Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbetalande till förre detektivkonstapeln E. A. Clementz av viss ersättning.

1930-05-02 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1930:133, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbetalande till förre detektivkonstapeln E. A. Clementz av viss ersättning.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

1

Nr 133.

Ankom till riksdagens kansli den 2 maj 1930 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utbetalande

till förre detektivkonstapeln E. A. Clementz av viss ersättning.

Uti en inom andra kammaren av herr A. Vougt m. fl. väckt motion

(nr 387) har hemställts, att riksdagen måtte medgiva, att till förre detektivkonstapeln

Ernst Alfred Clementz må utbetalas ett belopp av 34 624

kronor 1 öre jämte fem procent årlig ränta därå från den 4 juni 1928,

ävensom ytterligare ett belopp av 1 286 kronor 50 öre.

Vidare har uti en av samma motionärer väckt motion (nr 388) hemställts,

att riksdagen måtte medgiva, att till Clementz må för ettvart av

åren 1929 och 1930 utgå ett årligt understöd av 4 000 kronor, dock med

avdrag för den inkomst, han kan för sistnämnda år erhålla i statens eller

kommunal tjänst.

Båda dessa motioner hava remitterats till statsutskottet för förberedande

behandling.

Till stöd för sin framställning i motionen nr 387 hava motionärerna

anfört, bland annat, följande:

»Sedan kommendanten i Boden sommaren 1919 förklarat befattningen

såsom fästningspoliskommissarie i Boden ledig till ansökan, har dåvarande

detektivkonstapeln vid Malmö poliskår löjtnanten i reserven Ernst Alfred

Clementz, vilken vid tillfället fullgjorde militärtjänstgöring vid Malmslätt

och icke ägde tillgång till tjänstgöringsbetyg m. m., medelst telegram till

kommendanten anmält sig såsom sökande till den sålunda ledigförklarade

befattningen. Ansökningen innehöll begäran örn åtta dagars anstånd med

insändande av övriga handlingar, enär sökanden vore stadd å fältmarsch,

samt inkom före ansökningstidens utgång till kommendanten. Den 2 september

1919 insände Clementz handlingar till komplettering av ansökningen,

vilka kommo kommendanten tillhanda först efter det ansökningstiden

utgått. Den 15 september 1919 utnämnde kommendanten, som ansåg

Clementz’ ansökning rätteligen gjord, denne att från och med den 24

samma september vara (ordinarie) poliskommissarie vid fästningspolispersonalen

i Boden, samt utfärdade samtidigt fullmakt för denne å beställningen,

med rätt att åtnjuta den lön och övriga förmåner, som enligt stat

och författningar åtföljde densamma. Sedan Clementz erhållit kortare anstånd

med dess tillträdande men samtidigt fått meddelande, att vidare

uppskov ej kunde beviljas, tillträdde han beställningen den 13 oktober 1919.

Bihang till riksdagens protokoll 1930. 6 sami. 57 höft. (Nr 133—13A.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande'' Nr 133.

Konmiendanten hade, härutinnan själv i god tro — och detta otvivelaktigt

med en viss rätt — meddelat Clementz, att dennes utnämning vore

definitiv. För övrigt hade kommendanten givetvis icke i annat fall utfärdat

fullmakten för Clementz. Denne kunde icke erhålla någon längre

tjästledighet i Malmö från sin ordinarie tjänst såsom detektivkonstapel.

Då han såsom utnämnd fästningspoliskommissarie lydde under krigslagarna

och alitsa var pliktig att pä den av kommendanten givna ordern

inställa sig till tjänstgöring i Boden, måste han taga avsked från sin befattning

vid Malmö poliskår. Han gjorde också detta i den fulla och av

kommendanten styrkta övertygelsen, att hans utnämning i Boden vore

definitiv. Dessutom fick hans hustru, vilken innehade en anställning hos

en firma i Malmö, avlönad med mellan 4 000 och 5 000 kronor årligen,

samtidigt begärt entledigande.

Emellertid hade vissa Clementz'' medsökande hos Kungl. Maj:t anfört

besvär över hans utnämning. Genom beslut den 31 december 1919 -—

alltså 3l/2 månad efter Clementz'' utnämning — prövade Kungl. Majit,

enär i vederbörande författning och i den kungörelse, varigenom beställningen

i fråga ledigförklarats, jämväl föreskrivits, att ansökan till beställningen

skolat atföljas av Ijänste- eller meritförteckning jämte vissa andra

angivna handlingar, men Clementz, som i laga tid anmält sig såsom sökande

till beställningen, först efter ansökningstidens utgång ingivit tjänsteförteckning

jämte övriga av honom aberopade handlingar, samt vid sådant

förhållande Clementz'' ansökan icke bort komma under bedömande, lagligt

att, med undanröjande av kommendantens beslut, visa målet åter för

förnyad prövning av övriga, i vederbörlig ordning inkomna ansökningar.

I och med detta Kungl. Majlis beslut, som grundade sig på rent formella

— och även i sådant avseende kanske icke alltför hållbara — synpunkter,

var Clementz utestängd från vidare konkurrens med övriga sökande, oaktat

han, enligt vad handlingarna utvisa, var den till befattningen mest kompetente

och skickade sökanden. — Kungl. Majits beslut fattades på föredragning

av dåvarande chefen för lantförsvarsdepartementet E. A. Nilson,

vilken väl dock, med hänsyn till ärendets rent formellt-juridiska natur,

endast anslutit sig till vederbörande departementstjänstemäns uppfattning.

Att beslutet skulle komma att medföra så olyckliga följder, som sedan blev

fallet, kunde då naturligen icke heller förutses.

Kommendanten lyckades hos Kungl. Majit utverka, att Clementz fick å

förordnande uppehålla befattningen såsom fästningspoliskommissarie, tills

densamma besattes med ordinarie innehavare. Sedan genom kungl, brev

den 19 mars 1920 kommendanten »förständigats att utan obehövlig tidsutdräkt»

utnämna ny fästningspoliskommissarie, skedde sådan åtgärd den

20 i sistnämnda månad.

Clementz stod nu utan anställning. Hans tjänst i Malmö var redan tillsatt,

och han kunde icke heller erhålla ens extra polisbefattning, då han

överskridit den för antagande till polisman överskridna åldern.

Polismästaren i Malmö har i skrivelse den 27 augusti 1921 till arméförvaltningens

civila departement meddelat, bland annat följande: ''Rö
rande

anställningen av polispersonal i Malmö finnes endast stadgat, att den

antages av polismästaren på en månads uppsägning. Beträffande avgång

från polismans befattning till annan tjänst har den praxis sedan åtskilliga

år tillämpats, att polismannen erhåller avsked från och med den dag, han

tillträder sin nya befattning. I förevarande fall tillgick så, att Clementz,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

3

som den 15 september 1919 utnämndes till poliskommissarie vid fäst

ningspolisen i Boden, den 20 september 1919 erhöll begärt avsked från

polistjänsten härstädes från och med den 20 oktober 1919. Därest Clementz

alltså skulle begärt någon längre tids ledighet, hade sådan, enligt

vedertagen praxis, ej blivit honom beviljad. Yngve Schaar.

Clementz, som icke ägde någon förmögenhet utan tvärtom redan 1919

hade att dragas med studieskulder till ett belopp av närmare 15 000 kronor,

nödgades nu taga anställning vid olika regementen under de närmaste

åren mot en låg avlöning. Sedermera har han verkat såsom tulldetektiv,

men är sedan den 1 januari 1929 utan anställning, enär hans sista tjänst

indragits. Han har under åren sökt poliskommissariebefattningarna i sex

samhällen, en stadsfiskalstjänst och diverse agenturer. I fråga örn förstnämnda

tjänster torde han hava blivit förbigången, enär hans meriter legat

för länet tillbaka i tiden och han själv uppnått för hög ålder. Hans specialutbildning

för polistjänst har å andra sidan medfört, att hans förutsättningar

att slå sig fram genom enskild verksamhet icke varit stora, helst

han saknat eget kapital.»

Sedan motionärerna härefter, till styrkande av att Clementz ådagalagt

duglighet under sin tidigare tjänstgöring å olika verksamhetsområden, åberopat

åtskilliga intyg, hava motionärerna vidare anfört följande:

»Under åren 1920—1928 (det sista året han hade anställning) hava Clementz’

sammanlagda inkomster uppgått till omkring 29 000 kronor. Såsom

fästningspoliskommissarie skulle han för samma tid hava lvft en avlöning

på cirka 66 000 kronor. Hade han kvarstannat som detektivkonstapel i

Malmö skulle han såsom sådan hava uppburit omkring 5 000 kronor örn

året, vartill kommit, att hustrun då kunnat behålla sin goda anställning och

att Clementz jämväl bevarat sin befordringstur. Hustrun har under de sista

åren varit sjuklig. Så har även tidvis varit förhållandet med sonen, som

nu är sju år. Enbart för familjens sjukvård har Clementz måst utgiva

omkring 5 000 kronor. Hans inkomster hava icke på långt när räckt till

familjens underhåll och de för varje år snabbt växande skuldräntorna.

Hans skuldsättning uppgår nu till närmare 50 000 kronor. En avsevärd

del härav belöoer på år 1929, då han varit arbetslös men med hänsyn till

Stockholms rådhusrätts dom — som nedan skall närmare beröras — kunnat

uppbringa viss kredit. Det måste te sig ytterst bittert för denne man

att efter en lång och arbetsfylld bana nu stå utan arbete och utan större

utsikter att erhålla för honom lämpligt sådant, medan han, vare sig han

fått behålla tjänsten i Boden eller kvarstannat i sin anställning i Malmö,

skulle hava befunnit sig i goda ekonomiska omständigheter och sannolikt

varit helt skuldfri.

1928 uttog Clementz vid Stockholms rådhusrätt stämning å Kungl. Majit

och Kronan och yrkade, under åberopande av att Kungl. Maj:ts beslut,

varigenom hans utnämning i Boden undanröjts, icke stått i överensstämmelse

med gällande författningar, ersättning för den skada, han genom

beslutet lidit. Rådhusrätten utlät sig genom dom den 5 september 1928

enhälligt sålunda: ''Enär kommendanten i Boden genom en till Clementz

utfärdad fullmakt utnämnt och förordnat Clementz att från och med den

24 september 1919 vara poliskommissarie vid fästningspolispersonalen med

rätt att åtnjuta den lön och de övriga förmåner, som enligt stat och författningar

åtföljde denna beställning, ävensom kungjort utnämningen å

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

kommendantsorder, som bragts till Clementz’ kännedom, samt Clementz,

som med hänsyn till vad sålunda förekommit varit pliktig vid laga ansvar

att inställa sig i Boden för att utöva tjänsten, efter åtnjuten permission inträtt

i tjänst den 13 oktober 1919 och sedermera under någon tid utövat

befattningen, ty och som på grund härav och då utnämningen trät! i kraft

såsom en av militär myndighet given befallning och i vart fall någon särskild

tid för klagan över sådan utnämning icke funnes stadgad, vadan i

förevarande fall utnämningens giltighet icke kunde antagas hava varit betingad

av laga kraft å beslutet, annat icke kunde anses än att Clementz

efter inträdet i tjänst såsom poliskommissarie innehaft ordinarie anställning

på staten för polispersonalen i Boden, och Clementz vid sådant förhållande

icke kunnat avskedas eller eljest avföras ur rullorna annat än av särskilda

i lag fastställda anledningar; alltså och då emellertid Kungl. Majit utan

sådan anledning, som sålunda åsyftades, sedermera meddelat beslut, som

föranlett, att Clementz från och med den 20 mars 1920 försatts ur tjänst,

samt Kronan vid sådant förhållande icke kunde undgå att ersätta Clementz

för den förlust i inkomst, som Clementz genom Kungl. Maj:ts ifrågavarande

åtgärd lidit, och Kronan icke haft något att erinra mot storleken i och för

sig av det av Clementz uti sådant avseende för tiden från och med den

20 mars 1920 till den 1 maj 1928 slutligen fordrade belopp å 34 624 kronor

1 öre. men Clementz i övrigt i målet framställda skadeståndsanspråk måste

anses sakna fog. prövade rådhusrätten rättvist i så måtto bifalla Clementz''

talan, att Kronan förpliktades att genast mot kvitto till Clementz utgiva

54 624 kronor 1 öre jämte fem procent årlig ränta därå från stämningsdagen

den 4 juni 1928. till dess betalning skedde; och skulle Kronan tillika ersätta

Clementz’ rättegångskostnader med skäliga ansedda 1 200 kronor jämte vad

Clementz visade sig hava utgivit i lösen för rådhusrättens protokoll i målet.

Svea hovrätt, varest målet fullföljts, prövade emellertid i dom den 3

maj 1929 rättvist, att på anförda skäl, med ändring av rådhusrättens dom,

ogilla Clementz’ i målet förda talan.

Kungl. Maj:t i högsta domstolen, varest Clementz fullföljt sin talan, har

genom dom den 1 februari 1930 utlåtit sig: I målet är upplyst, att kom
mendantens

i Boden beslut den 15 september 1919, varigenom Clementz

utnämnts till poliskommissarie vid fästningspolispersonalen i Boden, blivit

på anförda besvär undanröjt genom Kungl. Maj:ts beslut den 31 december

samma år, samt att Clementz sedermera allenast varit förordnad att tills

vidare intill dess tjänsten bleve med ordinarie innehavare besatt uppehålla

densamma, vilket förordnande upphörde den 20 mars 1920, då annan person

till tjänsten utnämndes.

Vid sådant förhållande och då Clementz icke kan därå att. innan Kungl.

Maj:ts berörda beslut gavs, kommendanten för honom utfärdat fullmakt å

tjänsten och inkallat honom till tjänstgöring, grunda rätt att ändock varda

bibehållen vid de med tjänsten förenade löneförmåner,

samt även örn det finge anses att kommendanten genom nämnda åtgärder

eller i annat avseende förfarit felaktigt. Kronan i allt fall icke är ersättningsskyldig

för Clementz därigenom tillskyndad skada,

prövar Kungl. Maj:t lagligt fastställa det slut, vari hovrätten stannat.’

Härmed har högsta domstolen alltså fastslagit, att Kronan icke är till

Clementz betalningsskyldig för den av honom lidna skadan. Det tillkommer

icke oss att ingå på sakens juridiska sida. Vi vilja endast påpeka, att

en framstående auktoritet på förvaltningsrättens område, professorn Robert

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

5

Malmgren i Lund, i målet för Clementz’ räkning författat en skrift, vari

han för sin del hävdar en motsatt uppfattning mot högsta domstolens nu

tillkännagivna.

Högsta domstolen hänvisar emellertid indirekt Clementz att vända sig

mot kommendanten. Av dess motivering framgår nämligen, att det icke

finge anses uteslutet, att denne vore ersättningsskyldig på grund av felaktigt

förfarande.

Härvid är att märka, alt Clementz redan 1922 anmälde saken för militieombudsmannen

under anhållan, att den eller de, som i saken gjort sig skyldiga

till tjänstefel, måtte ställas under åtal. Militieombudsmannens resolution,

given den 10 oktober 1922, är av följande lydelse: Av handlingarna

framgick, att sedan kommendanten i Boden genom beslut den 15 september

1921 på ansökan utnämnt Clementz att vara poliskommissarie vid fästningspolispersonalen

i Boden, men detta beslut genom besvär av andra sökande

till tjänsten dragits under Kungl. Maj:ts prövning, Kungl. Maj:t den 31

december samma år, enär Clementz, som inom laga tid anmält sig som

sökande till beställningen, först efter ansökningstidens utgång ingivit tjänsteförteckning

jämte övriga av honom till stöd för ansökningen åberopade

handlingar, samt vid sådant förhållande den av Clementz gjorda ansökningen

icke bort vid beställningens tillsättande komma under bedömande,

prövat lagligt att med undanröjande av överklagade beslutet visa målet åter

till kommendanten för förnyad prövning av övriga i vederbörlig ordning

inkomna ansökningar.

Som emellertid de av Clementz i ansökningen åberopade förhållanden

innefattade upplysning jämväl rörande Clementz’ frejd, värnpliktsförhållanden

och övriga för tjänsten erforderliga kvalifikationer, fann M. O. kommendantens

ovannämnda beslut, även om detsamma finge anses felaktigt,

icke vara av beskaffenhet att kunna för kommendanten medföra ansvarseller

ersättningsskyldighet.

I korthet sammanfattat är alltså läget det, att Clementz av kommendanten

erhöll fullmakt på tjänsten såsom fästningspoliskommissarie. Såväl

kommendanten som Clementz ansågo fullmakten bindande för Kronan, och

häri torde de haft stöd av en åtminstone hittills fullständigt enig rättsuppfattning.

Denna uppfattning vinner ytterligare stöd därav, att det vid tiden

för utnämningen aldrig torde hava hänt, att på anförda besvär någon med

den ifrågavarande jämförlig militär utnämning undanröjts av Kungl. Maj:t.

Då Clementz vidare stod i ett tvångsläge därutinnan, att han såsom lydande

under krigslagarna hade ådragit sig ansvar (och ett mycket strängt sådant)

enligt strafflagen för krigsmakten, örn han icke inställt sig till tjänstgöring

efter permissionens utlöpande samt han å andra sidan icke kunde erhålla

tjänstledighet från sin befattning i Malmö, lärer vara uppenbart, att han i

den föreliggande situationen handlat precis så som varje annan skulle hava

gjort. d. v. s. inställde sig till tjänstgöring i Boden och tog avsked i Malmö.

Att Kund. Maj:t skulle undanröja utnämningen, därmed hade han — med

hänsyn till fullmakten och kommendantens uttalanden — icke den ringaste

anledning att räkna.

Rättskänslan måste alltså bjuda, att Clementz på det ena eller andra sättet

får ersättning för de skador, lian oförskyllt lidit genom utnämningens undanröjande

— eller, örn man så vill. genom att kommendanten försäkrat

honom örn utnämningens giltighet och i konsekvens härmed utfärdat full
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

makten. Försöken att på rättslig väg få ut ersättningen av Kronan hava

strandat genom Kungl. Maj:ts dom. Oss synes, med hänsyn till denna doms

motivering, icke vara uteslutet, att högsta domstolen ogillat Clementz’ talan

på grund därav, att högsta domstolen ansett sig icke äga befogenhet att

ingå i realprövning rörande lagligheten av ett utav Kungl. Majit i statsrådet

fattat beslut. Är detta fallet, är det uppenbart, att Clementz varit rättslös

mot Kronan.

På sätt framgår av militieombudsmannens ovan införda resolution den

10 oktober 1922 lärer någon utsikt för Clementz att utav kommendanten

utfå ersättning för sina skador icke heller förefinnas, då militieombudsmannen

ansett dennes förfarande, även örn det vore felaktigt, icke vara av beskaffenhet

att föranleda ersättningsskyldighet.

Clementz är alltså genom myndigheternas (Kungl. Majits och kommendantens)

åtgärder utan egen skuld berövad sitt levebröd och står för närvarande

inför fullständig ruin med en sjuklig hustru och en sjuårig son

att försörja. Även om man kan hava den uppfattningen, att ingen bestämd

ämbetsman kan lastas för att utvecklingen gestaltat sig på detta olyckliga

sätt, och även örn det är uppenbart, att från myndigheternas sida denna

utveckling aldrig varit åsyftad, så måste man dock säga sig, att i förevarande

fall, örn någonsin, borde föreligga skyldighet för staten att träda

hjälpande emellan åt en person, som kostat på sig en god utbildning för

allmän tjänst och med heder tjänat det allmänna många år men som genom

ett enda till sina konsekvenser ej genomtänkt och på rent formella grunder

fotat Kungl. Maj:ts beslut i förening med idel olyckliga omständigheter i

övrigt nu vid 43 års ålder måste se sitt liv nära nog förstört. Clementz

verkar nu en bruten man. Utsikterna för honom att efter allt vad han

genomgått slå sig fram på en ny bana äro icke stora. Och även om han

skulle lyckas erhålla en tillfredsställande anställning, kan han aldrig på

egen hand repa sig ur den ekonomiska misär, vari han genom ett oblitt

öde råkat. För övrigt är givetvis hans nuvarande stora skuldbörda ett

hinder för honom att erhålla anställning. Ett kraftigt och tillräckligt kraftigt

handtag från det allmänna är här, örn någonstädes, motiverat. Sådant

har givits i många andra fall, där omständigheterna icke varit på långt

när så ömmande som i det föreliggande.

Oss synes, att den hjälp, som må komma Clementz till godo, bör beräknas

till vad han skulle hava blivit berättigad till, därest Stockholms

radhusrätts dom blivit i de högre instanserna fastställd eller vunnit laga

kraft. Genom denna dom tillerkändes Clementz 34 624 kronor 1 öre jämte

fem procent årlig ränta därå från den 4 juni 1928, tills likvid skedde,

ävensom ersättning för rättegångskostnaderna med 1 200 kronor jämte

protokollslösen vid rådhusrätten, uppgående till enligt för oss företedda

protokoll 86 kronor 50 öre. Rådhusrättens beräkning har skett efter grunder,

som av Kronans ombud vitsordats såsom skäliga. Att även gottgörelse

för rättegångskostnaderna tillerkännes Clementz synes oss skäligt, enär

dels rättegången varit en naturlig följd av Kronans förfaringssätt mot Clementz,

dels också den under rättegången förebragta utredningen ligger

till grund för ärendets vidare bedömande.

De nämnda beloppen bomme icke att oavkortat tillfalla Clementz, ulan

allt, eller så gott som allt, komme att gå till hans borgenärer. Men hjälpen

skulle dock sätta Clementz i stånd att genom ett för borgenärerna antag
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

7

ligt ackord något så när förnöja dem och därmed även resa sig ur sin

misär och återställa det anseende, han tidigare haft som en ekonomiskt

vederhäftig man. Han har från vänner och anhöriga rönt mycken välvilja

och fått låna stora belopp. Särskilt efter Stockholms rådhusrätts dom och

innan hovrättens dom fallit har därvid å ömse sidor räknats med, att lånen

konnne att återbetalas till fullo eller åtminstone så gott som till fullo. Det

måste för Clementz och även för dem, som ekonomiskt bisträckt honom,

kännas dubbelt hårt, att dessa förhoppningar gått över styr. Att märka

är även, att vissa Clementz’ anhöriga genom hans ruin skulle komma att

själva drabbas av mycket stora ekonomiska svårigheter.

Att märka är emellertid, att örn rådhusrättens dom blivit ståndande,

Clementz skulle hava blivit även för framtiden berättigad till skadestånd,

ty det skadestånd, rådhusrätten yttrat sig över, har icke avsett längre tid

än till den 1 maj 1928. Såsom av det föregående framgår, är Clementz

icke heller hjälpt med den föreslagna engångsersättningen. Det synes oss

därför, som om staten, i konsekvens med rådhusrättens dom, borde bevilja

Clementz ett årligt understöd för de närmaste åren, avsett att lindra svårigheterna

för honom och hans familj att försörja sig och även att amortera

återstående skulder. Detta understöd torde för närvarande böra begränsas

till två år, 1929—1930, enär förhoppningarna icke torde böra uppgivas att

Clementz skall kunna erhålla sådana inkomster, att understödet blir obehövligt.

Härjämte bör stadgas, att understödet ej bör utgå i den mån

Clementz kan erhålla inkomster i statlig eller kommunal tjänst.»

Vidkommande motionen nr 388 hava motionärerna såsom motivering för

det däri framställda förslaget åberopat innehållet i motionen nr 387.

Av den av motionärerna förebragta utredningen synes utskottet framgå,

att Clementz utan eget förvållande genom vissa av vederbörande myndigheter

vidtagna åtgärder kommit att bliva lidande och försatts i en sådan

situation, att hans ekonomi blivit allvarligt rubbad. Även om Clementz’ ersättningsanspråk

gent emot Kronan genom Kungl. Maj:ts dom den 1 februari

1930 lämnats utan bifall, torde dock starka billighetsskäl kunna anföras

för att någon gottgörelse lämnas Clementz för de förluster, som drabbat

honom.

Utskottet har därför velat föreslå, att Kungl. Majit erhåller bemyndigande

att, därest Clementz visar, att han träffat ackord med sina fordringsägare,

till honom från anslaget till oförutsedda utgifter utbetala ett belopp av

20 000 kronor. Däremot kan utskottet icke finna skäl föreligga, att, såsom

i motionen nr 388 föreslagits, bevilja Clementz ett årligt understöd för ehvart

av åren 1929 och 1930.

Utskottet hemställer,

a) att riksdagen i anledning av herr Vougts in. fl. motion

11:387 må bemyndiga Kungl. Majit att under ovan angivna

villkor från anslaget till oförutsedda utgifter till förre kommissarien

vid fästningspolisen i Boden E. A. Clementz utbetala

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 133.

ett belopp av 20 000 kronor såsom ersättning för vissa honom

åsamkade förluster;

b) att herr Vougts m. fl. motion II: 388 icke må till någon

riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 2 maj 1930.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius. .1. C. Lindblad, J. L. Widell,

Olof Olsson, J. Nilsson i Malmö, C. P. V. Nilsson i Gränebo, N. .1. M. Svensson i

Kompersmåla, K. V. Rydén, E. A. Lundell, C. /. Asplund, C. G. V. Hammarskjöld

och C. .4. Carlsson i Gävle;

från andra kammaren: herrar .4. Anderson i Råstock, .4. Wiklund i Brattfors,

G. R. Jansson i Falun, P. Nilsson i Bonarp, L. .1. Carlsson-Frosterud, P. M. Olsson i

Blädinge, A. Å:son Törnkvist i Karlskrona, B. F:son Holmgren, J. Olofsson i Digernäs,

O. Nilsson i Örebro, A. Danielsson och J. E. Andersson i Ovanmyra.

Reservation

av herr Törnkvist i Karlskrona.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1930:213 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående utbetalande till förre detektivkonstapeln E. A. Clementz av viss ersättning. a1 i texten