Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 15 kap. 24 § strafflagen.

1931-04-16 · 11 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,2 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 10 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1931:21, Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av 15 kap. 24 § strafflagen.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

Nr 21.

Ankom till riksdagens kansli den 16 april 1931 kl 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om ändrad lydelse av

15 kap. 24 § strafflagen.

I tvenne likalydande motioner, nr 130 i första kammaren av herr Trygger

m. fl. och nr 187 i andra kammaren av herr Lindman m. fl., vilka motioner

hänvisats till lagutskott och behandlats av första lagutskottet, har hemställts,

att riksdagen för sin del måtte besluta, att 15 kap. 24 § strafflagen skall erhålla

följande ändrade lydelse:

»Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej

målsäganden angiver det till åtal eller ock genom brottet någon tvingats att

deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att övertaga

erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av allmän

åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles.

»

15 kap. 22—24 §§ strafflagen ha för närvarande följande lydelse:

22 §. Tvingar någon, utan laga rätt, eller med missbruk av sin rätt, genom

våld eller hot, annan att något göra, tåla eller underlåta, straffes högst med

straffarbete i två år, i de fall, där gärningen ej med svårare straff särskilt belagd

är.

Försöker man, på sätt nu är sagt, tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse

eller hindra någon att återgå till arbetet eller att övertaga erbjudet

arbete, straffes med böter eller fängelse, i de fall, där gärningen ej med svårare

straff särskilt belagd är.

23 §. Hotar man annan, muntligen eller skriftligen, med misshandel eller

brottslig gärning, och sker det på sådant sätt eller under sådana omständigheter,

att anledning är att befara, det hotet verkställas skall; dömes, där ej det

hot med särskilt straff belagt är, till böter eller fängelse i högst sex månader.

24 §. Brott, som i 22 § 1 mom. sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare,

där ej målsäganden angiver det till åtal eller ock genom brottet någon tvingats

att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att

övertaga erbjudet arbete; ej heller må brott, som i 23 § sägs, åtalas av annan

än målsägande.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 1 avd. 17 haft. (Nr SI.) 1

Gällande

lag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr Si.

På grund av bestämmelsen i 19 § 2 morn. i förordningen örn strafflagens införande,

att under allmänt åtal höra alla brott, som ej i lag äro uttryckligen

undantagna, hör det i 22 § 2 mom. avhandlade brottet under allmänt åtal.

Enligt gällande lag gäller således följande i fråga örn åtalsrätten vid de i

22 och 23 §§ avsedda brotten. Under allmänt åtal höra de fall, då någon försökt

tvinga annan att deltaga i arbetsinställelse m. m. (hela 22 § 2 mom.) ävensom

fullbordat tvång av sådan beskaffenhet (del av 22 § 1 morn.). Övrigt

tvång, som faller under 22 § 1 morn., må av allmän åklagare åtalas endast om

målsäganden angivit det till åtal (angivelsebrott). Det enligt 23 § straffbara

brottet må åtalas endast av målsägande (målsäg andebrott).

Motionerna. Motionärernas förslag innebär, att sådant hot, som sträffbelägges i 23 §,

icke såsom nu skall kunna åtalas endast av målsäganden utan skall höra under

allmänt åtal i de fall, då brottet blivit förövat vid sådant tillfälle eller å sådan

ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles, samt i alla övriga fall utgöra

s. k. angivelsebrott. Denna bestämning av åtalsrätten har till förebild 14 kap.

45 § strafflagen, enligt vilket lagrum sådan misshandel, som icke medfört svår

kroppsskada, ävensom resande av livsfarligt vapen icke må åtalas av allmän

åklagare, »där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit

förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle eller å sådan ort, som i 11 kap.

9 eller 15 § omförmäles». Bestämmelserna i 11 kap. 9 § ha avseende å valförrättning,

uppbörds-, kommunal- eller kyrkostämma, läsförhör, lantmäteriförrättning

eller annan offentlig sammankomst, då allmänt ärende förehaves, medan

11 kap. 15 § innehåller vissa stadganden rörande väg, gata eller annan

allmän plats, för allmänheten tillgängligt fortskaffningsmedel eller annat för

allmänheten med eller utan avgift upplåtet ställe.

Såsom skäl för motionärernas yrkande anföres i motionerna, att den nuvarande

åtalsregeln angående brott mot 15 kap. 23 § strafflagen vid flera tillfällen

visat sig innebära ett bristfälligt rättsskydd. Sålunda hade det vid

flera tillfällen inträffat, att en hustru, som av sin man hotats med svår misshandel

eller rent av till livet, vänt sig till polismyndighet för att påkalla rättsskydd

men av denna måst avvisas med förklaring, att sådant endast kunde ernås

genom att den förfördelade makan själv vid domstol väckte talan om ansvar.

Särskilt med hänsyn därtill, att allmän åklagares åtalsrätt till och med vid

misshandelsbrott som regel är beroende av angivelse av målsäganden, anse motionärerna

dock icke berörda fall kunna föranleda utsträckning av åtalsrätten

för hot i vidare mån än att jämväl sådana brott göras till s. k. angivelsebrott.

Däremot borde enligt motionärernas mening brotten läggas under allmänt åtal,

oberoende av angivelse, i sådana fall, då rättsfriden inom samhället överhuvud

sattes i fara genom hot örn brottslig gärning, vilket särskilt vore fallet, därest

dylik gärning förövades av medlemmar av organisationer i ändamål att systematiskt

öva påtryckning även på utanför dessa stående medborgare, som icke

vore villiga att rätta sig efter de anvisningar eller påbjudanden, som utfärdats

av dylika organisationer. Att för dylika fall lägga brottet under allmänt åtal

syntes så mycket mindre betänkligt, som främmande strafflagstiftningar van
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

3

ligen uppställde en generell sådan åtalsregel för brott av detta slag. Med hänsyn

härtill borde den för vissa misshandelsbrott gällande grundsatsen, att allmän

åklagare utan vidare ägde ingripa, då brottet förövats vid sådant tillfälle eller

å sådan ort som ill kap. 9 eller 15 § oraförmäles, få tillämpning jämväl å förevarande

slag av brott.

I fråga örn det närmare utförandet av motionärernas skäl får utskottet hänvisa

till motionerna.

Straffbestämmelsen rörande hot i 15 kap. 23 § har varit oförändrad alltsedan

strafflagens tillkomst 1864. Ej heller stadgandet om åtalsrätt för sådant

brott har undergått någon ändring. Bestämmelser av samma innehåll

upptogos i lagkommitténs förslag till allmän kriminallag (1839) och lagberedningens

förslag till straffbalk (1844). Såvitt utskottet har sig bekant ha ej

heller förslag örn ändring i förevarande bestämmelser tidigare framkommit inom

riksdagen.

Stadgandena i 15 kap. 22 § samt dit hänförliga bestämmelser örn åtalsrätt

lia däremot varit föremål för upprepade lagstiftningsåtgärder och förslag till

sådana. På grund av det inbördes sambandet mellan alla dessa stadganden ■—

härvidlag må nu endast erinras, att sådant hot, som straffbelägges i 23 §, kan

innefatta försök till sådant tvång, som avses i 22 § 1 morn., samt att sådant försök

i vissa fall är såsom sådant straffbart enligt 22 § 2 mom. -— vill utskottet

1 korthet redogöra för dessa lagstiftningsåtgärder och förslag.

Ursprungligen hade 22 § samma lydelse som nuvarande 1 mom. Någon motsvarighet

till nuvarande 2 morn., varigenom försök i -vissa fall straffas, fanns

då ej. Enligt 24 § voro brott mot 22 § s. k. angivelsebrott. Från denna regel

gjordes genom lag den 9 juni 1893 det undantaget, att brottet skulle ligga under

allmänt åtal, då genom detsamma någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse

eller hindrats att återgå till arbetet. Genom lag den 28 maj 1897 utvidgades

undantaget till att avse jämväl det fall, att någon hindrats att övertaga

erbjudet arbete.

Någon ändring i 22 § hade dittills icke ägt rum. Vid 1899 års riksdag antogo

emellertid båda kamrarna ett i väckt motion (II: 28) framlagt, av lagutskottet

(uti. nr 18) tillstyrkt förslag, att till 22 § skulle fogas ett 2 mom.

av följande lydelse: »Lag samma vare, där man, på sätt nu är sagt, försöker

tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra någon att återgå

till arbete eller att övertaga erbjudet arbete.» Försök till tvång skulle således

i dessa fall straffas lika med det fullbordade brottet. -—- Samtidigt beslöt

riksdagen för sin del ändring i 24 § av innebörd, att brott enligt det nya

2 mom. i 22 § skulle höra under allmänt åtal. Brott enligt 1 mom. skulle såsom

förut höra under allmänt åtal, då genom brottet någon tvingats till deltagande

i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till arbetet eller att övertaga

erbjudet arbete — d. v. s. fullbordat brott av det slag som straffades såsom

försök enligt 2 mom. — men eljest vara angivelsebrott. — Den av riksdagen

beslutade lagen utfärdades av Kungl. Majit den 10 juli 1899 (den s. k.

akarp slagen).

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

Sin nuvarande lydelse erhöll 22 § 2 mom. genom lag den 4 september 1914.

Denna lagändring innebar, att straffet för sådant försök, som avses i 2 morn.,

sänktes från högst straffarbete i två år till böter eller fängelse och att alltså

straffarbete uteslöts ur straffskalan. Denna ändring hade huvudsakligen betydelse

med hänsyn till häktningsrätten, i det att härefter den för ifrågavarande

brott misstänkte kan häktas endast då mot honom förekommer skälig anledning

att han avviker.

Motioner om upphävande helt eller delvis av de åren 1893, 1897 och 1899 gjorda

ändringarna i 22 och 24 §§ väcktes vid riksdagarna 1904, 1908, 1910, 1911,

1912, 1913 och 1914 (B) men ledde icke till annat resultat än den ovannämnda

lagändringen 1914.

Vid 1912 och 1913 års riksdagar framlades jämväl propositioner (resp. nr

224 och 158) med förslag till ändringar i 22 och 24 §§. Enligt dessa förslag

skulle straff för försök att tvinga annan till deltagande i arbetsinställelse m. m.

inträda endast då försöket skedde genom våld eller »Sådant hot, som i 23 §

sägs», d. v. s. hot som sker muntligen eller skriftligen och går ut på misshandel

eller annan brottslig gärning. Hot av annat slag skulle således bliva straffbart

endast då det ledde till fullbordat brott enligt 22 § 1 mom. Försöksstraffet

skulle vidare nedsättas på sätt sedermera skedde genom lagändringen 1914.

Den särskilda bestämmelsen örn allmänt åtal vid tvångsbrott, som sker i samband

med arbetsinställelse, skulle enligt dessa propositioner utbytas mot en

bestämmelse örn allmänt åtal i sådana fall, då brott enligt 22 § »medfört fara

för allmän säkerhet eller ordning». Propositionerna tillstyrktes av lagutskottet

(uti. resp. nr 66 och 27). Vid 1912 års riksdag avslogo båda kamrarna

den då framlagda propositionen. År 1913 åter anslöt sig andra kammaren

till propositionen, men blev densamma av första kammaren avslagen.

Vid 1911 och 1912 års riksdagar väcktes dessutom motioner av innebörd,

bland annat, att försöksbestämmelsen i 22 § 2 mom. skulle utsträckas till hela.

det område för fullbordat brott, som 1 mom. omfattar. Dessutom yrkades i

1911 års motion sådan ändring i 24 §, att tvångsbrottet underkastades allmänt

åtal oberoende av huruvida brottet ägde samband med arbetsinställelse

eller ej. Under kammardebatten ändrade motionären sitt sistnämnda yrkande

därhän, att allmänt åtal skulle äga rum endast örn angivelse skett eller brottet

»medfört fara för allmän säkerhet eller ordning». I denna form upptogs yrkandet

även i 1912 års motion. Motionerna avstyrktes av lagutskottet. Vid

1911 års riksdag vunno motionärens yrkanden med nämnda ändring andra kammarens

bifall, varemot de avslogos av första kammaren. 1912 års motion avslogs

av båda kamrarna.

Senast har riksdagen haft förevarande spörsmål under behandling vid 1925

års riksdag. I motion I: 73 hemställdes, att riksdagen måtte antaga ett lagförslag,

varigenom 15 kap. 22 och 24 §§ skulle återföras till den lydelse de

ägde före 1893 års lagändring. Första lagutskottet avstyrkte motionen (uti.

nr 15). Riksdagen beslöt emellertid i anledning av motionen att i skrivelse

till Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Majit måtte utreda, vilka ändringar

i 15 kap. 22 och 24 §§ strafflagen, som lämpligen borde vidtagas i syfte

att undanröja de nuvarande bestämmelsernas ensidiga karaktär, samt för riks
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr Sil.

5

dagen framlägga de förslag, vartill en sådan utredning kunde giva anledning

(riksdagens skrivelse nr 83).

Den 1 juni 1928 remitterade Kungl. Majit, efter hemställan av dåvarande

chefen för justitiedepartementet, statsrådet Thyrén, till lagrådet ett inom departementet

uppgjort förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen.

Genom detta lagförslag upptogs till allmän behandling frågan om bestraffningen

av försök till brott. Till statsrådsprotokollet anförde departementschefen,

att den svenska strafflagen avveke starkt från lagstiftningen i alla andra jämförliga

länder, dels därigenom att bestraffningen av försök icke blivit föremål

för några för skilda brottsarter gemensamma bestämmelser i strafflagens allmänna

del, dels ock på det sätt att försök över huvud vore straffbart endast

i mycket ringa utsträckning. Lagförslaget innebar i enlighet härmed dels

upptagande i strafflagens 3 kap. av vissa bestämmelser angående försökets begrepp

och angående s. k. tillbakaträdande från försök dels ock upptagande i

strafflagens speciella del av nya straffbestämmelser för försök i sådana fall,

där behovet av dylika bestämmelser varit särskilt uppenbart. Sålunda föreslogs

exempelvis straff för försök till dråp, bedrägeri samt vissa slag av tjuvnadsbrott.

I samband härmed upptogs också den fråga, som underställts Kungl. Majit

genom 1925 års riksdagsskrivelse. I fråga örn det i 15 kap. 22 § 1 mom. omförmälda

brottet föreslogs — i enlighet med förenämnda motioner vid 1911 och

1912 års riksdagar — att allt försök till sådant brott, således icke blott sådant

som hade samband med arbetsinställelse, skulle straffas med böter eller

fängelse. Departementschefen anförde härutinnan, att detta endast innebure

en tillämpning å en särskild punkt av den genomgående grundtanken i förslaget:

att försökets straffbarhet borde väsentligt utvidgas. Det syntes — fortsatte

departementschefen — icke kunna bestridas, att ett verkligt behov av

straff förelåge i fråga örn många försök till brott enligt detta lagrum i dess

helhet, ej blott sådana som omfattades av 2 mom. Försök till tvång kunde,

liksom de fullbordade brotten, vara av en mycket skiftande beskaffenhet, såväl

beträffande tvångsmedlet som beträffande den handling eller underlåtenhet,

som skulle framtvingas. Mycket ofta berodde misslyckandet av ett sådant

försök på en stark motståndskraft hos den person, emot vilken brottet vore

riktat, eller eljest på omständigheter av ringa betydelse, då det gällde att bedöma

gärningsmannens farlighet; även vid försök vore denna ofta så stor, att

en straffrättslig reaktion vore väl behövlig. Någon begränsning av försökets

straffbarhet till särskilt angivna fall syntes icke vara lämplig eller ens möjlig;

det syntes kunna antagas, att mera bagatellartade eller eljest oskyldiga

fall icke komme att föranleda åtal. Då enligt förslaget i 2 morn. stadgats

straff för försök i samma utsträckning som i 1 morn. för fullbordat brott, bortfolle

härigenom den för rättskänslan stötande ensidighet, som med skäl kunnat

anmärkas emot 2 mom. i dess nuvarande lydelse. Genom användning av

det allmänna försöksbegreppet, sådant detta föresloges reglerat i 3 kap., komme

straffrihet att inträda vid frivilligt tillbakaträdande. Häri läge en in
-

Departementsförslaget

1928.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

okränkning i 2 mom rs nuvarande tillämplighetsområde, i det att denna skilde

sig från de flesta andra försöksbestämmelser i strafflagen genom att icke medgiva

straffrihet eller straffnedsättning i anledning av frivilligt tillbakaträdande

från försöket.

Av särskilt intresse med hänsyn till de nu till prövning föreliggande motionerna

är, att 1928 års departementsförslag vidare innebar sådan ändring i

15 kap. 24 §, att brott enligt 22 § — således såväl försök som fullbordat brott

— icke skulle få åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till

sådant åtal angivit, eller det blivit förövat under sabbat eller vid sådant tillfälle

eller å sådan ort, som i 11 kap. 9 eller 15 § omförmäles. Brott, som i 23 §

sägs, skulle fortfarande ej få åtalas av annan än målsägande. Departementschefen

anförde i fråga om 24 § bland annat följande:

Den här givna bestämmelsen angående åtalsrätt måste upptagas till förnyat

övervägande med hänsyn till den ändring, som föreslagits i 22 § 2 mom.

Anledning funnes däremot icke att i detta sammanhang ifrågasätta ändring i

den del av 24 §, enligt vilken brott jämlikt 23 § skulle vara undantaget från

allmänt åtal. Då det föreslagits, att försöket skulle bliva straffbart inom hela

området för 22 §, kunde samma skäl, som anförts emot den begränsade omfattningen

av nuvarande 22 § 2 inom., jämväl med styrka göras gällande emot

den nu i 24 § stadgade inskränkningen i allmän åklagares talerätt. Den ledde

till olika behandling av likvärdiga fall och måste i viss utsträckning medföra,

att den brottslige utan tillräcklig grund ginge fri från straff. Vid den utvidgning

av den allmänna åtalsrätten, som följaktligen vore påkallad, saknades

anledning att göra skillnad mellan å ena sidan fullbordat brott och å andra

sidan försök. Valet måste träffas emellan antingen allmänt åtal utan varje

inskränkning eller ock en regel, vilken såsom den vid 1912 års riksdag föreslagna

fäste avgörande vikt vid »fara för allmän säkerhet eller ordning», eller

i annan form läte väsentligen samma synpunkt komma till uttryck. Åtskillig

tvekan kunde råda, huru detta val borde utfalla.

Den sist berörda regeln hade en förebild i den norska strafflagen 223 §, som

för motsvarande brott medgåve ovillkorligt allmänt åtal endast då det »krseves

af almene Hensyn». Den så gott som helt fria prövning, som här överlämnades

åt åklagaremakten, strede emot den inom den svenska straffprocessen allmänt

gällande grundsatsen örn skyldighet för åklagaren att anställa åtal,

då brott blivit begånget. — — -— — Vid åklagareväsendets nuvarande

organisation syntes de underordnade åklagarna icke böra betros med en helt

diskretionär prövning. De härmed förenade olägenheterna undvekes obestridligen

i någon mån genom ett krav på fara för allmän säkerhet eller ordning.

Enligt en sådan formulering bleve avgörandet icke beroende på »allmänna

hänsyn», d. v. s. i realiteten på rena lämplighetsskäl, utan på yttre, objektiva

förhållanden vid gärningens förövande. Dock syntes även en dylik regel ställa

allt för stora krav på åklagarens omdöme och icke utesluta fara för betänkliga

misstag å deras sida. Såsom den vid en partiell strafflagsreform och med

hänsyn till åklagaremaktens nuvarande organisation mest tillfredsställande

lösningen funne departementschefen sig böra föreslå, att åtalsrätten i fråga

om brott enligt 15 kap. 22 § reglerades på samma sätt som skett i 14 kap. 45 §

för där avsedda brott. Härmed torde det allmännas intresse av brottets beivrande

bliva i erforderlig mån beaktad. Då brottet ägt rum å allmän plats,

komme det alltså att ligga under allmänt åtal utan särskild angivelse.

Vid lagförslagets granskning i lagrådet yttrade tre ledamöter (prot. den

18 oktober 1928) rörande de föreslagna ändringarna i 15 kap. 22 och 24 §§,

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

7

att utsträckningen av försökets straffbarhet syntes påkallad, särskilt med hänsyn

till den därigenom ökade möjligheten att ingripa mot vissa utpressningshrott,

samt att, ehuru mot den föreslagna ändringen beträffande åtalsrätten

betänkligheter kunde göras gällande, dessa ledamöter funne sig böra godtaga

vad i förevarande paragrafer föreslagits, helst därigenom vunnes, att samtliga

i 22 § avsedda brott bleve underkastade en enhetlig behandling.

En ledamot av lagrådet var i fråga örn dessa paragrafer ense med lagrådets

övriga ledamöter utom beträffande åtalsrätten. I denna del gillades förslaget

därutinnan, att brott mot 22 § i regel skulle bliva underkastade allmänt åtal

allenast efter angivelse, men fann denne ledamot undantag därifrån böra stadgas

endast för det fall att brottet förövats å sådan ort, som i 11 kap. 15 § omförmäles

(d. v. s. enligt denne ledamots mening icke då brottet förövats å

sabbat eller vid sådant tillfälle, som i 11 kap. 9 § omförmäles).

Lagförslaget har icke blivit förelagt riksdagen.

Då motionärerna såsom skäl för förslaget att i vissa fall lägga brott mot

23 § under allmänt åtal anfört bland annat, att sådana brott kunna förövas av

medlemmar av organisationer i ändamål att öva påtryckning även på utanför

dessa stående medborgare, vill utskottet här jämväl erinra om den utredning

i hithörande frågor, som för närvarande pågår.

Genom beslut den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Majit åt professorn

R. Bergendal att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande i

statsrådsprotokollet närmare berörda, med frågan örn tredje mans rätt till

neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål.

Föredragande departementschefen, statsrådet Lubeck, anförde därvid bland

annat:

Den offentliga diskussion, som förekommit i frågan om tredje mans rätt till

neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt i särskilda fall av

övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper reagerat.

Härav har följt, att man för det mesta rört sig med mera allmänt formulerade

önskemål och begrepp. Vad man velat hindra med en önskad lagstiftning synes

i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder för att tvinga den, som

står och vill stå utanför en konflikt, antingen att träda in i eller ut ur en av

striden berörd organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att underkasta

sig ekonomiska uppoffringar för understödjande av endera parten eller att över

huvud på ett eller annat sätt deltaga i striden. En fredlig medborgare, vilken

vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde icke behöva utsättas för förluster,

ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång från andra medborgares sida. Till

förhindrande härav synes man emellertid i allmänhet icke vilja förorda straffansvar

utan snarare stadgande av skyldighet att ersätta genom neutralitetskränkningen

vållad skada. Anspråken på dylik lagstiftning uppställas icke

ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder från båda parternas sida, låt

vara att arbetarpartens åtgöranden varit de i praktiken och diskussionen mest

framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans

rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda

missförhållanden, möter man emellertid omedelbart i det föregående antydda

svårigheter med hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det därför

i första hand angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas art

Prof. Bergendals

ut

redning.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

Mo tilmer

med liknande

syfte som

de förevarande.

Utskottet.

och omfattning. Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning redan gällande

lagstiftning bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen till att

sådant ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava förekommit.

Slutligen bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder,

som äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten

därav.

Vid innevarande riksdag ha herr Trygger m. fl. i första kammaren och herr

Lindman m. fl. i andra kammaren väckt likalydande motioner (1:129 och

11:186) med yrkande, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

det Kungl. Maj :t ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående

utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

utvidgas till att avse åtgärder över huvud till värnande av arbetsök

näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp

från de i näringslivet verksamma organisationernas sida, samt att riksdagen

samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges senast nästkommande

års riksdag.

Vidare ha herr Petrus Nilsson i Gränebo m. fl. i första kammaren och herr

Olsson i Kullenbergstorp m. fl. i andra kammaren i likalydande motioner(1:131

och 11:193) yrkat, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t ville föranstalta örn utredning rörande lagstiftningsåtgärder

för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt

men likväl oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller

andra stridsåtgärder, som riktas mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen

framlägga förslag i ärendet.

Rörande behandlingen av dessa fyra motioner får utskottet hänvisa till

andra lagutskottets utlåtande nr 31.

I likhet med motionärerna finner utskottet starka skäl tala för en utvidgning

av åtalsrätten vid brott mjot 15 kap. 23 § strafflagen. Såsom i motionerna

framhålles kunna fall förekomma, då en enskild person, som utsatts för

hot örn brottslig gärning, har synnerligen berättigade anspråk att efter hänvändelse

till polis- och åklagarmyndigheterna erhålla dessas bistånd för vinnande

av rättsskydd. Skall detta såsom nu ankomma på den enskilde själv,

blir straffbudet ofta helt illusoriskt. Än större uppmärksamhet kräva emellertid

de fall, då samhället självt har ett direkt och påtagligt intresse

av att sådana brott beivras och då allmän åklagare alltså bör få ingripa

även utan angivelse. Sådana fall ha måhända tidigare mera sällan

framträtt. Det har då varit naturligt, att beivrandet av förevarande

brott framstått såsom den enskildes ensak. Den senare tidens erfarenheter

ha emellertid givit vid handen, att i många fall hot örn brottslig

gärning förekommer under sådana former, att en allvarlig kränkning av

viktiga samhällsintressen därigenom'' äger rum. Detta har exempelvis visat

sig vara fallet, då vid blockader o. d. hot av varjehanda slag riktats mot

personer, vilka önska stå utanför dessa strider. I sådana fall är det ur det

allmännas synpunkt synnerligen angeläget, att gällande straffbud kunna träda

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 21.

9

i tillämpning. Då dessa handlingar, såsom ofta är fallet, icke innefatta brott

mot annat lagrum än 15 kap. 23 § strafflagen, bli de emellertid på gfund av

gällande åtalsregler oftast icke beivrade. Kunde brott mot nämnda lagrum

i sådana fall åtalas av allmän åklagare, skulle samhället inför dessa övergrepp

icke stå lika maktlöst, som nu ofta är fallet. Den omständigheten, att för

närvarande utredning pågår rörande tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter,

bör enligt utskottets mening icke hindra riksdagen att i detta

särskilda avseende göra en framställning till Kungl. Majit, helst som nämnda

utredning icke synes närmast vara inriktad på straffrättsliga åtgärder.

I fråga örn bestämmandet av de fall, då förevarande brott skulle vara underkastade

allmänt åtal, torde emellertid viss tvekan kunna råda. Enär hot örn

brottslig gärning kan utgöra försök till sådant brott, som avses i 22 § 1 morn.,

måste härvid även iakttagas, att förutsättningarna för allmänt åtal vid brott

mot 23 § icke göras vidsträcktare än vid dylikt fullbordat brott mot 22 § 1

mom. Då tvekan gjort sig gällande, huruvida detta framgår av den föreslagna

lagtexten, vill utskottet icke förorda denna i oförändrat skick till antagande.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen, i anledning av förevarande motioner, måtte i

skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville vid

nästkommande riksdag framlägga förslag till ändring i 15 kap.

24 § strafflagen, innebärande utvidgning av åtalsrätten vid

brott mot 15 kap. 23 § strafflagen.

Stockholm den 16 april 1931.

På första lagutskottets vägnar i

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, greve Spens, Klefbeck, Larson i Lerdala,

Anderson i Hägelåkra, Forssell, Hjalmarsson och Julin;

från andra kammaren: herrar Björkman, Nilsson i Antnäs, Lindley, Olsson i

Rimforsa, Johansson i Brånalt, fröken Wellin samt herrar Olsson i Mellerud och

Sjöström.

Reservationer:

1) av herrar Åkerman, Klefbeck, Hjalmarsson, Lindley, Olsson i Mellerud

och Sjöström, vilka ansett att utskottets utlåtande från och med det stycke å

sid. 8, som har kantrubriken »Utskottet», bort erhålla följande lydelse:

Bihang till riksdagens protokoll 1081. 9 sami. 1 avd. 17 Käft. (Nr 21.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första lagutskottets utlåtande Nr SI.

»Utskottet vill till en början erinra, att hot om brottslig gärning, därest detsamma

åsyftar att tvinga någon till deltagande i arbetsinställelse eller hindra

någon att återgå till arbete eller att övertaga erbjudet arbete, utgör sådant försök

till tvång, som straffas enligt 15 kap. 22 § 2 mom. och således faller under

allmänt åtal. Då yrkanden nu framställts örn utvidgning av åtalsrätten vid

hot örn brottslig gärning, synes man emellertid även — särskilt att döma av

utredningen i de ovannämnda motionerna 1:129 och II: 186 — ha haft i tanke,

att i samband med arbetskonflikt hot örn brottslig gärning kan riktas mot

i konflikten icke invecklade personer, såsom kunder i viss affär, leverantörer

o. d. Därest sådana handlingar endast falla under 15 kap. 23 § och icke samtidigt

innefatta annat brott, hörande under allmänt åtal, såsom exempelvis förargelseväckande

beteende, kan ansvarstalan därför icke ens efter angivelse av

målsäganden föras av allmän åklagare. I berörda fall är det emellertid tydligen

fråga örn sådan »tredje man», som avses med den ovan omförmälda, nu pågående

utredningen. Huruvida lagstiftningsåtgärder äro erforderliga för beredande

av ökat rättsskydd vid arbetskonflikter åt dessa utomstående personer

är således för närvarande under omprövning av särskild sakkunnig. Oavsett

vilken uppfattning man må ha örn önskvärdheten av sådana lagstiftningsåtgärder

— härutinnan råder som bekant mycket delade meningar —- synes det utskottet

klart, att en partiell ändring i strafflagen i detta syfte icke bör vidtagas,

så länge nämnda utredning pågår.

Då andra skäl icke anförts för förslaget att i vissa fall lägga förevarande

brott under allmänt åtal, synes redan på grund av det sagda detta förslag böra

avstyrkas. Utskottet vill emellertid framställa några erinringar jämväl i fråga

örn det föreslagna sättet för bestämningen av de fall, som skulle höra under

allmänt åtal. Såsom framgår av ovan intagna redogörelse har man därvid

tagit till förebild åtalsregeln vid misshandelsbrotten och har en liknande väg

tidigare varit ifrågasatt vid förslag till ändringar i åtalsrätten vid brott mot

15 kap. 22 § strafflagen. Då det nu är fråga om en sådan handling som att

muntligen eller skriftligen hota annan med brottslig gärning, synes det emellertid

vara mindre lämpligt att göra allmän åklagares åtalsrätt beroende av en

sådan yttre omständighet som örn brottet begåtts å allmän plats. Ett än mera

vägande skäl mot motionärernas förslag härutinnan ligger enligt utskottets mening

i den omständigheten, att enligt detta förslag förutsättningarna för allmänt

åtal vid brott mot 23 § bestämts helt annorlunda och i vissa avseenden

vidsträcktare än vid brott mot 22 §. Enligt förslaget skulle sålunda, därest

någon å allmän plats men utan samband med arbetskonflikt genom hot om

brottslig gärning försökte tvinga annan att »något göra, tåla eller underlåta»,

detta brott mot 23 § falla under allmänt åtal, under det att, om försöket lyckats,

det fullbordade brottet mot 22 § 1 mom. icke skulle höra under allmänt åtal.

Exemplet torde visa, att frågan örn införande i vissa fall av allmänt åtal vid

brott mot 23 § icke är oberoende av den svårlösta frågan örn åtalsrätten vid

brott mot 22 §, en fråga varom erinrats i 1925 års riksdagsskrivelse till Kungl.

Maj :t.

För utskottet återstår härefter att besvara, huruvida man, med bortseende

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutslcottets utlåtande Nr 21.

11

från de ovan avhandlade fall som kunna förekomma i samband med arbetskonflikt,

har andra särskilda skäl att genomföra en lagändring, varigenom brott

mot 23 § göras till angivelsebrott i stället för målsägandebrott. Det bör då till

en början medgivas, att möjligheterna för den, mot vilken ett brott blivit begånget,

att få detta beivrat, i praktiken ställa sig väsentligt annorlunda vid

angivelsebrott än vid målsägandebrott. I senare fallet kan polismyndigheternas

hjälp för undersökningen i allmänhet icke påräknas, och särskilt kostnadsfrågan

lägger ofta hinder i vägen för åtals utförande. Då vår strafflag ändock

beträffande flera brott stadgar, att desamma må åtalas endast av målsäganden,

beror detta tydligen i första hand därpå, att man velat förhindra åklagarnas

överhopande med angivelser örn brott, av vilkas beivrande samhället icke har

något större intresse. Såsom exempel på sådana brott kan nämnas — utom hot

om brottslig gärning — ärekränkning, ouppsåtlig! vållande till kroppsskada,

vanlig skadegörelse, olovligt brukande av annans sak (då fråga ej är örn fortskaffningsmedel),

olovligt brytande av brev, åverkan m. m. Att jämkningar

i dessa i strafflagen meddelade åtalsregler tid efter annan måst företagas, är

helt naturligt. Detta har då betingats av erfarenheter som med ändrade samhällsförhållanden

blivit gjorda. Att främmande länders strafflagar vid motsvarande

brott ha andra åtalsregler, kan icke i och för sig utgöra något skäl

för sådana lagändringar, då vår strafflag överhuvud i fråga örn åtalsrätten intager

en särställning. Vad angår förevarande brott, hot om brottslig gärning,

kan utskottet icke finna skäl förefinnas för en lagändring, varigenom alla sådana

brott skulle efter angivelse komma under allmänt åtal. Dessa brotts allmänna

karaktär synes tvärtom göra det naturligt att hänföra dem till målsägandebrotten.

Utskottet har sig icke bekant att fall förekommit, då det framstått

såsom särskilt önskvärt, att dessa brott kunnat efter angivelse åtalas av

allmän åklagare. I det av motionärerna åberopade fallet, att en hustru hotas

till livet av sin man, giver — såsom ock i motionerna erinras — gällande alkoholistlag

och sinnessjuklag ofta möjlighet till mannens omhändertagande. Kan

detta icke ske, synes hustrun knappast ha något att vinna genom en angivelse

till polisen, även örn detta kunde medföra åtal mot mannen för brott mot 15 kap.

23 §. Då häktningsrätt i regel icke föreligger vid dessa brott, torde hon tvärtom

ofta genom en sådan angivelse utsätta sig för ökad fara.

På grund av vad ovan anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.»

2) av herrar Larson i Lerdala och Olsson i Rimforsa, vilka med hänsyn till

den pågående utredningen angående tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter

ansett ändring i förevarande åtalsregler icke böra nu vidtagas och

på denna grund yrkat avslag å motionerna.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.