Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 1

1930-05-13 · 35 sidor, varav 35 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 35 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1930:9, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 1

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 14 maj 1930 kl. 12 m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning

av väckt motion, 1:179, angående fastställande

av en bemanningsskala för svenska fartyg.

I en inom första kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion nr 179 har herr Möller m. fl. hemställt, att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville taga frågan örn

fastställandet av en bemanningsskala under förnyat övervägande samt, efter

verkställd överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag och sedan

riksdagen beretts tillfälle att däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser,

som i ifrågavarande hänseende kunna befinnas lämpliga.

Beträffande motivering får utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttranden över motionen

från kommerskollegium och socialstyrelsen, vilka avgivit ett gemensamt yttrande,

samt berett tillfälle att yttra sig för Sveriges Redareförening, Sveriges

fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet, Svenska sjömansunionen

och Svenska eldareunionen; varande samtliga inkomna yttranden såsom

bilagor fogade vid detta utskottsutlåtande.

Utskottet får först erinra därom, att det i motionen omnämnda skeppstjänstkommitterades

förslag avser ett av dessa kommitterade år 1920 avgivet

»Förslag till förordning angående fartygs bemanning», vilket upptager

bemanningsföreskrifter (bemanningsskala) avseende såväl befäl som däcksoch

maskinmanskap jämte kökspersonal. Ovannämnda ämbetsverk hava nu

meddelat, att inom kommerskollegium föreligger i det närmaste utarbetat

förslag till ny förordning angående befäl å svenska handelsfartyg, vilket

bland annat upptager föreskrifter rörande bemanning med avseende å befäl.

De ytterligare föreskrifter om skepps bemanning, vilka kunna befinnas önskvärda,

synas därför nu närmast böra avse annan bemanning å fartyg än

befäl.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 9 haft. (Nr 9.)

Motionen.

Yttranden.

Utskottet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Mot skeppstjänstkommitterades förslag till bemanningsskala hava från

olika håll framställts erinringar såväl av principiell art som ock i fråga örn

åtskilliga dess detaljer. Vid de tillfällen, då inför riksdagen motionsledes

frågan väckts om fastställande av bemanningsskala, har också städse det

utskott, som haft att behandla frågan, eller första lagutskottet, icke uttalat

sig för omedelbar lagstiftning utan hemställt, att Kungl. Majit måtte taga

frågan under övervägande och efter verkställd överarbetning utav kommitterades

förslag samt, sedan riksdagen beretts tillfälle att däröver avgiva yttrande,

fastställa erforderliga bestämmelser. Den tveksamhet, som sålunda

inom riksdagen kommit till uttryck vid 1924, 1926 och 1928 års riksdagar

angående lämpligheten av skeppstjänstkommitterades förslag i dess ursprungliga

avfattning, har givetvis ökats, allt efter som tiden avlägsnat sig från

den tidpunkt, vid vilket sagda förslag utarbetades. Under de tio år, som

gått efter det förslaget framlades, hava nämligen ändrade förhållanden inträffat

beträffande fartygens storlek, typ, bemanning m. m. Särskilt torde

uppmärksamhet böra fästas vid det förhållandet, att antalet stora fartyg

och särskilt motordrivna sådana väsentligt ökats under senare år. Därjämte

hava nya fartygstyper, såsom oljetankfartyg och motordrivna malmlastfartyg,

vilka år 1920 icke förefunnos inom den svenska handelsflottan,

tillkommit. Till dessa nytillkomna omständigheter, vilka icke kunnat

beaktas av 1920 års förslag, måste givetvis hänsyn tagas vid fastställande

av föreskrifter rörande bemanning å handelsfartyg. Skeppstjänstkommitterades

förslag lärer därför icke numera kunna läggas till grund för

föreskrifter i ämnet utan en så grundlig överarbetning, att det måste komma

att framträda såsom ett i väsentliga avseenden nytt förslag. Under sådana

förhållanden synes det utskottet lämpligast, att skeppstjänstkommitterades

förslag icke numera tages till utgångspunkt för lagstiftning rörande bemanningen

å handelsfartyg.

Utskottet är emellertid av den uppfattningen, att frågan örn fartygsbemanningen

icke bör nedläggas utan upptagas till förnyad, allsidig och förutsättningslös

prövning. Det synes utskottet särskilt motiverat att så nu sker,

eftersom utredning, enligt vad ovan angivna ämbetsverk anfört, skall företagas

angående revision av den svenska sjöarbetstidslagen, vilken utredning

enligt ämbetsverkens åsikt lämpligen borde ske i sammanhang med den

utredning, som eventuellt kunde föranledas av ett ifrågasatt antagande vid

internationella arbetskonferensen i Genéve av en konvention angående internationell

reglering av sjöfolkets arbetstid. Genom beslut den 10 maj 1930

har riksdagen godkänt andra lagutskottets utlåtande nr 33, vari utskottet

säger sig förutsätta, att denna utredning kommer att skyndsamt igångsättas.

Det nära sammanhang, vari sjöarbetstidsbestämmelserna och bestämmelserna

om fartygens bemanning stå till varandra, gör det enligt utskottets mening

mycket lämpligt, att då förstnämnda bestämmelser underkastas granskning

och utredning jämväl frågan om bemanningen upptages till undersökning.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Vid denna undersökning, som utskottet sålunda anser bör komma till stånd,

synes behovet av bemanningsskala böra förutsättningslöst utredas samt primäruppgifter,

avseende nu förefintliga förhållanden, införskaffas för det

eventuella utarbetande av de bemanningsföreskrifter, som må finnas av behovet

påkallade och lämpliga.

Den bemanningsskala, som efter den sålunda av utskottet föreslagna utredningen

eventuellt kan komma att utarbetas, synes böra underställas riksdagens

prövning, innan den i administrativ ordning fastställes.

Med stöd av vad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att första kammaren måtte för sin del besluta, att riksdagen

ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att förnyad

utredning vidtages rörande behovet av och möjligheterna

för fastställande av en bemanningsskala för svenska handelsfartyg

samt att, innan bemanningsbestämmelser av Kungl.

Majit fastställas, riksdagen beredes tillfälle att yttra sig örn

de förslag, vartill utredningen kan giva anledning.

Stockholm den 13 maj 1930.

A utskottets vägnar:

TEODOR JULIN.

Närvarande vid ärendets slutbehandling inom utskottet: herrar Teodor Julin, Granström,

Valfrid Eriksson, Larsén, Johan August Larsson, Bengtsson och Gottfrid Karlsson.

Reservation

av herrar Valfrid Eriksson, Johan August Larsson och Bengtsson, vilka

ansett, att utskottet bort hemställa,

att förevarande motion, I: 179, icke måtte till någon första

kammarens åtgärd föranleda.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.

Bilaga 1.

Stockholm den Bl mars 1930.

Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.

Genom skilda remisser av den 11 februari 1930 har Kungl. Majit anbefallt

kungl, kommerskollegium och kungl, socialstyrelsen att avgiva och

direkt till Eder överlämna begärt yttrande över av herr Möller m. fl. väckt

motion (nr 179) om fastställande av en bemanningsskala för svenska fartyg.

Enär ärenden rörande förhållanden, som äro av betydelse för att bereda

ombord å fartyg auställda skydd mot olycksfall eller ohälsa, varunder inbegripes

jämväl frågan angående bemanning, jämlikt kungl, kungörelsen

den 27 juni 1929 angående handläggningen av vissa frågor rörande arbetarskydd

ombord å fartyg skola handläggas av nämnda ämbetsverk gemensamt,

få ämbetsverken med anledning av berörda remisser avgiva efterföljande

gemensamma yttrande.

I motionen hemställes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, att Kungl. Majit ville taga frågan örn fastställandet av en bemanningsskala

under förnyat övervägande samt, efter verkställd överarbetning

av skeppstjänstkommitterades förslag och sedan riksdagen berette tillfälle

däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser, som i ifrågavarande

hänseende kunna befinnas lämpliga.

Med skeppstjänstkommitterades förslag torde avses nämnda kommitterades

»Förslag till förordning angående fartygs bemanning». Med avseende

härå vilja ämbetsverken till en början erinra, att berörda författningsförslag

upptager bemanningsföreskrifter avseende såväl befäl som däcks- och maskinmanskap

jämte kökspersonal. Under antagande att den i motionen

ifrågasatta bemanniugsskalan är avsedd omfatta samtliga nu nämnda kategorier

få ämbetsverken vidare upplysa, att inom kommerskollegium föreligger

ett i det närmaste färdigt förslag till ny »Förordning angående befäl

å svenska handelsfartyg m. m.», vilket bland annat upptager föreskrifter

rörande bemanning med avseende på befäl. Med hänsyn härtill synas några

ytterligare åtgärder i ändamål att åstadkomma bemanningsregler avseende

fartygsbefälet för det närvarande och intill dess sistberörda förslag blivit

slutligen prövat knappast böra ifrågakomma.

Ämbetsverken hava i anledning härav i det följande inskränkt sig till

frågan om föreskrifter, som avse annan bemanning å fartyg än befäl.

Till belysande av det föreliggande spörsmålet hava ämbetsverken ansett

sig till en början böra i korthet omnämna de utredningar i ämnet, som på

senare tid blivit verkställda, samt resultatet av desamma.

Frågan om behovet av fullständigare bestämmelser rörande fartygs bemanning

än de, som funnos i då gällande sjölag, upptogs av den år 1906

tillsatta sjöfartssäkerhetskommittén, som i sitt betänkande av den 16 december

1910 uttalade, att det vid den av kommittén verkställda undersökningen

befunnits, att svenska fartyg i allmänhet vore med avseende på besättningens

antal minst lika väl bemannade som därmed jämförliga fartyg

inom andra nationers handelsflottor samt att särskilt förhållandena i detta

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 5

hänseende beträffande de stora fartygen, vilka gingo i utrikes fart, befunnits

goda men att örn ock för kommittén tillgängliga upplysningar sålunda

givit vid handen, att de vanliga fordringarna i fråga örn besättningsantalet

i praxis redan ordnats, det synts mera tvivelaktigt, huruvida befogade anspråk

på besättningens lämplighet och utbildning inom de olika delarna av

skeppsta ansten och särskilt på ett rätt förhållande mellan antalet fullt utbildade

sjömän och yngre årsklasser kunde anses skäligen tillgodosedda.

Kommitténs majoritet fann ej heller andra närmare bestämmelser i frågan

örn fartygs bemanning än dem, vilka av kommittén föreslogos böra inrymmas

i sjölagen, av behovet påkallade eller med hänsyn till sjöfartens intressen

lämpliga. Avvikande mening beträffande bemanningsfrågan uttalades av

tre ledamöter, av vilka en ansåg skäl föreligga för antagande av vissa närmare

bestämmelser rörande däcksbemanningen ävensom av något slags bemanningsskala

för maskinbesättningen. En annan ledamot ansåg, att mera

bestämda regler än de, som kommittén föreslagit, bort utarbetas för att

möjliggöra bedömandet i varje särskilt fall, huruvida ett fartyg vore att

anse som underbemannat. Den tredje reservationen avsåg, att kommittén

bort framlägga förslag till fullständig .bemanningslag, innehållande bemanningsskala.

Kommerskollegium anförde i ett den 24 augusti 1912 avgivet utlåtande

över sjöfartssäkerhetskommitténs nämnda betänkande, att de hittills vunna

resultaten av en vid denna tid inom ämbetsverket påbörjad statistisk undersökning

rörande sjömansyrket i Sverige givit vid handen, att bemanningen

av svenska fartyg kunde, så vitt kvantiteten anginge, anses i allmänhet

tillfredsställande, varemot beträffande kvaliteten den erinran syntes, med

fog kunna göras, att stundom alltför många av besättningen utgjordes av

ungt och ej fullt utbildat folk. Detta missförhållande syntes dock ej vara

så starkt framträdande, att det motiverade vidtagandet av en så extraordinär

åtgärd som införande av bemanningsskala, helst som denna icke utan särskilda,

vidlyftiga tilläggsbestämmelser skulle lämna garanti för att de till

de mera utbildade grupperna hänförda sjömännen också verkligen bade

motsvarande erfarenhet och insikter i yrket.

Förenämnda statistiska undersökning angående sjömansyrket i Sverige

uppdrogs den 7 mars 1911 åt kommerskollegium men övertogs och avslutades

av socialstyrelsen. Resultatet i avseende å bemanningen av denna

undersökning angavs i den år 1914 utgivna Del. I av »Sjömansyrket i Sverige»

såväl bekräfta sjöfartssäkerhetskommitténs uttalande, »att svenska fartyg

i allmänhet äro med avseende på besättningens antal minst lika väl

bemannade som därmed jämförliga inom andra nationers handelsflottor»,

som ock påvisa, att, om sålunda förhållandena beträffande besättningens antal

i allmänhet kunde betecknas som tillfredsställande — att så dock ingalunda

alltid varit fallet framginge bl. a. av ett flertal ingivna erinringar och önskemål

— detta emellertid ej kunde sägas beträffande besättningens kvalitet

d. v. s. lämplighet och utbildning inom olika delar av skeppsarbetet, i den

mån detta kunnat utrönas av de inkomna uppgifterna. Detta gällde särskilt

förhållandet mellan antalet fullt utbildade sjömän (matroser) och mindre

väl kvalificerade sjömän (lättmatroser och jungman). I detta avseende

kunde, enligt vad undersökningen ådagalagt, befogade anspråk i mycket

stor utsträckning icke sägas hava varit tillgodosedda. Ett ganska allmänt

önskemål bland såväl befälhavare som besättning var därför fastställandet

av en s. k. bemanningsskala, d. v. s. att ett bestämt antal av besättningen,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

indelad efter olika tjänsteförrättningar ombord, borde fastställas med hänsyn

till fartygens olika storlek, fart och maskinstyrka.

Nu nämnda av socialstyrelsen slutförda statistiska undersökning efterföljdes

i ändamål att utröna, huruvida bemanningsförhållandena å svenska

handelsfartyg undergått förändring efter undersökningens slutförande år

1916 av en ytterligare utredning i ärendet. Denna utredning, vilken grundades

på från kommerskollegium meddelade inspektionsrapporter, uppgavs

med hänsyn till materialets knapphet dock icke hava möjliggjort en fullt

tillförlitlig jämförelse med den tidigare undersökningen.

Efter det ändringar i sjölagen blivit vid 1914 års riksdag antagna, utarbetades

genom i vederbörande statsdepartement tillkallade sakkunniga förslag

till förordning angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg,

vilket förslag av Kungl. Majit den 1 april 1915 remitterades för gemensamt

yttrande av kommerskollegium och socialstyrelsen.

Vid de förhandlingar, som fördes med tillkallade sakkunniga, företrädande

olika intresseområden, såväl som vid ämbetsverkens gemensamma

överläggningar, hävdades från socialstyrelsens sida behovet av närmare föreskrifter

rörande fartygs bemanning, än vad förslaget innehöll.

Sedan emellertid upplysts, att initiativ för ett gemensamt upptagande av

frågan de tre skandinaviska länderna emellan kunde vara att förvänta, ansåg

sig socialstyrelsen för det dåvarande ej böra vidhålla kravet på ett upptagande

av frågan ensamt för Sveriges del utan uttalade sig för ett uppskjutande

i avbidan på en för de tre länderna gemensam utredning.

Frågan örn ytterligare lagstiftning rörande bemanningen å svenska handelsfartyg

till komplettering av gällande bestämmelser i ämnet hade även

med anledning av en under år 1915 vid Skagens fyrskepp inträffad kollision

mellan två svenska fartyg, upptagits till behandling av justitieombudsmannen,

som i framställning till Kungl. Majit av den 15 januari 1918 uttalade

bland annat, att han av en av honom föranstaltad till största delen av socialstyrelsen

verkställd utredning icke kunnat undgå att få den alldeles bestämda

uppfattningen, att det förelåg ett oavvisligt behov av närmare föreskrifter

rörande bemanningen ombord å fartyg utöver de redan befintliga

»skäligen torftiga» bestämmelserna i ämnet. I ovannämnda av justitieombudsmannen

föranstaltade utredning anförde socialstyrelsen som sin mening,

att ett behov av närmare föreskrifter rörande bemanningen å svenska handelsfartyg

otvetydigt förefanns. Även från vissa sjömanshus avgåvos yttranden

i frågan till justitieombudsmannen, i vilka yttranden, på ett undantag

när, uttalades den meningen, att någon bemanningslag åtminstone för

det dåvarande icke vore behövlig och att frågan därom för den skull kunde

tillsvidare anstå. Skiljaktig mening uttalades dock i några fall av representanter

för fartygsbefälhavarna och manskapet, vilka ansågo lagbestämmelser

utöver de redan befintliga till förekommande av otillräcklig bemanning

önskvärda.

Skeppstjänstkommitterades i motionen åberopade utredning är givetvis,

såsom grundad på ett nyare och fullständigare statistiskt material, av särskild

betydelse för belysande av de vid tiden för utredningen rådande bemanningsförhållandena

samt behovet av ytterligare lagstiftningsåtgärder i

ämnet. Med avseende å kommitterades motivering för utfärdandet av ytterligare

bemanningsbestämmelser samt skäl för kommitterades förslag till bemanningsskala

torde få hänvisas till motionen, däri de finnas återgivna.

Vissa erinringar beträffande den av kommitterade verkställda utredningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Fr 9. 7

hava emellertid gjorts i ett av kommerskollegium den 14 april 1921 avgivet

utlåtande rörande kommitterades förslag till förordning angående fartygs

bemanning. Kommerskollegium anförde sålunda, att det vid bedömandet

av utredningen ifråga måste nödvändigtvis konstateras såsom en densamma

vidlådande väsentlig brist, att den icke företagits och slutförts vid sådan

tidpunkt, att den kunnat giva vid handen, vilka faktiska förändringar i bemanningen,

som den då nyligen utfärdade och från 1 januari 1920 tillämpade

lagen om arbetstiden å svenska fartyg i verkligheten medfört. Det

kunde nämligen anses sannolikt, att de förhållanden, varå kommitterade

grundat sitt förslag, i väsentliga avseenden skulle tett sig annorlunda, därest

desamma kunnat skärskådas i belysningen av de verkningar, nämnda lag

kunde antagas faktiskt hava haft. I utlåtandet anfördes vidare, att kommerskollegium

i själva verket icke av den förebragta utredningen övertygats

örn vare sig nödvändigheten eller lämpligheten åtminstone för det dåvarande

av att införa lagstadgade bemanningsskalor.

I socialstyrelsens utlåtande den 9 juli 1921 till Kungl. Majit angående skeppstjänstkommitterades

förslag till bemanningsförordning har socialstyrelsen med

hänvisning till tidigare avlåtna här ovan anförda yttranden i ämnet och i samband

därmed verkställda utredningar bland annat anfört, att dessa utredningar

lämna stöd för socialstyrelsens uppfattnin gav bemanningsföreskrifternas otillräcklighet

i allmänhet. Socialstyrelsen ansåg sig emellertid böra konstatera, att

genom tillkomsten av lagen den 24 oktober 1919 örn arbetstiden å svenska fartyg

de önskemål med avseende å bernanningsfrågans ordnande, som socialstyrelsen

vid tidigare tillfällen framfört, i viss mån blivit förverkligade, särskilt i

kvantitativt hänseende. Men beträffande bemanningens kvalitativa sammansättning

i allmänhet samt, ifråga örn större fartyg, jämväl dess kvantitativa

sammansättning syntes ur såväl social som sjöfartssäkerhetssynpunkt ett behov

av närmare föreskrifter fortfarande kvarstå. Sedan socialstyrelsen beträffande

förslaget i dess helhet framhållit, att detsamma vore väl detaljerat

och invecklat och därför torde få anses mindre lättfattligt och överskådligt

samt att bestämmelserna rörande befälet lämpligen borde utbrytas till en

fristående författning, gjordes beträffande de särskilda delarna av förslaget

vissa erinringar. Bland dessa må i detta sammanhang nämnas, att socialstyrelsen

ansåg specialiseringen av däcksmanskapet vara driven för långt,

enär det borde vara tillfyllest att angiva det erforderliga antalet däcksmanskap

för varje tongrupp samt meddela en generell föreskrift örn att minst

hälften därav skall utgöras av fullbefarna sjömän. Yttrandet utmynnade i

en hemställan att Kungl. Majit måtte taga under övervägande lämpligheten

av att förslaget gjordes till föremål för överarbetning i enlighet med de av

socialstyrelsen uppdragna riktlinjer.

Ämbetsverken få även erinra därom, att bemanningsfrågan upprepade

gånger varit föremål för behandling inom riksdagen. Sålunda väcktes redan

år 1924 i såväl första som andra kammaren motion örn antagande av lag

angående fartygs bemanning. Första lagutskottet hemställde, att riksdagen

ville anhålla, att Kungl. Majit måtte taga frågan örn fastställandet av en

bemanningsskala under förnyat övervägande samt, efter verkställd överarbetning

av skeppstjänstekommitterades förslag och sedan riksdagen beretts

tillfälle att däröver avgiva yttrande, fastställa de bestämmelser, som i ifrågavarande

hänseende kunde befinnas lämpliga, men föll frågan pä grund

av kamrarnas skiljaktliga beslut.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Ärendet återupptogs motionsvägen vid såväl 1926 som 1928 års riksdagar,

förordades båda gångerna av lagutskottet men förkastades 1926 av båda

kamrarna och 1928 av första kammaren.

De betänkanden och utlåtanden, som ovan omförmälts, torde visserligen

kunna sägas innehålla uttalanden, som motiverat fastställandet av ytterligare

bemanningsföreskrifter, men då desamma grunda sig på utredningar, som

verkställts för omkring tio år tillbaka, synes med hänsyn till sedan dess

inträffade ändrade förhållanden beträffande fartygens storlek, typ, bemanning

m. m. enligt ämbetsverkens mening en förnyad, allsidig utredning

vara av nöden för vinnande av såväl en tillförlitlig uppfattning rörande

behovet av dylika föreskrifter som erforderliga primäruppgifter för det eventuella

utarbetandet av de bemanningsföreskrifter, som må finnas lämpliga

och påkallade.

Beträffande de ovan antydda ändrade förhållandena vilja ämbetsverken

särskilt fästa uppmärksamheten på den väsentliga ökning av antalet stora

fartyg och särskilt motordrivna sådana, som ägt rum inom den svenska

handelsflottan sedan tiden för den av skeppstjänstkommitterade verkställda

undersökningen rörande besättningens fördelning å olika bemanningskategorier.

I detta avseende förtjänar uppmärksammas, att 1917 års skeppslista

icke upptager några motordrivna fartyg om 5,000 bruttoton och däröver,

under det att enligt den år 1927 utgivna skeppslistan ej mindre än

27 dylika motorfartyg om tillsammans 188,541 bruttoton ingå i det svenska

fartygsbeståndet. I sistnämnda tonnage ingå ock vissa nya fartygstyper,

såsom oljetankfartyg och motordrivna malmlastfartyg, vilka år 1927 icke

förefunnos inom den svenska handelsflottan.

Såsom tidigare från såväl kommerskollegii som socialstyrelsens sida berörts

måste tydligtvis en eventuell reglering av bemanningen bliva i mycket

beroende av lagstiftningen angående arbetstiden å svenska fartyg. Med

hänsyn härtill finna ämbetsverken det ofrånkomligt, att vid ovan berörda

förnyade utredning jämväl verkningarna i avseende å bemanningen av

nämnda lagstiftning uppmärksammas.

Lagstiftningen örn arbetstiden å svenska fartyg trädde i kraft den 1

januari 1920, och äger den nu gällande lagen i ämnet giltighet till och med

den 31 december 1930. I underdånigt utlåtande den 19 februari 1930 hava

ämbetsverken med hänsyn till sistberörda förhållande hemställt såväl om

nu gällande sjöarbetstidslags förlängning, med viss ändring, till och med

den 31 december 1933 som ock om uppdrag för ämbetsverken att med beaktande

av framkomna förslag verkställa utredning angående revision av

samma lag och därmed sammanhängande författningar ävensom avgiva det

förslag, vartill utredningen kunde föranleda. I utlåtandet framhöllo ämbetsverken

därjämte, att den sålunda avsedda utredningen lämpligen borde ske

i sammanhang med den utredning, som eventuellt kunde föranledas av ett

ifrågasatt antagande vid internationella arbetskonferensen i Genéve av en

konvention angående internationell reglering av sjöfolkets arbetstid.

Då, såsom ovan framhållits, en reglering av bemanningen i mycket måste

bli beroende av arbetstidsförhållandena ombord och dessa ej lära kunna mer

definitivt fixeras förrän efter sistberörda utrednings avslutande, synes det

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 9

ämbetsverken, som om med bedömandet av frågan örn behovet av en dylik

reglering och, eventuellt, med utarbetandet av bestämmelser angående bemanningen

borde få anstå, till dess frågan örn ändrad lagstiftning rörande

arbetstiden ombord å fartyg blivit slutligen avgjord.

För Kungl, kommerskollegium: För Kungl, socialstyrelsen:

K. A. FRYXELL. GUNNAR HUSS.

Axel Landblad. W. Stenholm.

öhr. v. Bosén.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Bilaga 2.

Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.

Genom skrivelse den 10 februari 1930 har Första kammarens andra tillfälliga

utskott berett Sveriges Redareförening tillfälle att avgiva yttrande

över en i Första kammaren väckt motion, nr 179, angående fastställande

av en bemanningsskala för svenska fartyg.

I anledning härav tillåter sig föreningen anföra följande.

Då de s. k. skeppstaänstkommitterade på sin tid utarbetat förslag till

kungl, förordning angående bemanning m. m., bereddes föreningen tillfälle

avgiva yttrande i ärendet. På grund härav utsåg föreningen en särskild

kommitté av sakkunniga personer och representanter för flera olika till

föreningen anslutna rederier. Nämnda kommitté utarbetade detaljerade erinringar

mot förslaget, vilka föreningen i skrivelse till Kungl, kommerskollegium

den 26 november 1920 åberopade såsom eget uttalande.

Enär i motionen återgivas vissa skäl, som i nämnda kommitterades betänkande

anförts för införande av en bemanningsskala, torde det vara på

sin plats att här citera några av de allmänna motiv emot införandet av en

dylik skala, som i denna skrivelse åberopades, ävensom vad Sjöfartssäkerhetskommittén

på sin tid anfört emot införandet av bemanningsföreskrifter,

därvid särskilt torde böra framhållas, att fartygsbemanningen numera,

tvärtemot motionärernas uppfattning, i jämförelse med vid tiden för nämnda

kommittés uttalande långt ifrån försämrats utan snarare förbättrats.

I föreningens ovannämnda skrivelse heter det bland annat följande:

»Den svenska sjöfartsnäringen har under det sista decenniet varit föremål

för ett intensivt lagstiftningsarbete, avseende att giva regler och föreskrifter

i främsta rummet beträffande fartygs byggnad och utrustning samt beskaffenhet

i övrigt, deras bemanning samt vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande

av fartyg ävensom tillsynen å efterlevnaden av berörda regler och

''föreskrifter. Kommittén vill i sådant hänseende erinra om förordningen den

29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., 1914 och 1915

årens sjöfartssäkerhetslagstiftning — d. v. s. lagen den 16 oktober 1914

örn ändring i vissa delar av sjölagen, lagen av samma dag örn tillsyn å

fartyg, förordningen den 31 december 1914 med närmare föreskrifter angående

tillsyn å fartyg, samt förordningarna den 23 december 1915 angående fartygs

byggnad och utrustning och angående vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av

fartyg — ävensom lagen den 24 oktober 1919 om arbetstiden å svenska

fartyg jämte förordningen av samma dag med närmare föreskrifter rörande

tillämpningen av sistnämnda lag. All denna lagstiftning har haft till följd

en ytterlig förhöjning av sjöfartens driftskostnader och även i övrigt medfört

åtskilliga olägenheter och svårigheter för sjöfartens rationella bedrivande.

Frånsett den ovannämnda befälsförordningens bestämmelser äro, såsom

framgår av skeppstjänstkommitterades redogörelse i ämnet, de nu gällande

bemanningsbestämmelserna av en mera allmän och principiell karaktär samt

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första hammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 9.

förekomma spridda här och var inom de ovanberörda författningarna, varförutom

lagen örn arbetstiden å svenska fartyg har en visserligen indirekt

med dock genomgripande inverkan på fartygens bemanning.

Skeppstjänstkommitterade hava funnit förhållandena inom den svenska

handelsflottan beträffande fartygens bemanning otillfredsställande och anse,

att detta visar otillräckligheten hos den nuvarande lagstiftningen på dessa

områden. Bot på dessa missförhållanden kan därför enligt skeppstjänstkommitterades

uppfattning endast vinnas genom ytterligare lagstiftning. Kommittén

vågar i nu berörda hänseenden hysa andra åsikter.

Kommittén kan sålunda icke finna, att genom de av skeppstjänstkommitterade

relaterade undersökningarna på området eller eljest någon underbemanning

av mera väsentlig betydelse vare sig i kvantitativt eller kvalitativt

hänseende kunnat annat än undantagsvis påvisas. Några anmärkningar ur

verkligt sakliga synpunkter gent emot befälsförordningen för bristande

effektivitet i fråga örn befälsbemanningen hava — frånsett att uttömmande

bestämmelser saknas beträffande motorfartygen — kommittén veterligt icke

framställts. Gällande bestämmelser rörande bemanningen i övrigt torde säkerligen

även framgent visa sig fullt tillräckliga för sitt ändamål, om de blott

rätt utnyttjas av vederbörande kontrollmyndigheter.

Kommittén kan ej underlåta att i likhet med herr Nordborg finna, att de

framlagda författningsförslagen bära en avgjort ensidig prägel och äro ett

uttryck allenast för de ombord anställdas önskemål och uppfattning av föreliggande

frågor samt att skeppstjänstkommitterades sammansättning gör

detta oundvikligt. Sammansättningen är nämligen ock högst ensidig. Medan,

utom tre representanter för administrationen, icke mindre än — den tidtals

tillkallade representanten för stuertspersonalen oberäknad — fyra representanter

för sjöfolkets organisationer ingå bland skeppstjänstkommitterade,

räknar rederinäringen där en ordinarie representant, jämte, i frågor rörande

segelfartygen, en representant för segelfartygsredarne.

Rättvisan torde kräva, att å ena sidan sjöfolket och å andra sidan rederinäringen

varda i lika mån företrädda bland skeppstjänstkommitterade,

exempelvis genom att jämväl rederinäringen erhåller fyra ordinarie representanter.

. Härigenom skulle säkerligen skeppstjänstkommitterades utredningar

vinna i allsidighet och sakkunskap.»

Sjöfartssäkerhetskommitténs uppfattning härutinnan återgives å sid. 112

i Skeppstjänstkommitterades betänkande II, där det bland annat anföres

följande:

»Vad auginge besättningens antal borde, enligt sjöfartssäkerhetskommitténs

mening, genom bestämmelser om vissa kompetensfordringar för besättningen

om normalarbetstid samt om indelning av arbetstiden i vakter, särskilt

örn vakternas storlek direkt eller indirekt bestämdes, erhållas en bättre

garanti för besättningens tillräcklighet och fullgoda beskaffenhet än genom

en förutbestämd bemanningsskala. Det torde nämligen redan möta svårighet

att vid uppgörandet av en dylik skala träffa det rätta under de vid en

viss tidpunkt rådande förhållandena. Men vidare kunde en dylik skala befaras

bliva till hinder för utvecklingen såväl i den riktningen, att t. ex.

förenklade arbetsmetoder och förändrade tekniska anordningar gjorde en

del av besättningen överflödig, som på det sätt att nya förhållanden kunde

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

påkalla en ökning i dess antal eller en förändring i dess kvalifikationer.

Allmänna bestämmelser av den innebörd ovan angivits kunde däremot även

under ändrade förhållanden äga giltighet.

Under angivna förhållanden hade kommittén icke ansett, att den svenska

sjöfarten borde bindas genom fastställandet av detaljerade bemanningsbestämmelser

för annat fall, än örn det visade sig, att svenska fartyg vöre i

regel till den grad underbemannade, att dylika bestämmelser vore behövliga

för att bereda en fast utgångspunkt för införandet av god sed och ordning.

Den av kommittén föranstaltade utredning gav kommittén den uppfattningen,

att detta fall icke var för handen, såsom framgår av vad ovan härom meddelats

i redogörelsen för utredningar rörande bemanningen å svenska fartyg.

Även maskinpersonalen fann kommittén vanligen vara tillräcklig.

Beträffande åter besättningens kvalitet syntes det kommittén mera tvivelaktigt,

huruvida befogade anspråk på besättningens lämplighet och utbildning

inom de olika delarna av skeppstjansten och särskilt på ett rätt förhållande

mellan antalet fullt utbildade sjömän och yngre årsklasser kunde

anses skäligen tillgodosedda. De anmärkningar, som kunde framställas beträffande

den svenska handelsflottans rekrytering och sjömanskap, hade

dock sina rötter djupare än att de kunde undanröjas genom bestämmelser

i siffertal, vilka till sina grunder bleve mer eller mindre godtyckliga och

till sina verkningar oberäkneliga. Ej heller där syntes därför lagstiftningen,

på grundval av den erfarenhet, som dittills kunnat förvärvas, böra sträcka

sig längre än till stadgandet av bestämmelser för bättrandet av påvisliga

brister i fråga örn villkoren dels för att vinna och behålla anställning till

sjöss och dels för att därunder förrätta vissa tjänster, vilka krävde särskilda

förutsättningar hos den anställde för behörigt utförande. Samtidigt läge vikt

uppå att tillse, att sådan skeppstjänst, som särskilt ägde betydelse för

fartygs navigering och säkerhet i övrigt, verkligen på ett betryggande sätt

komme till utförande.

Efter att hava berört de nyssnämnda förslagen fortsatte därefter kommittén

:

»Närmare bestämmelser än de sålunda föreslagna rörande fartygs bemanning

och därmed sammanhängande frågor har kommittén icke funnit

vara av förefintligt behov påkallade eller med hänsyn till sjöfartens intressen

lämpliga. Skulle emellertid erfarenheten giva vid handen, att bestämmelser

i den av kommittén föreslagna riktning icke äro tillräckligt betryggande,

torde Kungl. Maj:t med ledning av bestämmelsernas verkan i

tillämpningen under en skärpt kontroll, utan väsentlig rubbning i de allmänna

grunderna, kunna, med större säkerhet än för närvarande kommittén,

i detalj bedöma, vilka ytterligare föreskrifter till äventyrs må vara nödiga

och nyttiga».

Till komplettering av vad som i föreningens ovan åberopade skrivelse

anföres beträffande lagstiftningen å sjöfartens område, må nämnas, att,

sedan skrivelsen avläts, ett flertal viktiga författningar undergått örn fatt alide

revision, varjämte nya tillkommit, vilka förorsakat näringen högst väsentliga

utgifter och därför ställt densamma i ett än sämre konkurrensläge än tidigare.

Bland sådana viktigare sociala författningar märkas:

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

sjömanslagen den 11 juni 1922,

förordning angående trälastmärke å maskindrivna fartyg den 2 juni 1922,

kungl, kungörelse den 16 oktober 1925 angående ny spisordning för besättningar

å svenska handelsfartyg,

kungl, förordning den 20 maj 1927 angående fartygs byggnad och utrustning,

Kungl, kommerskollegii kungörelse den 30 juni 1927 med särskilda

byggnads-, material- och utrustningsbestämmelser för fartyg (byggnadsreglementet),

kungl, förordning den 20 maj 1927 angående bostäder å fartyg för ombord

anställda,

kungl, kungörelse angående handläggningen av vissa frågor rörande

arbetarskydd ombord å fartyg den 27 juni 1929.

Särskilt den nya bostadsförordningen, som torde gå längre än lagstiftningen

å området i något annat land, men även byggnadsförordningen och

byggn a dsreglem entet för fartyg hava medfört avsevärda sociala fördelar för

sjöfolket, samtidigt som desamma förorsakat sjöfartsnäringen stora utgifter.

Genom bostadsförordningen har det s. k. hyttsystemet genomförts, vilket

utom stora kostnader medfört, att avsevärt större utrymmen än förut måste

tagas i anspråk för bostäder. Då man måste befara, att en bemanningsskala

flerstädes skulle komma att utöka det nuvarande besättningsantalet, även

örn icke till den grad, som skeppstjänstkommitterade på sin tid föreslagit,

bleve det förenat med ytterligare stora svårigheter om icke rent av omöjligt

att utöka bostäderna, så att de bomme att fylla föreskrifterna i den nya

bostadsförordningen.

I avseende å skeppstjänstkommitterades förslag må framhållas, att detta

tillkom under de onormala förhållanden, som rådde under världskriget. I

åtskilliga fall förde fartygen då en besättning, som var större''än som eljest

varit påkallad. Detta berodde i första hand på den ytterst noggranna utkikstjänst,

även vid dager, som på grund av de osäkra förhållandena till

sjöss nödvändiggjordes. Det kan jämväl förtjäna framhållas, att vid utfärdandet

av en kungl, förordning med föreskrifter angående fartygs bemanning

vid fart i vissa farvatten föreskrevs ett ökat antal man å däck.

Denna förordning trädde i kraft den 5 augusti 1918 och upphörde att gälla

den 1 januari 1921.

Vidkommande den föreliggande motionens innehåll i övrigt får föreningen

till en början framhålla, att intet nytt däri anföres, som kan anses utgöra

motiv för, att bemanningsfrågan nu återupptages. I stort sett innehåller

motionen intet utöver vad som anförts i de motioner, vilka väckts vid 1924,

1926 och 1928 års riksdagar. I verkligheten förhåller det sig också så, att

några nya omständigheter, som kunna utgöra grund för en ändrad uppfattning

i denna fråga icke lära kunna åberopas. Tvärtom torde förhållandena

hava utvecklat sig därhän, att bemanningsföreskrifter för närvarande både

äro mindre av behovet påkallade och mera olämpliga än vad de kunde hava

ansetts vara för ett tiotal år tillbaka.

Motionärerna framhålla, att bemanningen sedan år 1918 undergått försämring,

samt åberopa därvid en av Sjömansunionen år 1922 företagen undersökning,

vilken ansetts giva vid handen, att, under tiden från det

skeppstjänstkommitterade gjort sina undersökningar1 och till oktober 1922

1 Dessa undersökningar voro baserade på bemanningsuppgifter den 31 december 1917,

eller vid den tidpunkt dessförinnan, då respektive fartyg senast gick i fart.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

på 32 fartyg, som under veckan den 8—14 oktober nämnda år besökte

Göteborgs hamn, en minskning av besättningens antal skett, vilken uppgick

till 32 man eller i genomsnitt en man per fartyg. I anledning

härav vill föreningen erinra örn, att ovannämnda krigstidsförordning angående

skyldighet att föra större besättning i vissa farvatten upphörde att

gälla under den tid ifrågavarande utredning avser, varför av denna anledning

reduceringar av besättningens antal förekommo. I motion nr. 296 i

Andra kammaren vid 1928 års riksdag återfinnes samma argumentering,

som motionärerna nu använda, men visade det sig då, att bemanningen å

vissa av de fartyg, som uppräknats i en i motionen intagen tabell, varur

nämnda uppgift hämtats, icke överensstämde med den dåvarande bemanningen

å desamma.

De motiv, som ur allmän synpunkt åberopas för införandet av en bemanningsskala

för handelsflottan, kunna i huvudsak begränsas till tvenne.

Det första, att en bemanningsskala ur sjöfartssäkerhetssynpunkt skulle vara

nödvändig till skydd för de ombordvarandes liv och egendom, och det

andra, att en sådan skala skulle behövas till förhindrande av överansträngning

av den ombord anställda personalen.

Det har väl knappast påståtts och torde i vart fall icke kunna påvisas,

att någon under de senare årtiondena inträffad sjöolycka haft sin grund i

underbemanning. A sid. 12 i motionen anföres bland annat, att en grundlig

undersökning angående orsakerna till det ständigt stegrade antalet sjöolyckor

skulle också möjligen kunna giva belägg för, att icke allt är bra som det

är. Vidare heter det i motionen, att antalet sjöolyckor stegrats i samma

takt som fartygen erhållit bättre utrustning i tekniskt hänseende. Föreningen

tillåter sig beträffande under tiden 1913—1927 förolyckade svenska fartyg

hänvisa till bifogade tabell A, vars uppgifter grunda sig på den statistik,

som av Kungl. Kommerskollegium föres över den svenska handelsflottans

bestånd samt rörande antalet förolyckade fartyg. Rörande det totala antalet

sjöolyckor under åren 1924—1928 hänvisas jämväl till bifogade tabell B.

Uppgifter för år 1929 hava icke kunnat erhållas. Av dessa tabeller framgår,

att motionärernas påstående därom, att fartygsolyckorna under senare

åren ständigt stegrats, icke är riktigt. Dessutom kan framhållas, att de

statistiska siffrorna för Sverige härvidlag lära, jämförda med andra länders,

ligga under medeltalet, och till och med under Norge, där bemanningsskala

finnes.

Det andra motivet, nämligen överansträngning av den ombord anställda

personalen, torde än mindre kunna åberopas. Gällande sjöarbetstidslag, som

i övrigt tillkommit just för att förebygga dylik överansträngning, innehåller

bestämmelser angående arbetstiden i hamn. Besättningens antal lärer således

icke under sådan tjänstgöring inverka på den enskilde besättningsmannens

arbetsprestation. Samma lag bestämmer för eldaretjansten till sjöss,

»att arbetstiden för eldare å annat än oljeeldat ångfartyg i oceanfart eller

å sådant fartyg i nordsjöfart, vars maskinstyrka uppgår till minst 250 indikerade

hästkrafter, eller å dylikt fartyg, som är statt i inskränktare fart

och vars maskinstyrka uppgår till minst 600 indikerade hästkrafter, icke

må, i fall resan under vanliga förhållanden kräver mera än 24 timmars

oavbruten gång, under två på varandra följande dygn överstiga 16 timmar.»

Arbetet till sjöss på däck består mestadels av vakttjänst, som till sin natur

ingalunda kan anses vara ansträngande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 15

De oberopade huvudmotiven lära sålunda icke kunna anföras som stöd

för ett statligt ingripande till reglering av bemanningen å svenska fartyg

genom införande av en bemanningsskala. Man nödgas därför draga den

slutsatsen, att motionen tillkommit i syfte att bereda ökade arbetstillfällen

för sjömännen. Dylika önskemål böra väl knappast kunna godkännas såsom

motiv för ett statligt reglerande av frågan.

I anledning av vad som i motionen anföres beträffande förhållandena i

Norge må erinras däröm, att den norska bemanningslagen sedan sin tillkomst

varit utsatt för en omfattande kritik, vilken medfört genomförande

av högst väsentliga lindringar i lagens bestämmelser. Dessutom kan förtjäna

påpekas, att nämnda bemanningslag ingalunda berör alla norska fartyg.

Förutom de många undantagen från och modifikationerna i den norska

författningen med hänsyn till fartygens storlek etc. regleras bemanningen

av maskinbefälet och maskinmanskapet å motorfartyg icke i lagen. Det

har nämligen visat sig omöjligt att i en bemanningsskala fastslå maskinbesättningens

antal i dessa fartyg i första hand med anledning av den snabba,

ständigt pågående utvecklingen å maskinteknikens område.

Om motionärerna åberopa förhållandena i Norge såsom ett stöd för införandet

av bemanningsskala här i landet, kan föreningen å andra sidan

påvisa ett stort antal ledande sjöfartsnationer, vilka icke ansett tillrådligt

att genom lag fastställa sådan skala, såsom England, Tyskland, Frankrike,

Holland, Belgien, Danmark och Finland. Det kan alltså snarare sägas, att

lagstiftningen i Norge å detta område utgör ett undantag från vad som

eljest inom sjöfartsnationerna förekommer, ett förhållande, som synes föreningen

snarare kunna åberopas mot än för införandet av en bemauningsskala.

Sedan motionärerna lämnat en kortfattad redogörelse över frågans historiska

utveckling intill 1924 års riksdag, återgivas de motiv, som nämnda

riksdags första lagutskott åberopat för ett förnyat upptagande därav.

Till bemötande av vad däri anföres beträffande bemanningens inverkan

på sjöfartssäkerheten hänvisas till vad ovan redan omförmälts.

Nämnda lagutskott uttalade bland annat, att det med skäl kan ifrågasättas,

huruvida de bestämmelser, som gällande rätt uppställer i syfte att garantera

en betryggande bemanning såväl kvantitativt som kvalitativt, äro tillfyllest,

och att såsom en allvarlig brist framför allt framstår, att tillfredsställande

garantier saknas för, att fartygen förses med besättningar, som beträffande

utbildning och erfarenhet fylla nödiga kvalifikationer.

Med anledning av detta uttalande torde det vara på sin plats att lämna

en kort resumé över de författningsbestämmelser, som för närvarande reglera

bemanningen å svenska fartyg.

I kungl, förordningen angående befäl å svenska handelsfartyg 1915 återfinnas

såsom bekant detaljerade föreskrifter angående såväl däcks- som maskinbefälets

kvalifikationer och det antal, som skall finnas å fartyg av olika

storlekar i olika farter, vilka bestämmelser emellertid här kunna lämnas

åsido, då deras effektivitet icke synes hava bestritts.

I § 5 a), andra stycket, av sjölagen, sådan denna paragraf lyder jämlikt

lag den 16 oktober 1914, återfinnes följande stadgande beträffande bemanningen:
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

»Fartyg skall vara bemannat på ett betryggande sätt; och må i intet fall

för resa, som under vanliga förhållanden kräver mer än tolv timmars oavbruten

gång eller eljest är sådan, att skeppstjänsten måste indelas på skift,

fartyget hava mindre däcksbesättning än som jämte befälet är i vardera av

två vakter tillräcklig för skeppstjänsten å däck, medan fartyget är i gång,

ej heller, örn det är ångfartyg, mindre maskinbesättning än som jämte maskinbefälet

är i vardera av två vakter tillräcklig för skeppstjänsten i maskinen

under fartygets gång.»

Denna bestämmelse kompletteras av stadgandet i § 26 samma lag, vari

föreskrives, att befälhavaren åligger att tillse, att fartyget är i samtliga de

avseenden, som i § 5 a) omförmälas, i behörigt skick. Därjämte återfinnes

i § 292 straffbestämmelse för befälhavare, som överträder nu ifrågavarande

stadgande. Straffet kan uppgå till fängelse i högst 2 år eller böter från

och med 100 till och med 5,000 kronor. Till enahanda straff dömes

»redare eller annan, där han uppsåtligen förlett befälhavare till sådan

förbrytelse eller med råd eller dåd densamma främjat, så ock redare eller

annan, som i redares ställe haft befattning med fartyget, där han med vetskap

örn sådana brister eller fel, som ovan omförmälas, underlåtit att, såvitt

det stått i hans makt, hindra fartyget att gå till sjöss.»

Därjämte kan befälhavare, då synnerligen försvårande omständigheter

föreligga, för viss tid eller för alltid dömas förlustig rätten att föra fartygfå

296 sjölagen).

Vidare stadgas i kungl, kungörelsen den 23 december 1915 angående

vissa säkerhetsåtgärder vid nyttjande av fartyg, under § 3, att maskindrivet

fartyg icke må på långresa å utomeuropeiska farvatten, Medelhavet och

Svarta havet häri ej inbegripna, hava mindre maskinbesättning, än som

jämte maskinbefälet är i envar av tre vakter tillräcklig för skeppstjänst i

maskinen under fartygets gång. I fortsättningen heter det:

»Den del av maskinbesättningen, som ständigt erfordras för fartygets

framdrivande å sagda farvatten, lämpare och smörjare således undantagna,

må icke utan tvingande skäl fördelas på mindre än tre vakter.»

Straff för förseelse mot sistnämnda bestämmelse återfinnes i § 57 av

samma förordning. Straffet utmätes enligt bestämmelserna i §§ 292 och

296 sjölagen (se ovan).

Angående förbud mot minderårigas användande till sjötjänst föreskrives

i sjömanslagen § 10:

»Minderårig under fjorton år må ej användas i skeppstjänst.

I eldaretjänst må ej användas den, som icke uppnått sexton års ålder.

Å fartyg, som huvudsakligen framdrives medelst ånga, må, då fartyget

nyttjas i annan fart utanför svenskt farvatten än i Öresund eller å Öslofjorden

intill Laurvig, i eldartjänst eller i tjänst såsom kollämpare ej användas

den, som icke uppnått aderton års ålder.»

I § 4 i sjöarbetstidslagen den 13 juli 1926 återfinnes, såsom ovan redan

nämnts, bestämmelser angående arbetstid för eldare å annat än oljeeldat

ångfartyg, vilka å dylikt fartyg i viss fart och med viss maskinstyrka reglera

eldarnes antal.

I avseende å de föreskrifter, som reglera kontrollen av ovannämnda bestämmelsers

efterlevnad, må framhållas följande:

I § 24 i lagen örn tillsyn å fartyg den 16 oktober 1924 föreskrives bland

annat:

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

»Finnes fartyg----vara så illa bemannat — —--, att resa

därmed skäligen kan antagas föranleda livsfara för dem, som äro ombord,

äger vederbörande tillsynsmyndighet i erforderlig utsträckning förbjuda fartygets

nyttjande, intill dess missförhållandet blivit undanröjt.»

Paragraferna 1 och 2 i nämnda lag innehålla vidare föreskrifter angående

utövandet av tillsyn å fartyg i avseende å bemanningen. Denna tillsyn utövas

av Fartygsinspektionens chefsmyndighet, i vissa fall under medverkan

av yrkesinspektionens chefsmyndighet, samt under förstnämnda myndighets

överinseende och ledning av fartygsinspektörer eller av andra, som av Fartygsinspektionens

chefsmyndighet förordnas. 1 utlandet förrättas tillsynen

av konsulerna, i den utsträckning som särskilt stadgas. Vederbörande tillsynsmyndighet

må uppdraga åt sakkunniga att biträda vid och utom riket

jämväl verkställa de förrättningar, som föreskrivas i lagen.

I kungl, förordning med närmare föreskrifter angående tillsyn å fartyg

den 31 december 1914 stadgas under § 2 a, att Socialstyrelsen vid fullgörande

av densamma i egenskap av yrkesinspektionens chefsmyndighet åliggande

medverkan vid tillsynen å fartyg har

»att med noggrannhet uppmärksamma de förhållanden, som äro av betydelse

för att bereda ombord å fartyg anställda skydd mot olycksfall eller

ohälsa, varunder i denna förordning inbegripas jämväl frågor rörande bostäder

och bemanning.»

Dessutom åligger Socialstyrelsen

»att från vederbörande tillsynsorgan eller genom för ändamålet utsedd

person införskaffa de ytterligare upplysningar rörande under a) nämnda förhållanden,

som styrelsen finner erforderliga.»

I § 59 av sistnämnda förordning föreskrives vidare i fråga om inspektion

av fartyg, att vid dylik inspektion undersökning särskilt må äga rum,

»huru sig förhåller med bemanning, arbetsförhållanden samt besättningens

bostäder och kosthåll ombord.»

Tillsynen över bemanningen skall jämväl ske av sjömanshusombudsmän

och konsuler jämlikt särskilda föreskrifter i tillsynslagens § 2, tillsynsförordningens

§§18 och 19 samt kungl, förordningen angående sjömanshusen

i riket m. m., § 35. I § 18 av tillsynsförordningen ålägges bland annat ombudsmannen

vid sjömanshus,

»att vid utfärdande av sjömansrulla.för svenskt fartyg samt eljest skyndsamt

med ledning av de mönstringsanteckningar eller den manskapsförteckning,

som enligt gällande författning örn sjöfolks påmönstring må hava

rörande svenskt fartyg inkommit till sjömanshuset, söka utröna, huruvida

fartyget är behörigen bemannat ävensom att, därest missförhållande härutinnan

anses uppenbarligen föreligga, därom ofördröjligen underrätta förste

fartygsinspektören inom fartygsinspektionsdistriktet.»

Enligt § 19 har konsul

»att, då särskild anledning därtill förekommer, och isynnerhet då klagomål

anföras beträffande bemanning, fartygs för arbetes utförande avsedda

inrättningar eller redskap eller ock bostäder och kosthåll ombord för fartygets

personal, verkställa inspektion av fartyget.»

Konsul har att till Kommerskollegium ofördröjligen ingiva rapport över

dylik verkställd inspektion och skall, därest vid påmönstring av sjöfolk

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 9 käft. (Nr 9). 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

missförhållande i fråga om fartygs bemanning anses föreligga, därom ofördröjligen

underrätta Kommerskollegium.

Det åligger sjömanshusombudsmännen att i sjömansrullan göra anteckning

angående besättningens antal. Att detta antal skall upprätthållas under

resan stadgas i § 41 av kungl, förordningen angående sjömanshusen i riket

m. m. den 13 juli 1911. Överträdelse härutinnan från befälhavarens sida

medför straff för honom jämlikt § 56 i samma förordning.

Samtliga föreskrifter visa, att vår lagstiftning härutinnan är mycket omfattande

och att kontrollen över fartygens bemanning utövas icke allenast

från ett utan från flera håll.

Lagutskottet framhöll vidare, att såsom en allvarlig brist framförallt framstår,

att tillfredsställande garantier saknas för, att fartyg förses med besättningar,

som beträffande utbildning och erfarenhet fylla nödiga kvalifikationer,

samt att det torde vara obestridligt, att de faktiska bemanningsförhållandena

i detta avseende giva rum för anmärkning.

Beträffande vad som framhålles rörande avsaknadeu av garantier för en

tillfredsställande kontroll av bemanningens kvalifikationer tillåter sig föreningen

hänvisa till ovan åberopade författningsföreskrifter i ämnet.

Rörande därefter påståendet örn en för närvarande förefintlig kvalitativ

underbemanning å svenska fartyg, vill föreningen framhålla, att vid en

undersökning rörande bemanningen å till föreningen år 1929 anslutna 493

fartyg funnits anställda

a) å däck

245 timmermän...................1

200 båtsmän.....................| 1,325 40.1 %

880 matroser.....................J

1,010 lättmatroser med lång praktik.....\ , 17r- « .

167 lättmatroser med kort praktik.....| ’ ''h "

577 jungman med lång praktik och \ „„„ „.

226 jungman med kort praktik.......j_° **

3,305 ■ 3,305 100 %

Härav framgår, att genomsnittligt dels fartygens bemanning med hänsyn

till däckspersonalens kvalifikationer är fullt tillfredsställande, och dels de tre

första kategorierna, som under alla förhållanden måste betraktas såsom fullt

befaret sjöfolk, utgör mera än en tredjedel av däcksmanskapet.

Härutöver bör erinras, att den i svenska handelsflottan förekommande

kategorien »lättmatros med lång praktik» skall hava mera än 24 månaders

tjänst till sjöss.

b) i maskin

203 donkeyman.................................. • • 6.9 %

1,301 eldare med minst 12 månaders praktik till sjöss, därav minst

6 såsom eldare................................ 43.8 %

146 eldare med kortare praktik........................ 4.9 %

202 Bste motormän................................. 6.8 %

281 övriga motormän................................ 9.5 %

359 smörjare...................................... 12.1 %

386 lämpare...................................... 13 %

89 övrig personal (med undantag av befäl)............. ''i %

2^967'' 100 %

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 19

Kvalifikationerna även för eldrumspersonalen äro sålunda fullt tillfredsställande.

Aven om i några enstaka fall bemanningen skulle kunna anses behöva

undergå förändring i kvalitativt avseende, lärer ändring kunna vinnas utan

den stora apparat, som en bemanningslag ovedersägligen innebär, genom

ingripande från de myndigheter, som redan nu hava att häröver utöva

kontroll.

I det uti motionen citerade utskottsutlåtandet anföres vidare

»att en bemanningsskala vore ägnad att försvåra nödigt hänsynstagande

till teknikens utveckling och införandet av sådana förbättrade arbetsanordningar,

som skulle göra en reduktion av den i bemanningsskalan föreskrivna

besättningsstyrkan motiverad och lämplig.»

Denna synpunkt anser utskottet utan tvivel kräva allvarligt beaktande,

och häri kan Redareföreningen för sin del helt instämma.

Aven örn man vid en bemanningsskalas utformande framgår med största

varsamhet, lära dessa svårigheter icke kunna övervinnas, särskilt om därtill

beaktas de växlande förhållanden, som för sjöfarten äro säregna, och till

vilka hänsyn givetvis måste tagas. Erfarenheten har också tydligt visat de

svårigheter, som uppstå av de olika personliga uppfattningar, som göra sig

gällande vid bedömandet av dispensfrågor, varigenom en bemanningsskala

måste befaras komma att skapa ett osäkerhetstillstånd till allvarlig skada

icke blott för näringens utövare utan även för de ombord anställda. Man

bör icke underlåta att taga även denna synpunkt i betraktande, innan man

genomdriver beslut örn en bemanningsskala.

Motionärerna anföra, att fartygsbefälsorganisationerna på detta område

ställt sig fullt solidariska med manskapet i kravet på införandet av en bemanningsskala

och att detta icke kan bero på någon annan orsak än den,

»att de känna sig oförmögna att hålla stånd mot rederiernas press i syfte

att hålla så liten besättning som möjligt, då de önska att fylla lagens krav

på att fartyg skall vara behörigen bemannat»..

Föreningen håller icke för troligt, att motionärerna kunna påvisa något

fall, då redaren utövat sådan press på befälhavaren, att denne varit nödsakad

underbemanna sitt fartyg. Det måste således föreligga andra anledningar

än de av motionärerna antydda för befälsorganisationernas ställning

i frågan.

Vad vidare i motionen åberopas angående den kategori sjöfolk, som i

utländska hamnar under längre eller kortare tid går sysslolös, de s. k.

»bommarne», kan föreningen icke finna, att detta på något sätt kan åberopas

såsom stöd för införandet av en bemanningsskala. I själva verket

hava dessa förhållanden helt andra grunder, än vad motionärerna velat

göra gällande.

En orsak härtill är att söka i bestämmelsen i § 15, sjömanslagen därom,

att sjöman äger avmönstra i utlandet, örn han efter sista påmönstringen

varit i tjänst på fartyget ett år eller ifråga örn segelfartyg ett och ett halvt

år. Detta stadgande gäller, oavsett vad som i tjänsteavtalet överenskommits.

Då såsom regel sjöman, vilken anställes här i landet, påmönstrar

för avmönstring endast i svensk hamn, skulle, därest ovan anförda stadgande

upphävdes, de sysslolösa svenska sjömännens antal i utländska hamnar

sannolikt minskas.

I detta sammanhang må jämväl erinras örn rymningsfrekvensen å sven
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

ska fartyg. Rymningar äro tämligen vanliga företeelser, ehuru det må erkännas,

att förhållandena härutinnan under senare år i viss mån förbättrats.

Av de uppgifter, som föreningen har beträffande besättningsmän, vilka i

utländska hamnar rymt från till föreningen anslutna fartyg, framgår, att

under exempelvis år 1923 rymt icke mindre än 722 personer. Denna siffra

måste emellertid anses vara för låg, enär icke alla anslutna rederier avgivit

rapporter härom.

Föreningen har tyvärr icke kunnat följa den tankegång, som återgives å

sid. 12, 2:dra st., sista punkten i motionen, och kan därför icke uttala sig

örn dess sammanhang med en bemanningsskala.

Bland övriga olägenheter av en bemanningsskala tillåter sig föreningen

här särskilt framhålla:

att bostadsförordningen i de flesta fall lägger hinder i vägen för ökad

bemanning;

att ökad bemanning måste medföra individuellt minskade löner samt

att då alla sjöfartsnationer sträva efter att nedbringa sina omkostnader,

det land, som framtvingar ökning av dessa kostnader, också måste vara

berett att se sin sjöfartsnäring eftersatt.

Under åberopande av vad sålunda anförts får Sveriges Redareförening

anhålla, att utskottet ville hos Riksdagen hemställa, att ifrågavarande motion

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Göteborg den 8 mars 1930.

SVERIGES REDAREFÖRENING.

HANS ERICSON.

H. F. Reuterskiöld.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

21

Bilaga A.

Tabell utvisande antalet fartyg inom svenska handelsflottan 1913—1927

samt under sagda år förolyckade fartyg.

Å r

Äng- och motorfartyg

Segelfartyg

Antal

Antal

förolyckade

fartyg

%

Antal

Antal

förolyckade

fartyg

%

1913...........

1,314

13

1.0

1,512

42

2.8

1914...........

1,336

25

1.9

1,509

17

l.l

1915...........

1,278

40

3.1

1,422

37

2.6

1916...........

1,267

40

3.2

1,378

50

3.6

1917...........

1,240

51

4.1

1,304

59

4.5

1918...........

1,238

49

4.0

1,295

24

1.9

1919...........

1,260

25

2.0

1,279

33

2.6

1920...........

1,260

12

1.0

1,330

22

1.7

1921...........

1,250

8

0.6

1,323

22

1.7

1922...........

1,292

5

0.4

1,341

25

1.9

1923...........

1,343

9

0.7

1,309

21

1.6

1924...........

1,363

10

0.7

1,267

7

0.6

1925...........

1,367

8

0.6

1,200

22

1.8

1926...........

1,382

6

0.4

1,152

18

1.6

1927...........

1,444

9

0.6

1,078

16

1.5

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Bilaga B.

Utdrag ur sjöolycksberättelser avgivna av kungl, kommerskollegii

sjötekniska biträde.

Sjöolyckorna hava varit av följande slag:

1924.

Strandningar........................................... 186

Kollisioner.................. 162

Sprungit läck eller skadats under resa........................ 109

Borta med man och allt.................................. 4

Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 63

Förlust av däckslast..................................... 84

Övriga olyckor......................................... 06

651

1925.

Strandningar........................................... 148

Kollisioner............................................ 134

Sprungit läck eller skadats under resa....................... 91

Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 53

Förlust av däckslast..................................... 21

Övriga olyckor......................................... 93

540

1926.

Försvunna med man och allt............................. 2

Strandningar............ 180

Kollisioner............................................ 170

Sprungit läck eller skadats under resa........................ 113

Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 51

Förlust av däckslast..................................... 22

Övriga olyckor......................................... 96

634

1927.

Försvunna med man och allt.............................. 4

Strandningar........................................... 141

Kollisioner............................................ 179

Sprungit läck eller skadats under resa........................ 88

Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 53

Förlust av däckslast..................................... 19

Övriga olyckor......................................... 77

561

1928.

Strandningar..................... 148

Kollisioner............................................ 146

Sprungit läck eller skadats under resa....................... 100

Övriga olyckshändelser med förlust av människoliv.............. 58

Förlust av däckslast.................................... 30

Övriga olyckor......................................... 76

558

s. 23 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

23

Bilaga 3.

Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.

Genom skrivelse av den 10 febr. har utskottet lämnat Sveriges Fartygsbefälsförening

tillfälle att yttra sig över i kammaren väckt motion rörande

bemanningsskala för svenska frtyg. Med anledning härav får föreningen

anföra följande:

Att ett fartyg är behörigen bemannat torde utan motsägelse kunna

sägas utgöra en av de största faktorerna när det gäller att bedöma detsammas

sjösäkerhet. Man har ju också givit uttryck därför i sjölagen

genom bestämmelsen att fartyg skall vara behörigen bemannat samt hållit

befälhavaren ansvarig därför. Härom torde således ej mera än en

mening vara rådande. »Behörigen bemannat» lämnar emellertid, vi vågar

säga, ingen som helst garanti för att fartyget verkligen är bemannat på

ett tillfredsställande sätt. Föreningen har allt för stor erfarenhet örn motsatsen.

Underbemannade fartyg ha i allt för stor utsträckning funnits och

finnas enligt vår mening i stor utsträckning. Någon ändring häri torde

ej heller vara att vänta förrän en effektiv bemanningsskala införes.

Att fartygen äro behörigen bemannade torde obestridligen vara av

större betydelse för befälhavaren än någon annan ombord. Ansvaret drabbar

honom framför någon annan. Att han är medveten därom är också

tydligt, men omständigheter varöver han ej råder, tvinga ofta en befälhavare

att gå till sjöss med ett underbemannat fartyg. Han kan naturligtvis

vägra, men därmed torde följa ett omedelbart avsked.

Genom en underbemanning bliver även det övriga befälets arbete för

ansträngande och det tvingas utföra arbeten, som i annat fall ej skulle

ifrågakomma. Man får nämligen ej glömma att på ett fartyg finnes

arbeten, som ovillkorligen måste utföras, utan hänsyn till bemanningens

storlek eller kvalité.

Inför sådana förhållanden har befälsföreningen också allt sedan 1908

arbetat för införande av en bemanningsskala. Man kan därför knappast

instämma med motionärerna när dessa säga tt befälsorganisationerna

ställt sig solidariska med manskapet, enär det i verkligheten förhåller sig

tvärtom.

För att i någon mån framhålla det arbete föreningen utfört för en lycklig

lösning av denna fråga, vilja vi åberopa vissa uttalanden som under

tiderna gjorts och resolutioner som fattats.

På Sveriges Allmänna Sjöfartsförenings extra sammanträde den 6 okt.

Bill för behandling av sjösäkerhetskommitténs förslag anförde Kapten

O. A. Nordborg följande:

»Jag gjorde ett feltag nyss. Jag trodde, att det var med anledning av

herr Rinmans yttrande, som herr ordföranden frågade örn någon hade

något vidare att tillägga. Jag skulle nämligen vilja säga några ord i bemanningsfrågan

med anledning av delegerades yttrande, att uttrycket

''behörigen bemannat’ är så väl träffat, att det icke kan lämna rum för

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

något missbruk, och inga andra bestämmelser därför skulle vara behövliga.

Örn man nu tänker på uttrycket ''behörigen bemannat’, så är det naturligtvis

i och för sig mycket bra, ty onekligen menas därmed, att sedan

vaktindelningen är satt, skall det finnas nog med folk för vakttjänstgöringen.

Är det icke så, är fartyget icke behörigen bemannat.

Men nu ha kommitterade föreslagit mycket omfattande bestämmelser i

fråga örn den behöriga utrustningen av fartyget. Då förstår jag icke, varför

särskilda bestämmelser angående bemanning av fartyg skola saknas.

Jag anser det vara mycket viktigt, att sådana komma in. Så länge vi

icke ha föreskrifter därvidlag, kan bemanningen bli både si och så.

Åberopandet på att andra länder icke lia någon bemanningsskala, kan

icke heller vara något skäl för, att vi icke skola ha någon sådan. När

nu Sverige skall skaffa sig förbättrade lagbestämmelser i sjöfartssäkerheten

bör det vara nummer ett på området. I andra länder har denna

siik varit mycket på tal, och troligen kommer mångenstädes i utlandet

vid blivande sjölagsändringar en skala att bli bestämd.

Med nutidens konkurrens inom sjöfartsområdet ligger det naturligtvis

mycket nära till hands, att rederierna söka knappa in på besättningen.

Aktieägarna knorra över att de icke få någon utdelning, och man tänker:

Vi kunna taga billigare folk och mindre folk. Också finnes det i många

fall fartyg, som ej äro försedda med tillräckligt antal riktiga sjömän,

utan deras besättningar utgöras till största delen av lättmatroser och

jungman.

Ett annat missbruk, som är en följd av underbemanningen, är förknippat

med styrmännens tjänstgöring. De användas i stor utsträckning till

grövre göromål på en hel del fartyg, och skulle det bliva bestämmelser

örn att det alltid måste vara en styrman på bryggan till sjöss på våra

svenska ångare, skulle många av fartygen icke se så väl underhållna ut,

som de nu göra.

Det är styrmännen, som få uträtta arbetet. I hamn är det likadant.

Där få de t. o. m. stå vid vinscharna.

Örn man studerar bil. 5—8 i Sjöfartssäkerhetskommitténs betänkande,

så framgår därav tydligt, till vilken stor grad jungmän och lättmatroser

begagnas på svenska fartyg. Vem får bära bördan? Det blir styrmännen.

Beträffande kontrollen å besättningens storlek och kompetens anser jag

denna böra ligga hos sjömanshusen. Det blir billigast. Sjömanshusen lia

lättast att utöva kontrollen: örn de finge instruktioner och bestämmelser

att följa, behövde det icke bli så olika åsikter, som gjorde sig gällande,

örn det skall vara så och så många man, och av den eller den kategorien

ombord.

Örn nu någon vill göra gällande, att en bemanningslag icke är nödvändig

för Sverige, utan att våra fartyg i de flesta fall äro väl bemannade,

så anser'' jag dock icke detta utgöra något skäl för, att vi icke skulle

lia någon bemanningslag. Förordningen kunde ju då ej heller skada

någon. Men det finns rederier, som försöka rikta sig på indragningar i

besättningsstyrkan, och genom en bemanningslag, vore det tillfälle att

klämma efter dem och förhindra missbruken.»

Den tredje Nordiska Fartygsbefälskongressens (en sammanslutning av

alla de nordiska ländernas fartygsbefäl) möte i Köpenhamn 1912 fattade

följande resolution: »Under hänvisning till tidigare uttalanden ifråga örn

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 25

fartygs bemanning vill Kongressen ännu en gång fästa vidkommandes

uppmärksamhet på nödvändigheten av en av myndigheterna utförd effektiv

kontroll med bemanningen».

Den femte kongressen fattade följande resolution i Göteborg 1917: »Kongressen

uttalar att det är ett livsvillkor för fartygsbefälet att få deltaga

i arbetet på sjölagstiftningens modernisering ifråga örn bemanning, arbetstid

m. m. Kongressen anser vidare en bemanningsskala för manskapet

vara av behovet påkallad och uppmanar de till Kongressen anslutna

föreningarna att arbeta på att få en dylik införd i samband med de pågående

sjölagsändringarna. Jämväl bör i detta samband antalet styrmän

i lag bestämmas med hänsyn till fartygens storlek och olika trader.

Vidare har föreningen utarbetat ett fullständigt förslag till bemanning

å däck, vilket överlämnades till Riksdagens Justitieombudsman den 27

dec. 1916 tillika med en skrivelse i saken.

Med det anförda torde det även för den i frågan ej initierade framgå,

att införandet av en bemanningsskala har större betydelse för befälet

än för någon annan ombord.

Beträffande de förslag till sådan, som framkommit, befälsföreningens

och skeppstjänstkommitterades, är det möjligt att ingendera fyller måttet.

Emot en överarbetning av skeppstjänstkommitterades förslag ha vi följaktligen

ej något att invända, under förutsättning likväl att arbetet

igångsättes med det snaraste samt att föreningen genom en representant

lämnas tillfälle att deltaga i arbetet.

För att bemöta de invändningar, som säkerligen komma att från redarehåll

anföras, att fartygen moderniserats i så avsevärd grad att den utarbetade

skalan ej passar, vilja vi framhålla, att den modernisering, som

utförts sedan skalan upprättades, icke är av den betydenhet att den kan

inverka på bemanningen.

Stockholm den 8 mars 1930.

SVERIGES FARTYGSBEFÄLSFÖRENING.

N. Larsson.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Bilaga 4.

Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.

I motion nr 179 i riksdagens första kammare av herr Gustav Möller

m. fl. har hemställts om en skrivelse till Kungl. Majit med anhållan örn

fastställande av en bemanningsskala för fartyg. Då denna fråga är av

största betydelse för allt sjöfolk, får Svenska Maskinbefälsförbundet — som

omfattar praktiskt taget allt maskinbefäl i utomskärsfart och passagerarefartyg,

med undantag av ångslupar — vördsamt anföra följande.

Att en betryggande bemanning är en nödvändig förutsättning för en tillfredsställande

sjösäkerhet är allmänt erkänt och har även fått uttryck i gällande

lagstiftning. Men då det gällt att i praktiken tillämpa denna grundsats

har det visat sig, att lagstiftningen på detta område blivit så gott som

utan verkan, på grund av att det, med undantag för bestämmelser om vissa

kvalifikationer för befälet samt att befäl och besättning i vissa fall skall

vara tillräcklig i två vakter, ej funnits några bestämmelser örn besättningens

antal. I vissa fall medför sjöarbetstidslagen och nyttjandeförordningen

dessutom indirekt ett minimiantal eldare, men i övrigt överlämnas det åt

befälhavaren och mönstringsförrättares subjektiva omdöme att i varje särskilt

fall avgöra bemanningens storlek och kvalifikationer. Befälhavarna

ha i detta fall i praktiken endast formell befogenhet, enär de säkerligen

förlora sina befattningar, därest de icke anordna fartygens bemanning enligt

redarnas order. Då en del redare önska minsta möjliga bemanning, så blir

det mönstringsförrättarna som få avgöra vad som anses uppfylla lagens

bestämmelser angående betryggande bemanning. Då uppfattningen därom

varierar högst betydligt, så blir bemanningen beroende av det sjömanshus,

där sjömansrullan utfärdats. Då samma fartyg senare verkställer mönstring

vid annat sjömanshus kan det ej komma ifråga att framställa fordran på

ökad bemanning, ty det som godkänts vid det ena sjömanshuset måste även

kunna godtagas av det andra. Sedan en viss bemanning på detta sätt blivit

godtagen för ett visst fartyg, så kail man ej gärna fordra strängare bestämmelser

för ett annat liknande fartyg, varför fordringarna på bemanningen

i sin helhet bestämmes av det sjömanshus som har de lägsta fordringarna.

Det är uppenbart att ett sådant system ej kan vara tillfredsställande för

sjösäkerheten, men lyckligtvis äro många redare så vidsynta, att de icke

underbemanna sina fartyg, även örn myndigheterna tillåta det. De redare,

som äro verkliga fackmän och inrätta sig på lång sikt, veta alltför väl att

det i längden ej medför någon vinst att ha allt för liten bemanning. Däremot

finns det en del redare, som på grund av okunnighet eller för att

vinna en tillfällig besparing underbemanna fartygen, varför det av denna

anledning är nödvändigt att införa en bemanningsskala.

Det har gjorts gällande att tillkomsten av sjöarbetstidslagen skulle ha

medverkat till ökning av fartygens bemanning, så att ytterligare lagstiftning

skulle vara överflödig. Lagen har dock ej haft någon större inverkan på

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 27

arbetstiden till sjöss för maskinpersonalen, enär det endast är eldare å de

flesta fartyg och maskinister å fartyg i oceanfart, sorn komma i åtnjutande

av trevaktsystem. Då denna ordning i stor utsträckning, på grund av det

ansträngande arbetet, var införd före lagens tillkomst har ingen större ändring

skett. Det fanns visserligen mindre fartyg, där det var fyra eldare

som hade tvåvaktsystem och omväxlande tjänstgjorde såsom eldare och

smörjare, vilka efter sjöarbetstidslagens tillkomst fått tre eldare, fördelade

på tre vakter. Detta har dock i de flesta fall icke medfört någon ökning

av besättningen, enär andre maskinisten fått övertaga smörjarens arbete.

Det är ju möjligt att det i något fall blev en ökning av maskinpersonalen

omedelbart efter sjöarbetstidslagens tillkomst, men denna ökning blev i

regel icke långvaring, ty depressionen inom sjöfarten ett par år efter krigets

slut medförde minskning av besättningen, så att den i många fall nu är

mindre än före sjöarbetstidslagens tillkomst. Yi veta ej huruvida någon

undersökning gjorts för .att få detta förhållande konstaterat, men vi grunda

vårt omdöme på den omständigheten, att vi känna till många fall där

maskinbesättningen minskats, men däremot intet fall där ökning förekommit.

Det är uppenbart att sjöarbetstidslagen ej kan ha bidragit till ökad

sjösäkerhet, då den förkortning av arbetstiden, som i vissa fall ägt ram, ej

kompenserats med motsvarande ökning av besättningen, utan det har tvärtom

blivit en försämring på grund av att den på en gång vakthavande personalen

minskats.

Då bemanningsfrågan tidigare varit under diskussion har maskinbemanningens

betydelse från sjösäkerhetssynpunkt för litet beaktats. Man har

mest framhållit betydelsen av att kunna minska eldarnas ansträngande arbete,

vilket är fullt berättigat, då det knappast i vår tid finns någon motsvarighet

till detta hårda arbete. Men man får därför icke förbise sjösäkerhetssynpunkterna,

ty stoppandet av ett fartygs maskineri kan under ogynnsamma

förhållanden medföra fartygets undergång. Det talas mycket örn

faran av att bemanna lokomotiv med endast en man, ehuru en stoppning

av dess maskineri knappast kan innebära någon fara. Under dessa förhållanden

är det egendomligt att man låter fartyg gå med endast en man,

vakthavande maskinisten, i maskinrummet. Det är utan tvivel riskabelt att

låta en man vara ensam i maskinrummet och det är säkerligen mera tur

än skicklighet att icke större olyckor inträffat. Den ensamma maskinisten

kan för övrigt ej alltid uppehålla sig i närheten av maskinmanöverplatsen,

då han måste ombesörja tillsyn och smörjning av maskinen. Ja, han måste

stundom avlägsna sig utom hörhåll för maskintelegrafen, då han verkställer

smörjning i tunneln eller instruerar mindre vana eldare i arbetet.

För att få en tillfredsställande sjösäkerhet är det nödvändigt att det å alla

fartyg med skilda maskin- och eldrum finnes minst två man på vakt i maskinrummet.

Faran av att det endast finnes en man i maskinrummet ökas

givetvis med maskineriets storlek, enär svårigheten att ensam sköta ett stort

maskineri är större än för ett litet och dessutom växa olyckornas omfång

med maskineriets storlek. Då det för små fartyg kan bliva allt för betungande

att ha två man i maskinrummet, så kan det möjligen medgivas undantag

för fartyg under en viss maskinstyrka, fastän sjösäkerheten åsidosattes.

Detta skulle i så fall vara en nödfallsåtgärd, som skulle tillgripas,

för att det kan vara omöjligt att ha tillräcklig besättning å dessa fartyg,

men detta utgör intet skäl för att ej anställa tillräcklig besättning, där det

låter sig göra.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.

De ekonomiska konsekvenserna av en bemanningsskala ha i hög grad

överdrivits, då man betraktat utgifterna för en smörjare som utgifter för

rederiet utan motsvarande inkomst. Detta är emellertid ett misstag, ty

smörjarens arbetskraft utnyttjas givetvis helt i hamn och till sjöss får man

allt efter omständigheterna utföra arbeten i maskinrummet, där han då

finnes till hands för att | vid behov bistå maskinisten. Genom att ha tillräcklig

besättning kan fartyget bättre underhållas, varigenom redaren inbesparar

utgifter för reparation och den tid som fartyget måste ligga för

reparation. De verkligt framsynta redarna inse också den ekonomiska fördelen

av tillräcklig besättning och hålla i regel större besättning än det

minimum, som fordras av sjömanshusen. Däremot finns det även redare,

som endast förstå den tillfälliga fördel som ernås genom indragning av besättning

och ej taga någon hänsyn till varken sjösäkerhet eller framtida

reparationskostnader. Det är för de sistnämndas skull, som en bemanningsskala

är nödvändig.

Vi få därför tillstyrka den föreliggande motionen.

Stockholm den 11 mars 1930.

SVENSKA MASKINBEFÄLS-FÖRBUNDET.

Simon Åström.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

29

Bilaga 5.

Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.

Genom skrivelse den 10 dennes hava vi beretts tillfälle att avgiva yttrande

över motionen i Första kammaren nr 179 angående fastställandet av

en bemanningsskala för svenska fartyg och få med anledning därav vördsamt

anföra följande.

Enligt vår mening tala ett flertal skäl för att en bemanningsskala införes

å den svenska handelsflottan. Till de av motionärerna och skeppstjänstkommitterade

anförda skälen komma ytterligare andra.

Vår dagliga erfarenhet giver vid handen, att, särskilt beträffande de mindre

och medelstora fartygen, en sedan länge fortgående reducering av däcksbemanningens

såväl kvantitet som kvalitet ägt rum. Detta bestyrkes också

i någon mån av de stickprovsundersökningar vi vid ett par tillfällen företagit.

Förutom den i motionen omnämnda undersökningen företogo vi en

dylik år 1924, vars resultat här bilägges. De i undersökningen ingående

fartygen hava utvalts endast med hänsyn till att de existerade såväl vid

undersökningstillfället som under åren 1913—1914. Uppgifterna örn deras

bemanning äro på vår begäran lämnade av sjömanshusen i Stockholm, Göteborg

och Hälsingborg.

Det må synas motiverat, att reducera bemanningen då maskintekniska

förbättringar under de senaste 20—25 åren alltmera tagits i anspråk och,

ytligt sett, underlättat arbetet. Denna uppfattning är emellertid i vad det

angår däcksbemanningen å de svenska handelsfartygen väsentligen felaktig.

Bortser man från framdrivningsmaskineriet och förbättrade instrument och

anordningar för själva navigeringen så skall man finna, att den tekniska

moderniseringen icke är så synnerligen stor. Och i den mån maskintekniska

förbättringar införts syfta de heller icke till att göra arbetet lättare för

besättningen, utan till att minska den tid, under vilken fartygen måste ligga

i hamn för lastning och lossning. Sjöfolket har således icke dragit någon

fördel av moderniseringen utan tvärt om. Ty arbetet har icke blivit lättare.

Jäktet, brådskan har endast ökats och är lika intensiv natt som dag, närapå

oberoende av väderleksförhållandena. Skeppsarbetet kräver därför av den

enskilde större fysiska kraftprestationer nu än tidigare.

Det är också felaktigt att tro, att sjöarbetstidslagen skulle så begränsa

arbetstiden, att därigenom skulle på indirekt väg framtvingas någon undre

gräns för bemanningens kvantitet och kvalitet. Beträffande arbetstiden till

sjöss stadgar sjöarbetstidslagen icke någon förändring från vad som tidigare

varit allmänt brukligt för däcksmanskapet nämligen i medeltal tolv timmars

arbetstid per dygn. Endast i hamn, där fartygets egen ordinarie bemanning

är av mindre betydelse, stadgar lagen — dock med en mängd

undantag — maximum åtta timmars ordinarie arbetstid per dag. Vid fartygs

ankomst till och avgång från hamn har sjöarbetstidslagen medfört en

ökning i stället för en minskning av arbetstiden. Tjugufyra timmars ordinarie

arbetstid under två på varandra följande dygn å fartyg i nordsjö- oell

s. 30 Kontrollera mot PDF

30 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

vidsträcktare fart samt tolv timmar under ett dygn å fartyg i östersjöfart

(härtill kommer möjligheten till sex timmars övertid under två sammanhängande

dygn), vilket sjöarbetstidslagen tillåter, utnyttjades före lagens tillkomst

endast undantagsvis. På grund av den ökade takten med avseende

på fartygens resor samt minskad bemanning, torde det numera höra till

undantagen, att denna högsta tillåtna arbetstid icke utnyttjas.

Den onormalt stora procenten av minderåriga, som ingår i handelsflottans

bemanning förtjänar också uppmärksamhet ur flera synpunkter. Att denna

procent är oroväckande stor framgår bland annat av den på sin tid av socialstyrelsen

verkställda undersökningen rörande sjömansyrket i Sverige. Av

16,758 sjömän, som lämnat uppgifter till undersökningen, voro vid undersökningstillfället

icke mindre än 3,496 i åldern 10—19 år, varav 77 upp till

och 3,419 över 14 år. De som vid undersökningen lämnade uppgift om sin

ålder vid första anställningen till sjöss voro till antalet 15,667. Av dessa

hade 11,567 börjat yrket före fyllda 19 år, varav 10,947 under åldern 15—

19 år och 1,620 under åldern 10—14 år. Uppgifterna avser förhållandena år

1911 och det finns all anledning att utgå ifrån, att antalet minderåriga är

både absolut och procentuellt större nu än då.

Vid en jämförelse med bestämmelserna uti §§ 8—17 Arbetareskyddslagen,

kommer man ovillkorligen till att undra över, varför det med sådana bestämmelser

för inom industrien sysselsatta minderåriga kan vara tillåtet, att

inom sjöfarten hålla tusentals ynglingar under aderton år i arbete natt och

dag i ända upp till trettio timmar i en följd — ja ännu mer, örn överskjutande

arbete kan betecknas som säkerhetstjänst — och oftast 75—80

timmar i veckan. Visserligen är den friska sjöluften hälsosammare än luften

i fabriker och verkstäder, men en så underbar verkan kan den rimligtvis

icke ha, att dess inandning kan ersätta den, särskilt under uppväxtåren,

nödvändiga sömnen och vilan.

En annan sida av saken är, att genom den ständiga överrekryteringen av

sjömansyrket utbildar sjöfarten årligen en betydande årskontingent fullbefarna

matroser i åldern 20—25 år, för vilka det sedan icke finnes någon

användning inom handelsflottan. Eör gamla att lära sig ett nytt yrke,

tvingas dessa att antingen söka sig till de större världshamnarna för att

om möjligt erhålla hyra i något annat lands fartyg, eller också hamna de

i det stora icke yrkeslärda arbetslöshetsproletariatet hemma i Sverige.

Våra här gjorda påståenden bestvrkes av de officiella utredningar, som

verkställts på området, nämligen socialstyrelsens förut åberopade undersökning

och det betänkande rörande sjömanshusens omorganisation, som den

18 november 1919 överlämnades till kommerskollegium av 1917 års sjömanshuskommitterade.

Enligt sistnämnda kommitterade inskrevs vid samtliga

rikets sjömanshus under femårsperioden 1912—-1916 27,370 sjömän av

manskapsgrad. Under samma tid avfördes från sjömanshusens register av

manskapskategorierna; på grund av dödsfall 1,135 och på grund av andra

orsaker icke mindre än 13,581. Uppgifterna avse samtliga manskapskategorier,

men då nyrekryteringen och användandet av ungdomar icke är så

starkt framträdande i någon av de övriga kategorierna som hos däcksmanskapet,

ställer sig givetvis nu anmärkta missförhållanden ännu ofördelaktigare

med avseende på denna kategori.

De ovan framhållna olägenheterna av att en skälig bemanningsskala icke

existerar, botas givetvis icke med en bemanningsskala sådan som den skeppstjänstkommitterade

föreslagit. Ty dels medgiver den i de flesta fall en be
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 31

manning, sorn, med hänsyn till att den ur sjösäkerhetssynpunkt bör vara

fullt betryggande, är i knappaste laget, och dels skulle den, genom medgivandet

av ett betydligt större antal jungman och lättmatroser, än vad en

förnuftsenlig rekrytering av sjömanskåren påkallar, endast i ringa mån råda

bot för de av överrekryteringen framkallade missförhållandena.

Då vi ändock helt ansluta oss till motionärernas uppfattning, är det därför,

att en dylik bemanningsskala åtminstone i någon mån bör kunna minska

nu rådande missförhållanden eller i varje fall utgöra ett hinder för att

dessa ytterligare stegras.

Göteborg den 21 februari 1930.

SVENSKA SJÖMANS-UNJONEN.

Nicklas Olsson.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.

Bilaga 6.

Till Första kammarens andra tillfälliga utskott.

Då vi lämnats tillfälle att avgiva yttrande över motion nr 179 i Första

kammaren av herr Möller m. fl. örn fastställande av bemanningsskala

för svenska fartyg beder vi få framhålla följande synpunkter.

Motionärerna ha i sin motion med rätta framhållit den allvarliga brist

som framförallt ligger däri att tillfredsställande garantier saknas för att

fartyg förses med besättningar som beträffande utbildning och erfarenhet

fylla nödiga kvalifikationer.

För närvarande finnes praktiskt taget inga andra bestämmelser som

avser att skydda för underbemanning än bestämmelserna i sjölagens

§ 5 a som föreskriver att fartyg skall vara bemannat på ett betryggande

sätt, samt att fartyg vars resa kräver mera än 12 timmar eller är sådant,

att skeppstjänsten måste indelas i skift, skall hava så stor bemanning att

de jämte däcks- och maskinbefälet är i vardera två vakter tillräckligt för

skeppstjänsten under fartygets gång.

Vidare föreskriver Kungl. Maj:ts förordning angående vissa säkerhetsåtgärder

vid nyttjande av fartyg den 23 december 1915. Andra Kapt. § 3

»att å maskindrivet fartyg, icke på långresa å utomeuropeiska farvatten,

Medelhavet och Svarta havet häri ej inbegripna, hava mindre maskinbesättning

än som jämte maskinbefälet är i en var av tre vakter tillräckligt

för skeppstjänsten i maskin under fartygets gång.

Den del av maskinbesättningen, som ständigt erfordras för fartygets

framdrivande å sagda farvatten, lämpare och smörjare undantagna, må

icke utan tvingande skäl fördelas på tre vakter.»

Förevarande bestämmelser fastställer vare sig antalet behövligt man

skap i förhållande till fartygets storlek eller kvalifikationerna som bör

vara erforderliga för besättningsmännen ombord i fartygen.

Kungl. Majlis förordning angående vissa villkor beträffande hälsotillstånd

och kroppsbeskaffenhet för vinnande av anställning å fartyg i viss

fart, den 30 december 1922 är heller ej ägnad att skydda för underbemanning

utan avser att skydda för att manskap behäftat med sjukdom och

lyte anställas ombord i fartygen.

Sjömanslagens § 38 innehåller bestämmelser örn att sjöman äger rätt

att erhålla entledigande från fartyget i händelse fartyget är så illa bemannat

»att livsfara för de ombordvarande kan antagas därigenom uppkomma

under resan». Men för att få konstaterat att underbemanning

föreligger måste enligt bestämmelserna i 59 § sjömanslagen mer än halva

besättningen hos befälhavaren göra framställning örn »syn» för utrönande

av detta förhållande. 38 § sjömanslagen lämnar även möjlighet för

sjöman att genom direkt hänvändelse till fartygsinspektör på platsen

lästa dennes uppmärksamhet på förmenat missförhållande.

Erfarenheten har dock givet vid handen att dessa bestämmelser icke

är till praktisk nytta så länge vederbörande fartygsinspektör då de sakna

s. 33 Kontrollera mot PDF

33

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr .9.

tydliga lagbestämmelser endast har sitt eget omdöme att lita till då fråga

är att avgöra huruvida »livsfara för de ombordvarande kan antagas uppkomma»,

på grund av underbemanning. När fartyg dagligen avgå från

hamn med icke kvalificerad besättning och ändock lyckas uppnå annan

hamn är det givetvis svårt eller omöjligt att på förhand kunna avgöra

huruvida örn den inmönstrade besättningen är kapabel att avvärja en

uppkommen kritisk situation.

Under åren 1926—1928 har enligt fartygsinspektionens verksamhetsberättelse

det vid 11,198 av inspektörerna verkställda förrättningar, det

konstaterats endast 6 fall av underbemanning beträffande manskapet och

39 fall beträffande befälet. Under samma tid lia anmärkningar om underbemanning

inkommit från sjömanshusombudsmän i 7 fall beträffande

manskapet och i 10 fall rörande befälet. Ser man detta i förhållande till

de övriga anmärkningar som fartygsinspektionen varit nödsakad att göra

beträffande fartygens utrustning måste man ovillkorligen komma till den

slutsatsen att förordningarna rörande fartygens bemanning icke är till

fyllest.

År 1927 företog vi en undersökning örn fartygs bemanning. Undersökningen

verkställdes på så sätt att vi dels tillskrevo sjömanshus och begärde

avskrift av sjömansrullorna för vissa angivna fartyg och dels anmodade

våra ombudsmän att vid besök ombord i fartygen upprätta en

förteckning över bemanningen.

Vid sammanställning av dessa uppgifter framgick att det ombord i

sammanlagt 51 fartyg örn mellan 100 och 1,000 bruttoton voro anställda

19 båtsmän, 3 timmermän, 19 matroser, 105 lättmatroser och 69 jungmän.

Av de 19 båtsmännen tjänstgjorde 16 såsom 2:dra styrman då sådan saknades

ombord i fartygen. Samma fartyg voro bemannade med 1 första

eldare, 95 befarna eldare med 12 månaders tjänst och 39 obefarna eldare

samt 8 stycken smörjare. Bemanningen ombord i förevarande fartyg

torde tydligt visa att underbemanning förekommer i mycket stor utsträckning.

En annan fara som underbemanning medför, men som vid förekommande

utredningar och vid andra tillfällen bemanningsskala varit under

behandling icke tagits till beaktande, är faran för överansträngning för

eldrumspersonalen samt den fara för sjösäkerheten som uppstår därigenom

att det icke inmönstrat maskinmanskap (smörjare) till tillräckligt

antal.

Skeppstjänstkommitterade lia såsom norm för sitt förslag till bemanningskala

för eldare lagt fartygets kolförbrukning oell torde denna även

vara den mest normgivande beräkningsgrunden. Man har emellertid från

det håll där man är motståndare till en bemanningsskala framfört som

skäl för avstyrkande bl. a. att då det konstaterats att eldarepersonalen

för närvarande icke överarbetar större kolkvantitet än vad kommitterade

föreslagit finns det icke anledning för att binda rederiernas strävan för

införandet av arbetsbesparande tekniska anordningar, genom en bemanningsskala.

Den av Kungl. Kommerskollegium påbörjade och av Kungl. Socialstyrelsen

vid dess tillkomst övertagna undersökningen rörande sjömansyrket

i Sverige, som lagts till grund för »Skeppstjänstkommitterades» arbete,

är beträffande eldares arbete missvisande.

Av utredningens del 1, sid. 194 och följande tabeller framgår att kol
Bihanq

till riksdagens protokoll 1930. 12 sami. 2 avd. 9 käft. (Nr 9.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Första hammarens andra tillfälliga utshotts utlåtande Nr 9.

förbrukningen ombord i lastfartyg med en dräktighet örn 300—1,000 bruttoton

är lägst 1,61 och högst 3,5 ton per man och dygn, och torde även denna

kolförbrukning per man vara den faktiska ehuruväl sjöarbetstidslagen

medfört en del förändringar av bemanning.

Å fartyg örn 1,000—2,000 ton har kolförbrukningen enligt utredningen

utvisat lägst 2,0 och högst 2,9 ton per man och dygn. I denna och följande

fartygsgrupper överensstämmer icke beräkningen med det faktiska

förhållandet. Beräkningen är vidare efter sjöarbetstidslagens ikraftträdande

än mera missvisande enär en hel del omgrupperingar i bemanningen

fått företagas, och torde numera den faktiska kolförbrukningen per man

och dygn uppgå till mellan 2,7 och 3,8 ton.

Vid den företagna undersökningen hade uppgifter örn fartygens kolförbrukning

infordrats från respektive rederier och uppgifterna rörande

bemanningen hämtats från sjömanshusen. Vid den tiden inmönstrades

emellertid endast eldare och kollämpare ombord i fartygen och det förekom

endast i undantagsfall att smörjare inmönstrades. Sålunda inmönstrades

i allmänhet endast fyra eldare och en eller högst två kollämpare i

ett fartyg upp till 3,000 ton. Kolförbrukningen beräknades sedan efter

fyra eldare men det klarlades icke att dessa fyra förbrukade den uppgivna

kolkvantiteten under halva sitt arbetsdygn och under återstående delen

av arbetsdygnet sysselsattes med smörjning av maskineriet. Arbetstiden

var vid den tiden 12 timmar per dygn och de inmönstrade eldarna lingö

växelvis arbeta med eldning och smörjning. Numera mönstras endast tre

eldare ombord i dessa fartyg och den fjärde har ersatts med en smörjare

och den kolförbrukning som tidigare beräknats på fyra numera förarbetas

av tre.

Samma är förhållandet med fartyg över 3,000 ton. Uppgifter ha bl. a.

lämnats beträffande rederiaktiebolaget Transatlantics ångare »Hellenic».

Enligt dessa uppgifter var kolförbrukningen ombord i fartyget 30 ton per

dygn och fartyget bemannat med nio eldare och tre kollämpare. Kolförbrukningen

hade enligt dessa uppgifter upptagits till 3,33 ton per man

och dygn. Det faktiska förhållandet var emellertid att endast sex av de

uppgivna nio eldarna sysselsattes med eldning och de tre tjänstgjorde

som smörjare. De sex eldarna hade således att förbruka 30 ton kol vilket

utgör 5 ton per man och dygn i stället för uppgivna 3,33, samt de tre inmönstrade

kollämparna att ur kolboxarna framskaffa vardera 10 ton kol

per dygn. Den felaktiga beräkningen som är genomgående för den åberopade

utredningen är beroende på att kolförbrukningen icke är beräknad

efter det antal som sysselsatts med eldning utan beräknad efter det

antal eldare som varit anställda ehuruväl en del av de anställda sysselsatts

med helt annat arbete.

Vidare är att bemärka att fartygets kolförbrukning är beräknad efter

medelgoda engelska kol men då det exemplifierade fartyget och andra

liknande fartyg trafikerar Afrika, Australien, Indien och Ostasien där

andra kolsorter måste intagas stiger på grund av kolkvaliteten förbrukningen

25 å 30 %.

Ovan anförda torde klart ådagalägga att behov av bemanningsskala

förefinnes för att härmedelst söka förhindra de ofta återkommande fallen

av överansträngning.

Vad slutligen beträffar smörjare har dessas antal reducerats i ett stort

antal fartyg och deras arbete lagts på undermaskinisterna. Följden har

s. 35 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9. 35

blivit att där det tidigare varit två man per vakt som haft tillsyn över

fartygets maskineri, maskinisten numera får sköta detta arbete utan biträde.

Att detta i bög grad inverkar på sjösäkerheten torde vara uppenbart.

Det är lika viktigt för sjösäkerheten att ett fartygs maskinpersonal

är tillräcklig och kvalificerad som det är bemannat på ett betryggande

sätt beträffande däckspersonalen. För övrigt beder vi att beträffande

smörjares arbete få hänvisa till Svenska Maskinbefälets P. M.

Göteborg den 3 mars 1930.

SVENSKA ELDARE-UNIONEN.

Sven Lundgren.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.