Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion om avskaffande av de personliga sjukvårdsoch folkskoleavgifterna.

1930-03-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1930:15, Betänkande, i anledning av väckt motion om avskaffande av de personliga sjukvårdsoch folkskoleavgifterna.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till riksdagens kansli den 11 mars 1930 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion om

avskaffande av de personliga sjukvårds- och folkskoleavgifterna.

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 368, har herr Hage hemställt, »att riksdagen måtte besluta att i

skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte vidtaga sådana

åtgärder att de personliga sjukvårdsavgifterna samt de personliga folkskoleavgifterna

avskaffas».

Till stöd för nämnda förslag har motionären åberopat motiveringen för

en av honom väckt, till statsutskottet hänvisad motion, nr 234, örn avskaffande

av man talspenningarna; och tillåter sig utskottet att hänvisa till sistnämnda

motion.

Sjukvårdsavgiften utgår till landstingen samt städer, vilka icke deltaga

i landsting, för visst här nedan angivet ändamål. Enligt kungörelsen den

26 augusti 1873 angående kurhusavgiftens upphörande och införande av en

allmän sjukvårdsavgift med däri genom kungörelse den 1 juni 1883 vidtagen

ändring skall för den allmänna sjukvården inom varje län eller sjukvårdsdistrikt

av en var, som erlägger mantalspenningar, även utgöras en

personlig sjukvårdsavgift i mån av länets eller sjukvårdsdistriktets behov,

därvid denna avgift, som skall Utgöras av kvinna med hälften av det belopp,

som erlägges av man, icke må sättas högre än 50 öre för man och 25 öre

för kvinna. Sjuk vårdsa vgiften skall företrädesvis användas till beredande

av kostnadsfri vård åt veneriskt sjuka och till vidtagande i övrigt av

åtgärder för den veneriska sjukdomens hämmande.

Beträffande folkskoleavgiften stadgas uti § 58 i förnyade stadgan den

26 september 1921 angående folkundervisningen i riket, att skoldistrikt äger

att såsom bidrag till kostnaderna för skolväsendet av var och en, som

erlägger mantalspenningar, upptaga en särskild avgift, vilken skall utgöras

av kvinna med hälften av det belopp, som erlägges av man, dock med

högst 50 öre för man och 25 öre för kvinna.

Enligt uppgifter, meddelade av statistiska centralbyrån i Kommunernas

linanser åren 1922—1925, har år 1925 folkskoleavgift utdebiterats i 2,059

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 11 höft. (Nr 15.)

Utskottet.

Gällande

bestämmelser.

Statistik.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

1923 års

riksdag.

av rikets 2,411 landskommuner ock i 56 av rikets lil städer, och kava sistnämnda

år influtit i sjukvårdsavgift 1,387,622 kronor ock i folkskoleavgift

omkring 870,000 kronor.

Frågan örn avskaffande av de personliga avgifterna kar vid flera tillfällen

varit föremål för riksdagens behandling, senast år 1923. I anledning

av två vid sistnämnda års riksdag inom första kammaren av kerr

Lyberg väckta motioner, nr 61 ock nr 62, anhöll riksdagen i skrivelse den

2 juni 1923, nr 315, att Kungl. Majit ville föranstalta örn utredning, huruvida

mantalspenningar^, den personliga sjukvårdsavgiften och den personliga

folkskoleavgiften lämpligen skulle kunna upphävas, samt för riksdagen

framlägga det förslag, som kunde av utredningen föranledas.

I motiveringen för denna anhållan framhöll riksdagen, att skäl kunde

åheropas såväl för som mot avskaffande av de personliga avgifterna. Sålunda

kunde ur praktisk synpunkt mot skatteformen erinras, att densamma

medförde jämförelsevis stora kostnader för debitering, uppbörd, redovisning

och indrivning. Emellertid framginge av genom vederbörande riksdagsutskott

verkställd undersökning, att kostnaderna för debiteringen ingalunda

kunde anses höga i förhållande till de utdebiterade beloppen. Däremot

kunde arbetet med indrivning av restantieposter i de säkerligen jämförelsevis

fåtaliga fall, då den skattskyldige påförts enbart kapitationsavgifter,

antagas i regel vara betydande i förhållande till de belopp, som skulle

indrivas. Även örn några direkta besparingar i form av minskade utgifter

i löner icke skulle kunna vinnas genom att indrivningsförrättarna befriades

från arbetet med indrivningen av sistberörda restposter, kunde dock antagas,

att den lättnad i arbetet, förrättningsmännen härigenom erhölle,

lämnade dem möjlighet att ägna mera tid än hittills åt indrivningen av

de mera betydande utskyldsbeloppen. Å andra sidan skulle sannolikt ett

avskaffande av de personella avgifterna kunna medföra olägenheter. I många

fall, framför allt då den skattskyldige taxerats till bevillning men icke till

inkomst- och förmögenhetsskatt, påfördes denne å kronodebetsedeln ett

obetydligt belopp i krono- och landstingsskatt. Därest de personliga avgifterna

borttoges, skulle helt säkert i dylika fall en disproportion mellan

skattebelopp och kostnader uppstå. Även ur principiell synpunkt skulle

skäl kunna anföras för bibehållande av en vid sidan av skatten å inkomst

utgående personlig avgift. I den mån förmåga att betala en sådan avgift

förelåge, syntes det riksdagen riktigt, att varje medborgare bidroge åtminstone

till de direkta merkostnader för registrering och dylikt, som han

förorsakade det allmänna. Det syntes icke sällan inträffa, att personer,

oaktat de icke åtnjutit inkomst av det slag eller till den storlek att denna

gjordes till föremål för beskattning, till följd av andra omständigheter

såsom exempelvis underhåll av närstående besutte en lika stor betalningsförmåga

som många för inkomst taxerade personer. De personliga avgifternas

belopp understege dessutom väsentligt den grundavgift av tre kronor,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

3

som utginge enligt lagen den 30 juni 1913 om allmän pensionsförsäkring,

och i regel hade väl icke andra från taxering till inkomst befriade personer

än de, som tillika hade att utgöra berörda grundavgift, påförts personliga

avgifter. De missförhållanden, som påvisats i motionerna, syntes dock påkalla

en utredning. Därest en sådan utredning gåve vid handen, att de

personliga avgifterna icke lämpligen borde avskaffas, borde, enligt riksdagens

mening, tagas under övervägande, örn icke sättet för dessas påförande

kunde undergå reformering. Så syntes knappast något skäl föreligga

att påföra man och kvinna avgifter med olika belopp. Därjämte

skulle otvivelaktigt en betydande förenkling i arbetet vinnas, därest endast

en enda personlig avgift påfördes. Örn riksdagen sålunda icke funnit anledning

att utan närmare utredning biträda motionärens förslag örn ett

omedelbart avskaffande av kapitationsavgifterna, hade riksdagen emellertid

ansett det i motionerna angivna syftet att åstadkomma förenklingar i

arbetet med debiteringen och indrivningen beaktansvärt. Det syntes

antagligt, att en sådan besparing skulle kunna vinnas, därest den enligt

pensionsförsäkringslagen utgående grundavgiften, i likhet med vad redan

vore fallet i åtskilliga städer, uppfördes å kronodebetsedeln. Vidare

syntes det riksdagen, som örn utan egentlig olägenhet en begränsning

skulle kunna föreskrivas beträffande restantieförda utskyldsposter, för vilkas

uttagande handräckning skulle begäras utom det distrikt, där utskylderna

påförts den skattskyldige.

Sedermera hava kammarrätten och länsstyrelserna avgivit infordrade utlåtanden

över riksdagens berörda skrivelse nr 315. Därvid hava elva länsstyrelser

uttalat sig för bibehållande av de personliga avgifterna samt att de

förenklingar, riksdagen ansett kunna vinnas i fråga örn avgifternas påförande

och uttagande, måtte i huvudsak vidtagas, medan tio länsstyrelser

förordat avgifternas avskaffande. Överståthållarämbetet och tre länsstyrelser

hava visserligen funnit principiella skäl tala för avgifternas avskaffande

men uttalat, att, därest desamma av finansiella skäl ansåges böra bibehållas,

förenklingar borde vidtagas i fråga örn avgifternas påförande och uttagande.

Kammarrätten anförde, att de skäl, som åberopats för avskaffande av de

personliga utskylderna, icke kunde frånkännas en viss giltighet. Det kunde

ju icke bestridas, att uttagandet av rent personliga skattebidrag icke överensstämde

med den på beskattningsväsendets område i allmänhet tillämpade

grundsatsen, att skattskyldigheten skulle stå i ett visst förhållande till

skatteförmågan. Emellertid gällde frågan avskaffandet av personella skatter,

som ägde hävd för sig samt därjämte utginge med så ringa belopp, att de

icke kunde innebära någon nämnvärd tunga ens för de sämst lottade bland

dem, vilka de avfordrades. Under erinran tillika, att något allmännare

missnöje med de ifrågavarande skatterna icke försports, uttalade kammarrätten

som sin mening, att praktiska lämplighetssynpunkter borde läggas

till grund för avgörandet. Kammarrätten anförde vidare, att den utred
-

Över riksdagens

skrivelse

avgivna

yttranden.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

ning, som i denna fråga förelåge, icke kunde sägas lämna tillräckligt

stöd för vederbörande motionärs yttrande, att det kunde med fog ifrågasättas,

huruvida i själva verket med hänsyn till arbete och kostnader för

de influtna medlens uttagande nämnvärd nettohehållning därvid uppstode.

Anledningen att i detta sammanhang understryka kostnaderna för utfärdandet

av debetsedlar å allenast personella utskylder skulle för övrigt i

huvudsak bortfalla, om grundavgifterna för folkpensioneringen komme att

debiteras och uppbäras i samband med kronoutskylderna. Med avseende å

vad sålunda anförts och då de personella skatterna, vilka tillhopa inbringade

ett bruttobelopp av omkring 3,000,000 kronor, för statsverket eller, vad

sjukvårds- och folkskoleavgifterna anginge, för vederbörande kommuner

medförde en icke alldeles betydelselös inkomst, fann sig kammarrätten icke

kunna tillstyrka förslaget örn deras avskaffande. Däremot hemställde kammarrätten,

som fann syftet med de av riksdagen ifrågasatta förenklingarna

i arbetet med debiteringen av de personliga utskylderna beaktansvärt, i

likhet med vad åtskilliga länsstyrelser föreslagit, att mantalspenningarna

och sjukvårdsavgiften måtte sammanslås till en enda avgift att utgå med

lika belopp för man och kvinna, vilket belopp syntes kunna sättas till en

krona att lika fördelas mellan statsverket samt vederbörande landsting eller

stadskommun. Enligt kammarrättens mening borde däremot folkskoleavgiften

såsom utgörande en kommunal avgift av fakultativ natur fortfarande

debiteras särskilt för sig. Emot det i riksdagens skrivelse gjorda uttalande,

att förenkling i arbetet jämväl skulle vinnas, därest den enligt lagen örn

allmän pensionsförsäkring utgående grundavgiften uppfördes å kronodebetsedeln,

hade kammarrätten ej funnit skäl till erinran. Vidtoges en sådan

anordning, skulle ett av de främsta skälen, som anförts för avskaffande av

de å kronodebetsedeln upptagna mantalspenningarna och sjukvårdsavgiften,

i väsentlig mån förlora i betydelse.

Av det nu anförda syrles framgå, att den efter hemställan av 1923 års

riksdag igångsatta utredningen rörande de personliga avgifternas avskaffande

ännu icke slutförts. Under utredningsarbetet hava dryftats de två särskilda

i motiveringen till riksdagens omförmälda skrivelse anvisade utvägarna,

nämligen att antingen helt avskaffa de personliga avgifterna eller åstadkomma

största möjliga förenklingar i arbetet med dessas påförande och uttagande.

Särskilt för den händelse sistnämnda utväg befunnes äga företräde, skulle

frågans bedömande säkerligen påverkas av den ställning, som statsmakterna

komma att intaga till det för närvarande under utredning varande spörsmålet

rörande omläggning av skatteuppbörden. Då utskottet förväntar, att

förslag i sistberörda betydelsefulla ämne snarast möjligt förelägges riksdagen

samt att i samband därmed föreliggande fråga vinner sin lösning,

har utskottet saknat anledning att biträda motionärens förslag örn skrivelse.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 15.

5

Utskottet hemställer alltså,

att motionen II: 368 av herr Hage, om avskaffande

av de personliga sjukvårds- och folkskoleavgifterna,

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 4 mars 1930.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, Bärg, Bergman, Boman, K. Oscar Ericson

i Oberga, Leander, Björnsson, Johansson i Arkösund, Bengtsson i Kullen, Olsson

i Golvvasta, Björklund, Nilsson i Hörby, Wahlmark, Forssberg, Östergren, Olsson

i Gävle, Lithander, Ericson i Boxholm, Ljunggren och Anderson i Linköping.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

7 samt.

11 höft.

(Nr 15.)

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.