Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss omarbetning av lagen örn wpgsikt å vissa jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i första kammaren av herr Tamm m. fl. och nr 86 i andra kammaren av herr Sandström m. fl.

1931-03-06 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:18, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss omarbetning av lagen örn wpgsikt å vissa jordbruk. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i första kammaren av herr Tamm m. fl. och nr 86 i andra kammaren av herr Sandström m. fl.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

t

Nr 18.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 10.30 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående viss omarbetning

av lagen örn wpgsikt å vissa jordbruk.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 53 i första kammaren av herr Tamm

m. fl. och nr 86 i andra kammaren av herr Sandström m. fl.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen ville

hos Kungl. Majit begära sådan omarbetning av lagen den 27 juni 1927 om

uppsikt å vissa jordbruk, att de av 1924 års riksdag framlagda önskemålen

beträffande vanhävdsbegreppets formulering bliva bättre följda, än som skedde

vid 1927 års lagändring,

att sålunda vanhävdsbegreppet erhåller en mjukare utformning, exempelvis

genom borttagande av ordet »alldeles» i § 3, första stycket,

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej

förhindras, samt

att användande av åkerjord till bostads- eller industriella ändamål ej behöver

vara beroende av Konungens befallningshavandes prövning.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får

utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt 1 § i 1927 års uppsiktslag skall beträffande sådan brukningsdel, Gällai^de^besom

avses i lagert, uppsikt hållas däröver att brukningsdelen ej vanhävdas,

vare sig därigenom att jordbruket så vanskötes, att dess vidmakthållande äventyras,

eller därigenom att nödiga byggnader bortföras eller lämnas utan underhåll.

Därest brukningsdel är utarrenderad, skall jämlikt 2 § som regel

lagens bestämmelser äga tillämpning endast i fråga om nödiga byggnader.

I lagens 3 § lämnas i vissa avseenden en närmare beskrivning av vanhävdsbegreppet.

Sålunda angives i första stycket, att till vanhävd ej är att hänföra

nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruk.

I andra stycket fastställes, att såsom vanhävd ej heller skall anses, att byggnad,

som genom sammanslagning av brukningsdelar blivit obehövlig, bortföres

eller lämnas utan underhåll, såvida brukningsdelarna till beskaffenhet

och omfattning äro sådana, att först genom deras sammanslagning uppkom
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 3 avd. 15 haft. (Nr 18.j 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Historik.

Norrlands
kommittén.

mer jordbruk, därav brukaren kan erhålla sin huvudsakliga bärgning. Slutligen

stadgas i 14 §, att brukningsdel må tagas i anspråk för bostadsändamål

eller för beredande av plats för industriell anläggning eller i annat liknande

syfte, örn länsstyrelsen efter jordbrukskommissionens hörande prövar

det nödigt, samt att, därest i annat fall än i 3 § andra stycket sägs synnerliga

skäl föreligga, att brukningsdel sammanslås med annan, länsstyrelsen

äger efter kommissionens hörande tillåta, att byggnad, som genom sammanslagningen

blir obehövlig, bortföres eller lämnas utan underhåll.

Frågan örn vanhävdsbegreppets utformande har vid upprepade tillfällen

varit föremål för riksdagens övervägande.

I sitt år 1904 avgivna betänkande upptog norrlandskommittén ett förslag’

till lag innefattande bestämmelser till förekommande av vanhävd å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarna. I detta lagförslag intogs den bestämmelsen,

att egendom, som avsåges i förslaget, icke finge så vanvårdas, att jordbrukets

avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades, och ej heller för jordbruket

nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla.

Kommittén anförde i sitt betänkande:

Man bör skilja mellan olika slag av vanhävd. Det kan förekomma en

vanskötsel, som endast föranleder, att jord för tillfället eller för den närmaste

framtiden avkastar mindre än vad den eljest kunde och borde, men som är lätt

att avhjälpa och bättra genom några års driftigt arbete.

Men det kan också tänkas, att vanvården tager ett sådant omfång, att

odlad jord småningom återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger

i jordens egenskap av att vara odlad, försvinner och att dess avkastningsförmåga

för framtiden sålunda väsentligt reduceras.

Emellan dessa båda fall är det sålunda samma skillnad som emellan en

ränteförskingring och en kapitalförskingring. Gränsen är naturligtvis i någon

mån svävande, men det bör dock ej möta någon större svårighet att i

ett givet fall avgöra, örn densamma är passerad eller ej. Mot det lindrigare

slaget av vanvård torde staten icke böra ingripa lika litet som staten eljest

söker framtvinga produktiv verksamhet eller bestraffar en enskild, som på

grund av bristande förmåga eller insikter icke kan sköta sitt yrke så som

han borde. Mot den grövre vanvården åter, den, som sker så att säga avsiktligt,

därför att jordens ägare icke vill vara jordbrukare, och som tydlingen

leder till odlingens tillbakagång samt berövar den kommande generationen

förmånen att få emottaga uppbruten jord till samma omfattning och

avkastningsförmåga, som de gångna släktenas arbete berett åt den närvarande,

mot denna vanvård synes staten vara berättigad att ingripa.

Till motivering av det i lagförslaget upptagna vanhävdsbegreppet yttrade

kommittén efter redogörelse för vissa förutsättningar för lagens tillämplighet

följande:

Vidare förutsättes för lagens tillämplighet, att vissa grövre slag av vanvård

förekommit. Hit hör till en början, att egendom så vanvårdas, att jordbrukets

avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras. Det vanligaste fallet

härvid är, att, såsom ofta skett, åkrar och ängar lämnas utan skötsel, så

att de efter hand förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker,

eller att skördar år efter år tagas utan att ersättning lämnas, så att jorden

småningom utarmas. Är en odlad äga emellertid till jordmånen så dålig, att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

dess avkastning icke ersätter brukningskostnaden för en på stället bosatt

åbo, då kan dess utläggande till skogsmark naturligen icke anses såsom sådan

vanvård, som i denna § avses. Någon minskning i jordbrukets avkastningsförmåga

kommer åtgärden nämligen då icke att medföra.

Kommittén har vidare föreslagit, att såsom sådan grövre vanvård, varom

nu är fråga, skulle anses jämväl örn för jordbruket nödiga byggnader bortföras

eller lämnas att förfalla. Dessa åtgärder behöva visserligen icke alltid

medföra, att själva jordbruket försämras, ty detta kan sammanläggas

med annat jordbruk, som äger för båda fastigheterna tillräckliga byggnader.

Men fastighetens värde såsom självständig jordbrukspossession förminskas likväl

därigenom i högst avsevärd grad, och lika litet som trävaruindustrien

bör få föranleda därtill, att landets odlade område minskas, lika litet bör det

tillåtas, att densamma orsakar en reducering av de särskilda självständiga brukningsdelarnas

antal. I de flesta fall är emellertid ifrågavarande förfarande

med t. ex. husen på ett gammalt f. d. bondehemman icke förestavat av några

skäl av berörda beskaffenhet, utan utgör tvärtom det mest talande beviset för

ägarens avsikt att lämna jordbruket åt sitt öde.

Inom kommittén anfördes i denna del reservation dels av herr Lindhagen,

dels ock av herr Claeson, Kempe och Lindman. Förstnämnde reservant

ville fastställa vanhävdsbegreppet så, att vanhävd skulle anses föreligga, bland

annat, om jordbruket och byggnaderna vore i sämre tillstånd än det, vari

de uti bondehand varande jordbrukslägenlieterna i orten i allmänhet befunne

sig. Vad sålunda stadgats skulle dock ej gälla, där det efter noggrann undersökning

befunnes, att jordmånen å en upptagen odling ej ägde det odlingsvärde,

att jorden kunde med fördel brukas ens av någon, som saknade andra

utvägar till försörjning.

Herr Lindhagen anförde efter redogörelse för den föreslagna lagens ändamål

följande:

För att lagen emellertid skall få någon effekt i ovan angivna avseenden,

måste till en början ej ställas alltför små fordringar på hävden. Odlingar och

byggnader böra ej få vara i sämre tillstånd än det, vari bondejordbruk i allmänhet

i orten befinner sig. Det är väl just detta man kan begära, varken

mera eller mindre. Att det ej möter någon svårighet att här göra jämförelse

framgår bäst av de bestämda svar, som från alla håll ingått på kommitténs

fråga örn skillnaden i skötseln av jordbruket på bolagshemman och bondehemman.

Denna fordran i avseende å bolagshemmans hävd uppställes också i det

förenämnda finska utkastet till en vanhävdslag.

Det svenska förslaget synes däremot avse att icke drabba vanlig utan endast

en särdeles hög grad av vanvård, nämligen den, varigenom jordbrukets

avkastningsförmåga uppenbarligen äventyras. Och känner man sig tveksam

örn, vad härmed menas, försvinner denna tvekan alldeles vid genomläsandet av

motiven. Dessa angiva nämligen, att lagen syftar företrädesvis på de fall,

att inägojord förvandlas till mer eller mindre skogbeväxta utmarker, eller

att skördar år efter år tagas utan att ersättning lämnas, så att jorden småningom

utarmas. Största delen tiv de bolagshemman, som enligt kommitténs

utredning skötas oförsvarligt, skulle pa detta sätt sannolikt i alla fall ej atkommas

av lagens bestämmelser.

Men även den synnerliga grad av vanvård, som kommittén åsyftar, kommer

måhända i många fall att också undgå att drabbas av lagen. I motiven

framhålles nämligen, att, örn en äga med dålig jordmån övergives, detta ej

bör betraktas såsom vanvård, vilket tre reservanter lära vilja hava utsagt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

i själva lagen. Det är naturligtvis riktigt, att bruket av inägojord, som är

för odling otjänlig, helst bör övergivas. Men härvid får man vara mycket försiktig

i tillämpningen. Frågan, örn en jord är otjänlig för jordbruk, beror så

mycket på vem, som brukar den. Ett trävarubolag t. ex. skall ur sin synpunkt

utan tvivel finna mycken jord oduglig för odling, som däremot skulle

kunna bereda en fattig arbetare utan andra utvägar en dräglig bärgning.

De tre övriga reservanterna ville bestämma vanhävdsbegreppet på sådant sätt,

att vanhävd skulle anses föreligga, örn fastighet så vanvårdades, att jordbrukets

avkastningsförmåga uppenbarligen äventyrades. Dessa reservanter framhöllo,

att från lagen borde undantagas all jord av den beskaffenhet, att dess odling

ej lönade sig, samt att till vanhävd ej borde räknas, att en jordägare

sammansloge två eller flera brukningsdelar till en större gård och borttoge

eller läte förfalla de byggnader, som vid ett sådant brukningssätt ej längre

vore nödiga. Genom ett dylikt tillvägagående förminskades nämligen icke

arealen av odlad jord, och likaväl som det vore lämpligt, att en jordägare

dreve ett mindre jordbruk, lika lämpligt kunde det enligt reservanternas

mening i andra fall vara, att en annan tillätes driva ett större jordbruk, allra

helst detta senare hade större möjlighet att lämna produkter till avsalu än

det förra.

Det av Kungl. Maj:t vid 1907 års riksdag framlagda förslaget till vanhävdslag

för Norrland och Dalarna upptog samma definition av vanhävdsbegreppet,

som lämnats i norrlandskommitténs förslag.

Vid förslagets behandling i högsta domstolen framställdes vissa anmärkningar

beträffande förbudet mot byggnaders bortförande och förfall.

Lagutskottet anmärkte vid propositionens behandling, att enligt förslaget en

jordägare, som t. ex. ägde två i närheten av varandra belägna fastigheter,

skulle vara förhindrad att bortföra eller låta förfalla å den ena fastigheten befintliga

byggnader, även örn denna fastighets behov av byggnader tillfredsställande

fylldes genom byggnader å den andra. I sådant fall vore dock enligt utskottets

mening lagens syfte fullt tillgodosett, örn blott för jordbruket å båda

fastigheterna nödiga byggnader hölles å den ena fastigheten. I anslutning

härtill föreslog utskottet ett tillägg till lagförslaget av innebörd, att som

vanhävd ej skulle anses, att för jordbruket nödiga byggnader bortfördes eller

lämnades att förfalla, där behovet fylldes genom andra byggnader.

1907 års förslag till vanhävdslag förföll emellertid till följd av kamrarnas

skiljaktiga beslut.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Majit ånyo förslag till vanhävdslag

för Norrland och Dalarna. I 1 § av detta förslag stadgades, att beträffande de

fastigheter, förslaget avsåge, uppsikt skulle hållas däröver, att icke jordbruket

nedlades eller ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyrades. Till vanhävd skulle emellertid enligt 2 §

ej hänföras nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet

vore så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt

för en till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo.

Föredragande departementschefen anförde vid ärendets behandling:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

5

Med avseende å den grad av vanhävd, som borde föreligga för att föranleda

åtgärder från det allmännas sida, anförde norrlandskommittén i sin motivering,

att kommittén avsåge vanhävd som toge »ett sådant omfång att odlad jord småningom

återgår till naturtillståndet, att det kapital, som ligger i jordens egenskap

av att vara odlad, försvinner och dess avkastningsförmåga för framtiden

sålunda väsentligt reduceras». Den formulering, som i norrlandskommitténs

förslag givits åt denna tanke, kan emellertid föranleda den uppfattning, att inskridandet

bör äga rum redan på ett tidigare stadium än kommittén avsett, och

då jag anser angeläget, att bestämmelserna härutinnan icke varda föremål för

olika tolkning, har jag sökt att finna och i förslaget införa ett klarare uttryck

för vad man i denna del åsyftar.

I ännu ett hänseende torde norrlandskommitténs förslag böra underkastas en

modifikation, som dock även den snarare innebär en redaktionell än en reell

förändring. I motiveringen till kommitténs förslag beröres den händelse, att en

odlad äga är till jordmånen så dålig, att dess avkastning icke ersätter brukningskostnaden

för en på stället bosatt åbo, och förklaras, att i dylikt fall den

ägans utläggande till skogsmark naturligen icke är att anse som sådan vanvård,

som i lagförslaget avses. Det synes mig önskvärt — och med hänsyn till

den formulering, som av mig givits åt 1 § i det förslag, som jag nu ämnar framlägga

för Eders Kungl. Maj :t, jämväl nödigt — att detta också får ett uttryck

i lagen.

Kungl. Maj:ts förslag föranledde i denna del icke någon erinran från lagutskottets

sida.

Reservation avgavs av bland andra herr Lindhagen m. fl., som yrkade, att

vanhävdsbegreppet måtte bestämmas så, som föreslagits av lagutskottet 1907.

Herr Lindhagen ansåg därjämte, att 2 § i förslaget borde utgå.

Efter sammanjämkning antog riksdagen ett av herr Widén framlagt förslag

av innehåll, att uppsikt skulle hållas däröver, att jordbruket icke nedlades eller

ägor och byggnader eljest så vanvårdades, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyrades.

År 1918 förordnade Kungl. Majit häradshövdingen N. Wihlborg och överlantmätaren

O. Nilsson att såsom sakkunniga inom justitiedepartementet biträda

vid en allsidig utredning rörande verkningarna av den norrländska vanhävdslagen.

De sakkunniga framlade sin utredning den 10 november 1921.

Herrar Wihlborg och Nilsson funno den verkställda undersökningen icke

giva anledning att ändra den i 1 § i 1909 års lag upptagna definitionen å

vanhävd. I ett hänseende syntes dock lagens bestämning av vanhävdsbegreppet

icke vara tillräckligt tydlig, nämligen i fråga örn sammanslagning av brukningsdelar.

Lagrummets avfattning härutinnan torde enligt de sakkunnigas

mening innebära, att hinder för vanvårdande eller bortförande av byggnaderna

å en fastighet förelåge endast, därest jordbrukets vidmakthållande därigenom

äventyrades. Lagen hade även tillämpats i överensstämmelse härmed.

Enligt de sakkunnigas åsikt vore intet att erinra däremot. Lagens direkta syfte

vore att förhindra vanhävd av jordbruket. Vid sammanslagning av två fastigheter,

som vore var för sig bebyggda, syntes, därest byggnaderna å den ena

fastigheten vore tillräckliga för båda fastigheternas behov, från ren hävdesynpunkt

intet vara att anmärka mot att den ena fastighetens byggnader helt

Undersökning

äng.

verkningarna

av den

norrländska

vanhävdslagen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

eller delvis bortfördes. Tvärtom kunde genom den besparing i byggnadsunderhåll,

som därigenom vunnes, ägaren bliva i tillfälle att nedlägga större kostnad

å jordbruket såsom sådant.

Beträffande bestämmelsen i 2 § i 1909 års lag, att som vanhävd ej skulle anses

nedläggande av jordbruk å äga, som till sin naturliga beskaffenhet vore

så dålig, att jordbrukets nedläggande därå måste anses fördelaktigt för en

till fastighetens jordbruk för sin utkomst hänvisad åbo, framhöllo de sakkunniga:
Enligt

stadgandets innehåll, vilket överensstämmer med vad norrlandskommittén

uttalat i sina motiv, är det allenast den omständigheten, att en äga till

sin naturliga beskaffenhet, d. v. s. till jordmånen är så dålig, att dess uppehållande

såsom odlad icke lönar sig, som berättigar till jordbrukets nedläggande

å ägan. Den verkställda undersökningen, huru detta stadgande tillämpats

av jordbrukskommissionerna, har emellertid givit vid handen att även andra

omständigheter såsom svårighet för dikning, frostländighet, avlägsenhet från

vägar. o. d. ansetts böra föranleda till ett uteslutande av uppsiktslagens tilllämplighet.

Herrar Wihlborg och Nilsson anmärkte i anledning härav, att hur viktigt

det än vore, att den mark, som en gång blivit odlad, också bibehölles såsom

sådan i största möjliga utsträckning, det dock vore tydligt, att det icke kunde

vara nationalekonomiskt klokt att genom tvångsmedel vidmakthålla sådana

jordbruk, som redan från början vore dömda att misslyckas. Detta vore förhållandet

ej blott med jordbruk å sådan mark, vars jordmån absolut icke lämpade

sig för jordbruksdrift, utan även med jordbruk å vattensjuka ägor, som

icke för rimliga kostnader kunde torrläggas, eller å mark, där grödan vore alldeles

särskilt utsatt för den i de nordligare trakterna så ofta förekommande

nattfrosten. Yad åter anginge jordbruk, som läge avlägset från vägar eller

andra kommunikationsleder, kunde det icke utan vidare fastslås, att sådana

jordbruk icke borde vidmakthållas. De norrländska orterna tede som bekant

ofta brist på vägar. Man påträffade ej sällan hemman eller mindre byar, som

icke ägde tillgång till annat än en gångväg eller en ytterst bristfällig körväg.

Detta vore förhållandet ej blott i lappmarkstrakterna utan även så långt

söderut som i Hälsinglands skogsbygder. Den omständigheten likväl, att sådana

hemman eller byar en gång anlagts och bebyggts, finge anses tyda på,

att svårigheterna för åborna i allmänhet ej vore större, än att de kunde övervinnas.

Ett allmänt medgivande av jordbrukets nedläggande i dessa oväga

trakter kunde naturligtvis icke ifrågakomma. Fallen borde bedömas vart

för sig. Skulle i enstaka fall förhållandena vara så svårartade, att det vore

ogörligt att få ett i obygden beläget hemman besatt med åbo, syntes uppsiktslagen

icke böra lägga hinder i vägen för jordbrukets nedläggande. Å ena sidan

torde jordbruket å ett sådant hemman ej kunna drivas utan av en å stället bosatt

åbo, och å andra sidan ginge det ej an att i lagstiftningsväg tvinga människor

att framleva en tillvaro, som läge utanför gränsen för vad som anses

såsom minimum av de sociala levnadsbetingelserna.

De sakkunniga hade fått den uppfattningen, att 2 § i uppsiktslagen borde

något ändras. Stadgandet måste lämna utrymme för att avsteg från det i 1 §

givna tvingande lagbudet kunde tagas även för de fall, att, ehuru ägans naturliga

beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, erforderlig dikning

skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, att ägan vore

frostländig och att belägenheten i förhållande till vägar eller andra kommunikationsleder

vore synnerligen ogynnsam. I anledning härav föreslogo de sakkunniga,

att 2 § skulle erhålla sådan lydelse, att till vanhävd ej vore att hän
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

föra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller någon annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift
Emellertid

ville de sakkunniga framhålla, att vid tillämpning av 2 § enligt

den föreslagna lydelsen den största försiktighet vore av nöden. Nedläggande

av jordbruket å enstaka ägor borde icke tillåtas med mindre alldeles särskilda

skäl talade därför. Än mindre borde, utan att utomordentliga förhållanden

vore för handen, det medgivas, att jordbrukshemman försvunne, även örn de

kunde betraktas som varande av mindre betydenhet.

I sitt år 1923 avgivna betänkande framlade jordkommissionen ett utkast till

lag örn förekommande av vanhävd av jordbruk, vilken lag var avsedd att gälla

hela landet. I 1 § av lagförslaget, vilket avsåg varje fastighet, varå funnes

åker och äng av den omfattning, att dara drivet jordbruk kunde lämna huvudsaklig

bärgning åt en medelstor familj, föreskrevs, att jordbruket ej finge sa

vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyrades, och ej heller för

fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader bortföras eller

lämnas att förfalla. I första stycket av 3 § upptogs, i överensstämmelse med

vad herrar Wihlborg och Nilsson föreslagit, en bestämmelse av innehall, att

till vanhävd ej vore att hänföra nedläggande av jordbruk å äga, som på grund

av sin naturliga beskaffenhet eller någon annan omständighet mäste anses alldeles

olämplig för jordbruksdrift. Slutligen stadgades i andra stycket av

samma §, att utan hinder av lagens bestämmelser jordbruk finge i den mån det

vore oundgängligen nödigt nedläggas a mark, som erfordrades för industriell

anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål.

Efter redogörelse för tidigare bestämningar av vanhävdsbegreppet framhöll

jordkommissionen:

Beträffande frågan, när vanhävd av jordbruk skulle anses föreligga, kunde

meningarna därom givetvis vara delade. Kommissionen hade emellertid ej

ansett tillrådligt att härutinnan frångå den princip, som vunnit erkännande i

den norrländska uppsiktslagen. Enligt kommissionens mening rådde stor skillnad

mellan det vanvårdande av jordbruk, som föranledde, att jorden för tillfället

eller för närmaste framtiden avkastade mindre än vad den eljest kunde

och borde, och som vore lätt att avhjälpa och bättra genom ett eller annat års

driftigt arbete, och det fall av vanvård, i vilket fara förelåge, att odlad jord så

småningom återginge till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga

för framtiden i väsentlig mån reducerades. Endast i det sistnämnda fallet

borde ingripande från det allmännas sida få äga rum. De sakkunniga, som

tillkallats för att undersöka den norrländska vanhävdslagstiftningens verkningar,

hade också i sitt betänkande ställt sig avvisande mot en utsträckning

av det gällande vanhävdsbegreppet.

I ett hänseende ansåge emellertid kommissionen, att uppsiktslagens bestämning

av vanhävdsbegreppet icke visat sig vara tillräckligt tydlig. Härmed

åsyftades frågan, huruvida lagen avsåge att förhindra, att två eller, flera särskilt

bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel på sådant sätt,

att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller flera av fastigheterna

bleve onödiga och förty bortfördes eller lämnades att förfalla.

Enligt kommissionens mening borde vanhävdslagstiftningen framför _ allt

avse att skydda upprätthållandet av de gamla bondebruken. Det vore menings
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Y ttranden

över jordkommissionens

lagutkast.

löst, om staten samtidigt med att densamma vidtoge stora ekonomiska uppoffringar

för att genom bildande av nya jordbruk tillgodose en förefintlig jordhunger

med likgiltighet skulle åse, huru gamla jordbruk spolierades. Det

borde därför enligt kommissionens mening principiellt icke tillåtas, att åbyggnaderna

å självständig brukningsdel nedreves eller genom bristande underhåll

finge förfalla, även örn jordbruket å brukningsdelen nödtorftigt kunde upprätthallas

genom dess sammanslagning med annan. Säkerhetsåtgärder borde sålunda

vidtagas, att med dessa brukningsdelar ej förfores på sådant sätt, att

deras återbesättande med egen åbo omöjliggjordes eller försvårades. För undvikande

av ovisshet örn lagens rätta mening hade kommissionen ansett en omredigering

av uppsiktslagens formulering nödvändig. Enligt 1 § i kommissionens

utkast finge sålunda jordbruket ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande

därigenom äventyrades och ej heller för fastigheten såsom särskild brukningsdel

nödiga byggnader bortföras eller lämnas att förfalla.

Vidkommande stadgandet i 3 § första stycket i lagförslaget hänförde sig kommissionen

till vad herrar Wihlborg och Nilsson i denna del anfört.

Vad slutligen angår den i 3 § andra stycket i förslaget intagna bestämmelsen

anförde kommissionen:

Givet är, att jordbruk far nedläggas, da marken erfordras för ändamål, som

mäste anses vara. av större vikt för det allmänna än markens bevarande för

jordbruksproduktion. I överensstämmelse härmed har i andra stycket av 3 §

stadgats, att, utan hinder av vad i 1 och 2 §§ föreskrivits, jordbruk må nedläggas

a mark, som erfordras för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen

eller annat dylikt ändamål. Emellertid får sådant nedläggande

uppenbarligen ej äga rum i annan man än det är för omförmälda ändamål oundgängligen

nödigt. Kan ändamalet utan mera avsevärd olägenhet tillgodoses

genom oodlad mark, bör det givetvis ej vara tillåtet att odlad mark tages i anspråk.

Likaledes bör ej nedläggande av jordbruk tillåtas å större område än

som oundgängligen erfordras.

Någon motsvarighet till bestämmelsen i andra stycket av § finnes ej i den

norrländska uppsiktslagen. Stadgandet torde ock få sin största betydelse för

mellersta och södra Sverige,^ då i Norrland i allmänhet torde finnas oodlad

mark, som kan tagas i anspråk för ifrågavarande ändamål.

Reservation anfördes av herr Lindhagen, som ansåg, att 3 § i lagförslaget

bort avfattas i överensstämmelse med 2 § i 1909 års uppsiktslag.

över det lagförslag, som avgivits av jordkommissionen, infordrades yttranden

från åtskilliga myndigheter.

Av de myndigheter, som yttrade sig över förslaget till vanhävdslag, förklarade

sig länsstyrelsen i Skaraborgs län och hushållningssällskapets i Gotlands

län förvaltningsutskott icke hava något att erinra mot förslaget.

De anmärkningar, som i övriga yttranden framställdes mot förslagets bestämning

av vanhävdsbegreppet, avsågo huvudsakligen, att stadgandet, att byggnader

ej finge bortföras, borde modifieras så, att sammanslagningar av fastigheter

finge äga rum, där särskilda omständigheter, såsom hänsyn till ägofigurer eller

dylikt, eller ock starka ekonomiska skäl föranledde därtill.

Lantbruksstyrelsen, som avstyrkte ett av kommissionen samtidigt framlagt

förslag till social arrendelag, yttrade beträffande förslaget till vanhävdslag:

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

9

Då lantbruksstyrelsen icke kunnat tillstyrka det framlagda förslaget till

social arrendelag, följer redan därav, att styrelsen saknar fog tillstyrka ett

lagförslag, som synbarligen främst avser att göra denna mera effektiv.

Emellertid anser sig lantbruksstyrelsen i detta sammanhang böra framhålla,

att, ur synpunkten av de intressen styrelsen har att bevaka eller det svenska

jordbrukets och jordbruksproduktionens befrämjande, det ingalunda kan anses

vara berättigat att alltid som vanhävd betrakta ett nedläggande av ren jordbruksdrift

å en fastighet eller att sammanslå tvenne mindre fastigheter till en.

Visserligen undantages även i kommissionens förslag från vanhävd nedläggandet

av jordbruket å ägoområde, som på grund av sin naturliga beskaffenhet

eller annan omständighet måste anses alldeles olämpligt för jordbruksdrift.

Senare erfarenhet, vunnen såväl genom praktiken som av verkställda försök,

ådagalägger emellertid tydligt, att lika väl som skogsodling på mindre tjänlig

åkerjord, långt ifrån att kunna betecknas såsom vanhävd, måste anses såsom

rationell användning av jord, lika litet kan ur jordbrukssynpunkt såsom vanhävd

anses ett utläggande av till och med god åkerjord till välskötta betesmarker.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar (I: 93 och

II: 174) motioner, vari hemställdes, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville låta skyndsamt utarbeta och för riksdagen

framlägga förslag till vanhävdslag enligt vissa angivna huvudgrunder.

I fråga örn vanhävdsbegreppets utformning framhölls i motionerna, att såsom

vanhävd ej borde anses, därest jordbruket nedlades å en äga, som på grund

av sin naturliga beskaffenhet eller av någon annan omständighet måste anses

olämplig för jordbruksdrift eller som erfordrades för industriell anläggning,

bostäder eller dylikt.

I sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 40, yttrade andra lagutskottet

beträffande vanhävdsbegreppet:

I fråga örn vad som bör anses för vanhävd synes utskottet därunder icke böra

inbegripas sådan vanvård av jordbruket, som endast föranleder, att jorden för

en kortare tid avkastar mindre än vad den eljest kunde eller borde och som

genom ett eller annat års driftigt arbete är lätt att avhjälpa. Endast därest

vanvården av jordbruket tagit den omfattning, att fara föreligger, att odlad

jord så småningom återgår till naturtillståndet eller att dess avkastningsförmåga

för framtiden i väsentlig grad reduceras, synes utskottet ingripande från

det allmännas sida böra äga rum. Härvid torde dock, såsom lantbruksstyrelsen

i sitt yttrande framhållit, vara att beakta, att en omläggning av odlad jord

till betesmark under vissa omständigheter kan vara ur jordbrukssynpunkt fullt

befogad. Då en dylik åtgärd, med den avfattning jordkommissionens utkast

äger, möjligen vore att anse såsom vanhävd, synes en omredigering härutinnan

vara erforderlig.

Beträffande förbudet mot nödiga byggnaders bortförande och förfall överensstämmer

jordkommissionens formulering med norrlandskommitténs förslag.

I sin motivering härtill framhöll denna kommitté: — -----------

Häremot anmärktes emellertid vid förslagets granskning i högsta domstolen,

att det vore obilligt, örn en jordägare, som hade flera fastigheter i sambruk,

skulle förmenas att flytta byggnader från en av dessa fastigheter till en annan,

där de kunde mod större fördel användas, eller att nedriva byggnaderna vid en

med huvudgården sammanslagen mindre gård, då vid huvudgården funnes för

bägge fastigheternas brukande tillräckliga byggnader. Kommittén medgåve

själv, att i sådant fall jordbruket icke egentligen försämrades, men åberopade

Riksdagen

1924.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

såsom skäl för sitt förslag, att genom bortförandet av byggnaderna eller försummat

underhåll av desamma den särskilda fastighetens värde såsom självständig

jordbrukspossession i avsevärd grad förminskades. Den omständigheten,

att ett jordområde vid någon tidpunkt varit styckat i smärre brukningsdelar,

finge väl dock icke utgöra hinder för dessas sammanförande till en större

possession, och vid bedömandet av spörsmålet, huruvida för jordbruket erforderliga

byggnader funnes, borde hänsyn då tagas till denna possession i dess

helhet. Det föreslagna stadgandet ledde i själva verket därtill, att jordbruket

i dylika fall komme att betungas med underhåll av byggnader, som vore för

detsamma överflödiga eller till belägenheten otjänliga. Detta bieve så mycket

kännbarare, för den händelse fastigheterna användes uteslutande för jordbruksändamål

och således icke industrien kunde tagas i anspråk för gäldande av de

onödiga kostnader, som pålades jordägaren.

Dessa anmärkningar vunno ej beaktande i den proposition, som förelädes

1907 års riksdag. Lagutskottet ansåg sig emellertid böra föreslå vissa modifikationer.

-----I enlighet med denna utskottets ståndpunkt gjordes

i propositionens ifrågavarande stadgande den förändring, att efter orden »lämnas

att förfalla» tillädes »där ej behovet fylles genom andra byggnader».

När proposition med förslag till vanhävdslag år 1909 ånyo förelädes riksdagen,

innehöll det i förevarande punkt följande: »Finnes----, skall

uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver, att icke jordbruket nedlägges

eller ägor och byggnader eljest så vanvårdas, att jordbrukets vidmakthållande

därigenom äventyras.» Lagutskottet tillstyrkte bifall till propositionen. Men

riksdagen antog efter sammanjämkning ett i utskottet av herr Widén reservationsvis

framlagt förslag av den lydelse, som lagen nu innehåller. Varken

i propositionen eller i riksdagen förekom något som helst omnämnande av

den nu föreliggande frågan.

Huruvida det varit riksdagens mening att med den antagna formuleringen

obetingat ansluta sig till det av norrlandskommittén föreslagna förbudet mot

att två eller flera särskilt bebyggda fastigheter sammansloges till en brukningsdel

på sådant sätt, att de för jordbruket avsedda byggnaderna å en eller

flera av fastigheterna bleve onödiga och förty bortfördes eller förfölle, synes

utskottet kunna lämna rum för tvekan. Emellertid har såväl den av herrar

Wihlborg och Nilsson verkställda utredningen angående verkningarna av den

norrländska vanhävdslagstiftningen som ock den av jordkommissionen verkställda

undersökningen visat, att dylika sammanslagningar förekommit till icke

ringa antal, ävensom att de ofta företagits i direkt syfte att eludera uppsiktslagens

förbud mot byggnadernas vanvårdande. Samma utredningar hava ock

givit vid handen, att i de fall, då jordkommissionerna sökt förhindra sammanslagningar,

deras talan i detta hänseende blivit ogillad av domstolarna.

I likhet med norrlandskommittén och jordkommissionen anser även utskottet,

att en av vanhävdslagstiftningens uppgifter bör vara att skydda de gamla

bondejordbruken. Faran för att dessa genom sammanslagningar skola bringas

att upphöra torde ökas, därest en social arrendelagstiftning med begränsning

till fastigheter av viss storlek kommer till stånd. Uteslutet torde nämligen

ej vara, att jordägare, som beröras av en dylik lagstiftning, skola —

i avsikt att såmedelst undandraga sig de förpliktelser, lagstiftningen skulle

medföra för dem — försöka sammanföra sina fastigheter till jordbruk av den

storlek, att lagen ej blir tillämplig å desamma. Med häns5m härtill synes utskottet

det i regel icke böra tillåtas, att åbyggnaderna å de gamla bondehemmanen

nedrivas eller genom bristande underhåll få förfalla, även om jordbruket

å brukningsdelen nödtorftigt kan upprätthållas genom dess sammanslagning

med annan. Tillfällen givas emellertid ej sällan, då en sammanslagning

av alltför små eller illa belägna brukningsdelar med därav följande ändrad

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

11

disposition i fråga om fastigheternas åbyggnader är ur nationalekonomisk

synpunkt fullt berättigad. Jorddelningen har mångenstädes i vårt land särskilt

i mera tättbebyggda trakter fortskridit alltför långt. Fastighetsbildningar,

som måste anses vara i hög grad olämpliga för jordbruket, äro inga

sällsynta företeelser. I vissa orter bar klyvnings förfarandet kommit till användning

i sådan utsträckning, att de ursprungliga enheterna äro uppdelade

i parceller av ringa storlek. Att denna jordsplittring är till skada för ett

sunt jordbruk, därom torde ej mera än en mening kunna råda. Mångenstädes

fortgår också numera en tendens att sammanföra dessa smärre fastigheter

till jordbruk av den omfattning, som ur nationalekonomisk synpunkt måste

anses önskvärd. Att binder för dylika sammanslagningar icke böra resas,

synes utskottet vara uppenbart. Behovet av en undantagsbestämmelse i detta

avseende är givetvis dock i sista hand beroende på den omfattning, som vanhävdslagen

erhåller. Kommer lagen att avse all enskild jord, synes en sådan

vara ofrånkomlig.

Vad nu sagts örn sammanslagning av självständiga jordbruk gäller i viss

mån även om nedläggning av torplägenheter. Ett nedläggande av torp, som

visat sig vara för litet att kunna tillfredsställande försörja sin brukare, synes

sålunda vara något i och för sig fullt befogat.

Såsom av det föregående framgår, har jordkommissionen i sitt utkast upptagit

en bestämmelse därom, att jordbruk utan hinder av vad i lagen stadgats

får, »i den mån det är oundgängligen nödigt, nedläggas å mark, som erfordras

för industriell anläggning eller bostäder åt ortsbefolkningen eller annat

dylikt ändamål». I sina motiv har kommissionen till utveckling av bestämmelsen

anfört, att därest ändamålet utan mera avsevärd olägenhet kunde

tillgodoses genom oodlad mark, borde det ej vara tillåtet, att odlad mark

foges i anspråk. I anledning härav vill utskottet framhålla, att därest en

bestämmelse i förevarande hänseende kommer till stånd, torde i allt fall ordet

»oundgängligen» böra utbytas mot en formulering, som mera smidigt anpassar

sig efter växlande förhållanden. Det synes utskottet nämligen icke vara av

behovet påkallat förbjuda, att odlad mark tages i anspråk i fall, där oodlad

mark visserligen är att tillgå, men där den odlade jorden på grund av sitt läge

eller andra omständigheter är för det avsedda ändamålet bättre lämpad.

1 anledning av motionerna hemställde utskottet, att riksdagen måtte i skrivelse

till Kungl Majit anhålla, att Kungl. Majit ville skyndsamt låta utarbeta

och för riksdagen framlägga förslag till lag rörande vanhävd å jordbruk.

Utskottet fann vidare vissa ändringar i 1909 års uppsiktslag böra omedelbart

genomföras och föreslog riksdagen att antaga av utskottet utarbetat förslag

till lag örn ändrad lydelse av 1 och 2 §§ i uppsiktslagen av följande innehåll

i

»1 §. Finnes å fastighet på landet, tillhörig bolag eller förening för ekonomisk

verksamhet, åker och äng i den omfattning, att självständigt jordbruk därå

kan idkas, skall uppsikt, på sätt nedan förmäles, hållas däröver att jordbruket

å fastigheten ej så vanvårdas, att dess vidmakthållande därigenom äventyras,

ävensom att för fastigheten såsom särskild brukningsdel nödiga byggnader icke

bortföras eller lämnas att förfalla.

Lag samma------ densamma.

Är fastigheten---— — ansvarig.

Vid prövning —----en fastighet.

2 §. Till sådan vanhävd, som ovan förmäles, är ej att hänföra nedläggande

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

Jordsakkunnig

a.

av jordbruk å äga, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon

annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Utan hinder av vad sålunda stadgats, må ock åbyggnad, som genom jordbruks

sammanslagning med armat bliver obehövlig, bortföras eller lämnas att förfalla,

för så vitt sammanslagningen uppenbarligen är till gagn för bildandet av bärkraftigt

jordbruk.»

Vid utskottets utlåtande var fogad en reservation beträffande utskottets motivering

av herr Linder m. fl. I reservationen framhölls beträffande sammanslagning

av brukningsdelar, att det vore av synnerlig vikt, att det i landet förefintliga

förrådet av åbyggnader till jordbruk ej utan trängande skäl genom

förödelse minskades. Det gällde nämligen i folkförsörjningens intresse att upprätthålla

största möjliga antal brukningsdelar. Därtill komme, att skapande

av jordbruk ej blott vore en jordfråga utan i lika hög grad en byggnadsfråga.

Den stora kostnaden för åbyggnaders uppförande påkallade enligt reservanternas

mening, att det förefintliga förrådet av åbyggningar sparades.

Vad utskottet hemställt bifölls av riksdagen.

Den av 1924 års riksdag antagna lagen örn ändring i 1909 års uppsiktslag

blev av Kungl. Majit godkänd. Lag örn ändringarnas genomförande utfärdades

den 11 juli 1924 och trädde i kraft den 22 juli samma år.

I anledning av 1924 års riksdags hemställan om utarbetande av vanhävdslag

tillkallade Kungl. Maj :t under samma år fyra sakkunniga (de s. k. jordsakkunniga).

Dessa avlämnade 1926 betänkande, innehållande förslag till vanhävdslagstiftning.

I fråga om vanhävdsbegreppet förklarade sig jordsakkunniga sakna anledning

att frångå den gällande lagens bestämning. På grund av en mer tillfällig

vanvård syntes en så allvarlig åtgärd, som ett ingripande från statens sida

innebure, ej böra äga rum. Ej heller finge lagen utgöra hinder för en sådan

omläggning av jordbruket, som ur jordbrukssynpunkt vore fullt befogad. -—

Vad anginge frågan om sammanslagning av brukningsdelar framhöllo jordsakkunniga,

att bevarandet av de gamla brukningsdelarna vore av stor samhällelig

betydelse. Detta gällde i främsta rummet de självständiga bondejordbruken,

men även sådana mindre brukningsdelar, som ej kunde giva sina brukare

huvudsaklig bärgning, borde skyddas. Jordsakkunniga ville därför i

princip förbjuda ett nedrivande eller förstörande av åbyggnader å befintliga

brukningsdelar. Endast för det fall, att ingen av de brukningsdelar, som ifrågasattes

till sammanslagning, kunde giva sin brukare huvudsaklig bärgningav

därå bedrivet jordbruk samt att genom sammanslagningen uppstode ett självständigt

jordbruk, borde en sammanslagning tillåtas. Därest det, även örn

sådana förhållanden ej förelåge, med hänsyn till jordbruksnäringens gagn

kunde finnas synnerligen önskvärt, att en sammanslagning komme till stånd,

syntes möjlighet böra beredas att genom dispens erhålla tillstånd därtill. Likaledes

föreslogo sakkunniga, att, därest för särskilda undantagsfall erfordrades,

att jord, varå lagen skulle äga tillämpning, toges i anspråk för industriell an
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

13

läggning, bostäder åt ortsbefolkningen eller annat dylikt ändamål, särskilt tillstånd

därtill skulle kunna erhållas.

Det av jordsakkunniga framlagda förslaget innehöll beträffande vanhävdsbegreppet

de bestämmelser, som återfinnas i nu gällande lag, därvid förslagets

2 § upptog de stadganden, som intagits i gällande lags 3 §. I förslagets 13 §

återfunnos de i nuvarande uppsiktslags 14 § införda bestämmelserna örn dispensrätt.

över jordsakkunnigas förslag avgåvos yttranden av länsstyrelserna, domänstyrelsen

och lantbruksstyrelsen, jordbrukskommissionerna, hushållningssällskapens

förvaltningsutskott utom i Uppsala och Gotlands län, Sveriges allmänna

lantbrukssällskap och Sveriges skogsägareförbund.

Uti en till justitiedepartementet den 4 oktober 1926 inkommen skrift framställde

därjämte borgmästaren C. Lindhagen vissa erinringar mot de sakkunnigas

förslag.

Rörande bestämningen av vanhävdsbegreppet ansågo länsstyrelserna i Kalmar

och Jämtlands län intet vara att erinra mot förslagets ståndpunkt.

Lantbruksstyrelsen framhöll under åberopande av sitt utlåtande över jordkommissionens

förslag, att ordalydelsen av 2 §, första stycket, ur produktionssynpunkt

måste anses vara otillfredsställande, örn också med den knappare

åkertillgången i Norrland, Dalarna och Värmland en snäv begränsning av jordägarens

rätt att förfoga över sin åkerjord kunde anses i någon mån befogad,

funne styrelsen denna begränsning icke ur produktionssynpunkt tillfredsställande

i fråga örn södra delarna av landet med dessas helt olika förhållanden i

detta avseende. Skulle bestämmelser i här ifrågavarande avseende lagfästas,

funne styrelsen det nödvändigt, att dessa gjordes sådana, att en utläggning av

sådan åker till betesmark eller för skogsproduktion, som på grund av jordbeskaffenhet

eller andra förhållanden bättre lämpade sig härför, icke omöjliggjordes.

Enahanda uttalanden gjordes av hushållningssällskapens förvaltningsutskott

i Östergötlands och Västmanlands län.

Länsstyrelsen i Blekinge län yttrade: Nu förevarande lagförslag har ju

tillkommit i syfte att främja jordbruksnäringen samt för att förekomma, att

areal, som redan är tagen i anspråk i denna närings tjänst såsom odlad jord,

får förfalla eller tagas i bruk för annat ändamål. Det förefaller emellertid, som

om de sakkunniga väl mycket stirrat sig blinda på just detta lagstiftningens

syfte utan att taga behörig hänsyn till andra näringar, främst skogsbruket.

Särskilt här i Södra Sverige torde fall lätt kunna förekomma, då en nu odlad

mager jordbit med större ekonomisk fördel bör kunna planteras med skog. Så

vitt länsstyrelsen kan finna, lämnar den i 13 § stadgade dispensrätten icke

möjlighet till meddelande av dispens i ett dylikt fall. Även örn det icke kan anses

påkallat att företaga en ändring härutinnan, så vitt angår det nordliga Sverige

med dess stora tillgång till skog, anser länsstyrelsen dock nödvändigt, att en

dylik ändring genomföres så vitt angår de sydligare delarna av landet.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anförde: De jordsakkunniga synas i avseende

å jordbruksdriften vilja medgiva jordägaren en rörelsefrihet, som i det hela

tillåter honom att utnyttja jorden på det ekonomiskt sett mest givande sättet,

vilket under nuvarande tryckta förhållanden kanske är detsamma som det enda

Yttranden

över jordsakkunnigas

förslag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

sättet att göra jordbruket ekonomiskt givande. En omläggning från sädesodling

till betesvall, vartill utvecklingen tydligen tenderar, skulle alltså även i

fortsättningen få äga rum. Men det förefaller dock, som örn tvånget i många fall

att alltjämt underhålla efter omläggningen obehövliga hus skulle utgöra ett

allvarligt hinder för dylika strävanden att göra jordbruksdriften räntabel.

J ordbrukskommissionen i Jämtlands län avstyrkte bestämmelsen, att jordbruket

skulle få nedläggas å ägor, som på grund av någon annan omständighet

än sin naturliga beskaffenhet måste anses olämplig för jordbruksdrift. En

sådan bestämmelse innebure, att jordbruk, vilkets belägenhet i förhållande till

vägar och andra kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsamt, skulle få

nedläggas. Visserligen hade brukare av sådana fastigheter det ganska besvärligt,

men sedan statsmakterna börjat lämna anslag till ödebygdsvägar, hade

dessa fastigheters utsikter att komma i åtnjutande av farbar väg avsevärt förbättrats.

Det kunde numera ej anses försvarligt att bereda bolagen, som inom

länet ägde många vid avvittringen tillskapade hemman, till vilka väg ännu ej

hunnit brytas, möjlighet att nedlägga desamma.

Herr Lindhagen ansåg, att bestämmelsen i 2 §, första stycket, kunde leda till

ett obehörigt nedläggande av jordbruk. Den ursprungliga formuleringen i norrlandslagen

borde bibehållas.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län åter framhöll,

att en sådan omständighet som avlägsenhet från kommunikationsleder måste

utgöra en legitim grund för nedläggande av ett jordbruk. Det förekomme

fall, då jordägaren icke hade någon möjlighet att erhålla brukare till alltför

avlägsna lägenheter.

Örebro läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott hemställde, att ordet

»alldeles» i 2 § första stycket måtte utgå, enär en rigorös tolkning skulle omöjliggöra

en önskvärd anpassning efter växlande ekonomiska förhållanden.

I fråga örn rätten att efter sammanslagning av särskilda brukningsdelar nedlägga

obehövliga byggnader uttalades, att den föreslagna bestämmelsen i 2 §,

andra stycket, innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens rätt

att förfoga över honom tillhöriga fastigheter. Sålunda anförde länsstyrelsen

i Stockholms län, att det föreslagna skyddandet av små och otillräckliga brukningsdelar

sköte över målet och att möjligheten att sammanslå brukningsdelar

borde, utan att riskera det berättigade syftet med en vanhävdslagstiftning,

kunna göras något vidare.

Enahanda synpunkter framhöllos av länsstyrelsen i Kristianstads län och

hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs län.

Länsstyrelsen och hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Södermanlands

län framhöllo, att stadgandet borde modifieras så, att sammanslagning

av fastigheter finge äga rum, där särskilda omständigheter såsom hänsyn till

ägofigurer eller dylikt eller ock starka ekonomiska skäl därtill föranledde.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrade: De sakkunniga anse således, att bevarandet

av varje brukningsdel är ett sådant samhällsintresse, att bevarandet,

oavsett örn det är ekonomiskt, bör tvångsvis genomföras. Länsstyrelsen håller

för sannolikt, att flertalet brukningsdelar, varom det kan vara fråga, att de

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr IS.

15

komma att försvinna, icke äro förtjänta av denna uppmärksmhet. Lika olämpligt,

som det skulle vara, att genom stränga bostadsbestämmelser på landsbygden

tvinga människor bort från vad som dock för dem är ett hem, lika olämpligt

anser länsstyrelsen vara att genom konstlade åtgärder vidmakthålla hem,

vilkas övergivande i regel betyder, att de icke längre uppfylla en ny tids

större och berättigade fordringar. De brukningsdelar, varom nu är fråga, äro

mestadels de avlägset belägna skogstorpen och lägenheterna. Besinnar man,

huru dessa hem uppstått, ligger däri ingen anledning till deras förevigande.

Det var ingen förkärlek för den långa skogsstigen till den avlägset belägna

dagliga arbetsplatsen, det tillfälliga arbetet eller den fjärran belägna skolan,

som gav anledning till val av plats. Det var tvånget — omöjligheten att på

annat håll finna ett hem. Förintelsen betyder i regel, att sådana möjligheter

nu yppat sig — betyder en ekonomiskt och socialt förkättrad ställning för den

medborgarklass, som tidigare måste åtnöja sig med fjärran belägna mindervärdiga

odlingslägenheter. Genom att låta dessa brukningsdelar för framtiden

parasitera på industriens bekostnad, som är det sakliga innehållet i tvångslagen

mot bolagen, fylles intet socialt ändamål och ej heller något jordbruksekonomiskt.

Genom utgallringen av en del skogstorp kommer naturligtvis bebyggelsen i

våra skogar ej att försvinna. Många odlingslägenheter äro av den godhet och

den omfattning, att de komma att av egen kraft bestå. Vidare fordrar ett alltmer

intensifierat skogsbruk ökad arbetskraft i närheten av arbetsplatsen och

således bosättning i skogen. Och till sist kan man räkna med att ett alltmer

förgrenat vägnät och i övrigt förbättrade kommunikationsmedel så småningom

komme att utvidga den rayon, inom vilken boplatserna kunna bli eftersökta av

befolkningen. Med dessa säkra framtidsutsikter borde man med mera jämvikt,

än vad nu är fallet, kunna finna sig i att se en del av den mindervärdiga

kultur, som av tvång och nöd vuxit fram i våra skogar, gå till spillo och ej envisas

att med konstlade medel söka uppehålla densamma,

Länsstyrelsen vill med några exempel belysa nu framhållna synpunkter.

Utmed Vänerns västra strand mellan sjön och den odlade dalboslätten löper

ett skogsbälte av växlande bredd. I dessa sjöskogar funnos för ej så många

årtionden sedan en hel del småtorp och lägenheter. Dessa lia nu i stort antal

försvunnit. Vandraren stöter här ofta på åkerlappar, som återerövrats av

skogen, och den traditionella krusbärsbusken återfinnes vid den skövlade härden.

Den urbane jordexperten finner här ock stoff till vreda utgjutelser över

hårda jordägare. Evakueringen har emellertid varit helt frivillig. Bättre utkomstmöjligheter

ha yppat sig när och fjärran. Utåt slätten resa sig nya hem,

och ute på den uppväxande samhällen, som lämna nya arbetstillfällen, vittna

om den kringliggande jordbruksbygdens förkovran. Ingen anledning finnes

att begråta vad som försvunnit. Det var allt för mycket förenat med brist och

umbäranden. Men hade dessa skogar kommit i bolagshand och nu föreslagna

lagstiftning varit gällande, skulle allt detta måst hållas vid liv. Man frågar

till vad nytta? Ett annat exempel. Det gäller en snart hundraårig livskraftig

textilindustri, belägen i en skogstrakt. Bolaget äger ej obetydliga jordområden.

Jordbruket, ladugårdsskötseln och skogsbruket äro i mönstergillt skick.

Men åbyggnaderna till några avlägsna skogstorp lia under senare år flyttats

till grannskapet av fabrikerna och de gamla torparfamiljerna lia flyttat med.

Torpens inägojord har inhägnats till bete för ungdjur och i ett fall — det mest

avlägsna — igenlagts till skog. Detta arrangemang skulle varit omöjligt, om

nu föreslagna lag varit i kraft. Ej ens den i övrigt föga lämpliga dispensvägen

hade stått öppen i ett fall som detta. Bolaget hade måst bygga nya

bostäder vid fabrikerna för de gamla torparfamiljerna, som flått nog av sko
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

garnäs avskildhet och brist på förtjänster, jämförliga med vad industrien kan

erbjuda för särskilt det uppväxande kvinnliga släktet. Vidare hade bolaget

varit tvunget att underhålla till hus och jord det gamla torpet och detta oberoende

av, huruvida en ny innehavare, med mindre anspråk på livet än den

avflyttande, varit villig att övertaga det eller om så ej varit fallet.

Man frågar sig, örn »vissa ekonomiska frihetsteorier» ej fortfarande kunna

stå sig vid jämförelse med ekonomiska uppsiktslagars tafatthet och oförmåga

att anpassa sig efter livets skiftande förhållanden.

Länsstyrelsen i Örebro län uttalade följande: Enligt förslaget skall såsom

vanhävd regelmässigt anses exempelvis nedläggandet av ett torp och dess sammanslagning

med huvudgården, därest denna redan tidigare är att anse såsom

självbärigt jordbruk, likasom och sammanslagning till gemensamt bruk av tvenne

dylika jordbruksfastigheter. En sådan bestämmelse kan länsstyrelsen

under inga omständigheter biträda. Länsstyrelsen håller fastmera före, att

fall, sådana som de här avsedda, böra bedömas uteslutande ur praktisk ekonomisk

synpunkt; och det måste härvid även ur det allmännas intresse sett obetingat

vara till skada att genom lagstiftning söka förhindra en av föreliggande

förhållanden betingad utveckling. Befogenheten av denna anmärkning mot förslaget

synes icke förringad därav, att enligt § 13 dispens från sammanslagningsförbudet

under viss förutsättning skulle kunna erhållas, enär dels sådant

endast i undantagsfall torde kunna äga rum och dels det måste anses principiellt

oriktigt att på dylikt sätt behandla vad som det oaktat borde vara

fullt tillåtet.

Domänstyrelsen anförde: Det gives emellertid vid lagförslagets utformning

till synes ej förutsedda fall, där ej heller hinder bör resas mot att särskild

brukningsdel nedlägges såsom dylik och att därå befintliga byggnader bort
föras

eller lämnas att förfalla. Där nämligen jordägaren finner med sin fördel

förenligt att såsom självständigt jordbruk nedlägga ett avlägset eller eljest

olämpligt beläget torpställe med måhända dåliga byggnader, som tarva ombyggnad,

och därefter använda jorden exempelvis för betesbruk antingen till

fastighetens huvudgård eller till annan arrendegård samt i stället å annan för

ändamålet tjänligare odlad mark, som avskiljes från exempelvis fastighetens

huvudgård, anordna en ny självständig brukningsdel med erforderliga byggnader,

så bör det stå honom fritt vidtaga dylik anordning. Ehuru åtgärden måste

anses välbetänkt och några betänkligheter däremot ur social synpunkt icke torde

kunna påvisas, synes med lagförslagets formulering hinder möta att i dylikt

fall bortföra åbyggnaderna på den äldre lägenheten eller låta dem förfalla.

Viss komplettering av 2 § för tillgodoseende av dylikt rimligt krav synes böra

ske.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kronobergs lån yttrade: Det

kan också stundom, såväl från jordbruksekonomisk som från social synpunkt,

vara fullt berättigat att sammanslå mindre brukningsdelar till större, även om

de förra brukningsdelarna var för sig lämna »bostad och nödtorftigt bidrag till

underhållet av en familj». — Detta gäller exempelvis, om ett antal mindre arrendatorer

hämta sin huvudsakliga utkomst av någon industriell rörelse, som till

följd av varaktig konjunkturförändring måste nedläggas. Under sådana förhållanden

synes det lämpligast, att en del av dessa små arrendatorer söka sig

arbete på annat håll och att lägenheterna sammanläggas till brukningsdelar

av sådan storlek, att de kunna ge sina innehavare fullt uppehälle av jordbruk.

Ingen anledning finnes då att bibehålla de överflödiga åbyggnaderna. Vanhävdslagen

bör icke, enligt förvaltningsutskottets mening, lägga hinder i vägen

för en dylik naturlig och nationalekonomiskt riktig anpassning efter tidsläget

och konjunkturerna. Enligt jordsakkunnigas förslag (13 §) skulle visserligen

länsstyrelsen kunna lämna tillstånd till sammanslagning av jordbruk, där detta

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

17

vore för jordbruksnäringen synnerligen önskvärt. Det synes dock icke lämpligt

att tillgripa dispensvägen för fall, som kunna bli ganska talrika.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Örebro län anförde: Det torde

emellertid icke sällan inträffa, att sammanslagning av jordbruk såväl ur produktionssynpunkt

som ur allmänt ekonomiska synpunkter kan vara synnerligen

önskvärd. I sådant fall torde i regel icke böra förhindras, att byggnad, som

genom sammanslagningen blir obehövlig, bortföres. Att, såsom jordsakkunniga

föreslå, för varje särskilt fall göra en dylik åtgärd beroende av länsstyrelsens

medgivande, synes icke motiverat.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Norrbottens län framhöll, att

lagen ej borde lägga hinder i vägen för eller försvåra uppkomsten av ^självförsörjande

jordbruk. Jordbruket inom länet vore till stor del baserat på arbetsförtjänster

i stället för att det skulle vara självständiga jordbruk,_ som gåve

familjen full bärgning. Ett ekonomiskt välstånd bleve icke möjligt inom länet,

förrän jordbrukarna uppodlat så stora jordbruk att de kunde leva därpå och

därigenom kunna undgå att konkurrera med arbetarna örn arbetsförtjänsterna.

Blekinge läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott yttrade: Dessa be
stämmelser

kunna vålla stora svårigheter för en jordägare, som har ett flertal

små arrendejordbruk utströdda i sin skogsmark med ty åtföljande betesrätt på

skogen, men som vill bedriva rationellt skogsbruk. För att göra detta måste

han förhindra betningen i skogen; en del arrendeboställen måste därför nedläggas

och sammanslås med huvudgården, kanske helt läggas i betesvall, en

driftform, som i många fall torde vara den mest räntabla. Blir förslaget upphöjt

till lag, torde det vålla stora svårigheter att få en dylik reform genomförd.

Det starka intrång, lagförslaget gör i jordägarens möjligheter att fritt

få disponera sin egendom för åstadkommande av bästa möjliga driftsekonomi,

anser utskottet icke lyckligt. Förslaget bör omarbetas, så att det medger jordägaren

större rörelsefrihet.

I motsats till dessa uttalanden anförde jordbrukskommissionen i Jämtlands

län: Även örn det må vara riktigt, att en sammanslagning av brukningsdelar

stundom kan vara ändamålsenlig, håller kommissionen dock före att detta ej

må kunna ske i annan ordning än de sakkunniga föreslagit i § 13, andra stycket,

ävensom att mera avgörande inflytande på frågan därvid bör tillmätas

jordbrukskommissionens yttrande. Särskilt för Norrland, där kulturens landvinningar

ännu ej framskridit längre än att stor del av hemmansbruken hava

blott några få hektar odlad jord, men där riklig tillgång på odlingsmark möjliggör

dessa små hemmansdelars utveckling till besuttna gardar, skulle den

av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen hava till följd, att bolagen i stor

utsträckning sammansloge mindre brukningsdelar hellre än att avyttra deni,

och den döda handens verkningar skulle därigenom bliva mera ödesdigra än

nödigt vore.

Rörande dispensbestämmelserna yttrade länsstyrelsen i Stockholms län: Jordsakkunniga

hava sökt en säkerhetsventil för nu ifrågavarande stränga förbudsbestämmelser

i medgivandet av dispens genom länsstyrelse (13 §). Länsstyrelsen

vill med anledning härav göra samma anmärkning som beträffande en

liknande bestämmelse i den föreslagna arrendelagen, nämligen^att sa, vitt löjligt

undantag från dylika regler böra direkt medgivas, i den man de äro behövliga,

genom uttryckliga förbehåll i lagen. Att lägga hela ansvaret för en skäll

ghetsprövmng i fall av denna art på länsstyrelserna även örn såsom här

»jordkommissionen» i länet skall höras — synes vara att ställa allt för stora

krav på länsstyrelserna, vilka knappast kunna anses rustade därför. Sa som

lUhang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. :! avd. 1 ■> hafi. (Nr 18.) 1

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

dispensförfarandet nu anordnats, vill det synas, som om länsstyrelserna skulle

bliva i realiteten i det närmaste beroende av »jordkommissionerna».

Länsstyrelsen i Östergötlands län gjorde gällande, att de i § 13, andra stycket,

av förslaget omförmälta befogenheter lämpligen borde kunna anförtros åt

andra myndigheter än länsstyrelserna, vilkas arbetsbörda redan nu vore tung

och som dessutom icke alltid ägde speciella förutsättningar för bedömande av

detta slag av ärenden. Inom de blivande jordbrukskommissionema torde sakkunskapen

på jordbrukets område säkerligen varda företrädd och torde väl få

antagas, att de även i övrigt så sammansattes, att några betänkligheter icke

kunde resas mot anförtroende åt dessa kommissioner av beslutanderätten i nu

åsyftade ärenden.

Herr Lindhagen gjorde gällande, att den kontroll, som vore lagd i länsstyrelsernas

hand, enligt erfarenheten i regel betydde föga. Ansökningarna komme

att tämligen okontrollerat bifallas.

Beträffande de föreslagna stadgandena örn möjlighet att i vissa fall erhålla

dispens från lagens bestämmelser framställdes vissa erinringar.

Sålunda framhöllo länsstyrelserna i Blekinge, Örebro och Kopparbergs län,

jordbrukskommisSkmen i sistnämnda län, Örebro läns hushållningssällskaps

förvaltningsutskott och Sveriges skogsägareförbund, att fall, som avsåges i

13 § första stycket, icke kunde betraktas såsom vanhävd. Att fordra tillstånd

för användande av odlad jord till industriell anläggning o. d''. syntes vara att

väl starkt begränsa jordägarens frihet att förfoga över sin jord. Stadgandet

borde utgå och inarbetas i 2 §.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrade: I enlighet med denna formule
ring

torde befallningshavanden näppeligen kunna meddela tillstånd exempelvis

till ett mindre odlat jordområdes användning såsom idrottsplats, örn också området

för sådant ändamål vore aldrig så lämpligt och detsamma därjämte kunde

utan olägenhet för någon därtill användas. Jordkommissionen har i förevarande

hänseende anfört bland annat, att det vore givet att jordbruk finge nedläggas

då marken erfordrades för ändamål, som måste anses vara av större vikt

för det allmänna än markens bevarande för jordbruksproduktion. Det torde

vara åt denna princip, som man velat giva uttryck uti det föreliggande lagförslagets

13 §, men bör då också detta lagrum erhålla en i enlighet därmed bättre

avpassad formulering.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kopparbergs län hemställde,

att uttrycket »bostäder åt ortsbefolkningen» måtte utelämnas, enär tillgodoseendet

av bostadsbehovet måste anses såsom en nödvändig angelägenhet i all

synnerhet som bostadsbyggande utan motsvarande behov näppeligen kan tänkas

komma till stånd.

Rörande 13 § andra stycket framhöll länsstyrelsen i Blekinge län, att ordet

»synnerligen» måtte utgå eller uttrycket på annat lämpligt sätt mildras.

Länsstyrelsen i Hallands län anförde: Jämväl ifall husen äro så obekväma

och otidsenliga eller eljest i sådant skick, att de böra ombyggas, men detta

skulle på grund av byggnadskostnademas storlek i förhållande till jordens värde

vara påtagligen oekonomiskt, synes möjlighet till dispens böra förefinnas.

Även andra situationer kunna tänkas. Man ser ju, hur bebyggelsen å landsbygden

i vissa orter går tillbaka. Anledningarna kunna vara mångahanda men

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

19

torde sammanhänga dels med att jordbruket med nutidens mekaniska hjälpmedel

ej behöver så mycken människokraft som förr, dels ock med att folket numera

har andra anspråk på livet än fordom. Länsstyrelsen håller därför före,

att antingen själva bestämmelsen i 1 § örn husens bibehållande bör uppmjukas

eller ock dispensmöjligheten i 13 § utvidgas till att efter länsstyrelses beprövande

gälla alla de fall, då särskilda skäl föreligga därtill.

Hushållningssällskapets förvaltningsutskott i Kalmar läns norra del yttrade:

Det är av synnerlig vikt, att i lagen inga sådana bestämmelser få inflyta, som

försvåra eller omöjliggöra ett rationellt och tidsenligt utnyttjande av å jordbruksfastighet

förefintliga möjligheter beträffande såväl jord som byggnader.

Den i § 13 av lagförslaget anvisade dispensvägen för erhållande av tillåtelse

till jordbrukssammanslagning av andra orsaker än som angivas i § 2 synes förvaltningsutskottet

sålunda vara tillrådlig endast under förutsättning, att verklig

praktisk skälighet sprövning i varje särskilt fall äger rum.

Vid 1927 års riksdag framlades genom proposition, nr 191, förslag till lag Riksdagen

angående uppsikt å vissa jordbruk. Detta lagförslag var i huvudsak byggt på

jordsakkunnigas förslag.

Vid lagförslagets remitterande till lagrådet framhöll chefen för justitiedepartementet

statsrådet Thyrén, att den olikhet, som förelåge i fråga om jordbrakets

naturliga förutsättningar i skilda delar av landet, komma i vanhävdslagstiftningen

i betraktande huvudsakligen vid lagens tillämpning. Sålunda

kunde lagen knappast mer än i allmänt hållna ordalag definiera begreppet vanhävd,

men vid lagtillämpningen torde det visa sig, att vad som i en landsända

med all rätt vore att anse som vanhävd icke komrae att så betraktas i en annan

del av riket.

I fråga örn den utformning, vank ärv dsbe greppet erhållit i förslaget, anförde

departementschefen:

Beträffande frågan hur långt vanvård av jordbruket skall hava fortskridit

för att ett ingripande mot jordägaren skall anses befogat hava jordsakkunniga,

i huvudsak ställt sig på den nuvarande lagens ståndpunkt. Häremot har ej

heller i yttrandena framställts någon anmärkning.

I vissa yttranden har gjorts gällande, att stadgandet i 2 § första stycket i

förslaget innebure en för långt gående inskränkning i jordägarens intresse att

på ekonomiskt bästa sätt tillvarataga jordens avkastningsmöjligheter, särskilt i

fråga örn rätt att omlägga driften. Det ma då först framhallas, att förslaget

i allmänhet ej avser att förhindra en rationell omläggning av jordbruksdriften

såsom sådan. Däremot medger ej förslaget rätt till nedläggande av jordbruk

å annan äga än sådan, som på grund av sin naturliga beskaffenhet eller någon

annan omständighet måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift. Detta

stadgande, som helt överensstämmer med motsvarande bestämmelse i den norrländska

uppsiktslagen, kan måhända synas rigoröst, särskilt med hänsyn till

förhållandena i vissa delar av södra Sverige. Da nu ifragasättes, att lagen

skall utsträckas till hela landet, skulle en viss modifikation av stadgandet

kunna synas påkallad för att jordägarens intresse att på det ekonomiskt

mest givande sättet utnyttja sin jord ej må motverkas. Emellertid har jag

icke funnit mig böra härutinnan föreslå någon avvikelse från den nuvarande

lagen. Jag utgår därvid från att vid stadgandets tillämpning skälig hänsyn

kommer att tagas till lokala och ekonomiska förhållanden. Genom att detta

stadgande erhölle en mera obestämd avfattning kunde lagen lätt komma att

öppna möjlighet till upprepande av de missförhållanden, vilka föranlett den

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

nuvarande formuleringen. Faran härför synes större än att en alltför restriktiv

och till orimliga konsekvenser ledande tolkning skall kunna göra sig gällande.

Här föreligger otvivelaktigt ett fall, då lagtillämpningen kan komma

<itt ställa sig olika i Norrland och i vissa delar av det övriga Sverige. En

åtgärd med avseende a jordens utnyttjande kan i södra och mellersta Sverige

vara fullt befogad, under det att den i Norrland kan vara att hänföra till uppenbar

vanhävd. Sammalunda är förhållandet, då det gäller att avgöra vilka

andra omständigheter, än jordens naturliga beskaffenhet må föranleda till antagande,

att en äga måste anses alldeles olämplig för jordbruksdrift.

Vidkommande spörsmålet örn rätt att sammanslå brukningsdelar hava jordsakkunniga

f ramhälls den samhälleliga betydelsen av de gamla brukningsdelarnas

bevarande såsom självständiga jordbruk. De sakkunniga hava föreslagit

en skärpning av den gällande lagens bestämmelser i syfte att från förintelse

skydda jämväl de små brukningsdelar, som ej giva sina brukare mer

än nödtorftig bärgning. Mot denna förslagets ståndpunkt hava i flera av de

avgivna yttrandena framställts invändningar.. Därvid har framhållits, att

möjligheter att sammanslå brukningsdelar borde, utan att det berättigade syftet

med en vanhävdslagstiftnmg därmed riskerades, kunna göras något vidare

samt att lagen ej borde förhindra en av starka ekonomiska skäl betingad utveckling.

Villigt må ock medges, att ett på föreslaget sätt vidgat skydd för

dylika smålägenheter stundom kan vara oförenligt med ett ur ekonomisk synpunkt

fullt rationellt tillgodogörande av jorden. I detta avseende torde emellertid

de sociala synpunkt erna kräva särskilt beaktande. Under nuvarande

och säkerligen för lång tid framåt rådande förhållanden, då i städer och stadsliknande

samhällen finnes ett ej obetydligt befolkningsöverskott, som ej där

Län vinna utkomst, är det av största betydelse att för den växande befolkningen

tillvaratagas de försörjningsmöjligheter, som kunna erbjuda sig på landsbygden.

Under sådana omständigheter måste tillses, att redan befintliga odlingsmarker

vidmakthallas och att icke genom nedläggande av existerande

brukningsdelar den jordbrukande befolkningen förminskas. Jag kan därför

ej biträdande framställda anmärkningarna i den mån de innebära, att såsom

regel möjligheten att sammanslå brukningsdelar skall göras vidsträcktare än

jordsakkunniga föreslagit. Emellertid torde utan att det nu antydda syftet

äventyras möjligheten att erhålla dispens i förevarande avseende kunna något

\idgas.

önskvärt, att en sammanslagning kommer till stånd, utan jämväl då så är

1 öihallandet pa grund av andra omständigheter, synes dispens kunna medgivas.

Såsom särskilda omständigheter, vilka kunna komma i betraktande, må

1 ramhallas personliga förhållanden, vilka göra en flyttning önskvärd eller

rent av nödvändig, förändrade förhållanden inom näringslivet på orten eller

ett yppande av andra försörjningsmöjligheter för brukningsdelens åbo.

Vad angår den föreslagna dispensrätten framhöll departementschefen att,

då enligt framlagt förslag till ändringar i arrendelagstiftningen dispensrätten

lagts i länsstyrelsernas hand, anledning ej syntes föreligga att beträffande dispensärenden

enligt uppsiktslagen överlämna avgörandet åt andra myndigheter.

I anledning av propositionen hemställdes i en inom första kammaren av herr

Georg Dahl väckt motion, nr 299, att riksdagen ville besluta sådant tillägg till

lagens 3 §, att användandet av odlad jord till bostäder, industrianläggningar

och andra dylika ändamål bleve tillåtet.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

21

I motionen anförde motionären, bland annat:

För mig står det klart, att ett jordområdes användande till en industrianläggning,

som kan giva utkomst för tiotals eller kanske hundratals familjer, är

med hänsyn till det allmänna bästa avsevärt att föredraga framför att en ensam

jordbrukarfamilj där kan draga sig fram. Enahanda synpunkter måste

man anlägga på bostadsbyggande. Det är ett utslag av ensidig och överdriven

jordbruksprotektionism, att bevarandet av ett litet jordbruk skall få försvåra

för de bostadssökande att erhålla lämplig tomtmark. Jag vill i detta sammanhang

erinra örn, att då fråga varit om införande av en mot bolag riktad expropriationslagstiftning,

så har man motiverat en sådan även därmed, att behov

förelåge att för bostadsändamål komma åt bolagens fastigheter och därvid jämväl

deras jordbruks jord. Denna omtanke örn de bostadsbehövande har man nu

släppt.

Jordsakkunniga hava försvarat nu förevarande lagbestämmelse även därmed,

att byggandet av bostäder och uppförandet av industrianläggningar i första

hand borde ske å annan mark än odlad jord. Dispensförfarandet behövde

då endast i undantagsfall komma i tillämpning. Denna ståndpunkt finner

jag ohållbar. Bostadslägenheterna behöva trädgårdsmöjligheter, och industrietablissemangen

måste av kostnadsskäl och med hänsyn till de tekniska möjligheterna

att anordna järnvägsspår, kajer, magasin och upplagsplatser m. m. i

regeln hava lättplanerad mark, d. v. s. just åkerjord.

Sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet förklarade i sitt i ärendet avgivna

utlåtande, nr 2, att utskottet ansåge det i sistnämnda motion föreslagna

undantaget från lagens tillämpning icke erforderligt, då lagens dispensmöjligheter

enligt utskottets mening vore tillräckliga för att tillgodose ifrågavarande

ändamål. Utskottet lämnade Kungl. Maj:ts förslag, såvitt detsamma avsåg

vanhävdsbegreppet och dispensrätten, utan erinran.

Propositionen vann även i dessa delar riksdagens bifall.

De yrkanden, som framställts i föreliggande motioner, avse i första hand, Utskottet,

att de i uppsiktslagen införda bestämmelserna om vad som är att hänföra till

vanhävd måtte så ändras, att såväl nedläggande av jordbruk som sammanslagning

av brukningsdelar må medgivas i större utsträckning än nu är fallet.

Nedläggande av jordbruk får enligt gällande lag ske, då äga antingen på

grund av sin naturliga beskaffenhet eller ock till följd av annan omständighet

är alldeles olämplig för jordbruk. Av den ovan lämnade redogörelsen framgår,

att ett stadgande av detta innehåll först upptogs i det betänkande, som avgavs

av de sakkunniga, vilka 1918 tillkallades för att verkställa undersökning angående

verkningarna av 1909 års uppsiktslag. De sakkunniga framhöllo, att

nedläggande av jordbruk i vissa fall borde tillåtas, även om en ägas naturliga

beskaffenhet ur jordbrukssynpunkt vore tillfredsställande, nämligen då erforderlig

dikning skulle medföra oproportionerliga svårigheter och kostnader, då

ägan vore frostländig eller då belägenheten i förhållande till vägar eller andra

kommunikationsleder vore synnerligen ogynnsam. Nedläggning borde dock

enligt de sakkunnigas mening ej få ske, med mindre alldeles särskilda skäl

1 aläde därför. I anslutning härtill utformade de sakkunniga det stadgande örn

rätt att i vissa fall nedlägga jordbruk, vilket sedermera med mindre, formella

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

jämkningar upptogs i följande lagförslag i ämnet oell återfinnes i gällande lag.

Vid framläggande av förslaget till 1927 års uppsiktslag anmärkte föredragande

departementschefen, att vid tillämpning av ifrågavarande bestämmelse hänsyn

givetvis måste tagas till lokala och ekonomiska förhållanden.

Det torde alltså icke föreligga tillräcklig anledning att tolka innebörden av

gällande lag på det sätt, att enligt denna rätten att nedlägga jordbruk skulle

göras beroende blott av rent jordbrukstekniska omständigheter, medan hänsyn

till ekonomiska förhållanden skulle vara utesluten.

Utskottet anser sig icke med stöd av de skäl, som motionärerna anfört, böra

förorda en utvidgning av uppsiktslagens bestämmelser i ämnet.

De stadganden i uppsiktslagen, som avse att förhindra sammanslagning av

brukningsdelar, hava helt förestavats av sociala skäl. Under förarbetena till

lagen framhölls, som ovan nämnts, att det under rådande förhållanden vore av

största betydelse, att för den växande befolkningen tillvaratoges de försörjningsmöjligheter,

som kunde erbjuda sig på landsbygden, samt att man därför borde

tillse, att redan befintliga odlingsmarker vidmakthölles och att genom nedläggande

av existerande brukningsdelar den jordbrukande befolkningen icke

förminskades. De synpunkter, som sålunda ligga till grund för ifrågavarande

lagbestämmelser, äga enligt utskottets förmenande alltjämt berättigande. Utskottet

vill för övrigt erinra, att undantag från lagens bestämmelser i denna

del kan medgivas. Länsstyrelsen äger nämligen efter hörande av jordbrukskommissionen

tillåta sammanslagning, då det av hänsyn till jordbruksnäringens

gagn eller på grund av andra omständigheter kan anses synnerligen önskvärt,

att sammanslagning kommer till stånd.

Motionärerna hava slutligen föreslagit sådan ändring av uppsiktslagen, att

användande av åkerjord till bostads- eller industriella ändamål ej skall vara

beroende av länsstyrelsens prövning. Då undantag från föreskrifterna i den

sociala arrendelagstiftningen skola prövas av länsstyrelse samt uppsiktslagen

tillkommit som ett komplement till denna lagstiftning, synes det utskottet lämpligt,

att prövning av undantag från uppsiktslagen handhaves av samma myndighet.

Den omgång, det föreskrivna dispensförfarandet kan medföra, torde icke

vara av den betydelse, att det utgör skäl för en lagändring.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 18.

23

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Linder*, von Geijer*, Frändén* och

Lindhagen, fröken Hesselgren* samt herrar Gustaf Tamm och Norman;

från andra kammaren: herrar Hage, Andersson i Rasjön*, Johanson i Hallagården,

Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken*, Sandström i

Nyland* och Hansson i Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Geijer, Tamm, Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson och Sandström

i Nyland, vilka ansett, att motionen bort tillstyrkas i vad den avser skrivelse

till Kungl. Maj :t med begäran örn omarbetning av lagen den 17 juni 1927

om uppsikt å vissa jordbruk i så måtto,

att vanhävdsbegreppet förtydligas och erhåller en mjukare utformning samt

att nationalekonomiskt önskvärda sammanslagningar av brukningsdelar ej

förhindras.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.