Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 1
1930-05-13 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1930:9, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 1
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 1
Nr 9.
Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1930 kl. 12 m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning
av väckt motion, 1:179, angående fastställande
av en bemanningsskala för svenska fartyg.
I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion nr 179 har herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga frågan örn
fastställandet av en bemanningsskala under förnyat övervägande samt, efter
verkställd överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag och sedan
riksdagen beretts tillfälle att däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser,
som i ifrågavarande hänseende kunna befinnas lämpliga.
Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen
från kommerskollegium och socialstyrelsen, vilka avgivit ett gemensamt yttrande,
samt berett tillfälle att yttra sig för Sveriges Redareförening, Sveriges
fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjömansunionen
och Svenska eldareunionen; varande samtliga inkomna yttranden såsom
bilagor fogade vid detta utskottsutlåtande.
Utskottet får först erinra därom, att det i motionen omnämnda skeppstjänstkommitterades
förslag avser ett av dessa kommitterade år 1920 avgivet
»Förslag till förordning angående fartygs bemanning», vilket upptager
bemanningsföreskrifter (bemanningsskala) avseende såväl befäl som däcksoch
maskinmanskap jämte kökspersonal. Ovannämnda ämbetsverk hava nu
meddelat, att inom kommerskollegium föreligger i det närmaste utarbetat
förslag till ny förordning angående befäl å svenska handelsfartyg, vilket
bland annat upptager föreskrifter rörande bemanning med avseende å befäl.
De ytterligare föreskrifter om skepps bemanning, vilka kunna befinnas önskvärda,
synas därför nu närmast böra avse annan bemanning å fartyg än
befäl.
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 9 haft. (Nr 9.)
Motionen.
Yttranden.
Utskottet.
1
2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Mot skeppstjänstkommitterades förslag till bemanningsskala hava från
olika håll framställts erinringar såväl av principiell art som ock i fråga örn
åtskilliga dess detaljer. Vid de tillfällen, då inför riksdagen motionsledes
frågan väckts om fastställande av bemanningsskala, har också städse det
utskott, som haft att behandla frågan, eller första lagutskottet, icke uttalat
sig för omedelbar lagstiftning utan hemställt, att Kungl. Majit måtte taga
frågan under övervägande och efter verkställd överarbetning utav kommitterades
förslag samt, sedan riksdagen beretts tillfälle att däröver avgiva yttrande,
fastställa erforderliga bestämmelser. Den tveksamhet, som sålunda
inom riksdagen kommit till uttryck vid 1924, 1926 och 1928 års riksdagar
angående lämpligheten av skeppstjänstkommitterades förslag i dess ursprungliga
avfattning, har givetvis ökats, allt efter som tiden avlägsnat sig från
den tidpunkt, vid vilket sagda förslag utarbetades. Under de tio år, som
gått efter det förslaget framlades, hava nämligen ändrade förhållanden inträffat
beträffande fartygens storlek, typ, bemanning m. m. Särskilt torde
uppmärksamhet böra fästas vid det förhållandet, att antalet stora fartyg
och särskilt motordrivna sådana väsentligt ökats under senare år. Därjämte
hava nya fartygstyper, såsom oljetankfartyg och motordrivna malmlastfartyg,
vilka år 1920 icke förefunnos inom den svenska handelsflottan,
tillkommit. Till dessa nytillkomna omständigheter, vilka icke kunnat
beaktas av 1920 års förslag, måste givetvis hänsyn tagas vid fastställande
av föreskrifter rörande bemanning å handelsfartyg. Skeppstjänstkommitterades
förslag lärer därför icke numera kunna läggas till grund för
föreskrifter i ämnet utan en så grundlig överarbetning, att det måste komma
att framträda såsom ett i väsentliga avseenden nytt förslag. Under sådana
förhållanden synes det utskottet lämpligast, att skeppstjänstkommitterades
förslag icke numera tages till utgångspunkt för lagstiftning rörande bemanningen
å handelsfartyg.
Utskottet är emellertid av den uppfattningen, att frågan örn fartygsbemanningen
icke bör nedläggas utan upptagas till förnyad, allsidig och förutsättningslös
prövning. Det synes utskottet särskilt motiverat att så nu sker,
eftersom utredning, enligt vad ovan angivna ämbetsverk anfört, skall företagas
angående revision av den svenska sjöarbetstidslagen, vilken utredning
enligt ämbetsverkens åsikt lämpligen borde ske i sammanhang med den
utredning, som eventuellt kunde föranledas av ett ifrågasatt antagande vid
internationella arbetskonferensen i Genéve av en konvention angående internationell
reglering av sjöfolkets arbetstid. Genom beslut den 10 maj 1930
har riksdagen godkänt andra lagutskottets utlåtande nr 33, vari utskottet
säger sig förutsätta, att denna utredning kommer att skyndsamt igångsättas.
Det nära sammanhang, vari sjöarbetstidsbestämmelserna och bestämmelserna
om fartygens bemanning stå till varandra, gör det enligt utskottets mening
mycket lämpligt, att då förstnämnda bestämmelser underkastas granskning
och utredning jämväl frågan om bemanningen upptages till undersökning.
3
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Vid denna undersökning, som utskottet sålunda anser bör komma till stånd,
synes behovet av bemanningsskala böra förutsättningslöst utredas samt primäruppgifter,
avseende nu förefintliga förhållanden, införskaffas för det
eventuella utarbetande av de bemanningsföreskrifter, som må finnas av behovet
påkallade och lämpliga.
Den bemanningsskala, som efter den sålunda av utskottet föreslagna utredningen
eventuellt kan komma att utarbetas, synes böra underställas riksdagens
prövning, innan den i administrativ ordning fastställes.
Med stöd av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,
att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förnyad
utredning vidtages rörande behovet av och möjligheterna
för fastställande av en bemanningsskala för svenska handelsfartyg
samt att, innan bemanningsbestämmelser av Kungl.
Majit fastställas, riksdagen beredes tillfälle att yttra sig örn
de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.
Stockholm den 13 maj 1930.
A utskottets vägnar:
TEODOR JULIN.
Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Teodor Julin, Granström,
Valfrid Eriksson, Larsén, Johan August Larsson, Bengtsson och Gottfrid Karlsson.
Reservation
av herrar Valfrid Eriksson, Johan August Larsson och Bengtsson, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion, I: 179, icke måtte till någon första
kammarens åtgärd föranleda.
4
Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.
Bilaga 1.
Stockholm den Bl mars 1930.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Genom skilda remisser av den 11 februari 1930 har Kungl. Majit anbefallt
kungl, kommerskollegium och kungl, socialstyrelsen att avgiva och
direkt till Eder överlämna begärt yttrande över av herr Möller m. fl. väckt
motion (nr 179) om fastställande av en bemanningsskala för svenska fartyg.
Enär ärenden rörande förhållanden, som äro av betydelse för att bereda
ombord å fartyg auställda skydd mot olycksfall eller ohälsa, varunder inbegripes
jämväl frågan angående bemanning, jämlikt kungl, kungörelsen
den 27 juni 1929 angående handläggningen av vissa frågor rörande arbetarskydd
ombord å fartyg skola handläggas av nämnda ämbetsverk gemensamt,
få ämbetsverken med anledning av berörda remisser avgiva efterföljande
gemensamma yttrande.
I motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit
anhålla, att Kungl. Majit ville taga frågan örn fastställandet av en bemanningsskala
under förnyat övervägande samt, efter verkställd överarbetning
av skeppstjänstkommitterades förslag och sedan riksdagen berette tillfälle
däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser, som i ifrågavarande
hänseende kunna befinnas lämpliga.
Med skeppstjänstkommitterades förslag torde avses nämnda kommitterades
»Förslag till förordning angående fartygs bemanning». Med avseende
härå vilja ämbetsverken till en början erinra, att berörda författningsförslag
upptager bemanningsföreskrifter avseende såväl befäl som däcks- och maskinmanskap
jämte kökspersonal. Under antagande att den i motionen
ifrågasatta bemanniugsskalan är avsedd omfatta samtliga nu nämnda kategorier
få ämbetsverken vidare upplysa, att inom kommerskollegium föreligger
ett i det närmaste färdigt förslag till ny »Förordning angående befäl
å svenska handelsfartyg m. m.», vilket bland annat upptager föreskrifter
rörande bemanning med avseende på befäl. Med hänsyn härtill synas några
ytterligare åtgärder i ändamål att åstadkomma bemanningsregler avseende
fartygsbefälet för det närvarande och intill dess sistberörda förslag blivit
slutligen prövat knappast böra ifrågakomma.
Ämbetsverken hava i anledning härav i det följande inskränkt sig till
frågan om föreskrifter, som avse annan bemanning å fartyg än befäl.
Till belysande av det föreliggande spörsmålet hava ämbetsverken ansett
sig till en början böra i korthet omnämna de utredningar i ämnet, som på
senare tid blivit verkställda, samt resultatet av desamma.
Frågan om behovet av fullständigare bestämmelser rörande fartygs bemanning
än de, som funnos i då gällande sjölag, upptogs av den år 1906
tillsatta sjöfartssäkerhetskommittén, som i sitt betänkande av den 16 december
1910 uttalade, att det vid den av kommittén verkställda undersökningen
befunnits, att svenska fartyg i allmänhet vore med avseende på besättningens
antal minst lika väl bemannade som därmed jämförliga fartyg
inom andra nationers handelsflottor samt att särskilt förhållandena i detta
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 5
hänseende beträffande de stora fartygen, vilka gingo i utrikes fart, befunnits
goda men att örn ock för kommittén tillgängliga upplysningar sålunda
givit vid handen, att de vanliga fordringarna i fråga örn besättningsantalet
i praxis redan ordnats, det synts mera tvivelaktigt, huruvida befogade anspråk
på besättningens lämplighet och utbildning inom de olika delarna av
skeppsta ansten och särskilt på ett rätt förhållande mellan antalet fullt utbildade
sjömän och yngre årsklasser kunde anses skäligen tillgodosedda.
Kommitténs majoritet fann ej heller andra närmare bestämmelser i frågan
örn fartygs bemanning än dem, vilka av kommittén föreslogos böra inrymmas
i sjölagen, av behovet påkallade eller med hänsyn till sjöfartens intressen
lämpliga. Avvikande mening beträffande bemanningsfrågan uttalades av
tre ledamöter, av vilka en ansåg skäl föreligga för antagande av vissa närmare
bestämmelser rörande däcksbemanningen ävensom av något slags bemanningsskala
för maskinbesättningen. En annan ledamot ansåg, att mera
bestämda regler än de, som kommittén föreslagit, bort utarbetas för att
möjliggöra bedömandet i varje särskilt fall, huruvida ett fartyg vore att
anse som underbemannat. Den tredje reservationen avsåg, att kommittén
bort framlägga förslag till fullständig .bemanningslag, innehållande bemanningsskala.
Kommerskollegium anförde i ett den 24 augusti 1912 avgivet utlåtande
över sjöfartssäkerhetskommitténs nämnda betänkande, att de hittills vunna
resultaten av en vid denna tid inom ämbetsverket påbörjad statistisk undersökning
rörande sjömansyrket i Sverige givit vid handen, att bemanningen
av svenska fartyg kunde, så vitt kvantiteten anginge, anses i allmänhet
tillfredsställande, varemot beträffande kvaliteten den erinran syntes, med
fog kunna göras, att stundom alltför många av besättningen utgjordes av
ungt och ej fullt utbildat folk. Detta missförhållande syntes dock ej vara
så starkt framträdande, att det motiverade vidtagandet av en så extraordinär
åtgärd som införande av bemanningsskala, helst som denna icke utan särskilda,
vidlyftiga tilläggsbestämmelser skulle lämna garanti för att de till
de mera utbildade grupperna hänförda sjömännen också verkligen bade
motsvarande erfarenhet och insikter i yrket.
Förenämnda statistiska undersökning angående sjömansyrket i Sverige
uppdrogs den 7 mars 1911 åt kommerskollegium men övertogs och avslutades
av socialstyrelsen. Resultatet i avseende å bemanningen av denna
undersökning angavs i den år 1914 utgivna Del. I av »Sjömansyrket i Sverige»
såväl bekräfta sjöfartssäkerhetskommitténs uttalande, »att svenska fartyg
i allmänhet äro med avseende på besättningens antal minst lika väl
bemannade som därmed jämförliga inom andra nationers handelsflottor»,
som ock påvisa, att, om sålunda förhållandena beträffande besättningens antal
i allmänhet kunde betecknas som tillfredsställande — att så dock ingalunda
alltid varit fallet framginge bl. a. av ett flertal ingivna erinringar och önskemål
— detta emellertid ej kunde sägas beträffande besättningens kvalitet
d. v. s. lämplighet och utbildning inom olika delar av skeppsarbetet, i den
mån detta kunnat utrönas av de inkomna uppgifterna. Detta gällde särskilt
förhållandet mellan antalet fullt utbildade sjömän (matroser) och mindre
väl kvalificerade sjömän (lättmatroser och jungman). I detta avseende
kunde, enligt vad undersökningen ådagalagt, befogade anspråk i mycket
stor utsträckning icke sägas hava varit tillgodosedda. Ett ganska allmänt
önskemål bland såväl befälhavare som besättning var därför fastställandet
av en s. k. bemanningsskala, d. v. s. att ett bestämt antal av besättningen,
6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
indelad efter olika tjänsteförrättningar ombord, borde fastställas med hänsyn
till fartygens olika storlek, fart och maskinstyrka.
Nu nämnda av socialstyrelsen slutförda statistiska undersökning efterföljdes
i ändamål att utröna, huruvida bemanningsförhållandena å svenska
handelsfartyg undergått förändring efter undersökningens slutförande år
1916 av en ytterligare utredning i ärendet. Denna utredning, vilken grundades
på från kommerskollegium meddelade inspektionsrapporter, uppgavs
med hänsyn till materialets knapphet dock icke hava möjliggjort en fullt
tillförlitlig jämförelse med den tidigare undersökningen.
Efter det ändringar i sjölagen blivit vid 1914 års riksdag antagna, utarbetades
genom i vederbörande statsdepartement tillkallade sakkunniga förslag
till förordning angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg,
vilket förslag av Kungl. Majit den 1 april 1915 remitterades för gemensamt
yttrande av kommerskollegium och socialstyrelsen.
Vid de förhandlingar, som fördes med tillkallade sakkunniga, företrädande
olika intresseområden, såväl som vid ämbetsverkens gemensamma
överläggningar, hävdades från socialstyrelsens sida behovet av närmare föreskrifter
rörande fartygs bemanning, än vad förslaget innehöll.
Sedan emellertid upplysts, att initiativ för ett gemensamt upptagande av
frågan de tre skandinaviska länderna emellan kunde vara att förvänta, ansåg
sig socialstyrelsen för det dåvarande ej böra vidhålla kravet på ett upptagande
av frågan ensamt för Sveriges del utan uttalade sig för ett uppskjutande
i avbidan på en för de tre länderna gemensam utredning.
Frågan örn ytterligare lagstiftning rörande bemanningen å svenska handelsfartyg
till komplettering av gällande bestämmelser i ämnet hade även
med anledning av en under år 1915 vid Skagens fyrskepp inträffad kollision
mellan två svenska fartyg, upptagits till behandling av justitieombudsmannen,
som i framställning till Kungl. Majit av den 15 januari 1918 uttalade
bland annat, att han av en av honom föranstaltad till största delen av socialstyrelsen
verkställd utredning icke kunnat undgå att få den alldeles bestämda
uppfattningen, att det förelåg ett oavvisligt behov av närmare föreskrifter
rörande bemanningen ombord å fartyg utöver de redan befintliga
»skäligen torftiga» bestämmelserna i ämnet. I ovannämnda av justitieombudsmannen
föranstaltade utredning anförde socialstyrelsen som sin mening,
att ett behov av närmare föreskrifter rörande bemanningen å svenska handelsfartyg
otvetydigt förefanns. Även från vissa sjömanshus avgåvos yttranden
i frågan till justitieombudsmannen, i vilka yttranden, på ett undantag
när, uttalades den meningen, att någon bemanningslag åtminstone för
det dåvarande icke vore behövlig och att frågan därom för den skull kunde
tillsvidare anstå. Skiljaktig mening uttalades dock i några fall av representanter
för fartygsbefälhavarna och manskapet, vilka ansågo lagbestämmelser
utöver de redan befintliga till förekommande av otillräcklig bemanning
önskvärda.
Skeppstjänstkommitterades i motionen åberopade utredning är givetvis,
såsom grundad på ett nyare och fullständigare statistiskt material, av särskild
betydelse för belysande av de vid tiden för utredningen rådande bemanningsförhållandena
samt behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder i
ämnet. Med avseende å kommitterades motivering för utfärdandet av ytterligare
bemanningsbestämmelser samt skäl för kommitterades förslag till bemanningsskala
torde få hänvisas till motionen, däri de finnas återgivna.
Vissa erinringar beträffande den av kommitterade verkställda utredningen
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 9. 7
hava emellertid gjorts i ett av kommerskollegium den 14 april 1921 avgivet
utlåtande rörande kommitterades förslag till förordning angående fartygs
bemanning. Kommerskollegium anförde sålunda, att det vid bedömandet
av utredningen ifråga måste nödvändigtvis konstateras såsom en densamma
vidlådande väsentlig brist, att den icke företagits och slutförts vid sådan
tidpunkt, att den kunnat giva vid handen, vilka faktiska förändringar i bemanningen,
som den då nyligen utfärdade och från 1 januari 1920 tillämpade
lagen om arbetstiden å svenska fartyg i verkligheten medfört. Det
kunde nämligen anses sannolikt, att de förhållanden, varå kommitterade
grundat sitt förslag, i väsentliga avseenden skulle tett sig annorlunda, därest
desamma kunnat skärskådas i belysningen av de verkningar, nämnda lag
kunde antagas faktiskt hava haft. I utlåtandet anfördes vidare, att kommerskollegium
i själva verket icke av den förebragta utredningen övertygats
örn vare sig nödvändigheten eller lämpligheten åtminstone för det dåvarande
av att införa lagstadgade bemanningsskalor.
I socialstyrelsens utlåtande den 9 juli 1921 till Kungl. Majit angående skeppstjänstkommitterades
förslag till bemanningsförordning har socialstyrelsen med
hänvisning till tidigare avlåtna här ovan anförda yttranden i ämnet och i samband
därmed verkställda utredningar bland annat anfört, att dessa utredningar
lämna stöd för socialstyrelsens uppfattnin gav bemanningsföreskrifternas otillräcklighet
i allmänhet. Socialstyrelsen ansåg sig emellertid böra konstatera, att
genom tillkomsten av lagen den 24 oktober 1919 örn arbetstiden å svenska fartyg
de önskemål med avseende å bernanningsfrågans ordnande, som socialstyrelsen
vid tidigare tillfällen framfört, i viss mån blivit förverkligade, särskilt i
kvantitativt hänseende. Men beträffande bemanningens kvalitativa sammansättning
i allmänhet samt, ifråga örn större fartyg, jämväl dess kvantitativa
sammansättning syntes ur såväl social som sjöfartssäkerhetssynpunkt ett behov
av närmare föreskrifter fortfarande kvarstå. Sedan socialstyrelsen beträffande
förslaget i dess helhet framhållit, att detsamma vore väl detaljerat
och invecklat och därför torde få anses mindre lättfattligt och överskådligt
samt att bestämmelserna rörande befälet lämpligen borde utbrytas till en
fristående författning, gjordes beträffande de särskilda delarna av förslaget
vissa erinringar. Bland dessa må i detta sammanhang nämnas, att socialstyrelsen
ansåg specialiseringen av däcksmanskapet vara driven för långt,
enär det borde vara tillfyllest att angiva det erforderliga antalet däcksmanskap
för varje tongrupp samt meddela en generell föreskrift örn att minst
hälften därav skall utgöras av fullbefarna sjömän. Yttrandet utmynnade i
en hemställan att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten
av att förslaget gjordes till föremål för överarbetning i enlighet med de av
socialstyrelsen uppdragna riktlinjer.
Ämbetsverken få även erinra därom, att bemanningsfrågan upprepade
gånger varit föremål för behandling inom riksdagen. Sålunda väcktes redan
år 1924 i såväl första som andra kammaren motion örn antagande av lag
angående fartygs bemanning. Första lagutskottet hemställde, att riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Majit måtte taga frågan örn fastställandet av en
bemanningsskala under förnyat övervägande samt, efter verkställd överarbetning
av skeppstjänstekommitterades förslag och sedan riksdagen beretts
tillfälle att däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser, som i ifrågavarande
hänseende kunde befinnas lämpliga, men föll frågan pä grund
av kamrarnas skiljaktliga beslut.
8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Ärendet återupptogs motionsvägen vid såväl 1926 som 1928 års riksdagar,
förordades båda gångerna av lagutskottet men förkastades 1926 av båda
kamrarna och 1928 av första kammaren.
De betänkanden och utlåtanden, som ovan omförmälts, torde visserligen
kunna sägas innehålla uttalanden, som motiverat fastställandet av ytterligare
bemanningsföreskrifter, men då desamma grunda sig på utredningar, som
verkställts för omkring tio år tillbaka, synes med hänsyn till sedan dess
inträffade ändrade förhållanden beträffande fartygens storlek, typ, bemanning
m. m. enligt ämbetsverkens mening en förnyad, allsidig utredning
vara av nöden för vinnande av såväl en tillförlitlig uppfattning rörande
behovet av dylika föreskrifter som erforderliga primäruppgifter för det eventuella
utarbetandet av de bemanningsföreskrifter, som må finnas lämpliga
och påkallade.
Beträffande de ovan antydda ändrade förhållandena vilja ämbetsverken
särskilt fästa uppmärksamheten på den väsentliga ökning av antalet stora
fartyg och särskilt motordrivna sådana, som ägt rum inom den svenska
handelsflottan sedan tiden för den av skeppstjänstkommitterade verkställda
undersökningen rörande besättningens fördelning å olika bemanningskategorier.
I detta avseende förtjänar uppmärksammas, att 1917 års skeppslista
icke upptager några motordrivna fartyg om 5,000 bruttoton och däröver,
under det att enligt den år 1927 utgivna skeppslistan ej mindre än
27 dylika motorfartyg om tillsammans 188,541 bruttoton ingå i det svenska
fartygsbeståndet. I sistnämnda tonnage ingå ock vissa nya fartygstyper,
såsom oljetankfartyg och motordrivna malmlastfartyg, vilka år 1927 icke
förefunnos inom den svenska handelsflottan.
Såsom tidigare från såväl kommerskollegii som socialstyrelsens sida berörts
måste tydligtvis en eventuell reglering av bemanningen bliva i mycket
beroende av lagstiftningen angående arbetstiden å svenska fartyg. Med
hänsyn härtill finna ämbetsverken det ofrånkomligt, att vid ovan berörda
förnyade utredning jämväl verkningarna i avseende å bemanningen av
nämnda lagstiftning uppmärksammas.
Lagstiftningen örn arbetstiden å svenska fartyg trädde i kraft den 1
januari 1920, och äger den nu gällande lagen i ämnet giltighet till och med
den 31 december 1930. I underdånigt utlåtande den 19 februari 1930 hava
ämbetsverken med hänsyn till sistberörda förhållande hemställt såväl om
nu gällande sjöarbetstidslags förlängning, med viss ändring, till och med
den 31 december 1933 som ock om uppdrag för ämbetsverken att med beaktande
av framkomna förslag verkställa utredning angående revision av
samma lag och därmed sammanhängande författningar ävensom avgiva det
förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I utlåtandet framhöllo ämbetsverken
därjämte, att den sålunda avsedda utredningen lämpligen borde ske
i sammanhang med den utredning, som eventuellt kunde föranledas av ett
ifrågasatt antagande vid internationella arbetskonferensen i Genéve av en
konvention angående internationell reglering av sjöfolkets arbetstid.
Då, såsom ovan framhållits, en reglering av bemanningen i mycket måste
bli beroende av arbetstidsförhållandena ombord och dessa ej lära kunna mer
definitivt fixeras förrän efter sistberörda utrednings avslutande, synes det
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 9
ämbetsverken, som om med bedömandet av frågan örn behovet av en dylik
reglering och, eventuellt, med utarbetandet av bestämmelser angående bemanningen
borde få anstå, till dess frågan örn ändrad lagstiftning rörande
arbetstiden ombord å fartyg blivit slutligen avgjord.
För Kungl, kommerskollegium: För Kungl, socialstyrelsen:
K. A. FRYXELL. GUNNAR HUSS.
Axel Landblad. W. Stenholm.
öhr. v. Bosén.
10
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Bilaga 2.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Genom skrivelse den 10 februari 1930 har Första kammarens andra tillfälliga
utskott berett Sveriges Redareförening tillfälle att avgiva yttrande
över en i Första kammaren väckt motion, nr 179, angående fastställande
av en bemanningsskala för svenska fartyg.
I anledning härav tillåter sig föreningen anföra följande.
Då de s. k. skeppstaänstkommitterade på sin tid utarbetat förslag till
kungl, förordning angående bemanning m. m., bereddes föreningen tillfälle
avgiva yttrande i ärendet. På grund härav utsåg föreningen en särskild
kommitté av sakkunniga personer och representanter för flera olika till
föreningen anslutna rederier. Nämnda kommitté utarbetade detaljerade erinringar
mot förslaget, vilka föreningen i skrivelse till Kungl, kommerskollegium
den 26 november 1920 åberopade såsom eget uttalande.
Enär i motionen återgivas vissa skäl, som i nämnda kommitterades betänkande
anförts för införande av en bemanningsskala, torde det vara på
sin plats att här citera några av de allmänna motiv emot införandet av en
dylik skala, som i denna skrivelse åberopades, ävensom vad Sjöfartssäkerhetskommittén
på sin tid anfört emot införandet av bemanningsföreskrifter,
därvid särskilt torde böra framhållas, att fartygsbemanningen numera,
tvärtemot motionärernas uppfattning, i jämförelse med vid tiden för nämnda
kommittés uttalande långt ifrån försämrats utan snarare förbättrats.
I föreningens ovannämnda skrivelse heter det bland annat följande:
»Den svenska sjöfartsnäringen har under det sista decenniet varit föremål
för ett intensivt lagstiftningsarbete, avseende att giva regler och föreskrifter
i främsta rummet beträffande fartygs byggnad och utrustning samt beskaffenhet
i övrigt, deras bemanning samt vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande
av fartyg ävensom tillsynen å efterlevnaden av berörda regler och
''föreskrifter. Kommittén vill i sådant hänseende erinra om förordningen den
29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., 1914 och 1915
årens sjöfartssäkerhetslagstiftning — d. v. s. lagen den 16 oktober 1914
örn ändring i vissa delar av sjölagen, lagen av samma dag örn tillsyn å
fartyg, förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter angående
tillsyn å fartyg, samt förordningarna den 23 december 1915 angående fartygs
byggnad och utrustning och angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av
fartyg — ävensom lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska
fartyg jämte förordningen av samma dag med närmare föreskrifter rörande
tillämpningen av sistnämnda lag. All denna lagstiftning har haft till följd
en ytterlig förhöjning av sjöfartens driftskostnader och även i övrigt medfört
åtskilliga olägenheter och svårigheter för sjöfartens rationella bedrivande.
Frånsett den ovannämnda befälsförordningens bestämmelser äro, såsom
framgår av skeppstjänstkommitterades redogörelse i ämnet, de nu gällande
bemanningsbestämmelserna av en mera allmän och principiell karaktär samt
11
Första hammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 9.
förekomma spridda här och var inom de ovanberörda författningarna, varförutom
lagen örn arbetstiden å svenska fartyg har en visserligen indirekt
med dock genomgripande inverkan på fartygens bemanning.
Skeppstjänstkommitterade hava funnit förhållandena inom den svenska
handelsflottan beträffande fartygens bemanning otillfredsställande och anse,
att detta visar otillräckligheten hos den nuvarande lagstiftningen på dessa
områden. Bot på dessa missförhållanden kan därför enligt skeppstjänstkommitterades
uppfattning endast vinnas genom ytterligare lagstiftning. Kommittén
vågar i nu berörda hänseenden hysa andra åsikter.
Kommittén kan sålunda icke finna, att genom de av skeppstjänstkommitterade
relaterade undersökningarna på området eller eljest någon underbemanning
av mera väsentlig betydelse vare sig i kvantitativt eller kvalitativt
hänseende kunnat annat än undantagsvis påvisas. Några anmärkningar ur
verkligt sakliga synpunkter gent emot befälsförordningen för bristande
effektivitet i fråga örn befälsbemanningen hava — frånsett att uttömmande
bestämmelser saknas beträffande motorfartygen — kommittén veterligt icke
framställts. Gällande bestämmelser rörande bemanningen i övrigt torde säkerligen
även framgent visa sig fullt tillräckliga för sitt ändamål, om de blott
rätt utnyttjas av vederbörande kontrollmyndigheter.
Kommittén kan ej underlåta att i likhet med herr Nordborg finna, att de
framlagda författningsförslagen bära en avgjort ensidig prägel och äro ett
uttryck allenast för de ombord anställdas önskemål och uppfattning av föreliggande
frågor samt att skeppstjänstkommitterades sammansättning gör
detta oundvikligt. Sammansättningen är nämligen ock högst ensidig. Medan,
utom tre representanter för administrationen, icke mindre än — den tidtals
tillkallade representanten för stuertspersonalen oberäknad — fyra representanter
för sjöfolkets organisationer ingå bland skeppstjänstkommitterade,
räknar rederinäringen där en ordinarie representant, jämte, i frågor rörande
segelfartygen, en representant för segelfartygsredarne.
Rättvisan torde kräva, att å ena sidan sjöfolket och å andra sidan rederinäringen
varda i lika mån företrädda bland skeppstjänstkommitterade,
exempelvis genom att jämväl rederinäringen erhåller fyra ordinarie representanter.
. Härigenom skulle säkerligen skeppstjänstkommitterades utredningar
vinna i allsidighet och sakkunskap.»
Sjöfartssäkerhetskommitténs uppfattning härutinnan återgives å sid. 112
i Skeppstjänstkommitterades betänkande II, där det bland annat anföres
följande:
»Vad auginge besättningens antal borde, enligt sjöfartssäkerhetskommitténs
mening, genom bestämmelser om vissa kompetensfordringar för besättningen
om normalarbetstid samt om indelning av arbetstiden i vakter, särskilt
örn vakternas storlek direkt eller indirekt bestämdes, erhållas en bättre
garanti för besättningens tillräcklighet och fullgoda beskaffenhet än genom
en förutbestämd bemanningsskala. Det torde nämligen redan möta svårighet
att vid uppgörandet av en dylik skala träffa det rätta under de vid en
viss tidpunkt rådande förhållandena. Men vidare kunde en dylik skala befaras
bliva till hinder för utvecklingen såväl i den riktningen, att t. ex.
förenklade arbetsmetoder och förändrade tekniska anordningar gjorde en
del av besättningen överflödig, som på det sätt att nya förhållanden kunde
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
påkalla en ökning i dess antal eller en förändring i dess kvalifikationer.
Allmänna bestämmelser av den innebörd ovan angivits kunde däremot även
under ändrade förhållanden äga giltighet.
Under angivna förhållanden hade kommittén icke ansett, att den svenska
sjöfarten borde bindas genom fastställandet av detaljerade bemanningsbestämmelser
för annat fall, än örn det visade sig, att svenska fartyg vöre i
regel till den grad underbemannade, att dylika bestämmelser vore behövliga
för att bereda en fast utgångspunkt för införandet av god sed och ordning.
Den av kommittén föranstaltade utredning gav kommittén den uppfattningen,
att detta fall icke var för handen, såsom framgår av vad ovan härom meddelats
i redogörelsen för utredningar rörande bemanningen å svenska fartyg.
Även maskinpersonalen fann kommittén vanligen vara tillräcklig.
Beträffande åter besättningens kvalitet syntes det kommittén mera tvivelaktigt,
huruvida befogade anspråk på besättningens lämplighet och utbildning
inom de olika delarna av skeppstjansten och särskilt på ett rätt förhållande
mellan antalet fullt utbildade sjömän och yngre årsklasser kunde
anses skäligen tillgodosedda. De anmärkningar, som kunde framställas beträffande
den svenska handelsflottans rekrytering och sjömanskap, hade
dock sina rötter djupare än att de kunde undanröjas genom bestämmelser
i siffertal, vilka till sina grunder bleve mer eller mindre godtyckliga och
till sina verkningar oberäkneliga. Ej heller där syntes därför lagstiftningen,
på grundval av den erfarenhet, som dittills kunnat förvärvas, böra sträcka
sig längre än till stadgandet av bestämmelser för bättrandet av påvisliga
brister i fråga örn villkoren dels för att vinna och behålla anställning till
sjöss och dels för att därunder förrätta vissa tjänster, vilka krävde särskilda
förutsättningar hos den anställde för behörigt utförande. Samtidigt läge vikt
uppå att tillse, att sådan skeppstjänst, som särskilt ägde betydelse för
fartygs navigering och säkerhet i övrigt, verkligen på ett betryggande sätt
komme till utförande.
Efter att hava berört de nyssnämnda förslagen fortsatte därefter kommittén
:
»Närmare bestämmelser än de sålunda föreslagna rörande fartygs bemanning
och därmed sammanhängande frågor har kommittén icke funnit
vara av förefintligt behov påkallade eller med hänsyn till sjöfartens intressen
lämpliga. Skulle emellertid erfarenheten giva vid handen, att bestämmelser
i den av kommittén föreslagna riktning icke äro tillräckligt betryggande,
torde Kungl. Maj:t med ledning av bestämmelsernas verkan i
tillämpningen under en skärpt kontroll, utan väsentlig rubbning i de allmänna
grunderna, kunna, med större säkerhet än för närvarande kommittén,
i detalj bedöma, vilka ytterligare föreskrifter till äventyrs må vara nödiga
och nyttiga».
Till komplettering av vad som i föreningens ovan åberopade skrivelse
anföres beträffande lagstiftningen å sjöfartens område, må nämnas, att,
sedan skrivelsen avläts, ett flertal viktiga författningar undergått örn fatt alide
revision, varjämte nya tillkommit, vilka förorsakat näringen högst väsentliga
utgifter och därför ställt densamma i ett än sämre konkurrensläge än tidigare.
Bland sådana viktigare sociala författningar märkas:
13
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
sjömanslagen den 11 juni 1922,
förordning angående trälastmärke å maskindrivna fartyg den 2 juni 1922,
kungl, kungörelse den 16 oktober 1925 angående ny spisordning för besättningar
å svenska handelsfartyg,
kungl, förordning den 20 maj 1927 angående fartygs byggnad och utrustning,
Kungl, kommerskollegii kungörelse den 30 juni 1927 med särskilda
byggnads-, material- och utrustningsbestämmelser för fartyg (byggnadsreglementet),
kungl, förordning den 20 maj 1927 angående bostäder å fartyg för ombord
anställda,
kungl, kungörelse angående handläggningen av vissa frågor rörande
arbetarskydd ombord å fartyg den 27 juni 1929.
Särskilt den nya bostadsförordningen, som torde gå längre än lagstiftningen
å området i något annat land, men även byggnadsförordningen och
byggn a dsreglem entet för fartyg hava medfört avsevärda sociala fördelar för
sjöfolket, samtidigt som desamma förorsakat sjöfartsnäringen stora utgifter.
Genom bostadsförordningen har det s. k. hyttsystemet genomförts, vilket
utom stora kostnader medfört, att avsevärt större utrymmen än förut måste
tagas i anspråk för bostäder. Då man måste befara, att en bemanningsskala
flerstädes skulle komma att utöka det nuvarande besättningsantalet, även
örn icke till den grad, som skeppstjänstkommitterade på sin tid föreslagit,
bleve det förenat med ytterligare stora svårigheter om icke rent av omöjligt
att utöka bostäderna, så att de bomme att fylla föreskrifterna i den nya
bostadsförordningen.
I avseende å skeppstjänstkommitterades förslag må framhållas, att detta
tillkom under de onormala förhållanden, som rådde under världskriget. I
åtskilliga fall förde fartygen då en besättning, som var större''än som eljest
varit påkallad. Detta berodde i första hand på den ytterst noggranna utkikstjänst,
även vid dager, som på grund av de osäkra förhållandena till
sjöss nödvändiggjordes. Det kan jämväl förtjäna framhållas, att vid utfärdandet
av en kungl, förordning med föreskrifter angående fartygs bemanning
vid fart i vissa farvatten föreskrevs ett ökat antal man å däck.
Denna förordning trädde i kraft den 5 augusti 1918 och upphörde att gälla
den 1 januari 1921.
Vidkommande den föreliggande motionens innehåll i övrigt får föreningen
till en början framhålla, att intet nytt däri anföres, som kan anses utgöra
motiv för, att bemanningsfrågan nu återupptages. I stort sett innehåller
motionen intet utöver vad som anförts i de motioner, vilka väckts vid 1924,
1926 och 1928 års riksdagar. I verkligheten förhåller det sig också så, att
några nya omständigheter, som kunna utgöra grund för en ändrad uppfattning
i denna fråga icke lära kunna åberopas. Tvärtom torde förhållandena
hava utvecklat sig därhän, att bemanningsföreskrifter för närvarande både
äro mindre av behovet påkallade och mera olämpliga än vad de kunde hava
ansetts vara för ett tiotal år tillbaka.
Motionärerna framhålla, att bemanningen sedan år 1918 undergått försämring,
samt åberopa därvid en av Sjömansunionen år 1922 företagen undersökning,
vilken ansetts giva vid handen, att, under tiden från det
skeppstjänstkommitterade gjort sina undersökningar1 och till oktober 1922
1 Dessa undersökningar voro baserade på bemanningsuppgifter den 31 december 1917,
eller vid den tidpunkt dessförinnan, då respektive fartyg senast gick i fart.
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
på 32 fartyg, som under veckan den 8—14 oktober nämnda år besökte
Göteborgs hamn, en minskning av besättningens antal skett, vilken uppgick
till 32 man eller i genomsnitt en man per fartyg. I anledning
härav vill föreningen erinra örn, att ovannämnda krigstidsförordning angående
skyldighet att föra större besättning i vissa farvatten upphörde att
gälla under den tid ifrågavarande utredning avser, varför av denna anledning
reduceringar av besättningens antal förekommo. I motion nr. 296 i
Andra kammaren vid 1928 års riksdag återfinnes samma argumentering,
som motionärerna nu använda, men visade det sig då, att bemanningen å
vissa av de fartyg, som uppräknats i en i motionen intagen tabell, varur
nämnda uppgift hämtats, icke överensstämde med den dåvarande bemanningen
å desamma.
De motiv, som ur allmän synpunkt åberopas för införandet av en bemanningsskala
för handelsflottan, kunna i huvudsak begränsas till tvenne.
Det första, att en bemanningsskala ur sjöfartssäkerhetssynpunkt skulle vara
nödvändig till skydd för de ombordvarandes liv och egendom, och det
andra, att en sådan skala skulle behövas till förhindrande av överansträngning
av den ombord anställda personalen.
Det har väl knappast påståtts och torde i vart fall icke kunna påvisas,
att någon under de senare årtiondena inträffad sjöolycka haft sin grund i
underbemanning. A sid. 12 i motionen anföres bland annat, att en grundlig
undersökning angående orsakerna till det ständigt stegrade antalet sjöolyckor
skulle också möjligen kunna giva belägg för, att icke allt är bra som det
är. Vidare heter det i motionen, att antalet sjöolyckor stegrats i samma
takt som fartygen erhållit bättre utrustning i tekniskt hänseende. Föreningen
tillåter sig beträffande under tiden 1913—1927 förolyckade svenska fartyg
hänvisa till bifogade tabell A, vars uppgifter grunda sig på den statistik,
som av Kungl. Kommerskollegium föres över den svenska handelsflottans
bestånd samt rörande antalet förolyckade fartyg. Rörande det totala antalet
sjöolyckor under åren 1924—1928 hänvisas jämväl till bifogade tabell B.
Uppgifter för år 1929 hava icke kunnat erhållas. Av dessa tabeller framgår,
att motionärernas påstående därom, att fartygsolyckorna under senare
åren ständigt stegrats, icke är riktigt. Dessutom kan framhållas, att de
statistiska siffrorna för Sverige härvidlag lära, jämförda med andra länders,
ligga under medeltalet, och till och med under Norge, där bemanningsskala
finnes.
Det andra motivet, nämligen överansträngning av den ombord anställda
personalen, torde än mindre kunna åberopas. Gällande sjöarbetstidslag, som
i övrigt tillkommit just för att förebygga dylik överansträngning, innehåller
bestämmelser angående arbetstiden i hamn. Besättningens antal lärer således
icke under sådan tjänstgöring inverka på den enskilde besättningsmannens
arbetsprestation. Samma lag bestämmer för eldaretjansten till sjöss,
»att arbetstiden för eldare å annat än oljeeldat ångfartyg i oceanfart eller
å sådant fartyg i nordsjöfart, vars maskinstyrka uppgår till minst 250 indikerade
hästkrafter, eller å dylikt fartyg, som är statt i inskränktare fart
och vars maskinstyrka uppgår till minst 600 indikerade hästkrafter, icke
må, i fall resan under vanliga förhållanden kräver mera än 24 timmars
oavbruten gång, under två på varandra följande dygn överstiga 16 timmar.»
Arbetet till sjöss på däck består mestadels av vakttjänst, som till sin natur
ingalunda kan anses vara ansträngande.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 15
De oberopade huvudmotiven lära sålunda icke kunna anföras som stöd
för ett statligt ingripande till reglering av bemanningen å svenska fartyg
genom införande av en bemanningsskala. Man nödgas därför draga den
slutsatsen, att motionen tillkommit i syfte att bereda ökade arbetstillfällen
för sjömännen. Dylika önskemål böra väl knappast kunna godkännas såsom
motiv för ett statligt reglerande av frågan.
I anledning av vad som i motionen anföres beträffande förhållandena i
Norge må erinras däröm, att den norska bemanningslagen sedan sin tillkomst
varit utsatt för en omfattande kritik, vilken medfört genomförande
av högst väsentliga lindringar i lagens bestämmelser. Dessutom kan förtjäna
påpekas, att nämnda bemanningslag ingalunda berör alla norska fartyg.
Förutom de många undantagen från och modifikationerna i den norska
författningen med hänsyn till fartygens storlek etc. regleras bemanningen
av maskinbefälet och maskinmanskapet å motorfartyg icke i lagen. Det
har nämligen visat sig omöjligt att i en bemanningsskala fastslå maskinbesättningens
antal i dessa fartyg i första hand med anledning av den snabba,
ständigt pågående utvecklingen å maskinteknikens område.
Om motionärerna åberopa förhållandena i Norge såsom ett stöd för införandet
av bemanningsskala här i landet, kan föreningen å andra sidan
påvisa ett stort antal ledande sjöfartsnationer, vilka icke ansett tillrådligt
att genom lag fastställa sådan skala, såsom England, Tyskland, Frankrike,
Holland, Belgien, Danmark och Finland. Det kan alltså snarare sägas, att
lagstiftningen i Norge å detta område utgör ett undantag från vad som
eljest inom sjöfartsnationerna förekommer, ett förhållande, som synes föreningen
snarare kunna åberopas mot än för införandet av en bemauningsskala.
Sedan motionärerna lämnat en kortfattad redogörelse över frågans historiska
utveckling intill 1924 års riksdag, återgivas de motiv, som nämnda
riksdags första lagutskott åberopat för ett förnyat upptagande därav.
Till bemötande av vad däri anföres beträffande bemanningens inverkan
på sjöfartssäkerheten hänvisas till vad ovan redan omförmälts.
Nämnda lagutskott uttalade bland annat, att det med skäl kan ifrågasättas,
huruvida de bestämmelser, som gällande rätt uppställer i syfte att garantera
en betryggande bemanning såväl kvantitativt som kvalitativt, äro tillfyllest,
och att såsom en allvarlig brist framför allt framstår, att tillfredsställande
garantier saknas för, att fartygen förses med besättningar, som beträffande
utbildning och erfarenhet fylla nödiga kvalifikationer.
Med anledning av detta uttalande torde det vara på sin plats att lämna
en kort resumé över de författningsbestämmelser, som för närvarande reglera
bemanningen å svenska fartyg.
I kungl, förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg 1915 återfinnas
såsom bekant detaljerade föreskrifter angående såväl däcks- som maskinbefälets
kvalifikationer och det antal, som skall finnas å fartyg av olika
storlekar i olika farter, vilka bestämmelser emellertid här kunna lämnas
åsido, då deras effektivitet icke synes hava bestritts.
I § 5 a), andra stycket, av sjölagen, sådan denna paragraf lyder jämlikt
lag den 16 oktober 1914, återfinnes följande stadgande beträffande bemanningen:
-
16 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
»Fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt; och må i intet fall
för resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten
gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas på skift,
fartyget hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är i vardera av
två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan fartyget är i gång,
ej heller, örn det är ångfartyg, mindre maskinbesättning än som jämte maskinbefälet
är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen
under fartygets gång.»
Denna bestämmelse kompletteras av stadgandet i § 26 samma lag, vari
föreskrives, att befälhavaren åligger att tillse, att fartyget är i samtliga de
avseenden, som i § 5 a) omförmälas, i behörigt skick. Därjämte återfinnes
i § 292 straffbestämmelse för befälhavare, som överträder nu ifrågavarande
stadgande. Straffet kan uppgå till fängelse i högst 2 år eller böter från
och med 100 till och med 5,000 kronor. Till enahanda straff dömes
»redare eller annan, där han uppsåtligen förlett befälhavare till sådan
förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat, så ock redare eller
annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, där han med vetskap
örn sådana brister eller fel, som ovan omförmälas, underlåtit att, såvitt
det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss.»
Därjämte kan befälhavare, då synnerligen försvårande omständigheter
föreligga, för viss tid eller för alltid dömas förlustig rätten att föra fartygfå
296 sjölagen).
Vidare stadgas i kungl, kungörelsen den 23 december 1915 angående
vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg, under § 3, att maskindrivet
fartyg icke må på långresa å utomeuropeiska farvatten, Medelhavet och
Svarta havet häri ej inbegripna, hava mindre maskinbesättning, än som
jämte maskinbefälet är i envar av tre vakter tillräcklig för skeppstjänst i
maskinen under fartygets gång. I fortsättningen heter det:
»Den del av maskinbesättningen, som ständigt erfordras för fartygets
framdrivande å sagda farvatten, lämpare och smörjare således undantagna,
må icke utan tvingande skäl fördelas på mindre än tre vakter.»
Straff för förseelse mot sistnämnda bestämmelse återfinnes i § 57 av
samma förordning. Straffet utmätes enligt bestämmelserna i §§ 292 och
296 sjölagen (se ovan).
Angående förbud mot minderårigas användande till sjötjänst föreskrives
i sjömanslagen § 10:
»Minderårig under fjorton år må ej användas i skeppstjänst.
I eldaretjänst må ej användas den, som icke uppnått sexton års ålder.
Å fartyg, som huvudsakligen framdrives medelst ånga, må, då fartyget
nyttjas i annan fart utanför svenskt farvatten än i Öresund eller å Öslofjorden
intill Laurvig, i eldartjänst eller i tjänst såsom kollämpare ej användas
den, som icke uppnått aderton års ålder.»
I § 4 i sjöarbetstidslagen den 13 juli 1926 återfinnes, såsom ovan redan
nämnts, bestämmelser angående arbetstid för eldare å annat än oljeeldat
ångfartyg, vilka å dylikt fartyg i viss fart och med viss maskinstyrka reglera
eldarnes antal.
I avseende å de föreskrifter, som reglera kontrollen av ovannämnda bestämmelsers
efterlevnad, må framhållas följande:
I § 24 i lagen örn tillsyn å fartyg den 16 oktober 1924 föreskrives bland
annat:
17
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
»Finnes fartyg----vara så illa bemannat — —--, att resa
därmed skäligen kan antagas föranleda livsfara för dem, som äro ombord,
äger vederbörande tillsynsmyndighet i erforderlig utsträckning förbjuda fartygets
nyttjande, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.»
Paragraferna 1 och 2 i nämnda lag innehålla vidare föreskrifter angående
utövandet av tillsyn å fartyg i avseende å bemanningen. Denna tillsyn utövas
av Fartygsinspektionens chefsmyndighet, i vissa fall under medverkan
av yrkesinspektionens chefsmyndighet, samt under förstnämnda myndighets
överinseende och ledning av fartygsinspektörer eller av andra, som av Fartygsinspektionens
chefsmyndighet förordnas. 1 utlandet förrättas tillsynen
av konsulerna, i den utsträckning som särskilt stadgas. Vederbörande tillsynsmyndighet
må uppdraga åt sakkunniga att biträda vid och utom riket
jämväl verkställa de förrättningar, som föreskrivas i lagen.
I kungl, förordning med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg
den 31 december 1914 stadgas under § 2 a, att Socialstyrelsen vid fullgörande
av densamma i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet åliggande
medverkan vid tillsynen å fartyg har
»att med noggrannhet uppmärksamma de förhållanden, som äro av betydelse
för att bereda ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall eller
ohälsa, varunder i denna förordning inbegripas jämväl frågor rörande bostäder
och bemanning.»
Dessutom åligger Socialstyrelsen
»att från vederbörande tillsynsorgan eller genom för ändamålet utsedd
person införskaffa de ytterligare upplysningar rörande under a) nämnda förhållanden,
som styrelsen finner erforderliga.»
I § 59 av sistnämnda förordning föreskrives vidare i fråga om inspektion
av fartyg, att vid dylik inspektion undersökning särskilt må äga rum,
»huru sig förhåller med bemanning, arbetsförhållanden samt besättningens
bostäder och kosthåll ombord.»
Tillsynen över bemanningen skall jämväl ske av sjömanshusombudsmän
och konsuler jämlikt särskilda föreskrifter i tillsynslagens § 2, tillsynsförordningens
§§18 och 19 samt kungl, förordningen angående sjömanshusen
i riket m. m., § 35. I § 18 av tillsynsförordningen ålägges bland annat ombudsmannen
vid sjömanshus,
»att vid utfärdande av sjömansrulla.för svenskt fartyg samt eljest skyndsamt
med ledning av de mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning,
som enligt gällande författning örn sjöfolks påmönstring må hava
rörande svenskt fartyg inkommit till sjömanshuset, söka utröna, huruvida
fartyget är behörigen bemannat ävensom att, därest missförhållande härutinnan
anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröjligen underrätta förste
fartygsinspektören inom fartygsinspektionsdistriktet.»
Enligt § 19 har konsul
»att, då särskild anledning därtill förekommer, och isynnerhet då klagomål
anföras beträffande bemanning, fartygs för arbetes utförande avsedda
inrättningar eller redskap eller ock bostäder och kosthåll ombord för fartygets
personal, verkställa inspektion av fartyget.»
Konsul har att till Kommerskollegium ofördröjligen ingiva rapport över
dylik verkställd inspektion och skall, därest vid påmönstring av sjöfolk
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 9 käft. (Nr 9). 2
18
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
missförhållande i fråga om fartygs bemanning anses föreligga, därom ofördröjligen
underrätta Kommerskollegium.
Det åligger sjömanshusombudsmännen att i sjömansrullan göra anteckning
angående besättningens antal. Att detta antal skall upprätthållas under
resan stadgas i § 41 av kungl, förordningen angående sjömanshusen i riket
m. m. den 13 juli 1911. Överträdelse härutinnan från befälhavarens sida
medför straff för honom jämlikt § 56 i samma förordning.
Samtliga föreskrifter visa, att vår lagstiftning härutinnan är mycket omfattande
och att kontrollen över fartygens bemanning utövas icke allenast
från ett utan från flera håll.
Lagutskottet framhöll vidare, att såsom en allvarlig brist framförallt framstår,
att tillfredsställande garantier saknas för, att fartyg förses med besättningar,
som beträffande utbildning och erfarenhet fylla nödiga kvalifikationer,
samt att det torde vara obestridligt, att de faktiska bemanningsförhållandena
i detta avseende giva rum för anmärkning.
Beträffande vad som framhålles rörande avsaknadeu av garantier för en
tillfredsställande kontroll av bemanningens kvalifikationer tillåter sig föreningen
hänvisa till ovan åberopade författningsföreskrifter i ämnet.
Rörande därefter påståendet örn en för närvarande förefintlig kvalitativ
underbemanning å svenska fartyg, vill föreningen framhålla, att vid en
undersökning rörande bemanningen å till föreningen år 1929 anslutna 493
fartyg funnits anställda
a) å däck
245 timmermän...................1
200 båtsmän.....................| 1,325 40.1 %
880 matroser.....................J
1,010 lättmatroser med lång praktik.....\ , 17r- « .
167 lättmatroser med kort praktik.....| ’ ''h "
577 jungman med lång praktik och \ „„„ „.
226 jungman med kort praktik.......j_° **
3,305 ■ 3,305 100 %
Härav framgår, att genomsnittligt dels fartygens bemanning med hänsyn
till däckspersonalens kvalifikationer är fullt tillfredsställande, och dels de tre
första kategorierna, som under alla förhållanden måste betraktas såsom fullt
befaret sjöfolk, utgör mera än en tredjedel av däcksmanskapet.
Härutöver bör erinras, att den i svenska handelsflottan förekommande
kategorien »lättmatros med lång praktik» skall hava mera än 24 månaders
tjänst till sjöss.
b) i maskin
203 donkeyman.................................. • • 6.9 %
1,301 eldare med minst 12 månaders praktik till sjöss, därav minst
6 såsom eldare................................ 43.8 %
146 eldare med kortare praktik........................ 4.9 %
202 Bste motormän................................. 6.8 %
281 övriga motormän................................ 9.5 %
359 smörjare...................................... 12.1 %
386 lämpare...................................... 13 %
89 övrig personal (med undantag av befäl)............. ''i %
2^967'' 100 %
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 19
Kvalifikationerna även för eldrumspersonalen äro sålunda fullt tillfredsställande.
Aven om i några enstaka fall bemanningen skulle kunna anses behöva
undergå förändring i kvalitativt avseende, lärer ändring kunna vinnas utan
den stora apparat, som en bemanningslag ovedersägligen innebär, genom
ingripande från de myndigheter, som redan nu hava att häröver utöva
kontroll.
I det uti motionen citerade utskottsutlåtandet anföres vidare
»att en bemanningsskala vore ägnad att försvåra nödigt hänsynstagande
till teknikens utveckling och införandet av sådana förbättrade arbetsanordningar,
som skulle göra en reduktion av den i bemanningsskalan föreskrivna
besättningsstyrkan motiverad och lämplig.»
Denna synpunkt anser utskottet utan tvivel kräva allvarligt beaktande,
och häri kan Redareföreningen för sin del helt instämma.
Aven örn man vid en bemanningsskalas utformande framgår med största
varsamhet, lära dessa svårigheter icke kunna övervinnas, särskilt om därtill
beaktas de växlande förhållanden, som för sjöfarten äro säregna, och till
vilka hänsyn givetvis måste tagas. Erfarenheten har också tydligt visat de
svårigheter, som uppstå av de olika personliga uppfattningar, som göra sig
gällande vid bedömandet av dispensfrågor, varigenom en bemanningsskala
måste befaras komma att skapa ett osäkerhetstillstånd till allvarlig skada
icke blott för näringens utövare utan även för de ombord anställda. Man
bör icke underlåta att taga även denna synpunkt i betraktande, innan man
genomdriver beslut örn en bemanningsskala.
Motionärerna anföra, att fartygsbefälsorganisationerna på detta område
ställt sig fullt solidariska med manskapet i kravet på införandet av en bemanningsskala
och att detta icke kan bero på någon annan orsak än den,
»att de känna sig oförmögna att hålla stånd mot rederiernas press i syfte
att hålla så liten besättning som möjligt, då de önska att fylla lagens krav
på att fartyg skall vara behörigen bemannat»..
Föreningen håller icke för troligt, att motionärerna kunna påvisa något
fall, då redaren utövat sådan press på befälhavaren, att denne varit nödsakad
underbemanna sitt fartyg. Det måste således föreligga andra anledningar
än de av motionärerna antydda för befälsorganisationernas ställning
i frågan.
Vad vidare i motionen åberopas angående den kategori sjöfolk, som i
utländska hamnar under längre eller kortare tid går sysslolös, de s. k.
»bommarne», kan föreningen icke finna, att detta på något sätt kan åberopas
såsom stöd för införandet av en bemanningsskala. I själva verket
hava dessa förhållanden helt andra grunder, än vad motionärerna velat
göra gällande.
En orsak härtill är att söka i bestämmelsen i § 15, sjömanslagen därom,
att sjöman äger avmönstra i utlandet, örn han efter sista påmönstringen
varit i tjänst på fartyget ett år eller ifråga örn segelfartyg ett och ett halvt
år. Detta stadgande gäller, oavsett vad som i tjänsteavtalet överenskommits.
Då såsom regel sjöman, vilken anställes här i landet, påmönstrar
för avmönstring endast i svensk hamn, skulle, därest ovan anförda stadgande
upphävdes, de sysslolösa svenska sjömännens antal i utländska hamnar
sannolikt minskas.
I detta sammanhang må jämväl erinras örn rymningsfrekvensen å sven
-
20 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
ska fartyg. Rymningar äro tämligen vanliga företeelser, ehuru det må erkännas,
att förhållandena härutinnan under senare år i viss mån förbättrats.
Av de uppgifter, som föreningen har beträffande besättningsmän, vilka i
utländska hamnar rymt från till föreningen anslutna fartyg, framgår, att
under exempelvis år 1923 rymt icke mindre än 722 personer. Denna siffra
måste emellertid anses vara för låg, enär icke alla anslutna rederier avgivit
rapporter härom.
Föreningen har tyvärr icke kunnat följa den tankegång, som återgives å
sid. 12, 2:dra st., sista punkten i motionen, och kan därför icke uttala sig
örn dess sammanhang med en bemanningsskala.
Bland övriga olägenheter av en bemanningsskala tillåter sig föreningen
här särskilt framhålla:
att bostadsförordningen i de flesta fall lägger hinder i vägen för ökad
bemanning;
att ökad bemanning måste medföra individuellt minskade löner samt
att då alla sjöfartsnationer sträva efter att nedbringa sina omkostnader,
det land, som framtvingar ökning av dessa kostnader, också måste vara
berett att se sin sjöfartsnäring eftersatt.
Under åberopande av vad sålunda anförts får Sveriges Redareförening
anhålla, att utskottet ville hos Riksdagen hemställa, att ifrågavarande motion
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Göteborg den 8 mars 1930.
SVERIGES REDAREFÖRENING.
HANS ERICSON.
H. F. Reuterskiöld.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
21
Bilaga A.
Tabell utvisande antalet fartyg inom svenska handelsflottan 1913—1927
samt under sagda år förolyckade fartyg.
Å r
Äng- och motorfartyg
Segelfartyg
Antal
Antal
förolyckade
fartyg
%
Antal
Antal
förolyckade
fartyg
%
1913...........
1,314
13
1.0
1,512
42
2.8
1914...........
1,336
25
1.9
1,509
17
l.l
1915...........
1,278
40
3.1
1,422
37
2.6
1916...........
1,267
40
3.2
1,378
50
3.6
1917...........
1,240
51
4.1
1,304
59
4.5
1918...........
1,238
49
4.0
1,295
24
1.9
1919...........
1,260
25
2.0
1,279
33
2.6
1920...........
1,260
12
1.0
1,330
22
1.7
1921...........
1,250
8
0.6
1,323
22
1.7
1922...........
1,292
5
0.4
1,341
25
1.9
1923...........
1,343
9
0.7
1,309
21
1.6
1924...........
1,363
10
0.7
1,267
7
0.6
1925...........
1,367
8
0.6
1,200
22
1.8
1926...........
1,382
6
0.4
1,152
18
1.6
1927...........
1,444
9
0.6
1,078
16
1.5
22 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Bilaga B.
Utdrag ur sjöolycksberättelser avgivna av kungl, kommerskollegii
sjötekniska biträde.
Sjöolyckorna hava varit av följande slag:
1924.
Strandningar........................................... 186
Kollisioner.................. 162
Sprungit läck eller skadats under resa........................ 109
Borta med man och allt.................................. 4
Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 63
Förlust av däckslast..................................... 84
Övriga olyckor......................................... 06
651
1925.
Strandningar........................................... 148
Kollisioner............................................ 134
Sprungit läck eller skadats under resa....................... 91
Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 53
Förlust av däckslast..................................... 21
Övriga olyckor......................................... 93
540
1926.
Försvunna med man och allt............................. 2
Strandningar............ 180
Kollisioner............................................ 170
Sprungit läck eller skadats under resa........................ 113
Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 51
Förlust av däckslast..................................... 22
Övriga olyckor......................................... 96
634
1927.
Försvunna med man och allt.............................. 4
Strandningar........................................... 141
Kollisioner............................................ 179
Sprungit läck eller skadats under resa........................ 88
Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 53
Förlust av däckslast..................................... 19
Övriga olyckor......................................... 77
561
1928.
Strandningar..................... 148
Kollisioner............................................ 146
Sprungit läck eller skadats under resa....................... 100
Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 58
Förlust av däckslast.................................... 30
Övriga olyckor......................................... 76
558
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
23
Bilaga 3.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Genom skrivelse av den 10 febr. har utskottet lämnat Sveriges Fartygsbefälsförening
tillfälle att yttra sig över i kammaren väckt motion rörande
bemanningsskala för svenska frtyg. Med anledning härav får föreningen
anföra följande:
Att ett fartyg är behörigen bemannat torde utan motsägelse kunna
sägas utgöra en av de största faktorerna när det gäller att bedöma detsammas
sjösäkerhet. Man har ju också givit uttryck därför i sjölagen
genom bestämmelsen att fartyg skall vara behörigen bemannat samt hållit
befälhavaren ansvarig därför. Härom torde således ej mera än en
mening vara rådande. »Behörigen bemannat» lämnar emellertid, vi vågar
säga, ingen som helst garanti för att fartyget verkligen är bemannat på
ett tillfredsställande sätt. Föreningen har allt för stor erfarenhet örn motsatsen.
Underbemannade fartyg ha i allt för stor utsträckning funnits och
finnas enligt vår mening i stor utsträckning. Någon ändring häri torde
ej heller vara att vänta förrän en effektiv bemanningsskala införes.
Att fartygen äro behörigen bemannade torde obestridligen vara av
större betydelse för befälhavaren än någon annan ombord. Ansvaret drabbar
honom framför någon annan. Att han är medveten därom är också
tydligt, men omständigheter varöver han ej råder, tvinga ofta en befälhavare
att gå till sjöss med ett underbemannat fartyg. Han kan naturligtvis
vägra, men därmed torde följa ett omedelbart avsked.
Genom en underbemanning bliver även det övriga befälets arbete för
ansträngande och det tvingas utföra arbeten, som i annat fall ej skulle
ifrågakomma. Man får nämligen ej glömma att på ett fartyg finnes
arbeten, som ovillkorligen måste utföras, utan hänsyn till bemanningens
storlek eller kvalité.
Inför sådana förhållanden har befälsföreningen också allt sedan 1908
arbetat för införande av en bemanningsskala. Man kan därför knappast
instämma med motionärerna när dessa säga tt befälsorganisationerna
ställt sig solidariska med manskapet, enär det i verkligheten förhåller sig
tvärtom.
För att i någon mån framhålla det arbete föreningen utfört för en lycklig
lösning av denna fråga, vilja vi åberopa vissa uttalanden som under
tiderna gjorts och resolutioner som fattats.
På Sveriges Allmänna Sjöfartsförenings extra sammanträde den 6 okt.
Bill för behandling av sjösäkerhetskommitténs förslag anförde Kapten
O. A. Nordborg följande:
»Jag gjorde ett feltag nyss. Jag trodde, att det var med anledning av
herr Rinmans yttrande, som herr ordföranden frågade örn någon hade
något vidare att tillägga. Jag skulle nämligen vilja säga några ord i bemanningsfrågan
med anledning av delegerades yttrande, att uttrycket
''behörigen bemannat’ är så väl träffat, att det icke kan lämna rum för
24 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
något missbruk, och inga andra bestämmelser därför skulle vara behövliga.
Örn man nu tänker på uttrycket ''behörigen bemannat’, så är det naturligtvis
i och för sig mycket bra, ty onekligen menas därmed, att sedan
vaktindelningen är satt, skall det finnas nog med folk för vakttjänstgöringen.
Är det icke så, är fartyget icke behörigen bemannat.
Men nu ha kommitterade föreslagit mycket omfattande bestämmelser i
fråga örn den behöriga utrustningen av fartyget. Då förstår jag icke, varför
särskilda bestämmelser angående bemanning av fartyg skola saknas.
Jag anser det vara mycket viktigt, att sådana komma in. Så länge vi
icke ha föreskrifter därvidlag, kan bemanningen bli både si och så.
Åberopandet på att andra länder icke lia någon bemanningsskala, kan
icke heller vara något skäl för, att vi icke skola ha någon sådan. När
nu Sverige skall skaffa sig förbättrade lagbestämmelser i sjöfartssäkerheten
bör det vara nummer ett på området. I andra länder har denna
siik varit mycket på tal, och troligen kommer mångenstädes i utlandet
vid blivande sjölagsändringar en skala att bli bestämd.
Med nutidens konkurrens inom sjöfartsområdet ligger det naturligtvis
mycket nära till hands, att rederierna söka knappa in på besättningen.
Aktieägarna knorra över att de icke få någon utdelning, och man tänker:
Vi kunna taga billigare folk och mindre folk. Också finnes det i många
fall fartyg, som ej äro försedda med tillräckligt antal riktiga sjömän,
utan deras besättningar utgöras till största delen av lättmatroser och
jungman.
Ett annat missbruk, som är en följd av underbemanningen, är förknippat
med styrmännens tjänstgöring. De användas i stor utsträckning till
grövre göromål på en hel del fartyg, och skulle det bliva bestämmelser
örn att det alltid måste vara en styrman på bryggan till sjöss på våra
svenska ångare, skulle många av fartygen icke se så väl underhållna ut,
som de nu göra.
Det är styrmännen, som få uträtta arbetet. I hamn är det likadant.
Där få de t. o. m. stå vid vinscharna.
Örn man studerar bil. 5—8 i Sjöfartssäkerhetskommitténs betänkande,
så framgår därav tydligt, till vilken stor grad jungmän och lättmatroser
begagnas på svenska fartyg. Vem får bära bördan? Det blir styrmännen.
Beträffande kontrollen å besättningens storlek och kompetens anser jag
denna böra ligga hos sjömanshusen. Det blir billigast. Sjömanshusen lia
lättast att utöva kontrollen: örn de finge instruktioner och bestämmelser
att följa, behövde det icke bli så olika åsikter, som gjorde sig gällande,
örn det skall vara så och så många man, och av den eller den kategorien
ombord.
Örn nu någon vill göra gällande, att en bemanningslag icke är nödvändig
för Sverige, utan att våra fartyg i de flesta fall äro väl bemannade,
så anser'' jag dock icke detta utgöra något skäl för, att vi icke skulle
lia någon bemanningslag. Förordningen kunde ju då ej heller skada
någon. Men det finns rederier, som försöka rikta sig på indragningar i
besättningsstyrkan, och genom en bemanningslag, vore det tillfälle att
klämma efter dem och förhindra missbruken.»
Den tredje Nordiska Fartygsbefälskongressens (en sammanslutning av
alla de nordiska ländernas fartygsbefäl) möte i Köpenhamn 1912 fattade
följande resolution: »Under hänvisning till tidigare uttalanden ifråga örn
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 25
fartygs bemanning vill Kongressen ännu en gång fästa vidkommandes
uppmärksamhet på nödvändigheten av en av myndigheterna utförd effektiv
kontroll med bemanningen».
Den femte kongressen fattade följande resolution i Göteborg 1917: »Kongressen
uttalar att det är ett livsvillkor för fartygsbefälet att få deltaga
i arbetet på sjölagstiftningens modernisering ifråga örn bemanning, arbetstid
m. m. Kongressen anser vidare en bemanningsskala för manskapet
vara av behovet påkallad och uppmanar de till Kongressen anslutna
föreningarna att arbeta på att få en dylik införd i samband med de pågående
sjölagsändringarna. Jämväl bör i detta samband antalet styrmän
i lag bestämmas med hänsyn till fartygens storlek och olika trader.
Vidare har föreningen utarbetat ett fullständigt förslag till bemanning
å däck, vilket överlämnades till Riksdagens Justitieombudsman den 27
dec. 1916 tillika med en skrivelse i saken.
Med det anförda torde det även för den i frågan ej initierade framgå,
att införandet av en bemanningsskala har större betydelse för befälet
än för någon annan ombord.
Beträffande de förslag till sådan, som framkommit, befälsföreningens
och skeppstjänstkommitterades, är det möjligt att ingendera fyller måttet.
Emot en överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag ha vi följaktligen
ej något att invända, under förutsättning likväl att arbetet
igångsättes med det snaraste samt att föreningen genom en representant
lämnas tillfälle att deltaga i arbetet.
För att bemöta de invändningar, som säkerligen komma att från redarehåll
anföras, att fartygen moderniserats i så avsevärd grad att den utarbetade
skalan ej passar, vilja vi framhålla, att den modernisering, som
utförts sedan skalan upprättades, icke är av den betydenhet att den kan
inverka på bemanningen.
Stockholm den 8 mars 1930.
SVERIGES FARTYGSBEFÄLSFÖRENING.
N. Larsson.
26
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Bilaga 4.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
I motion nr 179 i riksdagens första kammare av herr Gustav Möller
m. fl. har hemställts om en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn
fastställande av en bemanningsskala för fartyg. Då denna fråga är av
största betydelse för allt sjöfolk, får Svenska Maskinbefälsförbundet — som
omfattar praktiskt taget allt maskinbefäl i utomskärsfart och passagerarefartyg,
med undantag av ångslupar — vördsamt anföra följande.
Att en betryggande bemanning är en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande
sjösäkerhet är allmänt erkänt och har även fått uttryck i gällande
lagstiftning. Men då det gällt att i praktiken tillämpa denna grundsats
har det visat sig, att lagstiftningen på detta område blivit så gott som
utan verkan, på grund av att det, med undantag för bestämmelser om vissa
kvalifikationer för befälet samt att befäl och besättning i vissa fall skall
vara tillräcklig i två vakter, ej funnits några bestämmelser örn besättningens
antal. I vissa fall medför sjöarbetstidslagen och nyttjandeförordningen
dessutom indirekt ett minimiantal eldare, men i övrigt överlämnas det åt
befälhavaren och mönstringsförrättares subjektiva omdöme att i varje särskilt
fall avgöra bemanningens storlek och kvalifikationer. Befälhavarna
ha i detta fall i praktiken endast formell befogenhet, enär de säkerligen
förlora sina befattningar, därest de icke anordna fartygens bemanning enligt
redarnas order. Då en del redare önska minsta möjliga bemanning, så blir
det mönstringsförrättarna som få avgöra vad som anses uppfylla lagens
bestämmelser angående betryggande bemanning. Då uppfattningen därom
varierar högst betydligt, så blir bemanningen beroende av det sjömanshus,
där sjömansrullan utfärdats. Då samma fartyg senare verkställer mönstring
vid annat sjömanshus kan det ej komma ifråga att framställa fordran på
ökad bemanning, ty det som godkänts vid det ena sjömanshuset måste även
kunna godtagas av det andra. Sedan en viss bemanning på detta sätt blivit
godtagen för ett visst fartyg, så kail man ej gärna fordra strängare bestämmelser
för ett annat liknande fartyg, varför fordringarna på bemanningen
i sin helhet bestämmes av det sjömanshus som har de lägsta fordringarna.
Det är uppenbart att ett sådant system ej kan vara tillfredsställande för
sjösäkerheten, men lyckligtvis äro många redare så vidsynta, att de icke
underbemanna sina fartyg, även örn myndigheterna tillåta det. De redare,
som äro verkliga fackmän och inrätta sig på lång sikt, veta alltför väl att
det i längden ej medför någon vinst att ha allt för liten bemanning. Däremot
finns det en del redare, som på grund av okunnighet eller för att
vinna en tillfällig besparing underbemanna fartygen, varför det av denna
anledning är nödvändigt att införa en bemanningsskala.
Det har gjorts gällande att tillkomsten av sjöarbetstidslagen skulle ha
medverkat till ökning av fartygens bemanning, så att ytterligare lagstiftning
skulle vara överflödig. Lagen har dock ej haft någon större inverkan på
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 27
arbetstiden till sjöss för maskinpersonalen, enär det endast är eldare å de
flesta fartyg och maskinister å fartyg i oceanfart, sorn komma i åtnjutande
av trevaktsystem. Då denna ordning i stor utsträckning, på grund av det
ansträngande arbetet, var införd före lagens tillkomst har ingen större ändring
skett. Det fanns visserligen mindre fartyg, där det var fyra eldare
som hade tvåvaktsystem och omväxlande tjänstgjorde såsom eldare och
smörjare, vilka efter sjöarbetstidslagens tillkomst fått tre eldare, fördelade
på tre vakter. Detta har dock i de flesta fall icke medfört någon ökning
av besättningen, enär andre maskinisten fått övertaga smörjarens arbete.
Det är ju möjligt att det i något fall blev en ökning av maskinpersonalen
omedelbart efter sjöarbetstidslagens tillkomst, men denna ökning blev i
regel icke långvaring, ty depressionen inom sjöfarten ett par år efter krigets
slut medförde minskning av besättningen, så att den i många fall nu är
mindre än före sjöarbetstidslagens tillkomst. Yi veta ej huruvida någon
undersökning gjorts för .att få detta förhållande konstaterat, men vi grunda
vårt omdöme på den omständigheten, att vi känna till många fall där
maskinbesättningen minskats, men däremot intet fall där ökning förekommit.
Det är uppenbart att sjöarbetstidslagen ej kan ha bidragit till ökad
sjösäkerhet, då den förkortning av arbetstiden, som i vissa fall ägt ram, ej
kompenserats med motsvarande ökning av besättningen, utan det har tvärtom
blivit en försämring på grund av att den på en gång vakthavande personalen
minskats.
Då bemanningsfrågan tidigare varit under diskussion har maskinbemanningens
betydelse från sjösäkerhetssynpunkt för litet beaktats. Man har
mest framhållit betydelsen av att kunna minska eldarnas ansträngande arbete,
vilket är fullt berättigat, då det knappast i vår tid finns någon motsvarighet
till detta hårda arbete. Men man får därför icke förbise sjösäkerhetssynpunkterna,
ty stoppandet av ett fartygs maskineri kan under ogynnsamma
förhållanden medföra fartygets undergång. Det talas mycket örn
faran av att bemanna lokomotiv med endast en man, ehuru en stoppning
av dess maskineri knappast kan innebära någon fara. Under dessa förhållanden
är det egendomligt att man låter fartyg gå med endast en man,
vakthavande maskinisten, i maskinrummet. Det är utan tvivel riskabelt att
låta en man vara ensam i maskinrummet och det är säkerligen mera tur
än skicklighet att icke större olyckor inträffat. Den ensamma maskinisten
kan för övrigt ej alltid uppehålla sig i närheten av maskinmanöverplatsen,
då han måste ombesörja tillsyn och smörjning av maskinen. Ja, han måste
stundom avlägsna sig utom hörhåll för maskintelegrafen, då han verkställer
smörjning i tunneln eller instruerar mindre vana eldare i arbetet.
För att få en tillfredsställande sjösäkerhet är det nödvändigt att det å alla
fartyg med skilda maskin- och eldrum finnes minst två man på vakt i maskinrummet.
Faran av att det endast finnes en man i maskinrummet ökas
givetvis med maskineriets storlek, enär svårigheten att ensam sköta ett stort
maskineri är större än för ett litet och dessutom växa olyckornas omfång
med maskineriets storlek. Då det för små fartyg kan bliva allt för betungande
att ha två man i maskinrummet, så kan det möjligen medgivas undantag
för fartyg under en viss maskinstyrka, fastän sjösäkerheten åsidosattes.
Detta skulle i så fall vara en nödfallsåtgärd, som skulle tillgripas,
för att det kan vara omöjligt att ha tillräcklig besättning å dessa fartyg,
men detta utgör intet skäl för att ej anställa tillräcklig besättning, där det
låter sig göra.
28 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.
De ekonomiska konsekvenserna av en bemanningsskala ha i hög grad
överdrivits, då man betraktat utgifterna för en smörjare som utgifter för
rederiet utan motsvarande inkomst. Detta är emellertid ett misstag, ty
smörjarens arbetskraft utnyttjas givetvis helt i hamn och till sjöss får man
allt efter omständigheterna utföra arbeten i maskinrummet, där han då
finnes till hands för att | vid behov bistå maskinisten. Genom att ha tillräcklig
besättning kan fartyget bättre underhållas, varigenom redaren inbesparar
utgifter för reparation och den tid som fartyget måste ligga för
reparation. De verkligt framsynta redarna inse också den ekonomiska fördelen
av tillräcklig besättning och hålla i regel större besättning än det
minimum, som fordras av sjömanshusen. Däremot finns det även redare,
som endast förstå den tillfälliga fördel som ernås genom indragning av besättning
och ej taga någon hänsyn till varken sjösäkerhet eller framtida
reparationskostnader. Det är för de sistnämndas skull, som en bemanningsskala
är nödvändig.
Vi få därför tillstyrka den föreliggande motionen.
Stockholm den 11 mars 1930.
SVENSKA MASKINBEFÄLS-FÖRBUNDET.
Simon Åström.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
29
Bilaga 5.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Genom skrivelse den 10 dennes hava vi beretts tillfälle att avgiva yttrande
över motionen i Första kammaren nr 179 angående fastställandet av
en bemanningsskala för svenska fartyg och få med anledning därav vördsamt
anföra följande.
Enligt vår mening tala ett flertal skäl för att en bemanningsskala införes
å den svenska handelsflottan. Till de av motionärerna och skeppstjänstkommitterade
anförda skälen komma ytterligare andra.
Vår dagliga erfarenhet giver vid handen, att, särskilt beträffande de mindre
och medelstora fartygen, en sedan länge fortgående reducering av däcksbemanningens
såväl kvantitet som kvalitet ägt rum. Detta bestyrkes också
i någon mån av de stickprovsundersökningar vi vid ett par tillfällen företagit.
Förutom den i motionen omnämnda undersökningen företogo vi en
dylik år 1924, vars resultat här bilägges. De i undersökningen ingående
fartygen hava utvalts endast med hänsyn till att de existerade såväl vid
undersökningstillfället som under åren 1913—1914. Uppgifterna örn deras
bemanning äro på vår begäran lämnade av sjömanshusen i Stockholm, Göteborg
och Hälsingborg.
Det må synas motiverat, att reducera bemanningen då maskintekniska
förbättringar under de senaste 20—25 åren alltmera tagits i anspråk och,
ytligt sett, underlättat arbetet. Denna uppfattning är emellertid i vad det
angår däcksbemanningen å de svenska handelsfartygen väsentligen felaktig.
Bortser man från framdrivningsmaskineriet och förbättrade instrument och
anordningar för själva navigeringen så skall man finna, att den tekniska
moderniseringen icke är så synnerligen stor. Och i den mån maskintekniska
förbättringar införts syfta de heller icke till att göra arbetet lättare för
besättningen, utan till att minska den tid, under vilken fartygen måste ligga
i hamn för lastning och lossning. Sjöfolket har således icke dragit någon
fördel av moderniseringen utan tvärt om. Ty arbetet har icke blivit lättare.
Jäktet, brådskan har endast ökats och är lika intensiv natt som dag, närapå
oberoende av väderleksförhållandena. Skeppsarbetet kräver därför av den
enskilde större fysiska kraftprestationer nu än tidigare.
Det är också felaktigt att tro, att sjöarbetstidslagen skulle så begränsa
arbetstiden, att därigenom skulle på indirekt väg framtvingas någon undre
gräns för bemanningens kvantitet och kvalitet. Beträffande arbetstiden till
sjöss stadgar sjöarbetstidslagen icke någon förändring från vad som tidigare
varit allmänt brukligt för däcksmanskapet nämligen i medeltal tolv timmars
arbetstid per dygn. Endast i hamn, där fartygets egen ordinarie bemanning
är av mindre betydelse, stadgar lagen — dock med en mängd
undantag — maximum åtta timmars ordinarie arbetstid per dag. Vid fartygs
ankomst till och avgång från hamn har sjöarbetstidslagen medfört en
ökning i stället för en minskning av arbetstiden. Tjugufyra timmars ordinarie
arbetstid under två på varandra följande dygn å fartyg i nordsjö- oell
30 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
vidsträcktare fart samt tolv timmar under ett dygn å fartyg i östersjöfart
(härtill kommer möjligheten till sex timmars övertid under två sammanhängande
dygn), vilket sjöarbetstidslagen tillåter, utnyttjades före lagens tillkomst
endast undantagsvis. På grund av den ökade takten med avseende
på fartygens resor samt minskad bemanning, torde det numera höra till
undantagen, att denna högsta tillåtna arbetstid icke utnyttjas.
Den onormalt stora procenten av minderåriga, som ingår i handelsflottans
bemanning förtjänar också uppmärksamhet ur flera synpunkter. Att denna
procent är oroväckande stor framgår bland annat av den på sin tid av socialstyrelsen
verkställda undersökningen rörande sjömansyrket i Sverige. Av
16,758 sjömän, som lämnat uppgifter till undersökningen, voro vid undersökningstillfället
icke mindre än 3,496 i åldern 10—19 år, varav 77 upp till
och 3,419 över 14 år. De som vid undersökningen lämnade uppgift om sin
ålder vid första anställningen till sjöss voro till antalet 15,667. Av dessa
hade 11,567 börjat yrket före fyllda 19 år, varav 10,947 under åldern 15—
19 år och 1,620 under åldern 10—14 år. Uppgifterna avser förhållandena år
1911 och det finns all anledning att utgå ifrån, att antalet minderåriga är
både absolut och procentuellt större nu än då.
Vid en jämförelse med bestämmelserna uti §§ 8—17 Arbetareskyddslagen,
kommer man ovillkorligen till att undra över, varför det med sådana bestämmelser
för inom industrien sysselsatta minderåriga kan vara tillåtet, att
inom sjöfarten hålla tusentals ynglingar under aderton år i arbete natt och
dag i ända upp till trettio timmar i en följd — ja ännu mer, örn överskjutande
arbete kan betecknas som säkerhetstjänst — och oftast 75—80
timmar i veckan. Visserligen är den friska sjöluften hälsosammare än luften
i fabriker och verkstäder, men en så underbar verkan kan den rimligtvis
icke ha, att dess inandning kan ersätta den, särskilt under uppväxtåren,
nödvändiga sömnen och vilan.
En annan sida av saken är, att genom den ständiga överrekryteringen av
sjömansyrket utbildar sjöfarten årligen en betydande årskontingent fullbefarna
matroser i åldern 20—25 år, för vilka det sedan icke finnes någon
användning inom handelsflottan. Eör gamla att lära sig ett nytt yrke,
tvingas dessa att antingen söka sig till de större världshamnarna för att
om möjligt erhålla hyra i något annat lands fartyg, eller också hamna de
i det stora icke yrkeslärda arbetslöshetsproletariatet hemma i Sverige.
Våra här gjorda påståenden bestvrkes av de officiella utredningar, som
verkställts på området, nämligen socialstyrelsens förut åberopade undersökning
och det betänkande rörande sjömanshusens omorganisation, som den
18 november 1919 överlämnades till kommerskollegium av 1917 års sjömanshuskommitterade.
Enligt sistnämnda kommitterade inskrevs vid samtliga
rikets sjömanshus under femårsperioden 1912—-1916 27,370 sjömän av
manskapsgrad. Under samma tid avfördes från sjömanshusens register av
manskapskategorierna; på grund av dödsfall 1,135 och på grund av andra
orsaker icke mindre än 13,581. Uppgifterna avse samtliga manskapskategorier,
men då nyrekryteringen och användandet av ungdomar icke är så
starkt framträdande i någon av de övriga kategorierna som hos däcksmanskapet,
ställer sig givetvis nu anmärkta missförhållanden ännu ofördelaktigare
med avseende på denna kategori.
De ovan framhållna olägenheterna av att en skälig bemanningsskala icke
existerar, botas givetvis icke med en bemanningsskala sådan som den skeppstjänstkommitterade
föreslagit. Ty dels medgiver den i de flesta fall en be
-
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 31
manning, sorn, med hänsyn till att den ur sjösäkerhetssynpunkt bör vara
fullt betryggande, är i knappaste laget, och dels skulle den, genom medgivandet
av ett betydligt större antal jungman och lättmatroser, än vad en
förnuftsenlig rekrytering av sjömanskåren påkallar, endast i ringa mån råda
bot för de av överrekryteringen framkallade missförhållandena.
Då vi ändock helt ansluta oss till motionärernas uppfattning, är det därför,
att en dylik bemanningsskala åtminstone i någon mån bör kunna minska
nu rådande missförhållanden eller i varje fall utgöra ett hinder för att
dessa ytterligare stegras.
Göteborg den 21 februari 1930.
SVENSKA SJÖMANS-UNJONEN.
Nicklas Olsson.
32
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
Bilaga 6.
Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.
Då vi lämnats tillfälle att avgiva yttrande över motion nr 179 i Första
kammaren av herr Möller m. fl. örn fastställande av bemanningsskala
för svenska fartyg beder vi få framhålla följande synpunkter.
Motionärerna ha i sin motion med rätta framhållit den allvarliga brist
som framförallt ligger däri att tillfredsställande garantier saknas för att
fartyg förses med besättningar som beträffande utbildning och erfarenhet
fylla nödiga kvalifikationer.
För närvarande finnes praktiskt taget inga andra bestämmelser som
avser att skydda för underbemanning än bestämmelserna i sjölagens
§ 5 a som föreskriver att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande
sätt, samt att fartyg vars resa kräver mera än 12 timmar eller är sådant,
att skeppstjänsten måste indelas i skift, skall hava så stor bemanning att
de jämte däcks- och maskinbefälet är i vardera två vakter tillräckligt för
skeppstjänsten under fartygets gång.
Vidare föreskriver Kungl. Maj:ts förordning angående vissa säkerhetsåtgärder
vid nyttjande av fartyg den 23 december 1915. Andra Kapt. § 3
»att å maskindrivet fartyg, icke på långresa å utomeuropeiska farvatten,
Medelhavet och Svarta havet häri ej inbegripna, hava mindre maskinbesättning
än som jämte maskinbefälet är i en var av tre vakter tillräckligt
för skeppstjänsten i maskin under fartygets gång.
Den del av maskinbesättningen, som ständigt erfordras för fartygets
framdrivande å sagda farvatten, lämpare och smörjare undantagna, må
icke utan tvingande skäl fördelas på tre vakter.»
Förevarande bestämmelser fastställer vare sig antalet behövligt man
skap i förhållande till fartygets storlek eller kvalifikationerna som bör
vara erforderliga för besättningsmännen ombord i fartygen.
Kungl. Majlis förordning angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd
och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning å fartyg i viss
fart, den 30 december 1922 är heller ej ägnad att skydda för underbemanning
utan avser att skydda för att manskap behäftat med sjukdom och
lyte anställas ombord i fartygen.
Sjömanslagens § 38 innehåller bestämmelser örn att sjöman äger rätt
att erhålla entledigande från fartyget i händelse fartyget är så illa bemannat
»att livsfara för de ombordvarande kan antagas därigenom uppkomma
under resan». Men för att få konstaterat att underbemanning
föreligger måste enligt bestämmelserna i 59 § sjömanslagen mer än halva
besättningen hos befälhavaren göra framställning örn »syn» för utrönande
av detta förhållande. 38 § sjömanslagen lämnar även möjlighet för
sjöman att genom direkt hänvändelse till fartygsinspektör på platsen
lästa dennes uppmärksamhet på förmenat missförhållande.
Erfarenheten har dock givet vid handen att dessa bestämmelser icke
är till praktisk nytta så länge vederbörande fartygsinspektör då de sakna
33
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr .9.
tydliga lagbestämmelser endast har sitt eget omdöme att lita till då fråga
är att avgöra huruvida »livsfara för de ombordvarande kan antagas uppkomma»,
på grund av underbemanning. När fartyg dagligen avgå från
hamn med icke kvalificerad besättning och ändock lyckas uppnå annan
hamn är det givetvis svårt eller omöjligt att på förhand kunna avgöra
huruvida örn den inmönstrade besättningen är kapabel att avvärja en
uppkommen kritisk situation.
Under åren 1926—1928 har enligt fartygsinspektionens verksamhetsberättelse
det vid 11,198 av inspektörerna verkställda förrättningar, det
konstaterats endast 6 fall av underbemanning beträffande manskapet och
39 fall beträffande befälet. Under samma tid lia anmärkningar om underbemanning
inkommit från sjömanshusombudsmän i 7 fall beträffande
manskapet och i 10 fall rörande befälet. Ser man detta i förhållande till
de övriga anmärkningar som fartygsinspektionen varit nödsakad att göra
beträffande fartygens utrustning måste man ovillkorligen komma till den
slutsatsen att förordningarna rörande fartygens bemanning icke är till
fyllest.
År 1927 företog vi en undersökning örn fartygs bemanning. Undersökningen
verkställdes på så sätt att vi dels tillskrevo sjömanshus och begärde
avskrift av sjömansrullorna för vissa angivna fartyg och dels anmodade
våra ombudsmän att vid besök ombord i fartygen upprätta en
förteckning över bemanningen.
Vid sammanställning av dessa uppgifter framgick att det ombord i
sammanlagt 51 fartyg örn mellan 100 och 1,000 bruttoton voro anställda
19 båtsmän, 3 timmermän, 19 matroser, 105 lättmatroser och 69 jungmän.
Av de 19 båtsmännen tjänstgjorde 16 såsom 2:dra styrman då sådan saknades
ombord i fartygen. Samma fartyg voro bemannade med 1 första
eldare, 95 befarna eldare med 12 månaders tjänst och 39 obefarna eldare
samt 8 stycken smörjare. Bemanningen ombord i förevarande fartyg
torde tydligt visa att underbemanning förekommer i mycket stor utsträckning.
En annan fara som underbemanning medför, men som vid förekommande
utredningar och vid andra tillfällen bemanningsskala varit under
behandling icke tagits till beaktande, är faran för överansträngning för
eldrumspersonalen samt den fara för sjösäkerheten som uppstår därigenom
att det icke inmönstrat maskinmanskap (smörjare) till tillräckligt
antal.
Skeppstjänstkommitterade lia såsom norm för sitt förslag till bemanningskala
för eldare lagt fartygets kolförbrukning oell torde denna även
vara den mest normgivande beräkningsgrunden. Man har emellertid från
det håll där man är motståndare till en bemanningsskala framfört som
skäl för avstyrkande bl. a. att då det konstaterats att eldarepersonalen
för närvarande icke överarbetar större kolkvantitet än vad kommitterade
föreslagit finns det icke anledning för att binda rederiernas strävan för
införandet av arbetsbesparande tekniska anordningar, genom en bemanningsskala.
Den av Kungl. Kommerskollegium påbörjade och av Kungl. Socialstyrelsen
vid dess tillkomst övertagna undersökningen rörande sjömansyrket
i Sverige, som lagts till grund för »Skeppstjänstkommitterades» arbete,
är beträffande eldares arbete missvisande.
Av utredningens del 1, sid. 194 och följande tabeller framgår att kol
Bihanq
till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 9 käft. (Nr 9.) 3
34 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.
förbrukningen ombord i lastfartyg med en dräktighet örn 300—1,000 bruttoton
är lägst 1,61 och högst 3,5 ton per man och dygn, och torde även denna
kolförbrukning per man vara den faktiska ehuruväl sjöarbetstidslagen
medfört en del förändringar av bemanning.
Å fartyg örn 1,000—2,000 ton har kolförbrukningen enligt utredningen
utvisat lägst 2,0 och högst 2,9 ton per man och dygn. I denna och följande
fartygsgrupper överensstämmer icke beräkningen med det faktiska
förhållandet. Beräkningen är vidare efter sjöarbetstidslagens ikraftträdande
än mera missvisande enär en hel del omgrupperingar i bemanningen
fått företagas, och torde numera den faktiska kolförbrukningen per man
och dygn uppgå till mellan 2,7 och 3,8 ton.
Vid den företagna undersökningen hade uppgifter örn fartygens kolförbrukning
infordrats från respektive rederier och uppgifterna rörande
bemanningen hämtats från sjömanshusen. Vid den tiden inmönstrades
emellertid endast eldare och kollämpare ombord i fartygen och det förekom
endast i undantagsfall att smörjare inmönstrades. Sålunda inmönstrades
i allmänhet endast fyra eldare och en eller högst två kollämpare i
ett fartyg upp till 3,000 ton. Kolförbrukningen beräknades sedan efter
fyra eldare men det klarlades icke att dessa fyra förbrukade den uppgivna
kolkvantiteten under halva sitt arbetsdygn och under återstående delen
av arbetsdygnet sysselsattes med smörjning av maskineriet. Arbetstiden
var vid den tiden 12 timmar per dygn och de inmönstrade eldarna lingö
växelvis arbeta med eldning och smörjning. Numera mönstras endast tre
eldare ombord i dessa fartyg och den fjärde har ersatts med en smörjare
och den kolförbrukning som tidigare beräknats på fyra numera förarbetas
av tre.
Samma är förhållandet med fartyg över 3,000 ton. Uppgifter ha bl. a.
lämnats beträffande rederiaktiebolaget Transatlantics ångare »Hellenic».
Enligt dessa uppgifter var kolförbrukningen ombord i fartyget 30 ton per
dygn och fartyget bemannat med nio eldare och tre kollämpare. Kolförbrukningen
hade enligt dessa uppgifter upptagits till 3,33 ton per man
och dygn. Det faktiska förhållandet var emellertid att endast sex av de
uppgivna nio eldarna sysselsattes med eldning och de tre tjänstgjorde
som smörjare. De sex eldarna hade således att förbruka 30 ton kol vilket
utgör 5 ton per man och dygn i stället för uppgivna 3,33, samt de tre inmönstrade
kollämparna att ur kolboxarna framskaffa vardera 10 ton kol
per dygn. Den felaktiga beräkningen som är genomgående för den åberopade
utredningen är beroende på att kolförbrukningen icke är beräknad
efter det antal som sysselsatts med eldning utan beräknad efter det
antal eldare som varit anställda ehuruväl en del av de anställda sysselsatts
med helt annat arbete.
Vidare är att bemärka att fartygets kolförbrukning är beräknad efter
medelgoda engelska kol men då det exemplifierade fartyget och andra
liknande fartyg trafikerar Afrika, Australien, Indien och Ostasien där
andra kolsorter måste intagas stiger på grund av kolkvaliteten förbrukningen
25 å 30 %.
Ovan anförda torde klart ådagalägga att behov av bemanningsskala
förefinnes för att härmedelst söka förhindra de ofta återkommande fallen
av överansträngning.
Vad slutligen beträffar smörjare har dessas antal reducerats i ett stort
antal fartyg och deras arbete lagts på undermaskinisterna. Följden har
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 35
blivit att där det tidigare varit två man per vakt som haft tillsyn över
fartygets maskineri, maskinisten numera får sköta detta arbete utan biträde.
Att detta i bög grad inverkar på sjösäkerheten torde vara uppenbart.
Det är lika viktigt för sjösäkerheten att ett fartygs maskinpersonal
är tillräcklig och kvalificerad som det är bemannat på ett betryggande
sätt beträffande däckspersonalen. För övrigt beder vi att beträffande
smörjares arbete få hänvisa till Svenska Maskinbefälets P. M.
Göteborg den 3 mars 1930.
SVENSKA ELDARE-UNIONEN.
Sven Lundgren.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.