava enligt

utskottets mening icke tillkommit. Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 februari 1930.

Utskottet.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow*, Linder, Sigfrid Hansson, Österström*,

Hagman*, Granström och Tamm*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Jeppsson*, Björnberg, Gardell

i Gans, Hedvall, Sandström och Hansson i Trollhättan.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Linder, Sigfrid Hansson, Hagman, Hage, Hedvall och Hansson

i Trollhättan, vilka ansett, att motionerna bort av utskottet tillstyrkas.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.