Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbud mot utläggande av annat förgiftat lockbete än fosformos.

1930-04-03 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1930:46, Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbud mot utläggande av annat förgiftat lockbete än fosformos.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.

1

Nr 46.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 10 1. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående förbud mot utläggande

av annat förgiftat lockbete än fosformos.

(2ia avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad

motion, nr 279, av herr Hollertz har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn sådan ändring av gällande jaktstadga

§ 13, varigenom utläggande av förgiftat lockbete, undantagandes

fosformos, förbjudes.

Beträffande de skäl, som åberopats såsom stöd för denna framställning,

får utskottet hänvisa till motionen.

Över motionen ha i vederbörlig ordning inhämtats yttranden från

domänstyrelsen samt från vetenskapsakademien, som åberopat ett av

dess naturskyddskommitté i ämnet avgivet utlåtande. Yttrandena finnas

såsom bilaga fogade vid detta utlåtande.

Motionären avser, att utläggande av giftigt lockbete skulle helt förbjudas

med undantag för fosformos. Såsom framgår av motiveringen

riktar sig motionären närmast mot användandet av stryknin.

På sätt domänstyrelsen erinrat har genom kungörelsen den 26 april

1929 (nr 82) giftstadgans 26 § erhållit en ändrad lydelse, som avsevärt

inskränker strykningiftets användning. I denna paragraf stadgas nämligen,

att tillstånd till användande av strykningift för ifrågavarande

ändamål må meddelas endast till förekommande av skadegörelse, som

finnes icke lämpligen kunna annorledes avvärjas. Enligt vad domänstyrelsen

upplyser skulle det numera ytterst sällan förekomma, att länsstyrelse

meddelar tillstånd till användande av stryknin.

Motionären synes icke lia beaktat den förändring i förevarande

förhållanden, som ägt rum genom berörda författningsändring.

Vid sådant förhållande och då, såsom domänstyrelsen framhåller, motionen

icke i övrigt synes innehålla skäl, som skulle kunna motivera en

hänvändelse till Kungl. Majit med begäran om ytterligare skärpning av

ifrågavarande bestämmelser, får utskottet hemställa,

Bihang till riksdagens protokoll 19.10. 10 sami. 16 höft. (Nr 46—49.)

Utskottet.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.

att motionen 11:279 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 3 april 1930.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 41.

Bilaga.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Genom beslut den 7 sistlidna februari har Kungl. Maj:t anbefallt,

bland andra, domänstyrelsen att till jordbruksutskottet före den 10 mars

avgiva yttrande över en inom riksdagen väckt, till utskottet hänvisad

motion 11:279 angående förbud mot utläggande av annat förgiftat lockbete

än fosformos, och får styrelsen till åtlydnad härav anföra följande.

Stadganden, avsedda att reglera och begränsa användandet av gift till

förgörande av djur, äro lämnade dels i 13 § av stadgan örn jakt och

fridlysning av vissa djurslag den 25 november 1927 dels i 26 § av giftstadgan

den 7 december 1906, såsom denna paragraf lyder enligt kungl,

kungörelsen den 26 april 1929 (nr 82).

Innan sistnämnda kungörelse utfärdades, erhöll giftstadgans 26 § ändrad

lydelse genom kungl, kungörelsen den 10 december 1920 (nr 817), varigenom

stadgades avsevärd begränsning i avseende på rätten att till dödande

av djur nyttja gift, särskilt strykningift.

I skrivelse till Kungl. Maj:t år 1926 hemställde emellertid Värmlands

allmänna djurskyddsförening på anförda skäl, särskilt ur djurskyddsvänlig

synpunkt, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder i syfte att användandet

av gift för dödande av djur måtte helt och hållet eller, därest

så ej ansåges kunna ske, i största möjliga utsträckning förbjudas. Sedan

domänstyrelsen anbefallts utlåta sig över berörda framställning, avgav

styrelsen underdånigt utlåtande i ärendet den 7 maj 1927 efter det

styrelsen dessförinnan inhämtat yttranden från samtliga länsstyrelser

och Överjägmästare samt från ett flertal hushållningssällskaps förvaltningsutskott

och jaktvårdsföreningar.

Styrelsen framhöll däri, bland annat, att en begränsning i användandet

av gift, särskilt strykningift, till djurs dödande vore önskvärd såväl

ur djurskyddssynpunkt som ock med hänsyn till förefintlig fara för

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.

3

även andra djurarter än dem, som avsetts. Styrelsen föreslog därför, att

26 § av kungl, kungörelsen den 10 december 1920 (nr 817) angående ändrad

lydelse av vissa paragrafer i giftstadgan den 7 december 1906 måtte

kompletteras med föreskrift därom, att det vid den i nämnda stadganden

omförmälda prövning av förekommande omständigheter skulle iakttagas,

att tillstånd, varom vore fråga, finge meddelas endast för så vitt användandet

av gift erfordrades till försvar mot sådan skadegörelse för

jordbruksnäringen, renskötseln eller viltbeståndet, som icke skäligen

kunde avvärjas genom annat lovligt jakt- eller fångstsätt. Förgiftade

lockbeten skulle alltså icke få utläggas i avsikt att därmed döda djur enbart

i förvärvssyfte. Avskrift av styrelsens berörda underdåniga utlåtande

med utredning i frågan bilägges.

I huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen sålunda hemställt

utfärdades förberörda kungl, kungörelse den 26 april 1929 (nr 82) örn

ändrad lydelse av 26 § i giftstadgan den 7 december 1906 (nr 114), varigenom

förordnas, att tillstånd till användande av strykningift för ifrågavarande

ändamål må meddelas endast till förekommande av skadegörelse,

som finnes icke lämpligen kunna annorledes avvärjas.

Enligt vad styrelsen erfarit torde numera ytterst sällan förekomma,

att länsstyrelse meddelar tillstånd till användande av strykningift till

dödande av djur.

Då av föreliggande motion synes framgå, att motionären icke ägt kännedom

örn stadgandet i ovanberörda kungl, kungörelse den 26 april 1929,

samt då motionen för övrigt icke innehåller några sakliga skäl till ändring^

nu gällande bestämmelser, får styrelsen för sin del hemställa,

att jordbruksutskottet må finna motionen ej böra föranleda till någon

riksdagens vidare åtgärd.

Stockholm den 6 mars 1930.

G. KUYLENSTJERNA.

/ Sixten Bellander.

/

Till kungl, vetenskapsakademien.

Sedan till naturskyddskommittén för yttrandes avgivande överlämnats

en skrivelse från kungl, jordbruksdepartementet med remiss av motionen

nr 279 i riksdagens andra kammare »angående förbud mot utläggande av

annat förgiftat lockbete än fosformos», får kommittén härmed vördsamt

anföra följande.

Ehuru det ej uttryckligen utsäges i motionen, torde den huvudsakligen

rikta sig mot användandet av stryknin för dödandet av djur. Det framhålles

även i motionen fullt riktigt, att utläggandet av gift medför stor

risk ej blott för rovdjuren, som giftutläggaren önskar åtkomma, utan

tillika för många andra varelser. Till följd därav, att flera olika slags

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 46.

fåglar såsom mesar, nyttiga rovfåglar m. fl. lockas att äta av det förgiftade

betet eller åteln, dödas ofta åtskilliga dylika. Dessutom händer

det ej sällan, att förgiftade heten av kråkfåglar, t. ex. korpar, och ej

sällan även av rävar hortbäras och gömmas, så att de sedan ej kunna av

fångstmannen återfinnas. I sådana förkomna eller på grund av tyvärr

ej ovanligt slarv i markerna kvarlämnade giftbeten förlorar dock strykninet

ej sin dödande förmåga, utan, örn betena sedan påföljande sommar

råka att förtäras av betande husdjur, bliva dessa därigenom förgiftade

och kunna dö, eller åtminstone utsättas för plågor. Hundar råka ej sällan

ut för dylika undangömda betens lömska giftverkan och många dyrbara

jakthundar ha på sådant sätt gått förlorade. Då en fågel eller ett

däggdjur ätit en viss dos av stryknin och förgiftats, blir det självt giftbärare

och kan förmedla giftet till ytterligare andra djur, som äta av

den döda kroppen, så att fullständiga förgiftningskedjor uppstå. Allra

mest olycksbringande är det, då, såsom stundom händer i lappmarkerna,

ett helt kadaver av en ren förgiftas i hopp örn, att någon varg skall komma

och äta därav, vilket dock mycket sällan händer, ty vargen plägar

vara alltför försiktig. Den stora mängd gift, som använts i sådana fall,

fortfar att vara orsak till olyckshändelser under en lång tid med håde

primär- och sekundärfall. Strykninet torde även varit en av de kraftigaste

medverkande orsakerna till, att den värdefulla fjällräven så gott

som utrotats. Det torde också böra erinras därom, att kungl, akademien

i samband med framställning örn åtgärder till fjällrävens skyddande uttalat

sig för förbud mot användandet av stryknin. Detta synnerligen

farliga och lömska gift borde aldrig få användas, och det torde ocxså

finnas en mycket allmänt utbredd opinion mot detsamma. Svenska jägareförbundet,

djurskydds- och jaktvårdsföreningar ha vid upprepade

tillfällen uttalat sig mot strykninet eller åtminstone anhållit, att det endast

i undantagsfall och under betryggande kontroll skulle få utlämnas

och nyttjas.

Med stöd av vad kommittén sålunda haft äran anföra få vi vördsamt

hemställa, att kungl, akademien ville uttala sig instämmande i motionens

syfte, att det måtte vara förbjudet att utlägga förgiftat lockbete utom

sådant i vilket fosformos användes, dock med sådan begränsning att eventuellt

gift mot råttor och sorkar må kunna under betryggande omständigheter

få nyttjas.

Stockholm den 21 februari 1930.

För kungl, vetenskapsakademiens naturskyddskommitté:

EINAR LÖNNBERG.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.