Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar.

1930-04-25 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1930:116, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

1

tfr 116.

Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag

för medikolegala besiktningar.

(3:e avd.)

Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1) angående

statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Majit under andra huvudtiteln,

innefattande anslagen till justitiedepartementet (punkt 18 av det vid

propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

nämnda dag), föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition

i ämnet, i riksstaten beräkna ordinarie förslagsanslaget för medikolegala

besiktningar till 31,000 kronor.

Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 28 februari

1930 dagtecknad proposition, nr 230, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande

behandling, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet

över justitiedepartementsärenden sagda dag, föreslagit riksdagen

att för budgetåret 1930/1931 höja det i riksstaten uppförda ordinarie

förslagsanslaget för medikolegala besiktningar från dess nuvarande belopp,

12,000 kronor, med 23,000 kronor till 35,000 kronor.

Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

Nu gällande bestämmelser angående medikolegala besiktningar återfinnas

i stadgan den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör

vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, jämförd med

16 § första punkten förordningen den 16 februari 1864 örn nya strafflagens

införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt läkarinstruktionen

den 30 december 1911. Enligt dessa bestämmelser förrättas

rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp (rättsmedicinsk

obduktion), efter förordnande av länsstyrelse, domstol eller polismyndighet i

stad, av legitimerad läkare. Skyldighet att förrätta rättsmedicinsk obduktion

torde åligga endast provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och

municipalläkare, envar inom sitt distrikt, medan annan läkare kan, om han

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 51 haft. (Nr 116—122.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

därtill samtycker, förordnas att verkställa dylik obduktion. Regeln är emellertid,

att förrättningen verkställes av vederbörande tjänsteläkare. Antalet

dylika tjänsteläkare utgör för närvarande — frånsett Stockholm, där obduktionerna

ombesörjas av andre stadsläkaren — omkring 460. Antalet obduktioner

utgjorde i hela riket utom Stockholm under tiden 1890—1905 i årligt

medeltal 392.8, under tiden 1906—1915 i årligt medeltal 279.7 och under tiden

1916—1925 i årligt medeltal 181.9. Från och med år 1925 inträdde en viss

ökning av antalet, vilket utgjorde 218 år 1925, 196 år 1926, 213 år 1927,

244 år 1928 och 227 år 1929. I Stockholm utgjorde antalet obduktioner under

nämnda perioder och år respektive 56.6, 48.0, 84.0, 68, 76, 94, lil och 133.

På varje tjänsteläkare utom Stockholm kommer omkring en obduktion vartannat

år. Tages hänsyn till att obduktionernas antal inom de olika distrikten

är mycket växlande — på de 16 distrikt, som utgöras av städer med minst

20,000 invånare, faller sålunda omkring 20 % av hela antalet — kommer med

all sannolikhet på mången tjänsteläkare å landsbygden ej ens en obduktion

vart tredje år. För varje obduktion utgår ett arvode av 40 kronor jämte, i

förekommande fall, resekostnads- och traktamentsersättning.

Enligt vad i statsrådsprotokollet framhållits, medför den nuvarande rättsobducentorganisationen,

att åtskilliga tjänsteläkare, i följd av den långa mellantiden

mellan de olika obduktionerna, icke kunna bibehålla den obduktionsteknik

och den förmåga att rätt bedöma obduktionsföreteelsema, som de från

början må hava innehaft. Därtill kommer, att eftersom alla tjänsteläkare skola

vara rättsobducenter, krav på särskild utbildning utöver den, som erfordras

för medicine licentiatexamen, ej kunnat uppställas.

En redogörelse för de reformförslag på hithörande område, som vid skilda

tillfällen framlagts, återfinnes å sid. 3—15 i statsrådsprotokollet, vartill utskottet

tillåter sig att hänvisa.

Det sista av dessa förslag, uppgjort av de s. k. 1928 års rättsobducentsakkunniga,

professorn Gunnar Hedrén, revisionssekreteraren Sven Lawski

och provinsialläkaren Alfred Herner, innebär i huvudsak följande: »Riket skulle

vara indelat i 21 rättsobducentdistrikt. Såsom regel skulle varje län utgöra eget

distrikt, dock hade vissa delar av Stockholms län samt Gotlands län sammanförts

till ett distrikt, återstoden av Stockholms län jämte Uppsala län och Västmanlands

län fått bilda ett (''Uppsala’) distrikt, Jönköpings och Kronobergs län

törenats till ett distrikt samt Malmöhus och Kristianstads län sammanförts till

ett (''Lunds'') distrikt. I Västerbottens läns och Norrbottens läns distrikt

skulle finnas respektive två och tre rättsobducenter, medan ett vart av de

övriga distrikten skulle erhålla en. Rättsobducentbefattningen skulle såsom

regel förenas med den provinsialläkartjänst, vars innehavare hade sin station

i vederbörande länsresidensstad eller, örn sådan tjänst ej funnes, den provinsialläkartjänst,

vars innehavare hade sin station närmast residensstaden. I

Uppsala och Lunds distrikt skulle emellertid rättsobducentbefattningen förenas

med befattningen såsom universitetslärare i rätts- och statsmedicin, medan i

Stockholm, som i övrigt lämnades oberört av organisationen, andre stadsläkaren

såsom nu skulle omhänderhava de rättsmedicinska obduktionerna.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

3

Beträffande det antal obduktioner, som kunde beräknas komma på varje distrikt,

utgingo de sakkunniga från årsmedeltalet för åren 1918—1927. Detta

medeltal utgör enligt en av de sakkunniga gjord sammanställning:

Stockholms stad..........

83.0

Göteborgs och Bohus län...... .

16.4

Stockholms län..........

26.9

Älvsborgs > ........

6.3

Uppsala > ..........

5.3

Skaraborgs >.......

6.5

Södermanlands » ..........

6.5

Värmlands ’ .......

5.5

Östergötlands > ..........

9.4

Örebro » .......

6.0

Jönköpings > ..........

4.1

Västmanlands >...... •

3.5

Kronobergs > ..........

3.4

Kopparbergs >.......

8.6

Kalmar > .......... .

6.0

Gävleborgs > ........

9.1

Gotlands > ..........

1.6

Västernorrlands > .......

8.6

Blekinge > ..........

6.0

Jämtlands » .......

4.3

Kristianstads > ......... .

6.7

Västerbottens >.......

6.7

Malmöhus > ..........

15.4

Norrbottens ».......

5.8

Hallands » ..........

4.9

För kompetens till rättsobducentbefattning krävdes enligt förslaget att vara

eller hava varit lärare i rättsmedicin vid någon av rikets medicinska högskolor

eller att hava fullgjort den för behörighet till tjänsteläkarbefattning stadgade

sjukhustjänstgöringen samt hava med intyg av vederbörande högskolelärare

styrkt sig hava förvärvat den för rättsobducentbefattningen erforderliga utbildningen.

Därvid förutsattes, att dylik utbildning skulle kunna vinnas genom

att vederbörande sökande efter avlagd medicine licentiatexamen genomginge

en särskild kurs i rättsmedicin. Sådan kurs skulle en ä två gånger årligen

anordnas vid något av universiteten eller Karolinska institutet och hava

en tidsomfattning av omkring tre månader. För behörighet till provinsialläkarebefattning,

med vilken förenats rättsobducentbefattning, skulle erfordras

minst 5 års tjänstgöring såsom tjänsteläkare. För envar av rättsobducenterna

i Stockholms läns samt Jönköpings och Kronobergs läns distrikt skulle finnas

två ställföreträdare, nämligen en för respektive Stockholms, Gotlands, Jönköpings

och Kronobergs län. För envar av övriga rättsobducenter skulle finnas

en ställföreträdare. Ställföreträdarbefattningen skulle icke vara bunden till

viss tjänst. Ställföreträdare skulle tillsättas av medicinalstyrelsen.

Rättsobducent skulle åtnjuta ett årligt arvode av 500 kronor. Ställföreträdare

skulle erhålla för Gotlands och Kronobergs län ett arvode av 150 kronor och

för övriga orter ett arvode av 200 kronor. Därjämte skulle till såväl rättsobducent

som ställföreträdare utgå ersättning för varje förrättning med 40 kronor

samt resekostnads- och traktamentsersättning.

Förslaget innebar vidare, bl. a., att genom länsstyrelsernas försorg obduktionslokaler,

huvudsakligen vid sjukhusen, skulle anskaffas samt liklådor tillhandahållas

för likens transport till dessa lokaler.

Från förslaget var revisionssekreteraren Lawski i vissa delar skiljaktig. Han

förordade sålunda, att såväl rättsobducenter som ställföreträdare skulle till
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

sättas av medicinalstyrelsen efter fri ansökan, med rätt likväl för styrelsen att,

där det funnes av omständigheterna påkallat, till befattningshavare förordna

innehavare av viss bestämd provinsialläkartjänst. Dylik tjänsteläkare skulle

för sådant fall vara pliktig att, om han ej redan hade erforderlig kompetens,

förskaffa sig sådan vid äventyr av tvångsförflyttning. Upplysning örn vad

som salunda skulle åligga vissa tjänsteläkare skulle hava influtit i de kungörelser,

varigenom deras befattningar ledigförklarats. För kompetens till rättsobducentbefattning

krävdes, i följd av vad sålunda föreslagits, av annan än lärare

i rättsmedicin jämväl att under minst 5 år huva utövat läkarverksamhet.

Årskostnaden för den av de sakkunnigas majoritet föreslagna organisationen

beräknades till 61,300 kronor, innefattande en ökning i förhållande till det

under budgetåret 1927/1928 för ändamålet utgivna beloppet å cirka 40,000

kronor. Därtill skulle komma en engångskostnad på 82,750 kronor. Den

skiljaktige beräknade, att hans förslag i förhållande till majoritetsförslaget

skulle medföra en årlig kostnadsminskning av minst 10,500 kronor.

över de sakkunnigas betänkande hava yttranden infordrats från dels länsstyrelserna

efter hörande av de städer, som ej deltaga i landsting, samt landstingens

förvaltningsutskott, dels kanslern för rikets universitet efter hörande

av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt Karolinska institutets

lärarkollegium, dels medicinalstyrelsen efter hörande av centralstyrelsen för

Sveriges läkarförbund samt styrelserna för förste provinsialläkarnas förening,

svenska provinsialläkareföreningen och svenska stadsläkarföreningen, dels ock

styrelsen för Svenska lasarettsläkarföreningen, svenska landstingsförbundet,

svenska stadsförbundet, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statskontoret.

I de på grund härav avgivna yttrandena hava såsom regel antingen sakkunnigmajoritetens

eller den skiljaktiges förslag förordats, på sina håll under beklagande

av att direktiven hindrat en prövning av alla ifrågakommande möjligheter.

Av länsstyrelserna hava sålunda 16 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,

därvid 6 uttryckligen förordat sakkunnigmajoritetens mening,

medan 2, vilkas län icke beröras av meningsskiljaktigheten inom de sakkunniga,

förklarat sig icke vilja yttra sig däri. 9 länsstyrelser hava givit den

skiljaktiges förslag företräde.

Av förvaltningsutskotten hava 20 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,

därvid 5 uttryckligen tillstyrkt sakkunnigmajoritetens förslag och 7 förklarat

sig icke hava tagit ståndpunkt till tvistefrågan. 5 förvaltningsutskott

hava uttalat sig för reservantens förslag och 1 har intagit en närstående ståndpunkt.

Kanslern för rikets universitet samt medicinska fakulteterna i Uppsala och

Lund hava för det fall, att sakkunnigförslaget lägges till grund för en ny

organisation, närmast anslutit sig till skiljaktigheten, medan lärarkollegiet vid

Karolinska institutet uttalat sig för majoritetsförslaget.

Medicinalstyrelsen har förordat en mellanståndpunkt mellan de två inom de

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

5

sakkunniga företrädda alternativen. Svenska provinsialläkarföreningens styrelse

har ansett så många och vägande invändningar kunna göras mot förslaget,

att tanken att anställa särskilda rättsobducenter ännu en gång borde komma

under allvarligt övervägande. Skulle organisationen ordnas med utgångspunkt

från sakkunnigförslaget, har styrelsen förordat en lösning i samma riktning

som medicinalstyrelsen. En likartad ställning har intagits av styrelsen för

förste provinsialläkarnas förening, som emellertid upplyst, att meningarna inom

föreningen vore synnerligen delade, varför styrelsen ansett sig icke kunna avgiva

något yttrande å föreningens vägnar. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund

har förmenat att, därest icke rättsobducentväsendet redan nu kunde

ordnas i enlighet med 1918 års förslag, organisationen tills vidare kunde byggas

på sakkunnigförslaget med däri av den skiljaktige föreslagna modifikationer.

Från svenska stadsläkarföreningen har något yttrande ej inkommit.

Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen har förklarat sig betrakta förslaget

såsom ett provisorium i avbidan på att rättsobduktionsverksamheten kunde

överlämnas till prosektorerna vid vissa större lasarett. I avseende å detta

provisorium har styrelsen givit företräde åt den skiljaktiges förslag.

Svenska landstingsförbundets styrelse har ansett båda de inom de sakkunniga

framställda förslagen kunna godtagas men vid valet dem emellan funnit

sig böra förorda den skiljaktiges mening.

Svenska stadsförbundet lämnade förslaget utan erinran.

Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava förordat majoritetsförslaget

med vissa modifikationer.

Departementschefen bar i fråga örn sakkunnigförslaget anfört följande:

»Såsom jag redan berört, lider den nuvarande organisationen av rättsobducentväsendet

av avsevärda brister, vilka hänföra sig dels till obducenternas

otillfredsställande vetenskapliga utbildning och dels därtill, att flertalet av

dem hava allt för få obduktioner att förrätta. Ej heller den utbildning, som

skulle krävas enligt det senaste sakkunnigförslaget, torde kunna betraktas

såsom fullt tillfredsställande, därest obducenten ställes inför ett mera svårbedömt

fall, medan den för enklare fall säkerligen kan anses fullt godtagbar.

Å andra sidan kan ifrågasättas, örn ens den praktik, som enligt sakkunnigförslaget

skulle tillförsäkras obducenten, är tillräcklig för att hålla bans kompetens

på en verkligt hög nivå, därest han ej jämväl i övrigt ägnar sig åt

obduktionsverksamhet. Slutligen är den föreslagna ställföreträdarorganisationen

behäftad med åtskilliga svagheter. Eöljde man sakkunnigmajoritetens

mening, skulle sannolikt ställföreträdarbefattningama i allmänhet komma att

stå obesatta, och i de fall, där ställföreträdare kunde erhållas, skulle hans

praktik bliva otillräcklig. Den senare anmärkningen träffar även den skiljaktiges

förslag.

Med hänsyn till det anförda har jag, även örn sakkunnigförslaget måste sägas

innefatta en ej oväsentlig förbättring i förhållande till den nuvarande organisationen,

icke kunnat bliva övertygad om att de ganska avsevärda kostnader,

varmed detsamma är förenat, komma att giva däremot svarande fördelar för

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

det allmänna. Å andra sidan är jag icke beredd att nu framlägga något förslag

till en definitiv organisation. Jag måste således tillsvidare förorda ett bibehållande

av det nuvarande systemet. Att låta detsamma bliva helt oförändrat

skulle dock med hänsyn till de otvivelaktiga olägenheter, varmed systemet är

förbundet, icke vara försvarligt. Jag anser mig därför böra förorda vissa provisoriska

anordningar, åsyftande dels att undanröja de svåraste av de nuvarande

olägenheterna och dels att bereda väg för ett framtida system, där i

varje särskilt fall den erforderliga kompetensen kan påräknas. Det synes mig

sålunda först och främst böra tillses, att länsstyrelserna få möjlighet att alltid

till obducent utse en läkare, som är någorlunda förtrogen med dylika förrättningar.

Detta syftemål kan lämpligen nås på det sätt, att obduktionerna inom

varje län koncentreras på en eller ett fåtal läkare, såsom regel tjänsteläkare,

professorer i rättsmedicin eller prosektorer, anställda vid vissa centrallasarett.

En sådan koncentration av förrättningarna på ett fåtal läkare är ju redan nu

möjlig, men förekommer i praktiken relativt sällan. Genom att man höjer

ersättningen till läkare, som förrättar obduktion, vilken ej åligger honom i

egenskap av tjänsteläkare, bör man kunna påräkna, att vederbörande läkare

skola vara villiga att ställa sig till förfogande. Med en dylik höjning av

ersättningen blir det också möjligt att i fall, då vederbörande myndighet från

början finner det antagligt, att för ett tillfredsställande resultat av obduktionen

ett alldeles särskilt högt mått av kunskap och erfarenhet är erforderligt,

kunna anlita en fullt kvalificerad obducent. Inom landet finnes redan ett antal

läkare med den av mig avsedda högre kompetensen, nämligen dels nuvarande

och förutvarande lärare i rätts- och statsmedicin vid rikets medicinska

högskolar, dels läkare, som tjänstgjort vid de rättsmedicinska institutionerna,

dels slutligen nyssnämnda prosektorer. Skulle av dessa sistnämnda

någon eller några sakna tillräckligt djupgående kunskaper i rättsmedicin, lära

de i allt fall lätteligen kunna på kort tid förvärva full kompetens.

Av det nyss sagda framgår, att då vederbörande tjänsteläkare icke anlitas,

förrättningsmännens kompetens vid den av mig förordade provisoriska ordningen

ofta kommer att huvudsakligen vara baserad på att de få en relativt riklig

praktik. En förstärkt garanti för att en sådan också kommer att erhållas

kan vinnas därigenom, att obducent får förordnas blott av länsstyrelsen och ej,

såsom nu, jämväl av domstol eller polismyndighet i stad. Enligt vad jag förvissat

mig om har chefen för socialdepartementet för avsikt att framdeles

anmäla frågan örn ändring i sådant syfte i 1886 års stadga. Länsstyrelserna

äro emellertid knappast i stånd att självständigt bedöma de till obducenter

i frågakommande läkarnas duglighet, och jag förutsätter därför, att länsstyrelserna

icke skola underlåta att under hand från medicinalstyrelsen förskaffa

sig upplysning härutinnan. Isynnerhet gäller detta, då fråga uppstår att anskaffa

en särskilt kompetent obducent.

Eftersom förpliktelse att verkställa obduktion förutsättes allenast för vederbörande

tjänsteläkare, ligger givetvis vikt uppå, att ersättningen till annan

obducent sättes tillräckligt hög. Något årsarvode kan emellertid redan på den

grund icke ifrågakomma, att dylik obducent ej får någon skyldighet att verk
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

7

ställa obduktion. I stället måste själva obduktionsarvodet väsentligt höjas för

ifrågavarande fall. Arvodets belopp synes mig lämpligen kunna sättas till 100

kronor. För obduktion, som förrättas av vederbörande tjänsteläkare, får däremot

givetvis ej högre arvode än det nu utgående eller 40 kronor beräknas. Jag

förutsätter, att jämte nu omnämnt arvode resekostnads- och traktamentsersättning

liksom nu skall utgå enligt allmänna resereglementet.

Den provisoriska ordning, som jag här föreslagit, innebär jämväl den fördelen,

att den möjliggör, att man, innan man fattar slutlig ståndpunkt till organisationsfrågan,

kan vinna en önskvärd erfarenhet av verkningarna av ett

system, vari ingå relativt långa resor för obducenterna eller relativt langa transporter

av liken. Vilkendera vägen man bör ga, torde fa bestämmas av länsstyrelsen

efter förhållandena i varje särskilt fall. Dock förutsätter jag, att

länsstyrelse icke skall underlåta att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas

önskningar i avseende å obduktionsort.

Såsom redan av det sagda framgår, har jag ej ansett mig kunna under provisorietiden

uppställa några särskilda krav på teoretisk kompetens hos obducenterna.

Det här förordade arvodet kommer dock säkerligen att föranleda

vederbörande att förskaffa sig större teoretiska kunskaper på området, något

som lämpligen synes böra underlättas därigenom, att särskilda universitetskurser

anordnas för ändamålet. På frågan örn omfattningen av dessa kurser liksom

på spörsmålet örn deras organisation saknar jag, då dessa ämnen tillhöra chefens

för socialdepartementet föredragning, anledning att här närmare ingå.

Nämnde departementschef lärer emellertid senare i dag komma att göra anmälan

härom.»

Även örn departementschefen icke nu kunnat förorda en definitiv organisation

av rättsobduktionsväsendet, har han funnit hinder ej möta att redan i detta

sammanhang upptaga vissa förslag, som av 1928 års sakkunniga framlagts

till underlättande av rättsobducenternas arbete. Departementschefen har härvid

syftat på de sakkunnigas förslag angående obduktionslokaler och liktransporter.

I båda avseendena var de sakkunnigas huvudsakliga syftemål att hindra,

att obducent tvingades att offra lång tid pa resor till olika obduktionsplatser,

så att hans verksamhet i övrigt mer än nödigt eftersattes. Under erinran särskilt

örn de möjligheter att verkställa liktransport med automobil, som numera

erbjöde sig på de flesta håll, förordades en kombination mellan liktransporter

och resor på det sätt, att inom varje rättsobducentdistrikt skulle anordnas

ett flertal för obducenten relativt lätt tillgängliga obduktionsstationer, till vilka

jämväl liktransporterna kunde bliva jämförelsevis korta. De sakkunniga

framhöllo emellertid, att en anordning med obduktionerna förlagda till lämpliga

obduktionslokaler även hade avsevärd betydelse för själva utförandet av

obduktionen, i det att obducenterna för närvarande mycket ofta arbetade under

synnerligen ogynnsamma förhållanden i tillfälliga lokaler, vilka såsom

i en tidigare i ämnet gjord utredning påpekats — ’ej ens fylla de minsta an
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

språk på utrymme, uppvärmning och belysning och långt mindre äga någon

för ändamålet avsedd utrustning’.

De sakkunniga tänkte sig, att behovet av lämpliga obduktionslokaler skulle

tillgodoses på det sätt, att länsstyrelserna bemyndigades att enligt av Kungl.

Majit fastställda grunder träffa avtal örn upplåtande av obduktionslokaler för

rättsmedicinska obduktioner inom sjukhus av olika slag, vid akademiska institutioner,

inom anstalter för kroniskt sjuka och ålderdomshem, vid kommunala

bårhus och andra ifrågakommande anstalter. För att utreda vilka möjligheter,

som därutinnan stöde till buds, vände sig de sakkunniga till ett stort

antal direktioner för lasarett, sanatorier och sjukstugor med förfrågan, örn och

pa vilka villkor obduktionslokal kunde få disponeras.

Det stora flertalet direktioner ställde sig tillmötesgående mot förslaget att

upplåta obduktionslokal. Många direktioner förklarade sig icke ämna begära

någon ersättning, andra åter meddelade, att vissa kostnader, såsom för ljus,

värme och rengöring, borde ersättas enligt självkostnadspris. Några fixerade

ett bestämt ersättningsbelopp, växlande mellan lägst 2 kronor och högst 15

kronor för gang. För handräckning fordrades i allmänhet ersättning.

Med ledning av de inkomna svaren uppgjorde de sakkunniga en förteckning

över tillgängliga obduktionslokaler, av vilka, i anslutning till den av de sakkunniga

föreslagna organisationen, en lokal inom varje rättsobducentdistrikt

betecknades såsom huvudsaklig obduktionslokal.

De sakkunniga räknade med att obduktionsliken i allmänhet skulle komma

att transporteras till viss obduktionslokal. Härom anfördes :

Skall en rättsobducent kunna utan alltför stort avbräck i sin huvudsakliga

verksamhet utföra honom åliggande obduktioner, måste hans bortovaro från

bostadsorten göras sa kortvarig som möjligt. Detta mål vinnes bäst genom

likets transport till obduktionslokal, dit kommunikationerna från bostadsorten

äro väl ordnade.

Klart är, att i vissa fall omständigheter av rättsmedicinsk och humanitär

art ävensom väderleken, särskilt under sommaren, kunna utgöra hinder för

liks förflyttning. Då en transport å längre sträckor skulle komma att kräva

avsevärt stora kostnader och ofta även så lång tid, att obduktionen komme att

fördröjas på ej önskvärt sätt, bör i sådana fall liktransport ej komma i fråga,

varom länsstyrelsen — i praktiken väl efter konferens med obduktionsförrättaren.

'' '' bör äga att bestämma. Med hänsyn härtill måste nu gällande föreskrift

bibehållas, att vederbörande polismyndighet äger att i dylikt fall ombelämplig

obduktionslokal eller åtminstone någon för ändamålet så användbar

lokal som möjligt på den plats, där obduktionen skall förrättas.

I övriga fall torde länsstyrelsen böra bestämma, till vilken obduktionslokal

liket skall förås. ^ Polismyndigheten skall låta ombesörja forslingen av liket

och rekvirera liklåda, örn forslingen skall ske på järnväg, eller anskaffa annan

kista, om transporten skall ske. med annat fortskaffningsmedel. Liklåda

bör genom länsstyrelsens försorg tillhandahållas av därom anmodad person,

cxPelvis polisbefäl, vaktmästare vid obduktionslokal eller annan.

I detta samband vilja de sakkunniga betona nödvändigheten av att liktransporter

i anledning av rättsmedicinsk obduktion ske ytterst snabbt, alldeles

oavsett örn kostnaden härigenom något fördyras. Liktransporten kan med användande

av lastbil (ambulansbil) i regel verkställas utan att omlastning erfordras

och kan ofta vara gjord på väsentligt kortare tid än vid användning

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

y

av annat forslingssätt. Den förhöjning av kostnaden, som understundom inträder,

då motorfordon anlitas, torde mer än väl uppvägas av de fördelar, som

vinnas i tid m. m.’

Till underlättande av de föreslagna transporterna förordade de sakkunniga

anskaffandet av 50 liklådor för lik av vuxna och 25 liklådor för lik av barn.

Dessa lådor skulle tillhandahållas genom länsstyrelsernas försorg.

I de avgivna utlåtandena hava de sakkunnigas förslag, såvitt angår anskaffandet

av obduktionslokaler, i princip lämnats utan anmärkningar. Några

länsstyrelser hava emellertid föreslagit vissa kompletteringar av förteckningen

på obduktionslokaler.

Jämväl i fråga örn liktransporterna har sakkunnigförslaget i stort sett lämnats

utan anmärkning. Några länsstyrelser hava dock gjort erinringar mot

att länsstyrelse skulle vara skyldig att tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen

i Stockholms län har sålunda förordat, att länsstyrelserna få befogenhet

att med den, som upplåter obduktionslokal, träffa avtal örn tillhandahållande

av liklåda. Länsstyrelsen i Södermanlands län har gjort gällande, att det i

många fall skulle bliva förenat med ovanligt stora kostnader att alltid med

automobil transportera liklåda från residensstaden, och därför föreslagit, att

länsstyrelse borde få träffa avtal även med leverantörer utom residensstaden

att i förekommande fall tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen i Göteborgs

och Bohus län har förordat, att tillhandahållandet av liklåda skulle åligga

ob ducenten.

Beträffande nu ifrågavarande förslag har departementschefen anfört följande

:

»I de delar, varom nu är fråga, sjmes mig de sakkunnigas förslag väl grundat;

dock erinras örn vad jag tidigare yttrat angående skyldighet för länsstyrelse

att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas önskemål. Till undvikande

av att kostnaderna för obduktionslokalerna bliva onödigt höga torde länsstyrelsernas

bemyndigande att träffa avtal örn dylika lokalers tillhandahållande

böra begränsas så, att ersättning högst må utfästas för de direkta kostnader,

som kunna föranledas av upplåtelsen, såsom för belysning, vaktmästarebiträde,

rengöring o. d. Även så vitt angår frågan örn sättet för liklådornas

tillhandahållande kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. Liklådorna

erfordras på grund av bestämmelserna i gällande järnvägstrafikstadga, vars

§ 41 innehåller, bl. a., att lik, som befordras med järnväg, skall vara inneslutet

i stark och å alla sidor fullständigt tät kista, vars botten skall vara

täckt med ett minst 5 centimeter högt lager av träkolsstybb, torvströ, torvmull

eller därmed jämförligt, fuktighet uppsugande ämne. Med hänsyn till

denna bestämmelse, vars lämplighet jag saknar anledning att ifrågasätta,

måste liklådorna, som förutsatts skola invändigt beklädas med zinkplåt, ställa

sig relativt dyra, varför såsom regel icke är att räkna med att man utan kostnadsökning

skall kunna erhålla annan låda för särskilt fall. Att liklådorna

böra disponeras av den myndighet, som har att förordna om obduktion, synes

mig också klart, vilket emellertid icke hindrar, att länsstyrelsen träffar avtal

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

om att liklåda får under tid, då den ej erfordras, förvaras vid den ena eller

andra obduktionslokalen.»

Den här förordade provisoriska anordningen medför ökade kostnader i fyra

avseenden, nämligen för obduktionsarvoden i fall, då obduktion ej förrättas

av vederbörande tjänsteläkare, för obduktionslokaler, för liktransporter samt

för utbildningskurser. Därjämte är att räkna med en engångskostnad för anskaffande

av liklådor. Å andra sidan möjliggör anordningen en minskning av

kostnaden för obducenternas resor.

Att på förhand med någon större exakthet beräkna, huru många av obduktionerna

som komma att förrättas av vederbörande tjänsteläkare och huru

många som komma att verkställas av annan obducent, har givetvis ansetts

vanskligt. Under förutsättning att antalet obduktioner tillsvidare komme att

liksom nu hålla sig till omkring 350, har departementschefen emellertid ansett

sig kunna räkna med att praktiskt sett alla obduktioner i Stockholm samt

ungefär ett hundratal av övriga obduktioner komme att förrättas av vederbörande

tjänsteläkare. Ungefär 225 obduktioner skulle alltså ersättas såsom

nu efter 40 kronor och omkring 125 efter 100 kronor. Kostnadsökningen för

obduktionsarvoden skulle sålunda kunna begränsas till (125 X 60) 7,500 kronor

mot av de sakkunniga beräknade 16,400 kronor för årsarvoden åt obducentema.

Kostnaderna för obduktionslokaler, vilka kostnader komme att avse lokals

iordningställande, uppvärmning, rengöring och belysning samt handräckning

m. m., hava av de sakkunniga beräknats till 2,500 kronor om året. Denna kostnad

har ansetts uppkomma även vid bifall till vad av departementschefen

föreslagits. Att påpeka är, att, då dylika kostnader f. n. torde uppstå i en

ganska begränsad omfattning, beloppet till väsentlig del representerar en ny

utgift.

Resekostnads- och traktamentsersättning för obducenterna beräknades av de

sakkunniga till 4,500 kronor, därvid de sakkunniga utgingo ifrån, att obducent

skulle åtnjuta ersättning enligt reseklass I och traktamentsklass B. Då resekostnaden

för närvarande utgör omkring 9,000 kronor, innebär alltså sakkunnigförslaget

en ej oväsentlig minskning, vilken har sin grund däri, att resorna

delvis gjorts onödiga genom likens transporterande till särskilda obduktionslokaler.

De sakkunniga anförde angående sina beräkningar:

’I de fall, då obduktion förrättas å obducentens bostadsort, kommer givetvis

resekostnadsersättning åt denne icke i fråga. I övriga fall komma hans resor

inom distriktet att bliva jämförelsevis korta och genom användande av motorfordon

i allmänhet även taga så kort tid i anspråk, att nattraktamente ej torde

behöva ifrågakomma. Kör traktamentsersättningar erforderligt belopp synes

därför kunna beräknas till ungefär 2,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag

med färre och kortare resor för obducenten torde man även kunna räkna med

en väsentligt lägre resekostnadsersättning än den nuvarande; förslagsvis kan

den beräknas till 2,500 kronor.’

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmärkt, att innehav av rättsobducentuppdrag

knappast kunde anses innebära, att vederbörande vid resa i

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

11

anledning av uppdraget vore i utövning av högre tjänst än provinsialläkares,

varför nämnden icke kunde förorda, att rese- och traktamentsersättningen till

rättsobducent beräknades enligt högre rese- och traktamentsklass än för provinsialläkare,

d. v. s. rese- och traktamentsklass II C.

Statskontoret har likaledes förordat sistnämnda rese- och traktamentsklass.

Beträffande kostnadsfrågan har departementschefen anfört följande:

»För att man skall kunna göra en beräkning av här ifrågavarande kostnader,

måste man först fastslå den rese- och traktamentsklass, varefter ersättningen

skall utgå. I fråga örn de resor, som skola verkställas av vederbörande

tjänsteläkare, kan naturligtvis ej vad jag föreslagit föranleda någon

höjning av nuvarande ersättningar. Vad åter angår reseersättning åt annan

obducent synes det mig riktigt att i allmänhet, i överensstämmelse med vad

statskontoret och lönenämnden förordat, låta ersättningen utgå efter rese- och

traktamentsklass II C. Ett undantag är dock enligt min uppfattning ofrånkomligt

i avseende å de professorer i rätts- och statsmedicin, som komma att få

rättsobducentuppdrag. Det är ju framför allt dessa, som man måste anlita i

särskilt svårbedömda fall, och då de i egen tjänst åtnjuta ersättning enligt reseoch

traktamentsklass I B är det fara värt, att de icke skola finnas villiga att

underkasta sig för obduktionernas verkställande nödvändiga nattresor, därest

ersättningen beräknas efter lägre grund. Jag förordar alitsa, att ersättningen

till obducent, som är professor vid karolinska medikokirurgiska institutet eller

vid universitet, får beräknas efter rese- och traktamentsklass I B. Jag förbiser

icke, att vad jag sålunda förordar möjligen kan anses innebära ett avsteg

från den grundsats, som kommit till uttryck i B § i allmänna resereglemente!,

och att den föreskrift, som erfordras, alltså får karaktär av en sådan undantagsregel,

som avses i 1 § i samma reglemente. Angelägenheten av att obducenter

med alldeles särskilt hög kompetens verkligen skola vara att påräkna i

nyss berörda fall synes mig emellertid till fullo motivera en sådan undantagsregel.

I fråga örn de förrättningar, som skola företagas av vederbörande tjänsteläkare,

komma säkerligen rese- och traktamentsersättningarna att bliva ytterligt

obetydliga, eftersom man kan räkna med att obduktionerna såsom regel komma

att äga rum å obduktionslokaler, belägna i eller i omedelbar närhet av läkarens

stationsort. Vad angår övriga förrättningar måste naturligtvis resekostnaden,

å ena sidan, med hänsyn till den i mitt förslag öppnade möjligheten att anlita

särskilt kvalificerad obducent, bosatt utom länet, att ställa sig något högre än

de sakkunniga förutsatt men å andra sidan minskas på grund av att, såsom

av mig förordats, rese- och traktamentsklass II C i allmänhet kommer att

tillämpas, varjämte är att erinra örn att i fall, då liket kan transporteras

till en å obducentens bostadsort belägen obduktionslokal, resekostnaden kan helt

inbesparas genom en oväsentlig höjning av liktransportkostnaden. Man synes

emellertid vara på den säkra sidan, örn man räknar med ett kostnadsbelopp i

ifrågavarande avseende å 4,000 kronor.

Kostnaden för liktransportema har av de sakunniga upptagits till i medel
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

tal 25 kronor per transport eller för ett beräknat antal av högst 180 transporter

om året till 4,500 kronor. Därjämte har för transport av tomma liklådor upptagits

ett belopp av 1,500 kronor.

De sålunda beräknade beloppen synas kunna godtagas, därvid må framhållas,

att därest transportkostnaden ej kan hållas inom den antagna ramen, ett överskridande

med all sannolikhet skall medföra en ännu större minskning av föregående

post.

Vad angår kostnaden för utbildningskurser kommer såsom jag redan nämnt

fragan därom att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet.

Jag kommer slutligen till kostnaden för anskaffande av liklådor, vilken

kostnad såsom en engångspost kommer att belasta allenast anslaget för budgetåret

1930/1931. Härutinnan synes man i enlighet med vad de sakkunniga

anfört kunna beräkna 100 kronor för låda, avsedd för transport av likefter

vuxen person, och 20 kronor för låda, avsedd för transport av barnlik.

Totalt erfordras alltså (50 X 100 + 25 X 20) 5,500 kronor. Jag erinrar emellertid

örn att längre fram nya kostnader för liklådorna komma att erfordras,

nämligen för reparationer samt för anskaffning av nya lådor i stället för dem,

som blivit helt förslitna.

Sammanfattas det sagda, kommer den totala årskostnaden för rättsmedi
-

cinska obduktioner att ställa sig sålunda:

225 obduktioner ä 40 kr................................... 9 Q00

125 obduktioner å 100 kr................................... 12 500

obduktionslokaler ........................................ 2 500

resekostnads- och traktamentsersättningar.................... 4 000

transport av lik och liklådor................................ 6,000

34,000.

I detta belopp ingå emellertid icke vissa andra kostnader, såsom för uppgrävning

eller upptining av fruset Hk. Dessa kostnader torde kunna uppskattas

till 250 kronor. Jag kommer således till ett totalt belopp för de rättsmedicinska

obduktionerna av 34,250 kronor.

Ifrågavarande belopp torde i sin helhet böra utgå från det ordinarie förslagsanslaget

för medikolegala besiktningar. Nämnda anslag har från och med

budgetåret 1924/1925 varit upptaget till 12,000 kronor. Anslaget har dock

under senare år måst överskridas. Belastningssiffrorna utgjorde sålunda

17,119 kronor för budgetåret 1926/1927, 21,694 kronor för budgetåret

1927/1928 och 23,764 kronor för budgetåret 1928/1929. Med hänsyn till den

redan omnämnda fortsatta stegringen av antalet obduktioner lärer en ännu större

belastning av anslaget vara att vänta för budgetåret 1929/1930. Av de från

anslaget bestridda utgifterna faller den övervägande huvudparten på de rättsmedicinska

obduktionerna. För rättskemiska undersökningar och andra mera

sällan förekommande medikolegala förrättningar torde ej högre belopp än 250

kronor behöva beräknas.

Årsanslaget skulle således behöva höjas till 34,500, vartill kommer förenämnda

engångskostnad å 5,500 kronor.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

13

Av den totala anslagshöjningen å 22,500 kronor, som här förordats beträffande

de årliga utgifterna, skulle, såsom av det anförda framgår, en höjning å

omkring 12,000 kronor hava blivit nödvändig redan på grund av föreliggande

belastningssiffror.

Då det emellertid torde erfordras någon tid för länsstyrelserna att förbereda

de av mig förordade provisoriska anordningarna, synas dessa böra bliva tilllämpliga

först från och med den 1 januari 1931. I följd därav torde man för

budgetåret 1930/1931 ej behöva räkna med mer än omkring 60 obduktioner av

det dyrare slaget. För obduktionslokaler och transport av liklådor lärer vidare

för budgetåret ej behöva beräknas mer än halft årsbelopp, eller respektive

1,250 och 3,000 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättningar torde däremot

för första hälften av budgetåret bliva högre än 2,000 kronor, eftersom

möjlighet att verkställa obduktion på en mera närbelägen obduktionslokal

oftast kommer att saknas. Jag anser mig här kunna räkna för den första hälften

av budgetåret med ett belopp av 5,000 kronor eller något mer än hälften av

nuvarande kostnad och för den senare hälften med ett belopp av 2,000 kronor.

Anskaffande av liklådor måste givetvis helt bekostas under ifrågavarande

budgetår.

För budgetåret 1930/1931 ställer sig alltså beräkningen sålunda:

290 obduktioner ä 40 kr............................. 11,600

60 obduktioner å 100 kr............................... 6,000

obduktionslokaler .................................... 1,250

resekostnads- och traktamentsersättningar................ 7,000

transport av lik och liklådor .......................... 3,000

anskaffande av liklådor .............................. 5,500

uppgrävning av lik m. m............................... 250

rättskemiska undersökningar m. m..................... 250

34,850.

Med nödig *avjämning torde alltså medelsbehovet för budgetåret 1930/1931

kunna bestämmas till 35,000 kronor, motsvarande en höjning av 23,000 kronor.

Att anslagshöjningen blivit 4,000 kronor större än den i statsverkspropositionen

beräknade beror därpå, att jag från början tänkt att tills vidare inskränka

de provisoriska anordningarna till att möjliggöra anskaffandet av särskilt

kvalificerad obducent för mera svårbedömda fall.»

De provisoriska anordningar, Kungl. Maj:t i förevarande proposition före- Utskottets

slagit i syfte att dels undanröja de svåraste av de nuvarande olägenheterna ryttrande.

i avseende å rättsobducentväsendets organisation och dels bereda väg för ett

framtida nytt system, har utskottet ansett sig böra förorda.

Då de framlagda kostnadsberäkningarna ej heller givit utskottet anledning

till erinran, får utskottet alltså hemställa,

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Statsutskottets utlåtande Nr 116.

att riksdagen må för budgetåret 1930/1931 höja det i riksstaten

uppförda ordinarie förslagsanslaget för medikolegala

besiktningar från dess nuvarande belopp, 12,000 kronor, med

23,000 kronor till 35,000 kronor.

Stockholm den 25 april 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. E. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,

Olof Olsson, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, E. J.

G. Bosén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, K. V. Bydén, E. A. Lundell och

C. I. Asplund;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,

P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson

i Blädinge, B. F :son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, O. Nilsson i örebro, O. Andersson

i Höör, G. Strindlund och K. S. V. Ward.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar. a1 i texten