Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående bildande av jaktällmänningar.

1930-02-21 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1930:9, Utlåtande i anledning av väckt motion angående bildande av jaktällmänningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

1

Nr 9.

Ankom till riksdagens kansli den 21 februari 1930 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående bildande av jaktällmänningar.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad motion,

nr 285, av herr Andersson i Grimbo har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla örn utredning angående bildandet av jaktallmänningar

i enlighet med i motionen framställt förslag.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört, bland annat, följande.

»Då större delen av vårt land består av mindre jordbruk, bruka ofta enskilda

personer eller jaktsällskap arrendera jakträtten på flera varandra intilliggande

gårdar. I regel bruka även dylika jakträttsinnehavare vårda sig

örn villebrådet på ena eller andra sättet. Villebrådsbeståndet bibehålies på

så vis, och jordägarna få sina arrenden. På andra håll däremot har varje

jordägare sin jakträtt men får aldrig någon avkastning härav. Det brukar

nämligen finnas ett stort antal jägare, vilka aldrig vårda sig örn eller göra

något för bibehållande av villebrådsstammen utan föra ett ständigt utrotningskrig

mot allt vad villebråd heter. Örn på dylika orter en del jordägare

göra stora ansträngningar för villebrådets skyddande, så bli vanligen

dessa utan resultat. Trakten är och förblir nästan helt i saknad av villebråd,

till följd av en massa tanklösa och mången gång egoistiska jägare.

På dylika trakter är det ofta omöjligt att få jakträtten utarrenderad, därför

att en del jordägare ej äro med härom. Men örn det lyckas få tillräckligt

många egendomar hopslagna till ett passande komplex, inträffar ofta,

att en del behåller jakten för sig själva.»

Beträffande de skäl, motionären i övrigt anfört, hänvisas till motionen.

Med förevarande motion avses vidtagande av åtgärder mot viltbeståndets

tillbakagång, och framställningen utmynnar i en hemställan om utredning

angående bildandet av jaktallmänningar, vilket enligt motiveringen skulle

innebära en tvångsvis gjord indelning av landet i jaktområden, inom vilka

jakten skulle bedrivas gemensamt; motionären ifrågasätter emellertid, att

lagstiftningen skulle vara fakultativ på det sätt, att dess införande gjordes

beroende av landstings och hushållningssällskaps beslut.

Bihang till riksdagens protokoll 19,!0 10 sami. 5 haft. (Nr 9.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

Utskottet.

Enligt vad utskottet inhämtat, befinnes under Kungl. Marits prövning ett

förslag från svenska jägarförbundet med liknande syfte som det nu motionsvis

framlagda. Jägarförbundets framställning inriktar sig på en ändring

av 9 § i lagen örn rätt till jakt. Denna paragraf avser att tillerkänna viss

verkan för framtiden (såsom servitut) åt frivillig överenskommelse mellan

olika fastighetsägare med sammanhängande markområde i fråga örn jakten

å området. Jägarförbundet föreslår bestämmelser örn inrättande av gemensamt

jaktområde efter mönster av stadgandena örn gemensamhetsfiske.

Framställningen har varit remitterad till domänstyrelsen, som i sin ordning

begärt yttranden från länsstyrelserna efter hörande av Överjägmästare, landsting

och hushållningssällskap. Beträffande utredningen i detta ärende torde

få hänvisas till domänstyrelsens såsom bilaga härvid fogade utlåtande.

Utskottet delar motionärens uppfattning örn önskvärdheten av att finna

medel mot den tillbakagång av villebrådsstammen, som i vårt land

under senare år allt hastigare ägt rum med påföljd, att å många håll skog

och mark i detta hänseende nästan helt sakna liv. Tanken att åstadkomma

en bättre jaktvård genom ett sammanförande av olika ägor till större jaktområden

har visserligen, såsom förut nämnts, redan vunnit ett visst beaktande

genom stadgandet i 9 § i jaktlagen, som möjliggör dylikt sammanförande

på frivillig väg; enligt vad utskottet inhämtat hava sådana frivilliga

sammanslutningar på sina håll redan kommit till stånd. Säkerligen skulle

det emellertid från jaktvårdssynpunkt vara synnerligen önskvärt, örn en

mera kraftigt verkande lagstiftning i detta avseende kunde genomföras. Med

hänsyn till den allmänna rättsuppfattningen på detta område — låt vara,

att tecken torde kunna spåras till en viss ändring i denna — vill det dock

synas utskottet, att tiden knappast är mogen för genomförandet av en tvångslagstiftning,

åtminstone i den omfattning som motionären ifrågasätter. I

varje fall torde, innan dylik åtgärd tillgripes, ytterligare erfarenhet av verkningarna

av den frivilliga formen för bildande av sammanslutningar böra

avvaktas. Det torde enligt utskottets mening kunna förväntas, att en ökad

tillkomst av sådana sammanslutningar även skall föra med sig en mera

allmän förståelse för behovet av ytterligare åtgärder för vinnande av en

förbättrad jaktvård.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet,

att motionen II: 285 icke må föranleda någon riksdagens

åtgärd.

Stockholm den 21 februari 1930.

På jordbruksutskottets vägnar:

C. J. JOHANSSON.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

3

Vid detta ärendes slutbehandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Linders, Gabrielsson, Carl E. Eriksson,

von Stockenström, August W. Johansson, Dalberg och Henriksson samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Hedlund

i Häste, Carlström, Andersson i Grimbo, Svensson i Grönvik, Björk i Tryde och Andersson

i Löbbo.

Reservationer:

1) Av herr Linders;

2) av herr Andersson i Grimbo, som ansett att motionen bort av utskottet

tillstyrkas.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

-Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

Bil.

Till Konungen.

Genom nådig remiss den 23 augusti 1921 Ilar Eders Kungl. Maj:t anbefallt

domänstyrelsen att efter vederbörandes hörande avgiva utlåtande

över en av Svenska jägaribrbundet gjord underdånig framställning i fråga

örn åtgärder till förhindrande av viltbeståndets inom landet tillbakagång,

i vilket avseende förbundet framhållit behovet av att bestämmelserna

i 9 § lagen örn rätt till jakt fullständigades med föreskrifter i huvudsaklig

överensstämmelse med stadgandena i lagen den 30 juni 1913 örn

gemensamhetsfiske, varigenom det skulle bliva möjligt att även mot tredskande

markinnehavare kunna till gemensamt jaktområde sammanföra

områden till skilda brukningsdelar, vilka lämpa sig för sammanslagning

till dylikt gemensamt jaktområde. Eders Kungl. Maj:t har vidare den 28

april 1922 till styrelsen överlämnat från jägarförbundet ingivna, av förbundet

utarbetade formulär till överenskommelser enligt 9 § lagen örn

rätt till jakt m. m. Styrelsen, som anmodat samtliga länsstyrelser att efter

vederbörande överjägmästares samt respektive landstings och hushållningssällskaps

hörande avgiva yttranden i ärendet, får, återställande remissakten

och biläggande de inkomna yttrandena jämte en inom styrelsen

uppgjord promemoria med sammanställning av nämnda yttranden, i underdånighet

anföra följande.

Jägarförbundet har framhållit, bland annat, att under en följd av år

en betydande minskning i tillgången å villebråd inom landet kunnat

konstateras. Härtill bidroge i första hand det ständigt växande antalet

jägare samt jordegendomarnas sönderdelande i en mängd smålotter, vilka

ofta förbleve insprängda i större komplexer. I vissa andra länder hade

man sökt motverka de på grund av det ökade antalet jägare och jordens

söndersplittrande uppkomna hinder för genomförandet av en allmännare

god jaktvård genom bestämmelser, varigenom antingen smärre jordlotter

tvångsvis sammanfördes till större jaktområden eller ock antalet villebråd

av skilda slag, som på visst område finge fällas, fastställdes.

Frågan örn sammanförande av mindre områden till större jaktkomplex

vore visserligen ej helt åsidosatt i svensk jaktlagstiftning, i det att bestämmelserna

i 9 § av lagen örn rätt till jakt vore avsedda att möjliggöra

dylikt sammanförande. Då emellertid dylik sammanslutning icke

kunde komma till stånd, i fall att någon eller några jordägare inom det

ur jaktvårdssynpunkt lämpliga jaktområdet vägrade sin samverkan, hade

ifrågavarande bestämmelser visat sig i stort sett tämligen ineffektiva. Det

syntes förbundet synnerligen önskvärt och av stort behov, att även i jaktlagstiftningen

infördes bestämmelser, som i huvudsak motsvarade de i

lagen örn gemensamhetsfiske givna stadgandena rörande tvångsanslutning

för bildande av gemensamhetsfiske.

I de yttranden, som av skilda myndigheter avgivits över framställningen,

ha framhållits ett flertal olika synpunkter dels i avseende på orsakerna

till den av jägarförbundet påtalade minskningen i villebrådstillgången,

dels beträffande det väckta förslaget örn viss komplettering av

stadgandena i 9 § lagen örn rätt till jakt. I första avseendet bar erinrats

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9. 5

om de för vissa villebrådsarters fortbestånd och bibehållande menliga följderna

av landets uppodling i allt större utsträckning samt av ökade

skogsavverkningar och sådana skogsvårdande åtgärder som kraftiga

gallringar, utdikning och torrläggning av kärr och mossar m. m. Det alltjämt

i stor omfattning fortgående utövandet av olaga jakt och det stola

antalet i jaktmarkerna kringströvande hundar hava även framhållits såsom

i hög grad bidragande orsaker till påtalade förhållanden.

Härjämte må även, ehuru ej särskilt framhållet, erinras om den lätthet,

varmed villebrådet numera åtkommes genom tillgången å billiga, moderna

jaktgevär samt den under krisåren, före det förbundet ingav sin framställning,

inom landet rådande bristen på ett flertal födoämnen, vilken

brist föranledde till ett därunder allmänt beskattande av viltstammen i

all den utsträckning, som var möjlig.

Beträffande vad föreslagits örn visst tvång till sammanslutning för bildande

av större gemensamma jaktkomplex ha de avgivna yttrandena i

flesta fall givit uttryck åt den åsikten, att den föreslagna lagstiftningen

vore ägnad att medföra ett rätt avsevärt gagn för jaktvården i landet.

Ofta ha dock framkommit starka betänkligheter mot förslagets genomförande

och de konsekvenser, som vore att emotse därav. Å ena sidan har

framhållits jakten betydelse ur nöjes- och idrottslig synpunkt. Då iitövando

av jakt för mången jordägare innebure ett högt skattat nöje,

önskade ej denne avstå den honom tillkommande rätten härtill för en ofta

jämförelsevis obetydlig materiell ersättning. Vad jägarförbundet ifrågasatt

kunde givetvis ej vara av tilltalande art för den, som i främsta rummet

såge jaktens betydelse ur denna synpunkt, enär det kunde befaras,

att den enskilde jordägaren genom grannarnas åtgöranden berövades den

ensamrätt till jakt å innehavande jord, varå han vant sig sätta synnerligt

värde.

Där åter jakten betraktas såsom en näringsgren, vilken kunde tillmätas

en ej ringa nationalekonomisk betydelse, — vilken ståndpunkt synes

hava intagits av de flesta myndigheter som yttrat sig i frågan — har den

antydda utvägen till ernående av bättre skydd för viltstammen vunnit

förståelse och av vederbörande myndigheter antingen direkt tillstyrkts

eller ock framhållits såsom mycket beaktansvärd, även örn vederbörande

funnit sig böra framställa vissa reservationer och erinringar.

Bland erinringar av principiell art har oftast framhållits den avsevärda

inskränkning i jordägaren hittills förbehållen rätt till jakt, som

innebures i förslaget. Det med förslagets genomförande åtföljande intrånget

i jordägarens självbestämningsrätt vore alltför mycket oförenligt

med befolkningens rättsuppfattning, i följd varav det kunde befaras, att

de emotsedda goda verkningarna av stadgandet uteblevo, och att detsamma

snarare komme att verka i motsatt riktning.

Domänstyrelsen håller för sin del före, att syftet med jägarförbundets

framställning eller vidtagande av åtgärder, varigenom sådan sammanslutning,

som omförmäles i 9 § av lagen örn rätt till jakt, oftare än vad nu är fallet

komme till stånd, är värt allt beaktande. lett flertal fall måste den allt

starkare jorddelningen verka mycket menligt på villebrådsstammens bestånd

och ofta utestänga varje möjlighet till jaktvård å de skilda jordlotterna.

Därest emellertid ett större eller mindre antal dylika lotter samman fördes

till ett gemensamt jaktkomplex, inom vilket jakten utövades endast efter

särskild plan med beaktande av de synpunkter, som i avseende på omvårdnad

och skälig beskattning av villebrådsstammen inom området borde

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

göra sig gällande, vore ur jaktvårdssynpunkt mycket vunnet. Det synes dock

enligt styrelsens mening kunna resas starka betänkligheter mot lagstadganden,

varigenom den enskilda jordägaren tvingades ingå i dylik sammanslutning.

Såsom i förslaget antytts, kunde jordägaren ej endast berövas

rätt att på egen mark utöva eljest lovlig jakt, vilken av honom måhända

skattades högd såsom rekreation eller nöje, utan även tvingas tåla

att andra bedreve jakt på ägorna, ehuru han eljest önskade skydda och bevara

det djurliv, som där tagit sin tillflykt. Någon garanti för att en god

hushållning med och vård örn det vilda verkligen kommer att utövas ligger

ej heller enbart i sammanslutningstillkomsten. Därtill fordrades

även ett flertal reglerande bestämmelser angående jaktutövandet och det

vildas beskattning, avpassade med hänsyn till förhållandena i varje särskilt

fall.

Vid bildande av såväl sådan gemensam jaktsammanslutning, som i framställningen

ifrågasatts, som ock gemensamhetsfiske enligt därom gällande

lag framkommer i första hand frågan örn respektive gemensamhetsområdens

omfattning. Vid inrättande av gemensamhetsfiske, där fiske vattnet,

som förmenas böra ingå i sammanslutningen, icke i dess helhet är

oskift, skall, i fall att icke samtliga delägare enas örn dylikt inrättande, av

särskilt därtill förordnad förrättningsman företagas en omständlig förrättning

med uppskattning av värdet av den årliga avkastningen av

fisket i skilda delar av fiskevattnet jämte fullständig utredning av alla

på frågan inverkande omständigheter. Först sedan förrättningsmannen

framlagt utlåtande med angivande, huruvida han anser gemensamhetsfiske

böra inrättas i fiskevattnet, med förslag till dettas omfattning, samt

huru fisket lämpligast bör utnyttjas, skall inför förrättningsmannen an

ställas omröstning angående bland annat huruvida gemensamhetsfiske

skall inrättas. För beslut därom kräves, att detsamma biträtts av minst

två tredjedelar av samtliga delägare och dessa tillika företrätt minst två

tredjedelar av samtliga delägares rösttal. För beslutets giltighet fordras

fastställelse av länsstyrelsen.

Föreskrifter örn en i huvudsak liknande procedur för inrättande av gemensamt

jaktområde torde säkerligen icke mötas med större tillfredsställelse.

Därest emellertid bestämmelser för åstadkommande av tvångssammanslutning

rörande jaktutövande ansåges böra meddelas, måste dock

dessa innehålla, bland annat, regler, enligt vilka det gemensamma jaktområdets

omfattning bestämdes. Det kunde givetvis icke vara rimligt,

att, sedan på viss ort en frivillig jaktsammanslutning av ett antal jordägare

bildats, denna skulle äga obegränsad makt tvinga envar jordägare,

som med sina marker angränsade sammanslutningens komplex, ingå i

gemensamhet med detta i avseende på jakten. Men vilken eller vilka jordägare

böra då kunna tvångsvis sammanföras och huru skola dessa marker

vara belägna samt vilka arealbestämmelser böra gälla? Därest enskild

markägare skall vara pliktig att efter grannars beslut ingå i sammanslutning,

varom nu är fråga, synes å andra sidan jordägare med

mindre markområde inom eller intill redan bildat gemensamhetskomplex

böra äga rätt att under vissa förhållanden påfordra inträde i sammanslutningen.

Att finna lämpliga och skäliga bestämmelser, som i olika fall

reglerade dessa med flera förhållanden, torde helt visst möta avsevärda

svårigheter. Det måste jämväl anses vara en betydande skillnad mellan

sådant tvång, som innebär å ena sidan, att en person måste finna sig i

s. 7 Kontrollera mot PDF

J ordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

7

att låta andra bedriva jakt å det egna markområdet, oell å andra sidan

avsägelse av fri disposition till fisket i det egna lekvattnet.

Domänstyrelsen har visserligen i underdånigt utlåtande den 30 april

1927 angående reglering av älgjakten föreslagit bestämmelser, som i vissa

avseenden skulle verka till sammanslutning mellan angränsande markägare,

där dessas jordinnehav vart för sig vore av mindre omfattning,

men förslaget innebär icke, att dylik sammanslutning skulle vara obligatorisk,

utan densamma vore beroende på vederbörande markägares fria

vilja. Enligt styrelsens mening torde de föreslagna bestämmelserna ändock

verka till frivilligt bildande av sammanslutningar för utövande av

älgjakt, vilken emellertid enligt förslaget skulle vara underkastad viss

reglering enligt särskild prövning och beslut av myndighet.

Såsom här framhållits, underskattar styrelsen icke det ur allmän jaktvårdssynpunkt

betydelsefulla i åstadkommande av sammanslutningar

mellan innehavare av mindre jordområden, men styrelsen anser sig dock

icke kunna tillstyrka, ett lagstadgande, varigenom i huvudsaklig överensstämmelse

med vad som stadgas i lagen örn gemensamhetsiisken varandra

angränsande jordområden tvångsvis skulle kunna sammanföras till gemensamma

jaktområden. Sammanslutningar av ifrågavarande art böra

enligt styrelsens mening komma till stånd på frivillighetens väg. Jägarförbundets

och till detsamma anslutna jaktvårdsföreningars upplysningsarbete

i sådant avseende har redan på vissa orter medfört insikt örn betydelsen

av dylika sammanslutningar samt medverkat till att desamma

kommit till stånd.

Till förhindrande av alltför hård beskattning av villebrådsstammen

bör ändamålsenlig reglering av jakten å skilda villebrådsarter äga rum.

Dylik reglering kan ske antingen genom särskild undantagslagstiftning,

såsom beträffande jakten efter vårt förnämsta högvilt, älgen, genom förbud

för användande av för vildnaden särskilt förödande jaktmetoder samt

genom fastställande av väl avvägda tider, varunder jakt efter skilda djurarter

må bedrivas m. m.

All denna reglering är dock enligt styrelsens mening av mindre betydelse

och leder icke till målet, örn det icke gives makt att verkningsfullt

upprätthålla de skilda stadgandena. Nu stadgad påföljd för överträdelse

av gällande jaktförfattningar verkar icke tillräckligt avskräckande. De

statligt ordnade tillsyningsorganen för jaktförfattningarnas efterlevnad

äro otillräckliga, och den enskilda jaktorganisationen arbetar under trycket

av brist på medel, i följd varav den icke kunnat i sig innesluta den

stora allmänheten eller i önskvärd omfattning kunnat bedriva nödvändig

upplysningsverksamhet.

Skall det allmänt framhållna önskemålet örn höjandet av jakten och

dess avkastning samt det ur naturskyddssynpunkt tvingande behovet av

åtgärder till bevarandet inom landets fauna av djurarter, som på grund

av hänsynslös förföljelse äro i fara att utrotas, bliva annat än en tom fras,

är enligt styrelsens mening ofrånkomligt att för ändamålet tillräckliga

medel snarast ställas till förfogande och att en kraftig, hela landet omfattande

jaktlig organisation anordnas. Det är naturligt att för saken behövliga

medel utkrävas av alla dem, som därav hava gagn, nämligen jaktens

utövare. Styrelsen tillåter sig hänvisa till de jaktsakkunnigas år

1922 avgivna förslag till, bland annat, förordning angående jaktvårdsavgifter,

jaktkort och jaktpass, skilda myndigheters oell jaktvårdssammanslutningars

däröver avgivna, så gott som enhälligt tillstyrkande ytt
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 9.

rande, ävensom domänstyrelsens den 31 januari 1925 underdåniga utlåtande

med förslag till jaktvårdsarbetets organisation och inflytande

jaktvårdsavgifters m. m. användning.

Vid detta ärendes avgörande hava, förutom undertecknad, närvarit

byråchefen, friherre Hermelin, föredragande, samt byråchefen Aminoff.

Stockholm den 9 november 1927.

Underdånigst:

K. J. BESKOW.

Martin Rasch.

800825. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1930.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.