Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 § i lagen örn vissa av lundsäng eller kommun drivna sjukhus.

1931-02-04 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:1, Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 § i lagen örn vissa av lundsäng eller kommun drivna sjukhus.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

1

Nr 1.

Ankom till riksdagens kansli den 4 februari 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 § i

lagen örn vissa av lundsäng eller kommun drivna sjukhus.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 18,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Ekman hemställt, att riksdagen

ville för sin del besluta, att 17 § i lagen örn vissa av landsting eller kommun

drivna sjukhus den 22 juni 1928 skall hava följande ändrade lydelse:

”17 §. lör den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de

grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset; dock

att, där legosängsavgiften för patienter från eget sjukvårdsområde bestämts

skola utgå med lägre belopp än för patienter från andra sjukvårdsområden och

avgiften betalas av annan än vederbörande kommun, såsom patient från eget

sjukvårdsområde skall räknas en var, som vid intagningen å sjukhuset är

mantalsskriven inom sjukvårdsområdet eller som där har fast bostad eller

anställning.”

Motionären har vidare hemställt, att, därest riksdagen ansåge sig ej kunna

omedelbart bifalla detta förslag, riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla om förslag till nästkommande riksdag till ändring av sjukhuslagen

uti det i motionen angivna syfte.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för berörda hemställan, får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till motionen.

I § 17 i förenämnda lag, vilken lag avser sådana sjukvårdsanstalter, som

drivas av landsting eller kommun och som ej äro anordnade vid fattigvårdsanstalt

eller lyda under militär myndighet, föreskrives, att för den, som är

intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de grunder och till det belopp,

som fastställas av den, som driver sjukhuset. Några närmare bestämmelser

angående grunderna för beräkning av legosängsavgifter återfinnas icke

i lagen, utom vad angår ersättning för vård, som det jämlikt lagen örn fattigvården

eller lagen om samhällets barnavård åligger fattigvårdssamhälle eller

kommun att vidkännas, i vilket avseende skall gälla vad i sistnämnda lagar finnes

därom stadgat, samt beträffande personer, som vårdas för könssjukdom i

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 1 käft. (Nr 1—2.)

Gällande

stämmelser

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

smittsamt skede, vilka skola njuta underhåll och övriga sjukhusförmåner kostnadsfritt,

såvida de äro intagna å allmän sal eller å särskilt rum, avsett

för sjuka å sådan sal.

1930 års

riksdag.

Den fråga, som i förevarande motion avses, förelåg till behandling jämväl

vid fjolårets riksdag.

I en inom första kammaren väckt motion, nr 5, hemställde nämligen samme

motionär, att riksdagen ville besluta antingen, att 17 § i ifrågavarande lag skulle

hava följande ändrade lydelse:

17 §. För den, som är intagen å sjukhus, erlägges legosängsavgift efter de

grunder och till det belopp, som fastställas av den, som driver sjukhuset; dock

med iakttagande att, där olika avgifter stadgas för personer tillhörande landstingsområdet

eller kommunen och för personer från annan ort, den, som är

skattskyldig till landstinget eller kommunen, alltid skall i sjukvårdshänseende

räknas såsom tillhörande landstingsområdet eller kommunen.”

eller ock, därest riksdagen ansåge sig ej kunna omedelbart bifalla detta förslag,

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla om ändring av sjukhuslagen uti det

i motionen angivna syfte.

Till stöd för sin hemställan anförde motionären i huvudsak följande:

Enligt 17 § i lagen om vissa av landsting eller kommun drivna sjukhus den

22 juni 1928 (nr 302) äger den som driver sjukhuset, alltså vederbörande

landsting eller kommun, att bestämma legosängsavgift. Vanligen bestämmes

denna så, att en mindre avgift utkräves av patienter tillhörande länet eller

kommunen, under det att patienter från annan ort få betala mera.

Emellertid hava åtskilliga landsting och kommuner därvid föreskrivit, att

personer, som inflyttat till länet eller kommunen efter fyllda 60 år, ehuru

i allt övrigt tillhörande länet eller kommunen, dock skola i sjukvårdshänseende

fortfarande räknas tillhöra den ort, där de voro mantalsskrivna då

de fyllde 60 ar, och salunda för sjukvård i det län eller den kommun de

numera tillhöra betala den högre, för personer från främmande ort fastställda^

avgiften. Orättfärdigheten härav ligger i öppen dag, då ju dessa personer

årligen påföras och erlägga landstingsskatt, varav en mycket avsevärd

del just åtgår till uppehållande av sjukhusvården inom landstingsområdet

eller kommunen; och förevarande motion avser att uti den oriktiga praxis,

som härutinnan på åtskilliga håll uppkommit, söka vinna rättvis ändring.

Varken i Kungl. Maj:ts proposition till 1928 års riksdag (nr 101) eller i

andra lagutskottets utlåtande (nr 35) eller i riksdagens skrivelse (nr 251)

finnes något uttalande rörande den av mig här avsedda frågan.

Sjukhussakkunnige hava icke heller uttalat sig i den föreliggande frågan,

men yttra i annat sammanhang i sitt den 15 januari 1927 avgivna betänkande,

sid. 42, följande:

”Då i paragrafen (§ 1) talas om att anstaltsvård skall ombesörjas för dem,

som hava sin vistelseort eller hemort inom vederbörande landstingsområde eller

stad, avses närmast att betona, att anstaltsvård bör kunna erhållas för alla dem,

för vilka till vederbörande landstingsområde hörande kommun, resp. vederbörande

stad, i egenskap av vistelsesamhälle eller hemortssamhälle enligt

lagarna örn fattigvården och om samhällets barnavård har att draga försorg.”

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

3

Lasarettsstadgekommittén, som utförde det egentligen grundläggande förarbetet

till 1928 års lag, har däremot ett uttalande, som berör avgiftsfrågan.

Kommittén föreslog i sitt den 18 oktober 1922 avgivna förslag till ”Allmän

sjukhusstadga” § 14 mom. 1 andra stycket ett stadgande av följande lydelse:

”Där anstalten så påfordrar, är inträdessökande eller intagen sjuk skyldig

låta anskaffa åldersbetyg, så ock intyg, varigenom kan styrkas, att den sjuke

tillhör landstingsområdet.”

I motiveringen yttrar kommittén härom:

”En annan nyhet är fordran på anskaffande av åldersbetyg, så ock intyg,

varigenom kan styrkas, att den sjuke tillhör landstingsområdet. Detta^ dock

endast i den mån vederbörande anstalt så påfordrar. — — — Då således

åldersbetyg i visst fall skall av inträdessökande företes, avser kommittén att

därmed må vinnas upplysning icke så mycket om den sökandes ålder — vilken

i det hela torde i detta sammanhang vara tämligen betydelselös — som fastmer

den sökandes nationalitet, varom åldersbetyget ävenledes innehåller uppgift.

Dylik uppgift är av vikt för särskilt det fall, att en svensk person, som

utflyttat till främmande land, återkommer hit och söker inträde å kommunal

sjukvårdsanstalt---. Fall uppgivas nu hava inträffat — särskilt med

avseende å intagning vid tuberkulossjukhus att t. ex. hemvändande emigrant,

förebärande bibehållet svenskt medborgarskap, sökt och vunnit inträde å kommunalt

sjukhus samt för vård å detta endast debiterats den lägsta legosängsavgiften.

Intyget att den sjuke tillhör landstingsområdet avser ju, även det,

den betalningsklass, till vilken en inträdessökande bör hänföras, varför bestämmelsen

därom icke torde behöva särskilt motiveras.”

Avfattningen av denna motivering visar med all tydlighet, att hänsynen till

den inträdessökandes ålder varken enligt förut gällande bestämmelser eller

enligt det nya förslaget ansetts hava den ringaste betydelse för hemortsrättens

bestämmande i fråga om sjukvård; men att däremot tillhörigheten till landstingsområdet

(vare sig vederbörande vid inflyttningen uppnått 60 års ålder

eller ej) var avgörande för den sjukes hänförande till den ena eller andra betalningsklassen.

Den praxis i annan riktning, som på vissa håll uppkommit, har icke heller

något som helst stöd i lagtexten, utan torde hava tillkommit, där den ej tidigare

förefunnits, allenast genom ett missförstånd av sjukhussakkunniges ovan anförda

motivering till lagens 1 §. De där förekommande orden ”vistelsesamhälle

eller hemortssamhälle enligt lagarna om fattigvården och om samhällets barnavård”

äro nämligen fullkomligt obegripliga, om icke med ”vistelsesamhälle

skall avses bostadsorten, som ju också är den lagliga mantalsskrivningsorten,

och med ”hemortssamhälle enligt lagarna om fattigvården och om samhällets

barnavård” det undantag från de vanliga hemortsreglerna, som gäller i fråga

örn understödstagare och dylikt, som till en kommun inflyttat efter fyllda 60

år. Ty något ”vistelsesamhälle”, vid vilket man i allmänhet skulle vara bunden

efter fyllda 60 år, existerar alls icke och kan sålunda icke hava varit av de

sakkunniga avsett.

K. F. angående mantalsskrivning den 6 augusti 1894 innehåller i § 8 mom. 1,

såsom detta lagrum lyder enligt K. F. den 20 maj 1927, den huvudregeln, att

”en var skall mantalsskrivas, där han är bosatt”. I följd härav anses i regeln

en persons hemort vara den ort, där han är mantalsskriven.

Från denna huvudregel innehåller dock lagen örn fattigvården den 14 juni

1918 ett undantag. Även här är huvudregeln, att mantalsskrivningsorten är

utslagsgivande för hemortsrätten. I 45 § stadgas nämligen: ”1 fråga örn fattig
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

vård skall svensk medborgare anses, med nedan stadgade undantag, hava hemortsrätt

i det fatt.igvårdssamhälle, inom vilket han senast varit mantalsskriven.”

Men därefter heter det i 46 §: ”Den, som fyllt sextio år, kan därefter icke förvärva

ny hemortsrätt.”

Detta stadgande i fattigvårdslagen är emellertid ett undantagsstadgande, vars

giltighet icke får utsträckas utöver fattigvårdslagstiftningens område.

Bestämmelsen örn en viss åldersgräns — tidigare 55, numera 60 år — efter

vilken förändring av hemortsrätt i fattigvårdshänseende icke vidare må äga

rum, är av gammalt datum och har tillkommit i syfte att förhindra, att gamla

och orkeslösa personer, som icke längre kunde försörja sig själva, inflyttade

och folio fattigvården till last i kommuner, vilka till dem icke stodo i någon

förpliktelse till följd av erlagd skatt eller av dem under deras krafts dagar utfört

gagnande arbete. Då riksdagen år 1869 begärde åldersgränsens utsträckning

i berörda hänseende från 55 till 60 år, yttrade sålunda första kammarens

första tillfälliga utskott (uti. nr 2): ”Efter fyllda 60 år torde en var, för sin

övriga livstid, böra b behållas vid den hemortsrätt han då äger. Erfarenheten

har nämligen visat, att de flesta människor vid 55 års ålder, som enligt nu

gällande förordning utgör den tid, efter vilken ny hemortsrätt ej kan förvärvas,

äro i besittning av fulla kropps- och själskrafter, och utskottet har därför trott

sig böra föreslå, att nämnda gräns tillbakaflyttas till fyllda 60 år.”

Men detta motiv — förhindrandet av att en redan orkeslös person inflyttar

och faller fattigvården till last — har icke den ringaste tillämpning på den

sjukvård, som lämnas andra personer än dem, som falla under fattigvårdslagen.

De fattiga, för vilka vederbörande hemortskommun är pliktig sörja, betala

över huvud inga sjukvårdsavgifter. Kostnaderna för deras vård uttagas av

sjukvårdsanstalten hos den kommun, där den sjuke enligt fattigvårdslagens

bestämmelser har hemortsrätt. Men för dem, som icke ligga fattigvården till

last, måste skyldigheten att betala avgifter för lämnad sjukvård vara beroende

av de hemortsbestämmelser, som för dem gälla. Skälet är uppenbart: de äro

pliktiga att årligen betala skatt till den kommun och till det län, där de äro

mantalsskrivna, även örn de dit inflyttat efter fyllda 60 år; och den enklaste

rättvisa fordrar, att de vid sådant förhållande också skola åtnjuta de förmåner,

till vilkas bekostande de med sin skatt bidraga.

För vinnande av någon överblick över huru uti ifrågavarande hänseende vid

olika sjukvardsanstalter förfares har undertecknad vänt sig med förfrågningar

till ett 30-tal länslasarett och därmed jämförliga sjukhus. I de allra flesta

fall tillämpas den principen, att den, som är inom vederbörande landstingsområde

(resp. stad) mantalsskriven, räknas såsom i sjukvårdshänseende där hemmahörande,

oavsett vid vilken ålder inflyttningen skedde.

Men andra sjukhus finnas, där en motsatt princip tillämpas. — — — Rättvisan

fordrar, att en ändring härutinnan sker. Men utan lagändring torde

en sådan icke kunna åstadkommas.

Enligt den ovan anförda 17 § i sjukhuslagen har ”den, som driver sjukhuset”.

d. v. s. landstinget resp. stadsfullmäktige, fått bemyndigande — trots

sjukhusvårdens karaktär av en samhällets allmänna angelägenhet — att utan

all kontroll eller begränsning från statsmakternas sida enväldigt bestämma

efter vilka grunder och till vilka belopp legosängsavgifterna vid de allmänna

sjukhusen skola utgöras. Av det föregående framgår emellertid med all tydlighet,

att åtminstone en begränsning måste i lag göras, nämligen den att envar.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 5

Born betalar landstingsskatt, också skall vara berättigad att åtnjuta sjukhusvård

till det för länets invånare i allmänhet gällande priset vid det sjukhus,

som han med sin landstingsskatt bidrager att uppehålla.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, lämnade styrelserna för Svenska

stadsförbundet, Svenska landstingsförbundet och Svenska landskommunernas

förbund tillfälle att yttra sig över motionen.

Svenska stadsförbundets styrelse anförde i avgivet yttrande, bland annat:

Principiellt sett torde ingenting vara att invända mot ett fastslående i allmän

författning av vissa ensartade normer på området. Vad däremot innehållet

i dylika generella föreskrifter anginge, torde en närmare utredning få förutsättas,

innan beslut fattades. Väl kunde det synas självfallet, att en person,

som efter 60-årsåldern inflyttade i ett landstingsområde, skulle berättigas

åtnjuta den billigare vårdkostnaden, då han betalade sin landstingskatt,

som ju i väsentlig grad ginge till sjukvårdsändamål. Men å andra sidan torde

det vara nödvändigt att förebygga, att inflyttning till ett visst län stimulerades

genom de särskilt goda läkarkrafter och resurser i övrigt, landstinget

där möjligen disponerade över. Det kunde icke vara skäligt, att i länet

kanske hela sitt liv bosatta personer skulle se sina intressen tillbakasätta

tack vare en tillströmning av äldre, sjuka personer, som önskade på gamla

dagar mot den lägre taxan utnyttja vårdmöjligheter, till vilkas åstadkommande

de icke bidragit. Ett borttagande av skillnaden patientgrupperna emellan

skulle också verka därhän, att landsting och kommuner med goda och

allmänt uppskattade läkare skulle nödgas bära ökade sjukhuskostnader. Vissa

restriktiva bestämmelser torde således ej kunna undvaras, örn man ville förekomma

missbruk. Efter en närmare undersökning av saken torde det måhända

icke vara omöjligt att finna lämpliga generella bestämmelser beträffande

betalningen av sjukvård å inom ett län efter 60-årsålderns inträde

inflyttade personer, som själva betalade sina avgifter. Helt annorlunda ställde

det sig däremot, när fattigvårdssamhälle och icke den enskilde betalade vårdkostnaden.

I fråga örn de fattigvårdsunderstödda torde det nämligen få anses

självklart, att fattigvårdslagens hemortsrättsbegrepp i full utsträckning borde

komma i tillämpning. Därest riksdagen önskade hemställa om en ändring av

sjukhuslagen i motionens syfte, torde ärendet i sinom tid bliva remitterat till

statens sjukvårdskommitté, vilken hade att utreda, bland annat, frågan om

hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid sjukhus. Den fråga, motionen avsåge,

skulle under sådana förhållanden bliva belyst i sitt rätta sammanhang

och möjligheter till en god lösning bliva noggrant undersökta. Då en allt mera

enhetlig praxis för landstingens del numera gjorde sig gällande beträffande

utomlänspatienternas vårdkostnader, torde det uppskov, som kunde vållas

genom en sådan utredning, icke medföra allvarsammare olägenheter.

Svenska landstingsförbundets styrelse yttrade i huvudsak:

Vid legosängsavgifternas bestämmande hava landstingen och städer utanför

landsting utan undantag gått in för ett system med lägre avgifter för patienter

från landstingsområdet eller staden än för patienter från främmande sjukvårdsområde.

Före år 1928 rådde emellertid på förevarande område en stor

oreda så till vida, att begreppet patient från sjukvårdsområdet fattades mycket

olika vid olika anstalter. För att patient skulle få räknas som inomläns
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

patient krävdes sålunda vid vissa sjukvårdsinrättningar, att patienten vore

mantalsskriven inom sjukvårdsområdet, vid åter andra att han vöre både

mantalsskriven och kyrkoskriven inom området, vid andra att han vore därstädes

mantalsskriven eller kyrkoskriven. Vid en mycket stor grupp sjukhus

slutligen gällde den av motionären med rätta påtalade bestämmelsen, att

patient tor att få betraktas såsom inomlänspatient ovillkorligen måste äga

hemortsrätt inom sjukvårdsområdet i enlighet med fattigvårdslagens bestämmelser.

Vid en del lasarett saknades någon egentlig definition å begreppet

inomlänspatient. Dit räknades sålunda patienter ”från länet”, ”patienter bosatta

inom länet” eller ”patienter tillhörande länet” o. s. v. Inom ett och samma

sjukvårdsområde tillämpades under stundom vid olika anstalter olika regler

eller olika praxis i fråga örn hemortsbegreppet.

Ett för samtliga sjukvårdsinrättningar enhetligt definierat hemortsbegrepp

utgör givetvis en fördel för alla parter. Från individens sida sett och med

hänsyn till vikten att i möjligaste mån underlätta för vederbörande att till

billigt pris erhålla vård å närmaste sjukvårdsinrättning är det givetvis önskvärt,

att omförmälda hemortsbegrepp göres så vitt som möjligt. Idealet ur

denna synpunkt vore tydligen att vid sjukhusvård helt och hållet underlåta

att taga någon hänsyn till hemorten och låta legosängsavgifterna oberoende

av hemort utgå med de låga belopp, som för närvarande gälla för inomlänspatienter.

Så långt kan man emellertid av flera skäl icke gå. Upprätthållandet

av skillnad mellan patienter från eget och patienter från annat

sjukvårdsområde utgör i själva verket en nödvändig åtgärd för att icke vissa

sjukhus skola fyllas med patienter från andra sjukvårdsområden, varigenom

vården för det egna landstingsområdets eller den egna stadens patienter

äventyras.__________________ ______

För patienter, vars legosängsavgifter bestridas av fattigvården, måste man

vidare helt naturligt även vid lasarettsvård utan inskränkning tillämpa det

i fattigvårdslagen angivna hemortsbegreppet. Hemortsbegreppet måste för

den fattigvårdsunderstödda vara detsamma oberoende av örn han vårdas å

kommunen tillhörig fattigvårdsanstalt eller å landstinget tillhörigt lasarett.

Frågorna om hemortsbegrepp och legosängsavgifter vid landstingens lasarett

och sjukstugor hava sedan länge varit föremål för uppmärksamhet från

Svenska landstingsförbundets sida. Redan år 1922 igångsatte styrelsen ett

vidlyftigt utredningsarbete i dessa frågor. Resultaten av dessa utredningar

äro publicerade i ”Meddelanden från Svenska landstingsförbundets byrå” nr 3

för år 1924, nr 2 för år 1925 samt nr 2 för år 1927. Med beaktande av önskemålen

att åstadkomma ett enhetligt och i möjligaste mån vidgat hemortsbegrepp

vid våra lasarett och sjukstugor samt att utan rubbning av den

nuvarande principen, att landstingen böra svara för vårdkostnaderna för sina

respektive skattebetalare, förbilliga legosängsavgifterna för vissa utomlänspatienter,

avlät Svenska landstingsförbundets styrelse, sedan sagda utredningar

slutförts, i maj 1927 en framställning till samtliga landsting med

anhållan, att desamma måtte besluta:

att, för det fall att patient icke åtnjöte fattigvård såsom patient från landstingsområdet

(inomlänspatient) räkna en var person, som minst ett år före

intagningen i sjukhuset förvärvat fast bostad eller fast anställning inom

landstingsområdet, ävensom tjänare anställd i hushåll hos person från landstingsområdet,

då denne er lägger legosängsa vgiften;

att bidraga till vården av de icke fattigvårdsunderstödda (civila) patienter

från landstingsområdet, vilka insjuknat inom ”främmande” landstingsområde

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

och där inlagts å allmän sal vid lasarett eller sjukstuga (eller militärsjukhus)

med det merbelopp, som vederbörande patient betalat i patientavgifter utöver

vad han skolat betala, örn han varit intagen å landstingets motsvarande

anstalt, dock att landstingsbidraget i intet fall må överstiga kronor 2:50 per

patient och dag; samt

att låta legosängsavgiften för de icke fattigvårdsupderstödda patienter från

annat landstingsområde, vilka insjuknat inom landstingsområdet och erhållit

vård å allmän sal vid landstingets lasarett eller sjukstugor, utgå med högst

samma belopp, som den av Kungl. Majit fastställda ersättningen för vård av

fattiga utomlänspatienter å anstalten i fråga — för närvarande vid vård å

sjukstuga kronor 3: 50 och vid vård å lasarett i allmänhet kronor 4: —.

Framställningen hade god framgång, i det att icke mindre än 18 landsting

beslöto i huvudsaklig överensstämmelse med förbundsstyrelsens förslag.

Av vad sålunda anförts torde framgå, dels att förbundsstyrelsen är enig

med motionären därutinnan, att fattigvårdslagens hemortsbegrepp icke lämpligen

bör tillämpas vid avgörandet, huruvida en ej fattigvårdsunderstödd

patient skall betraktas såsom inomläns- eller utomlänspatient, dels att den

av motionären påtalade oegentligheten för landstingssjukliusens vidkommande

föreligger allenast i fråga örn några enstaka sjukvårdsinrättningar. —--

I själva verket är styrelsen för sin del sinnad att i fråga örn de ej fattigvårdsunderstödda

patienterna tillstyrka ytterligare någon vidgning av hemortsbegreppet

men håller däremot bestämt före, att i fråga om de fattigvårdsunderstödda

patienterna fattigvårdslagens hemortsbegrepp måste strikt tilllämpas.

Rent principiellt har styrelsen ej heller något att erinra däremot, att

sjukhusens hemortsbegrepp i lag fastställes. — — — — — — — — — —

Att märka är emellertid, att den jämlikt nådigt bemyndigande den 12 mars

1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté i enlighet med av socialministern

givna direktiv har att utreda jämväl frågan om hemortsbegrepp och legosängsavgifter

vid kroppssjukhusen. Enligt vad styrelsen har sig bekant

torde vid detta utredningsarbete komma att beaktas bl. a. de synpunkter på

frågan, som styrelsen redan tidigare gjort sig till tolk för och som ju i det

stora hela överensstämma med motionärens intentioner. Men därjämte torde

kommitténs utredningar komma att omfatta även vissa andra härmed sammanhängande

frågor, såsom legosängsavgifter för sjömän, legosängsavgifter,

då ansvarsförbindelse från fattigvårdssamhälle föreligger, o. s. v.

Under sådana förhållanden kan det icke anses lämpligt att med föregripande

av sagda kommittés utredningar nu företaga någon ändring av 17 § i

sjukhuslagen. Ej heller riksdagsskrivelse örn sådan ändring kan anses

påkallad.

Svenska landskommunernas förbunds styrelse framhöll slutligen:

Följderna av det nu rådande systemet bliva, såsom i motionen framhålles,

att varje person, som efter viss ålder eller, oberoende av åldern, utan att

hava ett ”fattigvårdsfritt” år flyttar till ett sådant landstingsområde eller stad,

som infört ifrågavarande grunder för legosängsavgifternas erläggande, i

förra fallet för återstående delen av sin livstid och i senare fallet för kanske

lång tid framåt i sjukvårdshänseende betraktas och behandlas som en främling,

medan han däremot i skattehänseende i författningsenlig ordning beskattas

efter samma grunder som landstingets — stadens — övriga skattskyldiga.

I sin nya hemort blir vederbörande alltså i själva verket utan

hemortsrätt i sjukvårdshänseende, och om han kommer från en ort, där före
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

varande villkor icke gälla, blir han i sådant hänseende utan någon hemortsrätt

i hela riket, utan att härför på något sätt erhålla lindring i skattehänseende.

Det ligger i öppen dag, att ett system, som leder till dylika orimliga

konsekvenser, måste betecknas såsom i hög grad orättvist för den därav

berörde.

Det synes styrelsen med fog kunna ifrågasättas, huruvida fastställande

av sådana villkor vid legosängsavgifternas bestämmande är i överensstämmande

med gällande författningar. När kommunalförordningarna och landstingslagen

giva vederbörande samfälligheter rätt att vårda eller besluta om

vissa gemensamma angelägenheter och att för tillgodoseende av dessa uttaga

skatt av de till landstinget, resp. kommunen skattskyldiga, synes det åtminstone

icke stå i överensstämmelse med författningens anda att utav vissa

kategorier skattskyldiga uttaga skatt men samtidigt i sjukvårdshänseende

likställa dem med till landstinget, resp. kommunen icke hörande personer.

Då emellertid nämnda villkor faktiskt är i tillämpning på flera håll, torde

en ändring härutinnan kunna ernås endast genom lagändring.

Genom införande i hela riket av nämnda av vissa landsting och städer tilllämpade

grunder för legosängsavgifternas bestämmande skulle visserligen

den fördelen ernås, att ingen på grund av flyttning mellan olika orter i riket

skulle gå förlustig hemortsrätt i sjukvårdshänseende inom hela riket. Men

denna teoretiska hemortsrätt skulle i många fall tydligen bliva utan någon

som helst praktisk nytta, då hemortsrättslänet och vistelseorten ligga på

längre avstånd från varandra; i andra fall åter, såsom då fråga är om i

landsting icke deltagande stad och omgivande län, skulle visserligen hemortsrätten

icke behöva bliva utan allt praktiskt värde, men i varje fall skulle

stora olägenheter kvarstå.

Det synes därför styrelsen ofrånkomligt, att en ändring sker i den av

motionären föreslagna riktningen, d. v. s. att i lagen uttryckligen fastslås,

att den, som är skattskyldig till landsting eller kommun eller mantalsskriven

inom dess område, alltid skall i sjukvårdshänseende räknas såsom tillhörande

landstingsområdet resp. kommunen. Endast på detta sätt kan rättvisa för de

enskilda personerna ernås.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 24, anförde utskottet: Utskottet

hade funnit de synpunkter, motionären framfört i den då föreliggande motionen,

värda allt beaktande. Såsom erinrats i de av styrelserna för Svenska stadsförbundet

och Svenska landstingsförbundet avgivna yttrandena torde emellertid

det föreliggande spörsmålet komma att upptagas till behandling av den under

1929 tillsatta statens sjukvårdskommitté. I denna kommittés uppdrag inginge

nämligen såsom en betydelsefull uppgift att söka angiva lämpliga former för

samverkan mellan de viktigaste administrativa enheterna för sjukvårdens ordnande

och såsom en konsekvens därav överväga antingen slopande av de spärrar

mellan olika sjukvårdsområden, som existerade i form av olika vårdavgifter

för patienter, boende inom resp. utom vederbörande län eller stad,

eller ock införande av en regel av den ungefärliga innebörd, att vederbörande

län eller stad erlade skillnaden i vårdkostnad för patienter från annat resp.

eget sjukvårdsområde. Då sålunda anledning funnes att antaga, att det ifrågavarande

spörsmålet bleve föremål för en ingående utredning, syntes någon

framställning från riksdagens sida då lämpligen icke böra ske. Utskottet hem
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1. 9

ställde fördenskull, att motiorien icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Enligt gällande bestämmelser tillkommer det vederbörande landsting eller

kommuns beslutande myndighet att fastställa de avgifter, som skola utgå för

vård å sjukhus, drivet av landstinget eller kommunen. Någon begränsning i

dessa myndigheters beslutanderätt beträffande ifrågavarande avgifter förefinnes

icke, utom vad angår vissa, ovan angivna fall. Såsom allmän regel gäller, att

legösängsavgifterna bestämmas till olika belopp, allt eftersom fråga är örn

patienter, tillhörande det landsting eller den kommun, som driver sjukhuset,

eller patienter, som ej tillhöra sjukvårdsområdet. Skillnaden i avgiftsbeloppen

för dessa båda kategorier av patienter är i allmänhet avsevärd. Vid avgörande

av frågan, vilket sjukvårdsområde en person skall anses tillhöra,

tillämpa de olika myndigheterna skiljaktiga principer. I allmänhet torde, såsom

utredningen giver vid handen, personer, som äfo mantalsskrivna inom

sjukvårdsområdet, i sjukvårdshänseende anses tillhöra området och alltså komma

i åthjutande av de lägre taxorna. Vissa landsting gå ännu längre och

tillämpa dessa taxor även för dem, som inom landstingsområdet äga fast bostad

eller anställning eller över huvud äro anställda hos arbetsgivare från området,

i sistnämnda fall under förutsättning att arbetsgivare!! ansvarar för legosängsavgiften.

Andra myndigheter åter tillämpa i detta avseende fattigvårdslagens

bestämmelser örn hemortsrätt och frånkänna alltså personer, som efter

fyllda 60 år inflyttat till sjukvårdsområdet, rätt att å områdets sjukhus erhålla

vård till den för egna patienter bestämda avgiften, även om personen i fråga

erlägger landstings- resp. kommunalskatt till området och själv är i stånd att

gälda legosängsavgift. Enligt vad utskottet inhämtat, tillämpas sistnämnda princip

inom Stockholms stad, Stockholms län, Göteborgs Stad och i vise utsträckning

Östergötlands län, därvid i Stockholm och Göteborg vederbörande myndighet

dock äger rätt att på ansökan nedsätta avgiften för person, som enligt

fattigvårdslagen skulle betraktas som främmande patient, till samma belopp som

för patient från sjukvårdsområdet, därest patienten är eller bort vara mantalsskriven

inom staden.

Att ett tillämpande av olika principer vid avgörande av frågan, vilket område

en person i sjukvårdshänseende skall anses tillhöra, medför olägenheter,

torde ligga i öppen dag. Såsom motionären framhållit, kan ett sådant förfarande

leda till att en person ingenstädes får tillgodonjuta de för egna patienter

fastställda lägre avgifterna, utan måste, å vilket sjukhus han än söker

vård, erlägga de för främmande patienter bestämda, avsevärt högre avgifterna.

Fattigvårdslagens bestämmelser örn hemortsrätt synas utskottet icke böra komma

till användning vid avgörande av frågan örn tillhörighet till visst sjukvårdsområde

i de fall, då vederbörande patient själv erlägger sjukhusavgift. Att

beröva en person, som efter fyllda 60 år inflyttat till ett sjukvårdsområde och

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami., 2 avd. 1 huff. (Nr 1—2.) 2

Utskottet.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 1.

kanske under flera år erlagt landstings- resp. kommunalskatt inom området,

möjlighet att å områdets sjukhus erhålla vård till den för egna patienter

fastställda lägre avgiften, kan icke anses överensstämma med billighet. De

missförhållanden, som alltså enligt utskottets förmenande föreligga, böra snarast

möjligt avhjälpas.

I sitt under fjolåret i förevarande ärende avgivna utlåtande framhöll utskottet,

att, då anledning funnes till antagande, att det ifrågavarande spörsmålet bl ve

föremål för en ingående utredning av den under 1929 tillsatta statens sjukvårdskommitte,

någon framställning från riksdagens sida då lämpligen icke borde ske.

Enligt av utskottet inhämtad upplysning har statens sjukvårdskommitté ännu

icke fattat ställning till spörsmålet och kan icke uppgiva, när så kommer att

ske. Med hänsyn till de synnerligen vidlyftiga arbetsuppgifter, som tilldelats

kommittén, torde något slutgiltigt förslag i förevarande fråga icke vara

att vänta förrän efter avsevärd tid. Såvitt utskottet kunnat finna, torde ifrågavarande

spörsmål utan olägenhet kunna lösas utan samband med övriga till

sjukvårdskommitténs behandling överlämnade uppgifter.

I ärendet föreligger emellertid icke sådan utredning, att utskottet anser sig

kunna föreslå riksdagen antagande av lagbestämmelser i angiven riktning

Utskottet får fördenskull i anledning av förevarande motion hemställa,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att

Kungl. Majit måtte föranstalta om utredning rörande den i motionen

väckta frågan om ändrade bestämmelser för fastställande

av avgifter för vård å de sjukhus, motionen avser, samt för 1932

ars riksdag framlägga det förslag, vartill utredningen kan giva

anledning.

Stockholm den 4 februari 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

fran förssa kammaren: harrar T"estman, ron Sydow. Under, 8''nfr’d Hansson,

von Geijer och Frändén, fröken Hesselgren samt herr Norman.

från andra kammaren: herrar Marnusson i Fa’mar, Hage, Johanson i Hallagården,

* Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Aronson, Sandström

i Ny and och Björnberg.

Ej närvarande vid utlätandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:27 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om ändrad lydelse av 17 § i lagen örn vissa av landsting eller komnmm drivna sjukhus. a1 i texten