Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 14

1930-02-25 · 27 sidor, varav 27 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 27 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1930:14, Bankoutskottets utlåtande Nr 14

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

1

Nr 14.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen

under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående ändrad

ordning för prövningen av vissa ärenden om understöd åt

efterlevande efter i statens tjänst anställda personer jämte

en i ämnet väckt motion.

Under elfte huvudtiteln av den till innevarande års riksdag avlåtna statsverkspropositionen

har Kungl. Makt, med stöd av vad chefen för finansdepartementet

till statsrådsprotokollet över finansärenden för den 3 januari

1930 anfört i fråga örn ändrad ordning för prövningen av vissa ärenden

örn understöd åt efterlevande efter i statens tjänst anställda personer, föreslagit

riksdagen att bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse

med av departementschefen angivna riktlinjer, till ett sammanlagt

belopp av högst 30,000 kronor örn året besluta örn understöd åt änkor

och barn efter anställningshavare i statens tjänst att utgå å allmänna indragningsstaten

eller beträffande understöd at efterlevande efter personer,

anställda vid de affärsdrivande verken, av de medel, av vilka verkets omkostnader

bestridas.

Såsom i ärendet erinrats, var vid 1928 års riksdag frågan örn grunderna

för förevarande slag av familjepensionering i visst avseende föremål för uppmärksamhet.

Ett icke obetydligt antal av de till denna riksdag inkomna

framställningarna örn familjepensioner avsågo änkor efter befattningshavare,

som avlidit jämförelsevis långt tillbaka i tiden. Med hänsyn härtill ansåg

sig bankoutskottet böra upptaga till prövning spörsmålet örn de rimliga

gränser, som borde uppdragas för familjepensionering av ifrågavarande

slag. Utskottet anförde härom (utlåtande nr 32, punkten 1):

»Sagda spörsmål har, utskottet veterligt, icke varit föremål för närmare

prövning från riksdagens sida. Visserligen har riksdagen tidigare beviljat

pensioner åt änkor, vilkas män avlidit för ganska lång tid sedan, men då

det endast gällt några enstaka fall, kunna dessa icke anses vara prejudicerande

för en mera omfattande pensionering av efterlevande till befattningshavare,

vilka avlidit redan för lång tid sedan.

Grunden för beviljande av änkepension är mannens statstjänst. Ju

längre tid som förflutit, sedan mannen avlidit, desto mera har det samband

mellan mannens statstjänst och änkans levnadsförhållanden, som är

Bihang lill riksdagens protokoll 1930. 8 sami. 10 höft. (Nr It.) 1

1928 års

riksdag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Av Kungl.

Majit den 6

september

1928 anbefalld

utredning.

förutsättning för änkepensionen, upphört att existera. Det synes sålunda

ur principiell synpunkt kunna sättas i fråga, om änkepension bör beviljas,

där en avsevärd tid förflutit efter mannens död.

Till dessa mera principiella betänkligheter kommer den omständigheten,

att ett bifall till nu föreliggande framställningar skulle medföra, att riksdagen

nödgades gå in för en retroaktiv pensionering av betydande omfattning,

avseende ett stort antal efterlevande till statstjänare inom olika förvaltningsområden,

vilka avlidit under en avsevärd tidrymd tillbaka. Det

synes utskottet kunna starkt ifrågasättas, örn riksdagen bör påtaga sig en

understödsverksambet av denna omfattning, ecb i varje fall kan det icke

vara lämpligt, att densamma grundar sig på av olika tillfälligheter föranledda

framställningar till riksdagen. Skulle staten anses böra bereda pensionsunderstöd

åt behövande efterlevande till personer, som haft anställning

i statens tjänst, oavsett vid vilken tidpunkt anställningen eller i anledning

av densamma åtnjuten tjänstepension genom dödsfall upphört, så måste enligt

utskottets mening denna angelägenhet ordnas genom fastställandet

av generella grunder för understödet och prövningen av de särskilda

fallen överlämnas åt någon därtill lämpad statsmyndighet. Under nuvarande

förhållanden bör riksdagens verksamhet med beredande av pensionsunderstöd

av detta slag begränsas till i tiden mera näraliggande fall,

vilket även är i full överensstämmelse med de principer, som hittills

kommit till uttryck i riksdagens handläggning av frågor rörande tjänstepensioner.

En obegränsat retroaktiv understödsverksambet på här ifrågavarande

område skulle för övrigt, såsom framgår av åtskilliga efterföljande

punkter i detta utlåtande, i många fall endast medföra, att redan utgående

kommunala understöd komme att avlösas av statsunderstöd.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, och i syfte att riksdagens bär

ifrågavarande verksamhet må hållas inom överskådliga gränser, har utskottet

ansett sig böra inskränka sig till att tillstyrka pensionsunderstöd i

sådana fall, som ligga inom de sistförflutna tio åren och där i övrigt billighetsskäl

föreligga.»

På grund av det anförda avstyrkte utskottet bifall till vissa av Kungl.

Maj:t eller enskilda motionärer framlagda förslag örn understöd. Vid utskottets

utlåtande voro fogade reservationer av fem ledamöter, vilka förklarade

sig icke kunna biträda den principiella uppfattning, som uttalats av

utskottsmajoriteten.

Den av utskottet sålunda väckta frågan föranledde ingående debatter i

båda kamrarna, vilka vid votering stannade i olika beslut. Den av riksdagen

till Kungl. Majit avlåtna skrivelsen i ämnet, nr 354, kom vid denna

utgång icke att innehålla något yttrande i den av utskottet berörda principfrågan.

Beträffande flertalet av de särskilda pensioneringsfallen biföll riksdagen

emellertid utskottets avslagshemställan.

Frågan upptogs sedermera av dåvarande chefen för finansdepartementet i

ett yttrande till statsrådsprotokollet den 6 september 1928. I enlighet med

departementchefens hemställan anbefallde Kungl. Majit statskontoret att i

anslutning till vissa av departementschefen angivna synpunkter verkställa

utredning och inkomma med förslag rörande riktlinjer för beviljande av

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

3

understöd åt efterlevande efter sådana befattningshavare i statens tjänst,

vilka ej åtnjöte familjepensionsrätt.

Den av statskontoret verkställda utredningen framlades av ämbetsverket

i skrivelse till Kungl. Maj:t den 12 november 1928. Statskontoret betonade

härvid till en början, att det här gällde — icke att avpassa en förmån,

vartill vederbörande ägde rätt — utan att undersöka, huruvida och i vilken

mån staten såsom den arbetsgivare, hos vilken den avlidne varit anställd,

kunde anses böra av billighetsskäl sörja för dennes efterlämnade änka.

Efter att hava erinrat örn de grunder, som av riksdagen dittills följts vid

prövningen av understödsfrågor och som av riksdagen angivits bland annat

i dess skrivelse nr 149 år 1926, anförde statskontoret vidare bland annat:

Det kunde ju icke förnekas, att dessa grunder vore ganska lösliga; de

lämnade icke någon bestämd ledning för ett objektivt bedömande, huruvida

omständigheterna i det särskilda fallet kunde anses vara sådana, att

pension borde beredas. Men å andra sidan Ange icke förbises, att förhållandena

vore så skiftande att, när det gällde ett bedömande ur billighetssynpunkt,

fixerandet av vissa förutsättningar och villkor otvivelaktigt

kunde leda till mindre tillfredsställande resultat. Man skulle visserligen

kunna tänka sig att från pensionering utesluta änkor efter mera lösligt

anställda statstjänare såsom exempelvis byggnadsarbetare vid statens järnvägsbyggnader

och fästningsbyggnader; och änkepensionering i sådana fall

hade ytterst sällan förekommit. Men billigheten syntes bjuda att, där

exempelvis en sådan anställningshavare efter långvarigt arbete i statens

tjänst avlede i sjukdom, som han ådragit sig direkt genom arbetet, staten

icke undandroge sig att hjälpa hans änka, örn ömmande omständigheter

förelåge. Man skulle också kunna uppställa fordran på visst bestämt antal

tjänstår för mannen såsom förutsättning för pension åt änkan; och då i

regel fordrades minst 20 års tjänst för att pension skulle tilldelas befattningshavaren

själv, skulle man vid första påseendet tycka, att för änkepensionen

enahanda förutsättning borde gälla; men även här mötte vid

närmare eftertanke betänkligheter mot en fixering. Även härvidlag måste

nog hänsyn tagas till den fastare eller lösligare anställning, som den avlidne

mannen innehaft; hade han varit innehavare av en extra ordinarie befattning

i ett statens ämbetsverk, syntes en jämförelsevis kort anställningstid

böra medföra pension av statsmedel åt hans änka — örn eljest ömmande omständigheter

förelåge — exempelvis i det fall, att till följd av pågående

utredning örn ändrad organisation hans utnämning till ordinarie befattningshavare

uppskjutits och han därigenom icke blivit i tillfälle att genom inträde

i vederbörande änke- och pupillkassa sörja för sina efterlevande. Vad

däremot beträffade änkan efter en person, som i statens tjänst haft allenast

en mera löslig, kanske av arbete hos annan arbetsgivare avbruten anställning,

syntes det få anses befogat att fordra en jämförelsevis längre sammanlagd

anställningstid i statstjänst.

Slutligen skulle man kunna tänka sig att för bedömande av pensioneringsfrågorna

få någon fastare grund åtminstone i det avseendet att, om behållningen

i boet efter den avlidne mannen överstege visst belopp, pensionering

av hans änka icke skulle ifrågakomma. Att såsom förutsättning för pensionering

uppställa avsaknad av behållning i boet syntes icke vara riktigt;

någon mindre behållning i ett bo, bestående av vanliga lösören, borde givetvis

i och för sig icke utgöra hinder för pensionering av änkan. Att här

Statskontoret»

skrivelse den

12 november

1928.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

sätta en viss gräns vore synnerligen vanskligt; den gränsen måste alltid i

någon mån bliva beroende av den avlidnes ställning och levnadsförhållanden.

Även härvidlag vore det svårt att fixera pensioneringsgrunderna i vidare

mån än att, där vad av behållningen i mannens dödsbo, som tillfölle änkan,

kunde beräknas avkasta ett årsbelopp, som motsvarade eller översköte vad

som skulle vid fullständig medellöshet ifrågakomma såsom änkepension,

någon pensionering icke borde förekomma. Men detta vore icke något nytt;

det hade givetvis uppmärksammats vid prövning av frågan, örn behov av

understöd förefunnits.

Såsom av det föregående framginge, ställde sig statskontoret synnerligen

tveksamt till frågan om lämpligheten att närmare fixera de grunder, som

skulle följas vid ifrågavarande pensioneringsverksamhet. Detta gällde särskilt

de vanliga fallen, där frågan örn änkepension väcktes såsom en omedelbar

följd av mannens död. I viss mån annorlunda ställde sig saken enligt

ämbetsverkets uppfattning, när frågan örn änkepension skulle prövas vid

ett senare tillfälle och kanske först sedan lång tid förflutit efter mannens

frånfälle. Den tankegång, som kommit till uttryck i bankoutskottets förenämnda

betänkande, kunde statskontoret i det väsentliga biträda, ehuru det

enligt ämbetsverkets mening kunde ifrågasättas, huruvida den av utskottet

föreslagna tidsbegränsningen kunde under alla förhållanden upprätthållas

och sålunda vore lämplig såsom uttryckligt villkor. Snarare borde man utgå

från att i regel änkepensionering under ifrågavarande förhållanden icke borde

förekomma. I alla händelser syntes i sådana fall en undersökning böra

äga rum till utrönande av den efterlämnade familjens ställning vid mannens

frånfälle, änkans levnadsförhållanden därefter och orsakerna till hennes

senare framträdande behov av understöd. Särskilt syntes det statskontoret

höra vara uteslutet att, örn änkan omhändertagits av vederbörande kommun

genom intagning å vård- eller ålderdomshem eller eljest av kommunen bekommit

underhåll, pension av statsmedel skulle beviljas; en sådan åtgärd

skulle ju icke innebära annat än att understödsverksamheten i sådant fall

överflyttades från kommunen på staten. Den omständigheten däremot, att

änkan kommit i åtnjutande av underhåll enligt pensionsförsäkringslagen,

syntes icke böra i och för sig utesluta henne från att komma i åtanke till

erhållande av änkepension.

Att, såsom bankoutskottet tänkt sig, vägra pension i alla fall, där tio

år eller mer förflutit efter mannens död, syntes dock knappast tillrådligt.

Örn exempelvis mannen efterlämnade en 53-årig änka och hon vore i stånd

att med arbete försörja sig, förelåge ju icke anledning att omedelbart bereda

pension; men när hon efter 12 å 15 år närmade sig 70 års ålder, vore

krafterna slut och behov av understöd framträdde. Enligt statskontorets

mening vore det icke förenligt med billighet att då vägra henne pension,

därför att hon under längre tid än tio år efter mannens död kunnat med

arbete försörja sig och alltså dittills kunnat reda sig utan understöd. Statskontoret

holle före, att även i sådant fall, varom här vore fråga, det vore

synnerligen vanskligt att på förhand binda sig vid viss fixering av förutsättningarna

för pensionering; men, därest överhuvudtaget någon sådan

fixering kunde anses lämplig, syntes det vara att föredraga, att villkoret

hänförde sig till änkans ålder vid mannens död, förslagsvis minst 50 år,

samt längden av mannens anställning i statstjänst, förslagsvis 20 år, varvid

tillika borde gälla, att änkepensionering icke ifrågakomma under andra

förhållanden än att mannen vid sin död varit i statens tjänst eller för

sådan tjänst åtnjutit pension.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

5

Vad statskontoret anfört sammanfattade ämbetsverket sålunda, att statskontoret

för sin del icke trodde på möjligheten av att — utan åsidosättande

av billighetskraven — bestämma några fastare grunder för ifrågavarande

understödsverksamhet, i all synnerhet vad beträffade de regelmässigt förekommande

fallen, där fråga örn pensionering av änkan väcktes såsom en

omedelbar följd av mannens död; men att beträffande andra fall än nyss

nämnts kunde ifrågasättas, att såsom regel finge gälla, att änkepensionering

icke skulle förekomma annat än då mannen tjänat staten minst 20 år ävensom

vid dödsfallet kvarstått i statstjänst eller för sådan tjänst åtnjutit

pension samt änkan vid mannens död uppnått en levnadsålder av minst 50

år. Emellertid kunde undantag även från denna regel finnas påkallade av

särskilda ömmande omständigheter.

I anslutning till bankoutskottets uttalande, att, örn ifrågavarande understödsverksamhet

utvidgades och kunde ordnas genom fastställande av generella

grunder, prövningen av de särskilda fallen borde överlämnas åt någon därtill

lämpad statsmyndighet, yttrade statskontoret vidare bland annat följande:

Även örn några generella grunder för den hittills av riksdagen utövade

understödsverksamheten beträffande änkor och barn icke lämpligen syntes

kunna fastställas, skulle det väl dock kunna ifrågasättas, att denna verksamhet,

som i förhållande till sin ringa vikt vållade riksdagen ett icke obetydligt

besvär, kunde av riksdagen överlämnas att av Kungl. Majit utövas inom

vissa av riksdagen bestämda gränser. Begränsningen syntes uteslutande

böra ligga däri, att för ett budgetår icke finge beviljas nya pensioner utöver

visst belopp samt att under budgetåret utgående pensioner av detta slag

icke finge överstiga visst belopp. Under vart av de senare åren hade riksdagen

beviljat pensioner till sammanlagt belopp av omkring 25,000 kronor,

och pensionernas sammanlagda årsbelopp vid sistförflutna budgetårets utgång

hade utgjort i runt tal 210,000 kronor. En ganska hastig avgång

bland pensionärerna ägde rum. Örn nu 1929 års riksdag också beviljade

pensioner av ifrågavarande slag till sammanlagt årsbelopp av omkring

25,000 kronor, vore det antagligt, att pensionernas sammanlagda årsbelopp

den 30 juni 1929 komme att utgöra omkring 230,000 kronor. Vid sådana

förhållanden skulle 1929 års riksdag kunna för budgetåret 1929/1930 för

ifrågavarande ändamål ställa till Kungl. Maj:ts förfogande ett belopp av

25,000 kronor av anslaget till allmänna indragningsstaten, med föreskrift

tillika, att årsbeloppen av gällande pensioner av ifrågavarande slag icke

finge tillsammans överstiga 250,000 kronor. Ordnades det på detta sätt,

syntes det vara lämpligt, att inkommande ansökningar örn pension samlades

för att ett pär gånger örn året i ett sammanhang upptagas till prövning

och avgörande samt att alla sådana frågor bereddes i ett och samma

departement av Kungl. Maj:ts kansli (finansdepartementet).

En och annan gång hade riksdagen beviljat änkepension att utgå av

affärsdrivande verks medel; och då liven i framtiden kunde i undantagsfall

ifrågakomma anlitande av sådant verks medel för understöd åt änka eller

barn efter vid verket anställd befattningshavare, syntes det, som om, därest

förenämnda anordning eljest komme till genomförande, riksdagen borde

bemyndiga Kungl. Majit att jämväl i en sådan fråga besluta på framställning

av vederbörande affärsdrivande verk.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Utlåtanden

över statskontorets

förslag.

över statskontorets förslag avgåvos infordrade utlåtanden av arméförvaltningen,

marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen,

vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen. Flertalet myndigheter

förklarade sig icke hava erinran mot vad statskontoret anfört och föreslagit.

Av utlåtandenas innehåll må här återgivas följande.

Telegrafstyrelsen hänvisade till att styrelsen i utlåtande den 9 juni 1928

angående familjepensionering för viss icke-ordinarie personal tillstyrkt

en pensionering, som grundade sig på vederbörandes tjänsteförhållande,

och icke på behovspricipen. I avbidan på familjepensionsfrågans lösning syntes

emellertid knappast annat än billighetsskäl och behovsprövning kunna

vara normerande, och finge styrelsen följaktligen meddela, att vad statskontoret

härutinnan framhållit icke givit anledning till erinran.

Järnvägsstyrelsen anförde bland annat följande:

I likhet med statskontoret ansåge järnvägsstyrelsen det vara synnerligen

svårt att uppställa generella regler för de fall, då understöd måste

anses påkallat.

Fråga vore för övrigt örn sådana regler ens vore önskvärda. Erfarenheten

visade nämligen, att, så snart en understödsverksamhet regelbundes —

låt vara endast med avseende å minimiförutsättningarna — erhållande av

understöd i allmänna medvetandet erhölle karaktär av en rätt, tillkommande

deni, som fyllde de uppställda villkoren. Införandet av sådana

regler måste därför leda till försvårande av den diskretionära prövning,

som just i fall av här förevarande natur vore en förutsättning för ett rättvist

avgörande.

Fördelen med införandet av regler för understödsbeviljandet skulle givetvis

vara, att ärendena därigenom kunde avlyftas från riksdagen. Det

borde emellertid erinras örn att riksdagen alltjämt bleve nödsakad taga

befattning med motioner örn understöd. Sådana vore uppenbart också

att förutse, särskilt i sådana fall, då de uppställda villkoren ej fyllts, men

även då så skett men understöd ändock av en eller annan orsak vägrats.

Härtill bomme, att för närvarande stöde på dagordningen dels frågan örn

familjepensionering för icke-ordinarie personal, dels ock frågan örn förbättrande

av de s. k. folkpensionerna. Det måste därför antagas, att behovet

av understöd åt efterlevande efter statens befattningshavare inom kort

komme att minskas för att sedan så småningom upphöra.

Därest emellertid regler för understödsverksamheten på förevarande område

ansåges böra komma till stånd, syntes styrelsen, att de i huvudsak

borde innebära följande:

Mannen, respektive fadern, borde vid dödsfallet hava varit i statstjänst

eller åtnjutit statspension. Därest han ej avlidit på grund av olycksfall i

tjänsten, borde han kunna räkna minst 20 aktiva tjänstår i statstjänst.

Änka borde vid tiden för pensions beviljande hava uppnått minst 50 års

ålder med undantag för fall, då vederbörande på grund av sjukdom vore

oförmögen att försörja sig. Medellöshet skulle föreligga. Vid bedömande

härav skulle hänsyn tagas, förutom till bouppteckningen efter den avlidne,

till folkpension, eventuella livräntor enligt olycksfallslagen, påräkneliga

bidrag från närstående och dylikt. Vidare borde änkan vara oförmögen att

genom arbete försörja sig.

Att, såsom statskontoret föreslagit, göra änkas möjlighet till understöd

beroende av hennes ålder vid mannens död syntes styrelsen knappast befogat.

Det syntes räcka med viss ålder vid pensionens beviljande. Ville

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14. 7

man emellertid — såsom statskontorets avsikt syntes vara — kräva en viss

rimlig åldersrelation mellan mannen och hustrun, syntes det styrelsen vara

lämpligare att föreskriva som villkor för understöd, att hustrun ej vore

mer än — exempelvis — 15 år yngre än mannen. Ett sådant stadgande

syntes ej kunna verka obilligt, vilket däremot lätt kunde i viss mån bli

fallet med det av statskontoret föreslagna.

Av statskontorets utlåtande framginge ej klart, vilka kategorier anställningshavare

statskontoret ansåge böra för sina efterlevande ifrågakomma till

understöd. Enligt styrelsens mening borde understöden begränsas till sådana

fall, då familjefadern dels haft en till sin natur stadigvarande anställning,

dels ock på grund av i anställningsförhållandena liggande orsaker varit

förhindrad bereda sina efterlevande försörjning. Sålunda syntes byggnadsarbetare

vid statens järnvägsbyggnader på grund av sin lösa anställningsform

icke böra medtagas. Styrelsen hade också i förekommande fall avstyrkt

framställningar örn pension åt änkor efter dylika anställningshavare;

och hade sådan förmån ej heller dittills beviljats. — Å andra sidan borde,

ansåge styrelsen, ej heller tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader inbegripas.

De åtnjöte nämligen i form av högre avlöning än motsvarande

tjänstemän vid statens järnvägar ersättning för att de ej ägde medlemskap

i statens järnvägars änke- och pupillkassa och vore därför i tillfälle att

exempelvis genom försäkring skydda sina efterlevande.

Ärendet anmäldes därefter inför Kungl. Majit den 4 januari 1929 av

chefen för finansdepartementet i samband med behandling av anslagen under

elfte huvudtiteln. Härvid anförde departementschefen bland annat följande:

Av den i ärendet förebragta utredningen framginge, hurusom stora svårigheter

mötte att uppställa fastare regler för utdelande av understöd åt

änkor och barn efter befattningshavare, vilka icke ägt eller kunnat förvärva

familjepensionsrätt för sina efterlevande. Att så måste vara fallet läge ock

i sakens natur, då det här icke gällde att avpassa en förmån, vartill vederbörande

ägde rätt, utan att undersöka, huruvida och i vad mån staten i

egenskap av den arbetsgivare, hos vilken den avlidne varit anställd, kunde

anses böra av billighetsskäl sörja för de efterlevande. Även om den verkställda

utredningen gåve ytterligare. belysning åt frågan, hänvisade den allt

fortfarande till en prövning från fall till fall.

Statskontorets förslag att fixera Kungl. Maj:ts rätt att utdela understöd

av ifrågavarande slag, å ena sidan, till högst visst belopp per år för nya

understöd och, å andra sidan, inom ramen för viss maximisiffra för samtliga

under samma år utelöpande pensioner syntes departementschefen vara

ägnat att häva de betänkligheter, som eljest skulle kunna hysas mot den

ifrågasatta ordningen. En förutsättning för dess genomförande syntes vidare

böra vara, att samtliga frågor av detta slag, för vinnande av en enhetlig

behandling, centraliserades till ett statsdepartement, finansdepartementet, och

att, för erhållande av full överblick och riittvis avvägning av föreliggande

ansökningar, prövningen regelmässigt skedde allenast en gång örn året och

då lämpligen i slutet av varje budgetår, varvid understöden icke borde få

åtnjutas från tidigare dag än det nya budgetårets ingång.

Därest frågan ordnades på detta sätt, och då under alla omständigheter

det hittillsvarande förfaringssättet för understöds utdelande syntes böra tilllämpas

för de fall. som under budgetåret 1928/1929 kunde ifrågakomma

till beviljande, saknades uppenbarligen anledning att underställa 1929 års

Chefen för

finansdepartementet

den 4

januari 1929.

s. 8 Kontrollera mot PDF

1929 års

riksdag.

8 Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

riksdag spörsmålet om ett bemyndigande tor Kungl. Majit av den innebörd,

som statskontoret ifrågasatt. Departementschefen hade så mycket hellre

stannat vid denna ståndpunkt, som frågan på åtskilliga punkter syntes

departementschefen påkalla kompletterande utredning, innan slutlig ställning

till densamma kunde tagas.

I enlighet med förslag av bankoutskottet anförde riksdagen i skrivelse

den 28 maj 1929, nr 217, i förevarande fråga bland annat följande:

Även riksdagen hade funnit det vara förenat med stora svårigheter att uppställa

generella regler för ifrågavarande understödsverksamhet, vilken grundade

på en skälighetsprövning och vid vilken alltså hänsyn måste tagas

till förhållandena i varje särskilt fall. Så länge någon ordnad, på avgifter

baserad familjepensionering för icke-ordinarie anställningshavare i statens

tjänst ännu ej åvägabragts, syntes emellertid denna av billighetsskäl påkallade

understödsverksamhet böra fortgå, och man torde alltså tills vidare

vara hänvisad att fortfarande därvid tillämpa en diskretionär prövning av

omständigheterna i de särskilda fallen. Detta hindrade likväl icke, att vissa

begränsande normer — vilka dock endast i stora drag läte sig fixeras —

kunde och borde tillämpas, liksom ock sådana normer hittills iakttagits vid

ifrågavarande verksamhet. Det syntes emellertid böra betonas, att berörda

begränsningar borde avvägas främst ur synpunkten av de förpliktelser,

vilka staten såsom arbetsgivare kunde anses skäligen böra ikläda sig, och

vid prövningen av understödsfrågorna borde alltså icke åt behovssynpunkterna

såsom sådana givas utslagsgivande verkan. Iakttoges ej en dylik

begränsning, överflyttades understödsverksamheten lätt på områden, för

vilka samhällets allmänna vårdorgan vöre avsedda och där alltså en hjälp

från det allmännas sida borde lämnas i annan form än genom statspension.

Även örn riksdagen alltså ansåge enhetliga grunder för statens ifrågavarande

understödsverksamhet svårligen kunna fastställas, delade riksdagen

statskontorets och departementschefens uppfattning örn lämpligheten av att

genomföra en anordning, varigenom prövningen av understödsärendena uppdroges

åt Kungl. Majit att utövas inom vissa av riksdagen angivna gränser.

Riksdagen förutsatte, att härvid endast avsåges understöd till efterlevande

efter personal i arbetarställning eller med sådan personal i förevarande

hänseende närmast jämförliga anställningshavare, d. v. s. sådana understöd,

som under senare år plägat utgå till änkor med normalbelopp av 384 kronor

årligen eller, i vissa särskilda fall, obetydligt högre belopp, vanligen 444

kronor för år. I de mera sällsynta fall, där större understödsbelopp kunde

ifrågasättas, syntes riksdagens medverkan alltjämt böra påkallas.

På sätt av utredningen framginge, hade något förslag icke framlagts

beträffande det bemyndigande för Kungl. Majit, som skulle erfordras för

genomförande av den nyss omförmälda anordningen. Vid sådant förhållande

och då departementschefen ansett ytterligare utredning i ämnet vara erforderlig

före framläggandet av sådant förslag, saknade riksdagen anledning

att för det dåvarande ingå på behandling av frågan örn de gränser, vilka

det i samband med ett dylikt bemyndigande kunde finnas lämpligt att uppdraga.

De synpunkter, som av statskontoret och järnvägsstyrelsen i ärendet

anförts, syntes emellertid åtminstone delvis kunna tjäna till vägledning vid

den prövning, som, därest den tilltänkta anordningen genomfördes, skulle

komma att verkställas av Kungl. Majit.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

9

I anslutning till det anförda uttalade riksdagen sin förväntan, att efter

de ytterligare överväganden i ämnet, vilka kunde anses erforderliga, för 1930

års riksdag framlades förslag rörande en omläggning i angiven riktning.

I anledning av vad sålunda förekommit har inom finansdepartementet upprättats

en promemoria med förslag i ämnet. Efter en redogörelse för de

gjorda uttalandena rörande en omläggning av understödsfrågornas behandling

har i promemorian anförts följande:

»Då det gäller att, i enlighet med vad sålunda blivit föreslagit, genomföra

en ändrad ordning för ifrågavarande ärendens handläggning, torde i första

hand böra till övervägande upptagas frågan, i vilka fall avgörandet av

hithörande ärenden bör överlämnas till Kungl. Majit.

I fråga örn omfattningen av den befogenhet, som i förevarande hänseende

hör tillkomma Kungl. Majit, har riksdagen uppdragit en bestämd gräns

genom sitt år 1929 gjorda uttalande, att omläggningen bör avse endast

understöd till efterlevande efter personal i arbetarställning eller med sådan

personal i förevarande hänseende närmast jämförliga anställningshavare,

d. v. s. sådana understöd, som under senare år plägat utgå till änkor med

normalbelopp av 384 kronor årligen eller, i vissa särskilda fall, obetydligt

högre belopp, vanligen 444 kronor för år. Kungl. Majits befogenhet skulle

alltså begränsas till ett änkepensionsbelopp av i regel högst 384 kronor eller

i undantagsfall högst 444 kronor. Frågor örn högre änkepensionsbelopp

skulle alltjämt underställas riksdagens prövning.

Bland de understödsärenden, vilka nied hänsyn till understödsbeloppens

storlek skulle falla inom den av riksdagen sålunda uppdragna gränsen för

Kungl. Majits befogenhet, finnas emellertid vissa grupper, som synas lämpligen

böra i nu förevarande sammanhang avskiljas.

Hit höra till en början frågor örn understöd åt efterlevande efter värnpliktiga,

vilka avlidit till följd av skada i tjänsten. Dylika frågor hava

underställts riksdagen i vissa fall, då av en eller annan anledning rätt till

ersättning enligt gällande militärersättningsförordning befunnits icke föreligga,

men då billighetsskäl ansetts tala för, att något understöd i allt fall

bereddes de efterlevande. Såväl i fråga örn förutsättningarna för understödets

beviljande som med avseende å grunderna för bestämmandet av

understödsbeloppets storlek förete dessa ärenden väsentliga olikheter gentemot

frågor om beredande av änkepension till följd av arbetsanställning i

statens tjänst. De här avsedda understödsärendena synas därför icke böra

medtagas vid den nu ifrågasatta omläggningen, utan riksdagens medverkan

torde beträffande dem alltjämt böra påkallas.

I åtskilliga fall har riksdagen, såsom förut framhållits, beviljat årliga

understöd åt efterlevande efter ordinarie tjänstemän, vilka av olika anledningar

icke förvärvat familjepensionsrätt. I de flesta dylika fall har understödsbeloppet

ställts i viss relation till storleken av den pension, som skulle

hava utgått, därest befattningshavaren varit delägare i vederbörande pensionskassa.

Exempelvis har beträffande efterlevande efter vissa tjänstemän

vid statens järnvägar, vilka erhållit ordinarie anställning å sådan tidpunkt,

att de icke haft skyldighet att ingå såsom delägare i statens järnvägars

änke- och pupillkassa och vilka icke begagnat sig av den rättighet att

vinna inträde i kassan, som förelegat, tillämpats den regeln, att det årliga

understödet bestämts till en tredjedel av det belopp, vartill änkepensionen

skulle uppgått, om mannen vid sin död varit delägare i kassan. Samma

Inom finansdepartementet

upprättad

promemoria i

ämnet.

Överi ämnande

till Kungl.

Majit av vissa

understödsfrågors

prövning.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Grunderna för

understöds

utgående.

regel Ilar även följts i fråga om efterlevande efter befattningshavare, vilka

inträtt i statens järnvägars tjänst i samband med övertagandet av enskilda

järnvägar och vilka icke kunnat vinna delaktighet i statens järnvägars

änke- och pupillkassa. Beträffande en grupp efterlevande, vilka i talrika

fall kommit i åtnjutande av årliga understöd på grund av riksdagens särskilda

beslut, nämligen änkor efter vaktkonstaplar m. fl. befattningshavare

vid fångvården, hava emellertid understöden under de senaste åren oberoende

av omständigheter, vilka för delägare i vederbörande änke- och pupillkassa

kunnat påverka pensionsbeloppens storlek, bestämts till ett lixt belopp av

240 kronor eller efter den år 1926 verkställda omräkningen av änkepensionernas

belopp 384 kronor. Med hänsyn till att särskilda grunder dock i

regel pläga iakttagas i fråga örn beredande av understöd åt efterlevande

efter ordinarie tjänstemän, vilka av en eller annan anledning icke förvärvat

familjepensionsrätt, synes det lämpligt att undantaga jämväl hithörande fall

från den omläggning av understödsärendenas behandling, som nu bör komma

till stånd. Ärenden rörande understöd åt efterlevande efter ordinarie tjänstemän

skulle sålunda alltjämt underställas riksdagen, även örn det ifrågasatta

understödsbeloppet icke överstege 444 kronor för år.

Vad slutligen angår befattningshavare anställda hos riksdagen eller riksdagens

verk, böra givetvis frågor örn understöd åt efterlevande efter dylika

befattningshavare icke överflyttas till Kungl. Maj:ts prövning.

Huvudparten av den personal, som efter dessa begränsningar skulle ifrågakomma

att för sina efterlevande erhålla understöd genom det nu ifrågasatta

förfarandet, utgöres av förmän och arbetare vid försvarsväsendet. Härtill

skulle ansluta sig en mängd sinsemellan ganska olikartade grupper av

befattningshavare inom skilda grenar av statsförvaltningen, vilka med

hänsyn till sina löne- och anställningsförhållanden kunna i nu förevarande

hänseende likställas med den ifrågavarande arbetarpersonalen. Hit höra

bland andra förmän och arbetare vid mynt- och justeringsverket, vaktmästare

vid folkskoleseminarier och allmänna läroverk m. fl. undervisningsanstalter,

vissa icke-ordinarie befattningshavare vid statens hospital och asyler, statens

lantbruksinstitut och hingstdepåerna m. fl. ävensom viss personal med

icke-ordinarie anställning vid de affärsdrivande verken. Att begränsa

Kungl. Maj:ts befogenhet i fråga örn understödens utdelande till att avse

allenast vissa särskilt angivna grupper av anställningshavare torde knappast

vara lämpligt, utan det torde böra ankomma på Kungl. Majit att efter

prövning av omständigheterna i varje särskilt fall avgöra, huruvida en viss

grupp av befattningshavare bör ingå bland den kategori av statsanställda,

vilkas efterlevande kunna komma i åtnjutande av understöd i den ordning,

som här avses.

Då den understödsverksamhet det här gäller, utvecklat sig såsom ett slags

ersättning för den familjepensionering, som ännu saknas för hithörande

grupper av anställningshavare, bör densamma begränsas till sådana efterlevande,

som vid en ordnad familjepensionering pläga komma i åtnjutande

av pensionsrätt, alltså änkor och i äktenskapet födda barn.

Vad härefter angår de grunder för understödsfrågornas prövning, som

skulle komma att av Kungl. Majit tillämpas, framgick av den i 1929 års

statsverksproposition framlagda, här förut refererade utredningen med all

tydlighet, vilka svårigheter det möter att närmare regelbinda den ifrågavarande

pensionerings verksamheten. I själva verket torde detta, såsom

också under sagda utredning antyddes, ligga i sakens egen natur på grund

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

11

av denna pensionerings karaktär av en hjälpverksamhet, betingad av billighetsskäl.

Riksdagen har också i sin förenämnda skrivelse nr 217 år 1929

förklarat sig anse, att enhetliga grunder för den ifrågavarande verksamheten

svårligen kunna fastställas och att en diskretionär prövning av omständigheterna

i de särskilda fallen fortfarande bör äga rum. Men å andra

sidan betyder detta ingalunda, att icke vissa, åtminstone i stora drag bestämda

normer böra följas vid Kungl. Majits prövning av understödsärendena.

Under riksdagens behandling av dessa frågor har utbildat sig en i

åtskilliga avseenden ganska fast praxis, låt vara att denna kan behöva i

vissa hänseenden kompletteras, och denna praxis torde böra läggas till grund

vid ärendenas handläggning hos Kungl. Maj:t.

Det kan för övrigt ifrågasättas, huruvida icke huvudsyftet med den föreslagna

omläggningen — att med hänsyn till det ej ringa besvär, som denna understödsverksamhet

vållar riksdagen, i största möjliga utsträckning befria riksdagen

från att taga befattning med densamma — skulle i viss mån äventyras,

därest man bunde Kungl. Majit vid att i några väsentliga hänseenden

vid sin prövning iakttaga strängare normer än riksdagen under de senaste

åren följt vid dessa ärendens avgörande. För såvitt man nämligen ej kunde

räkna med att riksdagen samtidigt vore beredd att ålägga sig en motsvarande

åtstramning i den praxis med avseende på änkeunderstödens beviljande, som

numera följes inom riksdagen, skulle sannolikt följden bliva den, att åtskilliga

framställningar, som med hänsyn till de för Kungl. Majits prövning

gällande reglerna av Kungl. Majit lämnades utan bifall, bomme att motionsvis

underställas riksdagen. Härigenom skulle ju dylika understödsärenden,

örn också till minskat antal, alltjämt komma att belasta riksdagens arbete.

Såsom en första förutsättning för att understöd av statsmedel skall beviljas

familjen efter en avliden statstjänare, tillhörande de kategorier, varom

nu är fråga, har riksdagen ständigt upprätthållit den fordran, att ömmande

omständigheter skola föreligga, d. v. s. att ett verkligt behov av understöd

skall med större eller mindre styrka göra sig gällande. Härvid har i första

hand krävts, att den efterlevande änkan skall vara medellös eller i avsaknad

av tillräckliga medel för sitt uppehälle. Denna fordran har dock icke tilllämpats

så, att fullständig avsaknad av tillgångar uppställts såsom villkor

för beviljande av understöd. Några tusen kronors behållning i boet efter

den avlidne anställningshavaren har sålunda i åtskilliga fall av understöd

förekommit. Ej så sällan har i behållningen ingått en mindre fastighet,

varav familjen huvudsakligen haft fri bostad. Där kapitalbehållningen

stigit till mera avsevärda belopp, har det inträffat, att understödsbeloppet

med hänsyn härtill satts till lägre belopp än som eljest skolat utgå, under

senare år vanligen till 324 kronor i stället för 384.

Statskontoret har i sitt förut återgivna utlåtande övervägt frågan örn

fixerande av en viss gräns i sådant hänseende, att, örn behållningen i boet

överstege visst belopp, pensionering av änkan icke skulle ifrågakomma.

Ämbetsverket har dock funnit det vanskligt att i detta avseende fixera

pensioneringsgrunderna i vidare mån än att, där vad av behållningen i

mannens dödsbo, som tillfaller änkan, kan beräknas avkasta ett årsbelopp,

som motsvarar eller överskjuter vad som vid fullständig medellöshet skulle

ifrågakomma såsom änkepension, någon pensionering icke bör förekomma.

Vad statskontoret sålunda uttalat torde böra beaktas vid understödsärendenas

prövning.

Även örn änkan själv varit medellös, har pension ansetts icke böra utgå

i sådana fall, då hon haft anhöriga i den ställning, att de kunnat och bort

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

draga försorg om henne. Där änkan haft vuxna barn, har emellertid dessas

försörjningsplikt icke ansetts utesluta understöd från statens sida, för den

händelse barnen själva befunnit sig i knappa ekonomiska omständigheter.

Att uppdraga några mera bestämda gränser för de fall, då barnens försörjningsplikt

gentemot modern bör utesluta understöd till denna, synes knappast

vara möjligt eller lämpligt. Emellertid bör det betonas, att, där något eller

några av barnen befinna sig i en god ekonomisk ställning, staten givetvis

icke bör övertaga den skyldighet att sörja för moderns uppehälle, som åvilar

barnen.

För understöds utgående har vidare enligt den av riksdagen tillämpade

praxis krävts, att änkans arbetsförmåga skall vara på grund av ålder,

sjukdom eller av annan anledning nedsatt. Har änkan icke uppnått högre

ålder och varit fullt arbetsför, har understöd till henne ansetts icke böra

ifrågakomma. Att närmare fixera villkoren för understöds utgående i nu

berörda hänseenden, exempelvis genom föreskrivande av viss lägsta ålder

för änkan eller viss grad av nedsättning i arbetsförmåga, synes knappast

vara att förorda.

Emellertid torde det icke böra förekomma och lärer väl heller aldrig

hava ifrågasatts, att staten skulle träda hjälpande emellan i alla de fall,

då en befattningshavare i statens tjänst avlider och efterlämnar familj i

bekymmersamma ekonomiska omständigheter. För att staten i dylika fall

skall anse sig böra ingripa, bör den avlidne statstjänarens anställning hava

varit av sådan varaktighet och beskaffenhet, att staten på grund av sin

ställning som arbetsgivare tinner sig icke böra undandraga sig att lämna

de efterlevande hjälp. Ty det måste föreligga särskilda skäl, som göra,

att statsverket i dessa fall påtager sig den omsorg, som eljest åvilar andra

samhällets organ.

I sitt förut återgivna uttalande i frågan har 1929 års riksdag betonat,

att de begränsningar, som borde föreskrivas för den nu förevarande understödsverksamheten,

borde avvägas främst ur synpunkten av de förpliktelser,

vilka staten såsom arbetsgivare kunde anses skäligen böra ikläda sig, och

att vid prövningen av understödsfrågorna alltså icke åt behovssynpunkterna

såsom sådana borde givas utslagsgivande verkan. Med detta uttalande

lärer riksdagen icke få antagas hava avsett att frångå den ståndpunkt, riksdagen

förut alltid upprätthållit i fråga örn denna und°rstödsverksamhet:

att understöd bör utgå allenast, där ömmande omständigheter föreligga.

En behovsprövning torde följaktligen, såsom i det föregående framhållits,

alltjämt böra äga rum; ett motsatt förfarande skulle ju i själva verket innebära

ett uppgivande av den grundsats, riksdagen vid fyrfaldiga tillfällen

hävdat, nämligen att statstjänarnas familjepensionering i stort sett bör bestridas

genom deras egna avgifter och att den här ifrågavarande understödsverksamheten,

även i den omfattning den numera erhållit, dock principiellt

sett bör betraktas såsom ett undantag från den allmänna regeln. Däremot

torde riksdagen med sitt nyss återgivna uttalande få anses hava avsett, att

behovssynpunkterna å andra sidan icke uteslutande böra få göra sig gällande,

utan att det avgörande för statens ingripande i ömmande fall bör vara, örn

befattningshavarens arbetsanställning i statens tjänst varit av sådan art,

att staten såsom arbetsgivare icke skäligen kan lämna hans efterlämnade

familj utan bistånd.

I främsta rummet kommer härvid givetvis i betraktande anställningstidens

längd. Statskontoret har i sitt förenämnda utlåtande erinrat, att i allmänhet

minst tjugu års tjänst fordras för att pension skall tilldelas befattnings
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

13

havaren själv. I det stora flertalet av de fall, där riksdagen beviljat änkepensioner

åt de kategorier av anställda, varom nu närmast är fråga, har

också befattningshavarens anställningstid uppgått till och mycket ofta vida

överstigit nyssnämnda tid. Emellertid saknas icke exempel på att änkepension

beviljats av riksdagen trots att den avlidne mannens anställning

i statstjänst understigit nämnda tid; någon gång har det hänt, att anställningen

varit av jämförelsevis kort varaktighet. I dessa sistberörda fall har

emellertid förhållandet varit, att anställningshavaren avlidit till följd av

olycksfall i tjänsten eller på grund av sjukdom ådragen under arbetet, eller

också hava eljest alldeles särskilda omständigheter förelegat, som gjort, att

billigheten ansetts kräva, att understöd av statsmedel trots anställningshavarens

korta tjänstetid bereddes de efterlevande. Jämväl på denna punkt

har statskontoret ansett, att betänkligheter möta mot en närmare fixering av

pensioneringsgrunderna. Det synes också knappast vara lämpligt att nu binda

prövningen i förevarande hänseende vid ett visst minimiantal tjänstår eller

på annat sätt. Men det torde vara av vikt, att man vid det fortsatta

utformandet av praxis med en viss stränghet upprätthåller fordringarna i

avseende å anställningens varaktighet, för såvitt icke befattningshavaren

avlidit till följd av olycksfall eller sjukdom ådragen i tjänsten.

I sitt förut omnämnda utlåtande framhöll järnvägsstyrelsen, att understöden

borde begränsas till sådana fall, då familjefadern dels haft en till

sin natur stadigvarande anställning, dels ock på grund av i anställningsförhållandena

liggande orsaker varit förhindrad att bereda sina efterlevande

försörjning. Sålunda syntes byggnadsarbetare vid statens järnvägsbyggnader

på grund av sin lösa anställningsform icke böra medtagas. Å andra sidan

borde ej heller tjänstemännen vid statens järnvägsbyggnader inbegripas, då

dessa i form av högre avlöning än motsvarande tjänstemän vid statens järnvägar

åtnjöte ersättning för att de ej ägde medlemskap i statens järnvägars

änke- och pupillkassa.

Vad järnvägsstyrelsen sålunda anfört synes böra vinna beaktande. Anställningen

bör alltså hava varit av stadigvarande natur, och från understöd för

sina efterlevande böra vara uteslutna sådana anställningshavare, för vilka

genom högre löneförmåner särskild kompensation beretts för frånvaron av

ordnad familjepensionering. I enlighet härmed böra i anslutning till järnvägsstyrelsens

uttalande efterlevande till arbetare och tjänstemän vid statens

järnvägsbyggnader i allmänhet icke ifrågakomma till understöd. Detsamma

bör gälla motsvarande kategorier av anställningshavare vid statens vattenfallsverks

byggnadsarbeten. Härvid bör dock betonas, att även från dessa

regler undantag kunna förekomma. Därest exempelvis en person, som vid

sitt frånfälle sedan en jämförelsevis kort tid tillbaka var anställd såsom tjänsteman

vid statens järnvägsbyggnader, tidigare under en lång följd av år tjänstgjort

vid statens trafikerade järnvägar, synes det oriktigt att utesluta hans

efterlevande från understöd allenast av den grund att han under de sista

åren av sitt liv haft anställning vid järnvägsbyggnaderna; denna tjänstgöring

har måhända icke varit så lång, att det rimligen kan förutsättas,

att han under denna tid skulle hava kunnat medelst överskottet å sin lön

sörja för sina efterlevandes framtida uppehälle.

I några fall, där med hänsyn till längden av befattningshavarens tjänstetid

eller eljest föreliggande förhållanden tvekan ansetts kunna råda, huruvida

änkeunderstöd borde utgå, har riksdagen vid understödsfrågans bedömande

tagit i betraktande jämväl den omständigheten, att änkan själv under viss

tid utfört arbete för statens räkning. I dylika fall är änkeunderstödet tyd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

lint-koutskottets utlåtande Nr 14.

ligen i viss grad att betrakta såsom ett slags tjänstepension. Även i fortsättningen

torde denna praxis böra följas.

Det synes vara av vikt, att den utredning av förevarande understödsärenden,

som föregår Kungl. Maj:ts beslut, lägges på sådant sätt, att tillräcklig

belysning erhålles rörande de omständigheter, som, enligt vad i det

föregående antytts, ur skilda synpunkter äro av betydelse för understödsfrågornas

bedömande.

Frågor om Vad nu sagts örn grunderna för understöds beviljande gäller i främsta

sftdamafan då rummet de fall, då frågan örn understöd åt familjen väckes i samband med

en längre tid mannens frånfälle. Man bör också kunna utgå ifrån, att den nu ifrågaförfiutit

efter varande understödsverksamheten till övervägande del skall avse just dylika

anställnings- fa] l. Emellertid torde man även få räkna med att framställning örn under,

llavtr,e,ns stöd understundom kommer att göras först sedan en längre tid förflutit efter

mannens död.

För sistberörda fall kan någon fast praxis icke sägas hava utbildat sig

under riksdagens behandling av dessa frågor. Någon enstaka gång har

riksdagen visserligen tidigare beviljat änkepension utan hänsyn till den

omständigheten, att mannens död inträffat långt tillbaka i tiden. Vid 1928

års riksdag kom frågan, såsom förut blivit berört, under diskussion till följd

därav, att ett stort antal förslag framfördes, såväl i propositioner som

motionsvis, örn beviljande av understöd åt änkor efter befattningshavare,

som avlidit för lång tid sedan. Bankoutskottet föranläts härav att göra det

förut återgivna uttalandet rörande änkepensionering i dylika fall, och i

enlighet med bankoutskottets hemställan avslog 1928 års riksdag framställningar

örn pension, där mannens död inträffat längre tillbaka i tiden än tio år.

Statskontoret förklarade i sin förut omförmälda utredning sig kunna i

det väsentliga biträda den tankegång, åt vilken bankoutskottet givit uttryck,

men ansåg det dock knappast tillrådligt att vägra pension i alla fall, där

tio år eller mera förflutit efter mannens död. Ämbetsverket höll före, att

det även i sådana fall, varom nu är fråga, vore synnerligen vanskligt att

på förhand binda sig vid viss fixering av förutsättningarna för pensionering;

men därest överhuvud taget någon sådan fixering kunde anses lämplig,

syntes det vara att föredraga, att villkoret hänförde sig till änkans ålder

vid mannens död, förslagsvis minst femtio år, samt längden av mannens

anställning i statstjänst, förslagsvis tjugu år. Mot den av statskontoret

sålunda framkastade tanken att göra änkans möjlighet till understöd beroende

av hennes ålder vid mannens död riktade järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande

över statskontorets förslag vissa invändningar. Ville man kräva en viss

rimlig åldersrelation mellan mannen och hustrun, syntes det järnvägsstyrelsen

vara lämpligare att föreskriva såsom villkor för understöd, att hustrun ej

vore mer än exempelvis femton år yngre än mannen.

Vid 1929 års riksdag beviljades i ett par fall i enlighet med bankoutskottets

tillstyrkan understöd åt änkor efter befattningshavare, vilka för

längre tid än tio år sedan avlidit. En annan framställning örn änkeunderstöd

avslogs under åberopande, bland annat, av den avsevärda tid, som

förflutit efter mannens död; i detta fall hade emellertid frånfället inträffat

redan år 1901. En regel, som, såvitt de tryckta handlingarna utvisa, av

bankoutskottet och riksdagen konsekvent upprätthölls vid 1929 års riksdag,

var, att framställningar om pension avvisades, därest änkan kommit i åtnjutande

av kommunalt understöd.

Den uppfattning, som statskontoret i denna del utvecklat, synes kunna i

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

15

huvudsak läggas till grund för uppbyggande av en fastare praxis på hithörande

område. I enlighet härmed torde för framtiden den omständigheten,

att en längre tid förflutit efter mannens död, icke i och för sig böra utgöra

avgörande hinder för att bevilja änkan understöd. Även örn vid

mannens frånfälle änkeunderstöd anses ej vara påkallat med hänsyn till

änkans levnadsålder och arbetsförmåga, synes detta förhållande icke böra

utesluta henne från erhållande av understöd, sedan hon på grund av inträdd

ålderdom eller av andra orsaker blivit urståndsatt att försörja sig.

Det synes emellertid vara av vikt, att prövningen av dylika frågor lägges

så, att man vinner största möjliga säkerhet för att icke understödsverksamheten

i dessa fall kommer att innebära, att försörjningen av änkan överflyttas

på staten från någon annan, som rätteligen bör bära den. Utredningen

i dessa ärenden bör därför innefatta en undersökning rörande familjens

ställning vid tiden för mannens död och änkans levnadsförhållanden

efter denna tid. Den omständigheten, att änkan tillfälligtvis under någon

kortare tid uppburit understöd av kommunen, synes emellertid knappast behöva

föranleda, att en framställning örn understöd av statsmedel till henne avvisas.

I övrigt synes det av statskontoret ifrågasatta villkoret beträffande

änkans ålder vid mannens död i regel kunna iakttagas. Då, såsom järnvägsstyrelsen

anmärkt, tillämpningen av denna regel någon gång kan komma

att verka obillig, bör emellertid Kungl. Majit kunna i särskilda fall

medgiva undantag därifrån.

Nu angivna regler torde dock icke böra erhålla en retroaktiv tillämpning.

Av 1928 års bankoutskotts förenämnda uttalande i ämnet synes

framgå, att farhågorna för de konsekvenser, en retroaktiv pensionering

skulle medföra, varit en kraftigt bidragande orsak till utskottets ställningstagande

i de då föreliggande frågorna örn understöd åt efterlevande efter

befattningshavare, vilka avlidit för en längre tid sedan. I enlighet härmed

torde understöd i regel icke böra beredas änkor efter nu för länge sedan

avlidna befattningshavare, vilkas frånfälle inträffat vid en tidpunkt, då

änkepensionering av statsmedel beträffande ifrågavarande befattningshavargrupper

icke förekom i någon mera nämnvärd omfattning. Under inga

förhållanden torde i dylika fall understöd av statsmedel böra utgå, därest

änkan kommit i åtnjutande av kommunalt understöd.

På sätt förut angivits har understöd till den efterlevande familjen efter Uppfostringnanställningshavare,

tillhörande de grupper, varom nu är fråga, understundom bidrag till

utgått även i form av uppfostringsbidrag till anställningshavarens minder- minderånga

ånga barn under dessas uppväxttid. Dylika barnuppfostringsbidrag — s. k. harn''

barnpensioner — hava emellertid förekommit endast i ett relativt obetydligt

antal fall. Det vill också förefalla, som örn riksdagen vid utdelande av

dylika bidrag icke alltid följt fullt enhetliga grunder. Någon fast praxis

kan därför icke sägas hava under riksdagsbehandlingen utbildat sig. Önskvärt

torde vara, att för den fortsatta behandlingen av hithörande ärenden

mer ensartade grundsatser komma till tillämpning. Med hänsyn bland

annat till den ganska begränsade erfarenhet, som i denna del vunnits under

den hittillsvarande behandlingen av understödsfrågorna, torde det emellertid

vara vanskligt att nu på förhand i detalj fastslå, vilka grunder Kungl.

Majit skall hava att följa vid utdelande av ifrågavarande bidrag. Här

skall därför endast göras ett försök att mera generellt antyda do regler,

som böra bliva grundläggande för dessa frågors behandling.

Till en början torde nian härvidlag få göra en viss skillnad mellan de

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Fastställande

av vissa

maximibelopp

för de av

Kungl. Majit

beviljade understöden.

fall, då barnuppfostringsbidrag utdelas såsom tillägg till ett samtidigt beviljat

änkeunderstöd och de fall, då barnuppfostringsbidrag utgår utan sammanhang

med änkepension.

Det förra fallet, att dylika bidrag utdelats i sammanhang med änkepension,

har beträffande den personal, varom nu är fråga, förekommit

i mycket ringa utsträckning. Det vill också förefalla, som örn tilldelandet

av barnuppfostringsbidrag jämte änkeunderstöd allt fortfarande bör höra

till undantagen. Förutsättningen bör i så fall vara, att det föreligger mer

än vanligt ömmande omständigheter — att den efterlämnade familjen med

andra ord av ekonomiska eller andra orsaker befinner sig i ett verkligt

nödläge. De barn, för vilka uppfostringsbidrag skulle utgå, böra också

befinna sig i tämligen späd ålder. För barn i 14—15-årsåldern eller däröver

synas uppfostringsbidrag knappast böra utgå.

Normalbeloppet för barnuppfostringsbidrag torde i nu förevarande fall

böra bestämmas till 96 kronor, då det gäller endast ett barn. För två eller

flera barn synes bidragets belopp böra fastställas till 60 kronor för varje

barn. Visserligen har riksdagen i något enstaka fall bestämt barnuppfostringsbidrag,

tillhörande den grupp, varom nu är fråga, till 120 kronor per

år, men det synes knappast påkallat att differentiera bidragens storlek mera

än nu ifrågasatts.

Vidkommande åter barnuppfostringsbidrag, som utgår utan sammanhang

med änkeunderstöd, torde man inom denna grupp få särskilja bidrag, som

tilldelas barn, vilka förlorat även modern. I dessa fall synes det årliga

understödsbeloppet normalt böra bestämmas till 168 kronor för ett barn och

120 kronor för varje barn, örn dessa äro två eller flera. Därest det med

hänsyn till barnens ekonomiska ställning finnes påkallat, bör en jämkning

nedåt av dessa belopp kunna ske exempelvis till 120, respektive 96 kronor.

Återstående fall av barnpensioner äro sådana, där understöd till en anställningshavares

änka befinnes icke böra ifrågakomma men där dock något bidrag

till hans efterlämnade barns uppfostran anses böra utgå. Såsom förut blivit

antytt, har riksdagen beviljat uppfostringsbidrag åt en avliden anställningshavares

efterlämnade barn i vissa fall, då änkan ansetts icke böra erhålla

något understöd, emedan hon visserligen varit medellös eller befunnit sig i

knappa ekonomiska omständigheter men dock varit frisk och arbetsför och

icke uppnått högre ålder. Enahanda förfarande har ock understundom tilllämpats,

då ömmande omständigheter talat för understöd till familjen, men

mannens tjänstetid varit av så kort varaktighet, att det ansetts av principiella

skäl betänkligt att tilldela änkan pension. I dessa hänseenden synes

den av riksdagen inledda praxis böra fullföljas.

Vad angår understödens belopp i nu senast avsedda fall, torde dessa lämpligen

kunna bestämmas till 120 kronor för ett ensamt barn och 96 kronor för

varje barn, då dessa äro två eller flera. Där sådant med hänsyn till den

ekonomiska ställningen i boet efter den avlidne finnes motiverat, bör en

jämkning nedåt företagas till förslagsvis 96, respektive 72 kronor.

Barnunderstöden torde i samtliga fall böra bestämmas att utgå till och

med det kalenderår, varunder barnet uppnår 18 års ålder.

Såsom förut framhållits, torde Kungl. Maj:ts befogenhet att utan riksdagens

hörande bevilja understöd av ifrågavarande slag böra begränsas till

änkepensioner örn högst 444 kronor och barnpensioner om högst 168 kronor.

Men härutöver torde det, i enlighet med den tanke statskontoret i fjol framförde,

vara ändamålsenligt att fixera ett totalt maximibelopp för de under
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

17

stöd av hithörande slag, som Kungl. Majit skulle äga att årligen bevilja.

De av riksdagen under åren 1926—1929 beviljade understöden tillhörande

de kategorier, beträffande vilka prövningen nu skulle överflyttas till Kungl.

Majit, hava, såsom framgår av de förut angivna siffrorna, uppgått till följande

belopp i jämna tusental: år 1926 15,000 kronor, år 1927 26,000 kronor,

år 1928 23,000 kronor och år 1929 26,000 kronor. Med utgångspunkt

från dessa siffror torde försiktigheten bjuda att icke bestämma ifrågavarande

belopp lägre än till 30,000 kronor.

Understöden böra beviljas att utgå å allmänna indragningsstaten. Liksom

hittills varit fallet torde dock understöd till efterlevande efter befattningshavare

anställda vid de affärsdrivande verken böra utgå av vederbörande verks

medel. Det gäller härvid i första rummet understöd av trafikmedel vid statens

järnvägar. Understöd av hithörande slag att utgå av trafikmedel hava under

åren 1926—1929 beviljats till i runda tal följande belopp: år 1926 2,600

kronor, år 1927 2,300 kronor, år 1928 7,400 kronor och år 1929 10,300 kronor.

Det förefaller lämpligt, att ett visst maximum fixeras även för de

nya understöd, som varje år må av Kungl. Majit beviljas att utgå av trafikmedel.

Detta maximibelopp, som bör inräknas i den förut angivna summan

av 30,000 kronor, torde kunna tills vidare bestämmas till 10,000 kronor.

Denna begränsning synes kunna av Kungl. Majit iakttagas utan att den

uttryckligen intages i själva det bemyndigande från riksdagens sida, som

förutsättes för den ifrågasatta anordningens genomförande. För de övriga

affärsdrivande verken hava understöd icke förekommit i sådan utsträckning,

att det synes erforderligt att för vart och ett av dem på förhand fastställa

någon motsvarande begränsning.

Enligt statskontorets år 1928 framförda förslag borde dessutom föreskrivas,

att under budgetåret utgående pensioner icke finge överstiga visst

sammanlagt belopp. Genomför man de övriga begränsningar, som i det

föregående föreslagits, synes det knappast erforderligt att himna någon dylik

föreskrift. Med den hastiga avgång, som enligt sakens natur måste äga

runi bland understödstagarna, då dessa ju vid tillämpning av de förut angivna

riktlinjerna för understödens tilldelande komma att väsentligen utgöras

av ålderstigna eller sjukliga personer, kommer det sammanlagda årsbeloppet

ändock att hålla sig inom en relativt begränsad ram.

För att bereda riksdagen tillfälle att följa understödsverksamlieten bör, Överlämnande

på sätt i det förut återgivna anförandet till statsrådsprotokollet över finans- tm riksdagen

ärenden den 4 januari 1929 framhölls, till varje års riksdag i statsverks- aT ..ärlig red°- propositionen eller på annat sätt lämnas uppgift å de under nästföregående ^viljade1"

år av Kungl. Majit beviljade understöden. Med utgångspunkt från denna understöd.

uppgift kan riksdagen, i den mån så finnes önskvärt, genom bankoutskottet

taga närmare del av Kungl. Majits beslut i ärendet.

I syfte att uppnå en såvitt möjligt rättvis avvägning mellan de olika Understödens

ansökningarna om understöd böra inkomna framställningar örn pension utdelning,

företagas till prövning en gång örn året. Detta bör lämpligen ske mot slutet

av värjo budgetår. I fråga örn den tidpunkt, från vilken beviljat understöd

utgått, har hittills gällt, att, då fråga örn understöd väckts i samband med

mannens frånfälle, understiid, som av riksdagen beviljats efter framställning

av Kungl. Majit, i allmänhet plägat utgå från och med månaden näst efter

den, under vilken mannen avlidit. Understöd, som i enahanda fall beviljats

på motionsvis inom riksdagen gjord framställning, hava däremot i regel

Bihang lill riksdagens protokoll 1030. ti sami. 10 hafi. (Nr Ii.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

Förskott å

understöd.

Den nya

ordningens

genomförande.

TJtlåtanden

över den i

finansdeparte

mentet upprättade

promemorian.

18 Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

utgått från och med ingången av det kalenderår, varunder framställningen

gjorts; detsamma har gällt, då understödst rågan väckts först vid ett senare

tillfälle än i samband med mannens död. Då det icke synes böra komma

i fråga att i förevarande avseende ställa understödstagarna i ett sämre läge

enligt den nya ordningen än enligt den hittillsvarande, toi''de understöd,

som beviljas på grund av en i samband med mannens död gjord framställning,

i allmänhet böra i fortsättningen utgå från och med månaden näst

efter den, under vilken mannens frånfälle inträffat. Vad åter andra fall

angår, synes såsom regel böra gälla, att understöden utgå först från och

med ingången av det därpå följande budgetåret.

För närvarande tillämpas det förfarandet, att, därest en ansökning örn

understöd inkommer å sådan tidpunkt, att proposition icke hinner avlåtas

till pågående riksdag, men behovet av skyndsamt understöd är särskilt

trängande, Kungl. Majit medgiver, att förskott å det understöd, örn vars

beviljande framställning är avsedd att avlatas till riksdagen, ma utlämnas

till sökanden för att sedan avräknas å det understöd, som kan komma

att av riksdagen beviljas. Ehuru ett dylikt förfarande icke val låter

förena sig nied den föreslagna anordningen, att samtliga understödsfrågor

prövas i ett sammanhang för varje år, torde det dock icke böra vara uteslutet,

att sådana pensionsförskott även i fortsättningen undantagsvis beviljas,

när särskilt starka skäl tala därför.

Därest Kungl. Majit beslutar framlägga förslag för 1930 års riksdag örn

den ifrågasatta omläggningen, torde några särskilda framställningar örn

sådana understöd, vilkas beviljande för framtiden skall ankomma på Kungl.

Majit, icke böra föreläggas nästa års riksdag. Önskvärt vöre vidare, att

riksdagen icke upptoge eventuella motioner i dylika frågor till prövning,

innan omläggningsförslaget av riksdagen slutbehandlats. Vid bifall till det

ifrågavarande förslaget borde även de motionsvis inom riksdagen väckta

understödsfrågorna av hithörande art hänskjutas till Kungl. Majlis prövning.

Den första utdelningen av understöd enligt den nya ordningen skulle

då äga rum redan under år 1930. Möjligen skulle det möta svårigheter att

medhinna det slutliga avgörandet av de föreliggande understödsärendena

före utgången av nu löpande budgetår. Detta behöver givetvis dock icke

inverka på den tidpunkt, från vilken pensionerna skulle komma att utgå.

För den föreslagna anordningens genomförande synes i övrigt från riksdagens

sida endast krävas, att riksdagen bemyndigar Kungl. Majit att i

huvudsaklig överensstämmelse med de riktlinjer, som kunna komma att av

departementschefen i samband med frågans framläggande för riksdagen angivas,

till ett sammanlagt belopp av högst 30,000 kronor örn året besluta

örn understöd åt änkor och barn efter anställningshavare i statens tjänst,

att utgå å allmänna indragningsstaten eller beträffande understöd åt efterlevande

efter personer, anställda vid de affärsdrivande verken, av de medel,

av vilka verkets omkostnader bestridas.»

Över det i promemorian framställda förslaget hava utlåtanden avgivits

av arméförvaltningen, marinförvaltningen, generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,

järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret och domänstyrelsen.

Flertalet myndigheter hava helt eller i huvudsak anslutit

sig till vad i promemorian föreslagits. Av innehållet i utlåtandena ma

följande återgivas.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

19

Arméförvaltningen har meddelat, att ämbetsverket, som förutsatte, att

efterlevande efter indelt eller f. d. indelt manskap icke omfattades av förslaget,

icke hade något att erinra mot innehållet i promemorian.

Marinförvaltningen har anfört bland annat följande:

Såsom villkor för understöd skulle enligt förslaget i allmänhet iakttagas,

att änkas ålder icke understigit 50 år vid mannens död. Då tilllämpningen

av denna regel någon gång kunde komma att verka obillig,

borde emellertid Kungl. Majit kunna »i särskilda fall» medgiva undantag

därifrån. Inskränkningen i förevarande hänseende syntes marinförvaltningen

allenast höra bestämmas sålunda, att Kungl. Majit i regel icke

borde bevilja understöd, där änkans ålder vid mannens frånfälle understigit

50 år.

Mot vad i förslaget anföres örn uppfostringsbidrag till minderåriga barn

hade marinförvaltningen intet annat att erinra än att uppfostringsbidrag

måhända borde beviljas icke blott undantagsvis, då barnens moder åtnjöte

understöd. Detta torde nämligen i allmänhet knappast täcka änkans egna

levnadsomkostnader, så mycket mindre även barnens. Örn minderårigt

barn till pensionsnjutande moder tillerkändes understöd, syntes detta

emellertid böra utgå efter visst förhållande till moderns understöd, såsom

exempelvis vore fallet i fråga örn änkepension och barntillägg från flottans

pensionskassa.

Generalpoststyrelsen har yttrat bland annat:

Då understöd åt efterlevande efter i postverkets tjänst anställda personer

i arbetarställning hittills endast i något enstaka undantagsfall förekommit,

syntes den ifrågasatta omläggningen i stort sett icke beröra postverket.

Enligt generalpoststyrelsens uppfattning borde fortfarande liksom hittills

den vid postverket kontraktsanställda personalen (poststationsföreståndare,

lantbrevbärare, lådbrevbärare, postförare m. fl.) samt arbetare vid postverkets

industriella drift, vilka arbetares anställningsförhållanden i huvudsak

vore jämförliga med arbetares inom privat drift, i allmänhet vara

undantagna från bär avsedd understödsvei’ksamhet.

Telegrafstyrelsen bar erinrat därom, att styrelsen i sitt förut omnämnda

år 1928 avgivna utlåtande över statskontorets då verkställda utredning såsom

sin mening framhållit, att i avbidan på familjepensionsfrågans lösning

knappast annat än billighetsskäl och behovsprövning kunde vara normerande,

och att styrelsen därför icke bade gjort någon erinran mot statskontorets

förslag.

I det nu föreliggande förslaget syntes dock behovsprincipen fått göra

sig allt för mycket gällande. Billighetsskälen hade däremot fått träda

mera i bakgrunden. Skulle huvudvikten läggas på behovet, bleve följden,

att de efterlevande till en sparsam befattningshavare bleve lottlösa, under

det att efterlevande till en befattningshavare, som vanskött sin ekonomi,

i första hand gynnades. Behovsprincipen, vars rättmätighet härmed

icke förnekades, borde dock ej anses som det primära utan borde

tillgripas för att åstadkomma nödig begränsning i verksamhetens omfång.

Vad departementschefen anfört vid anmälan av ärendet för 1929 års

riksdag gåve styrelsen anledning befara, att en av förhållandena, enligt styrelsens

erfarenhet, ofta påkallad snabbhet i avgörandet näppeligen kunde

förväntas, örn dylika ärenden prövades allenast en gång örn året. Styrelsen

kunde knappast finna, att likformigheten eller erforderlig överblick

över disponibla medel med nödvändighet behövde loda till, att eljest be
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

lijärtansvärda framställningar, angående vilkas berättigande ingen tvekan

kunde råda, skulle behöva vila kanske inemot ett år, innan det slutliga

avgörandet träffades. Styrelsen inskränkte sig emellertid till att i nu

ifrågavarande avseende hemställa örn möjligast smidiga regler för ärendenas

snabba avgörande.

Vidkommande anställningstidens längd innehölle förslaget, att fordran

på densamma kunde eftergivas vid dödsfall på grund av olycksfall i arbete.

Då olycksfallsförsäkringslagen för sådan händelse tillerkände änka —

oavsett behovet — en livränta, motsvarande en fjärdedel av den avlidnes

årliga arbetsförtjänst, och det näppeligen syntes vara meningen, att den

avsedda understödsverksamheten skulle medföra, en ökning i denna lagstadgade

rätt — snarare torde behovet härvid få anses utesluta eller åtminstone

minska möjligheten av understöd — syntes denna förutsättning

kunna bortfalla.

Järnvägsstyrelsen har förklarat sig sakna anledning frångå den uppfattning

i frågan, varåt styrelsen givit uttryck i sitt förut omförmälda utlåtande

över statskontorets år 1928 verkställda utredning. Det i promemorian

framlagda förslaget syntes styrelsen emellertid icke vara ägnat att

ingiva betänkligheter av den styrka, att styrelsen ville motsätta sig dess

genomförande, då de av styrelsen tidigare påtalade olägenheterna av

ifrågavarande understödsverksamhets omgärdande med reglerande föreskrifter

åtminstone i viss mån motvägdes av den lättnad i understödsärendenas

handläggning, som ernåddes genom deras föreslagna delvis överflyttande

från riksdagen till Kungl. Maj :t, samt de i promemorian såsom lämpliga

föreslagna grunderna för ärendenas prövning i huvudsak anslöte sig

till vad styrelsen alternativt i sådant avseende föreslagit. Emellertid ansåge

sig styrelsen böra fästa uppmärksamheten på att införande på sätt

i promemorian föreslagits av maximering av de till Kungl. Majtts förfogande

för pensioner stående årsbeloppen kunde vid fall av ojämnhet

i tillströmningen av pensionssökande föranleda till orättvisor, i det pension

skulle kunna komma att av brist på medel vägras personer, som vore

därav i lika eller högre grad förtjänta än andra, som erhållit pension på

grund av vid tiden för deras ansökan rådande gynnsammare konjunkturer.

Med hänsyn härtill syntes, därest dylik maximering ej ansåges kunna undvikas,

Kungl. Majit åtminstone böra tillförsäkras rätt att disponera ett

års eventuella överskott för pensioner ett följande år.

Vattenfallsstyrelsen har anfört bland annat följande:

I promemorian anfördes, bland annat, att från understöd för sina efterlevande

borde i allmänhet vara uteslutna sådana anställningshavare, för

vilka genom högre löneförmåner särskild kompensation beretts för frånvaron

av ordnad familjepensionering, samt att till ifrågavarande kategori

av anställningshavare vore att hänföra tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader

och vid statens vattenfallsverks byggnadsarbeten. Vattenfallsstyrelsen

finge emellertid framhålla, att även vid övriga avdelningar av

statens vattenfallsverk funnes befattningshavare, vilka beretts ovannämnda

kompensation. Samtliga ifrågavarande befattningshavare vid statens

vattenfallsverk sammanfattades under benämningen extra tjänstemän av

klass I, och de besutte i huvudsak samma kvalifikationer och erfarenhet,

som i allmänhet krävdes av motsvarande eller jämförbara ordinarie tjänstemän.

Givetvis kunde likväl, såsom i promemorian anmärkts, fall

förekomma, då understöd åt efterlevande till extra tjänstemän av

klass I skäligen borde utgå, men syntes dylika ärenden, i likhet

s. 21 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

21

med vad som förutsatts beträffande frågor om understöd åt efterlevande

till ordinarie tjänstemän, alltjämt böra underställas riksdagens prövning.

Gentemot den i promemorian uttalade uppfattningen, att tilldelandet av

barnuppfostringsbidrag jämte änkeunderstöd borde höra till undantagen,

finge vattenfallsstyrelsen framhålla, att det i de fall, då förutsättningar

för beviljande av änkeunderstöd ansåges föreligga, i regel funnes lika

stora skäl för att även bevilja uppfostringsbidrag till minderåriga barn.

Den föreslagna inskränkningen, att uppfostringsbidrag icke skulle beviljas

för barn i 14—15-årsåldern eller däröver, ansåge vattenfallsstyrelsen

ej heller vara lämplig. Densamma skulle nämligen komma att verka

ojämnt, enär beviljat barnuppfostringsbidrag likväl skulle få uppbäras

intill dess barnet fyllt 18 år.

Statskontoret har meddelat, att vad i promemorian anförts och föreslagits

icke givit statskontoret anledning till erinran.

Föredragande departementschefen har för egen del i ärendet anfört Departementsbland

annat följande: chefen.

»Av vad som förekommit under behandlingen av denna fråga har även

jag blivit övertygad örn att vissa fördelar stå att vinna genom en omläggning

i den riktning, som här blivit ifrågasatt. Jag finner mig därför böra

förorda, att förslag nu förelägges riksdagen beträffande det bemyndigande

för Kungl. Maj:t, som erfordras för genomförande av en dylik omläggning.

Kungl. Maj:ts befogenhet med avseende å understöds beviljande torde, i

enlighet med vad 1929 års riksdag uttalat, böra begränsas till att avse

understöd åt efterlevande efter personal i arbetarställning eller med sådan

personal i förevarande hänseende närmast jämförliga anställningshavare,

varvid, i enlighet med den begränsning, som av riksdagen i anslutning

till under senare år tillämpad beräkningsgrund förutsatts, änkepension

för normala fall bör utgå med 384 kronor och i särskilda fall

med förhöjt belopp 444 kronor för år. I förutnämnda inom finansdepartementet

upprättade promemoria har föreslagits, att vissa grupper av

understödsärenden, som med hänsyn till understödsbeloppens storlek

skulle falla inom den av riksdagen uppdragna gränsen för Kungl. Maj:ts

befogenhet, måtte undantagas från den föreslagna anordningen, nämligen

frågor örn understöd åt efterlevande efter ordinarie befattningshavare

och efter personal, anställd hos riksdagen eller riksdagens verk,

samt åt efterlevande efter värnpliktiga. Arméförvaltningen har nu i

sitt yttrande förklarat sig förutsätta, att efterlevande efter indelt eller

f. d. indelt manskap icke omfattades av förslaget. Mot de sålunda angivna

inskränkningarna i den understödsverksamliet, som bör ankomma

på Kungl. Maj:ts avgörande, har jag icke något att erinra. Jag förutsätter

tillika, att understödsverksamheten skall avse allenast anställningsliavares

änka och barn av äktenskaplig börd, d. v. s. sådana efterlevande,

som vid en ordnad familjepensionering bruka åtnjuta pensionsrätt.

Med avseende å de i promemorian föreslagna grunderna för understödens

beviljande har telegrafstyrelsen anmärkt, att behovsprincipen fått

göra sig allt för mycket gällande, medan de förpliktelser, Anika staten såsom

arbetsgivare kunde anses skäligen böra ikläda sig, fått träda mera i

bakgrunden. Behovsprincipen, vars rättmätighet icke förnekades, borde

dock ej anses som det primära utan borde tillgripas för att, örn så bleve

nödAdindigt, åstadkomma nödig begränsning i Arerksambetens omfång.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Därest i detta yttrande får inläggas den innebörden, att understöd av den

art, varom bär är fråga, bör utgå enbart på den grund att anställningshavaren

under en lång tid tjänat staten, och även i sådana fall, då behov av

understöd icke påvisats, kan jag icke dela denna mening, vilken även synes

strida mot den uppfattning, riksdagen lagt till grund för understödsfrågornas

behandling. Jag linner mig för min del böra förorda, att man

fasthåller vid den fordran för understöds utgående, att de efterlevande

skola befinna sig i behövande omständigheter. Ett eftergivande av denna

fordran skulle ju i själva verket innebära, att man för de personalgrupper

det här gäller släppte den princip, som hittills upprätthållits i fråga örn

statstjänarnas familjepensionering, nämligen att kostnaderna för densamma

skola åtminstone till väsentlig del bestridas av anställningshavarna

själva. Vilken uppfattning man än må hava angående riktigheten eller

lämpligheten av denna princip, torde ett uppgivande av densamma i varje

fall icke böra ske i förevarande sammanhang.

I anslutning till ett av järnvägsstyrelsen gjort uttalande har i promemorian

framhållits, att såsom villkor för tilldelande av understöd bör

gälla, att anställningen varit av stadigvarande natur samt att från understöd

för sina efterlevande böra vara uteslutna sådana anställningsliavare,

för vilka genom högre löneförmåner särskild kompensation beretts för

frånvaron av ordnad familjepensionering. Den sålunda angivna regeln

synes mig böra vinna tillämpning. Härigenom komma i främsta rummet

efterlevande till arbetare och tjänstemän vid statens järnvägsbyggnader

ävensom vid statens Amttenfallsverks byggnadsarbeten att i allmänhet

bliva uteslutna från understöd. Marinförvaltningen har nu påpekat, att

detsamma icke bör gälla efterlevande efter fortifikationsarbetare vid marinen,

vilka i fråga örn tjänstepension pläga likställas med arbetare vid

järnvägsbyggnaderna. Mot vad marinförvaltningen härutinnan anfört

har jag icke något att erinra.

Vattenfallsstyrelsen har meddelat, att ej blott vid statens vattenfallsverks

byggnadsarbeten utan även vid övriga avdelningar av verket funnes

befattningshavare, vilka medelst högre löneförmåner erhållit kompensation

för att familjepensionering för dem icke funnes ordnad. Det synes mig

självfallet, att vad i promemorian anförts beträffande tjänstemän och arbetare

vid statens järnvägsbyggnader och vattenfallsverkets byggnadsarbeten

bör gälla även andra grupper av befattningshavare, som i fråga örn

anställnings- och löneförhållanden äro jämställda med nämnda personal.

För de fall, då framställning örn understöd göres först sedan en längre

tid förflutit efter mannens död, har i promemorian med utgångspunkt

från ett uttalande av statskontoret ifrågasatts, att såsom villkor för understöd

borde iakttagas, att änkans ålder vid mannens frånfälle icke understigit

femtio år. Då tillämpningen av denna regel någon gång kunde

komma att verka obillig, borde emellertid Kungl. Majit kunna i särskilda

fall medgiva undantag därifrån. Marinförvaltningen har funnit denna

formulering för sträng och ansett, att inskränkningen i förevarande hänseende

allenast borde bestämmas sålunda, att Kungl. Majit i regel icke

borde bevilja understöd, där änkans ålder vid mannens död understigit

femtio år. Mot detta uttalande, vilket icke synes mig i sak mera avsevärt

skilja sig från den uppfattning, som kommit till uttryck i promemorian,

har jag icke något att erinra.

I anslutning till ett av telegrafstyrelsen gjort uttalande torde böra fram
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Bankoutskottets utlåtande Nr lillånäs,

att understöd icke bör tilldelas efterlevande, vilka komma i åtnjutande

av livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen.

I fråga örn uppfostringsbidrag till anställningshavares efterlämnade

minderåriga barn bar i promemorian uttalats, att utdelande av dylika bidrag

såsom tillägg till ett samtidigt beviljat änkeunderstöd borde, liksom

hittills varit fallet, även i fortsättningen höra till undantagen. Två av de

hörda myndigheterna, marinförvaltningen och vattenfallsstyrelsen, hava

intagit den ståndpunkten, att uppfostringsbidrag borde såsom regel utgå

till anställningshavarens minderåriga barn, därest änkan erhölle understöd.

För mili del måste jag ställa mig betänksam mot en sådan utvidgliing

av understödsverksamheten, som tillämpandet av en. dylik regel

skulle innebära. Det torde kunna befaras, att en ej obetydlig ökning av

kostnaderna för understödsverksamheten skulle bliva följden därav. Jag

finner mig ock böra i detta sammanhang erinra örn att det med hänsyn

till denna understödsverksamhets karaktär icke kan anses påkallat eller

önskvärt att vid densammas reglering i allo följa förebilder från den ordnade

familjepensioneringen. Jag anser mig därför böra i denna del ansluta

mig till den ståndpunkt, varåt promemorian givit uttryck. Jämväl

i förevarande hänseende torde följaktligen en behovsprövning böra^ komma

till stånd och barnuppfostringsbidrag utgå till änka, som själv åtnjuter

understöd, allenast där familjens ekonomiska läge gör sådant särskilt

påkallat. Tillräckliga skäl synas mig icke heller föreligga för att, såsom

marini örvaltningen tänkt sig, låta uppfostringsbidragen i dessa fall utgå

med vissa procent å änkeunderstödet.

Enligt det i promemorian framställda förslaget skulle barnuppfostringsbidragen

bestämmas att utgå till och med det kalenderår, varunder barnet

uppnår 18 års ålder, men nya bidrag borde i regel icke tilldelas barn i

14—15-årsåldern eller däröver. Denna inskränkning har vattenfallsstyrelsen

ansett icke vara lämplig. Den sålunda framställda anmärkningen synes

mig äga ett visst berättigande. Där förutsättningar för beviljande av

barnunderstöd eljest visat sig vara för handen, synas mig följaktligen dylika

understöd i regel böra utgå utan nyssberörda inskränkning.

I övriga delar hava från de hörda myndigheternas sida icke framkommit

några erinringar mot vad i promemorian yttrats beträffande grunderna

för understödens utdelande. Jag finner mig också kunna ansluta

mig till de synpunkter, som i dessa avseenden i promemorian framförts.

Kungl. Maj:ts befogenhet att utdela understöd skulle enligt förslaget

begränsas till ett sammanlagt årligt belopp av 30,000 kronor. Häremot har

jag icke något att erinra. I enlighet med vad i promemorian föreslagits

synes även den begränsningen böra iakttagas, att understöd att utgå av

trafikmedel vid statens järnvägar icke utdelas till högre sammanlagt årsbelopp

jin 10,000 kronor.

Järnvägsstyrelsen har ansett, att den sålunda föreslagna maximeringen

kunde vid fall av ojämnhet i tillströmningen av pensionssökande föranleda

till orättvisor, i det pension skulle kunna komma att av brist på medel

vägras personer, som vore därav ''i lika eller högre grad förtjänta än

andra, som erhållit pension på grund av vid tiden för deras ansökan rådande

gynnsammare konjunkturer. Med hänsyn härtill syntes, diirest

dylik maximering ej ansåges kunna undvikas, Kungl. Maj:t åtminstone

böra tillförsäkras rätt att disponera ett års eventuella överskott för pensioner

ett följande år. Enligt min tanke föreligger knappast något behov

av en dylik anordning. En pensionsansökning, som, ehuru förtjänt av

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

Motion

II: 240.

bifall, allenast med hänsyn till det ifrågavarande maximibeloppet måste

lämnas utan åtgärd, kan ju ett följande år upptagas till förnyad prövning.

Skulle det maximibelopp, som nu fixeras, visa sig vara för snävt

tilltaget för att möjliggöra understödsverksamhetens bedrivande i skälig

omfattning, lärer Kungl. Majit icke underlåta att hos riksdagen göra

framställning örn beloppets höjande.

Den föreslagna anordningen, att uppgift å beviljade understöd lämnas

varje års riksdag, synes mig ändamålsenlig.

I syfte att uppnå en såvitt möjligt rättvis avvägning mellan de olika

ansökningarna örn understöd har i promemorian föreslagits, att utdelningen

av understöd skulle äga rum en gång örn året. Mot denna anordning

har telegrafstyrelsen invänt, att den snabbhet i avgörandet, som av

förhållandena ofta påkallades, knappast kunde förväntas, därest dylika

ärenden prövades allenast en gång örn året. Jag finner visserligen den av

telegrafstyrelsen framförda synpunkten beaktansvärd. Jag vill emellertid

erinra, att även det nu tillämpade förfarandet innebär en till en kortare

tid av året sammanförd handläggning av dessa ärenden. Och jag

anser det nyss angivna syftemålet med den samfällda prövningen så betydelsefullt,

att jag icke är beredd att i denna del förorda avvikelse från

den i promemorian föreslagna ordningen. För övrigt må anmärkas, att

möjlighet föreligger för Kungl. Majit att, där i undantagsfall särskilda

skäl finnas föreligga, bevilja förskott å understöd.»

I samband med Kungl. Marits ifrågavarande förslag har utskottet till

behandling förehaft en i anledning av detsamma inom andra kammaren

väckt motion nr 240, vari fru Nordgren jämte tre av kammarens övriga

ledamöter — med instämmande i viss del av motionens yrkande av ytterligare

en kammarens ledamot — hemställt,

»att riksdagen måtte besluta avslå Kungl. Majits hemställan örn bemyndigande

för Kungl. Majit att, i huvudsaklig överensstämmelse med

de i statsverkspropositionen angivna riktlinjerna, till ett sammanlagt belopp

av högst 30,000 kronor örn året besluta örn understöd åt änkor och

barn efter anställningshavare i statens tjänst att utgå ur allmänna indragningsstaten

eller beträffande understöd åt efterlevande efter personer,

anställda vid de affärsdrivande verken, av de medel, av vilka verkets

omkostnader bestridas, eller, örn detta icke kan bifallas,

att riksdagen måtte besluta, att det anslag, som fastställes för ändamålet,

måtte upptagas som förslagsanslag.»

Till stöd för yrkandet örn avslag å Kungl. Majits framställning har i

motionen anförts, bland annat, att en lösning av vissa pensionsfrågor,,

jämväl familjepensionsfrågor, för icke-ordinarie befattningshavare i statens

tjänst vore synnerligen önskvärd men att det syntes varken nödvändigt

eller gagnande att, innan en sådan lösning kommit till stånd, företaga

en omläggning av ifrågavarande understödsverksamhet.

Beträffande motiveringen i övrigt får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet.

Såsom den lämnade redogörelsen utvisar, uttalade sig utskottet redan

föregående år i princip för en sådan omläggning, varigenom den hittills

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

av riksdagen utövade understödsverksamlieten på förevarande område

skulle i viss omfattning överlåtas till Kungl. Majit. Utskottets åsikt

härutinnan biträddes även av riksdagen. Vid det förnyade övervägande,

som utskottet nu med ledning av föreliggande ytterligare utredning ägnat

frågan, har utskottet kommit till den uppfattningen, att en dylik omläggning

är ägnad att i vissa hänseenden innebära sådana betydande

fördelar, att densamma bör komma till stånd. Utskottet kan således

icke biträda motionärernas förslag, i vad det innefattar yrkande

örn avslag å Kungl. Marits framställning. Såsom motionärerna antytt,

skulle visserligen efter genomförande av en på avgifter grundad

ordnad tjänste- och familjepensionering för icke-ordinarie personal i

statstjänst behovet av en understödsverksamhet av här förevarande art

så småningom försvinna. Men även örn en dylik ordnad pensionering

komme till stånd inom en nära framtid, skulle säkerligen en tämligen

omfattande särskild understödsverksamhet under en avsevärd övergångsperiod

bliva nödvändig beträffande efterlevande till sådan i tjänst varande

eller redan pensionerad personal, som ej kunde tillerkännas familjepensionsrätt.

Beträffande riktlinjerna för den understödsverksamhet, som skalle

handhavas av Kungl. Majit, har utskottet kunnat i allt väsentligt biträda

vad föredragande departementschefen i huvudsaklig anslutning till den

inom finansdepartementet upprättade promemorian i ämnet föreslagit.

I fråga örn avgränsningen av Kungl. Majlis befogenhet i förevarande

hänseende har utskottet sålunda intet att erinra mot vad departementschefen

ifrågasatt. På sätt i promemorian framhållits, lärer det icke vara

lämpligt att begränsa denna befogenhet till vissa särskilt angivna personalgrupper,

utan det torde böra ankomma på Kungl. Majit att, inom de

angivna huvudgränserna, efter prövning av omständigheterna i varje särskilt

fall avgöra, huruvida en viss grupp av befattningshavare bör ingå

bland den kategori av statsanställda, vilkas efterlevande kunna komma

i åtnjutande av understöd i här avsedd ordning.

Ej heller i fråga örn grunderna för understöds utdelande har utskottet

funnit anledning till erinran i huvudsak mot det föreliggande förslaget,

vilket väsentligen anknyter till den praxis, som under senare år utbildat

sig inom riksdagen vid förevarande understödsärendens behandling. I

likhet med departementschefen — och med understrykande av de synpunkter

departementschefen på denna punkt anfört — har utskottet ansett sig

icke kunna förorda att man, såsom telegrafstyrelsen synes hava ifrågasatt,

frångår det hittills såsom villkor för understöd upprätthållna kravet,

att vederbörande efterlevande skola befinna sig i behövande omständigheter.

I fråga örn uppfostringsbidrag åt minderåriga barn har, såsom i promemorian

framhållits, någon mera fast praxis ännu icke utvecklat sig,

och det lärer därför vara vanskligt att på förhand fastslå vissa regler att

Bihang till riksdagens protokoll 1930. S samt. 10 höft. (Nr lii.)

3

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

av Kungl. Majit tillämpas. Mot de i promemorian försöksvis antydda

grunderna för beredandet av dylika bidrag finner utskottet icke anledning

till anmärkning. I likhet med departementschefen måste utskottet

ställa sig betänksamt mot att, såsom vissa myndigheter ifrågasatt, uppfostringsbidrag

till minderåriga barn såsom regel skulle beviljas i de fall,

då understöd utgår till änka.

Enligt förslaget skulle Kungl. Majits befogenhet att utdela understöd

begränsas till visst maximibelopp per år, nämligen tillhopa 30,000 kronor,

varvid tillika förutsatts att understöd av trafikmedel icke skulle utdelas

till högre sammanlagt årsbelopp än 10,000 kronor. I avseende härå har

järnvägsstyrelsen anfört, att en dylik begränsning vid ojämnhet i tillströmningen

av pensionsansökningar kunde föranleda till orättvisor. Liknande

synpunkter hava gjorts gällande av motionärerna, som i anslutning

härtill ifrågasatt, att det för ändamålet avsedda beloppet skulle upptagas

såsom förslagsanslag. För egen del har utskottet funnit vad som

anförts mot ett fixerande av visst maximibelopp vara värt beaktande.

Enligt utskottets mening synes det icke lämpligt att i fall, där sådana

omständigheter äro för handen vilka enligt hittills tillämpad praxis och

i överensstämmelse med de nu föreslagna grunderna böra föranleda till

understöd, förvägra eller för längre tid uppskjuta beviljandet av understöd

av brist på till Kungl. Majits förfogande ställda medel. Med hänsyn

härtill och då en exakt förhandsberäkning av medelsbehovet torde

vara svår att verkställa, har utskottet i anslutning till motionärernas

alternativt gjorda yrkande funnit sig böra förorda, att det belopp, som

för ändamålet ställes till Kungl. Majits förfogande, betecknas såsom allenast

förslagsvis beräknat. I anslutning härtill torde även den begränsning

till 10,000 kronor årligen, som enligt förslaget borde av Kungl.

Majit iakttagas beträffande understöd av trafikmedel, böra betraktas

såsom endast förslagsvis angiven.

Enligt vad departementschefen föreslagit skulle prövning av understödsansökningar

ske endast en gång örn året. Utan att förbise de skäl,

som legat till grund för detta förslag, har utskottet dock i likhet med telegrafstyrelsen

funnit önskvärt, att utdelning av understöd må äga rum

något oftare. För att i möjligaste mån tillgodose det behov av snabbhet

i avgörandet, som i förevarande frågor ofta torde föreligga, synes det utskottet

påkallat, att prövning av understödsansökningar äger rum två

eller — därest så finnes kunna ske utan åsidosättande av erforderlig likformighet

och överblick över ärendena — flera gånger årligen. Härigenom

skulle givetvis även behovet av förskott å understöd minskas eller

helt försvinna.

På sätt i ärendet föreslagits, torde till varje års riksdag böra lämnas

uppgift å do av Kungl. Majit under nästföregående år beviljade understöden.

Vad i övrigt ifrågasatts med avseende å Kungl. Majits handliavande

s. 27 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 14.

27

av förevarande understödsverksamhet föranleder icke erinran eller särskilt

uttalande från utskottets sida.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av Kungl. Maj:ts förevarande

framställning och den i ämnet väckta motionen

II: 240, må bemyndiga Kungl. Majit att, i huvudsaklig

överensstämmelse med av utskottet angivna

riktlinjer, till ett sammanlagt belopp av förslagsvis

30,000 kronor örn året besluta örn understöd åt änkor

och barn efter anställningshavare i statens tjänst, att

utgå å allmänna indragningsstaten eller beträffande

understöd åt efterlevande efter personer, anställda vid

de affärsdrivande verken, av de medel, av vilka verkets

omkostnader bestridas.

Stockholm den 25 februari 1930.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Gastafsson i Stensholm, Pettersson i Olovstorp*,

Lindley, Lindgren, Johansson i Friggeråker*, Abrahamsson och Berling;

från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund*, Wikström”, Lovén*, Ryberg*, Carlsson

i Solberga, Olson i Torsby och Andersson i Falkenberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Bäcklund och Lovén, vilka yrkat avslag å såväl Kungl. Majlis

förevarande framställning som utskottets i ämnet gjorda hemställan.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:74 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln gjorda framställning angående ändrad ordning för prövnin a1 i texten