Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående centralisering av fattigvården.

1931-02-24 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:11, Utlåtande i anledning av väckt motion angående centralisering av fattigvården.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

1

Nr 11.

Ankom till riksdagens kansli den 24 februari 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående centralisering av

fattigvården.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, ni 191,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Björnberg föreslagit, att riksdagen

måtte besluta det Kungl. Majit låter verkställa en skyndsam och allsidig

utredning med syfte att centralisera fattigvården genom att låta kostnaderna

för densamma bli enhetliga för större områden och sedan för riksdagen framlägga

förslag i antydd riktning.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda yrkande, får utskottet

hänvisa till motionen.

I 6 § i förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården stadgades, att Historik,

varje socken å landet samt varje stad eller köping, som hade egen kommunal- f^tt^Årdtförvaltning,

för sig skulle utgöra ett fattigvårdssamhälle. Detta innebar med förordning.

andra ord, att det var primärkommunerna, som hade att ombesörja och bekosta

fattigvården. Regeln var visserligen icke utan undantag, men i stort sett var

den offentliga fattigvården en kommunal angelägenhet.

I sitt den 19 februari 1915 avgivna betänkande med förslag till lag 0U1 ^tiftni^l''

fattigvården anförde fattigvårdslagstiftningskommittén rörande nu förevarande kommitténs

»i r-i• j betänkande

spörsmål följande. 1915.

Att den nuvarande anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen

skall vara behäftad med vissa olägenheter är klart, eftersom kommunerna

hava att uppvisa väsentliga olikheter i avseende å areal, folkmängd

och ekonomisk bärkraft. Detta förhållande framträder ej blott i åtskillnaden

mellan de stora städerna och landsbygdskommunerna utan även inom de senare

inbördes. Sålunda finnas över 100 landskommuner, vilkas areal ej uppgår

till 10 kvadratkilometer, under det att 27 landskommuner hava en areal

av minst 2,000 kvadratkilometer; och folkmängden växlade, enligt 1910 års

1''olkmängdssiffror, mellan 122 (Borrie i Malmöhus län) och 22,336 (Skellefteå

landskommun i Västerbottens län) personer. Ej mindre än 1,052 landskommuner

hade år 1910 mindre än 1,000 invånare; av dessa hade 386 mindre än

500 invånare; under 200 invånare hade 21 kommuner. Särskilt stort är antalet

kommuner med litet invånarantal i Gotlands, Älvsborgs och Skaraborgs

län; av Gotlands 92 kommuner hade under nämnda år blott 5 över 1,000 invånare.

Men även i åtskilliga andra län finnes ett ej ringa antal kommuner,

med liten folkmängd. I regel äro dessa kommuner även till arealen obetydliga.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 9 haft. (Nr 11.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Vad beträffar den ekonomiska bärkraften, är att anteckna, att år 1907 ett

antal av 14 landskommuner räknade mindre än 1,000 fyrkar (i Gällby kommun

av Älvsborgs län uppgick antalet fyrkar till 536), under det att uti ett

60-tal landskommuner antalet fyrkar översteg 100.000.

Ett till folkmängd och areal litet fattigvårdssamhälle erbjuder utan tvivel

vissa fördelar. Fattigvårdsmyndigheten har där på förhand noggrann kännedom

örn nästan alla samhällets invånare och kan därför utan tidsutdräkt

och besvärliga undersökningar bedöma om hjälp behöves och i vilken form

den bör lämnas.

Däremot saknar man i de små samhällena ofta möjlighet att lämna den

särskilda vård, som kräves. I många fall är nämligen anstaltsvården den enda

lämpliga formen för understödet, men för dessa små kommuner skulle det

medföra en alltför betungande utgift att bygga och underhålla lämpliga anstalter,

för vilka de tidtals hava ringa eller ingen användning. Vidare kan det

hända, att kostnaden för fattigvården i en liten kommun på grund av ett eller

annat förhållande kan komma att bliva så stor, att bördan för de skattebetalande

medlemmarna av kommunen blir rent av olidlig. Följden härav blir åter,

att man söker att till det minsta möjliga nedpressa utgifterna för fattigvården

och därmed också minska underhåll och vägra understöd i fall, då man annars

ej skulle gjort det.

Vad här sagts örn de små kommunerna som fattigvårdssamhällen gäller

ett stort antal av de svenska fattigvårdssamhällena, örn också icke i samma

grad. De anmärkta olägenheterna hava också föranlett, att från skilda håll

framställts yrkanden örn ändringar i de nuvarande förhållandena.

Enligt vad allmänt anses, är fattigvården närmast att betrakta som en

statsuppgift. 1839 års fattigvårdskommitté säger härom: »Fattigvården är ett

statens åliggande, såsom oundviklig för statens bestånd och dess bestämmelse

att lämna möjlighet för varje samhällsmedlems existens». Det kunde då tilläventyrs

även anses riktigare att lägga fattigvårdens handlmvande på staten.

Ett stort antal av de fattigvårdsstyrelser, vilka begagnat sig av det utav

kommittén givna tillfället att framlägga anmärkningar och önskemål beträffande

fattigvårdens organisation, hava, såsom framgår av den gjorda sammanställningen

av dessa yttranden (del III sid. 74). uttalat sig för en sådan ordning,

att staten övertager fattigvården. Otvivelaktigt skulle därav följa vissa

praktiska fördelar. En dylik anordning skulle föra med sig en fullständig utjämning

av fattigvårdsbördan, i det varje medborgare hade att bidraga till

fattigvårdskostnaderna efter samma grunder, som fastställts för hans skattskyldighet

till staten. Och härmed skulle man på samma gång slippa ifrån det

med rätta så överklagade processandet mellan kommunerna örn skyldighet att

betala utgiven fattigvård.

Emellertid skulle det utan tvivel vara ett missgrepp, om man av dessa principiella

eller praktiska skäl läte staten övertaga och genom sina organ handhava

fattigvården. Det är icke så i den moderna staten, att denna själv direkt

ombesörjer alla statsfunktioner. I stor omfattning har staten överlämnat åt

medborgarna själva eller sammanslutningar av medborgare att ombesörja dylika

funktioner. Man har funnit, att härigenom framkallas till intresserad verksamhet

för statsändamålet krafter, vilka eljest icke vore att påräkna och vilka

till arbetet föra en anpassning och energi, som statens egna organ mången gång

sakna. Ett av de områden, på vilka detta alldeles särskilt ansetts vara fallet,

är fattigvårdens. Därför har ock fattigvården allmänt i större eller mindre omfattning

undandragits statsorganens direkta verksamhet och överlämnats åt

kommunala eller andra lokala institutioner eller sammanslutningar. Statens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets ut,låtande Nr 11. <>

verksamhet inskränkes till att vara förnämligast stödjande och kontrollerande,

ej direkt fattigvårdsgivande.

En verksamhet sådan som fattigvården kan endast till en viss grad med fördel

centraliseras. Arbetet inom fattigvården mäste, för att kunna med framgång

bedrivas, så mycket som möjligt individualiseras och göras personligt.

Ur denna synpunkt skulle det utan tvivel vara skadligt och verka förslappande

att lägga fattigvårdens handhavande på statens organ, vilka skulle sakna

tillfälle till och i de flesta fall väl även sinne för ett mera ingående, personligt

utövande av sin uppgift. Visserligen klagas mycket och med skäl över

det sätt, varpå fattigvården för närvarande mångenstädes handhaves. Men utan

tvivel skulle tillståndet dock varit vida sämre, örn fattigvården varit en statsangelägenhet,

som besörjts genom statsanställda tjänstemän. Det synes kommittén

uppenbart, att den offentliga fattigvården för att kunna fylla sin uppgift

måste utföras genom myndigheter och personer, som med de fattiga stå i en

närmare beröring än som kan åstadkommas genom statens egna organ.

Härtill kommer, att fattigvården, om den skulle handhavas av staten, skulle

bliva betydligt dyrare än den nu är. Huru en statlig organisation på detta område

skulle te sig, är ej lätt att säga. Något utformat förslag till en sådan kar

icke varit framlagt. Tvivelsutan skulle det emellertid krävas en både invecklad

och dyrbar organisation med en stor stab av tjänstemän. Men en ännu

större ökning i fattigvårdskostnaderna utan motsvarande förbättring i fattigvården

skulle utan tvivel bliva följden av det mera schablonmässiga sätt för

prövningen av fattigvårdsbehovet och utdelning av fattigvård, som oundvikligen

komme att vidlåda fattigvårdens handhavande genom avlönade statstjänstemän.

Ingenstädes har man, kommittén veterligt. slagit in på denna väg. Och

kommittén har ej heller funnit tillrådligt att föreslå något dylikt. De fördelar

i praktiskt avseende för utjämning av fattigvårdens tunga och minskande

av fattigvårdstvisterna, som man velat ernå genom ifrågavarande förslag, fälman

söka vinna på andra vägar.

Då man hos oss föreslagit ett statens övertagande av fattigvården, synes man

.för övrigt ej heller i allmänhet hava tänkt sig, att staten annat än i mycket

begränsad omfattning skulle själv ombesörja fattigvården. Man har tydligen

förnämligast avsett att genom överförande av fattigvårdskostnaderna på staten

befria kommunerna från utgifterna för fattigvården, under det att man val

ansett sig kunna låta kommunala myndigheter å statens vägnar ombesörja

själva vården. I viss mån ligger onekligen i detta något berättigat. Redan nu

deltager för övrigt staten i mer än ett avseende i fattigvården, dels direkt

genom att ombesörja vården av en del kategorier av nödställda, såsom sinnessjuka

och vissa slag av abnorma, för vilka, i den mån de ej själva kunna, betala

för sig, kommunerna visserligen hava att erlägga en viss avgift, dock icke

på långt nili motsvarande vårdkostnaden, dels indirekt genom understödjande av

kommunala och andra inrättningar för en del andra kategorier såsom sinnesslöa,

tuberkulösa m. fl., och dels slutligen genom utbetalning av gottgörelse

till kommunerna för vissa fattigvårdskostnader. Utan tvivel bör denna statens

verksamhet ytterligare utvecklas. Det är på denna väg, bland andra, som man

skall bereda en bättre anstaltsvård och åstadkomma en utjämning av fattigvårdstungan

mellan kommunerna. Man kan icke tänka sig att för framtiden

lösa frågan örn fattigvården och dess organisation ur den synpunkten, att på

en viss samhällelig sammanslutning, kommunal eller statlig, lägga ^att ensam

ombesörja och bekosta fattigvården i dess helhet. Därtill är spörsmålet i våra

dagar alltför invecklat. För att erhålla den ändamålsenligaste vården på det

billigaste och bäst avvägda sättet måste en mångfald av samhälleliga krafter

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

och myndigheter, däribland även staten själv, medverka. Kommittén kommer

att i annat sammanhang (5 kap.) närmare behandla frågan örn statens medverkan

till vinnande av detta mål. Denna medverkan behöver, såsom där skall

visas, ej gå ut på ett direkt deltagande i fattigvården, utan kan lämnas på områden,

som i viss mån ligga utanför fattigvården, och ändå bidraga till ett lättande

och utjämnande av bördan för kommunerna.

Men härifrån och till statens övertagande av fattigvården är steget långt.

Och det synes ej heller tillrådligt att taga ett sådant steg. Även för detta fall

skulle krävas en statsorganisation av tämligen vidlyftig beskaffenhet. Kommunernas

fullständiga befriande från utgifterna skulle därjämte från deras handhavande

av fattigvården borttaga allt ekonomiskt intresse, vilket återigen skulle

komma att visa sig ödesdigert både ur kostnadssynpunkt och för dess återverkan

på understödstagarna. För att förekomma alltför stora missförhållanden

härav finge man lov att anordna en vidlyftig och ingående kontroll, som

komme att betydligt inskränka de kommunala myndigheternas frihet i handhavandet,

åstadkomma slitningar och minska intresset. Men även med en än

så ingående kontroll komme det att visa sig svårt att förekomma missbruk. Vad

som .slutligen även här bör vara ett avgörande skäl mot en anordning sådan

som den åsyftade är, att det personliga i fattigvården, som är så huvudsakligt

för fattigvårdens framgångsrika handhavande och som nu i den kommunala

fattigvården mångenstädes gjort sig gällande och åstadkommit mycket goda resultat,

vida mindre eggas att framträda och verka än nu. Kommittén anser

salunda, att ett statens övertagande av fattigvården även i nu angiven form ej

är att förorda.

Det har ock stundom föreslagits, att landstingsområdena skulle övertaga uppgiften

att vara fattigvårdssamhällen. Även här gäller dock i huvudsak detsamma,

som sagts örn statens övertagande av fattigvården. Visserligen är det

angeläget, att även landstingen i större omfattning än nu äger rum anlitas för

lösande av fattigvårdens uppgifter. Särskilt bör detta ske med avseende på

anstaltsvarden, där kommittén, såsom framdeles kommer att närmare utvecklas,

anser landstingen böra erhålla i hög grad ökade uppgifter både i fråga örn

lämnande och bekostande av vården. Men ett överflyttande på landstingen av

fattigvården i sin helhet, även örn därmed avsåges allenast ett övertagande av

kostnaderna, skulle enligt kommitténs mening vara lika litet tillrådligt som att

lägga fattigvården på staten.

Kommittén har alltså, på grund av vad här ovan blivit anfört, ansett skäl

icke föreligga att frångå den gällande ordningen, att fattigvårdssamhälle i

regel bör sammanfalla med primärkommunen, socken på landet samt stad

eller köping, som har egen kommunalförvaltning.

■Riksdagen Vid framläggande av proposition i ämnet till 1918 års riksdag yttrade före1918-

dragande departementschefen i denna fråga följande.

Ur synpunkterna om utjämnande av kommunernas fattigvårdsbördä och bortfallande

eller minskande av processerna om ersättning för lämnad fattigvård

skulle naturligen en centralisering av fattigvården medföra väsentliga fördelar,

särskilt om den kunde drivas därhän, att staten eller landstingsområdena övertoge

fattigvården eller ansvarade för de därför erforderliga kostnaderna. Även

med hänsyn till anstaltsvårdens utveckling skulle centraliseringen medföra

förmåner i flera hänseenden. Emellertid talar, på sätt bland andra svenska

fattigvårdsförbundet anmärkt, hänsynen till den öppna fattigvården emot en

dylik stark centralisation. Tillika har man att räkna med nödvändigheten att

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra la (/utskottets utlåtande, Nr 11.

5

skapa nya organisationer för att för statens eller landstingens räkning utföra

eller åtminstone noga kontrollera fattigvårdsförvaltningen. Dessutom bör ej

förglömmas, att den anstaltsvård från statens eller landstingens sida, som påfordras.

ej låter sig med ens genomföra, utan att en utveckling till detta mål

endast kan ske efter hand. Jag finner därför i likhet med kommittén, att man

för närvarande icke bör ifrågasätta, att staten eller landstingen helt övertaga

fattigvården, utan i stället, med bibehållande av kommunerna såsom fattigvårdssamhällen.

låta staten och landstingen kraftigare än hittills hjälpa kommunerna,

särskilt i syfte att bereda större möjligheter till anstaltsvård för understödstagare

samt därmed lätta på kommunernas bördor.

I en inom första kammaren Albekt motion, nr 145, uttalade herr Hult, att

det varit önskvärt, örn i samband med det framlagda förslaget till ny fattigvårdslagstiftning

Kungl. Maj:t sökt att främja frågan örn den kommunala

skatteutjämningen genom att fördela fattigvårdsbördan på större områden. Härefter

anförde motionären:

Man har härvid, sj-nes det mig, att välja mellan tre vägar. Antingen blir hela

riket ett fattigvårdssamhälle och staten övertar hela fattigvårdsbördan. En lösning

av frågan efter denna linje lärer av flere skäl vara fullkomligt utesluten,

varför denna utväg redan från början bör lämnas ur räkningen. En andra möjlighet

är att låta landstingsområdet utgöra ett enda fattigvårdssamhälle och

ett tredje alternativ är att fortfarande låta de nuvarande primärkommunema

vara fattigvårdssamhällen men genom landstingets försorg årligen fördela utgifterna

för fattigvården under gångna året så, att varje fattigvårdssamhälle

får betala lika belopp per bevillningskrona. Vilken av dessa två sistnämnda

vägar som bör väljas, kan kanske vid närmare påseende komma ungefär på

ett ut; dock förefaller det, som örn det förslag, som förordats av bland andra

Västmanlands läns landsting och länsstyrelsen i nämnda län, nämligen att

landstingsområdet får utgöra fattigvårdssamhälle, skulle ur flera synpunkter

vara att föredraga, detta enligt min mening med hänsyn till organisation a\''

inspektion och anläggningar för handhavandet av fattigvården, men under förutsättning

att ändå bibehålla den nuvarande kommunala organisationen för det

omedelbara handhavandet av fattigvårdsbestyret. Men även det tredje alternativet,

sorn förordas av bland andra fattigvårdsstyrelsen och kommunalnämnden

i Sundbyberg, torde förtjäna komma under övervägande. Genom fattigvårdsutgifternas

fördelning mellan fattigvårdssamhällena inom landstingsområdet

skulle ju en verklig utjämning komma till stånd i ungefär samma utsträckning,

som örn landstingsområdet utgör fattigvårdsamhälle. Vid lösning av frågan

efter denna linje torde det emellertid även bliva av praktiska hänsyn önskvärt,

att inspektion och anläggningar för fattigvårdens handhavande i största möjliga

utsträckning göras till en landstingets angelägenhet, ävensom att processer i

fattigvårdsmål kommunerna emellan inom landstingsområdet såsom överflödiga

förhindras genom regler och bestämmelser i lagen. En fördel med detta alternativ

är, synes det mig, att skatteutjämningen kunde vinnas med bibehållande a\- den kommunala organisationen i huvudsak oförändrad.

En anordning med lika beskattning för fattigvården inom landstingsområdet

skulle enligt motionären medföra viktiga fördelar beträffande bl. a. fattigvårdsprocessen.

Härutinnan anförde motionären följande:

Vad åter angår fattigvårdsprocessen, så vore fattigvårdssamhällenas nedbringande

till ett antal av omkring 30 från omkring 2,500 av en så genomgripande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

betydelse för ett lättande av länsstyrelsernas och kungl, kammarrättens arbetsbörda,

att redan detta skäl borde vara tillräckligt talande för en sådan lösning

av fattigvårdsreformen, som tillgodoser även detta synnerligen viktiga

intresse. De flesta myndigheter med erfarenhet på området hava också i sina

yttranden över förslaget till lösandet av fattigvårdsfrågan starkt betonat nödvändigheten

av en sådan lösning.

På grund av vad sålunda anförts hemställde motionären örn avslag å Kungl.

Maj:ts förevarande proposition samt att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Hajd göra framställning om nytt förslag i ämnet med beaktande av de av

motionären framlagda synpunkterna.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 1, anförde andra särskilda utskottet

i denna fråga följande.

Ett undanröjande av de av motionären angivna olägenheterna i fråga om

fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna måste naturligen

framstå såsom önskemål vid en reform av fattigvårdslagstiftningen.

Mot genomförande av det förslag till avhjälpande av nämnda olägenheter, som

motionären i första rummet förordat, nämligen att göra landstingsområdet

till fattigvårdssamhälle, möta emellertid stora betänkligheter. I fråga örn den

öppna fattigvården är det tvivelsutan lämpligast, att denna bibehålies hos

mindre enheter, som själva få bära kostnaden för densamma. Och även den

del av anstaltsvården, som bör ombesörjas å den vanliga fattigvårdsanstalten

(ålderdomshemmet), låter sig ej med fördel centraliseras i den utsträckning,

som nämnda förslag innebär. Härtill kommer, att landstinget för närvarande

saknar organ för utförande av en så omfattande verksamhet, som

skulle bliva följden av en dylik omläggning, även örn man därvid begagnade

sig av den nuvarande kommunala organisationen. Genomförande av motionärens

förslag skulle säkerligen ej oväsentligt öka kostnaderna för fattigvården,

vadan någon lättnad i bördan över huvud taget knappast vore att förvänta.

Vid det av motionären alternativt framförda förslaget att genom landstingens

försorg årligen fördela utgifterna för fattigvården, så att varje fattigvårdssamhälle

finge betala lika belopp per bevillningskrona, skulle primärkommunerna

bibehållas såsom fattigvårdssamhällen. Så till vida innebär dock

detta förslag en förändring i den nu bestående ordningen, att primärkommunen

utgör ett fattigvårdssamhälle för sig, som enligt samma förslag en kommun

skulle komma att ansvara ej blott för kostnaderna för sin egen fattigvårdsförvaltning

utan även för viss del av fattigvårdskostnaderna i andra kommuner

inom landstingsområdet. Mot denna anordning möta i stort sett samma

betänkligheter som mot förslaget att göra landstingsområdet till fattigvårdssamhälle

med bibehållande av kommunala fattigvårdsstyrelsen såsom landstingets

organ. Man har ej att räkna med samma omtanke vid fattigvårdsförvaltningen,

och det måste inrättas organ ej blott för själva likvideringen utan

även för kontrollen över fattigvårdsmedlens användande. I sistnämnda avseende

måste landstinget här gent emot varje enskild kommun utöva kontroll

såsom representant för alla andra kommuner inom landstingsområdet. Denna

anordning med likvidering och därav härflytande kontroll genom landstingets

försorg torde i tillämpningen snart nog framtvinga ett landstingens övertagande

av förvaltningen. Det är vidare att märka, att den utjämning av fattigvårdskostnaderna

liksom av kommunalbördorna i allmänhet, som för visso

är önskvärd, icke synes böra verka inom varje landstingsområde för sig med

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

t

påföljd, att det ena området kan bliva vida mer skattetyngt än det andra utan

bör ske över landet i sin helhet.

Med hänsyn till vad sålunda anförts, har utskottet ansett sig ej kunna

förorda bifall till det i motionen framställda yrkandet, vars antagande enligt

utskottets mening skulle kunna föranleda, att ännu flera år skulle förflyta,

innan en välbehövlig reform av fattigvårdslagstiftningen bomme till stånd.

Under den utredning, som föregått det av Kungl. Majit nu framlagda förslaget,

hava olägenheterna av att bibehålla primärkommunerna såsom fattigvårdssamhällen

varit föremål för övervägande, och förslaget innehåller åtskilliga

utvägar för att råda bot för dessa olägenheter. Då dessa utvägar

efter utskottets mening äro antagliga och även andra åtgärder, som verka i

samma riktning, torde kunna ifrågakomma, har utskottet funnit anledning

saknas att frångå vad Kungl. Majit föreslagit i 5 §.

Kungl. Majlis proposition blev i förevarande del av riksdagen bifallen.

Vid 1027 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till lag örn ändrad ly- Riksdagen.

heise av 6. 31 och 00 §§ i 1018 års fattigvårdslag. De föreslagna ändringarna,

vilka föranletts av en utav statens inspektör för fattigvård och barnavård, till

Kungl. Majit gjord framställning i ämnet, hade till huvudsakligt syfte att genom

skärpta tvångsmedel främja mindre kommuners sammanslutning till gemensamt

fattigvårdssamhälle eller förening örn gemensam anstalt.

Andra lagutskottet, som behandlade propositionen, erinrade i sitt över densamma

avgivna utlåtande, nr 28, till en början, att 1026 års riksdag på förslag

av enskilda motionärer beslutat viss förlängning av den i fattigvårdslagen medgivna

tidsfristen med ordnande av de i 31 § i lagen omförmälda anstalter. Efter

redogörelse för de skäl, som föranlett utskottet att tillstyrka medgivande av

berörda uppskov, anförde utskottet:

Det beslut, som i enlighet med andra lagutskottets ovan omtalade förslag

fattades vid fjolårets riksdag, avsåg att trygga kommunernas möjlighet att på

frivillighetens väg lösa den viktiga frågan om anstaltsvårdens ordnande. Den

ökade frist, som i detta syfte medgavs kommunerna, har ännu icke börjat löpa.

och någon erfarenhet örn dess användning kan alltså för närvarande icke föreligga.

Ej heller i övrigt hava sådana skäl anförts, att de enligt utskottets

mening böra föranleda riksdagen att nu frånträda den principiella ståndpunkt,

som innefattas i fjolårets riksdagsbeslut, och att på sätt i propositionen föreslås

nu skrida till vidtagande av åtgärder, vilka innebära en inskränkning av

kommunernas självstyrelse inom en betydelsefull gren av deras verksamhet.

Utskottet hemställde, att propositionen icke måtte av riksdagen bifällas.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets hemställan.

Vid 1928 års riksdag förekom det nu föreliggande spörsmålet till behandling. Riksdagen

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 366, hemställde nämligen fru

Ekberg och fru Thuring, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl, Majit hemställa

örn utredning angående landstingsområdenas utgörande av fattigyårdssamhälle

samt för riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen föranleder.

Andra lagutskottet, till vars behandling motionen hänvisades, inhämtade

yttrande i ämnet från statens inspektör för fattigvård och barnavård.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande, 1W 11.

Fattigvårdsinspektören yttrade, efter redogörelse för innehållet i utlåtanden,

sorn på hans begäran avgivits av rikets fattigvårdskonsulenter, följande:

För egen del får jag vitsorda att en omläggning enligt motionärernas förslag

skulle vålla ett väsentligt avbräck i det arbete, som nu i tio år pågått för

att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna såväl den slutna som den öppna fattigvården.

Detta arbete har ännu ej avslutats, och det är tydligt, att i samma

stund en utredning om den föreslagna omorganisationen fattades, skulle mångå

kommuner, som i det längsta dröjt med att ordna särskilt anstaltsfrågan, finna

en välgrundad anledning att på obestämd tid uppskjuta densamma. En utredning

i denna organisationsfråga skulle därför, även örn den lämnade ett negativt

resultat, leda till ett avbrott i nu pågående reformarbete på fattigvårdens

område, som vore högeligen beklagligt. Men även principiella skäl tala emot

motionärernas förslag. Det kan icke anses vara med en sund ekonomi förenligt

att primärkommunerna, såsom motionärerna föreslå, besluta om meddelande av

fattigvård och landstingen bestrida kostnaderna därför. Allt talar för att en

sådan anordning blir dyrbar för samhället i sin helhet.

Om åter saken skulle så ordnas, att landstinget genom sina organ skulle

äga besluta örn meddelande av fattigvård, kan det med fog göras gällande,

att landstingsområdena i flertalet fall liro allt för stora för att en tillfredsställande

ledning och kontroll skall låta sig genomföras.

Örn sålunda ur olika synpunkter det ej kan tillstyrkas, att landstingsområdet

blir fattigvårdssamhälle, så skall det gärna erkännas att, såsom motionärerna

framhålla, en hel del kommuner äro allt för små för att kunna på ett

tillfredsställande sätt tillämpa fattigvårdslagens bestämmelser. Denna uppfattning

har jag vid flera tillfällen hävdat, senast i den skrivelse, som föranledde

Kungl. Maj:ts proposition vid 1927 års riksdag angående ändrad lydelse

av 6, 31 och 90 §§ i lagen örn fattigvården (nr 109), vilken dock ej av

riksdagen bifölls. Möjlighet att sammansluta små kommuner till gemensamt

fattigvårdssamhälle eller att bilda kommunalförbund i och för uppförande av

gemensamt ålderdomshem föreligger visserligen för närvarande och har vad

beträffar bildandet av kommunalförbund tagits i anspråk i stor utsträckning.

Men det kan ej förväntas, att man allenast på frivillighetens väg i någon större

omfattning skall kunna åstadkomma åtminstone gemensamma fattigvårdssamhällen.

Alltjämt har jag därför den uppfattningen, att örn några väsentliga resultat

skola uppnås i detta senare avseende, måste ökad befogenhet meddela?

Kungl. Majit att skapa sådana större fattigvårdssamhällen, där det uppenbarligen

skulle vara till allmänt gagn.

För den händelse en lösning i denna riktning kunde ske, skulle utan större

svårigheter och utan den av motionärerna föreslagna fullständiga omläggningen

av hela fattigvårdens organisation det av motionärerna önskade målet kunna nås.

På grund av vad sålunda anförts får jag vördsamt avstyrka bifall till den

föreslagna motionen.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 22, anförde utskottet efter redogörelse

för frågans tidigare behandling:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår behandlades nu förevarande

spörsmål vid 1918 års riksdag i sammanhang med antagandet av gällande fattigvårdslag.

Ehuru andra särskilda utskottet vid nämnda riksdag uttalade, att

ett undanröjande av olägenheterna i fråga örn fattigvårdsbördans ojämna fördelning

och fattigvårdsprocesserna måste framstå såsom önskemål vid en reform

av fattigvårds!ag.stiitningen, ansåg likväl utskottet, att så stora betänk
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

9

ligheter mötte mot att göra landstingsområdena till fatigvårdssamhällen, att

utskottet ej kunde förorda en sådan ordning.

De invändningar, som vid lagens antagande gjordes mot landstingens övertagande

av fattigvården, förtjäna alltjämt beaktande. Den av motionärerna

föreslagna anordningen skulle dessutom numera medföra ett sönderbrytande av

den organisation, som med stora kostnader för vederbörande fattigvårdssamhällen

till stor del genomförts enligt nu gällande bestämmelser. Härtill kommer,

såsom statens fattigvårdsinspektör i sitt till utskottet avgivna yttrande framhållit,

att redan en utredning rörande den föreslagna omläggningen skulle i nu

pågående reformarbete på fattigvårdens område leda till ett avbrott, som vore

högeligen beklagligt. Utskottet tillåter sig för den skull hemställa, att förevarande

motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagen.

Den nu föreliggande frågan är i viss omfattning föremål för utredning av

de s. k. organisationssakkunniga, vilka enligt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 26 april 1929 tillkallats av chefen för socialdepartementet för verkställande

av utredning angående den sociala försäkrings- och hjälpverksamhetens organisation.

Vid behandling av frågan örn tillkallande av dessa sakkunniga lämnade

föredragande departementschefen statsrådet Lubeck till en början en redogörelse

för tidigare vidtagna åtgärder för organisation av berörda verksamhet ävensom

för de olägenheter, som vore förenade med den nuvarande organisationen, samt

anförde därefter:

Vad jag yttrat rörande de allvarliga olägenheter, som äro förenade med den

nuvarande ordningen, synes böra föranleda, att frågan upptages till en allmän

utredning. Vid en dylik utredning möta tydligen två skilda ehuru med varandra

nära sammanhängande problem.

Det ena av dessa är frågan örn åstadkommande av större lokala enheter,

främst för den sociala omvårdnaden men möjligen i anslutning därtill även i

fråga örn handhavandet av vissa andra samhälleliga uppgifter. Det gäller tydligen

här närmast att undersöka möjligheterna för en sådan samorganisation

eller eljest ett sådant samarbete gruppvis mellan primärkommunerna eller i allt

fall de mindre av dessa, att berörda uppgifter kunna handhavas på ett så ekonomiskt

och i övrigt rationellt sätt som möjligt, på samma gång som hänsyn

tages till att verksamhetens syfte och de lokala intressena icke sättas i fara.

En förberedande åtgärd för en dylik utredning har redan vidtagits genom att

Kungl. Majit på mitt förslag genom beslut den 7 mars 1929 uppdragit åt länsstyrelserna

att uppgöra och till allmän kännedom inom länen förmedla förslag

till en plan för länens uppdelning i kommunalförbund för gemensamma fattigvårdsanstalter

ävensom i gemensamma fattigvårdssamhällen med uppgift att

handhava fattigvården i dess helhet. 1 direktiven för berörda uppdrag har

erinrats örn att den behandlade frågan måste ses i samband med vissa andra

för närvarande aktuella spörsmål, i det att stora fördelar skulle stå att vinna,

därest de kommunala sammanslutningar, som bildades för tillgodoseende av

fattigvårdens ändamål, skulle kunna utgöra distrikt eller underlag jämväl för

lokal organisation på andra, närliggande områden. Vid anförande härav syftade

jag närmast på den statliga pensionsförsäkringen men även i viss mån på en

reformerad frivillig sjukförsäkring. .Tåg anförde tillika, att vid uppgörande av

de anbefallda planerna i regel syntes böra iakttagas, att stikler skulle utgöra

lii hung till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 3 ard. 9 käft. (Nr 11.) 2

Organisa
tionssak
kunniga
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

Utskottet.

egna understödsområden. Vid sammanförande av små landskommuner syntes

hänsyn böra tagas till bland annat följande synpunkter, nämligen befolkningens

storlek, ytvidden, befintliga kommunikationer, redan bildade kommunalförbund

för handhavande av gemensamma ålderdomshem samt eljest redan försiggående

samarbete mellan olika kommuner såsom ingående i samma pastorat eller samma

landsfiskals-, respektive polisdistrikt eller barnmorskedistrikt eller kommunalförbund

för annat ändamål än förut nämnts. Vidare borde i vissa fall beaktas,

att kommuner av likartad struktur, exempelvis av utpräglad jordbruks- eller

industrikaraktär, lämpligen borde samverka med varandra. Endast undantagsvis

syntes invånarantalet i de blivande distrikten böra understiga 1,000; helst

borde det vara betydligt större. Samtidigt framhöll jag emellertid, att fördelarna

med åstadkommande av större lokala enheter alltid måste bedömas med

hänsyn till att man icke borde gå så långt, att den personkännedom, som vore

av så stor betydelse såväl för vårdens rätta handhavande som i ekonomiskt hänseende,

på ofördelaktigt sätt försvagades. Ehuru den indelningsplan, som sålunda

skall uppgöras, icke är avsedd att på något sätt tvångsvis genomföras

utan endast skall tjäna till ledning vid bedömande av uppkommande indelningsfrågor,

torde densamma kunna bliva av betydelse för den nu ifrågasatta utredningen.

Den andra av de båda i det föreliggande problemet ingående huvudfrågorna

avser åstadkommandet av .större enhetlighet vid förvaltningen inom kommunerna,

respektive nyss avsedda större områden, av ifrågavarande uppgifter.

Problemet rörande förhållandet mellan de olika stödformerna, i första hand

pensionsförsäkringen och fattigvården, måste klarläggas i hela sin vidd. Möjligen

visar det sig därvid nödvändigt att omarbeta nuvarande fattigvårdslag i

vissa delar, varvid förhållandet mellan primär- och sekundärkommunerna samt

mellan kommunerna och staten får tagas i förnyat övervägande.

Det nu föreliggande spörsmålet behandlades, såsom av den ovan lämnade

redogörelsen framgår, redan under förarbetena till gällande fattigvårdslag.

Erån skilda håll framfördes därvid det önskemålet, att man vid en reformeringav

fattigvårdslagstiftningen borde söka undanröja de olägenheter, som på grund

av anordningen med primärkommunerna som fattigvårdssamhällen förelåge i

fråga örn fattigvårdsbördans ojämna fördelning och fattigvårdsprocesserna.

Eramställda förslag att i detta syfte helt överflytta fattigvårdskostnaderna på

staten eller landstingsområdena vunno emellertid icke statsmakternas bifall.

Däremot genomfördes bestämmelser, enligt vilka staten och landstingen kraftigare

än dittills varit fallet skulle bidraga till minskande av primärkommunernas

kostnader för fattigvård. Vidare skapades möjlighet för kommuner att

förena sig till större fattigvårdssamhällen. Möjligheterna för kommuner att

sammansluta sig för ordnande av fattigvården hava sedermera utökats genom

den 1919 antagna lagen om kommunalförbund.

De utvägar, som lagstiftningen sålunda anvisat för skapande av större fattigvårdsområden,

hava i viss mån utnyttjats. Enligt vad utskottet inhämtat hava

visserligen sammanslutningar av kommuner till gemensamma fattigvårdssamhällen

förekommit endast i ett fåtal fall, men kommunalförbund för handhavande

av fattigvård hava bildats i ganska stor utsträckning. Vid 1930 års

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 11.

11

utgång'' funnos i riket, huvudsakligen i landets mellersta och södra delar, 161

sådana kommunalförbund, omfattande sammanlagt 599 kommuner. Vid samma

tid voro under bildning 18 dylika förbund, vilka voro avsedda att omfatta tillhopa

66 kommuner.

Frågan att sammanföra primärkommunerna till större lokala enheter för

handhavande, bland annat, av fattigvården är, som ovan nämnts, för närvarande

föremål för utredning av de s. k. organisationssakkunniga. Dessa sakkunniga

hava även bemyndigats att till behandling upptaga det i föreliggande

motion berörda spörsmålet örn förhållandet i fattigvårdshänseende mellan primäroch

sekundärkommunerna samt mellan kommunerna och staten.

Med hänsyn härtill får utskottet — som anser sig icke böra i sakens nuvarande

läge taga ställning till de olika möjligheter för att åstadkomma en

jämnare fördelning av fattigvårdsbördan, som i motionen berörts — hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 24 februari 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Hagman och Frändén, fröken

Hesselgren samt herrar Gustaf Tamm* Norman och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar,* Hage, Wallerius, Olovson i

Västerås, Aronson, Björnberg, Gardell i Gans och Skoglund*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

av herr Björnberg.

Reservation

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.