Bevillningsutskottets betänkande Nr 36
1930-05-23 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1930:36, Bevillningsutskottets betänkande Nr 36
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
1
Nr 36.
Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1930 kl. 3 e. m.
Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner
om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet.
Till bevillningsutskottet hava överlämnats följande fyra motioner, avseende
sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, nämligen:
1) de likalydande motionerna nr 91 i första kammaren av herr Reuterskiöld
och nr 283 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl., i vilka
hemställts,
»att riksdagen ville besluta sådan ändring av gällande kommunalskattelag,
att för jordbruksfastighet skola påföras 5 skatteören i stället
för 6 skatteören för varje 100 kronor av fastighetens jordbruksvärde»;
samt
2) de likalydande motionerna nr 148 i första kammaren av herr Gabrielsson
m. fl. och nr 226 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro
m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen ville för sin del antaga följande:
Förordning om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den
28 september 1928.
Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september
1928 skola hava följande ändrade lydelse:
2 §.
Allmän kommunalskatt---skattskyldig:
för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av
fastighetens jordbruksvärde, fem---en skattekrona.
45 §.
Genom fastighetsskatten---jordbruksfastighet, 5 procent av jordbruksvärdet
---gällande taxeringsvärdet.
(Se vidare anvisningarna.)
Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931; dock att vid 1931
års taxering avdraget enligt 45 § skall beträffande jordbruksfastighets
jordbruksvärde utgöra 6 procent av nämnda värde.»
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 27 höft. (Nr 36.)
1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Återblick.
1897 års
kommunalskatt
ekornmittt.
Beträffande vad till stöd för motionärernas yrkanden anförts, i deli
mån det ej återgives här nedan, får utskottet hänvisa till motionerna.
I anledning av en av 1897 års riksdag till Kungl. Majit avlåten skrivelse
tillsattes den 15 oktober 1897 en kommitté med uppdrag att verkställa
utredning särskilt av frågan örn den kommunala beskattningen. Kommitténs
betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning
av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala
beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i
princip dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga örn beskattningen
av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens
vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden
undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende å
den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes,
kunde nämligen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet
skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa
utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning
av den kommunala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder
vore rådande. För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas
kommunala skattskyldighet såsom en till sitt minimum garanterad
inkomstskatt, vilket minimum således ovillkorligen och under alla
omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare åladesnämligen
i första hand skatteplikt för en beräknad inkomst av fem procent
å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna inkomsten,
i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda procentsats.
Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag under
formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid från
vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem procent
av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta avdrag
bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan
inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda
allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka komme i åtnjutande
av sådan.
Såsom motiv för förslaget, att garantien skulle avse fem procent av
jordbruksfastighetens taxeringsvärde, anförde kommittén följande:
»Mellan den ställning, som enligt kommitténs förslag beredes ägare eller
innehavare av jordbruksfastighet, och den ställning, de för närvarande
intaga i fråga örn kommunal skattskyldighet, framträder sålunda den
skillnad att, medan skattefoten för närvarande för såväl skuldsatte som
icke skuldsatte jordbrukare utgör 6 procent av det åsätta taxeringsvärdet,
varemot någon därutöver gående skattskyldighet för den inkomst,
som av jordbruket härflyter, icke äger rum, innebär förslaget en generell
sänkning av skattefoten med 1 procent, men ställer å andra sidan för
kommunen i utsikt att få all den behållna inkomst, som egendomen lämnar,
vederbörligen beskattad. Kommittén håller före, att i flertalet kommuner
jordbrukets andel i kommunalbeskattningen härigenom icke kom
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 3
iner att i det liela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig
del av jordbruksbeskattningen på denna väg kommer att överföras från
de mera gäldbundne till de mindre eller icke alls skuldsatte jordbrukarna.
En annan fördel av förslaget är att all fastighet kunnat i avseende å
skattskyldighet likställas. För jordbruksfastighet, för annan fastighet på
landet samt för fastighet i stad blir den kommunala skattefoten samma
fem procent av taxeringsvärdet, likasom ock skyldigheten lika att därutöver
erlägga skatt för belopp, varmed nettoinkomsten av fastigheten
överskjuter dennas gentemot kommunen garanterade avkastning.»
Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föranledde
emellertid icke någon lagstiftning.
Under det påföljande reformarbetet beträffande kommunalbeskattningen
inriktade man sig i synnerhet på möjligheten att vid sidan av en beskattning
av inkomst införa en fristående objektbeskattning av fastigheter.
Till en dylik lösning av frågan syftade ej mindre Eisermans och von
Wolckers samt Lundéns förslag i ämnet än även Kungl. Maj:ts proposition
nr 191 år 1920. Sistnämnda års riksdag anhöll i den skrivelse till
Kungl. Majit, däri meddelades, att nämnda proposition ej vunnit riksdagens
bifall, örn förnyad prövning av kommunalskattefrågan. I 1920
års riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 1, vilket av riksdagen
åberopades, anfördes gentemot propositionens förslag örn en fristående
objektbeskattning, bland annat, följande:
»Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad
vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt
bestridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning
av jordbruksfastighet och annan fastighet utgör en form av dylik objektbeskattning.
Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt
skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet
av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan huruvida
en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör avvägas
avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten
uppenbarligen måste ske enligt principen örn skatt efter förmåga.»
Det direkta resultatet av 1920 års riksdagsbeslut var emellertid framför
allt det så kallade kommunalskatteprovisoriet, vilket bland annat innebar
ett införande av det av 1897 års kommunalskattekommitté föreslagna
så kallade garantiskattesystemet, med den olikhet dock i förhållande till
nämnda kommittéförslag, att beträffande jordbruksfastighet garantien
skulle avse sex procent å taxeringsvärdet, en lösning av problemet som
låg så till vida nära till hands, att ändringen i förhållande till förut gällande
bestämmelser inskränkte sig till att taga till beskattning den del
av inkomst av jordbruksfastighet, varmed denna inkomst överstege sex
procent av taxeringsvärdet. En samtidigt vidtagen mycket betydelsefull
ändring var införandet av de skattefria orts- och familjeavdragen, vilka
visserligen å ena sidan inskränkte betydelsen av nyss antydda reform
därigenom att den beskattningsbara inkomsten av jordbruksfastighet på
grund av nämnda avdrag nedbringades, men å andra sidan genom att
Sakkunnigförslag
och
1920 års
riksdag.
1921 års
kommunalskattekommitté.
1927 års
riksdag.
1928 års
riksdag.
Prop. 213.
4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
för övriga inkomsttagare bortskära en mycket stor del av deras inkomster
fran beskattning kom att föranleda en betydande relativ förskjutning av
skattebördan över på jordbrukarna.
Även den påföljande tidens utredningsarbete i kommunalskattefrågan
kännetecknas av konkurrensen mellan ett system med fristående objektskatter
och garantiskattesystemet. Majoriteten inom 1921 års kommunalskattekommitté
föreslog ett system med fristående objektskatter å fastigheter
(fastighetsskatt) och näringsföretag (näringsskatt), det s. k. Aförslaget,
medan två reservanter i kommittén, herrar Rune och Sederholm,
förordade bibehållande i huvudsak såsom definitivt av 1920 års
kommunalskatteprovisorium, därvid garantien för jordbruksfastighets
jordbruksvärde tänktes utgöra 6 procent av taxeringsvärdet, det s. k. Cförslaget.
Till denna reservation anknöt i huvudsak 1927 års proposition nr
102 med förslag till kommunalskattelag, vilket förslag i stort sett följdes
vid 1928 års lagstiftning rörande kommunalbeskattningen.
Rörande repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde vid en
garantibeskattning gjordes intet särskilt uttalande i 1927 års proposition.
I åtskilliga motioner vid 1927 års riksdag föreslogs däremot nedsättning
av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde. I motionerna
1:285 och 11:364 föreslogs, att detta skulle bestämmas till O.os,
medan i motionerna 1:272 och 11:369 yrkades, att repartitionstalet fÖian
fastighet skulle bestämmas till O.ot. Motionerna avstyrktes av första
särskilda utskottet i dess utlåtande nr 1, därvid anfördes:
»Procenttalet 6 bär emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet
av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före
provisoriet såsom grund för jordbrukets ackordsskatt till det allmänna
och under provisoriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till
kommunen. Varken i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver
avgivna remissvaren har från något håll förekommit anmärkning
mot detta repartitionstal. Vid sådant förhållande har utskottet ansett
att, även om nämnda repartitionstal understundom kan innebära en viss
hårdhet i beskattningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till
annan fastighet, status quo i kommunernas intresse bör bibehållas.»
I olika reservationer hemställdes, att repartitionstalet för jordbruksvärde
skulle bestämmas till O.os. Riksdagens beslut innebar emellertid
avslag i huvudsak å Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag m. m.
När förslag till kommunalskattelag m. m. enligt i huvudsak samma
grunder som år 1927 ånyo förelädes riksdagen år 1928 i proposition nr
213, hade däremot frågan örn repartitionstalet gjorts till föremål för särskild
utredning. I dylikt avseende hade undersökning skett beträffande
dels 35 landskommuner representerande olika typer dels 53 utpräglade
jordbruks- oell skogskommuner rörande olika alternativ i fråga örn re
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 5
paititionstal för jordbruksvärde och skogsvärde m. m. Föredragande departementschefen
motiverade nu utförligt, varför förslaget till kommunalskattelag
bibehöll repartitionstalet O.og. Denna motivering torde böra
bär i huvudsak återgivas. Efter att hava redogjort för den verkställda
statistiska undersökningen anförde departementschefen:
»När jag för Kungl. Majit anmälde frågan örn framläggande av 1927
års förslag i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att
närmare ingå på en motivering av repartitionstalet O.og för jordbruksfastighets
jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits,
hade mig veterligen intet önskemål örn lägre repartitionstal givits tillkänna,
förrän propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens
bord. De reservanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bibehållande
av garantiskattesystemet, hade utgått från repartitionstalet
O.og, och under kommunalskattekommitténs arbete hade såväl kommittémajoriteten
som nämnda reservanter inriktat sig på att få till stånd ett
system, vilket, frånsett den avsedda lättnaden för skogen, ej skulle åstadkomma
någon väsentlig ändring i redan bestående fördelning av skattebördan
mellan å ena sidan jordbrukarna, å andra sidan övriga skattskyldiga.
Jag anförde ock själv såsom ett särskilt skäl för garantiskattesystemets
bibehållande, att^ ett system med fristående objektskatter å
fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma väsentliga, ehuru ej
avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik förskjutning i
detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland annat, följande:
’Det
torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner
och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av
skattebördan fran en grupp till en annan, kunna för andra kommuner
eller under andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från
det nuvarande systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt system
med oprövade sådana kan icke minst av denna anledning befaras
giva upphov till upprepade ändringar i repartitionstalen eller åtminstone
till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade växlingar
i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande detsamma skulle
otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att övergå till
ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda alltför
mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle
medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes
det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm,
liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget, haft rätt, när
de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge
garantisynpunkten, örn vars beaktande dock alla äro ense.’
Ävenledes uttalade jag, att satsen ''gamla skatter äro goda skatter’ hade
sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpassat
sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför
ej borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppenbart,
att det nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt,
att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.
Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garantiskattesystem
med repartitionstalet O.og för jordbruksvärde ur garantisynpunkt
erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesystem
med repartitionstalet O.04 för samma värde. Därav följer emellertid
givetvis icke, att ej repartitionstalet O.or, för jordbruksfastighet skulle
6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
kunna med bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl
den motivering, som åberopats för detta system, efter en dylik ändring
ej skulle äga samma styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid thos.
I en under sistförfluten riksdag vid utskottets utlåtande fogad reservation
till förmån för repartitionstalet thos för jordbruksvärde åberopades
bland annat den ställning, som intagits av 1897 års kommunalskattekommitté.
I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den
beräknade inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommunalskatten
för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5
procent ansetts såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent såsom
dels ränta å det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning
av brukarens arbetskraft. Huruvida egendomen vore skuldsatt eller
skuldfri, örn driftkapitalet vore rikligt eller otillräckligt, örn brukningen
skedde med vinst eller förlust, lämnades härvid alldeles obeaktat. Att
råda bot för en dylik obillighet kunde enklast ske genom att införa en ren
inkomstbeskattning. Kommittén hade emellertid ej vågat borttaga den
redan befintliga skattegarantien men hade sänkt skattefoten i avseende å
jordbruksfastighetens ovillkorliga skattskyldighet i syfte att, så långt
kommittén ansett sådant med en varsam övergång och med den kommunala
hushållningens betryggande förenligt, bereda skattelindring på sådana
håll, där i följd av starkare skuldsättning eller annan orsak den
förutvarande jordbrnksbeskattningen känts alltför tryckande. Kommittén
höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen
genom den av kommittén ifrågasatta ändringen icke komme att i
det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig del av
jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras från de mera
gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna. En
annan fördel med förslaget vore, att ali fastighet kunnat i avseende å
skattskyldighet likställas.
För egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda
kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel
högst önskvärd, och det vore även en obestridlig fördel, örn de skuldsatta
jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitionstalen
för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så
länge någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som
träffar lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktigheten
kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likställas
med inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antingen,
såsom 1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt
även å jordbruket, eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl, förslag, såsom
ersättning för skatt å inventarierna ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet
än för annan fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i
näringsföretagen, deltaga i garantien, synes nyssnämnda resonemang
svårt att vederlägga.
Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av
motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var
det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifrågavarande
lägre repartitionstal, utan att anledningen härtill synes lia varit
en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta
ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut,
kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli likställighet
i avseende å all fastighet.
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 7
Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig
erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattegaranti
skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa inträda.
Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle medfört en
dylik försämring. Den till inkomst- oell förmögenhetsskatt taxerade inkomsten
av jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag
— lärer, försåvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av inkomst-
och förmögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro
riktiga, numera genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent
av taxeringsvärdet och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den
tiden. Örn, såsom förhållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synnerligen
stor del härav skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skattelinäring,
är det mycket antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar
inkomst skulle, efter ett procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet,
enligt samma förslag återstått att beskatta minst 1 procent av detta värde
och sålunda kompensation vunnits för den bortfallna fastighetsskatten.
Annorlunda ställa sig förhållandena i nuvarande läge. En sänkning av
repartitionstalen för jordbruksfastighet måste nu enligt sakens natur föranleda
en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget, vars betydelse
framgår av den förut meddelade statistiken, till vilken jag strax
återkommer. Men det är också sannolikt, att en minskning av detta underlag
varit att förutse i nuvarande stund, även örn endast 6 procent på
taxeringsvärdet niell ingen inkomst hittills hade beskattats och den inkomst,
som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet, hade tagits
till beskattning först nu i samband med en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria avdrag en
så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara
inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten, skulle bliva
väsentligt lägre än enligt 1900 års förslag. Rörande de förutsättningar,
som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas, att de kommunala
utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än nu, varför
nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.
Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste
det givetvis vara, örn ett tillgodoseende av kravet på jämställighet mellan
jordbrukarna och andra med avseende å skattebelastning ovillkorligen
måste anses leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastighet
sänkes ned i nivå med skatteunderlaget för annan fastighet. För min
del finner jag visserligen skäl tala för en dylik sänkning men anser dock,
att frågan kan ses ur något olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen
så, att den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet, såsom jag
nyss framhållit, torde uppgå till cirka 7 procent av taxeringsvärdet, medan
den i fråga örn annan fastighet ligger högst väsentligt lägre — hur
mycket lägre är svårt att bedöma, men det kan med utgångspunkt från
nyssnämnda kalkyler vid de årliga budgetberäkningarna med rätt stor
sannolikhet antagas, att inkomsten av annan fastighet i genomsnitt icke
uppgår till 2 V* procent av taxeringsvärdet. Då häri ingår fastighet, som
användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet torde avkasta 5 procent
på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan fastighets natur antagligen
endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till sina ägare. Förklaringen
till den stora skillnaden mellan berörda siffror är väl att finna
däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas även avkastningen
å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande smärre
8
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna.
Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort antal
mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att inkomsten
för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket
lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskattesystemet
så, att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika
slag av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss mån till den inkomst,
som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rimligt,
att jordbruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet.
Därjämte torde man ej kunna alldeles bortse ifrån att man på fastighetsmarknaden
givetvis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten
utgör, varför den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i
en sänkning av fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu
skulle taga sig uttryck i en höjning av värdena till förmån allenast för
dem, som för dagen äga fastigheterna men utan någon fördel för dem,
som i framtiden förvärva samma fastigheter.
Icke förty håller jag före, att det, örn hänsyn til] kommunernas ekonomi
tilläte det, linnde ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien överskjutande
inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa
likställighet i garantiskatteunderlaget för håda slagen av fastighet, då
därigenom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle
avlägsnas. I detta avseende märkes emellertid följande.»
Departementschefen meddelade härefter en sammanställning av vissa
uppgifter ur den verkställda statistiska utredningen och ansåg sig kunna
fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar av
riket säkerligen skulle bliva följden av en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksvärdet från O.og till O.oö, vore mycket avsevärda. Den väsentliga
ökning i beskattningen, som sålunda komme att träffa icke-jordbrukare,
skulle ej betyda en lika stor lättnad för jordbrukarna. I två undersökta
Gotlandskommuner skulle exempelvis uppstå en ökning av skattebördan
för icke-jordbrukare med cirka 15 procent, medan den genomsnittliga
lättnaden för jordbrukarna ej skulle uppgå till mer än 1 å 2 procent av
skattebördan. I de undersökta 88 kommunerna skulle 65.23 procent av
hela skattebördan åvila ägarna av jordbruksfastighet, örn repartitionstalet
vore O.og, medan, örn repartitionstalet utgjorde O.os, nämnda fastighetsägares
andel av liela skattebördan skulle sjunka till 64.>g procent. Departementschefen
yttrade i anslutning till dessa siffror:
»Det är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten
betyder en relativt mycket ringa del av beskattningsföremålen, förhållandet
skall bliva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt
liten höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänkning
av beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under
de sex procenten på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i
för dessa synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15
procent av skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 procenten
på taxeringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka
nedlagt ett stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot repartitionstalets
sänkning i en del fall kunna komma att medföra en höjning
av skatten, nämligen örn de redan nu kunnat i huvudsak utnyttja
de skattefria avdragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett bety
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
dande antal fall för andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra
en ansenlig ökning av skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andia
anledningar stegras för många, utan också i synnerligen olika grad, beroende
på de skilda kommunernas tillgång på andra beskattningsforema
än jordbruksfastighet, medföra lättnad för de fastighetsägare, som överhuvudtaget
få del av lättnaden.»
Departementschefen anförde vidare, att de olägenheter, som skulle bliva
en följd av ett godkännande av repartitionstalets sänkning från O.os till
0.03 knappast kunde bringas ur världen på skatteutjämnmgens väg. Antoges
detta förslag, komme medelutdebiteringsprocenten för landskommunerna
i riket att ökas så avsevärt, att en höjning av den enligt därvarande
skatteutjämningsförordning gällande bidragsgränsen från 10
till åtminstone 11 procent torde bliva nödvändig, därest skatteutjämningsbidrag
skulle lämnas i samma omfattning som tidigare; detta ej.
minst därför att de kommuner, som hade en särskilt hög utdebiteringsprocent,
i regel skulle få denna mycket avsevärt ökad, ofta nied 2 procent
eller mer, vilket skulle väsentligt öka bidragen till dessa kommuner, enar
för de procenttal, som läge högt över den gräns, som berättigade till bidrag,
i regel minst hälften av den skatt, som svarade mot densamma,
skulle ersättas. »Detta oaktat», yttrade departementschefen, »skulle i
kommuner med hög utdebitering de jordbrukare, som få sin skatt minskad
genom de sänkta repartitionstalen, få en ytterligare och mycket mera betydande
lättnad genom ökat utjämningsbidrag, medan däremot andra an
jordbrukare aldrig skulle få sin skatteökning mer än delvis ersatt. En
höjning av bidragsgränsen från 10 till 11 procent skulle givetvis innebära
en minskad bidragsrätt för sådana kommuner, som ej hava avsevärd jordbruksfastighet,
enär dessa i regel ej få sin utdebitering höjd. Inom jordbrukskommunernas
kategori åter skulle de kommuner, som ligga närmare
bidragsgränsen, få sina bidrag minskade. Hedan den ökning av utdebiteringarna,
som kan bliva en följd av den av kommunalskatteutskottet föiordade
lättnaden i skogsbeskattningen, samt den nu beslutade utvidgningen
av bidragsrätten till städerna, torde, örn 10-procentgränsen skall bibehållas,
för sin finansiering väl kräva den ökning av medelstillgången,
som i 1927 års förslag förutsattes genom skatten för gemensamt kommunalt
ändamål, och den ytterligare beskattning för dylikt ändamål, som i
det följande föreslås, framför allt i samband med särskild skatt å lotterivinster.
» Departementschefen vore följaktligen av den uppfattningen,
att skatteutjämningsgrunderna erfordrade översyn, örn förslaget örn sänkning
av repartitionstalet genomfördes.
Sammanfattningsvis anförde departementschefen:
»Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan om en sänkning av repartitionstalet
för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställighetskrav
tala för repartitionstalet 0,05 för jordbruksvärde, men samma
jämställighetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande
skogen ej blir sämre stiilld än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket
avkastar genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen
10
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
Motioner 1928.
snarare kunna bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna
vidare ej anses ovedersägliga, då jordbruksfastigheten på grund av sin
större avkastning kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De
Verkningar, som en sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle
även med det minst genomgripande alternativet — — — bliva betydande
och, bland annat, nödvändiggöra en ändring av grunderna för
skatteutjämningen. De svårigheter, som skulle uppstå för kommunerna
genom minskningen av deras beskattningsunderlag, skulle i många fall
bliva mycket kännbara och av en helt annan storleksordning än exempelvis
de, som föranledde kommunalskatteutskottet att avstyrka förslaget om
överflyttning av den kommunala progressivskattens kommunandel till
landstingen, desto större på den grund, att det här gäller i synnerhet alla
kommuner med hög utdebitering, medan förslaget rörande progressivskatten
rörde nästan endast kommuner med relativt låg utdebitering. Då
den i och för sig avsevärda överflyttning av skattebördan till andra skattskyldiga
än ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner
skulle uppkomma genom sänkt garantiskatt å så väl skog som jordbruksvärde,
skulle drabba dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma
riktning verkande ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser örn
skogsaccisen och vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter
funnit bärande skäl att ej nu förorda, det Kungl. Majit framlägger förslag
till riksdagen örn lägre repartitionstal för jordbruksvärde.»
Departementschefen uttalade sig även örn möjligheten att införa en särskild
näringsskatt och hänvisade i dylikt avseende till ett av honom gjort
uttalande i statsrådet den 24 februari 1928, då utredning beslutats angående
aktiebolagens beskattning. I nämnda anförande hade departementschefen
yttrat, att det vid undersökningen av aktiebolagens m. fl. juridiska
personers beskattning borde övervägas, huruvida det lämpligen läte sig
göra att helt eller delvis anordna ifrågavarande beskattning såsom en
objektskatt av ett eller annat slag. I anslutning härtill hade departementschefen
yttrat, att hinder ej torde föreligga att till prövning upptaga
spörsmål, som läge vid sidan av själva huvudfrågan, därvid, bland annat,
hänvisats till att frågan örn en eventuell objektskatt å näringsföretag i
den juridiska personens form kunde medföra konsekvenser även beträffande
övriga näringsidkare. Ifrågavarande spörsmåls lösning borde sökas
efter sådana linjer, att, såvitt anginge den kommunala beskattningen,
erforderliga bestämmelser skulle kunna inpassas såväl i ett garantiskattesystem
som i ett system med fristående objektskatter.
Rörande de i Kungl. Majits proposition föreslagna repartitionstalen
framlades ändringsförslag i skilda motioner. I likalydande motioner
I: 298 av herr Trygger m. fl. och II: 472 av herr Lindman m. fl. framställdes
yrkande örn repartitionstalet O.05 för jordbruksfastighets jordbruksvärde.
I motion I: 292 av herr Petrus Nilsson m. fl. framställdes
samma yrkande med annan motivering. I motionen I: 384 av herr Pålsson
yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas
till 0.055. Slutligen yrkandes i motionen 11:487 av herr Brännström, att re
-
11
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
partitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle bestämmas
till 0.05 och för skogsvärde till O.03.
I de motioner, däri påyrkades repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde,
framhölls i huvudsak, att rättvisa för jordbrukarna ej vunnes utan en
dylik sänkning. I den motion, däri yrkades fastställande av repartitionstalet
O.03 för skogsvärde, utvecklades liknande synpunkter beträffande
förhållandet mellan jordbruksvärde och skogsvärde. Repartitionstalet
O.055 för jordbruksvärde åter motiverades därmed, att en allmän
anslutning av kommunalskattereformens vänner till nämnda repartitionstal
syntes öppna den enda säkert framkomliga vägen till frågans lösning.
Särskilda utskottet tillstyrkte i förevarande avseende bifall till propositionen.
Utskottet anförde härom:
»Utskottet måste för sin del anse, att föredragande departementschefen
anfört starka skäl för de i propositionen framlagda repartitionstalen.
Några tillräckligt vägande skäl gentemot denna argumentering hava
ej framlagts. Framför allt vill utskottet hänvisa till de företagna provtaxeringarna.
Utskottet delar departementschefens uppfattning, att
läget för åtskilliga kommuner skulle bliva mycket bekymmersamt genom
repartitionstalets sänkning. Gentemot förslaget att sänka repartitionstalet
endast för jordbruksvärde till O.03 men bibehålla repartitionstalet
för skogsvärde vid O.04 med en accis svarande mot en fastighetsskatt
å skogsvärde enligt repartitionstalet O.02 kan dessutom alltid invändas,
att den orättvisa, som nu förmenas ligga i olikheten i repartitionstal
för jordbruksvärde och annan fastighet, endast överflyttas till
förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Anledningen till att ej
av motionärerna steget tagits fullt ut lärer väl också vara att finna i
farhågor för kommunernas ekonomi. Utskottet finner liknande farhågor
utgöra ett vägande skäl att icke heller förorda den ifrågasatta
sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde.»
Utskottet föreslog emellertid tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad utskottet
därom anfört, föranstalta utredningar rörande, bland annat,
a) frågan örn en rationell utjämning .av skattetrycket inom kommunerna,
därvid undersökes möjligheten att nedbringa primärkommunernas
skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i
större utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt; samt
b) frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av
tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver
fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag
och penningkapital samt likaledes frågan hur vid en sådan beskattning
hänsyn skall kunna tagas till do skattskyldigas olika skatteförmåga.
Härom yttrade utskottet, bland annat:
»Behovet av ett i olika hänseenden förbättrat skattesystem och ett
mera effektivt taxeringsförfarande är enligt utskottets mening så starkt,
12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
att förhoppningen att kunna införa ett på väsentliga punkter alldeles
nytt kommunalt skattesystem, såvitt möjligt, ej bör längre undanskjuta
detta behovs tillgodoseende. Sedan numera, såsom av det följande framgår,
det för utskottet visat sig möjligt att uppdraga riktlinjer för ett
fortsatt utredningsarbete i syfte att på vissa områden av den kommunala
beskattningen åvägabringa ytterligare förbättringar och då en anknytning
till det nuvarande garantiskattesystemet icke torde försvåra
dylika förbättringars framtida genomförande, bar utskottet funnit sig
böra i huvudsak tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag
och därtill knutna författningsförslag.
Att ett beslut i enlighet härmed icke innefattar en för mera obegränsad
tid fixerad lösning av alla hithörande spörsmål lärer följa redan av
skatteproblemets natur och framgår också av den omständigheten, att utredning
nyligen på Kungl. Maj:ts föranstaltande igångsatts beträffande
aktiebolags och vissa andra juridiska personers beskattning m. m., i sammanhang
varmed skall undersökas frågan, huruvida det lämpligen låter
sig göra att anordna ifrågavarande beskattning såsom en objektskatt av
ett eller annat slag, något som kan föranleda konsekvenser även beträffande
övriga näringsidkare. Men utskottet har, såsom redan antytts, därutöver
funnit önskvärt, att utredning äger rum rörande vissa för skattesystemets
framtida gestaltning betydelsefulla frågor.»
Rörande ett sådant utredningsarbete i kommunalskattefrågan hade åtskilliga
önskemål framlagts i vissa motioner. I dessa hade till en början
antytts möjligheten att överflytta kommunala uppgifter på landstingen
samt att omlägga landstingsskatten till en progressiv inkomstbeskattning.
Därefter hade antytts möjligheten att staten övertoge en större
del av kostnaden för de kommunala uppgifterna. Härav skulle enligt
motionärerna följa, att för täckande av kommunernas återstående behov
en proportionell inkomstskatt icke skulle bliva så tryckande, frågan örn
höga orts- och familjeavdrag bliva av mindre betydelse, behovet av garantiskatt
mindre med därav följande större lätthet att anpassa densamma
efter förmågan hos objektets ägare, varjämte även möjligheten att
utvidga garantiskatten till nya objekt skulle ökas i samma mån som
trycket av garantiskatten bleve mindre.
Utskottet yttrade vidare:
»I likhet med motionärerna är utskottet av den uppfattningen, att
frågan örn statens och kommunernas av olika ordning kompetensområden
samt kostnadsfördelningen dem emellan bör upptagas till prövning.
Denna fråga har länge varit i viss mening aktuell, fastän man under den
sista tidsperioden sökt inrikta sig på att utfinna en sådan fördelning av
beskattningsföremålen och ett sådant skatteutjämningsförfarande, att
olägenheterna av den naturligt framvuxna, hävdvunna ordningen skulle
minskas. Dessa försök hava åtminstone än så länge ej krönts med framgång,
och utsikterna till ett verkligt effektivt resultat på denna väg torde,
enligt vad erfarenheterna från de senaste årens undersökningar synas
giva vid handen, ej vara alltför stora. Undersökningen synes därför nu
böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av det allmännas
upgifter och kostnader på staten och på kommuner av olika slag och
ordning. Vid denna utredning bör givetvis uppmärksammas å ena sidan
vinnande av effektivitet vid uppgifternas handhavande men å andra si
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 13
dan nödvändigheten att strängt ekonomisera med det allmännas medel.
En närmare utveckling av vad dessa krav kunna anses innebära torde
här ej vara nödvändig. Det är emellertid möjligt och önskvärt, att utredningen
kommer att resultera i åtgärder, som komma att undanröja
åtskilliga av de mest påfallande ojämnheterna i det nuvarande hushållningssystemet.
Sålunda kan även kommunernas garantibehov komma
att minskas. Det är också möjligt, att en fördelning av skattebördan i
förhållande till vederbörandes verkliga skatteförmåga, örn hänsyn tages
till dem åvilande skatter av olika slag, kommer att betyda, att exempelvis
landstingets utgiftsbehov helt eller delvis hör tillgodoses genom en
progressiv skatt. Vidare synes ej heller i fortsättningen böra släppas
ur ögonsikte möjligheten att söka åstadkomma en utvidgning av kommunernas
fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet.
Även örn en minskning av kommunernas garantibehov kan inträda, följer
ej därav, att icke en utjämning av underlaget till att omfatta olika
slag av beskattningsföremål kan vara påkallad. >
I tvenne av ett flertal utskottsmedlemmar undertecknade reservationer
yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till
thos. I den ena reservationen (av herr Borell m. fl.) anfördes såsom stöd
för nämnda yrkande i huvudsak följande motivering:
»Vad först beträffar påståendet, att olika garantibeskattning för skilda
slag av fastigheter skulle vara motiverad av skillnaden i genomsnittlig
avkastning, har uppenbarligen den principiella grunden för en differentiering
av repartitionstalen försvunnit, när numera inkomst av fastighet
kommunalt beskattas till hela sitt belopp och icke, såsom fallet var före
1920 års provisorium, är skattefri, i den mån den överstiger garantiprocenten.
Den proportionella inkomstskatten tillgodoser kravet på beskattningens
anpassning efter den verkliga inkomsten. Garantiskatten åter
har till syfte allenast att tillgodose kommunernas behov av en viss minimiskatt
genom att garantera ett visst minimum av beskattningsbar inkomst
men icke att åstadkomma en i förhållande till övriga ska t teobjekt
rättvis avvägning .av skattebördan, och enligt utskottets mening förefinnas
med hänsyn taget allenast till garantisynpunkten inga betänkligheter
mot en sänkning av jordbruksfastighets jordbruksvärde från O.og
till 0.05. Det bör jämväl påpekas, att den verkliga skillnaden mellan
jordbruks- och annan fastighets genomsnittliga inkomst är synnerligen
svår att mera tillförlitligt konstatera, då grunderna för värdesättningen
under växlande förhållanden givetvis måste bliva i hög grad osäkra och
godtyckliga. De siffror, som i propositionen åberopas till stöd för påståendet
örn jordbruksfastighets större avkastningsförmåga, torde för
övrigt ej kunna tillmätas någon större betydelse, då inkomstberäkningen
för jordbruksfastighet i betydande omfattning påverkas av ägarens därå
nedlagda egna arbete.
I fråga örn den åberopade förskjutningen av skattebördan, som en sänkning
av repartitionstalet skulle medföra, måste denna fråga bedömas med
hänsyn tagen till nu rådande förhållanden i beskattningshänseende. Det
torde icke från något håll bestridas, att genom 1920 års skattereform, i
främsta rummet till följd av det då införda avdragssystemet, skedde
en övervältning av skattebördan på fastighet i en omfattning, som då
icke kunde fullt överskådas. Den därigenom uppkomna förskjut
-
Reservationer
inom särskilda
utskottet
1928.
14
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
ningen drabbade, enligt vad 1921 års kommunalskattekommittés utredningar
utvisa, vida kraftigare jordbruksfastighet än annan fastighet.
Sedan dess hava prisförhållanden och konjunkturer undergått sådan
ändring, att förskjutningen, redan från början synnerligen stark, allt
hårdare gjort sig gällande. Att vid genomförandet av en reform av den
kommunala beskattningen rättvisa härutinnan bör skipas, även örn till
följd därav någon skärpning av beskattningen uppkommer för andra än
jordbrukare, synes utskottet icke rimligen kunna bestridas. Rörande den
i propositionen åberopade provtaxeringen må ock anmärkas, att ett framdragande
av enskilda exempel ej får utgöra motiv för mera allmänna
slutsatser; och det bör ihågkommas, att då höjning av utdebiteringen
förorsakas av beskattningsunderlagets minskning, densamma drabbar
alla skattdragare, således även jordbrukarna, och därigenom reducerar
den lättnad dessa vinna genom repartitionstalets sänkning. I varje fall
ådagalägger den verkställda undersökningen icke, att förskjutningen i
skattebördan skulle bliva av den betydelse, att därigenom skulle åstadkommas
någon orättvisa mot övriga skattskyldiga, och förskjutningen
är nästan genomgående icke tillnärmelsevis av den omfattning som den
förskjutning i skattetrycket, vilken åstadkoms genom 1920 års provisorium.
Mot en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde utan motsvarande
sänkning av repartitionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen
kan givetvis anmärkas, att häri ligger en viss inkonsekvens, i det att beskattningsunderlaget
blir relativt högre i fråga örn skogen än beträffande
jordbruksfastighet i övrigt. Det är uppenbart, att utskottet även:
i berörda avseende helst velat åstadkomma full likställighet. Att detta
likväl ej skett, har sin grund däld, att utskottet ej funnit det tillrådligt
att alltför mycket beskära skogskommunernas tillgång till beskattningsföremål.
Emellertid utgör den av alla såsom nödvändig ansedda sänkningen av
repartitionstalet för skogsvärdet från 0.06 till 0.04 ett ytterligare skäl,
utöver redan förut anförda, för nödvändigheten att sänka repartitionstalet
för jordbruksvärde, då eljest den ökning av utdebiteringen å varje
skattekrona, som måste bliva en följd av det minskade repartitionstalet
för skogsvärde, skulle komma att drabba jordbruksfastighet proportionsvis
hårdare än andra beskattningsföremål.»
I den andra reservationen (av herrar K. Oscar Ericson och Johansson
i Kälkebo) anfördes en delvis liknande motivering men framhölls tillika,
att den omständigheten, att det ej vore medgivet att beräkna inkomst
av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga grunder, hade den påföljd,
att inkomsterna därav ofta bleve ojämna, varigenom verkan av garantibeskattningen
skärptes.
1928 års 1928 års riksdag (skrivelse nr 344) biföll i nu anförda delar särskilda ut
nksdags
skottets förslag,
beslut.
utredningar i Riksdagens hemställan örn utredningar i nu berörda avseenden anmäl1928
års riks- des av chefen för finansdepartementet hos Kungl. Majit den 18 oktober
dags beslut. 1929, och beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för finansdepartementet
att tillkalla sakkunniga med uppdrag att i enlighet med angivna riktlinjer
biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning av skatte
-
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 15
trycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål.
I sin motivering anförde departementschefen, att det tills vidare
torde få lämnas öppet, huruvida förevarande utredning jämväl borde
omfatta de av riksdagen berörda frågorna örn dels en utvidgning av kommunernas
fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet, dels
landstingsskattens beräkning efter progressiv grund. Innan dessa frågor
foges under närmare övervägande, syntes det i varje fall vara lämpligt
att avvakta do preliminära resultaten av utredningen i övriga delar. Departementschefen
erim-ade för övrigt därom, att spörsmålet örn nya kommunala
skatteobjekt berörts i det uppdrag, som lämnats åt den s. k. bolagsskatteberedningen.
Sakkunniga för utförande av nu berörda utredningsarbete blevo ock
av departementschefen tillkallade.
I sin motivering hava nu motionärerna dels hänvisat till 1928 års reservationer,
dels särskilt understrukit vissa synpunkter, såsom den överflyttning
av skattebördan på jordbrukarna, som skett år 1920, och förhållanden
som sedermera verkat till ökning av denna börda, jordbrukets nuvarande
svårartade läge m. m. Rörande det förhållandet, att sänkning av
repartitionstalet föresloges allenast för jordbruksvärde men ej för skogsvärde,
yttras i motionerna 1:148 och II: 226 följande:
»Vi instämma med förenämnda reservanter i 1928 års kommunalskatteutskott
därutinnan, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet
rätteligen borde åtföljas av en sänkning antingen av repartF
tionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen. Vi stanna emellertid för
närvarande vid samma slut som reservanterna den gången gjorde dels
med hänsyn till skogskommunernas speciella ekonomiska struktur, dels
med hänsyn därtill att sättet för skogsbeskattningens utformning i en
kombinerad fastighetsskatt och skogsaccis gör orättvisan mindre påfallande
och kännbar, dels ock därför att det ej synes lämpligt att nu föreslå
ändring annat än i den punkt, där övermäktiga förhållanden gjort reformbehovet
särskilt trängande.»
Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens område
kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomförda
kommunalskattereformen har ej tillfört kommunerna några betydelsefulla
nya beskattningsföremål utan bar snarare inriktats på att borttaga
en påtaglig överbelastning av vissa beskattningsföremål och framför allt
skogen. Följden härav bar, då någon motsvarande minskning av de kommunala
utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommunala
utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning.
Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många
landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekymmersamt,
och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast
i begränsad mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt
måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av
Motionerna.
Utskottets
yttrande.
16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
skuldsättning eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst.
Om tillika, såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet
och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella
olikhet motsvaras av en reell skillnad eller ej på många håll betraktas
såsom oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa.
En ändrad fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa
kommunala uppgifter är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig,
och det är utskottets förhoppning, att den igångsatta utredningen i
dylikt avseende skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts
vidlyftighet låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett
slutligt ställningstagande till sådana frågor som exempelvis omfattningen
av den garanti, som skall åvila vissa heskattningsföremål, svårligen
kan tänkas, förrän behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av
kommunernas framtida utgiftsbehov.
Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kommunernas
skattebörda vara så trängande, att man hör inrikta sig på att
så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga
i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan
äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så
mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område föreligger
färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas.
Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de
olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt.
Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan
örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så bar inom utskottet
uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastighet.
Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att
nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra
frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan örn en näringsskatt
å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier
för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförfarandets
omfattning och tillgång på medel för dylikt
ändamål. Vidare har framhållits, att ett bifall till motionen endast skulle
överflytta den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde
och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde.
Det har likaledes anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så
utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna
i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna
skattefördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal.
Utskottet har ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och
anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband
med den utredning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.
I detta sammanhang vill utskottet framhålla, hurusom det ekonomiska
livets utveckling och industriens fortgående koncentrering på större
17
Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.
förelag med ett vittutgrenat verksamhetsområde bragt alltmer i förgrunden
frågan örn en rättmätig fördelning på olika kommuner av beskattningsrätten
till dessa företag. Enligt vad utskottet inhämtat, lärer för
närvarande vid en dylik fördelning tillämpas en mycket skiftande praxis.
Även örn den mellankommunala prövningsnämnden kan väntas i någon
mån bidraga till skapande av en mer likformig behandling av förekommande
fall, synes det resultat, som på denna väg kan vinnas, icke tillfyllest.
Ehuru det måhända icke kommer att visa sig möjligt att skapa
fullt enhetliga normer, hör dock av en mera systematisk utredning kunna
framgå vissa riktlinjer, som kunna tjäna till ledning vid fördelning av
inkomst av rörelse på olika kommuner. När det gäller att ånyo söka svar på
frågan örn vilka beskattningsföremål som höra tillkomma den ena eller
den andra kommunen, anser utskottet, att åt nämnda spörsmål bör ägnas
tillbörligt beaktande.
Utskottet har funnit, att förenämnda och andra därmed sammanhängande
spörsmål äro av den betydenhet och omfattning, att deras snara
upptagande till utredning måste anses önskvärt. Utskottet får fördenskull
hemställa,
att riksdagen ville i anledning av motionerna 1:91
och 148 samt II: 226 och 233 i skrivelse hos Kungl. Majit
dels framhålla önskvärdheten av att de i riksdagens
skrivelse till Kungl. Majit nr 344/1928 under
punkterna a) och b) omförmälda utredningar utföras
med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas
natur och omfattning är möjlig,
dels ock hemställa, att Kungl. Majit vid dessa utredningar
ville beakta de synpunkter, som utskottet
här ovan anfört rörande fördelning på olika kommuner
av inkomst av rörelse.
Stockholm den 23 maj 1930.
På bevillningsutskottets vägnar:
JOH. NILSSON.
Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, K. Osear Ericson i Oberga, Leander,
Björnsson, .Iönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Lövgren i Nyborg*,
Björklund*, .lohansson i Östersund, Åström, Östergren, Wijkström, Olsson i
Gävle*, Lithander, Ericson i Boxholm, Heiding och Svedberg.
* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.
Bihang lill riksdagens protokoll 19X0. 7 sami. il hafi. (Nr 36.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:340 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet. a1 i texten