Sök i Ratio Lex

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36

1930-05-23 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1930:36, Bevillningsutskottets betänkande Nr 36

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

1

Nr 36.

Ankom till riksdagens kansli den 23 maj 1930 kl. 3 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckta motioner

om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet.

Till bevillningsutskottet hava överlämnats följande fyra motioner, avseende

sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet, nämligen:

1) de likalydande motionerna nr 91 i första kammaren av herr Reuterskiöld

och nr 283 i andra kammaren av herr Nilsson i Hörby m. fl., i vilka

hemställts,

»att riksdagen ville besluta sådan ändring av gällande kommunalskattelag,

att för jordbruksfastighet skola påföras 5 skatteören i stället

för 6 skatteören för varje 100 kronor av fastighetens jordbruksvärde»;

samt

2) de likalydande motionerna nr 148 i första kammaren av herr Gabrielsson

m. fl. och nr 226 i andra kammaren av herr Månsson i Erlandsro

m. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen ville för sin del antaga följande:

Förordning om ändrad lydelse av 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den

28 september 1928.

Härigenom förordnas, att 2 och 45 §§ kommunalskattelagen den 28 september

1928 skola hava följande ändrade lydelse:

2 §.

Allmän kommunalskatt---skattskyldig:

för jordbruksfastighet: fem skatteören för varje ett hundra kronor av

fastighetens jordbruksvärde, fem---en skattekrona.

45 §.

Genom fastighetsskatten---jordbruksfastighet, 5 procent av jordbruksvärdet

---gällande taxeringsvärdet.

(Se vidare anvisningarna.)

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1931; dock att vid 1931

års taxering avdraget enligt 45 § skall beträffande jordbruksfastighets

jordbruksvärde utgöra 6 procent av nämnda värde.»

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 7 sami. 27 höft. (Nr 36.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Återblick.

1897 års

kommunalskatt

ekornmittt.

Beträffande vad till stöd för motionärernas yrkanden anförts, i deli

mån det ej återgives här nedan, får utskottet hänvisa till motionerna.

I anledning av en av 1897 års riksdag till Kungl. Majit avlåten skrivelse

tillsattes den 15 oktober 1897 en kommitté med uppdrag att verkställa

utredning särskilt av frågan örn den kommunala beskattningen. Kommitténs

betänkande avgavs den 18 maj 1900 och innehöll förslag till omläggning

av såväl den direkta beskattningen till staten som den kommunala

beskattningen. Vad den senare beskattningen angår, innebar förslaget i

princip dess ordnande såsom en inkomstbeskattning. I fråga örn beskattningen

av fast egendom ville dock kommittén för kommunalbeskattningens

vidkommande icke låta fastighetsägarna under alla förhållanden

undslippa med skatteplikt enbart för nettoinkomsten. Med avseende å

den starka skuldsättning, varav särskilt jordbruksfastigheterna trycktes,

kunde nämligen befaras, att en beskattning av nettoinkomsten av jordbruksfastighet

skulle inom ett stort antal kommuner giva alltför ringa

utbyte och således åstadkomma alltför våldsamma rubbningar i den fördelning

av den kommunala skattebördan, som med gällande beskattningsgrunder

vore rådande. För undvikande härav anordnades fastighetsägarnas

kommunala skattskyldighet såsom en till sitt minimum garanterad

inkomstskatt, vilket minimum således ovillkorligen och under alla

omständigheter kunde av kommunen påräknas. Fastighetsägare åladesnämligen

i första hand skatteplikt för en beräknad inkomst av fem procent

å fastighetens taxeringsvärde och därjämte för den behållna inkomsten,

i den mån denna vid taxeringen utrönts överstiga nämnda procentsats.

Skattetekniskt framträdde denna anordning i kommitténs förslag under

formen av en kombinerad fastighets- och inkomstskatt, därvid från

vad som skulle såsom inkomst taxeras medgavs avdrag med fem procent

av fastighetens taxeringsvärde. Det överskott, som efter detta avdrag

bleve föremål för taxering såsom för inkomst, likställdes med annan

inkomst därutinnan, att skattefrihet eller skattelindring skulle inträda

allt efter som beloppet folie inom de inkomstgrupper, vilka komme i åtnjutande

av sådan.

Såsom motiv för förslaget, att garantien skulle avse fem procent av

jordbruksfastighetens taxeringsvärde, anförde kommittén följande:

»Mellan den ställning, som enligt kommitténs förslag beredes ägare eller

innehavare av jordbruksfastighet, och den ställning, de för närvarande

intaga i fråga örn kommunal skattskyldighet, framträder sålunda den

skillnad att, medan skattefoten för närvarande för såväl skuldsatte som

icke skuldsatte jordbrukare utgör 6 procent av det åsätta taxeringsvärdet,

varemot någon därutöver gående skattskyldighet för den inkomst,

som av jordbruket härflyter, icke äger rum, innebär förslaget en generell

sänkning av skattefoten med 1 procent, men ställer å andra sidan för

kommunen i utsikt att få all den behållna inkomst, som egendomen lämnar,

vederbörligen beskattad. Kommittén håller före, att i flertalet kommuner

jordbrukets andel i kommunalbeskattningen härigenom icke kom
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 3

iner att i det liela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig

del av jordbruksbeskattningen på denna väg kommer att överföras från

de mera gäldbundne till de mindre eller icke alls skuldsatte jordbrukarna.

En annan fördel av förslaget är att all fastighet kunnat i avseende å

skattskyldighet likställas. För jordbruksfastighet, för annan fastighet på

landet samt för fastighet i stad blir den kommunala skattefoten samma

fem procent av taxeringsvärdet, likasom ock skyldigheten lika att därutöver

erlägga skatt för belopp, varmed nettoinkomsten av fastigheten

överskjuter dennas gentemot kommunen garanterade avkastning.»

Kommittéförslaget, som avstyrktes av, bland andra, kammarrätten, föranledde

emellertid icke någon lagstiftning.

Under det påföljande reformarbetet beträffande kommunalbeskattningen

inriktade man sig i synnerhet på möjligheten att vid sidan av en beskattning

av inkomst införa en fristående objektbeskattning av fastigheter.

Till en dylik lösning av frågan syftade ej mindre Eisermans och von

Wolckers samt Lundéns förslag i ämnet än även Kungl. Maj:ts proposition

nr 191 år 1920. Sistnämnda års riksdag anhöll i den skrivelse till

Kungl. Majit, däri meddelades, att nämnda proposition ej vunnit riksdagens

bifall, örn förnyad prövning av kommunalskattefrågan. I 1920

års riksdags andra särskilda utskotts utlåtande nr 1, vilket av riksdagen

åberopades, anfördes gentemot propositionens förslag örn en fristående

objektbeskattning, bland annat, följande:

»Att en viss objektbeskattning i kommunerna kan vara behövlig och berättigad

vid sidan av skatt på personlig inkomst, lärer icke kunna principiellt

bestridas, så mycket mindre som redan vår nuvarande beskattning

av jordbruksfastighet och annan fastighet utgör en form av dylik objektbeskattning.

Men utskottet vill understryka, att, därest en objektskatt

skall kunna motiveras genom den särskilda skattekraft, som innehavet

av ett visst objekt anses medföra, så måste också frågan huruvida

en sådan skatteform bör användas och huru skatten i så fall bör avvägas

avgöras genom en prövning av denna skattekraft, vilken prövning i realiteten

uppenbarligen måste ske enligt principen örn skatt efter förmåga.»

Det direkta resultatet av 1920 års riksdagsbeslut var emellertid framför

allt det så kallade kommunalskatteprovisoriet, vilket bland annat innebar

ett införande av det av 1897 års kommunalskattekommitté föreslagna

så kallade garantiskattesystemet, med den olikhet dock i förhållande till

nämnda kommittéförslag, att beträffande jordbruksfastighet garantien

skulle avse sex procent å taxeringsvärdet, en lösning av problemet som

låg så till vida nära till hands, att ändringen i förhållande till förut gällande

bestämmelser inskränkte sig till att taga till beskattning den del

av inkomst av jordbruksfastighet, varmed denna inkomst överstege sex

procent av taxeringsvärdet. En samtidigt vidtagen mycket betydelsefull

ändring var införandet av de skattefria orts- och familjeavdragen, vilka

visserligen å ena sidan inskränkte betydelsen av nyss antydda reform

därigenom att den beskattningsbara inkomsten av jordbruksfastighet på

grund av nämnda avdrag nedbringades, men å andra sidan genom att

Sakkunnigförslag

och

1920 års

riksdag.

s. 4 Kontrollera mot PDF

1921 års

kommunalskattekommitté.

1927 års

riksdag.

1928 års

riksdag.

Prop. 213.

4 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

för övriga inkomsttagare bortskära en mycket stor del av deras inkomster

fran beskattning kom att föranleda en betydande relativ förskjutning av

skattebördan över på jordbrukarna.

Även den påföljande tidens utredningsarbete i kommunalskattefrågan

kännetecknas av konkurrensen mellan ett system med fristående objektskatter

och garantiskattesystemet. Majoriteten inom 1921 års kommunalskattekommitté

föreslog ett system med fristående objektskatter å fastigheter

(fastighetsskatt) och näringsföretag (näringsskatt), det s. k. Aförslaget,

medan två reservanter i kommittén, herrar Rune och Sederholm,

förordade bibehållande i huvudsak såsom definitivt av 1920 års

kommunalskatteprovisorium, därvid garantien för jordbruksfastighets

jordbruksvärde tänktes utgöra 6 procent av taxeringsvärdet, det s. k. Cförslaget.

Till denna reservation anknöt i huvudsak 1927 års proposition nr

102 med förslag till kommunalskattelag, vilket förslag i stort sett följdes

vid 1928 års lagstiftning rörande kommunalbeskattningen.

Rörande repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde vid en

garantibeskattning gjordes intet särskilt uttalande i 1927 års proposition.

I åtskilliga motioner vid 1927 års riksdag föreslogs däremot nedsättning

av repartitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde. I motionerna

1:285 och 11:364 föreslogs, att detta skulle bestämmas till O.os,

medan i motionerna 1:272 och 11:369 yrkades, att repartitionstalet fÖian

fastighet skulle bestämmas till O.ot. Motionerna avstyrktes av första

särskilda utskottet i dess utlåtande nr 1, därvid anfördes:

»Procenttalet 6 bär emellertid vunnit hävd såsom grund för utmätandet

av jordbruksfastigheternas andel i kommunernas skattebörda, före

provisoriet såsom grund för jordbrukets ackordsskatt till det allmänna

och under provisoriet såsom mätare av dess garanti i förhållande till

kommunen. Varken i kommunalskattekommitténs förslag eller i de däröver

avgivna remissvaren har från något håll förekommit anmärkning

mot detta repartitionstal. Vid sådant förhållande har utskottet ansett

att, även om nämnda repartitionstal understundom kan innebära en viss

hårdhet i beskattningshänseende för jordbruksfastighet i förhållande till

annan fastighet, status quo i kommunernas intresse bör bibehållas.»

I olika reservationer hemställdes, att repartitionstalet för jordbruksvärde

skulle bestämmas till O.os. Riksdagens beslut innebar emellertid

avslag i huvudsak å Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag m. m.

När förslag till kommunalskattelag m. m. enligt i huvudsak samma

grunder som år 1927 ånyo förelädes riksdagen år 1928 i proposition nr

213, hade däremot frågan örn repartitionstalet gjorts till föremål för särskild

utredning. I dylikt avseende hade undersökning skett beträffande

dels 35 landskommuner representerande olika typer dels 53 utpräglade

jordbruks- oell skogskommuner rörande olika alternativ i fråga örn re
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 5

paititionstal för jordbruksvärde och skogsvärde m. m. Föredragande departementschefen

motiverade nu utförligt, varför förslaget till kommunalskattelag

bibehöll repartitionstalet O.og. Denna motivering torde böra

bär i huvudsak återgivas. Efter att hava redogjort för den verkställda

statistiska undersökningen anförde departementschefen:

»När jag för Kungl. Majit anmälde frågan örn framläggande av 1927

års förslag i kommunalskattefrågan, ansåg jag mig sakna anledning att

närmare ingå på en motivering av repartitionstalet O.og för jordbruksfastighets

jordbruksvärde. Sedan 1900 års kommittébetänkande avgivits,

hade mig veterligen intet önskemål örn lägre repartitionstal givits tillkänna,

förrän propositionen i kommunalskattefrågan låg på riksdagens

bord. De reservanter inom kommunalskattekommittén, som förordat bibehållande

av garantiskattesystemet, hade utgått från repartitionstalet

O.og, och under kommunalskattekommitténs arbete hade såväl kommittémajoriteten

som nämnda reservanter inriktat sig på att få till stånd ett

system, vilket, frånsett den avsedda lättnaden för skogen, ej skulle åstadkomma

någon väsentlig ändring i redan bestående fördelning av skattebördan

mellan å ena sidan jordbrukarna, å andra sidan övriga skattskyldiga.

Jag anförde ock själv såsom ett särskilt skäl för garantiskattesystemets

bibehållande, att^ ett system med fristående objektskatter å

fastigheter kunde väntas på sina håll åstadkomma väsentliga, ehuru ej

avsedda förskjutningar av skattebördan, och att en dylik förskjutning i

detta sammanhang helst borde undvikas. Jag yttrade, bland annat, följande:
’Det

torde vara sannolikt, att repartitionstal, som för vissa kommuner

och under vissa konjunkturer icke medföra nämnvärd förskjutning av

skattebördan fran en grupp till en annan, kunna för andra kommuner

eller under andra konjunkturer ställa sig annorlunda. En övergång från

det nuvarande systemet med hävdvunna repartitionstal till ett nytt system

med oprövade sådana kan icke minst av denna anledning befaras

giva upphov till upprepade ändringar i repartitionstalen eller åtminstone

till ofta återkommande försök därtill. Härav orsakade växlingar

i skattetrycket eller stadigvarande ovisshet beträffande detsamma skulle

otvivelaktigt verka störande, särskilt på näringslivet. Att övergå till

ett system med fristående objektskatter å fastighet ter sig sålunda alltför

mycket som ett steg ut i det ovissa, vilket med säkerhet ej skulle

medföra endast gynnsamma verkningar. Under alla förhållanden synes

det mig ovedersägligt, att reservanterna, herrar Rune och Sederholm,

liksom åtskilliga andra av dem, som förordat C-förslaget, haft rätt, när

de gjort gällande, att A-förslaget ej i samma grad som C-förslaget tillgodosåge

garantisynpunkten, örn vars beaktande dock alla äro ense.’

Ävenledes uttalade jag, att satsen ''gamla skatter äro goda skatter’ hade

sin obestridliga sanningskärna såtillvida, att det ekonomiska livet anpassat

sig efter de sedan gammalt förefintliga skatterna, och att man därför

ej borde omstöpa dem i nya former, såvida icke det dels vore uppenbart,

att det nya medförde väsentliga fördelar, men dels ock vore tydligt,

att det nya ej skulle medföra betydande olägenheter i viktiga punkter.

Innebörden av det sålunda anförda var väsentligen den, att ett garantiskattesystem

med repartitionstalet O.og för jordbruksvärde ur garantisynpunkt

erbjöde påtagliga fördelar framför ett fristående objektskattesystem

med repartitionstalet O.04 för samma värde. Därav följer emellertid

givetvis icke, att ej repartitionstalet O.or, för jordbruksfastighet skulle

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

kunna med bibehållande av garantiskattesystemet godkännas, ehuruväl

den motivering, som åberopats för detta system, efter en dylik ändring

ej skulle äga samma styrka som vid repartitionstalets bibehållande vid thos.

I en under sistförfluten riksdag vid utskottets utlåtande fogad reservation

till förmån för repartitionstalet thos för jordbruksvärde åberopades

bland annat den ställning, som intagits av 1897 års kommunalskattekommitté.

I det av denna kommitté avgivna betänkandet framhölls, att av den

beräknade inkomst av 6 procent å taxeringsvärdet, efter vilken kommunalskatten

för jordbruksfastighet alltid, oavsett inkomsten, utginge, 5

procent ansetts såsom ränta å egendomens kapitalvärde och 1 procent såsom

dels ränta å det i jordbruket nedlagda driftkapital, dels avkastning

av brukarens arbetskraft. Huruvida egendomen vore skuldsatt eller

skuldfri, örn driftkapitalet vore rikligt eller otillräckligt, örn brukningen

skedde med vinst eller förlust, lämnades härvid alldeles obeaktat. Att

råda bot för en dylik obillighet kunde enklast ske genom att införa en ren

inkomstbeskattning. Kommittén hade emellertid ej vågat borttaga den

redan befintliga skattegarantien men hade sänkt skattefoten i avseende å

jordbruksfastighetens ovillkorliga skattskyldighet i syfte att, så långt

kommittén ansett sådant med en varsam övergång och med den kommunala

hushållningens betryggande förenligt, bereda skattelindring på sådana

håll, där i följd av starkare skuldsättning eller annan orsak den

förutvarande jordbrnksbeskattningen känts alltför tryckande. Kommittén

höll före, att i flertalet kommuner jordbrukets andel i kommunalbeskattningen

genom den av kommittén ifrågasatta ändringen icke komme att i

det hela väsentligen ändras, men att däremot en icke oansenlig del av

jordbruksbeskattningen på denna väg komme att överföras från de mera

gäldbundna till de mindre eller icke alls skuldsatta jordbrukarna. En

annan fördel med förslaget vore, att ali fastighet kunnat i avseende å

skattskyldighet likställas.

För egen del kan jag i huvudsak biträda de synpunkter, som sålunda

kommit till uttryck. En likställighet av all fastighet vore utan tvivel

högst önskvärd, och det vore även en obestridlig fördel, örn de skuldsatta

jordbrukarna kunde erhålla den lättnad, som en sänkning av repartitionstalen

för jordbruksfastighet skulle betyda. Detta gäller dock endast så

länge någon näringsskatt ej finnes införd. Skulle en sådan skatt, som

träffar lösa inventarier i kommunen, komma till stånd, torde följdriktigheten

kräva, att de inventarier, som användas i jordbruksnäring, likställas

med inventarier i andra näringsföretag, vilket kan föranleda antingen,

såsom 1921 års kommunalskattekommitté föreslagit, näringsskatt

även å jordbruket, eller, såsom förutsattes i 1920 års kungl, förslag, såsom

ersättning för skatt å inventarierna ett högre repartitionstal för jordbruksfastighet

än för annan fastighet. Då även fastigheter, som nyttjas i

näringsföretagen, deltaga i garantien, synes nyssnämnda resonemang

svårt att vederlägga.

Det förtjänar emellertid att observeras, att, såvitt man kan döma av

motiveringen, åstadkommande av likställighet mellan all fastighet ej var

det primära skäl, som föranledde 1897 års kommitté att gå in för ifrågavarande

lägre repartitionstal, utan att anledningen härtill synes lia varit

en önskan att hjälpa de gäldbundna jordbrukarna. Då den ifrågasatta

ändringen ej syntes försätta kommunerna i något sämre läge än förut,

kunde ett dylikt steg tagas. En gynnsam verkan härav skulle bli likställighet

i avseende å all fastighet.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 7

Även 1897 års kommitté, som representerade en synnerligen mångsidig

erfarenhet, fäste uppenbarligen synnerlig vikt vid att en säker skattegaranti

skulle stå kommunerna till buds och ingen försämring för dessa inträda.

Det är också sannolikt, att 1900 års förslag ej skulle medfört en

dylik försämring. Den till inkomst- oell förmögenhetsskatt taxerade inkomsten

av jordbruksfastighet — d. v. s. inkomsten utan procentavdrag

— lärer, försåvitt de kalkyler, som ligga till grund för beräkning av inkomst-

och förmögenhetsskatten vid de årliga budgetberäkningarna, äro

riktiga, numera genomsnittligt kunna uppskattas till ungefär 7 procent

av taxeringsvärdet och torde väl ej hava varit så mycket lägre på den

tiden. Örn, såsom förhållandet var enligt 1900 års förslag, ej så synnerligen

stor del härav skulle medtagas genom skattefria avdrag eller skattelinäring,

är det mycket antagligt, att såsom kommunalt beskattningsbar

inkomst skulle, efter ett procentavdrag av 5 procent å taxeringsvärdet,

enligt samma förslag återstått att beskatta minst 1 procent av detta värde

och sålunda kompensation vunnits för den bortfallna fastighetsskatten.

Annorlunda ställa sig förhållandena i nuvarande läge. En sänkning av

repartitionstalen för jordbruksfastighet måste nu enligt sakens natur föranleda

en sänkning av det kommunala beskattningsunderlaget, vars betydelse

framgår av den förut meddelade statistiken, till vilken jag strax

återkommer. Men det är också sannolikt, att en minskning av detta underlag

varit att förutse i nuvarande stund, även örn endast 6 procent på

taxeringsvärdet niell ingen inkomst hittills hade beskattats och den inkomst,

som överstiger vederbörlig procent på taxeringsvärdet, hade tagits

till beskattning först nu i samband med en sänkning av repartitionstalet

för jordbruksfastighet. Ty numera bortfaller genom skattefria avdrag en

så stor del av den kommunalt taxerade inkomsten, att den beskattningsbara

inkomst, som skulle ersätta den bortfallande objektskatten, skulle bliva

väsentligt lägre än enligt 1900 års förslag. Rörande de förutsättningar,

som lågo till grund för 1900 års förslag, må även framhållas, att de kommunala

utdebiteringarna då voro i genomsnitt mycket lägre än nu, varför

nödvändigheten av varsamhet nu är större än då.

Av stor betydelse vid ställningstagandet till förevarande fråga måste

det givetvis vara, örn ett tillgodoseende av kravet på jämställighet mellan

jordbrukarna och andra med avseende å skattebelastning ovillkorligen

måste anses leda därhän, att beskattningsunderlaget för jordbruksfastighet

sänkes ned i nivå med skatteunderlaget för annan fastighet. För min

del finner jag visserligen skäl tala för en dylik sänkning men anser dock,

att frågan kan ses ur något olika synpunkter. Det förhåller sig nämligen

så, att den genomsnittliga inkomsten av jordbruksfastighet, såsom jag

nyss framhållit, torde uppgå till cirka 7 procent av taxeringsvärdet, medan

den i fråga örn annan fastighet ligger högst väsentligt lägre — hur

mycket lägre är svårt att bedöma, men det kan med utgångspunkt från

nyssnämnda kalkyler vid de årliga budgetberäkningarna med rätt stor

sannolikhet antagas, att inkomsten av annan fastighet i genomsnitt icke

uppgår till 2 V* procent av taxeringsvärdet. Då häri ingår fastighet, som

användes i rörelse, vilken fastighet i allmänhet torde avkasta 5 procent

på taxeringsvärdet, lämnar övrig fastighet av annan fastighets natur antagligen

endast mellan 1 och 2 procent i avkastning till sina ägare. Förklaringen

till den stora skillnaden mellan berörda siffror är väl att finna

däri, att i avkastningssiffran för jordbruksfastighet inkluderas även avkastningen

å jordbrukets inventarier samt särskilt beträffande smärre

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

fastigheter i betydande grad inkomst av arbete, nedlagt å fastigheterna.

Även det förhållandet, att under annan fastighet inbegripes ett stort antal

mycket högt intecknade stadsfastigheter, torde väl bidraga till att inkomsten

för ägarna beträffande annan fastighet blir så avsevärt mycket

lägre än beträffande jordbruksfastighet. Betraktar man nu garantiskattesystemet

så, att man av fastigheterna begär en garanti, som för olika

slag av fastigheter utmätes med hänsynstagande i viss mån till den inkomst,

som i genomsnitt kan beräknas, synes det såtillvida ganska rimligt,

att jordbruksfastigheter också garantera mera än annan fastighet.

Därjämte torde man ej kunna alldeles bortse ifrån att man på fastighetsmarknaden

givetvis alltid tager hänsyn till den omkostnad, som skatten

utgör, varför den sedan länge bestående skatten redan tagit sig uttryck i

en sänkning av fastighetsvärdena, medan en sänkning av skatten nu

skulle taga sig uttryck i en höjning av värdena till förmån allenast för

dem, som för dagen äga fastigheterna men utan någon fördel för dem,

som i framtiden förvärva samma fastigheter.

Icke förty håller jag före, att det, örn hänsyn til] kommunernas ekonomi

tilläte det, linnde ifrågasättas att, sedan beskattning av garantien överskjutande

inkomst numera genomförts, ju förr dess hellre åvägabringa

likställighet i garantiskatteunderlaget för håda slagen av fastighet, då

därigenom en på sina håll befintlig känsla av ojämn behandling skulle

avlägsnas. I detta avseende märkes emellertid följande.»

Departementschefen meddelade härefter en sammanställning av vissa

uppgifter ur den verkställda statistiska utredningen och ansåg sig kunna

fastslå, att de ökningar av utdebiteringsprocenten, som i stora delar av

riket säkerligen skulle bliva följden av en sänkning av repartitionstalet

för jordbruksvärdet från O.og till O.oö, vore mycket avsevärda. Den väsentliga

ökning i beskattningen, som sålunda komme att träffa icke-jordbrukare,

skulle ej betyda en lika stor lättnad för jordbrukarna. I två undersökta

Gotlandskommuner skulle exempelvis uppstå en ökning av skattebördan

för icke-jordbrukare med cirka 15 procent, medan den genomsnittliga

lättnaden för jordbrukarna ej skulle uppgå till mer än 1 å 2 procent av

skattebördan. I de undersökta 88 kommunerna skulle 65.23 procent av

hela skattebördan åvila ägarna av jordbruksfastighet, örn repartitionstalet

vore O.og, medan, örn repartitionstalet utgjorde O.os, nämnda fastighetsägares

andel av liela skattebördan skulle sjunka till 64.>g procent. Departementschefen

yttrade i anslutning till dessa siffror:

»Det är å andra sidan klart, att i kommuner, där jordbruksfastigheten

betyder en relativt mycket ringa del av beskattningsföremålen, förhållandet

skall bliva ett annat. De sänkta repartitionstalen betyda där en helt

liten höjning av utdebiteringsprocenten men däremot givetvis en sänkning

av beskattningsunderlaget för de jordbrukare, som komma under

de sex procenten på taxeringsvärdet, varför lättnaden för jordbrukarna i

för dessa synnerligen gynnsamma fall torde kunna uppgå till cirka 15

procent av skattebördan. För de jordbrukare, som komma över de 6 procenten

på taxeringsvärdet, d. v. s. i allmänhet smärre jordbrukare, vilka

nedlagt ett stort personligt arbete på sina fastigheter, torde däremot repartitionstalets

sänkning i en del fall kunna komma att medföra en höjning

av skatten, nämligen örn de redan nu kunnat i huvudsak utnyttja

de skattefria avdragen. Sänkningen skulle alltså icke blott i ett bety
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

dande antal fall för andra skattskyldiga än större jordbrukare medföra

en ansenlig ökning av skattebördan, vilken därjämte samtidigt av andia

anledningar stegras för många, utan också i synnerligen olika grad, beroende

på de skilda kommunernas tillgång på andra beskattningsforema

än jordbruksfastighet, medföra lättnad för de fastighetsägare, som överhuvudtaget

få del av lättnaden.»

Departementschefen anförde vidare, att de olägenheter, som skulle bliva

en följd av ett godkännande av repartitionstalets sänkning från O.os till

0.03 knappast kunde bringas ur världen på skatteutjämnmgens väg. Antoges

detta förslag, komme medelutdebiteringsprocenten för landskommunerna

i riket att ökas så avsevärt, att en höjning av den enligt därvarande

skatteutjämningsförordning gällande bidragsgränsen från 10

till åtminstone 11 procent torde bliva nödvändig, därest skatteutjämningsbidrag

skulle lämnas i samma omfattning som tidigare; detta ej.

minst därför att de kommuner, som hade en särskilt hög utdebiteringsprocent,

i regel skulle få denna mycket avsevärt ökad, ofta nied 2 procent

eller mer, vilket skulle väsentligt öka bidragen till dessa kommuner, enar

för de procenttal, som läge högt över den gräns, som berättigade till bidrag,

i regel minst hälften av den skatt, som svarade mot densamma,

skulle ersättas. »Detta oaktat», yttrade departementschefen, »skulle i

kommuner med hög utdebitering de jordbrukare, som få sin skatt minskad

genom de sänkta repartitionstalen, få en ytterligare och mycket mera betydande

lättnad genom ökat utjämningsbidrag, medan däremot andra an

jordbrukare aldrig skulle få sin skatteökning mer än delvis ersatt. En

höjning av bidragsgränsen från 10 till 11 procent skulle givetvis innebära

en minskad bidragsrätt för sådana kommuner, som ej hava avsevärd jordbruksfastighet,

enär dessa i regel ej få sin utdebitering höjd. Inom jordbrukskommunernas

kategori åter skulle de kommuner, som ligga närmare

bidragsgränsen, få sina bidrag minskade. Hedan den ökning av utdebiteringarna,

som kan bliva en följd av den av kommunalskatteutskottet föiordade

lättnaden i skogsbeskattningen, samt den nu beslutade utvidgningen

av bidragsrätten till städerna, torde, örn 10-procentgränsen skall bibehållas,

för sin finansiering väl kräva den ökning av medelstillgången,

som i 1927 års förslag förutsattes genom skatten för gemensamt kommunalt

ändamål, och den ytterligare beskattning för dylikt ändamål, som i

det följande föreslås, framför allt i samband med särskild skatt å lotterivinster.

» Departementschefen vore följaktligen av den uppfattningen,

att skatteutjämningsgrunderna erfordrade översyn, örn förslaget örn sänkning

av repartitionstalet genomfördes.

Sammanfattningsvis anförde departementschefen:

»Det nu sagda torde ådagalägga, att frågan om en sänkning av repartitionstalet

för jordbruksfastighet är rätt komplicerad. Vissa jämställighetskrav

tala för repartitionstalet 0,05 för jordbruksvärde, men samma

jämställighetskrav tala med nästan ännu större styrka för att den växande

skogen ej blir sämre stiilld än jordbruksfastighet i övrigt, ty jordbruket

avkastar genomsnittligt vida mer än skogsbruket och bör följaktligen

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

Motioner 1928.

snarare kunna bära en starkare garanti. Sagda jämställighetskrav kunna

vidare ej anses ovedersägliga, då jordbruksfastigheten på grund av sin

större avkastning kan bära en starkare garanti än annan fastighet. De

Verkningar, som en sänkning av repartitionstalet skulle medföra, skulle

även med det minst genomgripande alternativet — — — bliva betydande

och, bland annat, nödvändiggöra en ändring av grunderna för

skatteutjämningen. De svårigheter, som skulle uppstå för kommunerna

genom minskningen av deras beskattningsunderlag, skulle i många fall

bliva mycket kännbara och av en helt annan storleksordning än exempelvis

de, som föranledde kommunalskatteutskottet att avstyrka förslaget om

överflyttning av den kommunala progressivskattens kommunandel till

landstingen, desto större på den grund, att det här gäller i synnerhet alla

kommuner med hög utdebitering, medan förslaget rörande progressivskatten

rörde nästan endast kommuner med relativt låg utdebitering. Då

den i och för sig avsevärda överflyttning av skattebördan till andra skattskyldiga

än ägare av jordbruksfastighet, som inom många kommuner

skulle uppkomma genom sänkt garantiskatt å så väl skog som jordbruksvärde,

skulle drabba dessa skattskyldiga ungefär samtidigt med i samma

riktning verkande ofta lägre skogsvärde och ändrade bestämmelser örn

skogsaccisen och vägskatten, har jag i sålunda angivna omständigheter

funnit bärande skäl att ej nu förorda, det Kungl. Majit framlägger förslag

till riksdagen örn lägre repartitionstal för jordbruksvärde.»

Departementschefen uttalade sig även örn möjligheten att införa en särskild

näringsskatt och hänvisade i dylikt avseende till ett av honom gjort

uttalande i statsrådet den 24 februari 1928, då utredning beslutats angående

aktiebolagens beskattning. I nämnda anförande hade departementschefen

yttrat, att det vid undersökningen av aktiebolagens m. fl. juridiska

personers beskattning borde övervägas, huruvida det lämpligen läte sig

göra att helt eller delvis anordna ifrågavarande beskattning såsom en

objektskatt av ett eller annat slag. I anslutning härtill hade departementschefen

yttrat, att hinder ej torde föreligga att till prövning upptaga

spörsmål, som läge vid sidan av själva huvudfrågan, därvid, bland annat,

hänvisats till att frågan örn en eventuell objektskatt å näringsföretag i

den juridiska personens form kunde medföra konsekvenser även beträffande

övriga näringsidkare. Ifrågavarande spörsmåls lösning borde sökas

efter sådana linjer, att, såvitt anginge den kommunala beskattningen,

erforderliga bestämmelser skulle kunna inpassas såväl i ett garantiskattesystem

som i ett system med fristående objektskatter.

Rörande de i Kungl. Majits proposition föreslagna repartitionstalen

framlades ändringsförslag i skilda motioner. I likalydande motioner

I: 298 av herr Trygger m. fl. och II: 472 av herr Lindman m. fl. framställdes

yrkande örn repartitionstalet O.05 för jordbruksfastighets jordbruksvärde.

I motion I: 292 av herr Petrus Nilsson m. fl. framställdes

samma yrkande med annan motivering. I motionen I: 384 av herr Pålsson

yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas

till 0.055. Slutligen yrkandes i motionen 11:487 av herr Brännström, att re
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

partitionstalet för jordbruksfastighets jordbruksvärde skulle bestämmas

till 0.05 och för skogsvärde till O.03.

I de motioner, däri påyrkades repartitionstalet O.05 för jordbruksvärde,

framhölls i huvudsak, att rättvisa för jordbrukarna ej vunnes utan en

dylik sänkning. I den motion, däri yrkades fastställande av repartitionstalet

O.03 för skogsvärde, utvecklades liknande synpunkter beträffande

förhållandet mellan jordbruksvärde och skogsvärde. Repartitionstalet

O.055 för jordbruksvärde åter motiverades därmed, att en allmän

anslutning av kommunalskattereformens vänner till nämnda repartitionstal

syntes öppna den enda säkert framkomliga vägen till frågans lösning.

Särskilda utskottet tillstyrkte i förevarande avseende bifall till propositionen.

Utskottet anförde härom:

»Utskottet måste för sin del anse, att föredragande departementschefen

anfört starka skäl för de i propositionen framlagda repartitionstalen.

Några tillräckligt vägande skäl gentemot denna argumentering hava

ej framlagts. Framför allt vill utskottet hänvisa till de företagna provtaxeringarna.

Utskottet delar departementschefens uppfattning, att

läget för åtskilliga kommuner skulle bliva mycket bekymmersamt genom

repartitionstalets sänkning. Gentemot förslaget att sänka repartitionstalet

endast för jordbruksvärde till O.03 men bibehålla repartitionstalet

för skogsvärde vid O.04 med en accis svarande mot en fastighetsskatt

å skogsvärde enligt repartitionstalet O.02 kan dessutom alltid invändas,

att den orättvisa, som nu förmenas ligga i olikheten i repartitionstal

för jordbruksvärde och annan fastighet, endast överflyttas till

förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde. Anledningen till att ej

av motionärerna steget tagits fullt ut lärer väl också vara att finna i

farhågor för kommunernas ekonomi. Utskottet finner liknande farhågor

utgöra ett vägande skäl att icke heller förorda den ifrågasatta

sänkningen av repartitionstalet för jordbruksvärde.»

Utskottet föreslog emellertid tillika, att riksdagen måtte i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit ville, med beaktande av vad utskottet

därom anfört, föranstalta utredningar rörande, bland annat,

a) frågan örn en rationell utjämning .av skattetrycket inom kommunerna,

därvid undersökes möjligheten att nedbringa primärkommunernas

skattebehov genom statsbidrag till den kommunala verksamheten i

större utsträckning än vad nu är fallet eller på annat sätt; samt

b) frågan i vad mån och på vad sätt tryggandet åt kommunerna av

tillgång till fasta beskattningsunderlag må kunna komma att utöver

fastighet vila å även andra beskattningsföremål såsom näringsföretag

och penningkapital samt likaledes frågan hur vid en sådan beskattning

hänsyn skall kunna tagas till do skattskyldigas olika skatteförmåga.

Härom yttrade utskottet, bland annat:

»Behovet av ett i olika hänseenden förbättrat skattesystem och ett

mera effektivt taxeringsförfarande är enligt utskottets mening så starkt,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

att förhoppningen att kunna införa ett på väsentliga punkter alldeles

nytt kommunalt skattesystem, såvitt möjligt, ej bör längre undanskjuta

detta behovs tillgodoseende. Sedan numera, såsom av det följande framgår,

det för utskottet visat sig möjligt att uppdraga riktlinjer för ett

fortsatt utredningsarbete i syfte att på vissa områden av den kommunala

beskattningen åvägabringa ytterligare förbättringar och då en anknytning

till det nuvarande garantiskattesystemet icke torde försvåra

dylika förbättringars framtida genomförande, bar utskottet funnit sig

böra i huvudsak tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag till kommunalskattelag

och därtill knutna författningsförslag.

Att ett beslut i enlighet härmed icke innefattar en för mera obegränsad

tid fixerad lösning av alla hithörande spörsmål lärer följa redan av

skatteproblemets natur och framgår också av den omständigheten, att utredning

nyligen på Kungl. Maj:ts föranstaltande igångsatts beträffande

aktiebolags och vissa andra juridiska personers beskattning m. m., i sammanhang

varmed skall undersökas frågan, huruvida det lämpligen låter

sig göra att anordna ifrågavarande beskattning såsom en objektskatt av

ett eller annat slag, något som kan föranleda konsekvenser även beträffande

övriga näringsidkare. Men utskottet har, såsom redan antytts, därutöver

funnit önskvärt, att utredning äger rum rörande vissa för skattesystemets

framtida gestaltning betydelsefulla frågor.»

Rörande ett sådant utredningsarbete i kommunalskattefrågan hade åtskilliga

önskemål framlagts i vissa motioner. I dessa hade till en början

antytts möjligheten att överflytta kommunala uppgifter på landstingen

samt att omlägga landstingsskatten till en progressiv inkomstbeskattning.

Därefter hade antytts möjligheten att staten övertoge en större

del av kostnaden för de kommunala uppgifterna. Härav skulle enligt

motionärerna följa, att för täckande av kommunernas återstående behov

en proportionell inkomstskatt icke skulle bliva så tryckande, frågan örn

höga orts- och familjeavdrag bliva av mindre betydelse, behovet av garantiskatt

mindre med därav följande större lätthet att anpassa densamma

efter förmågan hos objektets ägare, varjämte även möjligheten att

utvidga garantiskatten till nya objekt skulle ökas i samma mån som

trycket av garantiskatten bleve mindre.

Utskottet yttrade vidare:

»I likhet med motionärerna är utskottet av den uppfattningen, att

frågan örn statens och kommunernas av olika ordning kompetensområden

samt kostnadsfördelningen dem emellan bör upptagas till prövning.

Denna fråga har länge varit i viss mening aktuell, fastän man under den

sista tidsperioden sökt inrikta sig på att utfinna en sådan fördelning av

beskattningsföremålen och ett sådant skatteutjämningsförfarande, att

olägenheterna av den naturligt framvuxna, hävdvunna ordningen skulle

minskas. Dessa försök hava åtminstone än så länge ej krönts med framgång,

och utsikterna till ett verkligt effektivt resultat på denna väg torde,

enligt vad erfarenheterna från de senaste årens undersökningar synas

giva vid handen, ej vara alltför stora. Undersökningen synes därför nu

böra inriktas på att utreda den lämpligaste fördelningen av det allmännas

upgifter och kostnader på staten och på kommuner av olika slag och

ordning. Vid denna utredning bör givetvis uppmärksammas å ena sidan

vinnande av effektivitet vid uppgifternas handhavande men å andra si
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 13

dan nödvändigheten att strängt ekonomisera med det allmännas medel.

En närmare utveckling av vad dessa krav kunna anses innebära torde

här ej vara nödvändig. Det är emellertid möjligt och önskvärt, att utredningen

kommer att resultera i åtgärder, som komma att undanröja

åtskilliga av de mest påfallande ojämnheterna i det nuvarande hushållningssystemet.

Sålunda kan även kommunernas garantibehov komma

att minskas. Det är också möjligt, att en fördelning av skattebördan i

förhållande till vederbörandes verkliga skatteförmåga, örn hänsyn tages

till dem åvilande skatter av olika slag, kommer att betyda, att exempelvis

landstingets utgiftsbehov helt eller delvis hör tillgodoses genom en

progressiv skatt. Vidare synes ej heller i fortsättningen böra släppas

ur ögonsikte möjligheten att söka åstadkomma en utvidgning av kommunernas

fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet.

Även örn en minskning av kommunernas garantibehov kan inträda, följer

ej därav, att icke en utjämning av underlaget till att omfatta olika

slag av beskattningsföremål kan vara påkallad. >

I tvenne av ett flertal utskottsmedlemmar undertecknade reservationer

yrkades, att repartitionstalet för jordbruksvärde skulle bestämmas till

thos. I den ena reservationen (av herr Borell m. fl.) anfördes såsom stöd

för nämnda yrkande i huvudsak följande motivering:

»Vad först beträffar påståendet, att olika garantibeskattning för skilda

slag av fastigheter skulle vara motiverad av skillnaden i genomsnittlig

avkastning, har uppenbarligen den principiella grunden för en differentiering

av repartitionstalen försvunnit, när numera inkomst av fastighet

kommunalt beskattas till hela sitt belopp och icke, såsom fallet var före

1920 års provisorium, är skattefri, i den mån den överstiger garantiprocenten.

Den proportionella inkomstskatten tillgodoser kravet på beskattningens

anpassning efter den verkliga inkomsten. Garantiskatten åter

har till syfte allenast att tillgodose kommunernas behov av en viss minimiskatt

genom att garantera ett visst minimum av beskattningsbar inkomst

men icke att åstadkomma en i förhållande till övriga ska t teobjekt

rättvis avvägning .av skattebördan, och enligt utskottets mening förefinnas

med hänsyn taget allenast till garantisynpunkten inga betänkligheter

mot en sänkning av jordbruksfastighets jordbruksvärde från O.og

till 0.05. Det bör jämväl påpekas, att den verkliga skillnaden mellan

jordbruks- och annan fastighets genomsnittliga inkomst är synnerligen

svår att mera tillförlitligt konstatera, då grunderna för värdesättningen

under växlande förhållanden givetvis måste bliva i hög grad osäkra och

godtyckliga. De siffror, som i propositionen åberopas till stöd för påståendet

örn jordbruksfastighets större avkastningsförmåga, torde för

övrigt ej kunna tillmätas någon större betydelse, då inkomstberäkningen

för jordbruksfastighet i betydande omfattning påverkas av ägarens därå

nedlagda egna arbete.

I fråga örn den åberopade förskjutningen av skattebördan, som en sänkning

av repartitionstalet skulle medföra, måste denna fråga bedömas med

hänsyn tagen till nu rådande förhållanden i beskattningshänseende. Det

torde icke från något håll bestridas, att genom 1920 års skattereform, i

främsta rummet till följd av det då införda avdragssystemet, skedde

en övervältning av skattebördan på fastighet i en omfattning, som då

icke kunde fullt överskådas. Den därigenom uppkomna förskjut
-

Reservationer

inom särskilda

utskottet

1928.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

ningen drabbade, enligt vad 1921 års kommunalskattekommittés utredningar

utvisa, vida kraftigare jordbruksfastighet än annan fastighet.

Sedan dess hava prisförhållanden och konjunkturer undergått sådan

ändring, att förskjutningen, redan från början synnerligen stark, allt

hårdare gjort sig gällande. Att vid genomförandet av en reform av den

kommunala beskattningen rättvisa härutinnan bör skipas, även örn till

följd därav någon skärpning av beskattningen uppkommer för andra än

jordbrukare, synes utskottet icke rimligen kunna bestridas. Rörande den

i propositionen åberopade provtaxeringen må ock anmärkas, att ett framdragande

av enskilda exempel ej får utgöra motiv för mera allmänna

slutsatser; och det bör ihågkommas, att då höjning av utdebiteringen

förorsakas av beskattningsunderlagets minskning, densamma drabbar

alla skattdragare, således även jordbrukarna, och därigenom reducerar

den lättnad dessa vinna genom repartitionstalets sänkning. I varje fall

ådagalägger den verkställda undersökningen icke, att förskjutningen i

skattebördan skulle bliva av den betydelse, att därigenom skulle åstadkommas

någon orättvisa mot övriga skattskyldiga, och förskjutningen

är nästan genomgående icke tillnärmelsevis av den omfattning som den

förskjutning i skattetrycket, vilken åstadkoms genom 1920 års provisorium.

Mot en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde utan motsvarande

sänkning av repartitionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen

kan givetvis anmärkas, att häri ligger en viss inkonsekvens, i det att beskattningsunderlaget

blir relativt högre i fråga örn skogen än beträffande

jordbruksfastighet i övrigt. Det är uppenbart, att utskottet även:

i berörda avseende helst velat åstadkomma full likställighet. Att detta

likväl ej skett, har sin grund däld, att utskottet ej funnit det tillrådligt

att alltför mycket beskära skogskommunernas tillgång till beskattningsföremål.

Emellertid utgör den av alla såsom nödvändig ansedda sänkningen av

repartitionstalet för skogsvärdet från 0.06 till 0.04 ett ytterligare skäl,

utöver redan förut anförda, för nödvändigheten att sänka repartitionstalet

för jordbruksvärde, då eljest den ökning av utdebiteringen å varje

skattekrona, som måste bliva en följd av det minskade repartitionstalet

för skogsvärde, skulle komma att drabba jordbruksfastighet proportionsvis

hårdare än andra beskattningsföremål.»

I den andra reservationen (av herrar K. Oscar Ericson och Johansson

i Kälkebo) anfördes en delvis liknande motivering men framhölls tillika,

att den omständigheten, att det ej vore medgivet att beräkna inkomst

av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga grunder, hade den påföljd,

att inkomsterna därav ofta bleve ojämna, varigenom verkan av garantibeskattningen

skärptes.

1928 års 1928 års riksdag (skrivelse nr 344) biföll i nu anförda delar särskilda ut
nksdags

skottets förslag,

beslut.

utredningar i Riksdagens hemställan örn utredningar i nu berörda avseenden anmäl1928

års riks- des av chefen för finansdepartementet hos Kungl. Majit den 18 oktober

dags beslut. 1929, och beslöt Kungl. Majit bemyndiga chefen för finansdepartementet

att tillkalla sakkunniga med uppdrag att i enlighet med angivna riktlinjer

biträda med utredning av frågan örn rationell utjämning av skatte
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36. 15

trycket inom kommunerna ävensom andra därmed sammanhängande spörsmål.

I sin motivering anförde departementschefen, att det tills vidare

torde få lämnas öppet, huruvida förevarande utredning jämväl borde

omfatta de av riksdagen berörda frågorna örn dels en utvidgning av kommunernas

fasta beskattningsunderlag till andra objekt än fastighet, dels

landstingsskattens beräkning efter progressiv grund. Innan dessa frågor

foges under närmare övervägande, syntes det i varje fall vara lämpligt

att avvakta do preliminära resultaten av utredningen i övriga delar. Departementschefen

erim-ade för övrigt därom, att spörsmålet örn nya kommunala

skatteobjekt berörts i det uppdrag, som lämnats åt den s. k. bolagsskatteberedningen.

Sakkunniga för utförande av nu berörda utredningsarbete blevo ock

av departementschefen tillkallade.

I sin motivering hava nu motionärerna dels hänvisat till 1928 års reservationer,

dels särskilt understrukit vissa synpunkter, såsom den överflyttning

av skattebördan på jordbrukarna, som skett år 1920, och förhållanden

som sedermera verkat till ökning av denna börda, jordbrukets nuvarande

svårartade läge m. m. Rörande det förhållandet, att sänkning av

repartitionstalet föresloges allenast för jordbruksvärde men ej för skogsvärde,

yttras i motionerna 1:148 och II: 226 följande:

»Vi instämma med förenämnda reservanter i 1928 års kommunalskatteutskott

därutinnan, att en sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet

rätteligen borde åtföljas av en sänkning antingen av repartF

tionstalet för skogsvärde eller av skogsaccisen. Vi stanna emellertid för

närvarande vid samma slut som reservanterna den gången gjorde dels

med hänsyn till skogskommunernas speciella ekonomiska struktur, dels

med hänsyn därtill att sättet för skogsbeskattningens utformning i en

kombinerad fastighetsskatt och skogsaccis gör orättvisan mindre påfallande

och kännbar, dels ock därför att det ej synes lämpligt att nu föreslå

ändring annat än i den punkt, där övermäktiga förhållanden gjort reformbehovet

särskilt trängande.»

Den lämnade redogörelsen visar, att på kommunalbeskattningens område

kvarstå åtskilliga spörsmål, som kräva sin lösning. Den genomförda

kommunalskattereformen har ej tillfört kommunerna några betydelsefulla

nya beskattningsföremål utan bar snarare inriktats på att borttaga

en påtaglig överbelastning av vissa beskattningsföremål och framför allt

skogen. Följden härav bar, då någon motsvarande minskning av de kommunala

utgifterna i allmänhet ej kommit till stånd, blivit den, att de kommunala

utdebiteringssatserna på många håll visat en tendens till ökning.

Det synes obestridligt, att läget för de skattskyldiga synnerligast i många

landskommuner på grund av det höga skattetrycket är i hög grad bekymmersamt,

och att det nuvarande skatteutjämningsförfarandet endast

i begränsad mån förmår upphjälpa detta läge. Icke minst bekymmersamt

måste läget framstå för de jordbrukare, som på grund av

Motionerna.

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

skuldsättning eller andra förhållanden förvärva ringa eller ingen inkomst.

Om tillika, såsom synes vara fallet, den olika garantiprocenten för jordbruksfastighet

och för annan fastighet — alldeles oavsett örn denna formella

olikhet motsvaras av en reell skillnad eller ej på många håll betraktas

såsom oskälig, så skärpes härigenom än mer känslan av orättvisa.

En ändrad fördelning på rikets innebyggare av kostnaderna för vissa

kommunala uppgifter är också enligt utskottets förmenande ofrånkomlig,

och det är utskottets förhoppning, att den igångsatta utredningen i

dylikt avseende skall föra till resultat, så snart som det med denna uppgifts

vidlyftighet låter sig göra. Det torde även få medgivas, att ett

slutligt ställningstagande till sådana frågor som exempelvis omfattningen

av den garanti, som skall åvila vissa heskattningsföremål, svårligen

kan tänkas, förrän behovet av en garanti kan prövas mot bakgrunden av

kommunernas framtida utgiftsbehov.

Utskottet anser emellertid behovet av en jämnare fördelning av kommunernas

skattebörda vara så trängande, att man hör inrikta sig på att

så snart som möjligt företaga sådana reformer, som kunna befinnas ligga

i utvecklingens riktning, även innan det slutliga ställningstagandet kan

äga rum. Men därjämte är det av vikt, att arbetet så bedrives, att så

mycket som möjligt av utredningen på skatteregleringens område föreligger

färdigt, när förslag rörande skatteutjämningen kan framläggas.

Det synes med andra ord önskvärt, att utredningsarbetet beträffande de

olika spörsmålen i möjligaste mån bedrives parallellt.

Vad särskilt beträffar den i föreliggande motioner behandlade frågan

örn en sänkning av repartitionstalet för jordbruksvärde, så bar inom utskottet

uttalats sympatier för principiell likställighet med annan fastighet.

Men man har å andra sidan hänvisat till att det ej vore lämpligt att

nu upptaga detta spörsmål isolerat, då det sammanhängde med andra

frågor, exempelvis den ännu ej slutgiltigt avgjorda frågan örn en näringsskatt

å rörelse i allmänhet, vilken kunde tänkas böra omfatta inventarier

för olika slag av näringsidkare, samt frågan örn det gällande skatteutjämningsförfarandets

omfattning och tillgång på medel för dylikt

ändamål. Vidare har framhållits, att ett bifall till motionen endast skulle

överflytta den ojämnhet, som må anses föreligga mellan jordbruksvärde

och annan fastighet, till förhållandet mellan jordbruks- och skogsvärde.

Det har likaledes anförts, att i vissa kommuner skattetrycket vore så

utomordentligt hårt, att man ej utan att noga klarlägga konsekvenserna

i olika avseenden kunde våga företaga någon sådan ändring i den hävdvunna

skattefördelningen, som skulle ytterligare sänka skattekronornas antal.

Utskottet har ej kunnat undgå att taga intryck av dessa skäl och

anser därför, att berörda spörsmål bör särskilt undersökas i samband

med den utredning, som ifrågasatts av 1928 års riksdag.

I detta sammanhang vill utskottet framhålla, hurusom det ekonomiska

livets utveckling och industriens fortgående koncentrering på större

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Bevillningsutskottets betänkande Nr 36.

förelag med ett vittutgrenat verksamhetsområde bragt alltmer i förgrunden

frågan örn en rättmätig fördelning på olika kommuner av beskattningsrätten

till dessa företag. Enligt vad utskottet inhämtat, lärer för

närvarande vid en dylik fördelning tillämpas en mycket skiftande praxis.

Även örn den mellankommunala prövningsnämnden kan väntas i någon

mån bidraga till skapande av en mer likformig behandling av förekommande

fall, synes det resultat, som på denna väg kan vinnas, icke tillfyllest.

Ehuru det måhända icke kommer att visa sig möjligt att skapa

fullt enhetliga normer, hör dock av en mera systematisk utredning kunna

framgå vissa riktlinjer, som kunna tjäna till ledning vid fördelning av

inkomst av rörelse på olika kommuner. När det gäller att ånyo söka svar på

frågan örn vilka beskattningsföremål som höra tillkomma den ena eller

den andra kommunen, anser utskottet, att åt nämnda spörsmål bör ägnas

tillbörligt beaktande.

Utskottet har funnit, att förenämnda och andra därmed sammanhängande

spörsmål äro av den betydenhet och omfattning, att deras snara

upptagande till utredning måste anses önskvärt. Utskottet får fördenskull

hemställa,

att riksdagen ville i anledning av motionerna 1:91

och 148 samt II: 226 och 233 i skrivelse hos Kungl. Majit

dels framhålla önskvärdheten av att de i riksdagens

skrivelse till Kungl. Majit nr 344/1928 under

punkterna a) och b) omförmälda utredningar utföras

med den skyndsamhet, som med hänsyn till uppgifternas

natur och omfattning är möjlig,

dels ock hemställa, att Kungl. Majit vid dessa utredningar

ville beakta de synpunkter, som utskottet

här ovan anfört rörande fördelning på olika kommuner

av inkomst av rörelse.

Stockholm den 23 maj 1930.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

Närvarande: herrar Johan Nilsson i Kristianstad, K. Osear Ericson i Oberga, Leander,

Björnsson, .Iönsson i Boa, Bengtsson i Kullen, Hamrin, Lövgren i Nyborg*,

Björklund*, .lohansson i Östersund, Åström, Östergren, Wijkström, Olsson i

Gävle*, Lithander, Ericson i Boxholm, Heiding och Svedberg.

* Icke närvarit vid justeringen av betänkandet.

Bihang lill riksdagens protokoll 19X0. 7 sami. il hafi. (Nr 36.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:340 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckta motioner om sänkning av repartitionstalet för jordbruksfastighet. a1 i texten