Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utvidgning och skärpning av lagen om uppsikt å vissa jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 198 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

1931-03-06 · 22 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 22 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:17, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utvidgning och skärpning av lagen om uppsikt å vissa jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Möller m. fl. och nr 198 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

1

Nr 17.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 12 m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående utvidgning och

skärpning av lagen om uppsikt å vissa jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 134 i första kammaren av herr Möller

m. fl. och nr 198 i andra kammaren av herr Hansson i Stockholm m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte i

skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Majit måtte skyndsamt låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till utsträckning av nu gällande

uppsiktslag till att omfatta andra slag av jordbruk än dem, för vilken den

nu gäller, samt att i samband därmed jämväl förslag framläggas till .sådana

skärpningar av nämnda lag, som må anses påkallade.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionerna.

I. Frågan om utvidgning av uppsiktslagens tillämpningsområde.

Lagen den 27 juni 1927 angående uppsikt å vissa jordbruk avser brukningsdelar,

som äro av den beskaffenhet och omfattning och tillhöra sådan ägare, att

med avseende å arrende därav gäller den s. k. norrländska arrendelagen eller vad

i lagen om nyttjanderätt till fast egendom är särskilt stadgat örn jordbruksarrenden

under bolag och med dem likställda jordägare. Den norrländska arrendelagen

gäller arrende av jord å landet inom Norrbottens, Västerbottens, Jämtlands,

Västernorrlands, Gävleborgs, Kopparbergs och Värmlands län samt vissa

delar av Örebro län, därest arrendet omfattar högst 25 hektar odlad jord och minst

4 hektar inrösningsjord samt jorden vid arrendeavtalets ingående äges av bolag

eller ekonomisk förening eller ock av enskild person, vilken icke är mantalsskriven

å fastigheten eller å fastighet, som är i sambruk med densamma, och uppenbarligen

besitter fastigheten huvudsakligen i ändamål att därav bereda sig inkomst

annorledes än genom jordbruket. De åberopade bestämmelserna i lagen

om nyttjanderätt till fast egendom avse arrende av jord å landet inom rikets

(ivriga delar, därest arrendet omfattar odlad jord till en vidd av minst 4 och

högst 25 hektar samt jorden vid arrendeavtalets ingående tillhör jordägare av

Bihang ''till riksdagens "protokoll 1931. 9 sami. S avd. haft. (Nr 17.) 1

Gällande

bestäm
melser.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Historik.

Norrlands
kommittén.

Riksdagen

1907.

nyss angivet slag. Beträffande brukningsdel, som sålunda faller under uppsikts

lagen, föreskrives, att uppsikt skall hållas däröver att densamma ej vanhävdas.

vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande även

tyras, eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

Därest brukningsdel är utarrenderad, skall dock i regel lagen äga tillämpning

endast i fråga om nödiga byggnader. Uppsiktslagen innehåller därjämte

närmare bestämmelser örn utövande av uppsikten och vidtagande av åtgärder

för avhjälpande av vanhävd.

Urägan örn vanhävdslagstiftning har vid åtskilliga tillfällen förelegat inför

riksdagen.

I sitt år 1904 avgivna betänkande föreslog norrlandskommittén vissa bestämmelser

till förekommande av vanhävd å jordbruk i Norrland och Dalarna.

Kommittén tog i sitt förslag sikte endast på den vanvård, vilken syntes innebära

ett medvetet åsidosättande av jordbruket på grund av att jordägaren icke

hade någon lust att vara jordbrukare utan fått sina intressen riktade åt annat

håll. Vanhävdslagen föreslogs därför att gälla endast jord, tillhörig bolag, förening

för ekonomisk verksamhet eller enskild person, som ej å fastigheten hade

sitt bo och hemvist samt uppenbarligen besutte den huvudsakligen för att tillgodogöra

sig skogsavkastningen. Hos några andra än dylika jordägare syntes

nämligen ifrågavarande medvetna åsidosättande av jordbruket icke kunna tänkas

förekomma. En vanlig enskild jordägare måste nämligen i regel för att kunna

tillgodose sina egna omedelbara behov av jordbrukets naturaprodukter ägna detta

större omsorg.

Tre reservanter, herrar Claéson, Kempe och Lindman, ville däremot ålägga

alla klasser av jordägare, således jämväl bönderna, att hålla odlad jord vid

makt. Skadan för det allmänna, framhölls det i reservationen, bleve lika stor

örn vanhävdande av jord förekom på det ena eller det andra hemmanet. Det

bomme vidare att väcka rättmätig harm, att lagen ej gällde mot en jordägare,

som gjorde sig skyldig till uppenbar vanhävd, lika väl som mot hans granne,

vilken senare endast i lika eller kanske i mindre grad gjorde sig skyldig till

samma fel.

I proposition till 1907 års riksdag föreslogs, att lagen skulle gälla ali i

enskild ägo varande jord. Som motivering till denna utvidgning av lagens

tillämplighetsområde anfördes i propositionen, att det visserligen måste medgivas,

att det endast varit å bolags och skogsspekulanters jord, som de

missförhållanden, vilka påkallade lagstiftningens ingripande, i någon betänkligare

grad framträtt. Men då lagen grundade sitt berättigande på den

skada för det allmänna, som förorsakades av en svårare vanhävd, samt

denna skada vore lika stor, i vems hand det vanhävdade hemmanet än

befunne sig, syntes följdriktigheten kräva att, såsom reservanter inom

norrlandskommittén samt jämväl vissa befallningshavande påyrkat, lagen

utsträcktes att gälla all i enskild ägo varande jord. Ett dylikt principiellt

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

beriktigande torde, framhölls det vidare, kunna göras utan att lagen därigenom

i sin praktiska tillämpning fick någon väsentligt ändrad betydelse.

Det syntes nämligen vara ringa anledning att befara, att andra än trävaruindustriens

idkare kunde finna det med sin förmån förenligt att försumma

jordbruket å sin jord till den grad, att vanhävd komme att föreligga i den

utsträckning den föreslagna lagen för sin tillämplighet förutsatte. Ifrån lagens

tillämpning skulle dock undantagas jordägare, som på grund av fattigdom eller

annan giltig orsak var urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Lagutskottet förklarade sig icke kunna i oförändrat skick godkänna propositionen

utan framlade i stället i sitt utlåtande i ärendet ett förslag, som i

huvudsak överensstämde med norrlandskommitténs. Kamrarna stannade i olika

beslut, i följd varav frågan föll.

Vid följande års riksdag återkom frågan i form av motioner. Kamrarna Riksdagen

stannade emellertid även då i olika beslut, i följd varav frågan ånyo förföll.

Vid riksdagen 1909 framlade Kungl. Majit ett nytt förslag till vanhävds- Riksdagen

lag, vilket i rätt väsentlig män avvek från 1907 års proposition. Lagen 1909- skulle endast vara tillämplig å bolag, ekonomiska föreningar och skogsspekulanter

tillhöriga fastigheter, som icke voro utarrenderade enligt den norrländska

arrendelagen.

Lagutskottet tillstyrkte Kungl. Majlis förslag så gott som oförändrat. I

avgiven reservation påyrkades en sådan formulering av lagen, att då fastighet

utarrenderats enligt den norrländska arrendelagen, uppsikt skulle hållas

över huru jordägaren fullgjorde sin byggnadsskyldighet.

Vid behandlingen i kamrarna stannade dessa i olika beslut. Ett av lagutskottet

uppgjort sammanjämkningsförslag, innefattande reservantens förslag,

antogs emellertid av båda kamrarna, varefter den 25 juni 1909 utfärdades lag

angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne.

I anledning av motion vid 1917 års riksdag örn utsträckt vanhävdslagstift- Riksdagen

ning uttalade lagutskottet vissa betänkligheter mot en vanhävdslagstiftning mot 1917''

sådana grupper av jordbruk, som förnämligast ägdes av yrkesjordbrukare.

Utskottet anförde:

Det förefaller utskottet redan principiellt möta stora betänkligheter att stifta

en vanhävdslag för alla dylika jordbruk. Jordbrukaren liksom andra yrkesidkare

får väl i allmänhet antagas av eget intresse sköta sitt yrke efter bästa förmåga.

Yrkesskicklighetens höjande bör här vinnas på upplysningens väg och

genom understöd. Visserligen kan sägas, att ett tillfyllestgörande bruk av landets

odlade jord är så viktigt för landet och dess invånare, att här dock måste

särskild hänsyn göras gällande. Men utskottet tror ej, att i dessa fall vanhävd

förekommer i så stor utsträckning, att någon tvingande nödvändighet föreligger

att, såsom i gamla dagar i viss mån gällde, åtminstone i lagen sätta jordbrukarna''till

yrket under uppsikt i deras sätt att hävda jord och byggnader. Säkerligen

skulle också en sådan lagstiftning icke utan fog möta ett allmänt och förbittrat

motstånd från bondeklassen och övriga jordbrukare.

Frågan förföll genom olika beslut hos kamrarna.

opaginerad Kontrollera mot PDF

4: Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Undersök- Sedan Kungl. Majit under år 1918 förordnat häradshövdingen N. Wihlborg

verkningarna oc^ ö\ erlantmätaren O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartemenaX

Uindska'' ^ biträda vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska

vanhävds- vanhävdslagen, framlade de sakkunniga den 10 november 1921 den begärda utlagen.

redningen.

Herrar Wihlborg och Nilsson hava i sin utredning omnämnt, att, ehuru

undersökningen ej direkt inriktats på berörda spörsmål, från åtskilliga håll

framkommit uttalanden av innehåll, att det principiellt riktiga vore, att uppsiktslagen

gällde ali jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.

Sådana uttalanden hade gjorts ej blott av representanter för bolag -— vilket vore

helt naturligt —— utan även av andra personer såsom arrendatorer, ledamöter av

jordbrukskommissionerna och bönder, med vilka de sakkunniga under sina resor

sammanträffat. Även i en del av svaren från ortsmyndigheterna å vissa av de

till dem utställda frågor hade samma uppfattning kommit till uttryck. Sålunda

yttrade hushållningssällskapets förvaltningsutskott i ett av de norrländska länen,

att uppsiktslagen i sin nuvarande form vore att betrakta såsom en klasslag

(leli att densamma av denna anledning på många håll ansåges förhatlig, varjämte

framhölles, att för produktionen ali jord hade samma betydelse, vadan den ock

Iran det allmännas sida borde behandlas lika, oavsett i vems hand den befunne

sig. Ytterligare två förvaltningsutskott yttrade sig i samma riktning, därvid

dock det ena utskottet gjorde den reservation, att därest uppsiktslagen skulle utsträckas

till enskild jord i allmänhet, lagens bestämmelser borde gälla även för

mellersta och södra Sverige. -—- Wihlborg och Nilsson hava emellertid ansett

berörda fråga icke vara hänskjuten till deras bedömande.

Beträffande Wihlborgs och Nilssons uppfattning örn vilka jordägare böra

iräffas av vanhävdslagen må här hänvisas till vad därom anförts vid behandlingen

av frågan örn arrendelagstiftningens omfattning.

Jordkommis- I sitt den 28 februari 1923 avgivna betänkande, del VI, framlade jordkom
sionen.

missionen ett utkast till lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken

lag var avsedd att gälla hela landet. I motiveringen till denna lag anförde kommissionen

bl. a. följande.

1 fråga .örn. den omfattning, som bör givas en för hela riket gällande vanhävdslagstiftning,

skulle niahända tvekan kunna råda därom, huruvida densamme!

borde i likhet med den norrländska uppsiktslagen inskränkas

till den jord, vars ägare blomme att drabbas av den sociala arrendelagstiftningen

och fnköpningslagstiftningen. Till stöd för en dylik begränsning av lagstiftningen

kan anföras dels att vanhävdslagens karaktär av komplement till de sociala

arrende- och friköpningslagarna uppenbarligen icke kräver en vidsträcktare

omfattning av densamma dels ock att därmed skulle de fall av vanhävd, som hitintills

varit talrikast och mest svårartade, komma att träffas av lagen.’ Det kan

emellertid icke förbises, att lagen grundar sitt berättigande på den skada för

det allmänna, som vanhävd av jordbruk medför, samt att denna skada är lika

stor, i vilkens hand än den vanhävdade fastigheten befinner sig. Följdriktigheten

torde, sålunda enligt kommissionens förmenande kräva, att lagen gives den omfattning,

att den kommer att avse vanhävd av ali i enskild ägo varande jord.

Det torde vidare icke kunna frånses, att med en sådan begränsning av vanhävdslagstiftningen,

som ovan omförmälts, fall kunna inträffa, vilka för den

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

o

allmänna rättskänslan skulle te sig synnerligen kränkande. Tänkbart är nämligen,

att en jordägare, vilken lagen enligt nämnda begränsning ej skulle avse,

gör sig skyldig till synnerligen svårartad vanhävd av sitt jordbruk. Det kunde

då ej annat än väcka rättmätig harm, att ingripande från det allmännas sida ej

kunde ske mot honom likaväl som mot lians granne, vilken kanske i mindre grad

låtit vanhävd komma sig till last.

Av det under 1921 avgivna betänkandet angående den norrländska vanliävdslagstiftningens

verkningar framgår också, att till utredning från åtskilliga

håll inom orterna framkommit uttalanden av innehåll, att uppsiktslagen borde

gälla all jordbruksjord, oberoende av vem som vore ägare till jorden.

Därest någon begränsning i fråga örn vanhävdslagstiftningens giltighet beträffande

i enskild ägo varande jord ej göres, komma vidare att undanröjas

de svårigheter, som enligt förutnämnda betänkande gjort sig gällande vid den

norrländska uppsiktslagens tillämpning. På grund av det för denna lags tilllämplighet

uppställda villkoret, att fastigheten skall av ägaren besittas huvudsakligen

för skogsavkastningens tillgodogörande, har i åtskilliga fall, då det

varit uppenbart, att vanhävd förelegat, antingen jordbrukskommissionen funnit

sig förhindrad att ingripa, enär ägaren icke ansetts besitta fastigheten för skogsavkastningens

skull, eller också, sedan talan örn vanhävdens avhjälpande blivit

vid domstol anhängiggjord, domstolen av enahanda själ ogillat denna talan. Det

har sålunda ansetts, att ingripande av jordbrukskommissionen icke kunde äga

rum, då fastighetens skog redan varit totalavverkad eller då vid förvärvet av

fastigheten avverkningsrätten till skogen varit genom intecknat kontrakt upplåten

till annan än den nye ägaren. I allmänhet synes uppfattningen vara den,

att uppsiktslagen icke är tilllämplig mot enskilda fastighetsägare, utan att deras

avsikt att tillgodogöra sig skogsavkastningen blivit på något sätt i handlingmanifesterad.

Genom denna tolkning av lagen hade de mest flagranta vanhävdsfall

undandragits åtgärd från jordbrukskommissionernas sida. Det har genom

den verkställda undersökningen konstaterats, att just i fall, då skogen till en

fastighet totalavverkats, och således varit utsatt för vanvård, ofta upprörande

vanhävd även av fastighetens jordbruk förelegat. Det är tydligt, att, därest ingripande

mot en jordägare, som besitter en skogsfastighet, skall få äga rum

först sedan han börjat verkställa skogsavverkning, vanhävden kan hava tagit en

sådan omfattning, att dess avhjälpande är betydligt försvårat eller måhända rent

av omöjliggjort.

I ovannämnda betänkande angående den norrländska vanhävdslagstiftningens

verkningar har föreslagits den ändring av den norrländska uppsiktslagen, att den

skulle komma att avse förutom jord, tillhörig bolag och ekonomiska föreningar,

fastighet, vars ägare icke vore mantalsskriven därå, oavsett om han innehade

fastigheten för att tillgodogöra sig dess skogstillgångar eller ej. Frånsett det

från kommissionens utgångspunkt principiellt oriktiga i varje begränsning av

vanhävdslagen, har kommissionen ansett stora betänkligheter möta emot en

sådan lagstiftning. Den skulle nämligen lämna bolag och spekulanter en möjlighet

öppen att undvika följderna av den sociala arrende- och friköpningslagen

genom överlåtelse av fastigheten å en bulvan, som mantalsskreve sig därå och

vilken sedan kunde utan att riskera ingripande från det allmännas sida nedlägga

jordbruket.

I fråga örn lagens tillämpning hava billighetsskäl krävt ett undantag. Där

jordägaren på grund av medellöshet eller av annan giltig orsak är urståndsatt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

att avhjälpa det lägervall, varuti hans hemman, kanske av samma orsak, råkat,

vore det obilligt att mot honom företaga den i lagen föreskrivna procedur, som

då skulle innebära, att han vid strängt ansvar förelädes att vidtaga åtgärder,

som vore honom omöjligt att utföra» I enlighet med vad sålunda anförts har

lagens tillämplighet modifierats.

Inom jordkommissionen anfördes reservation av herr Lindhagen, som ansåg,

att under lagen borde falla enskild tillhörigt jordbruk, som på ett varaktigt sätt

plägat upplåtas på arrende; därigenom blev det även obehövligt att stadga undantag

för fall, då jordägaren vore medellös eller eljest urståndsatt att avhjälpa

vanhävd; jordbruk skulle anses hava på ett varaktigt sätt plägat upplåtas på

arrende, då det under minst 15 år i följd brukats av annan än jordägaren.

Herr Lindhagen anförde följande.

Vanhävdslagen kommer därigenom att fylla sin första uppgift att vara ett

stöd för arrendelagen och friköpningslagen. Utan en vanhävdslag kan nämligen

äventyras, att jordägare kringgå arrendelagen och friköpningslagen genom att

nedlägga jordbruket eller låta det på ett vanvårdande sätt skötas av någon för

ändamålet anställd eller beordrad person. Detta var också ett huvudskäl för

norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.

Emellertid har, såvitt vanhävdslagen angår, ofta ifrågasatts, att den borde

äga tillämpning å alla jordbruk. Detta har ock nu föreslagits av jordkommissionen,

blott med det villkoret, som sagts, att jordbruket kan lämna huvudsaklig

bärgning åt en medelstor familj.

Det synes mig dock med stort fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora

mängden småbrukare, såsom de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område,

böra underkastas en sådan lagstiftning. Det ligger i deras intresse att vårda

jordbruket, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga

bör avhjälpas genom upplysning och ekonomiskt stöd. Visserligen har uppsikten

icke ordnats på det sättet, att en obligatorisk inspektion skall, såsom i gamla tider,

äga rum genom statens tjänstemän på bondgårdarna. Ett ingripande bör äga

rum allenast, i den mån anmälan örn uppkommen vanhävd i ett visst fall inlupit

eller annorledes blivit känt. Detta gör saken mindre äventyrlig. Frånsett

emellertid denna omständighet synes mig fortfarande som tillförne något behov

eller fog icke förefinnas att anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga

jordbrukarna i landet till skillnad från de flesta andra yrkesmän.

Det gives emellertid vissa kategorier av jordägare, som hava i sin ägo jordbruk,

vilka icke pläga upplåtas på varaktigt arrende men ändock särdeles ofta

råka i förfall, nämligen åtskilliga större jordbruk. Det klagas ofta över, att

vissa gods skötas dåligt eller råkat i uppenbar vanhävd. Vanligen är detta

fallet med sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister) eller vilkas

ägare försummar jordbruket på grund därav, att han har sina intressen och inkomster

även från andra håll och lämnar sitt jordbruk till spillo av liknöjdhet

för detsamma. Denna erfarenhet blir aktuell för lagstiftningen, då en vanhävdslag,

såsom nu är fallet, ifrågasättes att utsträckas till södra och mellersta delarna

av riket, där de större enskilda jordbruksdomänerna huvudsakligen förefinnas.

Det är här företrädesvis själva jorden, som är utsatt för vanhävd, varemot

faran plägar vara mindre överhängande för åbyggnaderna.

Möjligheter till ett ingripande för sådana fall synas mig därför i vanhävdslagen

också böra inrymmas. En gränslinje bör således här uppdragas mellan

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17, *.

gods oell bondejordbruk. Vill man följa utkastet till arrendelag, bör gränsen

dragas så, att under vanhävdslagen falla alla jordbruk nied en areal av mera

än 25 hektar odlad jord. Enligt förslaget I i kommissionens betänkande för

bildande av nya jordbruk dragés åter gränsen så att till gods hänföras egendomar,

som äga ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och pa samma gang

en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns synes mig böra åtminstone

för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen merendels just sådana egendomar,

där fara för vanhävd i stor utsträckning över vida arealer kan förekomma.

Erfarenheten må sedan giva vid handen, huruvida ett vidgande av lagens

tillämplighetsområde på denna punkt bör äga rum.

Av de myndigheter, som särskilt yttrat sig över jordkommissionens utkast ^y^r^ord

till vanhävdslag, hava länsstyrelsen i Skaraborgs län samt hushållningssällska- Uommissiopets

förvaltningsutskott i Gotlands län förklarat sig icke hava något att erinranens förslag.

mot förslaget.

Länsstyrelserna i Södermanlands, Östergötlands, Kalmar, Blekinge, Örebro,

Gävleborgs, Västernorrlands, Norrbottens och Älvsborgs län samt hushållningssällskapens

förvaltningsutskott i Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings,

Västmanlands och Jämtlands län hava uttalat sig för behovet av en vanhävdslagstiftning-,

avseende all enskild jord.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 9o och Riksdagen

II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.

I motionerna anfördes bl. a. följande.

Då en vanhävdslag har sitt berättigande däri, att genom densamma förekommes

den skada, som jordens vanhävd medför, samt denna skada är. lika

stor, i vilkens hand jorden än befinner sig, skall erkännas, att ehuru inom

jordkommissionen yppats olika åsikter örn det giltighetsområde, som bör givas

en dylik lagstiftning, skäl tala för att densamma ina avse ali i enskild^ ägo

befintlig jord. Om emellertid i detta avseende meningsskiljaktighet ratt, så synes

man i varje fall vara ense därom, att en vanhävdslag erfordras såsom ett

nödvändigt komplement till en social arrendelag och en friköpningslag i fråga

örn de fastigheter, varå dessa lagar skulle äga tillämpning.. Det kan nämligen

tagas för givet, att vederbörande jordägare eljest komme att.i större, eller mindre

utsträckning nedlägga jordbruket för att därigenom undvika de i deras föreställning

säkerligen betydligt överdrivna olägenheterna, som genom samma lagar

skulle förorsakas dem.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40. anförde andra lagutskottet

bland annat följande.

Såsom komplement till en social arrendelagstiftning är enligt utskottets mening

en lagstiftning mot vanhävd att tillråda.

Torde sålunda enighet råda örn behovet av en sådan lagstiftning som den,

varom nu är fråga, lära däremot meningarna lätt gå i sär, då det gäller att taga

ståndpunkt till frågan, vilken omfattning en dylik lagstiftning lämpligen bör

opaginerad Kontrollera mot PDF

.8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

aga Principiella skäl synas utskottet tala för att lagstiftningen i överensstämmelse

med vad motionärerna yrkat gives tillämplighet å all i enskild ägo varande

jord. Ur det allmännas synpunkt är den skada, som genom vanhävd av odlad

jord lipp stal, lika stor i venis hand jorden än befinner sig. Skall lagstiftningen

begiänsas att avse endast vissa kategorier av jordägare, möta givetvis också stora

vanskligheter vid uppdragandet av gränserna. Huru dessa än fastställas komsannolikhet

fall att inträffa, vilka, såsom jordkommissionen framhållit,

skulle för den allmänna rättskänslan vara i hög grad kränkande. För folkuppfattningen

skulle det nämligen säkerligen verka såsom en oegentlighet och

orättvisa, att exempelvis av två närbelägna fastigheter, vilka båda av sina ägare

vanhävdades, ingripande från det allmännas sida blott kunde ske beträffande den

ena, medan till följd av lagens begränsning vanhävden å den andra finge opåtalt

fortgå. Desto betänkligare skulle detta te sig, örn det, såsom anledning finnes

att antaga bleve de fall, där vanhävden vore störst, vilka komme att falla utom

lagens räckvidd. Erfarenheten har visat, att den grövsta vanhävden av jordbruk

merendels förekommer å fastigheter, vilka förvärvats i ett eller annat spekulationssyfte.

En av lagstiftningens förnämsta uppgifter måste således vara att

förekomma vanhävd just å dessa s. k. enskilda spekulanter tillhöriga hemman.

Emellertid torde det knappast låta sig göra att, örn man önskar en fullt effektrv

anstiftning, tillfredsställande utforma denna så, att den väl komme att avse

wnuin personer\ men eJ samtidigt andra enskilda jordbrukare. Den av herrar

Wihlborg och Nilsson verkställda undersökningen angående den norrländska

uppsiktslagen har sålunda ådagalagt, att denna lag, ehuru den i stort sett synes

hava haft goda verkningar, dock i nu ifrågavarande avseende visat sig vara

löga effektiv. Att, såsom nämnda sakkunniga ävensom vissa reservanter inom

jordkommissionen föreslagit, tillägga mantalsskrivning ensamt avgörande betydelse

synes även mindre tillfredsställande. Väl är det sant, att för närvarande

en enskild spekulant endast mera sällan låter mantalsskriva sig på den fastighet,

han vill utnyttja, men det torde dock ej böra förbises, att därest en mot spekulanterna

riktad lagstiftning gives tillämplighet allenast å fastigheter därå

agaren icke är mantalsskriven, dessa skola i större omfattning än nu låta mantalsskriva

sig på de av dem i spekulationssyfte förvärvade fastigheterna för

vilket förfarande hinder merendels ej skulle möta. Önskar man i vanhävdslagstiftnmgen

vinna ett effektivt skydd mot den skada, som tillfogas det allmänna

genom spekulanternas ödeläggande av jordbruk, gives sålunda enligt utskottets

mening näppeligen någon annan möjlighet än att denna lagstiftning göres tilllämplig

å vanhävd av all enskild jord. Flertalet av de myndigheter, vilka yttrat

sig i denna fråga, hava, såsom av det föregående framgår, också obetingat uttalat

sig för, att, därest en vanhävdslagstiftning bomme till stånd, denna borde

erhålla en dylik omfattning. Då lagstiftningen givetvis icke bör hava till uppgilt

att kontrollerande ingripa i de enskildas skötsel av deras jordbruk i andra

lall, an clar dettas existens är genom vanhävden uppenbarligen hotad, torde det

ej vara att befara, att lagstiftningen genom en sådan utvidgning i sin’praktiska

tillämpning skulle fa någon väsentligt ändrad betydelse jämfört med om den

i likhet med den norrländska uppsiktslagen endast avsåge bolag och spekulanter.

Det synes nämligen vara ringa anledning befara, att andra jordägare

an de, vilkas intressen icke omedelbarligen äro riktade å jordbrukets avkastning,

kunna linna det med sin fördel_ förenligt att försumma detta till den grad att

vanhavd bomme att föreligga i den utsträckning, som den ifrågasatta lagen

tor sin tillämplighet skulle förutsätta.

Om än sålunda vägande skäl synas tala för en lagstiftning av den om fatt
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

9

ning, som i motionerna påyrkats, vill utskottet dock ingalunda förneka, att

möjligen praktiska hänsyn kunna föranleda därtill, att densamma icke erhåller

större räckvidd än den förordade sociala arrendelagstiftningen. För en sådan begränsning

talar ock, att lagstiftaren redan i fråga örn de nordligare delarna av

landet gått in därför, samt att denna lagstiftning, såsom nämnts, i stort sett

visat sig fylla sin viktiga uppgift.

Erhåller den nu ifrågasatta lagstiftningen tillämpning å all enskild jord, synes

utskottet nödigt att, såsom ock av jordkommissionen föreslagits, undantag

göres för sådana fall, där jordägaren på grund av fattigdom eller annan giltig

orsak är urståndsatt att avhjälpa förefintlig vanhävd å sin jord.

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets motivering

av herr Linder m. fl. I reservationen anfördes bl. a. följande.

Olika meningar hava yppats örn vanhävdslagen bör gälla alla jordbruk eller,

på sätt norrlandslagen stadgar, allenast bolags och enskilda spekulanters jordbruk

eller med andra ord sådana fastigheter, vilkas ägare ej hava intresse av

jordbruket samt därför också permanent utarrendera detsamma. I motionerna

har denna fråga lämnats öppen.

Villigt skall erkännas, att åtskilliga skäl kunna anföras för bägge ståndpunkterna.

För vår del finna vi emellertid övervägande grunder tala för, att lagstiftningen

även i fortsättningen bör inskränka sig, åtminstone tillsvidare, till att

ställa sig på norrlandslagens ståndpunkt. Det är av alla jordundersökningar

konstaterat att vanhävd företrädesvis äger rum på gårdar tillhöriga bolag och

enskilda spekulanter. Detta är en naturlig följd av jordägarens bristande intresse

för jordbruket i förening med arrendatorns fattigdom, hans liknöjdhet i

att nedlägga ett för honom fruktlöst arbete på annans jord och även arrendators

förhinder i en myckenhet fall att ägna tillräckligt arbete åt jorden i följd av hans

utskickande av jordägaren till annat sysslande. Lagen fyller med förenämnda

begränsning på samma gång sin uppgift att vara ett nödvändigt komplement

till den sociala arrendelagen för upprätthållande av dennas effektivitet. Det

kan ock allvarligt ifrågasättas, huruvida något större behov eller fog förefinnes

att anordna en särskild kontroll också på de yrkesmässiga jordbrukarna till

skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det ligger i den stora mängden bönders,

de verkliga yrkesidkarnas på jordbrukets område, intresse att vårda jordbruket,

så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga bör avhjälpas

genom upplysning och ekonomiskt stöd.

På utskottets hemställan avlät riksdagen en skrivelse till Kungl. Majit, däri

riksdagen hemställde, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.

I anledning av 1924 års riksdagsbeslut tillkallade Kungl. Majit under samma

år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga). Den 3 september 1926 avlämnade

dessa betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning. Beträffande

lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper av jordägare

anförde de sakkunniga.

Då det nu ifrågasättes att utsträcka den speciella arrendelagstiftningen att

omfatta hela landet, torde det ej vara anledning att frångå den gällande grundsatsen,

att en vanhävdslag endast skall utgöra ett komplement till den speciella

arrendelagstiftningen. Härmed är också, omfattningen a.v vanhävdslagstiftningen

Jordsak
kunniga.

s. 10 Kontrollera mot PDF

Yttranden

över j ordsakkunnigas

förslag.

10 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

given med hänsyn såväl till skilda grupper av jordägare som ock till vederbörande

jordbruks storlek. Allenast beträffande sådan jord, som, därest den varit

utarrenderad, skolat, örn ej undantag därifrån medgivits, vara underkastad de

av de jordsakkunniga föreslagna särskilda bestämmelser örn vissa jordbruksarrenden

under bolag, ekonomiska föreningar samt enskilda industriidkare och

trävaruhandlare, synes vanhävdslagen böra vara tillämplig. De föreslagna särskilda

bestämmelserna om jordbruksarrenden under fideikommiss och örn vissa

andra stadigvarande jordbruksarrenden torde ej vara av den beskaffenhet, att de

såsom komplement tarva särskilda vanhävdsbestämmelser. Vanhävdslagen skall

sålunda gälla jord, tillhörig bolag eller ekonomiska föreningar eller ock enskilda

personer, som driva industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter.

Från lagens tillämplighet böra undantagas aktiebolag och föreningar,

som erhållit lån från statens egnahemslånefond eller jordförmedlingsfond, samt

enskilda spekulanter, som uppenbarligen besitta fastigheten för annat ändamål

än att i sin rörelse utnyttja till densamma hörande skog, torvmosse, stenbrott

eller annan dylik naturtillgång. Lagen skall vidare, i likhet med vad som föreslagits

i den särskilda arrendelagstiftningen, avse sådana brukningsdelar, som

omfatta odlad jord till en vidd av minst två och högst tjugufem hektar. Det avgörande

blir således ej örn en hel kameral eller lantmäteriteknisk fastighet innehåller

odlad jord till nu angiven areal utan huruvida viss brukningsdel av en

dylik fastighet omfattar sådan areal. Med denna avfattning kommer lagen även

att omfatta torp och därmed jämförliga lägenheter, såvitt de innehålla odlad

jord till nu angiven omfattning.

Över jordsakkunnigas förslag i fråga örn vanhävdslagstiftningen hava yttranden

avgivits av länsstyrelserna, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna,

hushållningssällkapens förvaltningsutskott utom i Uppsala

och Gotlands län, Sveriges allmänna lantbrukssällskap och Sveriges skogsägarförbund.

I en till Kungl. Maj:t ställd, den 1 oktober 1926 dagtecknad skrift

har herr Lindhagen framställt vissa erinringar beträffande jordsakkunnigas

förslag samt hemställt, att vad sålunda anförts måtte vinna beaktande vid utarbetande

av proposition i ämnet.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Gotlands. Blekinge, Malmöhus,

Hallands, Kopparbergs, Gävleborgs och Västernorrlands län, domänstyrelsen,

jordbrukskommissionerna i Jämtlands och Västerbottens län samt hushållningssällskapets

förvaltningsutskott i Kronobergs län hava anslutit sig till förslagets

ståndpunkt beträffande lagstiftningens omfattning med hänsyn till skilda grupper

av jordägare.

Uttalanden att lagen skulle avse alla enskilda jordägare hava framförts av

länsstyrelserna i Södermanlands och Västmanlands län, jordbrukskommissionen

i Västernorrlands län samt hushållningssällskapets förvaltningsutkott i Södermanlands,

Kalmar läns norra del och Västmanlands län.

Sålunda yttrade länsstyrelsen i Västmanlands län: De skäl, som anförts till

stöd för omförmälda ståndpunkt, synas så mycket mera vägande som den njm

vanhävdslagen därigenom skulle komma att befrias från ett eljest ofrånkomligt

särdrag av att vara en slags »klasslag», av att vara tillkommen för att hålla

efter vissa särskilda grupper av jordbrukare, mot vilkas sätt att hävda jorden,

jämfört med andra lantmäns, i stort sett intet berättigat klander synes kunna

framställas åtminstone beträffande rikets mellersta och sydligare delar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17-

Länsstyrelsen i Stockholms län anlorde: En huvudgrupp av den föreslagna

arrendelagens strängare »särskilda bestämmelser» gäller även jordbruksarrenden

under fideikommiss och vissa andra »stadigvarande jordbruksarrenden». De

sakkunniga hava icke angivit några skäl för sitt uttalande, att för sådan jord

icke skulle tarvas några vanhävdsbestämmelser. Det torde fastmera icke saknas

anledning att åtminstone beträffande fideikommiss i vissa fall förmoda nyt''

satsen. Här är en av de punkter, där man saknar verklig utredning i betänkandet,

och där en dylik utredning eventuellt kunde tänkas föranleda någon variation

av de föreslagna vanhävdsbestämmelserna för olika kategorier av jord.

Länsstyrelsen i Kronobergs län framhöll, att det av principiella skäl ej borde

vara uteslutet att i alldeles uppenbart fall av vanhävd å enskilds fastighet genom

ingripande från samhällets sida avägabringa rättelse. . .. , ,

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Värmlands

län uttalade, att den gällande lagens bestämmelser i förevarande hänseende borde

tillerkännas företräde.

Länsstyrelsen i Västmanlands län och hushållningssällskapets förvaltningsutskott

i Örebro län gjorde gällande, att för lagens tillämplighet borde fordras, att

det förefunnes ett visst sammanhang mellan det av en enskild person bednvna

jordbruket och den av honom idkade rörelsen. .

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Jämtlands

län, vilka i huvudsak ansluta sig till förslagets ståndpunkt, framhöllo att det

förekommit, att enskilda personer förvärvat jordbruksfastighet t. ex. för jaktens

skull eller såsom kapitalplacering för framtida spekulation, och att det

understundom visat sig behövligt, att sådana fastigheter bleve föremål föi uppsikt.

Lagen borde därför omfatta fastighet, tillhörande enskild person, vilken

driver industriell rörelse eller yrkesmässig handel med skogsprodukter eller

eljest förvärvat jorden för annat ändamål än idkande av jordbruk. Ett sadant

tillägg torde icke föranleda ökad svårighet att urskilja, vilka fastigheter skulle

vara underkastade lagens tillämplighet. .

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Västerbottens

län uttalade, att lagen borde äga tillämpning å jord, som av enskild person

förvärvats i spekulationssyfte. Nämnda förvaltningsutskott yttrar: Utskottet

finner det betänkligt att från lagens tillämpning undandrages den jordbruks,jord.

som i enskilda spekulanters händer ofta bli föremål för omfattande vanhävd såväl

vad gäller jord som byggnader. Sådan vanhävd. förefaller också mest upprörande

då knappast någon förmildrande omständighet här torde kunna andr

agas.’Tvärtom måste dylika enskilda jordförvärv i ^spekulationssyfte betraktas

såsom icke önskvärda, då de ej hava annat ändamål än att lämna spekulanten

profit örn möjligt utan att han skall behöva fullgöra någon skyldighet at det

allmänna''eller landets näringsliv. Det synes så mycket mindre föreligga anledning

att skona vederbörande från att tvångsvis fullgöra rimliga sk,vidighetel.

som man beträffande vanhävdslagen i allmänhet nied all rätt utgår ifrån att det

allmännas intresse bör gå före den enskildes. Med den formulering, sorn givits

lagförslagets § 1, kommer detsamma enligt förvaltningsutskottets mening att i

tillämpningen leda till för den allmänna rättsuppfattningen kiänkande konst.

Qvenser, varför utskottet anser en omarbetning nödvändig i så måtto, att jord i

enskilda spekulanters händer, dessa må nu vara jordbrukare eller andra, som

spekulera i t. ex. s. k. styckningsegendomar eller andra fastigheter, må falla

under lagens tillämpning.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag

angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på

jordsakkunnigas förslag i ämnet.

I motioner framfördes förslag till utsträckt omfattning av lagen.

Sålunda hemställdes i de likalydande motionerna I: 290 av herr Sandén m. fl.

och 11:398 av herr Johansson i Uppmälby m. fl., att riksdagen måtte besluta

sadan ändring i propositionen, att lagen komme att gälla även för de arrendejordbruk

under fideikommiss, som omförmäldes i 54 § i det för riksdagen framlagda

förslaget till ändring i nyttjanderättslagen, ävensom för vissa andra jordbruk,

som omförmäldes i 56 § i samma lagförslag, med den arealbegränsning,

som för sådana arrendejordbruk kunde komma att bliva fastställd.

I en av herr Lindhagen m. fl. väckt motion 1:315 yrkades, att riksdagen

ville besluta sådant tillägg till ovannämnda lag eller, örn detta icke bifölles,

åtminstone till norrlandslagen, att lagen komme att gälla även jordbruksärenden

under fideikommiss och vissa andra jordbruksärenden, örn vilka stadgades i

54—56 §§ av förslaget till social arrendelagstiftning.

Slutligen hemställdes i en av herr Lindhagen väckt motion 1:316, att riksdagen

ville besluta, att uppsiktslagen utsträcktes att omfatta sådana gods, som

ägde ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor och på samma gång en åkerareal

av mer än 75 hektar.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande anförde sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet

beträffande ovannämnda motioner följande.

Jordsakkunniga hava funnit de föreslagna särskilda bestämmelserna örn jordbruksarrenden

under fideikommiss och örn vissa andra stadigvarande jordbruksarrenden

ej vara av den beskaffenhet, att de såsom komplement tarva särskilda

vanhävdsbestämmelser. Denna uppfattning har departementschefen delat. Utskottet

vill giva sin anslutning härtill och kan således icke biträda den i motionerna

framförda åsikten, att uppsiktslagen borde erhålla tillämpning på även

dylika jordbruk. Utskottet har för övrigt i sitt förutnämnda utlåtande nr 1 hemställt,

att de av Kungl. Majit föreslagna särskilda bestämmelserna rörande den

senare kategorien av arrenden icke skola godtagas av riksdagen.

I fråga örn herr Lindhagens yrkande i motionen 1:316 vill utskottet erinra,

att samma yrkande framställts av herr Lindhagen i hans reservation till jordkommissionens

betänkande i ämnet. Då utskottet anser, att uppsiktslagen helt

bör ansluta sig till arrendelagens särskilda bestämmelser rörande arrenden under

bolag och övriga med dem i förevarande hänseende jämnställda rättssubjekt,

följer härav, att utskottet ej heller kan biträda herr Lindhagens sist omförmälda

yrkande.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utskottets betänkande var fogad en reservation av herr Linder m. fl.

Reservanternas däri framställda yrkande innebar, att lagen skulle vara tilllämplig

jämväl å jordbruksarrenden under fideikommiss och å de arrenden, som

omnämndes i 56 § av Kungl. Maj:ts förslag till arrendelag.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

13

Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande mo- Riksdagen

tioner, 1:107 av herr Möller och 11:181 av herr Hansson i Stockholm, vari hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Maj :t måtte skyndsamt låta utarbeta och för riksdagen framlägga förslag till lag

rörande vanhävd å jordbruk.

Under åberopande bland annat av vad tidigare .i ämnet förekommit uttalade

motionärerna den meningen, att vanhävdslagen borde omfatta all i enskild ägo

befintlig odlad jord jämte nödiga åbyggnader.

Andra lagutskottet anförde i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 30:

Det vid innevarande års riksdag framställda yrkandet innebär, att riksdagen

skulle, med frånträdande av sin år 1927 intagna ståndpunkt, hos Kungl. Majit

hemställa örn förslag till en vanhävdslagstiftning, som skulle omfatta alla enskilda

jordägare och alla jordbruksfastigheter oavsett deras storlek.

Såsom skäl för nödvändigheten att giva vanhävdslagen denna utsträckning

har bland annat anförts, att en lagstiftning på detta område »ej kan förr än den

kommer att gälla alla jordägare befrias från att vara en slags klasslag tillkommen

i syfte att hålla efter vissa grupper av jordägare». Den begränsning av

vanhävdslagens giltighetsområde, mot vilken motionärerna vända sig, beror

emellertid därpå, att denna lag är ett komplement till den sociala arrendelagstiftningen,

varav följer, att den sistnämnda lagstiftningens omfattning blivit

bestämmande för vanhävdslagens.

En vanhävdslagstiftning gör sig kännbar ej blott för de jordägare, som av

bristande vilja eller insikt vanvårda sin fastighet, utan även för de, som sakna

tillräckliga ekonomiska resurser för dess lämpliga skötsel, samt för de, som

av ekonomiska skäl föranledas att övergå till viss annan driftform vid brukandet

av sin egendom. De betänkligheter, som man med hänsyn härtill kan hysa

mot en utsträckning av vanhävdslagen till att gälla för landets alla jordbruksfastigheter,

framträda med ökad styrka under innevarande för jordbrukarna

svåra ekonomiska tider. Vid en ifrågasatt mindre omfattande utvidgning av

vanhävdslagen till att avse vissa större jordägare, vilka innehava egendom utöver

viss areal och visst taxeringsvärde, skulle så stora svårigheter möta vid

fastställandet av lagstiftningens gränser, att en tillfredsställande lösning knappast

synes kunna ernås.

Utskottet förbiser icke, att därest de ogynnsamma ekonomiska förhållanden,

under vilka vårt jordbruk arbetar, skulle medföra ett nedläggande i större omfattning

av särskilt mindre jordbrukslägenheter i vissa trakter, detta vore ägnat

att tilldraga sig statsmakternas uppmärksamhet. En sådan företeelse skulle

emellertid knappast i första rummet påkalla tillgripande av vanhävdslagstiftning

utan böra närmast behandlas under beaktande av dess ekonomiska orsaker. Utskottet

vill i sammanhang härmed erinra därom, att jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande

den 18 juli 1928 inom jordbruksdepartementet tillkallats sakkunniga

för verkställande av utredning rörande jordbrukets ekonomiska läge samt

angående de åtgärder, som skulle kunna vidtagas i syfte att höja jordbrukets

ekonomiska bärkraft till förbättrande av deras ställning, som av jordbruket hava

sin utkomst.

Under åberopande härav hemställde utskottet, att motionerna icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

s. 14 Kontrollera mot PDF

Vanhävdslagstiftningens

omfattning

i

geografiskt

hänseende.

Utskottet.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr ,17.

Vid utskottets utlåtande vörö fogade reservationer dels av hr Linder, dels av

herr Thorberg m. fl., som yrkade, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte låta utreda, huruvida och på vilket

sätt en utvidgning av vanliävdslagen borde ske till att omfatta andra slag av

jordbruk än dem, för vilka lagen vore gällande, dels ock av herr Lindhagen, som

hemställde, att riksdagen ville begära skyndsamt förslag om att gällande lag

måtte utvidgas att få tillämpning även å jordbruksarrenden under gods och därmed

jämnställda enskilda jordbruk samt å vissa dylika domäners huvudgårdar.

Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

Den norrländska uppsiktslagen gällde i sin ursprungliga avfattning de fyra

nordligaste länen samt vissa delar av Gävleborgs och Kopparbergs län. Lagen

utsträcktes sedermera dels genom lag den 10 maj 1912 till återstående delar av

Gävleborgs län och dels genom lag den 2 maj 1917 till Värmlands län. Den år

1927 antagna lagen har som ovan nämnts avseende å hela landet.

Det yrkande, som framförts i föreliggande motioner, innebär, att gällande uppsiktslag

skulle utsträckas till att omfatta även andra slag av jordbruk än dem,

som nu falla under lagen.

Den nuvarande uppsiktslagen har tillkommit som ett komplement till den

sociala arrendelagstiftningen. Denna lagstiftning avser vissa fastigheter, som

tillhöra bolag, ekonomiska föreningar eller enskilda s. k. skogsspekulanter, och

ålägger i flera avseenden jordägaren strängare förpliktelser vid utarrendering

än som funnits påkallade beträffande övriga arrenden. I syfte särskilt att förhindra,

att de brukningsdelar, som omfattades av den sociala arrendelagstiftningen,

nedlades, ansågs det nödvändigt att fullständiga arrendelagstiftningen

med en lagstiftning örn uppsikt å sådana brukningsdelar. Uppsiktslagens giltighetsområde

har fastställts i överensstämmelse härmed, och dess bestämmelser

hava utformats i anslutning till det sålunda angivna syftet.

Det torde därför ur lagteknisk synpunkt vara mindre lämpligt att utvidga

gällande uppsiktslag till att omfatta även sådana jordbruk, som icke beröras

av den sociala arrendelagstiftningen. Skulle motionärernas önskemål tillgodoses,

skulle detta måhända erfordra, att en härefter särskilt avpassad vanhävdslagstiftning

utarbetades.

Frågan att införa en vanhävdslagstiftning för all i enskild ägo befintlig jord

har, såsom ovan nämnts, vid upprepade tillfällen varit föremål för riksdagens

övervägande. De krav, som i denna riktning framförts, hava emellertid icke

vunnit bifall. Utskottet finner ej heller skäl att frångå den ståndpunkt i ämnet,

som utskottet intog vid 1929 års riksdag. Att anordna kontroll över huru

jordbrukarna utöva sin näring skulle ur principiell synpunkt måhända komma

att betraktas som ett första steg mot införande av en uppsiktslagstiftning för

näringsidkare över huvud. Utskottet vill ingalunda bestrida, att det är ett

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17. 15

allmänt intresse av synnerlig vikt, att den odlade jorden hålles i god hävd,

men för det stora flertalet jordbrukare, vilka utöva lantbruk som yrke, torde

en vanhävdslagstiftning icke vara erforderlig, då det ligger i deras eget intresse

att så hävda jorden, att de därav kunna erhålla sin utkomst. Därest den

yrkesmässige jordbrukaren av bristande vilja eller insikt låter vanhävd komma

sig till last, torde han i regel inom kort bliva nödsakad att överlämna sin fastighet

i andra händer.

Stora svårigheter skulle uppstå att i lag så utforma själva vanhävdsbegreppet,

att jordägarens berättigade krav på den rörelsefrihet, som kan vara nödvändig,

särskilt för driftens omläggning i kristider, bleve tillgodosedda.

I den mån vanhävd förorsakas av ekonomiska svårigheter för jordägaren, torde

det icke i första hand vara påkallat att tillgripa lagstiftning till förhindrande

härav. Såsom utskottet framhöll i sitt utlåtande i ämnet vid 1929 års riksdag,

böra dylika fall av vanhävd främst behandlas under beaktande av deras ekonomiska

orsaker. Även örn, såsom motionärerna ifrågasatt, vid lagstiftning hänsyn

skulle tagas till vederbörandes ekonomiska oförmåga att sköta sitt jordbruk,

skulle det vid tillämpningen bliva synnerligen vanskligt att avgöra, i vad mån

sådan oförmåga verkligen föreligger.

Därest lagstiftningen skulle begränsas till att avse endast vissa större jordbruksfastigheter,

skulle, såsom utskottet tidigare erinrat, så stora svårigheter

möta vid uppdragandet av lagtiftningens gränser, att en tillfredsställande lösning

knappast skulle kunna ernås.

På grund av vad sålunda anförts anser sig utskottet icke kunna förorda bifall

till motionärernas ifrågavarande yrkande.

II. Frågan om skärpning av uppsiktslagen.

Enligt 1927 års uppsiktslag skall för utövande av uppsikt å de brukningsdelar,

som falla under lagen, för varje hushållningssällskaps förvaltningsområde

finnas en jordbrukskommission, bestående av tre ledamöter. Då kommissionen

finner skälig anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd,

äger kommissionen förordna gode män att företaga syn å fastigheten. Efter

verkställd syn å stället skola gode männen däröver till kommissionen avgiva

redogörelse jämte förslag till de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må

finnas nödiga. Därest kommissionen med ledning av synemännens utlåtande

finner, att vanhävd föreligger, skall kommissionen söka träffa skriftlig överenskommelse

med ägaren, varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst

fyra år, vidtaga erforderliga åtgärder för avhjälpande av vanhävden. I överenskommelsen

skall angivas, vilka åtgärder ägaren skall vidtaga samt beträffande

varje särskild åtgärd utsättas den tid, inom vilken densamma skall vara fullgjord.

Örn frivillig överenskommelse ej kan träffas eller ägaren ej fullgör sitt

Gullmi (le

bestämmelser.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Historik.

Norrlands
kommittén.

Riksdag arn

1907, 1908

och 1909.

Jordkom
missionen.

lii

åtagande enligt överenskommelsen, äger kommissionen vid domstol föra talan

mot ägaren. Domstolen äger därvid föreskriva erforderliga åtgärder för vanhävdens

avhjälpande och förelägga ägaren viss tid, högst fyra år, inom vilken

varje särskild åtgärd skall hava vidtagits. Försittes den av domstolen utsatta

tiden, äger domstolen på yrkande av kommissionen meddela ägaren nytt föreläggande

att avhjälpa vanhävden. Underlåter fastighetsägare att inom föreskriven

tid fullgöra åtgärd, som fastställts genom frivillig överenskommelse eller

bestämts av domstol, skall ägaren efter åtal, som anhängiggöres av allmän åklagare

på uppdrag av kommissionen, ådömas bötesstraff, minst 200 och högst

5,000 kronor. Är ägaren bolag eller förening, skall bötespåföljd drabba envar,

som under den föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller

föreningen. Dock skall den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill

att åtgärden ej fullgjorts, vara fri från ansvar. Motsvarande gäller beträffande

den eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt enskild

fastighetsägare. Om brukningsdel, efter det att densamma varit föremål för

syn enligt uppsiktslagen, upplåtes på arrende, är ägaren ändock ansvarig för

avhjälpande av den vanhävd, som förefanns vid tiden för synen. Överlåtes

fastigheten efter synen till ny ägare, är förre ägaren likväl ansvarig för avhjälpande

av den vid synen befintliga vanhävden, därest ej kommissionen medgiver,

att ansvarigheten övertages av den nye ägaren.

1 det av norrlandskommittén år 1904 framlagda förslaget till lag innefattande

bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk i Norrland

och Dalarne funnos i huvudsak samma föreskrifter angående avhjälpande av

vanhävd som i nu gällande lag, dock att strafflatituden upptog böter från 500

till 2,000 kronor.

Kommittén framhöll, att den tid, inom vilken åtgärder för avhjälpande av

vanhävd skulle vidtagas, icke borde sättas så kort, att den för jordägaren bleve

obekvämt knapp, men att å andra sidan ett allt för långt utdragande av bättringsarbetet

icke borde tålas. Kommittén hade därför ansett lämpligt att bestämma

ifrågavarande tid till högst fyra år. Kommittén anmärkte vidare, att

höga bötesbelopp torde vara nödvändiga, örn man skulle kunna hysa någon förhoppning

örn att de skulle visa sig verksamma i varje förekommande fall samt

att man med de av kommittén föreslagna böterna icke torde behöva befara, att

jordägaren i längden skulle finna lämpligt att underlåta vanhävdens botande.

De av Kungl. Majit vid 1907 års och 1909 års riksdagar framlagda förslagen

till vanhävdslag ävensom av enskilda motionärer vid 1908 års riksdag avgivna

förslag i ämnet överensstämde beträffande åtgärder för avhjälpande av vanhävd

med norrlandskommitténs ståndpunkt. Sträf flat! tudén upptog dock böter

från 200 till 2,000 kronor.

I sitt 1923 framlagda förslag till vanhävdslag anslöt sig jordkommissionen

uti ifrågavarande avseende i väsentliga delar till 1909 års lag. Kommissionen

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andrei lagutskottets utlåtande Nr 17.

17

föreslog- emellertid, att vid fastställande av de åtgärder, som jordägare vore

skyldig vidtaga för avhjälpande av vanhävd, viss tid skulle bestämmas för fullgörande

av varje särskild åtgärd. Därjämte upptog kommissionen såtillvida ändrade

bestämmelser örn straffpåföljderna, att dels straffet vid synnerligen mildrande

omständigheter skulle kunna nedsättas till 50 kronors böter, dels ock

domstol skulle, därest vanhävden var synnerligen grov och jordägaren visat

uppenbar tredska att avhjälpa densamma, kunna vid underlåtenhet att fullgöra

föreskriven åtgärd förklara, att fastigheten skulle, sedan ett år förflutit från

det utslaget vunnit laga kraft, genom överexekutors försorg försäljas å offentlig

auktion.

Kommissionen framhöll beträffande sistnämnda stadgande, att staten måste

anses berättigad att under berörda förutsättningar påfordra, att jordägaren

skildes från innehavet av fastigheten.

De år 1924 tillkallade s. k. jordsakkunniga upptogo till övervägande del av

jordkommissionen framförda förslaget örn rätt för domstol att i vissa fall förordna

örn försäljning av vanhävdad fastighet. De sakkunniga funno emellertid

en sådan bestämmelse icke böra upptagas och anförde till stöd därför följande:

En bestämmelse av nu antydd art, som i så hög grad ingriper i den enskilde

jordägarens rätt till sin egendom, bör uppenbarligen ej införas utan synnerligen

tvingande skäl. Endast därest erfarenheten från den norrländska uppsiktslagen

gåve vid handen, att de möjligheter, som redan nu stå till buds för ernående

av det med lagen avsedda ändamål, visat sig i hög grad otillfredsställande,

synes en dylik bestämmelse vara befogad. Den av herrar Wihlborg och Nilsson

verkställda undersökningen har emellertid ingalunda ådagalagt, att det finnes

något behov av att tillerkänna domstol en sådan rätt. Under sådana omständigheter

hava de jordsakkunniga ansett sig sakna anledning att föreslå upptagande

i lagen av någon bestämmelse av nämnda innehåll.

Det av Kungl. Maj:t vid 1927 års riksdag framlagda förslaget till uppsiktslag

anslöt sig i fråga örn åtgärder för vanhävdens avhjälpande till jordsakkunnigas

förslag, dock med den ändringen att med hänsyn till penningvärdets förändring

bötesmaximum höjts till 5,000 kronor.

Vid förslagets behandling i lagrådet framhölls, att höjningen av bötesmaximum

syntes anmärkningsvärd, då utredningen i ärendet icke gåve vid handen,

att dittills gällande lags böteshot visat sig brista i effektivitet. Lagrådet anmärkte

tillika, att enligt förslaget viss tid skulle utsättas för vidtagande av

varje särskild för vanhävdens avhjälpande erforderlig åtgärd samt att alltså

straffbestämmelsen kunde komma att tillämpas ett flertal gånger i ett och samma

fall, allt eftersom jordägaren försummade att inom resp. tider vidtaga föreskrivna

åtgärder.

I anledning av Kungl. Maj:ts förslag hemställde herr Lindhagen i en inom

första kammaren väckt motion, nr 318, att riksdagen ville besluta sådant tillägg

till förslagets straffpåföljder, som påyrkats av jordkommissionen, och alltså

införa rätt för domstol att förordna örn vanhävdad fastighets försäljning.

nilian!) till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 1b käft. (Nr 17.) 2

Jordsakkun
niga.

Riksdagen

isa?.

s. 18 Kontrollera mot PDF

1''tskottet.

18 Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet hemställde i sitt i ärendet

avgivna utlåtande, nr 2, om avslag å berörda yrkande, därvid utskottet åberopade

jordsakkunnigas ovannämnda yttrande.

Kungl. Maj:ts förslag vann i denna del riksdagens bifall.

nSom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, återfanns den i gällande

uppsiktslag intagna bestämmelsen, att tiden för avhjälpande av vanhävd må

fastställas till högst fyra år, redan i norrlandskommitténs förslag till vanhävdslag.

Denna maximitid har sedermera upptagits i samtliga lagförslag i ämnet. Den

nuvarande straffsatsen för underlåtenhet att vidtaga de åtgärder, som föreskrivits

för avhjälpande av vanhävd infördes vid antagande av 1927 års lag. Det i

1909 års lag fastställda bötesmaximum, 2,000 kronor, höjdes då till 5,000

kronor.

, Såsom skäl för nödvändigheten att genomföra en skärpning av uppsiktslagen

hava motionärerna åberopat vissa erfarenheter av lägens tillämpning mot viss

jordägare i Värmlands län. Beträffande de fall av vanhävd, som därvid åsyftas;

har utskottet från jordbrukskommissionen i Värmland inhämtat följande,

^ Under de senaste åren har kommissionen konstaterat vanhävd å nio fastigheter

tillhörande ifrågavarande jordägare. Därjämte har kommissionen i november

1930 beslutat föranstalta örn syn å ytterligare två fastigheter tillhöriga

såmme ägare. Beträffande förstnämnda nio fastigheter har kommissionen till

en''börjag sökt träffa skriftlig överenskommelse med ägaren örn vanhävdens

avhjälpande. I fråga om sju av dem träffades sådana överenskommelser

1925, därvid den tid, inom vilken bristerna skulle vara botade, i vissa fall bestämdes

redan till den 1 oktober 1926. Å en av dessa fastigheter avhjälptes vanhävden,

men vid syn 1930 konstaterades därå ny vanhävd. Överenskommelse

örn avhjälpande av denna vanhävd träffades 1930, därvid jordägaren förelädes

att vidtaga föreskrivna åtgärder senast den 1 oktober 1931. Å sex av de fastigheter,

sorn avsågos i 1925 års överenskommelser, underlät jordägaren att inom

föreskriven tid bota de anmärkta bristerna. Jordägaren instämdes i anledning

därav till domstol, som 1929 med tillämpning av 1909 års uppsiktslag dömde

honom att böta 250 kronor för vardera fastigheten. I åtskilliga av dessa fall

föreläde även domstolen på yrkande av kommissionen jordägaren att före den

1 oktober 1930 hava avhjälpt vissa brister. Då jordägaren icke ställt sig berörda

förelägganden till efterrättelse, har talan ånyo anhängiggjorts mot honom.

Rättegångar härom pågå för närvarande. Angående de två återstående fallen

synas överenskommelser hava träffats först 1930 resp. 1931, därvid jordägaren

förelagts att avhjälpa vanhävden före den 1 oktober 1931 resp. den 1 oktober

1932.

Vad sålunda förekommit synes enligt utskottets mening icke utgöra skäl för

en skärpning av uppsiktslagen i de avseenden, motionärerna åsyfta. Gällande

bestämmelser i ämnet torde med effektiv tillämpning vara tillfyllest för att

framtvinga avhjälpande av befintlig vanhävd. Utskottet vill därvid erinra, att

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

19

viss tid skall utsättas för fullgörande av varje särskild åtgärd, som finnes erforderlig

för botande av vanhävden, samt att underlåtenhet att iakttaga varje

sådan tidsfrist medför särskilt ansvar.

Utskottet finner sig alltså icke kunna tillstyrka bifall till motionerna i förevarande

del.

Under åberopande av vad i det föregående anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer*, Frändén* och

Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herrar Gustaf Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Skövde, Hage, Andersson i Rasjön*,

Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Pettersson i Hällbacken*, Gardell i Gans

och Ljung*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Linder, Norman, Hage, Olovson i Västerås och Pettersson i

Hällbacken, vilka ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande lydelse:

Utskottet finner, vad motionärerna i denna fråga anfört, vara av den art,

att det fullt motiverar, att Kungl. Majit upptager till utredning, såväl frågan

örn i vilken utsträckning nedläggning av jordbruk och vanhåvdande av jord

skett i vårt land under den senaste tiden, som ock spörsmålet, huruvida en lagstiftning

för beivrande av uppenbar vanhävd bör åstadkommas att gälla för

sådana jordbruk, som ej lyda under den redan existerande uppsiktslagen.

Otvivelaktigt måste det vara ett stort allmänt intresse att söka förhindra nedläggande

eller vanhävdande av existerande jordbruk, icke minst med hänsyn

därtill, att riksdagen varje år anslår betydande belopp för framskapande av

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

nya jordbruk. Särskilt måste det kunna anses som ett allmänt intresse att beivra

ett sådant vanhävdande av jorden, som påtalats i motionerna, där det framgår,

att en hel bygds möjligheter till arbete och förtjänst väsentligt förminskats

genom vanhävden.

Alltså anser sig utskottet, med denna utgångspunkt, böra föreslå en utredning

örn vidtagande av åtgärder mot uppenbar vanhävd, främst när det gäller

större egendomar. Det må sedan bliva ett spörsmål, som kan upptagas till prövning

på grundvalen av utredningens resultat, örn en vanhävdslagstiftning av

samma art även bör utsträckas till att omfatta medelstora eller mindre jordbruk.

Såväl skäl som motskäl torde kunna anföras mot en så långt gående utsträckning

av lagstiftningen, som ligger i det senare alternativet. Under alla förhållanden

bör lagen ej gälla, där det kan påvisas, att vanhävden beror på ekonomisk

eller annan oförmåga att väl hävda jorden.

Utskottet hemställer alltså,

att riksdagen måtte med anledning av de väckta motionerna

i skrivelse till Kungl. Majit hemställa, att Kungl. Majit måtte

låta utreda, huruvida, i vilken mån och på vilket sätt en lagstiftning

för beivrande av uppenbar vanhävd må komma till

stånd, omfattande jordbruk av andra slag än dem som falla

under den nu existerande uppsiktslagen.

2) av herr Lindhagen, som anfört:

»Den norrländska vanhävdslagen tillkom i första hand av hänsyn till befolkningens

försörjning och jordbruksnäringens betydelse för landet. Det gällde

att vidmakthålla tekniskt de gamla bondejordbruk, som kommit i främmande

händer. Dess nya ägare, bolag och skogsspekulanter, hade nämligen förvärvat

fastigheterna för skogens skull. De vanvårdade därför jordbruket mer eller

mindre till skillnad från de självägande bönderna. Detta låg i sakens natur och

vitsordades även av folkopinionen och anställda enquéter. Denna lagstiftning

syftade således till att bevara de förberörda jordbrukens hävd till åker, äng

och byggnader.

För att emellertid stödja dessa i regel permanent utarrenderade jordbruk

insåg man, att även arrendatorerna måste skyddas i sin besittning. Man borde

bereda dem ett varaktigt hem och ett varaktigt intresse för en rationell skötsel

av jordbruket. Av denna bevekelsegrund tillkom ytterligare den norrländska

arrendelagen. Vanhävdslagen framstod då tillika såsom ett erforderligt komplement

till arrendelagen. Den utgjorde ett skydd mot att jordbruket nedlades

för att undgå en social arrendelag och, såsom man förr förutsåg, jämväl en

tilltänkt frilösning av arrendejordbruk.

När det sedan blev fråga att utsträcka norrlandslagstiftningen till södra och

mellersta Sverige, stötte man på fideikommissen och andra stora jordbruks
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

gods, under vilka också lydde en myckenhet mindre permanent utarrenderade

gårdar. Här räckte det således icke längre till att skydda jordbruk och arrendatorer

å bolags- och skogsspekulanters domäner. Samma skydd måste också

utsträckas till de mindre arrendegårdarna under godsen. Erfarenheten visade

nämligen, att de enskilda godsägarne okontrollerat nedlade jordbruket mer eller

mindre på smärre arrendegårdar eller sammanslogo dem med huvudgårdens

jordbruk.

Trots detta utsträcktes dock de båda norrlandslagarne endast till bolags och

spekulanters jordbruk i övriga delar av landet.

Samtliga gods ha däremot befriats från vanhävdslagen. Beträffande arrendelagsbestämmelser

även för godsen ha dessa inskränkts till en lagstadgad arrendetid

av minst tio år för vissa arrendegårdar under fideikommiss. Men icke ens

denna bestämmelse har stötts av vanhävdslagen.

Av dessa skäl har av jordkommissionen och upprepade gånger inom riksdagen

framställts krav bland annat, att vanhävdslagen skall utsträckas att gälla även

vissa mindre arrendejordbruk, lydande under fideikommiss och andra gods. Ett

yrkande härom kan inrymmas även under de nu väckta motionernas slutliga

hemställan, ehuru saken ej närmare beröres i motiveringen.

Eortfarande som vid tidigare tillfällen synes det mig däremot med synnerligt

fog kunna ifrågasättas, huruvida den stora mängden jordbrukare, såsom

de verkliga yrkesidkarna på jordbrukets område, böra underkastas en vanhävdslagstiftning.

Det ligger i deras intresse att vårda jordbruket efter ortens

sed, så att de kunna få sin bärgning. Bristande insikt eller förmåga böra avhjälpas

genom upplysning och ekonomiskt stöd. Det finnes icke något avsevärt

behov eller fog att anordna en särskild kontroll på de yrkesmässiga jordbrukarna

i landet till skillnad från de flesta andra yrkesmän. Det skulle verkligen

kunna kallas en klasslag. Att »utreda» denna sak är ingen mening i, såvitt

jag förstår. Den är tidigare utredd ända till leda. Känd sak är för övrigt

lika god som vittnad. Och sunda förnuftet bör val också ha något att säga

till örn.

Emellertid har uppmärksamheten fästs på den vanhävd, varför större huvudgårdars

jordbruk en och annan gång äro utsatta. Vanligen är detta fallet med

sådana gods, på vilka ägaren sällan är bosatt (absentister). Likaså försummas

någon gång jordbruket på sådana större gårdar på grund därav att ägaren har

sina intressen och inkomster även från andra håll och lämnar sitt jordbruk til]

spillo av liknöjdhet för detsamma. Även andra orsaker kunna föreligga. Genom

sådan vanvård kan även ortens ekonomi och trevnad sättas på spel.

Enligt tillrådan av statistiska centralbyrån föreslog jag därför i jordkommissionen,

att till gods, som borde drabbas av en vanhävdslagstiftning, lämpligen

kunde hänföras egendomar med ett taxeringsvärde av minst 125,000 kronor

och på samma gång en åkerareal av mer än 75 hektar. Denna senare gräns

synes mig böra åtminstone för närvarande godtagas. Inom den falla säkerligen

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 17.

merendels just sådana egendomar, där fara för vanhävd enligt vana i stor utsträckning

ibland förekommer.

På grund av vad sålunda anförts hemställes,

att riksdagen i anledning av motionerna ville begära skyndsamt

övervägande och förslag i syfte, att gällande lag örn

uppsikt a vissa jordbruk måtte utvidgas och få tillämpning

jämväl:

1) å mindre jordbruksarrenden under fideikommiss och andra

större gods, samt

2) å fideikommissfastigheter och andra större jordbruks - domäner.»

Stockholm 1931. Kungl. Hovboktryckeriet Iduna Tryckeri A.-B.

316001

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.