Utlåtande i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser till skydd för renbetet i lappmarkerna.
1930-04-03 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1930:48, Utlåtande i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser till skydd för renbetet i lappmarkerna.
Dokumentets text
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Utskottet.
Nr 48.
Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 10 f. in.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser
till skydd för renbetet i lappmarkerna.
(2:a avd.)
I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner,
nämligen nr 212 i första kammaren av herr Lindhagen samt nr 168 i
andra kammaren av herr Lindley har hemställts, att riksdagen ville, med
anledning av lappallmogens klagomål, att genom avbarkning av timmer
i skogarna renmossans tillväxt hindras eller göres svåråtkomlig och mindervärdig
som foder för renarna, hos Kungl. Majit anhålla örn övervägande
och förslag till reglerande bestämmelser i berörda fråga.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionerna.
Över motionerna'' har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden
av domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens
län. Länsstyrelsen i Västerbottens län har jämväl överlämnat
yttrande av lappfogden i länet. Samtliga ifrågavarande yttranden äro
såsom bilaga fogade till detta utlåtande.
Utskottet får erinra, att riksdagen i anledning av väckt motion i skrivelse
till Kungl. Majit den 18 mars 1930 (nr 75) anhållit, att Kungl. Majit
ville skyndsamt låta verkställa utredning rörande beskaffenheten av de
missförhållanden med avseende å renskötselns bedrivande och lappförfattningarnas
tillämpning i övrigt, som yppats inom vissa delar av Lappmarken,
samt, därest av utredningen skulle framgå, att dessa missförhållanden
vore av den art, att deras snabba och effektiva tillrättaläggande
icke läte sig medelst den nuvarande administrationen å området genomföra,
vidtaga de tillfälliga åtgärder för berörda ändamåls vinnande, vartill
utredningen kunde giva anledning eller Kungl. Majit eljest funne skäl.
Vid verkställandet av den av riksdagen sålunda begärda utredningen
lärer även det i nu förevarande motioner berörda spörsmålet komma under
omprövning. Att på sätt motionärerna ifrågasatt avlåta framställning
i ämnet till Kungl. Majit lärer därför ej vara erforderligt. Utskottet
hemställer fördenskull,
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48. 9
att förevarande motioner I: 212 och II: 168 icke må
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 3 april 1930.
På jordbruksutskottets vägnar:
C. J. JOHANSSON.
Närvarande: se utlåtande nr 47-
Bilaga.
Till riksdagens jordbruksutskott.
I tvenne likalydande motioner I: 212 och II: 168 hava herrar Lindhagen
och Lindley hemställt, att riksdagen — med anledning av från lappallmogen
framförda klagomål att genom barkning av timmer i skogarna
renmossans tillväxt hindras eller göres svåråtkomlig och mindrevärdig
som foder åt renarna — ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande
och förslag till reglerande bestämmelser i berörda fråga.
Efter framställning härom från jordbruksutskottet har domänstyrelsen
genom nådig remiss den 7 innevarande februari anbefallts avgiva yttrande
över bland annat nu nämnda motioner och får styrelsen i anledning
härav anföra följande.
Den försämring av sötvattensfisket, som åtföljde vattendragens flottbargörande,
gav anledning till krav på flottgodsets avbarkning. Man ansåg
nämligen denna försämring av fisket till stor del bero på den avlagring
av från flottgodset avfallen bark, som kunde påvisas i flottlederna, särskilt
i sjöarna samt i lugnvatten och sel nedanför forsar. Fortsatta undersökningar
hava emellertid ådagalagt att barkningen i dessa hänseenden
spelar en väsentligt mindre roll än som tidigare antagits. Man har till och
med ifrågasatt, huruvida icke barkningen i ifrågavarande avseende gjorde
mera skada än gagn. Särskilt gällde detta s. k. randbarkning, varvid alltså
endast en del av barken avlägsnades från virket. De på dylikt virke
kvarlämnade barksträngarna lossnade vid flottningen givetvis betydligt
lättare än den oskadade barkmanteln på en stock, som ej varit föremål
för barkning. Det vore för övrigt ej den grova korkbarken utan den mellan
denna och veden liggande vita savbarken, som vore skadlig för fisket.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Emellertid hava på olika trakter tidvis framkommit krav på virkets
barkning även av andra orsaker. Ifråga örn grovbarkigt talltimmer, som
gärna lämnar en av bark missfärgad och därför mindre begärlig sigvara,
bar barkningskravet föranletts bland annat av önskan att erhålla vitt
och vackert sågvirke. Sedan förbättrade konjunkturer för sulfatmassa
möjliggjort ett partiellt utnyttjande av sågavfallet även av furu för massaframställning,
tillkom ännu ett motiv för timrets barkning. Trämassan
borde nämligen i möjligaste mån vara fri från bark. För att barkningen
av timret skulle i detta avseende medföra avsedd nytta, måste densamma
utföras som helbarkning. Kostnaderna härför ställa sig emellertid så
höga, att man numera i allmänhet sett sig nödsakad frångå kravet på helbarkning
av timret i skogen. Det ställer sig nämligen avsevärt billigare
att vid förädlingsverket efter timrets sågning barka den del av avfallet,
som skall användas till massafabrikation.
Ifråga örn det klenare virket såsom sågtimmer av smärre dimensioner,
massaved, props m. m. uttages detta numera till stor del genom gallring i
medelålders och yngre bestånd, varifrån virket på grund av ringa kärnvedbildning
och stor vattenupptagningsförmåga har benägenhet för sjunkning.
Det enda relativt tillförlitliga sättet att vid längre flottning bevara
dylikt virke från sjunkning, är virkets torkning före flottningen. För att
en hastig och effektiv torkning skall komma till stånd är emellertid virkets
barkning ett oeftergivligt villkor. Obarkat virke torkar nämligen ytterst
långsamt.
Emellertid är barkningen av virket i skogen under alla omständigheter
relativt dyrbar och har därför i stor utsträckning undvikits i den
mån så kunnat ske med hänsyn till virkets flytförmåga och de för flottningen
gällande bestämmelserna. Enligt § 69 i lag örn flottning den 19
juni 1919 må virke, vars utflottning beräknas kunna medhinnas under
första flottningsåret, flottas obarkat, därest ej vattendomstolen annat för
-
ordnar.
Enligt § 86 i samma lag gälla dock förut i gällande författningar för de
särskilda flottlederna meddelade bestämmelser, intill dess med tillämpning
av denna lag ändrade bestämmelser kommit till stånd.
Följande är sålunda föreskrivet för nedanstående flottleder.
Torne älv. Enligt konvention 28 oktober 1922 är bestämt, att virke får
flottas obarkat så som återfinnes i ovan anförda § 69.
Kalix älv. Enligt regleringsutslag 10 mars 1890 må allt virke framflottas
obarkat.
Samma bestämmelse enligt utslag
Råne älv.
Lule älv.
Pite älv.
Aby älv.
Byske älv.
Skellefte älv.
Ume älv.
Öre älv.
27,
17
. 10
7,
14/n
13/
/ 11
12 ''
3i/
/ 1''
V,
1913.
1910.
1910.
1889.
1885.
1887.
1906.
1906.
Lögde älv. Enligt utslag 16 november 1929 får virke flottas obarkat i
överensstämmelse med § 69.
Gideå älv. Äldre barkningstvång för furuvirke är här upphävt genom
vattendomstolens utslag 22 november 1920.
Ångermanälven. Enligt utslag 10 april 1920 skall furuvirke vara barkat,
men granvirke får flottas med bark, inom flottledens näst nedersta,
11
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
11 distriktet eller sorteringen vid Sandslån. Inom distrikt 12, sträckan
Sandslån—Havet, får allt virke flottas obarkat.
Av ovanstående redogörelse framgår, att i samtliga älvar i ovre JSlori
land ända ned till Ångermanälven i huvudsak allt virke får framflottas
obarkat. Att barkning ändock i stor utsträckning sker beror sålunda pa
de omständigheter, som tidigare här ovan berörts och främst på att virkesfångsten
i allt större omfattning utgöres av gallringsvirke, som för att
kunna flyta ända ner till förädlingsverken vid älvmynningarna mäste
vara barkat och väl torrt, innan det nedlägges i flottleden. Denna avverkning
av gallringsvirke sker numera i stor utsträckning genom sommarliuggning,
varvid det för virkets fullständiga ^torkning och undvikande
av hlåyteskador är nödvändigt att harka detta. En dylik åtgärd betingas
även av omsorgen örn det kvarstående skogsbeståndet, som, därest det utfällda
virket ej barkas, utsättes för skador genom angrepp av barkborrar
och andra skadeinsekter, vilka i det endast långsamt torkande obarkade
virket finna ypperliga närings och yngelplatser.
Efter denna mera allmänt hållna redogörelse i barkningsfrågan vill styrelsen
nu något närmare ingå på den framställning från Arvidsjaurs sameförening,
som legat till grund för de båda motionerna, och som för övrigt
tidigare gjorts hos domänstyrelsen. I avvaktan pa infordrat yttrande
från länsstyrelsen i Norrbottens län har styrelsen ej hunnit lämna sameföreningen
besked på denna hos styrelsen gjorda framställning. Den i
herr Lindhagens motion återgivna uppgiften att domänstyrelsen skulle
lämnat sameföreningens framställning utan avseende, är sålunda ej fullt
riktig. Sameföreningen hemställer, att barkning av timmer måtte ske på
särskilda platser och ej som nu överallt i skogen. Som motiv har föreningen
anfört: 1) att barken hindrade renmossan att växa; 2) att marken förlänade
renlaven en kådaktig smak, som gjorde att renarna ej ville äta
densamma; 3) att renlaven täcktes av vida barkstycken, som hindrade renarna
att komma åt laven; 4) att barken i hög grad hindrade återväxten
samt 5) att barken genom alstrande av insekter skadade den växande
skogen.
I de yttranden, som i anledning av sameföreningens hos domänstyrelsen
gjorda framställning på styrelsens anmodan avgivits av 49 jägmästare och
5 Överjägmästare i de nordligaste distrikten, vinnes föga bekräftelse på
riktigheten av de av sameföreningen gjorda påståendena.
Endast ifråga örn punkt 1), att barken hindrade renmossan att växa.
hava (> jägmästare och 1 Överjägmästare förklarat sig ej vilja bestrida
att så kail vara fallet, medan de övriga 4 överjägmästarna och 43 jägmästarna
antingen förnekat detta eller lämnat frågan öppen. Av många
har framhållits den ringa betydelse barkningen i detta avseende måste
tillmätas med hänsyn till den procentuellt sett obetydliga yta, som varje
år berördes av avverkningar, och varav dessutom endast en ringa del gåve
något som helst renbete. Jägmästaren i Arjeplougs revir har i detta avseende
uppställt en kalkyl, enligt vilken vid helharkning av virke barkytan
normalt beräknats till 500 kvadratmeter per hektar, alltså 5 procent.
Något större förfång för renbetet kunde enligt jäginiistaren knappast vållas
av en dylik barkbeläggning, helst som denna på samma areal återkomne
blott ungefär en gång vart femtionde år.
Beträffande påståendet i punkt 2), att barken gav renlaven en kådaktig
smak, som gjorde densamma mindre smaklig för renarna, har detta
av 1 jägmästare ansetts sannolikt, övriga 48 jägmästare och samtliga 5
12 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Överjägmästare hava däremot ställt sig tveksamma till detta spörsmål eller
lämnat detsamma obesvarat. Jägmästaren i Yargiså revir har i detta
sammanhang lämnat en mycket intressant uppgift, nämligen att å vissa
trakter renlaven lämnades orörd av renarna, oaktat laven där vöre hög
och kraftig och i trots av att ingen som helst barkning av virke där ägt
rum. Denna iakttagelse lärer enligt jägmästarna hava bestyrkts av vederbörande
lappfogde. I övrigt har man anfört, att den för renarna obehagliga
smak, som barken påståtts giva laven, i varje fall ej torde vara av bestående
natur, utan att regn, sol och vind snart nog torde mildra och inom
relativt kort tid helt avlägsna denna eventuellt förefintliga kådsmak.
Punkt 3, »att renlaven täckes av vida barkstycken, sa att renarna ej
kunna komma åt laven», har ej bekräftats i något av de 54 yttrandena.
Tvärtom har man framhållit, att, då avverkningarna huvudsakligen äga
rum vintertid, då barken är frusen, denna oftast splittras i små bitar, som
icke kunna på något sätt verka hindrande för renlavens åtkomst. Även
beträffande denna punkt har framhållits den ringa betydelse, barkningen
måste hava för renbetet med hänsyn till de försvinnande små ytor, där
renlaven i ogynnsammaste fall kunde tänkas bliva svåråtkomlig på grund
av överlagring med dylika större barkstycken.
Påståendet i punkt 4) »att barken hindrar återväxten» torde, enligt vad
som framgår av formuleringen i övrigt, avse skogen, ej renlaven. Endast
två av de i frågan hörda jägmästarna hava förklarat sig ej vilja bestrida
riktigheten av sameföreningens uppfattning i detta hänseende, alla
övriga, som uttalat sig i frågan hava bestämt förnekat, att barken härvidlag
kunde tillskrivas någon som helst skadegörelse. Så komme däremot
otvivelaktigt att bliva fallet, örn, såsom av sameloreningen ifrågasatts,
barkning finge ske endast på vissa bestämda platser, där barken alltså
komme att i mer eller mindre tjockt lager helt täcka marken i stället för
att som vid barkning vid stubben bliva liggande i en gles sträng av snart
upptorkande och skrumpnande små barkbitar och bastflagor.
Vidkommande slutligen punkt 5), att marken skulle »alstra insekter»
och därigenom indirekt skada den kvarstående skogen, hava samtliga
skogstjänstemän, som härom uttalat sig, enstämmigt förnekat riktigheten
av detta antagande, som sannolikt berodde på en missuppfattning och i
varje fall vore stridande mot all erfarenhet. Däremot vore det troligt, att
de barkhögar, som komme att bildas vid de av sameföreningen förordade
särskilda barkningsplatserna och som på grund av sin mäktighet komme
att ständigt bevara den för insektlarvernas trivsel nödiga fuktigheten,
komme att utgöra yngelplatser för en hel del skadeinsekter.
De mest grava anmärkningarna från skogspersonalens sida äro emellertid
de, som beröra de ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till sameföreningens
hemställan. Av överjägmästaren i Nedre Norrbottens
distrikt har sålunda framhållits, hurusom genom sammanförande av flottledsdistrikten
inom Lule respektive Pite älv till vardera 2 amorteringsdistrikt
den fördelen vunnits, att inom stora områden av de trakter, varom
nu vore fråga, klenare virke, som förut icke varit avsättningsbart,
nu kunde tillgodogöras med något örn än obetydligt netto. Sameföreningens
förslag att virket skulle sammanföras till vassa platser för barkning
komme att medföra en ökning i avverkningskostnaden nied 1 å 2 öre per
flottningskubikfot, varigenom fördelen med amorteringsdistriktens nu genomförda
hopslagning helt skulle bortfalla. Storleken av de värden, som
i denna fråga stå på spel, torde åtminstone i viss mån framgå av» en av
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
13
jägmästaren i Malmesjaurs revir verkställd beräkning över den ersättning
enbart till kronan, som han anser böra årligen erlaggas av i enägarna
i händelse av bilall till sameföreningens förslag. Jägmästaren
har utgått ifrån att avverkningskostnaden för tallvirket i sa fall komme
att stiga med 1 öre per kubikfot; granvirket kunde lumnäs ur rakningen,
då renlav ej i nämnvärd grad förekom på granmarkerna, lin bart för
Malmesjaurs revir borde under dessa förutsättningar den arliga ersät - ningen till kronan utgöra minst 20,000 kronor. Över jägmästaren i Skellefteå
distrikt har framhållit, att den fördyring av avverkningen, som
bomme att bliva en följd av föreskrifter i av sameföreningen föreslaget
syfte, kunde leda till att virkesägarna upphörde med barkning i skogen
annat än av frodvuxet virke, som kunde befaras sjunka. Följden mit a\
återigen bleve en ej ringa minskning i arbetstillfällen för den stora del av
övre Norrlands befolkning, som hämtar sitt levebröd huvudsakligen genom
skogsarbete. Jämväl övriga Överjägmästare hava framhållit de synnerligen
betänkliga ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till same
föreningens
framställning. .
En del av den i ärendet hörda skogspersonalen har i sammanhang med
frågans ekonomiska sida berört den betydande skadegörelse på skogsåterväxten,
som årligen förorsakades av renarna, och gentemot vilken skadegörelse
det nu påtalade förfånget för renskötseln genom barkning^ av
virket i skogen saknade varje spår av betydelse. Det har även ii rågasatts,
huruvida ej renbetets uppgivna otillräcklighet berodde på en alltför
stor stam av renar, särskilt av skogsrenar, och därav beroende allt för
intensiv och allt för ofta upprepad avbetning av renlaven. Särskilt har
jägmästaren i Arjeplougs revir förordat en undersökning genom vederbörande
länsstyrelse angående renstammens storlek i förhållande till antalet
renvårdare. Visade det sig därvid att renstammen vore för stor
vilket jägmästaren ville hålla för troligt — borde densamma nedbringas
till det stadgade antalet, varigenom renbetet förvisso bleve fullt tillräckligt
även utan några sådana åtgärder, som av sameföreningen ifrågasatts.
Ehuru frågan örn barkningens inverkan på renbetet knappast kan sägas
vara fullt utredd, då några verkliga undersökningar härom icke torde
hava verkställts, finner domänstyrelsen det uppenbart, att sameföreningens
påståenden örn barkningens skadliga inverkan äro i hög grad överdrivna.
Detta framgår mycket tydligt vid en beräkning av de arealer,
som här komma ifråga. Utan att taga allt för mycket miste torde man
kunna antaga, att den årliga avverkningen på övre Norrlands kronoparker
berör av skogsmarksarealen cirka 3 procent. Av denna årliga avverkningsyta
utgöres emellertid endast en ringa del av renbetesmark.
Alla granmarker kunna sålunda utan vidare bortelimineras, då renlaven
i stort sett förekommer endast på tallmarkerna och å dessa huvudsakligen
endast i glesare, äldre bestånd. I mera slutna bestånd med starkare
beskuggning av marken kan laven ej växa. Arealen renbetesmark, som årligen
kommer under avverkning, måste sålunda vara mycket liten, sannolikt
1 procent eller däromkring av skogsmarksarealen. Niir man dessutom
betänker, att av denna procentuellt sett obetydliga areal enligt
approximativ beräkning vid barkning av virke i skogen endast cirka 5
procent blir täckt av bark, framgår tydligt, alf barkningen ej kan för
renbetet spela en så ödesdiger roll, som sameföreningen velat göra
gällande.
För skogsbruket komme däremot ett bifall till sameföreningens hem
-
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
ställan, att bliva synnerligen betungande, och komme framför allt att i
betänklig grad försvåra och mångenstädes att belt omöjliggöra de numera
allt vanligare sommarhuggningarna, varigenom bland annat en högst avsevärd
minskning i antalet arbetstillfällen komme att uppstå för skogsbefolkningen.
På grund av vad i det föregående anförts, får domänstyrelsen avstyrka
varje åtgärd i de båda motionernas syfte.
Stockholm den 27 februari 1930.
G. KUYLENSTJERNA.
I. Hjelmström.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Genom skrivelse den 7 sistlidne februari har Kungl. Majit anbefallt
länsstyrelsen i Västerbottens län att avgiva och till utskottet överlämna
yttrande över inom riksdagen väckta motioner angående reglerande bestämmelser
till skydd för renbetet i Lappmarkerna.
Med anledning härav får Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i denna
fråga infordrat yttrande från lappfogden i länet med överlämnande
av detta anföra följande:
Enligt den tidigare gällande flottningsstadgan skulle allt virke, som
framflottades i allmän flottled, innan det i vattendraget utlades, hava
undergått avbarkning, för så vitt ej i särskilt fall undantag från denna
föreskrift beviljats. Det hörde därför under lång tid till regeln, att avbarkning
av virket ägde rum, vilken för kostnadernas nedbringande verkställdes
i sammanhang med trädens fällning. Detta barkningstvång har
sedermera genom beslut dels av Kungl. Maj:ts befallningshavande och
dels, efter nya vattenlagens ikraftträdande, av vattendomstolen, upphävts
i vad angår Västerbottens län, så att för närvarande föreligger ej skyldighet
för flottande inom länet att avbarka flottgodset. Emellertid hava
sågverken under sista tiden funnit med sin fördel förenligt att låta avbarka
virket före dess nedflottning. Denna avbarkning sker ock i sammanhang
med trädens fällning och torde verkställas noggrannare än förr.
Den avbarkning, som sålunda tidigare ägt rum i lappmarksskogarna
har, såvitt är känt, icke givit anledning till klagomål liknande dem, som
av motionärerna nu åberopats. Tydligt är dock, att, därest avbarkningarna
numera äga rum i avsevärt mycket större omfattning än förr, kan
barkavfallet förorsaka olägenheter för renskötseln. Det blir därför ock
av betydelse, att dessa kunna avlägsnas.
Den av lapparna föreslagna utvägen att sammanföra allt det avverkade
virket för avbarkning på vissa platser i skogen, torde dock knappast
kunna anlitas, enär därigenom avverkningarna skulle fördyras på
ett sätt, som komme att omöjliggöra vissa slag av avverkningar. Det
synes därför vara lämpligt att, innan denna fråga upptages till vidare
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48. 15
behandling, närmare utredning verkställes rörande sättet för avbarkningens
bedrivande för närvarande, dess inverkan på renskötseln och möjligheterna
för avlägsnandet av de olägenheter den kan medföra for renskötseln.
Umeå i landskansliet den 7 mars 1930.
NILS G. RINGSTRAND.
GUSTAF HULTMAN.
Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län.
Med återställande av närlagda remisshandling nr 36—37 1930, landskansliet,
får jag som mig avfordrat yttrande vördsamt anföra följande.
De av motionärerna på av lapparna framförda önskemål påtalade olägenheterna
äro med all säkerhet för renskötseln synnerligen stora.
Något tvång, enligt gällande författningar, att barka virket innan detsamma
nedförts till flottlederna, existerar mig veterligt icke inom Västerbottens
län. Orsaken till att virket de senaste arén allt mera allmänt
börjat barkas ute i skogen är att söka i förhållandet att sågverk och
massafabriker i regel icke hava någon nytta utan fastmer besvär av barken
örn den kommer ned till fabrikerna.
För renskötseln medför metoden, som ovan nämnts, stora olägenheter
och frågan är, örn ej skogsvården, d. v. s. framför allt föryngringen, motverkas
av ett dylikt förfaringssätt.
Genom den allt mer tilltagande uppodlingen av landet hava lapparnas
betesområden betydligt minskats och det är ej att förundra sig över örn
de med oro se huru deras bästa betesmarker så väsentligt försämras genom
den allmänna barkningen ute på avverkningsplatserna.
Att enligt lapparnas förslag påbjuda att barkningen måtte utföras på
vissa platser är knappast utförbart och kommer säkert att möta motstånd
från vederbörande virkesköpare eller avverkare. Det enda man
kan hoppas på är att någon metod att utnyttja barken skall kunna framkomma,
så att virket måtte kunna flottas ned cili verken i avbarkat
skick.
Slutligen ber jag att få framhålla att det är blott de senaste åren som
barkningen tagit fart, varför erfarenheten för närvarande ej är tillräckligt
stor rörande verkningarna av den på marken kvarliggande barkmassan
vare sig ur skogsvårds- eller renskötsel synpunkt, för att man kan
avgiva ett bestämt utlåtande.
Med stöd av ovanstående får jag vördsamt hemställa att framställningen
icke för närvarande måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts befallningshavandes
åtgärd.
Umeå i lappfogdekontoret den 21 februari 1930.
HANS CEDERBERG.
16
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
Till riksdagens jordbruksutskott.
Med anledning av anbefallning i remiss från kungl, jordbruksdepartementet
rörande motioner örn meddelande av reglerande bestämmelser i
fråga örn virkesbarkningens inverkan på renbetet får länsstyrelsen anföra
följande.
Det må till en början bemärkas, att Arvidsjaurs sameförening, vars
uttalande inspirerat förevarande motioner, endast talar å en del s/copslappars
vägnar i nämnda socken; från skogslappar på andra orter eller
från fjällapparna över huvud taget har icke försports några klagomål i
detta stycke. Huru pass vägande den opinion är, som må stå bakom
nämnda förenings uttalande, låter länsstyrelsen vara osagt.
Barkningen av virke i skogen har, såvitt länsstyrelsen känner, här i
länet ännu endast fått jämförelsevis obetydlig utbredning. Länsstyrelsen
har sig bekant att av de på Västerbottens kust utmynnande flottleder, som
till en del flyta genom Norrbotten, endast Skellefteälven beviljar rabatt
å flottningskostnaderna för barkat virke, under det i de nordligare
Byske och Åby älvar icke dylik förmån lämnas. I Norrbottensflottlederna
förekommer ännu ingenstädes sådan premiering av barkningen.
Då alltså denna bearbetning av virket i skogen till dags är så förhållandevis
föga praktiserad här i Norrbotten, har länsstyrelsen icke
hunnit förvärva någon erfarenhet av dess eventuella inverkan på renbetet
och nödgas förty härutinnan hänvisa till den forstligt-biologiska
sakkunskap länsstyrelsen hittills sett uttala sig i ämnet.
Sameföreningen förklarar erfarenheten hava visat, att barken hindrar
»renmossan» att växa. Vid det kända förhållandet att renlaven tillväxer
mycket långsamt och att barkningen här är ny och föga utbredd torde
detta påstående icke utan vidare få tagas för gott. Vidare påstås att
det rent mekaniska åtkommandet av laven skulle för renarna försvåras
genom »vida barkstycken som hindra renarna att få tag i laven». Ett
dylikt uttalande måste innebära en påtaglig överdrift; vid barkning med
spade lära icke några stora flak bildas, och de mindre stycken, i vilka
barken faller sönder, torka tämligen fort och knorra ihop sig samt täcka
inga ytor. Vad slutligen angår renlavens uppgivna förorening genom
den kådaktiga smak, som barken skulle meddela och som skulle göra
laven onjutbar för renarna, så har från skogligt håll framhållits, att en
dylik förorening, örn den nu förekommer, torde vara av övergående art,
enär barken urtvättas av snö och regn och därefter hoptorkar, så att
den icke torde kunna avgiva ytterligare smakämnen. Benlaven å sin
sida, som med begärlighet upptager vatten, skulle därför snart nog av
upprepade regn få den eventuellt av färsk bark åsätta smaken urlakad.
Sameföreningen har som ett botemedel framfört virkets sammanförande
till vissa platser för barkning. Ett dylikt sammanförande skulle enligt
upplysning från domänverkshåll medföra en ökning i avverkningskostnaden
av 1 å 2 öre per flottningskubikfot. En dylik fördyring skulle
uppenbarligen icke det klen virke åtminstone kunna bära, vars uttagande
börjat möjliggöras genom de sammanslagningar av amorteringsdistrikt,
som här uppe över allt i flottlederna begynner bli genomfört.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.
17
Med hänsyn alltså till den ytterst ringa erfarenhet, som ännu föreligger
rörande inverkan på lavbetet av barkning vid stubben, och då barkning
på särskilda platser skulle ställa sig alltför dyrbart och sålunda i
sin mån minska arbetstillgången i denna landsända, fördenskull finner
länsstyrelsen för sin del ifrågavarande motioner för närvarande icke böra
föranleda vidare åtgärd.
Luleå i landskansliet den 10 mars 1930.
A. B. GÄRDE.
R. SUNDBERG.
Bihang till riksdagens protokoll 1930.
10 sami.
16 hafi. (Nr W-*9.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.