Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om pension åt teaterdirektören Albert Ranft.

1930-02-25 · 2 sidor, varav 2 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 2 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1930:18, Utlåtande, i anledning av väckt motion om pension åt teaterdirektören Albert Ranft.

Dokumentets text

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande A’r 18.

9

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 25 februari 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om pension åt teaterdirektören

Albert Ranft.

I en inom första kammaren under nr 192 väckt, till bankoutskottet hänvisad

motion hava herrar Teodor Julin och Fredrik Ström hemställt, »att

riksdagen måtte besluta en årlig pension av 7 000 kronor att fr. o. m. den

1 januari 1930 räknat utgå till teaterdirektören Albert Ranft under hans

återstående livstid».

Till stöd för yrkandet har i motionen anförts bland annat följande:

»Albert Ranft har varit den ledande inom svensk teater i nära 30 år,

driftig, djärv och entusiastisk. I landets större städer drev han med sällspord

organisationstalang ett flertal fasta teatrar, varförutom han organiserade

landsortsturnéer av rang och skaffade sig därigenom icke endast

möjligheter för expansion av egna företag, utan skapade samtidigt åt sina

anställda trygghet och arbetsmöjligheter, som tidigare varit få skådespelare

beskärda. Ja, man har med rätta sagt, att hans arbete skänkte åt hela

skådespelareyrket ett helt annat och större socialt anseende än detsamma

tidigare åtnjutit i vårt land.

Och nu, då Albert Ranft är över 70 år och hans kraft tömd, hans syn

försvagad och hans hustru sjuk och oförmögen till arbete, ser det ut som

om landet glömt de tjänster han gjort, den glädje han spritt, glömt hans

arbete och den kraftutveckling, varav så talrika grupper inom alla samhällsklasser

dragit fördel.

Ett försök gjordes i höstas genom en motion i Stockholms stadsfullmäktige

att låta huvudstaden med en hederspension avbetala sin skuld

till Albert Ranft. Försöket strandade på formella skäl. Kommunens handlingsfrihet

i ekonomiska ting har som bekant sina snäva gränser. Att

sörja för en från ekonomiska bekymmer något så när fri ålderdom åt

Albert Ranft torde också vara mera en landets angelägenhet än en huvudstadens.

Väl rymmer Stockholm landets förnämsta teatrar, men ingalunda

enbart för egen del. Det är ej för mycket att säga, att för det övervägande

flertalet Stockholmsbesökande landsortsbor en eller flera teaterkvällar

utgöra kulmen av de nöjen man vid uppehållet i huvudstaden

beslår sig. Det är ingalunda för landet oviktigt vad som därvid bjudes.

Albert Ranft, hos vilken flertalet av våra nu levande bästa skådespelare

utbildats, har stor och ovansklig förtjänst av det värdefulla, som i Stockholm

bjudes den teaterbesökande.

Slaten tog en gång direkt Albert Ranfts tjänster i anspråk, i det att

Kungl. Operan 1909—1911, två spelår, ställdes under bans regim. Här

mötte honom en övermänsklig uppgift, men han sparade sig icke och redan

i rent materiella värden torde statens teatrar under Ranfts ledarskap hava

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

Utskottet.

mottagit så betydande tillskott, att teatern än i dag, enligt vad som uppgives,

drager fördel därav. Här mötte Albert Ranft emellertid sitt ekonomiska

öde, ur vars järngrepp kristiden endast tillfälligt kunde lösa honom,

och när han sedan med hårt pressad ekonomi fick se sin stora teater

brinna var allt hopp ute.

Man har ofta hört invändas, att Albert Ranft skulle ha framträtt som

en alltför stor individualist för att kunna räkna på så allmänna sympatier,

att hjälp från staten åt honom kunde vara att vänta.

Mot detta kan väl invändas, att här gäller att värdesätta mer än en

vardagsgärning och att därvid andra mått få tillgripas än de, som möjligen

eljest äro användbara. Vore det också så, att Albert Ranft personligen

ingen hänsyn tagit till det allmänna, rent av legat i strid med dess

institutioner, något som ej här skall påstås, så har landet dock dragit

fördel, glädje och nytta av hans strid och har ej rätt att, när han ligger

slagen vid vägen, låta honom ligga där ohulpen.

Från många, kanske alla, synpunkter är en hederspension, ej lägre än

den i Stockholms stadsfullmäktige ifrågasatta, åt den slagne berättigad.»

Liksom i det i utlåtandet nr 17 behandlade ärendet grundas jämväl i här

förevarande motion förslaget om pension icke på statsanställning utan på

önskan att i form av ekonomiskt stöd giva uttryck av erkännande för en

utom statens tjänst bedriven betydelsefull verksamhet. Utskottet har emellertid

ej heller i nu förevarande fall funnit tillräckliga skäl föreligga för

beredande av statspension och nödgas alltså motsätta sig bifall till motionärernas

framställning.

Utskottet hemställer,

att förevarande motion 1:192 icke må till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1930.

På bankoutskottets vägnar:

C. E. SVENSSON.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar C. E. Svensson, Pettersson i Olovstorp*, Lindley,

Lindgren, Johansson i Friggeråker*, Abrahamsson, Berling och Forssell*;

från andra kammaren: herrar Winkler, Bäcklund, Wikström*, Lovén*, Carlsson

i Solberga, Olsson i Torsby, Andersson i Falkenberg* och Hammarlund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.