Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar.
1930-04-25 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1930:116, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
1
tfr 116.
Ankom till riksdagens kansli den 25 april 1930 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för medikolegala besiktningar.
(3:e avd.)
Uti den till riksdagen den 3 januari 1930 avlåtna propositionen (nr 1) angående
statsverkets tillstånd och behov har Kungl. Majit under andra huvudtiteln,
innefattande anslagen till justitiedepartementet (punkt 18 av det vid
propositionen fogade utdraget av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
nämnda dag), föreslagit riksdagen att, i avbidan på särskild proposition
i ämnet, i riksstaten beräkna ordinarie förslagsanslaget för medikolegala
besiktningar till 31,000 kronor.
Sedermera har Kungl. Majit i en till riksdagen avlåten, den 28 februari
1930 dagtecknad proposition, nr 230, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande
behandling, under åberopande av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden sagda dag, föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1930/1931 höja det i riksstaten uppförda ordinarie
förslagsanslaget för medikolegala besiktningar från dess nuvarande belopp,
12,000 kronor, med 23,000 kronor till 35,000 kronor.
Beträffande utredningen i ärendet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
Nu gällande bestämmelser angående medikolegala besiktningar återfinnas
i stadgan den 29 januari 1886 angående vad iakttagas bör
vid rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp, jämförd med
16 § första punkten förordningen den 16 februari 1864 örn nya strafflagens
införande och vad i avseende därå iakttagas skall samt läkarinstruktionen
den 30 december 1911. Enligt dessa bestämmelser förrättas
rättsmedicinsk undersökning av död människas kropp (rättsmedicinsk
obduktion), efter förordnande av länsstyrelse, domstol eller polismyndighet i
stad, av legitimerad läkare. Skyldighet att förrätta rättsmedicinsk obduktion
torde åligga endast provinsial-, extra provinsial-, stads-, köpings- och
municipalläkare, envar inom sitt distrikt, medan annan läkare kan, om han
Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 51 haft. (Nr 116—122.)
1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
därtill samtycker, förordnas att verkställa dylik obduktion. Regeln är emellertid,
att förrättningen verkställes av vederbörande tjänsteläkare. Antalet
dylika tjänsteläkare utgör för närvarande — frånsett Stockholm, där obduktionerna
ombesörjas av andre stadsläkaren — omkring 460. Antalet obduktioner
utgjorde i hela riket utom Stockholm under tiden 1890—1905 i årligt
medeltal 392.8, under tiden 1906—1915 i årligt medeltal 279.7 och under tiden
1916—1925 i årligt medeltal 181.9. Från och med år 1925 inträdde en viss
ökning av antalet, vilket utgjorde 218 år 1925, 196 år 1926, 213 år 1927,
244 år 1928 och 227 år 1929. I Stockholm utgjorde antalet obduktioner under
nämnda perioder och år respektive 56.6, 48.0, 84.0, 68, 76, 94, lil och 133.
På varje tjänsteläkare utom Stockholm kommer omkring en obduktion vartannat
år. Tages hänsyn till att obduktionernas antal inom de olika distrikten
är mycket växlande — på de 16 distrikt, som utgöras av städer med minst
20,000 invånare, faller sålunda omkring 20 % av hela antalet — kommer med
all sannolikhet på mången tjänsteläkare å landsbygden ej ens en obduktion
vart tredje år. För varje obduktion utgår ett arvode av 40 kronor jämte, i
förekommande fall, resekostnads- och traktamentsersättning.
Enligt vad i statsrådsprotokollet framhållits, medför den nuvarande rättsobducentorganisationen,
att åtskilliga tjänsteläkare, i följd av den långa mellantiden
mellan de olika obduktionerna, icke kunna bibehålla den obduktionsteknik
och den förmåga att rätt bedöma obduktionsföreteelsema, som de från
början må hava innehaft. Därtill kommer, att eftersom alla tjänsteläkare skola
vara rättsobducenter, krav på särskild utbildning utöver den, som erfordras
för medicine licentiatexamen, ej kunnat uppställas.
En redogörelse för de reformförslag på hithörande område, som vid skilda
tillfällen framlagts, återfinnes å sid. 3—15 i statsrådsprotokollet, vartill utskottet
tillåter sig att hänvisa.
Det sista av dessa förslag, uppgjort av de s. k. 1928 års rättsobducentsakkunniga,
professorn Gunnar Hedrén, revisionssekreteraren Sven Lawski
och provinsialläkaren Alfred Herner, innebär i huvudsak följande: »Riket skulle
vara indelat i 21 rättsobducentdistrikt. Såsom regel skulle varje län utgöra eget
distrikt, dock hade vissa delar av Stockholms län samt Gotlands län sammanförts
till ett distrikt, återstoden av Stockholms län jämte Uppsala län och Västmanlands
län fått bilda ett (''Uppsala’) distrikt, Jönköpings och Kronobergs län
törenats till ett distrikt samt Malmöhus och Kristianstads län sammanförts till
ett (''Lunds'') distrikt. I Västerbottens läns och Norrbottens läns distrikt
skulle finnas respektive två och tre rättsobducenter, medan ett vart av de
övriga distrikten skulle erhålla en. Rättsobducentbefattningen skulle såsom
regel förenas med den provinsialläkartjänst, vars innehavare hade sin station
i vederbörande länsresidensstad eller, örn sådan tjänst ej funnes, den provinsialläkartjänst,
vars innehavare hade sin station närmast residensstaden. I
Uppsala och Lunds distrikt skulle emellertid rättsobducentbefattningen förenas
med befattningen såsom universitetslärare i rätts- och statsmedicin, medan i
Stockholm, som i övrigt lämnades oberört av organisationen, andre stadsläkaren
såsom nu skulle omhänderhava de rättsmedicinska obduktionerna.
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
3
Beträffande det antal obduktioner, som kunde beräknas komma på varje distrikt,
utgingo de sakkunniga från årsmedeltalet för åren 1918—1927. Detta
medeltal utgör enligt en av de sakkunniga gjord sammanställning:
Stockholms stad..........
83.0
Göteborgs och Bohus län...... .
16.4
Stockholms län..........
26.9
Älvsborgs > ........
6.3
Uppsala > ..........
5.3
Skaraborgs >.......
6.5
Södermanlands » ..........
6.5
Värmlands ’ .......
5.5
Östergötlands > ..........
9.4
Örebro » .......
6.0
Jönköpings > ..........
4.1
Västmanlands >...... •
3.5
Kronobergs > ..........
3.4
Kopparbergs >.......
8.6
Kalmar > .......... .
6.0
Gävleborgs > ........
9.1
Gotlands > ..........
1.6
Västernorrlands > .......
8.6
Blekinge > ..........
6.0
Jämtlands » .......
4.3
Kristianstads > ......... .
6.7
Västerbottens >.......
6.7
Malmöhus > ..........
15.4
Norrbottens ».......
5.8
Hallands » ..........
4.9
För kompetens till rättsobducentbefattning krävdes enligt förslaget att vara
eller hava varit lärare i rättsmedicin vid någon av rikets medicinska högskolor
eller att hava fullgjort den för behörighet till tjänsteläkarbefattning stadgade
sjukhustjänstgöringen samt hava med intyg av vederbörande högskolelärare
styrkt sig hava förvärvat den för rättsobducentbefattningen erforderliga utbildningen.
Därvid förutsattes, att dylik utbildning skulle kunna vinnas genom
att vederbörande sökande efter avlagd medicine licentiatexamen genomginge
en särskild kurs i rättsmedicin. Sådan kurs skulle en ä två gånger årligen
anordnas vid något av universiteten eller Karolinska institutet och hava
en tidsomfattning av omkring tre månader. För behörighet till provinsialläkarebefattning,
med vilken förenats rättsobducentbefattning, skulle erfordras
minst 5 års tjänstgöring såsom tjänsteläkare. För envar av rättsobducenterna
i Stockholms läns samt Jönköpings och Kronobergs läns distrikt skulle finnas
två ställföreträdare, nämligen en för respektive Stockholms, Gotlands, Jönköpings
och Kronobergs län. För envar av övriga rättsobducenter skulle finnas
en ställföreträdare. Ställföreträdarbefattningen skulle icke vara bunden till
viss tjänst. Ställföreträdare skulle tillsättas av medicinalstyrelsen.
Rättsobducent skulle åtnjuta ett årligt arvode av 500 kronor. Ställföreträdare
skulle erhålla för Gotlands och Kronobergs län ett arvode av 150 kronor och
för övriga orter ett arvode av 200 kronor. Därjämte skulle till såväl rättsobducent
som ställföreträdare utgå ersättning för varje förrättning med 40 kronor
samt resekostnads- och traktamentsersättning.
Förslaget innebar vidare, bl. a., att genom länsstyrelsernas försorg obduktionslokaler,
huvudsakligen vid sjukhusen, skulle anskaffas samt liklådor tillhandahållas
för likens transport till dessa lokaler.
Från förslaget var revisionssekreteraren Lawski i vissa delar skiljaktig. Han
förordade sålunda, att såväl rättsobducenter som ställföreträdare skulle till
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
sättas av medicinalstyrelsen efter fri ansökan, med rätt likväl för styrelsen att,
där det funnes av omständigheterna påkallat, till befattningshavare förordna
innehavare av viss bestämd provinsialläkartjänst. Dylik tjänsteläkare skulle
för sådant fall vara pliktig att, om han ej redan hade erforderlig kompetens,
förskaffa sig sådan vid äventyr av tvångsförflyttning. Upplysning örn vad
som salunda skulle åligga vissa tjänsteläkare skulle hava influtit i de kungörelser,
varigenom deras befattningar ledigförklarats. För kompetens till rättsobducentbefattning
krävdes, i följd av vad sålunda föreslagits, av annan än lärare
i rättsmedicin jämväl att under minst 5 år huva utövat läkarverksamhet.
Årskostnaden för den av de sakkunnigas majoritet föreslagna organisationen
beräknades till 61,300 kronor, innefattande en ökning i förhållande till det
under budgetåret 1927/1928 för ändamålet utgivna beloppet å cirka 40,000
kronor. Därtill skulle komma en engångskostnad på 82,750 kronor. Den
skiljaktige beräknade, att hans förslag i förhållande till majoritetsförslaget
skulle medföra en årlig kostnadsminskning av minst 10,500 kronor.
över de sakkunnigas betänkande hava yttranden infordrats från dels länsstyrelserna
efter hörande av de städer, som ej deltaga i landsting, samt landstingens
förvaltningsutskott, dels kanslern för rikets universitet efter hörande
av medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt Karolinska institutets
lärarkollegium, dels medicinalstyrelsen efter hörande av centralstyrelsen för
Sveriges läkarförbund samt styrelserna för förste provinsialläkarnas förening,
svenska provinsialläkareföreningen och svenska stadsläkarföreningen, dels ock
styrelsen för Svenska lasarettsläkarföreningen, svenska landstingsförbundet,
svenska stadsförbundet, allmänna civilförvaltningens lönenämnd och statskontoret.
I de på grund härav avgivna yttrandena hava såsom regel antingen sakkunnigmajoritetens
eller den skiljaktiges förslag förordats, på sina håll under beklagande
av att direktiven hindrat en prövning av alla ifrågakommande möjligheter.
Av länsstyrelserna hava sålunda 16 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,
därvid 6 uttryckligen förordat sakkunnigmajoritetens mening,
medan 2, vilkas län icke beröras av meningsskiljaktigheten inom de sakkunniga,
förklarat sig icke vilja yttra sig däri. 9 länsstyrelser hava givit den
skiljaktiges förslag företräde.
Av förvaltningsutskotten hava 20 lämnat förslaget utan principiell anmärkning,
därvid 5 uttryckligen tillstyrkt sakkunnigmajoritetens förslag och 7 förklarat
sig icke hava tagit ståndpunkt till tvistefrågan. 5 förvaltningsutskott
hava uttalat sig för reservantens förslag och 1 har intagit en närstående ståndpunkt.
Kanslern för rikets universitet samt medicinska fakulteterna i Uppsala och
Lund hava för det fall, att sakkunnigförslaget lägges till grund för en ny
organisation, närmast anslutit sig till skiljaktigheten, medan lärarkollegiet vid
Karolinska institutet uttalat sig för majoritetsförslaget.
Medicinalstyrelsen har förordat en mellanståndpunkt mellan de två inom de
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
5
sakkunniga företrädda alternativen. Svenska provinsialläkarföreningens styrelse
har ansett så många och vägande invändningar kunna göras mot förslaget,
att tanken att anställa särskilda rättsobducenter ännu en gång borde komma
under allvarligt övervägande. Skulle organisationen ordnas med utgångspunkt
från sakkunnigförslaget, har styrelsen förordat en lösning i samma riktning
som medicinalstyrelsen. En likartad ställning har intagits av styrelsen för
förste provinsialläkarnas förening, som emellertid upplyst, att meningarna inom
föreningen vore synnerligen delade, varför styrelsen ansett sig icke kunna avgiva
något yttrande å föreningens vägnar. Centralstyrelsen för Sveriges läkarförbund
har förmenat att, därest icke rättsobducentväsendet redan nu kunde
ordnas i enlighet med 1918 års förslag, organisationen tills vidare kunde byggas
på sakkunnigförslaget med däri av den skiljaktige föreslagna modifikationer.
Från svenska stadsläkarföreningen har något yttrande ej inkommit.
Styrelsen för svenska lasarettsläkarföreningen har förklarat sig betrakta förslaget
såsom ett provisorium i avbidan på att rättsobduktionsverksamheten kunde
överlämnas till prosektorerna vid vissa större lasarett. I avseende å detta
provisorium har styrelsen givit företräde åt den skiljaktiges förslag.
Svenska landstingsförbundets styrelse har ansett båda de inom de sakkunniga
framställda förslagen kunna godtagas men vid valet dem emellan funnit
sig böra förorda den skiljaktiges mening.
Svenska stadsförbundet lämnade förslaget utan erinran.
Statskontoret och allmänna civilförvaltningens lönenämnd hava förordat majoritetsförslaget
med vissa modifikationer.
Departementschefen bar i fråga örn sakkunnigförslaget anfört följande:
»Såsom jag redan berört, lider den nuvarande organisationen av rättsobducentväsendet
av avsevärda brister, vilka hänföra sig dels till obducenternas
otillfredsställande vetenskapliga utbildning och dels därtill, att flertalet av
dem hava allt för få obduktioner att förrätta. Ej heller den utbildning, som
skulle krävas enligt det senaste sakkunnigförslaget, torde kunna betraktas
såsom fullt tillfredsställande, därest obducenten ställes inför ett mera svårbedömt
fall, medan den för enklare fall säkerligen kan anses fullt godtagbar.
Å andra sidan kan ifrågasättas, örn ens den praktik, som enligt sakkunnigförslaget
skulle tillförsäkras obducenten, är tillräcklig för att hålla bans kompetens
på en verkligt hög nivå, därest han ej jämväl i övrigt ägnar sig åt
obduktionsverksamhet. Slutligen är den föreslagna ställföreträdarorganisationen
behäftad med åtskilliga svagheter. Eöljde man sakkunnigmajoritetens
mening, skulle sannolikt ställföreträdarbefattningama i allmänhet komma att
stå obesatta, och i de fall, där ställföreträdare kunde erhållas, skulle hans
praktik bliva otillräcklig. Den senare anmärkningen träffar även den skiljaktiges
förslag.
Med hänsyn till det anförda har jag, även örn sakkunnigförslaget måste sägas
innefatta en ej oväsentlig förbättring i förhållande till den nuvarande organisationen,
icke kunnat bliva övertygad om att de ganska avsevärda kostnader,
varmed detsamma är förenat, komma att giva däremot svarande fördelar för
6
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
det allmänna. Å andra sidan är jag icke beredd att nu framlägga något förslag
till en definitiv organisation. Jag måste således tillsvidare förorda ett bibehållande
av det nuvarande systemet. Att låta detsamma bliva helt oförändrat
skulle dock med hänsyn till de otvivelaktiga olägenheter, varmed systemet är
förbundet, icke vara försvarligt. Jag anser mig därför böra förorda vissa provisoriska
anordningar, åsyftande dels att undanröja de svåraste av de nuvarande
olägenheterna och dels att bereda väg för ett framtida system, där i
varje särskilt fall den erforderliga kompetensen kan påräknas. Det synes mig
sålunda först och främst böra tillses, att länsstyrelserna få möjlighet att alltid
till obducent utse en läkare, som är någorlunda förtrogen med dylika förrättningar.
Detta syftemål kan lämpligen nås på det sätt, att obduktionerna inom
varje län koncentreras på en eller ett fåtal läkare, såsom regel tjänsteläkare,
professorer i rättsmedicin eller prosektorer, anställda vid vissa centrallasarett.
En sådan koncentration av förrättningarna på ett fåtal läkare är ju redan nu
möjlig, men förekommer i praktiken relativt sällan. Genom att man höjer
ersättningen till läkare, som förrättar obduktion, vilken ej åligger honom i
egenskap av tjänsteläkare, bör man kunna påräkna, att vederbörande läkare
skola vara villiga att ställa sig till förfogande. Med en dylik höjning av
ersättningen blir det också möjligt att i fall, då vederbörande myndighet från
början finner det antagligt, att för ett tillfredsställande resultat av obduktionen
ett alldeles särskilt högt mått av kunskap och erfarenhet är erforderligt,
kunna anlita en fullt kvalificerad obducent. Inom landet finnes redan ett antal
läkare med den av mig avsedda högre kompetensen, nämligen dels nuvarande
och förutvarande lärare i rätts- och statsmedicin vid rikets medicinska
högskolar, dels läkare, som tjänstgjort vid de rättsmedicinska institutionerna,
dels slutligen nyssnämnda prosektorer. Skulle av dessa sistnämnda
någon eller några sakna tillräckligt djupgående kunskaper i rättsmedicin, lära
de i allt fall lätteligen kunna på kort tid förvärva full kompetens.
Av det nyss sagda framgår, att då vederbörande tjänsteläkare icke anlitas,
förrättningsmännens kompetens vid den av mig förordade provisoriska ordningen
ofta kommer att huvudsakligen vara baserad på att de få en relativt riklig
praktik. En förstärkt garanti för att en sådan också kommer att erhållas
kan vinnas därigenom, att obducent får förordnas blott av länsstyrelsen och ej,
såsom nu, jämväl av domstol eller polismyndighet i stad. Enligt vad jag förvissat
mig om har chefen för socialdepartementet för avsikt att framdeles
anmäla frågan örn ändring i sådant syfte i 1886 års stadga. Länsstyrelserna
äro emellertid knappast i stånd att självständigt bedöma de till obducenter
i frågakommande läkarnas duglighet, och jag förutsätter därför, att länsstyrelserna
icke skola underlåta att under hand från medicinalstyrelsen förskaffa
sig upplysning härutinnan. Isynnerhet gäller detta, då fråga uppstår att anskaffa
en särskilt kompetent obducent.
Eftersom förpliktelse att verkställa obduktion förutsättes allenast för vederbörande
tjänsteläkare, ligger givetvis vikt uppå, att ersättningen till annan
obducent sättes tillräckligt hög. Något årsarvode kan emellertid redan på den
grund icke ifrågakomma, att dylik obducent ej får någon skyldighet att verk
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
7
ställa obduktion. I stället måste själva obduktionsarvodet väsentligt höjas för
ifrågavarande fall. Arvodets belopp synes mig lämpligen kunna sättas till 100
kronor. För obduktion, som förrättas av vederbörande tjänsteläkare, får däremot
givetvis ej högre arvode än det nu utgående eller 40 kronor beräknas. Jag
förutsätter, att jämte nu omnämnt arvode resekostnads- och traktamentsersättning
liksom nu skall utgå enligt allmänna resereglementet.
Den provisoriska ordning, som jag här föreslagit, innebär jämväl den fördelen,
att den möjliggör, att man, innan man fattar slutlig ståndpunkt till organisationsfrågan,
kan vinna en önskvärd erfarenhet av verkningarna av ett
system, vari ingå relativt långa resor för obducenterna eller relativt langa transporter
av liken. Vilkendera vägen man bör ga, torde fa bestämmas av länsstyrelsen
efter förhållandena i varje särskilt fall. Dock förutsätter jag, att
länsstyrelse icke skall underlåta att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas
önskningar i avseende å obduktionsort.
Såsom redan av det sagda framgår, har jag ej ansett mig kunna under provisorietiden
uppställa några särskilda krav på teoretisk kompetens hos obducenterna.
Det här förordade arvodet kommer dock säkerligen att föranleda
vederbörande att förskaffa sig större teoretiska kunskaper på området, något
som lämpligen synes böra underlättas därigenom, att särskilda universitetskurser
anordnas för ändamålet. På frågan örn omfattningen av dessa kurser liksom
på spörsmålet örn deras organisation saknar jag, då dessa ämnen tillhöra chefens
för socialdepartementet föredragning, anledning att här närmare ingå.
Nämnde departementschef lärer emellertid senare i dag komma att göra anmälan
härom.»
Även örn departementschefen icke nu kunnat förorda en definitiv organisation
av rättsobduktionsväsendet, har han funnit hinder ej möta att redan i detta
sammanhang upptaga vissa förslag, som av 1928 års sakkunniga framlagts
till underlättande av rättsobducenternas arbete. Departementschefen har härvid
syftat på de sakkunnigas förslag angående obduktionslokaler och liktransporter.
I båda avseendena var de sakkunnigas huvudsakliga syftemål att hindra,
att obducent tvingades att offra lång tid pa resor till olika obduktionsplatser,
så att hans verksamhet i övrigt mer än nödigt eftersattes. Under erinran särskilt
örn de möjligheter att verkställa liktransport med automobil, som numera
erbjöde sig på de flesta håll, förordades en kombination mellan liktransporter
och resor på det sätt, att inom varje rättsobducentdistrikt skulle anordnas
ett flertal för obducenten relativt lätt tillgängliga obduktionsstationer, till vilka
jämväl liktransporterna kunde bliva jämförelsevis korta. De sakkunniga
framhöllo emellertid, att en anordning med obduktionerna förlagda till lämpliga
obduktionslokaler även hade avsevärd betydelse för själva utförandet av
obduktionen, i det att obducenterna för närvarande mycket ofta arbetade under
synnerligen ogynnsamma förhållanden i tillfälliga lokaler, vilka såsom
i en tidigare i ämnet gjord utredning påpekats — ’ej ens fylla de minsta an
-
8
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
språk på utrymme, uppvärmning och belysning och långt mindre äga någon
för ändamålet avsedd utrustning’.
De sakkunniga tänkte sig, att behovet av lämpliga obduktionslokaler skulle
tillgodoses på det sätt, att länsstyrelserna bemyndigades att enligt av Kungl.
Majit fastställda grunder träffa avtal örn upplåtande av obduktionslokaler för
rättsmedicinska obduktioner inom sjukhus av olika slag, vid akademiska institutioner,
inom anstalter för kroniskt sjuka och ålderdomshem, vid kommunala
bårhus och andra ifrågakommande anstalter. För att utreda vilka möjligheter,
som därutinnan stöde till buds, vände sig de sakkunniga till ett stort
antal direktioner för lasarett, sanatorier och sjukstugor med förfrågan, örn och
pa vilka villkor obduktionslokal kunde få disponeras.
Det stora flertalet direktioner ställde sig tillmötesgående mot förslaget att
upplåta obduktionslokal. Många direktioner förklarade sig icke ämna begära
någon ersättning, andra åter meddelade, att vissa kostnader, såsom för ljus,
värme och rengöring, borde ersättas enligt självkostnadspris. Några fixerade
ett bestämt ersättningsbelopp, växlande mellan lägst 2 kronor och högst 15
kronor för gang. För handräckning fordrades i allmänhet ersättning.
Med ledning av de inkomna svaren uppgjorde de sakkunniga en förteckning
över tillgängliga obduktionslokaler, av vilka, i anslutning till den av de sakkunniga
föreslagna organisationen, en lokal inom varje rättsobducentdistrikt
betecknades såsom huvudsaklig obduktionslokal.
De sakkunniga räknade med att obduktionsliken i allmänhet skulle komma
att transporteras till viss obduktionslokal. Härom anfördes :
Skall en rättsobducent kunna utan alltför stort avbräck i sin huvudsakliga
verksamhet utföra honom åliggande obduktioner, måste hans bortovaro från
bostadsorten göras sa kortvarig som möjligt. Detta mål vinnes bäst genom
likets transport till obduktionslokal, dit kommunikationerna från bostadsorten
äro väl ordnade.
Klart är, att i vissa fall omständigheter av rättsmedicinsk och humanitär
art ävensom väderleken, särskilt under sommaren, kunna utgöra hinder för
liks förflyttning. Då en transport å längre sträckor skulle komma att kräva
avsevärt stora kostnader och ofta även så lång tid, att obduktionen komme att
fördröjas på ej önskvärt sätt, bör i sådana fall liktransport ej komma i fråga,
varom länsstyrelsen — i praktiken väl efter konferens med obduktionsförrättaren.
'' '' bör äga att bestämma. Med hänsyn härtill måste nu gällande föreskrift
bibehållas, att vederbörande polismyndighet äger att i dylikt fall ombelämplig
obduktionslokal eller åtminstone någon för ändamålet så användbar
lokal som möjligt på den plats, där obduktionen skall förrättas.
I övriga fall torde länsstyrelsen böra bestämma, till vilken obduktionslokal
liket skall förås. ^ Polismyndigheten skall låta ombesörja forslingen av liket
och rekvirera liklåda, örn forslingen skall ske på järnväg, eller anskaffa annan
kista, om transporten skall ske. med annat fortskaffningsmedel. Liklåda
bör genom länsstyrelsens försorg tillhandahållas av därom anmodad person,
cxPelvis polisbefäl, vaktmästare vid obduktionslokal eller annan.
I detta samband vilja de sakkunniga betona nödvändigheten av att liktransporter
i anledning av rättsmedicinsk obduktion ske ytterst snabbt, alldeles
oavsett örn kostnaden härigenom något fördyras. Liktransporten kan med användande
av lastbil (ambulansbil) i regel verkställas utan att omlastning erfordras
och kan ofta vara gjord på väsentligt kortare tid än vid användning
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
y
av annat forslingssätt. Den förhöjning av kostnaden, som understundom inträder,
då motorfordon anlitas, torde mer än väl uppvägas av de fördelar, som
vinnas i tid m. m.’
Till underlättande av de föreslagna transporterna förordade de sakkunniga
anskaffandet av 50 liklådor för lik av vuxna och 25 liklådor för lik av barn.
Dessa lådor skulle tillhandahållas genom länsstyrelsernas försorg.
I de avgivna utlåtandena hava de sakkunnigas förslag, såvitt angår anskaffandet
av obduktionslokaler, i princip lämnats utan anmärkningar. Några
länsstyrelser hava emellertid föreslagit vissa kompletteringar av förteckningen
på obduktionslokaler.
Jämväl i fråga örn liktransporterna har sakkunnigförslaget i stort sett lämnats
utan anmärkning. Några länsstyrelser hava dock gjort erinringar mot
att länsstyrelse skulle vara skyldig att tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen
i Stockholms län har sålunda förordat, att länsstyrelserna få befogenhet
att med den, som upplåter obduktionslokal, träffa avtal örn tillhandahållande
av liklåda. Länsstyrelsen i Södermanlands län har gjort gällande, att det i
många fall skulle bliva förenat med ovanligt stora kostnader att alltid med
automobil transportera liklåda från residensstaden, och därför föreslagit, att
länsstyrelse borde få träffa avtal även med leverantörer utom residensstaden
att i förekommande fall tillhandahålla liklådor. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har förordat, att tillhandahållandet av liklåda skulle åligga
ob ducenten.
Beträffande nu ifrågavarande förslag har departementschefen anfört följande
:
»I de delar, varom nu är fråga, sjmes mig de sakkunnigas förslag väl grundat;
dock erinras örn vad jag tidigare yttrat angående skyldighet för länsstyrelse
att taga vederbörlig hänsyn till anhörigas önskemål. Till undvikande
av att kostnaderna för obduktionslokalerna bliva onödigt höga torde länsstyrelsernas
bemyndigande att träffa avtal örn dylika lokalers tillhandahållande
böra begränsas så, att ersättning högst må utfästas för de direkta kostnader,
som kunna föranledas av upplåtelsen, såsom för belysning, vaktmästarebiträde,
rengöring o. d. Även så vitt angår frågan örn sättet för liklådornas
tillhandahållande kan jag ansluta mig till sakkunnigförslaget. Liklådorna
erfordras på grund av bestämmelserna i gällande järnvägstrafikstadga, vars
§ 41 innehåller, bl. a., att lik, som befordras med järnväg, skall vara inneslutet
i stark och å alla sidor fullständigt tät kista, vars botten skall vara
täckt med ett minst 5 centimeter högt lager av träkolsstybb, torvströ, torvmull
eller därmed jämförligt, fuktighet uppsugande ämne. Med hänsyn till
denna bestämmelse, vars lämplighet jag saknar anledning att ifrågasätta,
måste liklådorna, som förutsatts skola invändigt beklädas med zinkplåt, ställa
sig relativt dyra, varför såsom regel icke är att räkna med att man utan kostnadsökning
skall kunna erhålla annan låda för särskilt fall. Att liklådorna
böra disponeras av den myndighet, som har att förordna om obduktion, synes
mig också klart, vilket emellertid icke hindrar, att länsstyrelsen träffar avtal
10
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
om att liklåda får under tid, då den ej erfordras, förvaras vid den ena eller
andra obduktionslokalen.»
Den här förordade provisoriska anordningen medför ökade kostnader i fyra
avseenden, nämligen för obduktionsarvoden i fall, då obduktion ej förrättas
av vederbörande tjänsteläkare, för obduktionslokaler, för liktransporter samt
för utbildningskurser. Därjämte är att räkna med en engångskostnad för anskaffande
av liklådor. Å andra sidan möjliggör anordningen en minskning av
kostnaden för obducenternas resor.
Att på förhand med någon större exakthet beräkna, huru många av obduktionerna
som komma att förrättas av vederbörande tjänsteläkare och huru
många som komma att verkställas av annan obducent, har givetvis ansetts
vanskligt. Under förutsättning att antalet obduktioner tillsvidare komme att
liksom nu hålla sig till omkring 350, har departementschefen emellertid ansett
sig kunna räkna med att praktiskt sett alla obduktioner i Stockholm samt
ungefär ett hundratal av övriga obduktioner komme att förrättas av vederbörande
tjänsteläkare. Ungefär 225 obduktioner skulle alltså ersättas såsom
nu efter 40 kronor och omkring 125 efter 100 kronor. Kostnadsökningen för
obduktionsarvoden skulle sålunda kunna begränsas till (125 X 60) 7,500 kronor
mot av de sakkunniga beräknade 16,400 kronor för årsarvoden åt obducentema.
Kostnaderna för obduktionslokaler, vilka kostnader komme att avse lokals
iordningställande, uppvärmning, rengöring och belysning samt handräckning
m. m., hava av de sakkunniga beräknats till 2,500 kronor om året. Denna kostnad
har ansetts uppkomma även vid bifall till vad av departementschefen
föreslagits. Att påpeka är, att, då dylika kostnader f. n. torde uppstå i en
ganska begränsad omfattning, beloppet till väsentlig del representerar en ny
utgift.
Resekostnads- och traktamentsersättning för obducenterna beräknades av de
sakkunniga till 4,500 kronor, därvid de sakkunniga utgingo ifrån, att obducent
skulle åtnjuta ersättning enligt reseklass I och traktamentsklass B. Då resekostnaden
för närvarande utgör omkring 9,000 kronor, innebär alltså sakkunnigförslaget
en ej oväsentlig minskning, vilken har sin grund däri, att resorna
delvis gjorts onödiga genom likens transporterande till särskilda obduktionslokaler.
De sakkunniga anförde angående sina beräkningar:
’I de fall, då obduktion förrättas å obducentens bostadsort, kommer givetvis
resekostnadsersättning åt denne icke i fråga. I övriga fall komma hans resor
inom distriktet att bliva jämförelsevis korta och genom användande av motorfordon
i allmänhet även taga så kort tid i anspråk, att nattraktamente ej torde
behöva ifrågakomma. Kör traktamentsersättningar erforderligt belopp synes
därför kunna beräknas till ungefär 2,000 kronor. Enligt de sakkunnigas förslag
med färre och kortare resor för obducenten torde man även kunna räkna med
en väsentligt lägre resekostnadsersättning än den nuvarande; förslagsvis kan
den beräknas till 2,500 kronor.’
Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har anmärkt, att innehav av rättsobducentuppdrag
knappast kunde anses innebära, att vederbörande vid resa i
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
11
anledning av uppdraget vore i utövning av högre tjänst än provinsialläkares,
varför nämnden icke kunde förorda, att rese- och traktamentsersättningen till
rättsobducent beräknades enligt högre rese- och traktamentsklass än för provinsialläkare,
d. v. s. rese- och traktamentsklass II C.
Statskontoret har likaledes förordat sistnämnda rese- och traktamentsklass.
Beträffande kostnadsfrågan har departementschefen anfört följande:
»För att man skall kunna göra en beräkning av här ifrågavarande kostnader,
måste man först fastslå den rese- och traktamentsklass, varefter ersättningen
skall utgå. I fråga örn de resor, som skola verkställas av vederbörande
tjänsteläkare, kan naturligtvis ej vad jag föreslagit föranleda någon
höjning av nuvarande ersättningar. Vad åter angår reseersättning åt annan
obducent synes det mig riktigt att i allmänhet, i överensstämmelse med vad
statskontoret och lönenämnden förordat, låta ersättningen utgå efter rese- och
traktamentsklass II C. Ett undantag är dock enligt min uppfattning ofrånkomligt
i avseende å de professorer i rätts- och statsmedicin, som komma att få
rättsobducentuppdrag. Det är ju framför allt dessa, som man måste anlita i
särskilt svårbedömda fall, och då de i egen tjänst åtnjuta ersättning enligt reseoch
traktamentsklass I B är det fara värt, att de icke skola finnas villiga att
underkasta sig för obduktionernas verkställande nödvändiga nattresor, därest
ersättningen beräknas efter lägre grund. Jag förordar alitsa, att ersättningen
till obducent, som är professor vid karolinska medikokirurgiska institutet eller
vid universitet, får beräknas efter rese- och traktamentsklass I B. Jag förbiser
icke, att vad jag sålunda förordar möjligen kan anses innebära ett avsteg
från den grundsats, som kommit till uttryck i B § i allmänna resereglemente!,
och att den föreskrift, som erfordras, alltså får karaktär av en sådan undantagsregel,
som avses i 1 § i samma reglemente. Angelägenheten av att obducenter
med alldeles särskilt hög kompetens verkligen skola vara att påräkna i
nyss berörda fall synes mig emellertid till fullo motivera en sådan undantagsregel.
I fråga örn de förrättningar, som skola företagas av vederbörande tjänsteläkare,
komma säkerligen rese- och traktamentsersättningarna att bliva ytterligt
obetydliga, eftersom man kan räkna med att obduktionerna såsom regel komma
att äga rum å obduktionslokaler, belägna i eller i omedelbar närhet av läkarens
stationsort. Vad angår övriga förrättningar måste naturligtvis resekostnaden,
å ena sidan, med hänsyn till den i mitt förslag öppnade möjligheten att anlita
särskilt kvalificerad obducent, bosatt utom länet, att ställa sig något högre än
de sakkunniga förutsatt men å andra sidan minskas på grund av att, såsom
av mig förordats, rese- och traktamentsklass II C i allmänhet kommer att
tillämpas, varjämte är att erinra örn att i fall, då liket kan transporteras
till en å obducentens bostadsort belägen obduktionslokal, resekostnaden kan helt
inbesparas genom en oväsentlig höjning av liktransportkostnaden. Man synes
emellertid vara på den säkra sidan, örn man räknar med ett kostnadsbelopp i
ifrågavarande avseende å 4,000 kronor.
Kostnaden för liktransportema har av de sakunniga upptagits till i medel
-
12
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
tal 25 kronor per transport eller för ett beräknat antal av högst 180 transporter
om året till 4,500 kronor. Därjämte har för transport av tomma liklådor upptagits
ett belopp av 1,500 kronor.
De sålunda beräknade beloppen synas kunna godtagas, därvid må framhållas,
att därest transportkostnaden ej kan hållas inom den antagna ramen, ett överskridande
med all sannolikhet skall medföra en ännu större minskning av föregående
post.
Vad angår kostnaden för utbildningskurser kommer såsom jag redan nämnt
fragan därom att senare i dag anmälas av chefen för socialdepartementet.
Jag kommer slutligen till kostnaden för anskaffande av liklådor, vilken
kostnad såsom en engångspost kommer att belasta allenast anslaget för budgetåret
1930/1931. Härutinnan synes man i enlighet med vad de sakkunniga
anfört kunna beräkna 100 kronor för låda, avsedd för transport av likefter
vuxen person, och 20 kronor för låda, avsedd för transport av barnlik.
Totalt erfordras alltså (50 X 100 + 25 X 20) 5,500 kronor. Jag erinrar emellertid
örn att längre fram nya kostnader för liklådorna komma att erfordras,
nämligen för reparationer samt för anskaffning av nya lådor i stället för dem,
som blivit helt förslitna.
Sammanfattas det sagda, kommer den totala årskostnaden för rättsmedi
-
cinska obduktioner att ställa sig sålunda:
225 obduktioner ä 40 kr................................... 9 Q00
125 obduktioner å 100 kr................................... 12 500
obduktionslokaler ........................................ 2 500
resekostnads- och traktamentsersättningar.................... 4 000
transport av lik och liklådor................................ 6,000
34,000.
I detta belopp ingå emellertid icke vissa andra kostnader, såsom för uppgrävning
eller upptining av fruset Hk. Dessa kostnader torde kunna uppskattas
till 250 kronor. Jag kommer således till ett totalt belopp för de rättsmedicinska
obduktionerna av 34,250 kronor.
Ifrågavarande belopp torde i sin helhet böra utgå från det ordinarie förslagsanslaget
för medikolegala besiktningar. Nämnda anslag har från och med
budgetåret 1924/1925 varit upptaget till 12,000 kronor. Anslaget har dock
under senare år måst överskridas. Belastningssiffrorna utgjorde sålunda
17,119 kronor för budgetåret 1926/1927, 21,694 kronor för budgetåret
1927/1928 och 23,764 kronor för budgetåret 1928/1929. Med hänsyn till den
redan omnämnda fortsatta stegringen av antalet obduktioner lärer en ännu större
belastning av anslaget vara att vänta för budgetåret 1929/1930. Av de från
anslaget bestridda utgifterna faller den övervägande huvudparten på de rättsmedicinska
obduktionerna. För rättskemiska undersökningar och andra mera
sällan förekommande medikolegala förrättningar torde ej högre belopp än 250
kronor behöva beräknas.
Årsanslaget skulle således behöva höjas till 34,500, vartill kommer förenämnda
engångskostnad å 5,500 kronor.
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
13
Av den totala anslagshöjningen å 22,500 kronor, som här förordats beträffande
de årliga utgifterna, skulle, såsom av det anförda framgår, en höjning å
omkring 12,000 kronor hava blivit nödvändig redan på grund av föreliggande
belastningssiffror.
Då det emellertid torde erfordras någon tid för länsstyrelserna att förbereda
de av mig förordade provisoriska anordningarna, synas dessa böra bliva tilllämpliga
först från och med den 1 januari 1931. I följd därav torde man för
budgetåret 1930/1931 ej behöva räkna med mer än omkring 60 obduktioner av
det dyrare slaget. För obduktionslokaler och transport av liklådor lärer vidare
för budgetåret ej behöva beräknas mer än halft årsbelopp, eller respektive
1,250 och 3,000 kronor. Resekostnads- och traktamentsersättningar torde däremot
för första hälften av budgetåret bliva högre än 2,000 kronor, eftersom
möjlighet att verkställa obduktion på en mera närbelägen obduktionslokal
oftast kommer att saknas. Jag anser mig här kunna räkna för den första hälften
av budgetåret med ett belopp av 5,000 kronor eller något mer än hälften av
nuvarande kostnad och för den senare hälften med ett belopp av 2,000 kronor.
Anskaffande av liklådor måste givetvis helt bekostas under ifrågavarande
budgetår.
För budgetåret 1930/1931 ställer sig alltså beräkningen sålunda:
290 obduktioner ä 40 kr............................. 11,600
60 obduktioner å 100 kr............................... 6,000
obduktionslokaler .................................... 1,250
resekostnads- och traktamentsersättningar................ 7,000
transport av lik och liklådor .......................... 3,000
anskaffande av liklådor .............................. 5,500
uppgrävning av lik m. m............................... 250
rättskemiska undersökningar m. m..................... 250
34,850.
Med nödig *avjämning torde alltså medelsbehovet för budgetåret 1930/1931
kunna bestämmas till 35,000 kronor, motsvarande en höjning av 23,000 kronor.
Att anslagshöjningen blivit 4,000 kronor större än den i statsverkspropositionen
beräknade beror därpå, att jag från början tänkt att tills vidare inskränka
de provisoriska anordningarna till att möjliggöra anskaffandet av särskilt
kvalificerad obducent för mera svårbedömda fall.»
De provisoriska anordningar, Kungl. Maj:t i förevarande proposition före- Utskottets
slagit i syfte att dels undanröja de svåraste av de nuvarande olägenheterna ryttrande.
i avseende å rättsobducentväsendets organisation och dels bereda väg för ett
framtida nytt system, har utskottet ansett sig böra förorda.
Då de framlagda kostnadsberäkningarna ej heller givit utskottet anledning
till erinran, får utskottet alltså hemställa,
14
Statsutskottets utlåtande Nr 116.
att riksdagen må för budgetåret 1930/1931 höja det i riksstaten
uppförda ordinarie förslagsanslaget för medikolegala
besiktningar från dess nuvarande belopp, 12,000 kronor, med
23,000 kronor till 35,000 kronor.
Stockholm den 25 april 1930.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. E. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
Olof Olsson, O. Bergqvist, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, E. J.
G. Bosén, N. J. M. Svensson i Kompersmåla, K. V. Bydén, E. A. Lundell och
C. I. Asplund;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
P. Nilsson i Bonarp, S. Bengtsson i Norup, L. J. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson
i Blädinge, B. F :son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs, O. Nilsson i örebro, O. Andersson
i Höör, G. Strindlund och K. S. V. Ward.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1930:199 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående anslag för medikolegala besiktningar. a1 i texten