Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 22 kap. 15 § strafflagen.

1931-03-03 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1931:13, Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 22 kap. 15 § strafflagen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr t$.

1

Nr 13.

Ankom till riksdagens kansli den 3 mars 1931 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om upphävande av 22 kap.

15 § strafflagen.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 153,

vilken behandlats av första lagutskottet, har herr Hellberg hemställt, att 22

kap. 15 § strafflagen måtte upphävas.

I fråga örn de skäl, som motionären anfört till stöd för sin hemställan, får

utskottet, i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

Enligt 1864 års strafflag, som i detta avseende icke undergått någon ändring,

har 22 kap. 15 § följande lydelse:

Ear någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri

öva eller vinning sig förskaffa; straffas med böter eller fängelse i

högst ett år.

Lagrummet leder sitt ursprung från missgärningsbalken i 1734 års lag, vari

bland religionsbrotten upptogs ett särskilt kapitel (2 kap.) under rubriken »örn

trolldom och vidskepelse» och av följande lydelse:

1 §. Var som brukar trolldom och skadar annan till kropp eller egendom,

och varder med fulla skäl därtill vunnen; miste livet. Får någon död

därav; då skall man steglas, och kona halshuggas, och i håle brännas. Haver

man låtit trollkarl det göra, eller hulpit till, att den gärning fullkomna;

vare lag samma.

2 §. Far någon med spådom, signeri eller annan vidskepelse; bote första

gången tio daler, eller mera, till fyrtio daler, allt som brottet är till, eller

sitte i häkte vid vatten och bröd. Gör han det annan gång; bote dubbelt.

Söker någon råd eller bot hos signare eller spåmän; bote fem daler, eller mera,

till tjugu daler, som brottet är till, eller plikte med fängelse vid vatten och

bröd.

Genom kungl, förordning den 20 januari 1779 upphävdes 1 §.

I lagkommitténs förslag till allmän kriminallag (1839) upptogs i 24 kap.,

»om bedrägeri», en 12 § av följande lydelse: Får man med spådom, signeri

eller annan vidskepelse, att därmed bedraga andra; straffes med böter eller

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. lard. 10 haft. (Nr 13.)

Historik.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 18.

fängelse. — I motiven uttalades, att de som genom spådom, signeri eller vidskepelse

sökte bedraga allmänheten, ansåges straffvärda, evad de någon fördel

därav haft eller ej.

Det av lagberedningen år 1844 avgivna förslaget till straffbalk upptog i

25 kap., »om bedrägeri», en 13 § av följande lydelse: Far man med spådom,

signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri öva eller vinning sig förskaffa,

straffes med böter eller fängelse i sjunde grad. — I motiven uttalades

härom:

Enär de, som fara med spådom eller annan vidskepelse, gemenligen därmed

åsyfta egen vinning, och i det fallet böra vara straff underkastade, om det

ock ej kan bevisas att avsikten varit att bedraga andra, vilket så mycket

mindre kan tagas för givet, som det är otvivelaktigt att de, som idka sådana

konster, ej sällan själva anse dem såsom tillförlitliga; så har 13 § erhållit

ett tillägg, varigenom den även på det nämnda fallet är tillämplig.

Reformeringen av strafflagstiftningen på grundval av lagberedningens förslag

ägde rum i flera etapper, innan 1864 års strafflag kom till stånd. Redan

den 4 maj 1855 utfärdades en förordning om ansvar för stöld och snatteri

samt rån, genom vilken förordning vissa kapitel i missgärningsbalken upphävdes.

Vid 1856—58 års riksdag framlades proposition med förslag till författning

angående ansvar för förfalskning och bedrägeri. Därvid föreslogs

upphävande av bl. a. 2 kap. 2 § missgärningsbalken och upptogs under rubriken

»om bedrägeri» en 34 § av följande lydelse:

Far man med spådom, signeri eller annan vidskepelse, att därmed bedrägeri

öva eller vinning sig förskaffa, bote från och med fem till och med etthundra

riksdaler. Varder någon andra gången eller oftare därmed beträdd, må till

straffarbete från och med två månader till och med ett år dömas.

Lagutskottet föreslog i betänkande nr 40, som i denna del antogs av stän- •

derna, bibehållande av 2 kap. 2 § missgärningsbalken samt uteslutande ur förslaget

av 34 §.

Som skäl härför anförde utskottet bland annat:

övaT någon bedrägeri medelst spådom, signeri och vidskepelse, bör han

straffas såsom bedragare, såsom den, vilken, genom svikliga medel, bedragit

annan; ty medlet förmildrar ej i detta fall brottsligheten. Då i 2 § 2 kap. missgärningsbalken

stadgades straff å den som far med spådom, signeri eller annan

vidskepelse, var ock ändamålet något helt annat, än att förekomma bedrägeri

i dess egentliga och nu ifrågaställda betydelse. För att därom vinna insikt,

behöver man blott kasta blicken tillbaka på företeelserna under det århundrade,

som förflöt före antagandet av 1734 års lag och därmed jämföra ej allenast

hela innehållet av missgärningsbalkens berörda kapitel, än även den

plats samma kapitel har i nämnda lag. Då hade ännu icke hos menige man

tron på trolldom och vidskepelse försvunnit; och det menliga inflytande sådant

utövade på det religiösa ^livet, gav anledning att i lagen belägga med

straff sa väl trolldom, som spådom, signeri och annan vidskepelse. Bestämmelserna

därom intogos även i sammanhang med de stadganden, som lagstiftaren

aktade nödigt intaga i lagen för religionens och kyrkans upprätthållande;

och i sådan betydelse kvarstår ännu 2 § missgämingsbalkens oftanämnda

kapitel.^ Huruvida detta lagrum är fortfarande behövligt kan visserligen sättas

i fråga; men med nu ifrågaställda lagstiftning bör det ej sammanblandas.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 13.

3

Spådom och signeri i omförmälda betydelse är icke sådant bedrägeri, vars

bestraffande nu avses; det kan dock begagnas såsom medel därtill; men alla

sätt att bedraga kan, efter vad sagt är, ej av lagstiftaren uppräknas.

I 1864 års strafflag, varigenom då ännu gällande delar av missgärningsbalken

upphävdes, upptogs i bedrägerikapitlet en 15 § av ovan angiven lydelse.

Nedan intagna, från rättsstatistiken för åren 1913—1928 hämtade uppgif- Bättster

utvisa i vilken omfattning åtal enligt förevarande lagrum ägt rum samt stat^-8ti^endessa

åtals resultat. I

Åta

män

lade

kvinnor

Frikända

Bötfällda

ÅdBmda

fängelsestraff

1913...............

1

1

1914...............

1

1

—

2

—

1915...............

—

—

'' —

—

—

1916...............

—

6

2

4

—

19i7 • ..............

2

2

—

4

—

1918...............

1

2

—

3

—

1919...............

2

6

1

6

1

1920..............

—

5

1

4

—

1921...............

—

1

—

1

—

1922 ...............

—

7

1

6

—

1923...............

—

2

1

1

—

1924. . .............

—

—

—

—

—

1925 ...............

1

5

—

6

—

1926 ...............

—

1

—

1

—

1927 ...............

—

1

—

1

—

1928 ...............

1

9

—

10

—

Summa

8

49

6

50

1

I den del av de av professor Johan C. W. Thyrén utarbetade förberedande Prof. Thyutkast

till strafflag (speciella delen IV; 1922), vari bland annat bedrägeri- réne utkast.

brottet upptagits till behandling, återfinnes icke någon straffbestämmelse, motsvarande

22 kap. 15 § strafflagen. I fråga örn detta lagrum uttalar professor

Thyrén, att såvitt den däri avsedda gärningen fyllde bedrägerirekvisitet, vilket

tydligen kunde vara fallet även örn icke den vanemässighet förelåge, som troligen

avsåges med uttrycket far någon med, syntes intet skäl finnas att icke

behandla denna gärning såsom vanligt bedrägeri enligt utkastets 1 §. De fall

åter, där detta icke vore förhållandet, torde liksom vissa andra bedrägeriartade

handlingar finna sin rätta plats bland förseelserna.

I utkastet lämnar professor Thyrén jämväl redogörelse för vissa utländska yiSBa „tlagars

ståndpunkt till denna fråga. Enligt denna redogörelse nämna vissa ondska ingar.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 13,

KF 1916

ang. hypnotism.

Utskottet.

strafflagar ockrande på vidskepelse genom spådom o. d. för att uttryckligen

likställa det med annat bedrägeri. Bland exemplen härpå nämnes 1866 års

danska strafflag (»Sträffebestemmelsen i § 251 kommer ligeledes til Anvendelse

... paa den, der ved Signen, Maalen, Manen, Spaaen eller ved Hjselp af

andre overtroiske Kunster fravender Nogen Penge eller Gods».) Denna lag

har emellertid under sistlidet år upphävts och ersatts med en ny strafflag,

vari något stadgande av förevarande slag icke upptagits.1 Såsom en andra

grupp av lagar upptagas i utkastet sådana, vari förevarande fall förekommer

såsom en visserligen generellt men i ringa grad straffbar förseelse. Häribland

märkes den finska strafflagen, vars 42 kap. 8 § innehåller, att den som för vedergällning

befattar sig med spådom, signeri eller dylik vidskepelse, bote högst

200 mark. Slutligen uppräknas en tredje grupp av lagar, vari ockrande på

vidskepelse genom spådom o. d. straffas endast under någon särskild förutsättning,

oftast då den, att det skett yrkes- eller vanemässigt. Hit hänföres, utom

den svenska lagen, bland andra de franska, belgiska och engelska lagarna.

Här må jämväl erinras örn bestämmelserna i kungl, förordningen den 26 maj

1916 angående offentliga föreställningar i hypnotism m. m. Enligt denna förordning

åligger det den, som vill giva offentlig föreställning, vid vilken skall

förekomma hypnotiska eller andra därmed likartade experiment, att söka tillstånd

härtill hos polismyndighet, och må tillstånd ej meddelas annan än den,

som företer av medicinalstyrelsen utfärdat intyg, att styrelsen anser föreställningen

kunna utan våda honom tillåtas. Vid meddelande av tillstånd kan

stadgas villkor för tillståndet samt givas erforderliga ordningsföreskrifter.

Innan tillståndsbevis erhållits, är det icke tillåtet att utlämna inträdeskort eller

att fordra, begära eller mottaga avgift. Meddelat tillstånd kan återkallas, när

helst skälig anledning därtill förekommer.

Herr Hellberg har vid innevarande riksdag jämväl väckt en motion (I: 154),

avseende ändring i nämnda förordning. I motionen framhålles att förordningen

borde äga tillämpning endast i fråga örn hypnotiska experiment, därvid en

person utövade makt över en annan, men att i praktiken medicinalstyrelsens

tillstånd fordrats även för anordnande av offentliga möten med experiment i

clairvoyance under trancetillstånd, vilka endast innebure av individen själv

förstärkt koncentration. På grund härav hemställes i nämnda motion örn skrivelse

till Kungl. Majit för erhållande av ett sådant förtydligande tillägg till

nämnda förordning, att tranceseanser undantagas från dennas tillämpning.

Utlåtande över motionen, vilken hänvisats till första kammarens första tillfälliga

utskott, har ännu icke avgivits.

De i förevarande lagrum avsedda handlingarna, vilka ursprungligen betraktats

såsom brott mot religionen, bestraffas nu ur den synpunkten, att utnyttjande

av vidskepelse i vinningssyfte ansetts såsom i viss mån jämförligt med

bedrägeri. Dessa handlingar komma dock under en lägre straffskala än vanligt

bedrägeri. Lagrummet blir tillämpligt även i fråga örn sådan verksamhet,

1 Ej heller i den norska strafflagen av 1902 finnes något sådant stadgande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

5

som uppfyller lagens kännemärken på vanligt bedrägeri, sålunda exempelvis

örn någon mot bättre vetande bedriver spådom mot betalning. En sådan verksamhet

skulle, örn förevarande paragraf ej funnits, kunnat straffas enligt den

allmänna bedrägeriparagrafen. Sin egentliga betydelse får det särskilda stadgandet

såtillvida, att straff — under förutsättning av vanemässighet och vinningssyfte

— kan ådömas den, som far med spådom e. d., även örn det icke

framgår annat än att han själv tror på sin förmåga.

Enligt motionärens mening bör straff för sådan verksamhet, som faller under

uttrycket spådom, icke inträda i andra fall än då bedrägeri föreligger.

Det framhålles i motionen, att klarsynen (clairvoyancen) jämte tankeöverföringen

(telepatin) tagits upp till behandling av flera framstående vetenskapsmän.

Det hade därvid konstaterats, att förmågan till klarsyn i stor utsträckning

funnes hos de flesta människor och, i likhet med den musikaliska begåvningen,

kunde utbildas genom övning. De yttre medel — exempelvis kortleken, handen

eller kristallen — som stundom vid spådom användes, utgjorde endast koncentrationsmedel,

som förhjälpte clairvoyanten att få sin förmåga frigjord. Efter

den omsvängning i uppfattningen, som ägt rum, vore det föråldrat och oriktigt

att straffbelägga klarsynen och spådomsverksamheten. Faran av att lämna

fältet fritt även för dem, som dreve spådomsverksamhet utan att äga förmågan

till klarsyn, vore synnerligen ringa, emedan kunderna snabbt nog bomme

underfund med, örn vederbörande kunde prestera något äkta eller ej. Det

förelåge dessutom ett behov såväl för vetenskapsmännen att få studera begåvningar

på detta område som för allmänheten att få rådfråga sådana.

Utskottet hyser den uppfattningen, att med hänsyn till den förestående allmänna

strafflagsrevisionen partiella ändringar i strafflagen böra äga rum,

endast då synnerliga skäl därtill föreligga. Örn än utskottet kan medgiva, att

det numera knappast finnes något starkare behov av att vid sidan av den allmänna

bedrägeriparagrafen ha en straffbestämmelse av förevarande slag, kan

utskottet icke finna skäl föreligga att i detta avseende, med föregripande av

den blivande allmänna reformen, genomföra någon lagändring. Örn motionärens

påstående är riktigt, att det på ifrågavarande område även förekommer

verksamhet av så vederhäftigt slag, att densamma kan vara av värde såväl för

vetenskapsmännen som för allmänheten, lärer förevarande straffbuds förefintlighet

icke lägga hinder i vägen för sådan verksamhet. Uppenbarligen kan

emellertid på detta område även förekomma såväl privata konsultationer som

offentliga föreställningar, vilka innebära ett otillbörligt ockrande på allmänheten^

godtrogenhet utan att dock kunna hänföras till bedrägeri. Det torde

i allmänhet endast ha varit vid dylika uppenbara missbruk, som straffbudet

— åtminstone i senare tid — trätt i tillämpning.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 3 mars 1931.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr IS.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Akerman, greve Spens, Bissmark*, Norling,

Wagnsson> Jonsson i Lycksele*, Forssell och Julin;

från andra kammaren: herrar Björkman, Lindley, Olsson i Rimforsa, Hedlund

i Östersund*, Christenson*, Johanson i Huskvarna, Olsson i Mellerud och Jonsson

i Risinge*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

310676

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.