Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser till skydd för renbetet i lappmarkerna.

1930-04-03 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1930:48, Utlåtande i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser till skydd för renbetet i lappmarkerna.

Dokumentets text

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Utskottet.

Nr 48.

Ankom till riksdagens kansli den 4 april 1930 kl. 10 f. in.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående reglerande bestämmelser

till skydd för renbetet i lappmarkerna.

(2:a avd.)

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet hänvisade motioner,

nämligen nr 212 i första kammaren av herr Lindhagen samt nr 168 i

andra kammaren av herr Lindley har hemställts, att riksdagen ville, med

anledning av lappallmogens klagomål, att genom avbarkning av timmer

i skogarna renmossans tillväxt hindras eller göres svåråtkomlig och mindervärdig

som foder för renarna, hos Kungl. Majit anhålla örn övervägande

och förslag till reglerande bestämmelser i berörda fråga.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd härför, hänvisas till motionerna.

Över motionerna'' har utskottet i vederbörlig ordning införskaffat yttranden

av domänstyrelsen samt länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens

län. Länsstyrelsen i Västerbottens län har jämväl överlämnat

yttrande av lappfogden i länet. Samtliga ifrågavarande yttranden äro

såsom bilaga fogade till detta utlåtande.

Utskottet får erinra, att riksdagen i anledning av väckt motion i skrivelse

till Kungl. Majit den 18 mars 1930 (nr 75) anhållit, att Kungl. Majit

ville skyndsamt låta verkställa utredning rörande beskaffenheten av de

missförhållanden med avseende å renskötselns bedrivande och lappförfattningarnas

tillämpning i övrigt, som yppats inom vissa delar av Lappmarken,

samt, därest av utredningen skulle framgå, att dessa missförhållanden

vore av den art, att deras snabba och effektiva tillrättaläggande

icke läte sig medelst den nuvarande administrationen å området genomföra,

vidtaga de tillfälliga åtgärder för berörda ändamåls vinnande, vartill

utredningen kunde giva anledning eller Kungl. Majit eljest funne skäl.

Vid verkställandet av den av riksdagen sålunda begärda utredningen

lärer även det i nu förevarande motioner berörda spörsmålet komma under

omprövning. Att på sätt motionärerna ifrågasatt avlåta framställning

i ämnet till Kungl. Majit lärer därför ej vara erforderligt. Utskottet

hemställer fördenskull,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48. 9

att förevarande motioner I: 212 och II: 168 icke må

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 3 april 1930.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

Närvarande: se utlåtande nr 47-

Bilaga.

Till riksdagens jordbruksutskott.

I tvenne likalydande motioner I: 212 och II: 168 hava herrar Lindhagen

och Lindley hemställt, att riksdagen — med anledning av från lappallmogen

framförda klagomål att genom barkning av timmer i skogarna

renmossans tillväxt hindras eller göres svåråtkomlig och mindrevärdig

som foder åt renarna — ville hos Kungl. Maj:t anhålla om övervägande

och förslag till reglerande bestämmelser i berörda fråga.

Efter framställning härom från jordbruksutskottet har domänstyrelsen

genom nådig remiss den 7 innevarande februari anbefallts avgiva yttrande

över bland annat nu nämnda motioner och får styrelsen i anledning

härav anföra följande.

Den försämring av sötvattensfisket, som åtföljde vattendragens flottbargörande,

gav anledning till krav på flottgodsets avbarkning. Man ansåg

nämligen denna försämring av fisket till stor del bero på den avlagring

av från flottgodset avfallen bark, som kunde påvisas i flottlederna, särskilt

i sjöarna samt i lugnvatten och sel nedanför forsar. Fortsatta undersökningar

hava emellertid ådagalagt att barkningen i dessa hänseenden

spelar en väsentligt mindre roll än som tidigare antagits. Man har till och

med ifrågasatt, huruvida icke barkningen i ifrågavarande avseende gjorde

mera skada än gagn. Särskilt gällde detta s. k. randbarkning, varvid alltså

endast en del av barken avlägsnades från virket. De på dylikt virke

kvarlämnade barksträngarna lossnade vid flottningen givetvis betydligt

lättare än den oskadade barkmanteln på en stock, som ej varit föremål

för barkning. Det vore för övrigt ej den grova korkbarken utan den mellan

denna och veden liggande vita savbarken, som vore skadlig för fisket.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Emellertid hava på olika trakter tidvis framkommit krav på virkets

barkning även av andra orsaker. Ifråga örn grovbarkigt talltimmer, som

gärna lämnar en av bark missfärgad och därför mindre begärlig sigvara,

bar barkningskravet föranletts bland annat av önskan att erhålla vitt

och vackert sågvirke. Sedan förbättrade konjunkturer för sulfatmassa

möjliggjort ett partiellt utnyttjande av sågavfallet även av furu för massaframställning,

tillkom ännu ett motiv för timrets barkning. Trämassan

borde nämligen i möjligaste mån vara fri från bark. För att barkningen

av timret skulle i detta avseende medföra avsedd nytta, måste densamma

utföras som helbarkning. Kostnaderna härför ställa sig emellertid så

höga, att man numera i allmänhet sett sig nödsakad frångå kravet på helbarkning

av timret i skogen. Det ställer sig nämligen avsevärt billigare

att vid förädlingsverket efter timrets sågning barka den del av avfallet,

som skall användas till massafabrikation.

Ifråga örn det klenare virket såsom sågtimmer av smärre dimensioner,

massaved, props m. m. uttages detta numera till stor del genom gallring i

medelålders och yngre bestånd, varifrån virket på grund av ringa kärnvedbildning

och stor vattenupptagningsförmåga har benägenhet för sjunkning.

Det enda relativt tillförlitliga sättet att vid längre flottning bevara

dylikt virke från sjunkning, är virkets torkning före flottningen. För att

en hastig och effektiv torkning skall komma till stånd är emellertid virkets

barkning ett oeftergivligt villkor. Obarkat virke torkar nämligen ytterst

långsamt.

Emellertid är barkningen av virket i skogen under alla omständigheter

relativt dyrbar och har därför i stor utsträckning undvikits i den

mån så kunnat ske med hänsyn till virkets flytförmåga och de för flottningen

gällande bestämmelserna. Enligt § 69 i lag örn flottning den 19

juni 1919 må virke, vars utflottning beräknas kunna medhinnas under

första flottningsåret, flottas obarkat, därest ej vattendomstolen annat för
-

ordnar.

Enligt § 86 i samma lag gälla dock förut i gällande författningar för de

särskilda flottlederna meddelade bestämmelser, intill dess med tillämpning

av denna lag ändrade bestämmelser kommit till stånd.

Följande är sålunda föreskrivet för nedanstående flottleder.

Torne älv. Enligt konvention 28 oktober 1922 är bestämt, att virke får

flottas obarkat så som återfinnes i ovan anförda § 69.

Kalix älv. Enligt regleringsutslag 10 mars 1890 må allt virke framflottas

obarkat.

Samma bestämmelse enligt utslag

Råne älv.

Lule älv.

Pite älv.

Aby älv.

Byske älv.

Skellefte älv.

Ume älv.

Öre älv.

27,

17

. 10

7,

14/n

13/

/ 11

12 ''

3i/

/ 1''

V,

1913.

1910.

1910.

1889.

1885.

1887.

1906.

1906.

Lögde älv. Enligt utslag 16 november 1929 får virke flottas obarkat i

överensstämmelse med § 69.

Gideå älv. Äldre barkningstvång för furuvirke är här upphävt genom

vattendomstolens utslag 22 november 1920.

Ångermanälven. Enligt utslag 10 april 1920 skall furuvirke vara barkat,

men granvirke får flottas med bark, inom flottledens näst nedersta,

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

11 distriktet eller sorteringen vid Sandslån. Inom distrikt 12, sträckan

Sandslån—Havet, får allt virke flottas obarkat.

Av ovanstående redogörelse framgår, att i samtliga älvar i ovre JSlori

land ända ned till Ångermanälven i huvudsak allt virke får framflottas

obarkat. Att barkning ändock i stor utsträckning sker beror sålunda pa

de omständigheter, som tidigare här ovan berörts och främst på att virkesfångsten

i allt större omfattning utgöres av gallringsvirke, som för att

kunna flyta ända ner till förädlingsverken vid älvmynningarna mäste

vara barkat och väl torrt, innan det nedlägges i flottleden. Denna avverkning

av gallringsvirke sker numera i stor utsträckning genom sommarliuggning,

varvid det för virkets fullständiga ^torkning och undvikande

av hlåyteskador är nödvändigt att harka detta. En dylik åtgärd betingas

även av omsorgen örn det kvarstående skogsbeståndet, som, därest det utfällda

virket ej barkas, utsättes för skador genom angrepp av barkborrar

och andra skadeinsekter, vilka i det endast långsamt torkande obarkade

virket finna ypperliga närings och yngelplatser.

Efter denna mera allmänt hållna redogörelse i barkningsfrågan vill styrelsen

nu något närmare ingå på den framställning från Arvidsjaurs sameförening,

som legat till grund för de båda motionerna, och som för övrigt

tidigare gjorts hos domänstyrelsen. I avvaktan pa infordrat yttrande

från länsstyrelsen i Norrbottens län har styrelsen ej hunnit lämna sameföreningen

besked på denna hos styrelsen gjorda framställning. Den i

herr Lindhagens motion återgivna uppgiften att domänstyrelsen skulle

lämnat sameföreningens framställning utan avseende, är sålunda ej fullt

riktig. Sameföreningen hemställer, att barkning av timmer måtte ske på

särskilda platser och ej som nu överallt i skogen. Som motiv har föreningen

anfört: 1) att barken hindrade renmossan att växa; 2) att marken förlänade

renlaven en kådaktig smak, som gjorde att renarna ej ville äta

densamma; 3) att renlaven täcktes av vida barkstycken, som hindrade renarna

att komma åt laven; 4) att barken i hög grad hindrade återväxten

samt 5) att barken genom alstrande av insekter skadade den växande

skogen.

I de yttranden, som i anledning av sameföreningens hos domänstyrelsen

gjorda framställning på styrelsens anmodan avgivits av 49 jägmästare och

5 Överjägmästare i de nordligaste distrikten, vinnes föga bekräftelse på

riktigheten av de av sameföreningen gjorda påståendena.

Endast ifråga örn punkt 1), att barken hindrade renmossan att växa.

hava (> jägmästare och 1 Överjägmästare förklarat sig ej vilja bestrida

att så kail vara fallet, medan de övriga 4 överjägmästarna och 43 jägmästarna

antingen förnekat detta eller lämnat frågan öppen. Av många

har framhållits den ringa betydelse barkningen i detta avseende måste

tillmätas med hänsyn till den procentuellt sett obetydliga yta, som varje

år berördes av avverkningar, och varav dessutom endast en ringa del gåve

något som helst renbete. Jägmästaren i Arjeplougs revir har i detta avseende

uppställt en kalkyl, enligt vilken vid helharkning av virke barkytan

normalt beräknats till 500 kvadratmeter per hektar, alltså 5 procent.

Något större förfång för renbetet kunde enligt jäginiistaren knappast vållas

av en dylik barkbeläggning, helst som denna på samma areal återkomne

blott ungefär en gång vart femtionde år.

Beträffande påståendet i punkt 2), att barken gav renlaven en kådaktig

smak, som gjorde densamma mindre smaklig för renarna, har detta

av 1 jägmästare ansetts sannolikt, övriga 48 jägmästare och samtliga 5

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Överjägmästare hava däremot ställt sig tveksamma till detta spörsmål eller

lämnat detsamma obesvarat. Jägmästaren i Yargiså revir har i detta

sammanhang lämnat en mycket intressant uppgift, nämligen att å vissa

trakter renlaven lämnades orörd av renarna, oaktat laven där vöre hög

och kraftig och i trots av att ingen som helst barkning av virke där ägt

rum. Denna iakttagelse lärer enligt jägmästarna hava bestyrkts av vederbörande

lappfogde. I övrigt har man anfört, att den för renarna obehagliga

smak, som barken påståtts giva laven, i varje fall ej torde vara av bestående

natur, utan att regn, sol och vind snart nog torde mildra och inom

relativt kort tid helt avlägsna denna eventuellt förefintliga kådsmak.

Punkt 3, »att renlaven täckes av vida barkstycken, sa att renarna ej

kunna komma åt laven», har ej bekräftats i något av de 54 yttrandena.

Tvärtom har man framhållit, att, då avverkningarna huvudsakligen äga

rum vintertid, då barken är frusen, denna oftast splittras i små bitar, som

icke kunna på något sätt verka hindrande för renlavens åtkomst. Även

beträffande denna punkt har framhållits den ringa betydelse, barkningen

måste hava för renbetet med hänsyn till de försvinnande små ytor, där

renlaven i ogynnsammaste fall kunde tänkas bliva svåråtkomlig på grund

av överlagring med dylika större barkstycken.

Påståendet i punkt 4) »att barken hindrar återväxten» torde, enligt vad

som framgår av formuleringen i övrigt, avse skogen, ej renlaven. Endast

två av de i frågan hörda jägmästarna hava förklarat sig ej vilja bestrida

riktigheten av sameföreningens uppfattning i detta hänseende, alla

övriga, som uttalat sig i frågan hava bestämt förnekat, att barken härvidlag

kunde tillskrivas någon som helst skadegörelse. Så komme däremot

otvivelaktigt att bliva fallet, örn, såsom av sameloreningen ifrågasatts,

barkning finge ske endast på vissa bestämda platser, där barken alltså

komme att i mer eller mindre tjockt lager helt täcka marken i stället för

att som vid barkning vid stubben bliva liggande i en gles sträng av snart

upptorkande och skrumpnande små barkbitar och bastflagor.

Vidkommande slutligen punkt 5), att marken skulle »alstra insekter»

och därigenom indirekt skada den kvarstående skogen, hava samtliga

skogstjänstemän, som härom uttalat sig, enstämmigt förnekat riktigheten

av detta antagande, som sannolikt berodde på en missuppfattning och i

varje fall vore stridande mot all erfarenhet. Däremot vore det troligt, att

de barkhögar, som komme att bildas vid de av sameföreningen förordade

särskilda barkningsplatserna och som på grund av sin mäktighet komme

att ständigt bevara den för insektlarvernas trivsel nödiga fuktigheten,

komme att utgöra yngelplatser för en hel del skadeinsekter.

De mest grava anmärkningarna från skogspersonalens sida äro emellertid

de, som beröra de ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till sameföreningens

hemställan. Av överjägmästaren i Nedre Norrbottens

distrikt har sålunda framhållits, hurusom genom sammanförande av flottledsdistrikten

inom Lule respektive Pite älv till vardera 2 amorteringsdistrikt

den fördelen vunnits, att inom stora områden av de trakter, varom

nu vore fråga, klenare virke, som förut icke varit avsättningsbart,

nu kunde tillgodogöras med något örn än obetydligt netto. Sameföreningens

förslag att virket skulle sammanföras till vassa platser för barkning

komme att medföra en ökning i avverkningskostnaden nied 1 å 2 öre per

flottningskubikfot, varigenom fördelen med amorteringsdistriktens nu genomförda

hopslagning helt skulle bortfalla. Storleken av de värden, som

i denna fråga stå på spel, torde åtminstone i viss mån framgå av» en av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

13

jägmästaren i Malmesjaurs revir verkställd beräkning över den ersättning

enbart till kronan, som han anser böra årligen erlaggas av i enägarna

i händelse av bilall till sameföreningens förslag. Jägmästaren

har utgått ifrån att avverkningskostnaden för tallvirket i sa fall komme

att stiga med 1 öre per kubikfot; granvirket kunde lumnäs ur rakningen,

då renlav ej i nämnvärd grad förekom på granmarkerna, lin bart för

Malmesjaurs revir borde under dessa förutsättningar den arliga ersät - ningen till kronan utgöra minst 20,000 kronor. Över jägmästaren i Skellefteå

distrikt har framhållit, att den fördyring av avverkningen, som

bomme att bliva en följd av föreskrifter i av sameföreningen föreslaget

syfte, kunde leda till att virkesägarna upphörde med barkning i skogen

annat än av frodvuxet virke, som kunde befaras sjunka. Följden mit a\

återigen bleve en ej ringa minskning i arbetstillfällen för den stora del av

övre Norrlands befolkning, som hämtar sitt levebröd huvudsakligen genom

skogsarbete. Jämväl övriga Överjägmästare hava framhållit de synnerligen

betänkliga ekonomiska konsekvenserna av ett bifall till same
föreningens

framställning. .

En del av den i ärendet hörda skogspersonalen har i sammanhang med

frågans ekonomiska sida berört den betydande skadegörelse på skogsåterväxten,

som årligen förorsakades av renarna, och gentemot vilken skadegörelse

det nu påtalade förfånget för renskötseln genom barkning^ av

virket i skogen saknade varje spår av betydelse. Det har även ii rågasatts,

huruvida ej renbetets uppgivna otillräcklighet berodde på en alltför

stor stam av renar, särskilt av skogsrenar, och därav beroende allt för

intensiv och allt för ofta upprepad avbetning av renlaven. Särskilt har

jägmästaren i Arjeplougs revir förordat en undersökning genom vederbörande

länsstyrelse angående renstammens storlek i förhållande till antalet

renvårdare. Visade det sig därvid att renstammen vore för stor

vilket jägmästaren ville hålla för troligt — borde densamma nedbringas

till det stadgade antalet, varigenom renbetet förvisso bleve fullt tillräckligt

även utan några sådana åtgärder, som av sameföreningen ifrågasatts.

Ehuru frågan örn barkningens inverkan på renbetet knappast kan sägas

vara fullt utredd, då några verkliga undersökningar härom icke torde

hava verkställts, finner domänstyrelsen det uppenbart, att sameföreningens

påståenden örn barkningens skadliga inverkan äro i hög grad överdrivna.

Detta framgår mycket tydligt vid en beräkning av de arealer,

som här komma ifråga. Utan att taga allt för mycket miste torde man

kunna antaga, att den årliga avverkningen på övre Norrlands kronoparker

berör av skogsmarksarealen cirka 3 procent. Av denna årliga avverkningsyta

utgöres emellertid endast en ringa del av renbetesmark.

Alla granmarker kunna sålunda utan vidare bortelimineras, då renlaven

i stort sett förekommer endast på tallmarkerna och å dessa huvudsakligen

endast i glesare, äldre bestånd. I mera slutna bestånd med starkare

beskuggning av marken kan laven ej växa. Arealen renbetesmark, som årligen

kommer under avverkning, måste sålunda vara mycket liten, sannolikt

1 procent eller däromkring av skogsmarksarealen. Niir man dessutom

betänker, att av denna procentuellt sett obetydliga areal enligt

approximativ beräkning vid barkning av virke i skogen endast cirka 5

procent blir täckt av bark, framgår tydligt, alf barkningen ej kan för

renbetet spela en så ödesdiger roll, som sameföreningen velat göra

gällande.

För skogsbruket komme däremot ett bifall till sameföreningens hem
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

ställan, att bliva synnerligen betungande, och komme framför allt att i

betänklig grad försvåra och mångenstädes att belt omöjliggöra de numera

allt vanligare sommarhuggningarna, varigenom bland annat en högst avsevärd

minskning i antalet arbetstillfällen komme att uppstå för skogsbefolkningen.

På grund av vad i det föregående anförts, får domänstyrelsen avstyrka

varje åtgärd i de båda motionernas syfte.

Stockholm den 27 februari 1930.

G. KUYLENSTJERNA.

I. Hjelmström.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Genom skrivelse den 7 sistlidne februari har Kungl. Majit anbefallt

länsstyrelsen i Västerbottens län att avgiva och till utskottet överlämna

yttrande över inom riksdagen väckta motioner angående reglerande bestämmelser

till skydd för renbetet i Lappmarkerna.

Med anledning härav får Kungl. Maj:ts befallningshavande, som i denna

fråga infordrat yttrande från lappfogden i länet med överlämnande

av detta anföra följande:

Enligt den tidigare gällande flottningsstadgan skulle allt virke, som

framflottades i allmän flottled, innan det i vattendraget utlades, hava

undergått avbarkning, för så vitt ej i särskilt fall undantag från denna

föreskrift beviljats. Det hörde därför under lång tid till regeln, att avbarkning

av virket ägde rum, vilken för kostnadernas nedbringande verkställdes

i sammanhang med trädens fällning. Detta barkningstvång har

sedermera genom beslut dels av Kungl. Maj:ts befallningshavande och

dels, efter nya vattenlagens ikraftträdande, av vattendomstolen, upphävts

i vad angår Västerbottens län, så att för närvarande föreligger ej skyldighet

för flottande inom länet att avbarka flottgodset. Emellertid hava

sågverken under sista tiden funnit med sin fördel förenligt att låta avbarka

virket före dess nedflottning. Denna avbarkning sker ock i sammanhang

med trädens fällning och torde verkställas noggrannare än förr.

Den avbarkning, som sålunda tidigare ägt rum i lappmarksskogarna

har, såvitt är känt, icke givit anledning till klagomål liknande dem, som

av motionärerna nu åberopats. Tydligt är dock, att, därest avbarkningarna

numera äga rum i avsevärt mycket större omfattning än förr, kan

barkavfallet förorsaka olägenheter för renskötseln. Det blir därför ock

av betydelse, att dessa kunna avlägsnas.

Den av lapparna föreslagna utvägen att sammanföra allt det avverkade

virket för avbarkning på vissa platser i skogen, torde dock knappast

kunna anlitas, enär därigenom avverkningarna skulle fördyras på

ett sätt, som komme att omöjliggöra vissa slag av avverkningar. Det

synes därför vara lämpligt att, innan denna fråga upptages till vidare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48. 15

behandling, närmare utredning verkställes rörande sättet för avbarkningens

bedrivande för närvarande, dess inverkan på renskötseln och möjligheterna

för avlägsnandet av de olägenheter den kan medföra for renskötseln.

Umeå i landskansliet den 7 mars 1930.

NILS G. RINGSTRAND.

GUSTAF HULTMAN.

Till Kungl. Maj:ts befallningshavande i Västerbottens län.

Med återställande av närlagda remisshandling nr 36—37 1930, landskansliet,

får jag som mig avfordrat yttrande vördsamt anföra följande.

De av motionärerna på av lapparna framförda önskemål påtalade olägenheterna

äro med all säkerhet för renskötseln synnerligen stora.

Något tvång, enligt gällande författningar, att barka virket innan detsamma

nedförts till flottlederna, existerar mig veterligt icke inom Västerbottens

län. Orsaken till att virket de senaste arén allt mera allmänt

börjat barkas ute i skogen är att söka i förhållandet att sågverk och

massafabriker i regel icke hava någon nytta utan fastmer besvär av barken

örn den kommer ned till fabrikerna.

För renskötseln medför metoden, som ovan nämnts, stora olägenheter

och frågan är, örn ej skogsvården, d. v. s. framför allt föryngringen, motverkas

av ett dylikt förfaringssätt.

Genom den allt mer tilltagande uppodlingen av landet hava lapparnas

betesområden betydligt minskats och det är ej att förundra sig över örn

de med oro se huru deras bästa betesmarker så väsentligt försämras genom

den allmänna barkningen ute på avverkningsplatserna.

Att enligt lapparnas förslag påbjuda att barkningen måtte utföras på

vissa platser är knappast utförbart och kommer säkert att möta motstånd

från vederbörande virkesköpare eller avverkare. Det enda man

kan hoppas på är att någon metod att utnyttja barken skall kunna framkomma,

så att virket måtte kunna flottas ned cili verken i avbarkat

skick.

Slutligen ber jag att få framhålla att det är blott de senaste åren som

barkningen tagit fart, varför erfarenheten för närvarande ej är tillräckligt

stor rörande verkningarna av den på marken kvarliggande barkmassan

vare sig ur skogsvårds- eller renskötsel synpunkt, för att man kan

avgiva ett bestämt utlåtande.

Med stöd av ovanstående får jag vördsamt hemställa att framställningen

icke för närvarande måtte föranleda till någon Kungl. Maj:ts befallningshavandes

åtgärd.

Umeå i lappfogdekontoret den 21 februari 1930.

HANS CEDERBERG.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

Till riksdagens jordbruksutskott.

Med anledning av anbefallning i remiss från kungl, jordbruksdepartementet

rörande motioner örn meddelande av reglerande bestämmelser i

fråga örn virkesbarkningens inverkan på renbetet får länsstyrelsen anföra

följande.

Det må till en början bemärkas, att Arvidsjaurs sameförening, vars

uttalande inspirerat förevarande motioner, endast talar å en del s/copslappars

vägnar i nämnda socken; från skogslappar på andra orter eller

från fjällapparna över huvud taget har icke försports några klagomål i

detta stycke. Huru pass vägande den opinion är, som må stå bakom

nämnda förenings uttalande, låter länsstyrelsen vara osagt.

Barkningen av virke i skogen har, såvitt länsstyrelsen känner, här i

länet ännu endast fått jämförelsevis obetydlig utbredning. Länsstyrelsen

har sig bekant att av de på Västerbottens kust utmynnande flottleder, som

till en del flyta genom Norrbotten, endast Skellefteälven beviljar rabatt

å flottningskostnaderna för barkat virke, under det i de nordligare

Byske och Åby älvar icke dylik förmån lämnas. I Norrbottensflottlederna

förekommer ännu ingenstädes sådan premiering av barkningen.

Då alltså denna bearbetning av virket i skogen till dags är så förhållandevis

föga praktiserad här i Norrbotten, har länsstyrelsen icke

hunnit förvärva någon erfarenhet av dess eventuella inverkan på renbetet

och nödgas förty härutinnan hänvisa till den forstligt-biologiska

sakkunskap länsstyrelsen hittills sett uttala sig i ämnet.

Sameföreningen förklarar erfarenheten hava visat, att barken hindrar

»renmossan» att växa. Vid det kända förhållandet att renlaven tillväxer

mycket långsamt och att barkningen här är ny och föga utbredd torde

detta påstående icke utan vidare få tagas för gott. Vidare påstås att

det rent mekaniska åtkommandet av laven skulle för renarna försvåras

genom »vida barkstycken som hindra renarna att få tag i laven». Ett

dylikt uttalande måste innebära en påtaglig överdrift; vid barkning med

spade lära icke några stora flak bildas, och de mindre stycken, i vilka

barken faller sönder, torka tämligen fort och knorra ihop sig samt täcka

inga ytor. Vad slutligen angår renlavens uppgivna förorening genom

den kådaktiga smak, som barken skulle meddela och som skulle göra

laven onjutbar för renarna, så har från skogligt håll framhållits, att en

dylik förorening, örn den nu förekommer, torde vara av övergående art,

enär barken urtvättas av snö och regn och därefter hoptorkar, så att

den icke torde kunna avgiva ytterligare smakämnen. Benlaven å sin

sida, som med begärlighet upptager vatten, skulle därför snart nog av

upprepade regn få den eventuellt av färsk bark åsätta smaken urlakad.

Sameföreningen har som ett botemedel framfört virkets sammanförande

till vissa platser för barkning. Ett dylikt sammanförande skulle enligt

upplysning från domänverkshåll medföra en ökning i avverkningskostnaden

av 1 å 2 öre per flottningskubikfot. En dylik fördyring skulle

uppenbarligen icke det klen virke åtminstone kunna bära, vars uttagande

börjat möjliggöras genom de sammanslagningar av amorteringsdistrikt,

som här uppe över allt i flottlederna begynner bli genomfört.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 48.

17

Med hänsyn alltså till den ytterst ringa erfarenhet, som ännu föreligger

rörande inverkan på lavbetet av barkning vid stubben, och då barkning

på särskilda platser skulle ställa sig alltför dyrbart och sålunda i

sin mån minska arbetstillgången i denna landsända, fördenskull finner

länsstyrelsen för sin del ifrågavarande motioner för närvarande icke böra

föranleda vidare åtgärd.

Luleå i landskansliet den 10 mars 1930.

A. B. GÄRDE.

R. SUNDBERG.

Bihang till riksdagens protokoll 1930.

10 sami.

16 hafi. (Nr W-*9.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.