Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till avstyckning av jordbrukslägenhet utan samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

1931-03-06 · 17 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 16 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:19, Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av möjlighet till avstyckning av jordbrukslägenhet utan samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

1

Nr 19.

Ankom till riksdagens kansli den 9 mars 1931 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion om beredande av

möjlighet till avstyckning av jordbrukslägenhet utan

samtidig tilldelning av skog från stamfastigheten.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 52,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Tamm m. fl. hemställt, att

riksdagen ville begära utredning örn sådan ändring av 19 kapitlet i lagen

den 18 juni 1926 örn delning av jord på landet, att — åtminstone i landets

mellersta och södra delar — avstyckning av jordbrukslägenhet må, där omständigheterna

anses så påkalla, få ske även utan samtidig tilldelning av skog

från stamfastigheten.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda hemställan, får

utskottet hänvisa till motionen.

I 19 kapitlet i 1926 års jorddelningslag angivas de villkor, under vilka

avstyckning från fastighet må äga rum. I 3 §, varom här är fråga, stadgas

följande. Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt

beskaffenhet i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest

föreliggande förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på

varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamålet eller

också, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet

gemensamt med denna. Avstyckning får icke ske på sådant sätt, att stamfastigheten

ej lämpligen kan bestå som särskild fastighet. Avstyckning från

jordbruksfastighet får ej heller ske, såvitt det icke kan antagas, att den

fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, då fråga är örn sammanläggning

av fastigheter, genom avstyckningen och sammanläggningen skulle

uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen

eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. Örn skogsmark hör

till den fastighet, varifrån avstyckning skall ske, får avstyckningen icke ske

på sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som den avstyckade delen i

mån av tillgång erhåller så mycket skog, som erfordras för dess nyttjande

till jordbruk — allt under förutsättning att i både stamfastigheten och den

avstyckade delen ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark i sådan omfattning,

att vardera fastigheten bliver tjänlig till jordbruk. Då område skall

avstyckas för sammanläggning med annan fastighet skall vid beräkning av

skogsbehovet hänsyn tagas även till skogstillgången å den fastighet, varmed

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 16 haft. (Nr 19.) 487 si 1

Gällande

bestämmel
ser.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Historik.

Norrlandskommittén.

den avstyckade delen skall sammanläggas. I trakter med ringa skogstillgång

får dock, örn det finnes angeläget för skogens bestånd eller eljest skäl föreligga

därtill, avstyckningen verkställas så, att skogsmarken i sin helhet tilldelas

en i förrättningen ingående jordbruksfastighet. De förut nämnda bestämmelserna

om avstyckning från jordbruksfastighet utgöra dock ej hinder

för avstyckning av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter

eller för beredande av plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt

ändamål.

Det i jorddelningslagen upptagna institutet avstyckning motsvarar ägostyckning

och jordavsöndring enligt äldre rätt.

Uti lagen den 27 juni 1896 örn hemman sklyvning, ägostyckning och jordavsöndring,

vilken lag upphävdes vid jorddelningslagens införande, funnos

icke några föreskrifter örn skyldighet att vid ägostyckning eller avsöndring

tilldela det frånskilda området skog.

Frågan härom upptogs först till behandling av norrlandskommittén. I sitt

den 27 oktober 1904 avgivna betänkande föreslog kommittén särskilda bestämmelser

i avseende å ägostyckning och jordavsöndring inom de fem norrländska

länen samt, beträffande jordavsöndring, jämväl Kopparbergs län.

Det av kommittén framlagda lagförslaget örn ägostyckning innebar i huvudsak

följande. Vid ägostyckning fick hemmans inägojord ej läggas till olika

lotter på sådant sätt, att hemmanets jordbruk därigenom lede väsentlig skada.

Varje hemmanslott, som erhölle inägojord, skulle därutöver tilläggas husbehovsskog,

odlingsmark och mulbete. Beträffande husbehovsskog angavs i

förslaget det antal hektar, som å olika platser skulle avsättas, därvid föreskrevs,

att, örn inägojorden styckades till olika hemmanslotter och hemmanets

skogsmark ej lämnade tillgång till husbehovsskog i angiven myckenhet,

skogstilldelningen skulle därefter jämkas. Inägojorden, husbehovsskogen och

odlingsmarken borde, såvitt ske kunde, läggas i ett sammanhang. Örn det

för bildande av egnahemssamhällen, industriell anläggning eller annat dylikt

ändamål erfordrades, att hemman styckades i annan ordning än i lagen föreskrevs,

ägde länsstyrelsen därtill lämna tillstånd. I fråga örn jordavsöndring

föreslogos bestämmelser av det innehåll, att beträffande ifrågavarande län

icke finge avsöndras mera än en femtedel av hemmans hela åkerareal eller

av dess sammanlagda areal i tomt, åker och äng. Kommittén framlade därjämte

förslag till provisorisk lag örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning.

Av motiven till kommitténs förslag framgår, att kommittén gjort den erfarenheten,

att ägostyckning i nämnda län i stor utsträckning använts på ett

sätt, som vore till men för jordbruket, i det att inägojord avstyckats, utan

att därmed följt erforderlig husbehovsskog, betes- och odlingsmark. Grunden

härtill hade varit, att trävarubolagen på många platser varit villiga att avhända

sig den för bolagen ofta mera besvärliga än inkomstbringande inägojorden,

men visat en avgjord och lätt förklarlig obenägenhet att låta ens för

husbehov erforderlig skogsmark medfölja. Enligt kommitténs mening kunde

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

3

ett jordbruk i Norrland knappast bestå än mindre gå framåt, såvitt till jordbruket

ej liörde erforderlig liusbehovsskog samt betes- och odlingsmark.

Endast i särskilt gynnsamma lägen såsom invid större industrisamhällen,

där försäljningen av jordbruksaktör vore mer än vanligt inbringande, skulle

under i övrigt fördelaktiga förhållanden ett jordbruk kunna existera utan

egen skog. Virke behövdes utom till byggnader och bränsle även till hägnader

o. d. och från skogen kunde genom lövtäkt och på andra sätt erhållas

varjehanda hjälp- och nödfoder. Att anskaffa sådant för varje särskild gång

genom inköp från annan skulle i de flesta fall bliva överhövan kostsamt

och tidsödande. Med hänsyn till att de föreslagna bestämmelserna icke

kunde genomföras förrän efter avsevärd tid samt ägostyckningar enligt äldre

lag under tiden kunde verkställas i stor omfattning ansåg kommittén nödigt

tillsvidare inskränka rätten till ägostyckning.

I en till betänkandet fogad reservation framhöll herr Kronlund, att de

föreslagna bestämmelserna örn ägostyckning komme att medföra, att möjligheterna

för befolkningen att förvärva ägostyckade områden i hög grad försvårades.

Då skogsmark skulle läggas till varje ägostyckad lott, komme

detta att innebära en avsevärd fördyring av varje lott. Därest föreskrifterna

ej skulle verka hämmande på den i Norrland så nödvändiga jorddelningen,

måste statsmedel ställas till befolkningens förfogande för förvärv av jordbruk.

Olägenheterna kunde emellertid även förminskas därigenom att det

icke ovillkorligen föreskreves, att skogsområde skulle med äganderätt tillläggas

det ägostyckade området, utan lämnades parterna öppet att träffa

avtal örn skogsfångsservitut.

I proposition till 1905 års riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag

örn inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning. I lagen, vilken var avsedd

att gälla till den 1 januari 1910, stadgades, att beträffande de fem

norrländska länen ägostyckning ej finge ske utan länsstyrelsens tillstånd.

Sådant tillstånd skulle icke få lämnas, med mindre varje lott, som komme

att erhålla inägor, skulle med hänsyn såväl till dessa ägors omfattning som

ock till den myckenhet husbehovsskog, odlings- och mulbetesmark, som

bleve lotten tilldelad, varda tjänlig för självständigt jordbruk, eller ock ägostyckningen

erfordrades för bildande av bostadslägenhet eller för industriell

anläggning eller för annat dylikt ändamål.

I anledning av en utav herr Lindhagen m. fl. väckt motion föreslog lagutskottet

sådan ändrad lydelse av lagen, att varje lott, som erliölle inägor,

skulle varda tjänlig för jordbruk samt att ägostyckning därjämte finge ske,

därest densamma erfordrades för bildande av egnahemssamhällen eller för

industriel] anläggning eller för annat dylikt ändamål.

Lagutskottets förslag godkändes av riksdagen.

Vid 1909 års riksdag framlade Kungl. Majit förslag till definitiv lag örn

inskränkning i rätten att erhålla ägostyckning inom nämnda fem län. Detta

lagförslag anslöt sig till den provisoriska lagstiftningen. Därjämte hade

Riksdagen

1905.

Riksdagen

1909.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

upptagits bestämmelser, dels att, därest hemmanslott huvudsakligen bestode

av skogsmark, finge, ändå att lotten icke bleve tjänlig för jordbruk, dit

läggas mindre del av inägojorden, där sådant av särskilda omständigheter

påkallades och hemmanets jordbruk icke därigenom märkligen försvagades,

dels ock att, örn vid styckning av inägojord till olika hemmanslotter å hemmanet

icke funnes tillräcklig skogs- och betesmark för att bereda samtliga

lotter erforderliga anslag i sådan mark, tilldelningen finge därefter jämkas.

Yid förslagets remitterande till högsta domstolen upptog föredragande

departementschefen till behandling frågan, örn lagstiftningen borde efter

mönstret av norrlandskommitténs förslag upptaga bestämda mått å de skogsanslag,

varmed jordbrukslotterna skulle förses, eller, som i den provisoriska

lagen skett, det borde åt myndighet uppdragas att i varje särskilt fall avgöra,

huruvida ägostyckningen kunde ur social synpunkt medgivas. Departementschefen

framhöll, att det förra systemet hade fördelen av en fastare

utformning och större tydlighet samt säkrare ledde till det avsedda målet,

men å andra sidan lede av den olägenheten, att ägotilldelningen icke kunde

med önskvärd elasticitet lämpas efter olika förhållanden. Då det knappast

syntes vara möjligt att träffa en genomsnittssiffra för skogstilldelningen,

som passade för ett större område samt å ena sidan nöjaktigt tillgodosåg

virkesbehovet, men å andra sidan icke mera än som vore oundvikligt motverkade

inägojordens återgång i bondehand, ansåg emellertid departementschefen

det senare systemet vara att föredraga.

I en i anledning av propositionen väckt motion hemställde herr Lindhagen

m. fl., att riksdagen måtte för sin del antaga det förslag i ämnet, som framlagts

av norrlandskommittén.

Lagutskottet tillstyrkte emellertid på de av departementschefen anförda

skäl bifall till Kungl. Maj:ts förslag med en mindre ändring.

Utskottets förslag blev av riksdagen godkänd.

Riksdagen På framställning av den s. k. jordundersökningen blev sedermera den

norrländska ägostyckningslagen enligt proposition till 1917 års riksdag utsträckt

från och med den 1 juli 1917 till att gälla jämväl Värmlands län. I

sitt den 30 december 1915 avgivna betänkande hade ifrågavarande sakkunniga

i denna fråga anfört, att från bolags och skogsspekulanters sida en hel del

ägostyckningar ägt rum och örn dem gällde till större delen samma erinringar,

som riktades mot ägostyckningarna i de norrländska länen innan en speciell

lagstiftning för nämnda län kom till stånd. Dylika olämpliga ägostyckningar

ägde oavlåtligt rum och kunde med tiden lätt betydligt växa i antal, vartill

redan blotta uppmärksammandet av denna sak och farhågorna för en ny

lagstiftning kunde giva snabb anledning. Medan bolagen föredroge att behålla

inägorna i och för utarrendering åt personer, som representerade för

skogsbruket erforderlig arbetskraft, vore däremot oftare den enskilde skogsspekulantens

första åtgörande efter fastighetsförvärvet att, utan hänsyn till

beskaffenheten och bärkraften hos uppkommande jordbruk, avstycka samt

frånsälja inägorna. Vanligen vore emellertid ägostyckningen mindre tillfredsställande

även när bolag understundom utstyckade inägorna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 5

Utskottet anser sier i detta sammanhang böra i korthet beröra det betan- Förslag av

kande, som den 2 maj 1918 avgavs av särskilda inom justitiedepartementet 1918

tillkallade sakkunniga för beredning av ärende angående provisorisk lagstiftning

till stävjande av spekulation i handel med jordbruksegendom ävensom

vid utredning av de närliggande frågor, som vid nämnda lagstiftningsarbete

kunde uppkomma. I sitt berörda betänkande hade de sakkunniga

föreslagit en lagstiftning örn inskränkning för viss tid i rätten att erhålla

ägostyckning och verkställa jordavsöndring i södra och mellersta Sverige.

Syftet med den föreslagna lagen var att förebygga uppenbara missförhållanden,

som framträtt i sammanhang med den då hejdlöst florerande jordspekulationen,

och lagen hade därför enligt förslaget fatt endast provisorisk

karaktär, i det att den begränsats att skola gälla till den 1 januari 1924.

Lagen gick ut på att inom förenämnda delar av riket delning genom ägostyckning

av jordbruksfastigheter eller delar därav skulle göras beroende av

vederbörande länsstyrelses på förhand efter ansökning lämnade tillstånd. Vid

prövning av dylik ansökning skulle tillses, att varje lott skulle, såvitt ske

kunde, erhålla andel i fastighetens särskilda ägoslag, efter ty för lottens

nyttjande för jordbruk prövades nödigt. Avsöndring från jordbruksfastighet

finge ej gälla inägojord till den omfattning, att fastighetens jordbruk därigenom

märkligen försvagades. Lagen skulle emellertid icke äga tillämplighet

i avseende å fastighet, som uteslutande bestode av skogs- eller hagmark,

ej heller å annan såsom jordbruksfastighet taxerad fastighet, där dess värde

vid sagda taxering uppskattats till lägre belopp än 50,000 kronor.

De sakkunnigas förslag föranledde emellertid ej framläggande av proposition

i ämnet till riksdagen.

I sitt den 29 mars 1923 till chefen för justitiedepartementet ingivna be- jordtänkande

del VI fann sig jordkommissionen böra föreslå utsträckning av den kommissionen.

norrländska ägostyckningslagen till hela riket. Kommissionen framhöll, att

man, i avvaktan på blivande lagstiftning örn bildande av nya jordbruk och

örn avlösning av bestående arrendejordbruk ävensom på ifrågasatt ny lagstiftning

om delning av jord å landet, måste provisoriskt tillgodose behovet

även för södra och mellersta Sveriges del av ett jordstyckningsförfarande,

som avsåge att förekomma, att jordbruken tillädes otillräckliga ägor.

Till närmare utveckling av denna synpunkt anförde jordkommissionen i

en annan till chefen för justitiedepartementet tidigare samma år ingiven

framställning, avseende åvägabringande av en provisorisk lag örn förlängning

av vissa arrendeavtal, bland annat följande:

Den tillämnade lagstiftningens örn avlösning av arrendejordbruk uppgift

är bland annat att tillse, att de avlösta arrendejordbruken erhålla tillräckligt

med odlad och odlingsbar jord samt liusbehovsskog och bete, de sistnämnda

förmånerna i den mån de kunna skäligen erhallas. Det ligger_ i sakens

natur, att ett sålunda nybildat jordbruk måste om möjligt vara tillräckligt

för att försörja en familj. Erfarenheterna icke minst från egnahemsrörelsen

hava ådagalagt, hur misslyckat ett upprättande av nya jordbruk i allmänhet

blir utan en sådan förtänksamhet. Det ligger emellertid självfallet i de stora

jordägarnas, särskilt bolagens, intresse att förekomma en sådan förpliktelse

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

genom att på något sätt gå lagstiftningen i förväg. Från kommunalnämnderna

har också på jordkommissionens förfrågan meddelats, att ägostyckningar,

som enligt gällande lag få okontrollerat äga rum hur som helst,

mångenstädes skett och fortfarande pågå på sådant sätt att arrendejordbruk

utbrytas utan att erhålla behöriga tilldelningar. Enligt vad försports har i

stor utsträckning ägostyckningar av arrendejordbruk även ägt rum på lager

utan försäljning tills vidare, varmed ej kan avses förnuftigtvis något annat

än att på det sättet vara på bästa sätt beredd att kunna måhända på olika

vägar möta och mota en blivande lagstiftning. En sådan ^styckning förberedes

som bekant av Gimo-Österby bruk och några av jordkommissionens

ledamöter, som förliden sommar besökte dessa trakter, lingö bekräftelse därpå

och även tillfälle att iakttaga på sina ställen tillämnade utbrytningars

otillfredsställande beskaffenhet. Vid besök samtidigt i Uppsala iåns lantmäterikontor

uppgavs, att Kopparbergs Bergslags bolag låtit på senare tider

på sa sätt redan utstycka ett hundratal av sina fastigheter i länet. Hedan

en sådan ägostyckning i och för sig utan försäljning vållar naturligtvis omgångar

och en mängd invändningar, i fall först sedermera ifrågasättes en

rationell utbrytning. Annu mer invecklad blir situationen, i mån dessa ägostyekade

jordbruk gå till försäljning. Det blir en lång, kostsam omväg, fylld

av förhinder att på lagstiftningens väg få dem kompletterade. I den mån

den definitiva lagstiftningen nalkas, blir det sålunda en naturlig angelägenhet

för jordägarna att försätta den utbrutna jordbrukslägenheten i detta

hjälplösa skick.

Riksdagen Med stöd av jordkommissionens ovanberörda framställningar hemställde

herr Lindhagen vid 1923 års riksdag i en inom första kammaren väckt

motion, nr 205, att riksdagen ville för sin del antaga bland annat ett i

motionen intaget lagförslag örn utsträckning av den norrländska ägostyckningslagen

till hela riket.

Andra lagutskottet, som för beredande behandling förehade nämnda

motion, beredde sig tillfälle att taga del av vissa till jordkommissionen på

dess begäran inkomna uppgifter från lantmäterikontoren i de län, som ej

beröras av den norrländska ägostyckningslagen, vilka uppgifter infordrats

till klarläggande av, huruvida och i vilken utsträckning å fastigheter med

arrendejordbruk i avsevärd omfattning förekommit ägostyckningar, varigenom

jordbruk frånskilts den huvudsakliga skogsmarken. Utskottet fann av de

inkomna uppgifterna framgå, att dylika ägostyckningar i flertalet av de av

undersökningen omfattade länen alls icke eller endast i ringa omfattning förekommit,

samt att i de län, där ägostyckningar av sådant slag förekommit

i mera nämnvärd utsträckning, deras antal under det senaste året väsentligen

nedgått.

I sitt över motionen avgivna utlåtande, nr 20, anförde utskottet härefter

följande: Utskottet hade ej blivit övertygat örn, att ett behov av i motionen

påyrkade bestämmelser gjort sig gällande inom de delar av landet, vilka

därav skulle beröras, i sådan grad, att det kunde föreligga skäl, att, utan

avvaktan å över jordkommissionens framställning i ämnet infordrade yttranden

från respektive myndigheter och sammanslutningar, riksdagen skulle

på grund av den förevarande motionen taga ståndpunkt till den föreliggande

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. t

frågan genom att antaga de av jordkommissionen framlagda förslagen till

provisoriska lagar i ämnet. Utskottet hemställde fördenskull, att motionen

icke måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan bifölls av riksdagens båda kamrar.

I flertalet av de yttranden, som infordrades över del Yl av jordkommis- Yttranden

sionens betänkande berördes det ifrågavarande spörsmålet icke särskilt. kommis sio
Av

länsstyrelserna yttrade sig allenast ett fåtal däröver; och avstyrkte nena förslag.

flertalet av dessa lagens utsträckning till södra och mellersta delarna av

riket. Yttranden avgåvos därjämte av lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen

ävensom samtliga överlantmätare i de län, till vilka lagarnas utsträckning

ifrågasatts.

Lantbruksstyrelsen anförde, att ur synpunkten av de intressen, styrelsen

hade att bevaka, intet syntes vara att erinra mot kommissionens ifrågavarande

förslag.

Lantmäteristyrelsen åter uttalade — under framhållande av att de norrländska

ägostycknings- och jordavsöndringslagarna tillkommit för att rada

bot mot vissa missförhållanden, som företrädesvis framträtt i de norrländska

skogsbygderna och som hotade den självägande jordbruksbefolkningens bestånd

därstädes — såsom sin mening, att det borde ligga i sakens natur,

att ifrågavarande lagbestämmelser i oförändrat skick ej kunde vare lämpliga

för orter med helt och hållet andra förhållanden. Detta bestyrktes, enligt

styrelsens mening, även tämligen enstämmigt av överlantmätarnas yttranden.

Av desamma och av vad lantmäteristyrelsen i övrigt inhämtat framginge

även, att de företeelser, som kunde anses hava övat sitt största inflytande

på jordkommissionens förslag, till väsentlig del sammanhängde med kristiden.

Några missförhållanden av den omfattning och betydelse, att mot

dem borde inskridas med en provisorisk lagstiftning, ansåge styrelsen icke

vara för handen. Det vore otillfredsställande, att, såsom förslaget innebure,

uppdraga avgörandet i jordstyckningsfrågor åt länsstyrelser, hushållningssällskaps

förvaltningsutskott, egnahemsnämnder, kommunalnämnder och kronobetjänte,

vilka icke kunde anses hava erforderliga förutsättningar för ett allsidigt

och sakkunnigt bedömande av jordstyckningsspörsmål. Lantmäteristyrelsen

holle visserligen före, att behov av reglerande bestämmelser beträffande

jordstyckningen förefunnes. Då det emellertid ej torde möta några

alltför stora svårigheter att omarbeta jordstyckningskommissionens förslag

efter riktlinjer och med tillgodoseende av önskemål, styrelsen tidigare i däröver

avgivet yttrande angivit, samt då detta arbete borde kunna medhinnas

inom sådan tid, att hela lagstiftningsfrågan borde kunna föreläggas 1925 års

riksdag, funne sig styrelsen böra avstyrka jordkommissionens ifrågavarande

förslag.

Vid 1924 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar motioner Riksdagen

(1:100 och 11:181), vari hemställdes, att riksdagen måtte för sin del antaga,

bland annat, förslag till lag om utsträckt tilliimpning av den norrländska

ägostyckningslagen till hela riket.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Motionärerna framhöllo, att även i södra och mellersta Sverige påginge

utstyckningar av arrendejordbruk särskilt från bolagsdomäner samt att kontroll

över dylika ägostyckningar vore erforderlig.

Andra lagutskottet yttrade i sitt i ärendet avgivna utlåtande, nr 33, bland

annat:

Såsom av den lämnade redogörelsen framgår, hava stadgandena i den

norrländska ägostyckningslagen tillkommit huvudsakligen i ändamål att förebygga

inom därav berörda områden jordbruken berövas erforderligt stöd

av befintlig skogs- och betestillgång samt lämpliga odlingslägenlieter.

Att de förhållanden, som för de fem norrländska länen och Värmland

samt beträffande jordavsöndringslagen även Kopparbergs län föranlett tillkomsten

av de ifrågavarande särlagarna, icke hava sin motsvarighet i delar

av landet med ringa eller inga skogs- och utmarksområden, torde ej vara

tvivel underkastat. En utsträckning av lagarna till att gälla hela riket synes

därför ej vara av behovet påkallad.

Vid övervägande av frågan, huruvida bestämmelser av den i motionerna

angivna innebörd nu kunna anses erforderliga för ytterligare vissa delar av

riket, framstår det visserligen såsom antagligt, att förslag till lag örn delning

av jord å landet, innefattande reglerande bestämmelser å förevarande

område för landet i dess helhet, är att i form av proposition förvänta till

nästkommande års riksdag.

Med hänsyn till vikten av att ej under tiden till dess ny jorddelningslagstiftning

kan bliva genomförd ägostyckningar för utstyckande av jordbruk

skola komma till stånd utan att för jordbrukens bestånd önsklig tilldelning

av skog, där sådan är att tillgå, sker, har utskottet funnit anledning föreslå,

att för vissa län med i förevarande hänseende åtminstone endels väsentligt

likartade förhållanden med de norrländska och Värmlands nu provisoriskt

bringas i tillämpning de i de ifrågavarande båda lagarna inrymda bestämmelser.

Vid övervägande av hithörande förhållanden har utskottet ansett

den sålunda ifrågasatta utsträckningen av lagarnas tillämplighetsområde,

vars behov bestyrkes av vissa under de senare åren av bolag vidtagna ägostyckningsförfaranden,

lämpligen böra omfatta Uppsala, Stockholms, Örebro

och Västmanlands län samt, såvitt angår ägostyckningslagen, tillika de delar

av Kopparbergs län, vilka ej inbegripas under i år för vissa dessa delar av

sistnämnda län antagna ägostyckningslag.

Reservation anfördes av, bland andra, herr Lindhagen, som yttrade:

Det ligger ju i sakens natur, att ett jordbruk bör vara någorlunda bärkraftigt

varhelst det befinner sig. Omtanken örn nödig skogstilldelning, där

tillgång därtill finnes, har betydelse för alla skogstrakter i landet och icke

blott i de i utskottets förslag upptagna provinserna. Tillägg av erforderlig

åker och odlingsmark har samma betydelse för hela riket. Detsamma gäller

i stort sett även örn mulbetesmark, där sådan enligt ortens sed anses omistlig

eller åtminstone övervägande.

Alla dessa förmåner tillgodoses i mån av tillgång utav norrlandslagen.

Utskottet inskränker däremot, åtminstone i motiven, sin omtanke endast till

skogstilldelningen och i fråga örn denna, som sagt, allenast till vissa snävt

tillskurna län. Motionärernas förslag synes således både principiellt och

praktiskt hava ett avgjort företräde. Exempelvis må omnämnas, att länsstyrelsen

i Blekinge ansett lagen böra vinna tillämpning på detta län och

att en representant i utskottet för Södermanland ansåg förslaget äga fog

även för denna provins.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19. 9

Utskottets förslag om den norrländska ägostyckningslagens utsträckning

vänn riksdagens bifall.

Genom lag den 4 juli 1924 stadgades därefter, att 1909 års ägostyckningslag

skulle avse även Stockholms, Uppsala, Örebro och Västmanlands län

samt vissa delar av Kopparbergs län.

Sedan 1906 års riksdag i skrivelse till Kungl. Majit påkallat en revision

av skiftesstadgan, tillsattes för ändamålet en kommitté, benämnd skifteslagstiftningskommittén,

vilken den 28 juli 1911 avgav betänkande i ämnet,

innefattande förslag till lag örn skifte av jord jämte åtskilliga andra författningsförslag.

I förstnämnda lagförslag hade upptagits bestämmelser ej blott

rörande laga skifte, varunder enligt förslaget skulle inbegripas jämväl hemmansklyvning,

utan även angående styckning och avsöndring. Förslaget, som

icke upptog föreskrifter till inskränkande av den fria rätten att skifta jord,

som icke varit föremål för laga delningsåtgärd, stod i principiellt hänseende

så gott som fullständigt på gällande lagstiftnings grund, men åsyftade såtillvida

skärpt kontroll från det allmännas sida, att avsöndring enligt förslaget

konstituerats såsom en verklig lantmäteriförrättning samt lagts under

ägodelningsrättens tillsyn.

Efter det yttranden över kommitténs betänkande inhämtats från åtskilliga

myndigheter och korporationer, verkställdes överarbetning av kommitténs

förslag av inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga — skifteslagstiftningskommissionen

— som den 26 oktober 1918 avlämnade betänkande

med förslag till lag örn delning av jord å landet jämte vissa andra författningsförslag.

Detta betänkande skiljde sig i fråga örn de ledande grundsatserna

icke väsentligen från 1911 års kommittéförslag. En av skiljaktigheterna

var, att i förslaget till jorddelningslag i stället för styckning och

avsöndring upptagits ett nytt delningsinstitut, avstyckning.

En ytterligare överarbetning av förslagen i ämnet kom sedermera till

stånd. I anförande till statsrådsprotokollet den 19 juni 1919 erinrade chefen

för justitiedepartementet, i anslutning till en av jordkommissionen gjord

framställning örn vidtagande av åtgärder emot en osund jorddelning, bland

annat örn vikten av att en revision av gällande lagstiftning angående ägostycknings-

och jordavsöndringsinstituten snarast möjligt komme till stånd,

vid vilken revision det bland annat borde tillses, huruvida och i vad mån

de för Värmlands län och de norrländska länen meddelade bestämmelser,

med vilka åsyftades att vid ägostyckning förebygga ett för jordbruksfastigheternas

bestånd såsom sådana menligt frånskiljande av skogsområden såsom

särskilda fastigheter, kunde utsträckas att gälla även för övriga län, och huruvida

icke det för nyssnämnda län jämte Kopparbergs län stadgade förbudet

mot avsöndring av inägojord till den omfattning, att jordbruket å vederbörande

hemman därigenom märkligen försvagades, likaledes borde erhålla

giltighet för riket i övrigt. Departementschefen erhöll på gjord hemställan

bemyndigande att tillkalla sakkunniga att inom departementet biträda med

utredning av frågan om ny lagstiftning beträffande de nuvarande iigostyck
-

Förarbetena

till jorddelningslagen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

långs- oell jordavsöndringsiiistituteii oell vad därmed ägde sammanhang

ävensom med utarbetande av de förslag, till vilka utredningen kunde giva

anledning. De i följd härav tillkallade sakkunniga — den s. k. jordstyckningskommissionen

— avgav den 16 oktober 1920 betänkande med förslag till

bland annat lag örn delning av jord å landet.

Kommissionens förslag innehöll i huvudsak samma bestämmelser örn avstyckning,

som återfinnas i gällande jorddelningslag.

Kommissionen anförde i sitt betänkande:

Vid fastställandet av den enligt kommissionens mening nödvändiga inskränkningen

i rätten till styckning av fastigheter bör givetvis tagas avgörande

hänsyn till att jorden såvitt möjligt må få den användning, som bäst

överensstämmer med dess naturliga beskaffenhet samt i övrigt betingas av

förhållandena i orten. Fastigheter, som äro ägnade för jordbruk, böra alltså

icke få styckas på ett sätt, som är till väsentligt hinder för ett framgångsrikt

jordbruk, och framför allt gäller att tillse, att jordbruksfastigheter,

som i sitt odelade skick hava en lämplig ägoanordning, icke få sitt j ordbruk

spolierat genom styckning. Lika litet bör styckning av skogsfastigheter

medgivas, örn därigenom skogens ändamålsenliga skötsel hindras eller försvåras.

Det har emellertid synts kommissionen som borde man gå ett steg

längre. För det allmänna kan det icke vara likgiltigt örn j ordbruksjorden

användes för storbruk, för bondebruk eller för småbruk. En var av dessa

brukningsformer bär sitt givna berättigande, och utrymme bör lämnas för

dem alla. Ur räntabilitetssynpunkt lära både småbruket, så vitt det baseras

på egentligt jordbruk, och storbruket stå tillbaka för det medelstora bondejordbruket,

varemot småbruket ur social synpunkt är förtjänt av uppmuntran.

Storbrukets betydelse återigen ligger företrädesvis däri, att det kan lämna

produktionsöverskott, och behovet av ett sådant gör sig alltmera gällande i

mån av industriarbetarnas och annan icke jordbrukande befolknings relativa

tillväxt. En viss reaktion mot stora och medelstora fastigheters utstyckning

till småbruk lärer för övrigt vara betingad även av det i det föregående påpekade

förhållandet, att denna utstyckning flerstädes i vårt land redan gått

för långt.

Vad nu senast framhållits leder uppenbarligen till, att vid styckning av

en jordbruksegendom bör bildas en restgård av sådan storlek i förhållande

till den ostyckade fastigheten, att restgården är i väsentligen samma mån

som den ostyckade fastigheten lämplig för jordbruk eller, såsom det även

kan uttryckas, att den ostyckade fastighetens jordbruk icke genom styckningen

märkligen försvagas. Vid styckningen bör även tagas synnerlig hänsyn

till den ostyckade fastighetens åbyggnader, särskilt ekonomibyggnaderna,

så att ett rimligt förhållande mellan dessa byggnader och den fastighet, de

efter styckningen tillfalla, kommer att äga rum. Vikten härav lärer icke

tarva vidare utveckling, då byggnadskostnadernas stegring i förhållande till

jordvärdet är en av senaste tidens mest framträdande företeelser på det

jordbruksekonomiska området.

Vad angår de fastigheter — utöver restgården — som kunna komma att

bildas genom styckning, gäller även örn dem, att de måste vara väl anordnade

för det ändamål, för vilket de äro avsedda. Äro de avsedda för jordbruk,

bör sålunda tillses att de erhålla därför lämplig tilldelning av jord av

olika ägoslag i den män tillgång därtill finnes inom den ostyckade fastighetens

område, och skulle brist yppas i ett väsentligt hänseende, bör detta

utgöra hinder för styckningen. Emellertid kan, på sätt i annat sammanhang

närmare utvecklas, enligt förslaget även ifrågakomma avstyckning från

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

en fastighet för sammanläggning med annan fastighet; för ett dylikt fall,

då det avstyckade området icke är avsett att bestå såsom en fastighet för

sig, böra de på en styckningslott uppställda anspråken lämpas till den fastighet,

som genom sammanläggningen skall bildas. Härutöver måste, liksom enligt

gällande lag, göras de undantag, som betingas av behovet av områden

för industriella anläggningar o. dyl. och för mindre lägenheter å orter med

sammanträngd befolkning.

I fråga örn det i förslaget upptagna stadgandet örn skogstilldelning yttrade

kommissionen i sina motiv:

I denna paragraf, vilken saknar direkt motsvarighet i 1918 års förslag,

lämnas bestämmelser örn vad i materiellt hänseende skall iakttagas vid

fastighetsbildning genom avstyckning vad beträffar såväl stamfastigheten

som den eller de fastigheter, vilka vid förrättningen skola nybildas. Kommissionen

hänvisar härutinnan till den allmänna motiveringen. Här må

endast anmärkas, att, vad angår tryggande av skogstillgång för sådana vid

avstyckning bildade fastigheter, vilka med hänsyn till sin sammansättning

äro tjänliga till jordbruk, några enhetliga i detalj gående regler uppenbarligen

icke låta sig uppställa. I vad mån dylika fastigheter kunna och böra

förses med skogsanslag får i varje särskilt fall efter föreliggande omständigheter

avgöras av förrättningsmännen respektive ägodelningsrätten. Då i

denna domstol såväl erforderlig praktisk sakkunskap på jordbrukets område

som kännedom örn ortsförhållanden och dylikt med säkerhet kan beräknas

vara att tillgå, torde man icke behöva befara någon olägenhet av de föreslagna

lagbudens mera allmänt hållna avfattning.

Bestämmelsen att i ort med ringa skogstillgång den ostyckade fastighetens

hela skogsområde skall kunna läggas till en jordbruksfastighet har

föreslagits med hänsyn ej minst till förekomsten av planterade skogar; en

uppdelning av sådana skulle på grund av deras ringa omfång ofta vara

ödesdiger för skogens bestånd och i övrigt meningslös.

I sista stycket meddelas föreskrift örn undantag från vissa av de stadgade

materiella förutsättningarna för fastighetsbildning genom avstyckning. Prövningen,

huruvida förutsättning för nämnda föreskrifts tillämpning i det

särskilda fallet föreligger eller icke, tillkommer i sista hand ägodelningsrätten

antingen vid avgörandet av frågan örn tillstånd till avstyckning eller

först vid fastställelseprövningen.

I det till 1926 års riksdag framlagda förslaget till jorddelningslag anslöt

sig Kungl. Maj:t till de av jordstyckningskommissionen föreslagna bestämmelserna

om skogstilldelning vid avstyckning.

19 kap. 3 § i jorddelningslagen hade i Kungl. Maj:ts förslag följande

lydelse:

»Ägovidd, som avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet

i övrigt vara sådan, att den med hänsyn därtill och till eljest föreliggande

förhållanden lämpligen kan antingen såsom fastighet för sig på

varaktigt sätt användas för det med styckningen avsedda ändamål eller

ock, där den skall sammanläggas med annan fastighet, bilda en fastighet

gemensamt med denna.

Avstyckning må ej ske sålunda, att stamfastigheten ej liimpligen kan

bestå såsom särskild fastighet.

Ej må avstyckning från jordbruksfastighet äga rum med mindre det kan

antagas, att (leii fastighetsindelning, som genom avstyckningen oller, där

avstyckningen äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Kr 19.

sammanläggningen skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för

den jordbrukande befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen

i orten.

Hör till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, skogsmark, som på

grund av sin belägenhet och med hänsyn till förhållandena i övrigt i orten

lämpligen kan nyttjas för husbehovs ändamål, må avstyckningen ej ske på

sådant sätt, att icke såväl stamfastigheten som avstyckad del, envar så

framt däri ingå åker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,

att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller för

dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog; skolande, då fråga är

örn avstyckning av mark för sammanläggning med annan fastighet, vid beräkningen

av behovet av skog tagas .hänsyn även till skogstillgången å den

fastighet, varmed den avstyckade delen är avsedd att sammanläggas. I ort

med ringa skogstillgång må dock, där det för skogens bestånd prövas angeläget

eller eljest synnerliga skäl därtill äro, avstyckning så verkställas, att

skogsmarken i sin helhet tillfaller en i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Yad i tredje och fjärde styckena stadgas skall ej utgöra hinder för avstyckning

av mark för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter för

bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning eller

därmed jämförligt ändamål.

Inom riksdagen väcktes motioner med förslag örn ändringar i eller tillägg

till ifrågavarande stadgande. Sålunda hemställdes i motionen nr 367 i

andra kammaren av herr Gustafson i Kasenberg m. fl., att paragrafens andra,

tredje, fjärde och femte stycken måtte utgå. Dessa motionärer anförde:

Enligt förslaget skulle de nuvarande jorddelningsinstituten ägostyckning

och jordavsöndring sammanslås till ett, benämnt avstyckning, som i sig

inneslöte den kvantitativa delningsformen. Emot sammanslagningen vore

principiellt intet att erinra men väl beträffande form och villkor för avstyckningen,

som gjorts onödigt invecklade och dyrbara. Reformkraven, snabbhet,

ändamålsenlighet och billighet, hade ej tillräckligt beaktats. Visserligen

innebure det ett framsteg, att avstyckningen föresloges kunna ske oberoende

av föregående laga skifte, vilket nu vore förhållandet med jordavsöndringen,

men den strängt hävdade och detaljrikt men oklart utformade

principen örn offentlig kontroll medförde så stora olägenheter, att, örn förslaget

oförändrat bifolles, sannolikt en stagnation i upplåtelserna av jord

komme att inträda. Motionärerna tänkte härvid närmast på den vidlyftiga

besuttenhetsprövning, som enligt förslaget vid varje avstyckning skulle förekomma

och som ofta komme att verkställas av i praktiskt jordbruk oerfarna

tjänstemän.

Väl vore sant att en viss offentlig kontroll i nu förevarande fall borde

äga rum för förhindrande av planlös och eljest olämplig jorddelning, men

å andra sidan torde det vara uppenbart, att denna kontroll icke borde utsträckas

längre än som oundgängligen fordrades för vinnande av ovan angivna

ändamål, på det att den enskildes rätt till fritt förfogande av sin jord

finge i möjligaste mån lämnas obeskuren. Den offentliga kontroll, som förslaget

förutsatte, torde lätt leda till förfarandets byråkratisering över hövan

och därav följande långsamhet i proceduren och dyrbarhet.

I motionen nr 241 i första kammaren av herr Lindhagen yrkades, att riksdagen

ville besluta

»1) sådant tillägg till 19 kap. 3 § i förslaget till lag örn delning av jord

på landet, att vid utbrytning av hemmanslotts huvudsakliga jordbruk ifrån

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

13

skogsmarken skall ovillkorligen tillses, att avstyckningen är tjänlig till jordbruk

samt att därtill i mån av tillgång och ortens förhållanden lägges för

ändamålet tillräckligt med åker, äng, lmsbeliovsskog samt odlings- och mulbetesmark,

2) eller, örn detta ej bifalles, sådant tillägg göres för de delar av landet,

där norrländska ägo styckningslagen hitintills tillämpats jämte de flera landsdelar,

som uppenbarligen böra jämställas med nämnda trakter,

3) under alla förhållanden sådan ändring i nämnda paragraf, att tydligen

konkret hänsyn skall tagas även till beskaffenheten av det område, som skall

utstyckas till jordbruk, och ej blott till jordägarens benämning av ändamålet

eller förhållandena i orten.»

Denne motionär yttrade till stöd för sina yrkanden, bland annat:

Den viktigaste nyheten ur social synpunkt vore att den norrländska ägostyckningslagen

numera gällande hela landet norr örn Mälaren skulle upphävas.

Enligt motionärens uppfattning hade denna lag bort utsträckas till

hela landet. Andra hade ansett, att lindrigare bestämmelser även i detta ämne

borde gälla för södra delarna av riket. Förslaget kunde nu sägas hava ifrågasatt

dessa lindrigare villkor för södra Sverige, men utsträckt dem att gälla

även för norra och mellersta Sverige, med upphävande av den för dessa

landsdelar gällande effektivare ägostyckningslagen. På detta sätt ruinerades

nu norrlandslagstiftningen fortfarande på omvägar.

Norrländska ägostyckningslagens huvudsyfte vore att bevara jordbrukskärnan

i de gamla bondgårdarna, som förvärvats av bolag och enskilda spekulanter.

Förslaget sammanblandade denna uppgift med avstyckningar vilka

som helst. Grundsatsen måste strängt fasthållas och utsträckas även till jordbruk,

som lydde under stora gods.

Även nämnda lag gjordes smidigare än norrlandskommittén föreslagit men

blev därigenom också lättare att kringgå. Den nu ifrågasatta formuleringen

av 19 kap. 3§ vore så flytande utan bjudande konkreta föreskrifter, att den

syntes lätteligen kunna utnyttjas till vad som helst. Det vore sålunda icke

vidare uttryckligen föreskrivet, att vid utbrytning av en hemmanslotts huvudsakliga

jordbruk alltid skulle tilldelas jordbruket i första rummet tillräcklig

husbehovsskog. Detta vore oundgängligt särskilt i de trakter ay landet, där

husbehovsskog ansåges oundgänglig för jordbruket. Den uttryckliga föreskriften,

att odlings- och mulbetesmark också skulle tilläggas sådan utbrytning, vore

alldeles borttagen. Den positiva bestämmelsen, att just den utbrutna jordbruksjorden

skulle vara tjänlig för jordbruk, vore utbytt mot svävande bestämmelser

örn »det med avstyckningen avsedda ändamål» och örn det kunde antagas,

att avstyckningen »beredde ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande

befolkningen eller eljest vore till gagn för jordbruksnäringen i orten». Detta

liksom hela strukturen och formuleringen i övrigt av denna paragraf blandade

bort korten.

Första särskilda utskottet anförde i sitt utlåtande, nr 1, beträffande förevarande

stadgande:

De uti 19 kap. 3 § föreslagna allmänna förutsättningarna för avstyckning

äro avsedda att äga generell giltighet för hela landet. Denna ståndpunkt

intog även 1920 års förslag och lärer intet vara att häremot erinra. Särskild

lagstiftning för vissa delar av riket synes icke lämplig. Såsom lagrådet yttrat

skulle ett försök att uppställa särskilda, endast för vissa landsändar gällande

föreskrifter med hänsyn till förhållandenas växling i varandra ganska när
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Tillämpning

av gällande

bestämmelser.

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

liggtmde orter konsekvent leda till en snart sagt oändlig variation i bestämmelserna,

vilka därigenom komme att sakna överskådlighet. Därest i stället

allmängiltiga regler med en väl genomtänkt avfattning gives, torde, såsom

framhållits av jordstyckningskommissionen, inom ramen av dessa de för särskilda

orter säregna intressena i fråga om fastighetsbildning kunna i varje

särskilt fall tillgodoses.

På grund av vad sålunda anförts synes ett bibehållande av den s. k. norrländska

ägostyckningslagen ej behövligt; de intressen, den är avsedd att

skydda, torde vara tillgodosedda genom de i paragrafen föreslagna bestämmelserna

med de jämkningar däri, som utskottet kommer att föreslå.

Att på sätt i motionen nr 367 yrkas borttaga varje bestämmelse, som avser

inskränkning i rätten att erhålla avstyckning, kan ej förordas.

Mot de i paragrafens tre första stycken meddelade föreskrifter har utskottet

intet att erinra.

Beträffande övriga bestämmelser i paragrafen anser utskottet, att dessa i

vissa avseenden böra jämkas. Sålunda torde med hänsyn till förhållandena

i Norrland och därmed likställda trakter de i början av fjärde stycket förekommande

orden »som på grund av sin belägenhet och med hänsyn till

förhållandena i övrigt i orten lämpligen kan nyttjas för husbehovsändamål»

böra uteslutas; detta skulle innebära en icke oväsentlig skärpning i villkoren

för rätt att erhålla avstyckning å dylika trakter.

Ridare bör tillses, att man å orter med jämförelsevis ringa skogstillgång

icke genom allt för stränga bestämmelser örn skogstilldelning omöjliggör

måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk. I sådant hänseende föreslår

utskottet uteslutande av orden »synnerligen» i fjärde stycket och »för

bostadsändamål» i femte stycket. Utskottet vill i sammanhang härmed framhålla,

att vid bedömande av frågan, huruvida ett till avstyckning avsett område

är tjänligt till jordbruk eller är att anse såsom mindre lägenhet, avseende

bör fästas vid förhållandena å varje särskild ort.

Riksdagen biföll utskottets hemställan.

Lantmäteristyrelsen har den 19 maj 1930 utfärdat vissa anvisningar rörande

tillämpning av 19 kap. 3 § jorddelningslagen. I fråga örn skogstilldelning

har lantmäteristyrelsen därvid anfört bland annat:

Om till fastighet, varifrån avstyckning skall ske, hörer skogsmark, må

enligt 19 kap. 3 § fjärde stycket jorddelningslagen avstyckningen ej ske

på sådant sätt, att icke såväl stamfastiglieteu som avstyckad del, en var

sa framt däri ingar aker, äng eller därtill odlingsbar mark av den omfattning,

att fastigheten varder tjänlig till jordbruk, i mån av tillgång erhåller

för dess nyttjande för sådant ändamål erforderlig skog.

Föreskriften örn skogstilldelning har alltså icke avseende å fastighet för

bostadsändamål.

Men även när fråga är örn bildande av nya jordbruksfastigheter medgivas

vissa undantag från nämnda föreskrift. Härvid må inledningsvis erinras

därom, att ordalagen »i mån av tillgång» giva vid handen, att örn till

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

15

hela styckningsfastigheten ej körer mera skogsmark än som erfordras till

stamfastiglietens eller till en för jordbruksändamål avstyckad ägolotts husbehov,

skogsmarken kan i sin kelhet tilläggas endera av dessa fastigheter.

I 19 kap. 3 § fjärde stycket medgives, att i ort med ringa skogstillgång

må, där det för skogens bestånd prövas angeläget eller eljest skäl därtill

äro, avstyckning så verkställas, att skogsmarken i sin helhet tillfaller en

i förrättningen ingående jordbruksfastighet.

Slutligen må, enligt 19 kap. 3 § sista stycket jorddelningslagen, föreskriften

örn skogstilldelning ej heller utgöra hinder för avstyckning av mark

för tillgodoseende av behov av mindre lägenheter eller för beredande av

plats för industriell anläggning eller därmed jämförligt ändamål. Denna

möjlighet att utan skogstilldelning upplåta lägenheter jämväl för annat än

bostadsändamål tillkom efter hemställan av vederbörande riksdagsutskott,

som därvid åberopade, att man å orter med jämförelsevis ringa skogstillgång

icke borde genom alltför stränga bestämmelser örn skogstilldelning omöjliggöra

måhända högst önskvärda upplåtelser av jordbruk,

g | Sedan förrättningsmannen prövat frågan, huruvida såsom villkor för tillstånd

till sökt avstyckning erfordras fördelning av styckningsfastighetens

skogsmark mellan stamfastigheten och avstyckad ägolott, har han vidare,

i händelse dylik fördelning skall äga rum, att bedöma huru stor del av

skogsmarken, som bör tilläggas vardera fastigheten.

I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden har tidigare framhållits, att

till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras

virke till bränsle, för uppförande och underhåll av nödiga byggnader,

hägnader, hässjor, broar, till täckdikning och slöjd.

Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, som erfordras för att tillgodose

en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand att taga

hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av brukningsdelens

inägojord.

Enligt en sakkunnigutredning har den årliga virkesförbrukningen till husbehov

för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär

följande belopp i fast mått:

i övre och inre Norrland.............................................. 45 ä 50 kbm.

i mellersta Norrland och norrländska kustlandet......... 40 » 45 »

i södra Norrland och Dalarna ..................................... 25 » 30 »

i Bergslagen ................................................................. 15 » 20 »

i södra Sverige ............................................................... 10 » 15 »

Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund för

skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest med

husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande

bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet

av 12 ä 15 kbm. för Götalands kustlandskap samt för Gotland och

Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

Utskottet.

av dels övre Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna bör räknas

med en årskvantitet av 20 ä 25 kbm. För nu nämnda delar av Värmland

och Dalarna, för södra Norrland och norrländska kustlandet kan det årliga

husbehovsvirket i allmänhet skattas till 25 ä 35 kbm. För övriga delar av

Norrland måste räknas med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns

vid 40 ä 45 kbm.

Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker

eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar

måste givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt

för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas, örn

den för en brukningsdel örn 5 hektar beräknade kvantiteten ökas med ungefär

5 % för varje hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5

hektar.

Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i de

särskilda fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.

Lagbestämmelser örn skyldighet att vid styckning av jordbruksfastighet

tilldela det frånstyckade området skogsmark hava för rikets norra delar

funnits sedan början av 1900-talet. Bestämmelserna hava därefter undan

för undan erhållit vidgat giltighetsområde och från och med 1928 års ingång

hava föreskrifter i ämnet gällt för hela landet. De skäl, som föranledde

bestämmelsernas införande, voro av jordbruksteknisk och social art, i

det man ville dels skapa trygghet för de nybildade jordbrukens ekonomiska

bärighet, dels göra ägarna av de frånstyckade områdena oberoende av skogsägande

grannar. is

Enligt utskottets förmenande hava motionärerna icke anfört skäl, som

kunna föranleda utskottet att, så kort tid efter det ifrågavarande föreskrifter

genomförts för riket i dess helhet, förorda utredning örn deras ändring.

Utskottet vill emellertid erinra, att bestämmelserna örn skogstilldelning

vid avstyckning ur vissa synpunkter torde bliva föremål för övervägande av

de sakkunniga, som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december

1930 tillkallats för att verkställa utredning örn vissa sociala jordfrågor.

Dessa sakkunniga skola nämligen till behandling upptaga, bland annat, frågorna

örn de ekonomiska förutsättningarna för bärighet av mindre jordbruk

och rörande ökade möjligheter för lantarbetare m. fl. att erhålla egna jordbruk.

På grund vad i ärendet anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 19.

17

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Geijer*, Frändén,* Lindhagen,

Gustaf Tamm, Norman, Olof Carlsson* och Granström*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Hage, Johanson i Hallagården,

Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson, Pettersson i Hällbacken*, Björnberg* och

Ijjung*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar von Geijer, Frändén, Tamm, Petersson i Lerbäcksbyn, Aronson,

Björnberg och Ljung, vilka hemställt,

att riksdagen ville, i anledning av motionen, i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla örn utredning — eventuellt genom de sakkunniga,

som jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 4 december

1930 tillkallats för att verkställa utredning örn vissa

sociala jordfrågor — huruvida och på vad sätt sådan ändring

av 19 kap. i lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å

landet må äga rum, att avstyckning av jordbrukslägenhet i

vissa särskilda fall får ske även titan samtidig tilldelning av

skog från stamfastigheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 16 haft. (Nr 19.)

487 81 2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.