Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 3 § lagen om medling i arbetstvister.

1931-04-17 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:26, Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 3 § lagen om medling i arbetstvister.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

1

Nr 26.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av

3 § lagen om medling i arbetstvister.

I en inom första kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 51,

vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Sigfrid Hansson hemställt,

att riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245) örn medling

i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 28 maj 1920 skall erhålla nedan angivna

ändrade lydelse:

3 §.

Har inom-------tvistens lösning.

Har inom verksamhetsområdet uppkommit arbetstvist skall förlikningsman

på anmodan av arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av de

av tvisten berörda arbetarna, kalla de tvistande till förhandlingar, på sätt här

ovan stadgats, även örn tvisten icke medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse

av större betydenhet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för berörda hemställan, får utskottet

hänvisa till motionen.

över motionen har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av socialstyrelsen. Det yttrande, som i anledning härav

kommit utskottet till handa, finnes fogat såsom bilaga vid detta utlåtande; och

hänvisar utskottet till detsammas innehåll.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 22 haft. (Nr 26.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Gällande bestämmelser.

Lagens f örarbeten.

I lagell den 28 maj 1920 om medling i arbetstvister lämnas, bland annat, närmare

bestämmelser örn förlikningsmannens verksamhet. Sålunda föreskrives i

2 §, att det åligger förlikningsman, dels att nied synnerlig uppmärksamhet

följa arbetsförhållandena inom det honom anvisade verksamhetsområdet, dels

att, i de fall och på det sätt i lagen sägs, lämna sin medverkan till biläggande

av arbetstvister, som inom samma område uppstå, dels ock att eljest, på anmodan,

gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande av överenskommelser,

som äro ägnade att främja ett gott förhållande dem emellan samt förekomma

störande avbrott i arbetet. I 8 § stadgas:

»Har inom förlikningsmans verksamhetsområde uppkommit arbetstvist, som

medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, bör

förlikningsmannen genom personligt besök å den plats, där tvisten utbrutit,

eller på annat sätt träda i förbindelse med de tvistande, göra sig noga underrättad

örn, vari tvisten består, hemställa till de tvistande att i avbidan på tvistens

lösning icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse, kalla de

tvistande att, själva eller genom utsedda ombud, å bestämd tid och plats sammankomma

till förhandling med varandra inför förlikningsmannen samt söka

att under dessa förhandlingar, vilka anordnas på sätt lämpligt synes, åvägabringa

tvistens lösning.»

Jämlikt 4 § åligger det de tvistande att efterkomma kallelse, som av förlikningsman

utfärdas.

Det i 3 § av 1920 års lag upptagna stadgandet om skyldighet för förlikningsman

att, oberoende av anmodan från part, ingripa för biläggande av vissa arbetstvister

återfanns i huvudsak redan i det betänkande, som avgavs 1901 av

den s. k. förliknings- och skiljenämndskommittén, och har därefter intagits i

följande lagförslag och lagar i ämnet. Nämnda kommitté anförde som motivering

till stadgandet:

»För förlikningsmannens inskridande till biläggande av arbetstvister har

kommittén i denna paragraf ansett sig böra uppställa den begränsningen, att

han icke bör direkt ingripa i en uppkommen arbetstvist, med mindre denna är

av beskaffenhet, att den medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse

av någon större betydenhet. Ett inskridande, som sträckte sig därutöver, har

icke synts vara av behovet påkallat och skulle dessutom kunna utöva en ogynnsam

inverkan på hela förlikningsväsendets utveckling.. Vöre nämligen förlikningsmannen

på grund av författningen tvungen att ingripa i alla.möjliga, i

anseende till antalet deltagande arbetare obetydliga och med hänsyn till tvistens

föremål oviktiga arbetstvister inom distriktet, skulle detta kunna leda till, att

själva förlikningsinstitutionen komme i misskredit genom alltför talrika inblandningar.

Faran härav vore så mycket större, som, efter vad den nedan intagna

förteckningen över svenska arbetsinställelser ger vid handen, en stor del

av dessa just utgjorts av dylika, såväl till anledning som till antalet deltagare

obetydliga och, såvitt av källorna framgår, sig själva tämligen snart reglerande

konflikter. . . o .

Någon annan begränsning i avseende pa arten av de arbetstvister, som borde

påkalla förlikningsmannens mellankomst, har kommittén däremot icke ansett

sig böra vidtaga, utan genom de i paragrafen använda ordalag velat sätta förlikningsmannen

i tillfälle att, så snart en arbetstvist medfört eller synes kunna

medföra fara för större arbetsinställelse, lämna sin medverkan. Något undan
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Z6.

3

tag för egentliga rättstvister, även om dessa kunna bli föremål för domstols

behandling, har kommittén alltså icke föreslagit. Dylika tvister kunna alitsa

bliva föremål för förlikningsmannens inskridande, förutsatt att de innebära en

fara av angiven beskaffenhet.»

Den i 2 § i gällande lag intagna föreskriften örn skyldighet för förlikningsman

att på anmodan gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande

av överenskommelser förefanns icke i förliknings- och skiljenämndskommitténs

förslag. Ett stadgande av liknande innebörd upptogs först av särskilda sakkunniga,

som 1905 tillkallades för att verkställa granskning av upprättat förslag

till lag om medling i arbetstvister. Dessa sakkunniga föreslogo nämligen,

att i medlingslagen borde intagas föreskrift, att förlikningsman skulle vara

skyldig att gå arbetsgivare och arbetare tillhanda med upplysningar och råd

i fråga örn överenskommelser, som avsåge arbetsförhållandet och vore ägnade

att främja ett gott förhållande mellan arbetsgivare och arbetare samt förekomma

störande avbrott i arbetet. I sitt betänkande yttrade de sakkunniga härom.

»Såsom förlikningsmannens främsta uppgift hava kommitterade emellertid

velat framhålla hans inskridande till biläggande av utbrutna arbetstvister. ti

en person finnes tillsatt med uppdrag att a det allmännas vägnar under pågående

arbetsinställelse erbjuda sin medverkan för parternas sammanförande till

förhandlingar och att sålunda taga det första steget därtill, som de tvistande a

ömse sidor ofta nog ej anse sig utan att visa tecken till svaghet kunna taga,

är enligt kommitterades uppfattning själva kärnpunkten i den förevarande lagstiftningen.

Blotta tillvaron av en sådan offentlig förlikningsman torde mangen

gång kunna verka därhän, att parterna själva taga initiativ till förhandlingar,

som ingendera av dem eljest av nu angiven orsak velat föreslå. Därjämte

hava kommitterade velat uttrycka, att förlikningsmannen skall hava till

uppgift att på anmodan tillhandagå arbetsgivare och arbetare med rad och upplysningar

vid träffandet av allmänna överenskommelser eller bestämmelser rörande

arbetsförhållandet. Förlikningsmannens biträde härutinnan bör vara av

huvudsakligen formell natur. Han bör se till, att åt dessa överenskommelser

gives en klar och otvetydig avfattning, så att misstolkningar och därav föranledda

tvister för framtiden ej behöva förekomma. Erfarenheten har visat att

parter vid slutandet av sådana överenskommelser ofta i nämnda syfte anlitat

utomstående personer, och det är givetvis att förvänta, att, om efter anställandet

av med statsmedel avlönade förlikningsmän dessas biträde i ifrågavarande

avseende kan utan kostnad för parterna erhållas, parterna komma att därav i

än större utsträckning begagna sig.»

1906 års lag örn medling i arbetstvister överensstämde uti ifrågavarande del

med de sakkunnigas förslag.

I ett av socialstyrelsen den 13 juli 1916 avgivet utlåtande med förslag till

lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred upptogs ett stadgande, likalydande

med det i 2 § i gällande lag intagna. Någon motivering för den förändring

i bestämmelsens utformning, som förslaget innebar i förhållande till

tidigare lag, anfördes icke.

Vid ärendets behandling i riksdagen 1920 framställdes icke någon erinran

mot det av Kungl. Majit framlagda förslaget i de delar, varom här är fråga.

Till utskottet har ingivits en den 18 mars 1931 dagteeknad skrivelse, vari

den s. k. Daco-kommittén på anförda skäl anslutit sig till motionärens hemställan.

Framställning

från

Daco-kommittén.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Utskottet.

Enligt gällande rätt är, som ovan nämnts, förlikningsman skyldig att av

egen drift ingripa för att söka bilägga arbetstvist, som uppkommit inom hans

verksamhetsområde och som medfört eller synes hota att medföra arbetsinställelse

av större betydenhet. Därjämte åligger det förlikningsman att eljest på

anmodan gå arbetsgivare och arbetare tillhanda för åvägabringande av överenskommelser.

Det av motionären framlagda förslaget innebär, att förlikningsmännens

åligganden skulle utvidgas i så måtto, att de skulle vara pliktiga att

vid arbetstvist på begäran av endera parten kalla de tvistande till förhandlingar,

även örn tvisten ej medfört eller synts hota att medföra arbetsinställelse av

större betydelse. Därvid skulle dock enligt förslaget för de arbetsanställdas

vidkommande fordras, att ingripande påkallades av organisation, som omfattade

minst hälften av de av tvisten berörda arbetarna.

Det är enligt utskottets förmenande uppenbarligen av stor vikt för bevarande

av arbetsfreden, att parterna i en arbetstvist sammanföras till förhandlingar

redan på ett tidigt stadium, innan ännu frågan om arbetsinställelse är aktuell.

Ett stadgande av den innebörd, motionären föreslagit, torde emellertid icke

vara av större betydelse för arbetsfreden. Då jämlikt nuvarande bestämmelser

parterna i en arbetstvist äro berättigade att, därest de äro därom ense, påkalla

förlikningsmans medverkan för träffande av överenskommelser dem emellan,

skulle den förslagna föreskriften få betydelse huvudsakligen för det fall,

att en av parterna önskade åvägabringa förhandlingar, under det att den andra

parten icke vore villig att ingå i underhandlingar. Utskottet finner, lika med

socialstyrelsen, att något praktiskt resultat knappast torde kunna uppnås vid

en av förlikningsman anordnad sammankomst, där ena parten enbart på grund

av laglig förpliktelse inställt sig men icke är benägen att inleda förhandlingar

med motparten. Eörhandlingssammanträdet skulle under sådana omständigheter

lätt kunna nedsjunka till en rent formell procedur utan gagn för någondera

parten.

Därtill kommer, såsom socialstyrelsen jämväl framhållit, att det föreslagna

lagstadgandet säkerligen vore ägnat att ogynnsamt inverka på själva förlik - ningsinstitutionen. Det torde knappast kunna förnekas, att tilltron till förlikningsmannens

opartiskhet kunde äventyras, därest han bleve skyldig att på

begäran av endast den ena parten kalla de tvistande till förhandlingar, och ett

åläggande för förlikningsmannen att sammanföra parterna till underhandlingar,

som redan från början vore dömda att bliva utan resultat, skulle kunna

minska den auktoritet, medlingsinstitutionen bör åtnjuta.

På grund av vad sålunda anförts finner sig utskottet icke kunna förorda bifall

till motionärens yrkande, och utskottet får förty hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 17 april 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

5

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström,

von Geijer*, Nordborg*, Petrén* och Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde*,

Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Hedvall**, Gardell i Gans*, Ljung*

och Osberg*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering

** Avgått efter beslutets fattande.

Reservation

av hrr Sigfrid Hansson, Österström, Petrén, Norman, Magnusson i Kalmar,

Olovson i Västerås och Osberg, vilka anfört:

Enligt lagen örn medling i arbetstvister har förlikningsmans skyldighet att

ingripa begränsats till att gälla sådan tvist, »som medfört eller synes hota att

medföra arbetsinställelse av större betydenhet». Denna begränsning motive.

rades i det år 1901 av den s. k. förliknings- och skiljenämndskommittén avgivna

betänkandet först och främst därmed att ett inskridande, som sträckte

sig därutöver, icke hade synts vara av behovet påkallat.

Vid den tidpunkt detta uttalande gjordes torde förhållandena på den svenska

arbetsmarknaden hava gestaltat sig så, att en sådan begränsning hade fog för

sig. Syftet med ifrågavarande lagstiftning var ju att gagna arbetsfreden huvudsakligen

genom att medelst förhandlings- och förlikningsförfarande förmå

i arbetstvist invecklade parter att icke vidtaga, vidhålla eller utvidga arbetsinställelse.

Detta hade befunnits vara särskilt önskvärt, enär det till följd av

organisationsväsendets utveckling fanns anledning att befara, att arbetsinställelserna

skulle komma att få allt större omfattning och därför vålla samhället

allt större olägenheter.

Ett sådant samhällsintresse förefinnes naturligtvis alltjämt. Men numera

tillmätas även andra synpunkter på arbetsfredsproblemet än de här åberopade

stor betydelse. Det är icke blott arbetsinställelserna (strejker och lockouter),

som inrymmas i detta problem, utan även allt som kan vara ägnat att förebygga

dem. I sistnämnda hänseende spela bemödandena att undanröja onödiga

irritationsmoment i förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare en

viktig roll. En av de främsta förutsättningarna för att dessa bemödanden

skola lyckas är, att parterna lära sig att betrakta varandra som likvärdiga.

Det måste ligga i samhällets intresse att bidraga därtill, bland annat genom

att främja själva förhandlingsväsendet. Och då oviljan att medelst förhandlingar

ordna förhållandet mellan parter i en arbetstvist ofta bottnar i endera

partens oförmåga att förstå motparten eller en överdriven misstänksamhet mot

densamma, bör det enligt vår mening beredas möjlighet till ett opartiskt ingripande

i syfte att underlätta för sådana parter att närma sig varandra, även

om icke fara för arbetsinställelse av större betydenhet förefinnes.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Inga torde vara bättre skickade att fullgöra ett så grannlaga uppdrag än

statens förlikningsman. Nu gällande lag synes emellertid lägga hinder i vägen

för dem att i här antydda fall tjäna arbetsfreden. En revision av medlingslagen

är därför påkallad. I motionen 1:51 har en framkomlig väg anvisats,

och vi förorda därför bifall till motionen, därvid vi dock funnit lämpligt föreslå

en redaktionell jämkning i lagtexten.

Vi hemställa alltså,

att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte för

sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse av 3 § lagen den 28 maj 1920 (nr 245)

örn medling i arbetstvister.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 28 maj 1920 örn

medling i arbetstvister skall erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Har inom--—--tvistens lösning.

Även örn uppkommen arbetstvist icke medfört eller synes

hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet, skall

förlikningsmannen kalla de tvistande till förhandlingar, på

sätt här ovan stadgats, därest begäran därom framställes av

arbetsgivare eller organisation, omfattande minst hälften av

de av tvisten berörda arbetarna.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

7

K. SOCIALSTYRELSEN.

Stockholm deri 28 februari 1931.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att till Eder avgiva yttrande över en motion, nr 51 inom första kammaren,

angående ändrad lydelse av 3 § i lagen örn medling i arbetstvister. Med anledning

härav får styrelsen anföra följande.

Den i motionen berörda frågan örn önskvärdheten av att parterna i en arbetstvist

sammanföras till förhandling, innan ännu frågan örn tillgripande av

maktmedel är aktuell, måste givetvis anses betydelsefull. Styrelsen har tidigare

såsom sin uppfattning uttalat, att större utsikter för fredlig lösning

av arbetstvister i åtskilliga fall skulle föreligga, därest förhandling komme

till stånd på ett tidigt stadium. I ett den 13 juli 1916 avgivet underdånigt

utlåtande med förslag till lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred

förordade styrelsen bestämmelser av innebörd att garantera nödig tidsfrist

för medlingsförsök, innan arbetsinställelse utbryter. Förslaget ledde emellertid

icke till något resultat. Ett vid 1924 års riksdag motionsvis framkommet

förslag örn lagfästande av »varsel»-institutet fann sig styrelsen — under framhållande

av det berättigade i saken —- icke kunna tillstyrka med hänsyn till

att förslaget icke ifrågasatte lagstadgad påföljd för underlåtenhet att ställa

sig föreskriven varselskyldighet till efterrättelse. Vid sådant förhållande

kunde den föreslagna lagbestämmelsen väntas icke medföra åsyftat resultat.

Ehuru styrelsen sålunda delar motionärens uppfattning örn önskvärdheten

av att parterna, innan arbetsinställelse inträder, söka genom förhandlingar

utjämna meningsskiljaktigheterna, kan styrelsen icke underlåta att framställa

vissa erinringar mot motionärens förslag till åtgärder i nämnda syfte. Styrelsen

anser sig i detta sammanhang jämväl böra hänvisa till vad av styrelsen

anförts i yttranden den 14 april 1921 till riksdagens första kammares andra

tillfälliga utskott och till andra kammarens fjärde tillfälliga utskott med

anledning av tvenne i huvudsak likalydande motioner, nr 162 i första kammaren

och nr 242 i andra kammaren, angående förslag till utredning i syfte

att tillförsäkra vissa befattningshavare förhandlingsrätt genom befattningshavarnas

fackliga sammanslutningar.

Enligt 3 § i lagen örn medling i arbetstvister bör förlikningsman kalla parterna

att sammankomma till förhandling, därest arbetstvist uppstått, som medfört

eller synes hota att medföra arbetsinställelse av större betydenhet. Lagbestämmelsen

ger vid handen, att förlikningsmans initiativ till medlingsförhandling

ansetts böra reserveras för tillfällen av mera kritisk natur. I förarbetena

till ifrågavarande lagstiftning har denna synpunkt särskilt understrukits.

Berörda uppfattning överensstämmer jämväl med den grundtanke,

på vilken medlingsinstitutionerna i åtskilliga andra länder vilar. Man har

velat lämna företräde åt parternas egna förhandlingsorgan framför de officiella

medlingsorganen att söka lösa uppkomna tvister. Endast vid arbetstvister,

som medfört eller hota att medföra allvarliga olägenheter, har man

ansett, att samhällets medlingsorgan borde ingripa för att åvägabringa arbetsfred.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

Den ovan nämnda lagbestämmelsen har emellertid icke tillämpats alltför

snävt. Av förlikningsmännens årsberättelser framgår, att förlikningsmannens

initiativ till medling berört icke endast mera omfattande och svårartade konflikter.

Praxis har gått i den riktningen, att förlikningsmannen i allt större

utsträckning inskrida i arbetstvister av relativt obetydlig räckvidd.

Medlingslagen förutsätter, att förlikningsmans medverkan kan lämnas även

i annan ordning än genom medlingsinitiativ. Enligt lagens 2 § åligger det förlikningsman

»att eljest, på anmodan, gå arbetsgivare och arbetare tillhanda

för åvägabringande av överenskommelser, som äro ägnade att främja ett gott

förhållande dem emellan samt förekomma störande avbrott i arbetet». Vidare

äro givna särskilda regler för det fall, att förhinder för förlikningsman förefinnes:

»Åstunda arbetsgivare och arbetare att förhandling örn sådan överenskommelse

skall äga rum under ledning av opartisk ordförande, och kan förlikningsmannens

medverkan för förhandlingen icke lämnas eller anses den icke

böra påkallas, må på framställning av parterna socialstyrelsen, där den finner

omständigheterna därtill föranleda, utse lämplig person att leda förhandlingarna.

»

Medlingsinstitutionens verksamhet jämlikt nu anförda bestämmelse är av

icke obetydlig omfattning. Det är i själva verket ganska vanligt, att parter

hänvända sig till förlikningsman för erhållande av opartisk ledning vid förhandlingar

dem emellan. Uppgifter rörande förlikningsmannaverksamheten

peka på, att berörda utväg på senare åren kommit till allt större användning.

Nämnas må bl. a., att antalet medlingsärenden, som handlagts utan samband

med arbetsinställelse, i procent av hela antalet medlingsärenden under åren

1907—1920 utgjorde 29; motsvarande siffra för åren 1921—1929 var 46. Ökningen

har säkerligen berott på att parterna själva funnit det alltmera fördelaktigt

att anlita förlikningsman även i rena förhandlingsfrågor.

Förlikningsmännens medverkan i här ifrågavarande avseende är givetvis

icke, såsom motionären synes antaga, begränsad till en huvudsakligen formell

handläggning av förekommande spörsmål. Den tages merendels i anspråk för

förhandlingar örn kollektivavtal eller örn andra parternas mellanhavanden, där

opartisk och sakkunnig ledning ofta är av stor vikt för ernående av positivt

resultat i realfrågor. Den i motionen citerade lagmotiveringen, på vilka motionären

grundar en annan uppfattning, hänför sig icke till hithörande stadgande

i gällande lag utan till en motsvarande, till sin räckvidd mera begränsad

bestämmelse i 1906 års medlingslag.

Såvitt styrelsen kan finna, erbjuder gällande lagstiftning möjlighet till anlitande

av medlingsinstitutionens biträde vid handläggning av arbetstvister i

vidsträckt mån. En utvidgning av förlikningsmans åligganden på sätt i

förevarande motion föreslagits synes icke kunna bliva av nämnvärd betydelse

för arbetsfreden. Örn parterna så önska, står det dem, såsom förut påpekats,

redan enligt nuvarande lagbestämmelser fritt att använda sig av förlikningsmans

medverkan även i tvister av sådan art, som i motionen särskilt berörts.

Något praktiskt värde av en utav förlikningsman anordnad sammankomst, där

den ena parten enbart på grund av laglig förpliktelse inställer sig men finner

förhandling icke påkallad, lärer icke stå att vinna. Där vilja till förhandling

saknas, torde en formell förhandlingsprocedur vara utan egentlig betydelse.

En lagfästad rätt för en part att genom förlikningsman nödga sin motpart

till förhandling, skulle icke, enligt styrelsen mening, i någon avsevärd

grad gagna eller stärka den angelägna partens intressen.

En lagbestämmelse av föreslagen natur torde under alla omständigheter

kunna förutses komma att medföra mindre gynnsamma verkningar för medlingsinstitutionen.

Det kan ifrågasättas, örn ej skyldigheten för förlikningsman

att på en parts anmodan, utan egen omprövning, offentligen kalla till för
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 26.

9

handling i vissa fall skulle försätta förlikningsmannen i en sådan ställning, att

förtroendet till hans objektivitet och därmed grundvalen för hans verksamhet

bleve rubbad. I vart fall skulle förlikningsmannen kunna tvingas att sammankalla

till förhandling i fall, där inga förutsättningar för ett positivt resultat

förefunnes och hans ingripande sålunda vore helt utan betydelse, ett förhållande,

som knappast vöre ägnat att inge respekt och auktoritet åt medlingsinstitutionen.

På grund av det ovan anförda finner sig styrelsen böra avstyrka genomförandet

av den i motionen föreslagna lagbestämmelsen.

GUNNAR HUSS.

Olle Ekblom.

Bihang till riksdagens protokoll 1931

9 sami

2 avd. 22 käft.

(Nr 26.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:168 Skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion angående ändrad lydelse av 3 % lagen om medling i arbetstvister. a1 i texten