Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åvägabringande av en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.

1931-04-17 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:27, Utlåtande i anledning av väckt motion angående åvägabringande av en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. X

• > '' ''• a • i;»»'' . '' V- *» ’• 1 ■ >'' v»lv .1'' A

Nr 27.

Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1931 kl. 5 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående åvägabringande av

en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,

nr 189, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Järte m. fl.

hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn

igångsättande av utredning angående åvägabringande av en lagstiftning

i det i motionen angivna syftet ävensom framläggande för riksdagen

av de förslag i ärendet, vartill utredningen må föranleda.

I motiveringen till berörda hemställan har anförts i huvudsak följande.

Det personliga tjänsteavtalet vore icke föremål för några egentliga

stadganden i gällande lag, bortsett från vissa speciella bestämmelser.

Detta förhållande innebure otvivelaktigt vissa olägenheter. De i enskild

tjänst anställda hade icke den trygghet i fråga örn arbetsvillkor,

som en tidsenlig lagstiftning därom skulle kunna skänka dem, liksom å

andra sidan arbetsgivarna saknade ett rättesnöre för bestämmande äv de

anställdas rättigheter och skyldigheter. Särskilt inom affärslivet vore

detta kännbart. I fråga örn personal i tjänstemannaställning, ingenjörer,

bankmän, kontorister, handelsbiträden, förmän och dylika kunde man

icke lämpligen använda kollektivavtal, emedan arbets- och tjänstgöringsförhållandena

vore växlande och individuellt bestämda samt nämnda avtalsform

icke hade den möjlighet till anpassning, som krävdes inom handelsvärlden.

För nämnda grupper av anställda vore i själva verket det

personliga, individuellt bestämda tjänsteavtalet nödvändigt men också

tillräckligt, örn det omgärdades med tillfredsställande rättsliga garantier.

För närvarande vore man vid bedömande av rättsfrågor, som stöde i samband

med enskilda tjänstemäns anställningsförhållanden, hänvisad till

allmänna rättsgrundsatser och sedvänja, särskilt som skriftliga personliga

kontrakt ganska sällan torde upprättas. I allmänhet torde man

icke kunna mot de svenska arbetsgivarnas sätt att behandla sina anställda

rikta befogade anmärkningar, men beklagliga undantag funnes nog

också. Det torde sålunda hava förekommit, att vissa principaler utan vidare

avskedat personal efter långvarig tjänst, liksom det å andra sidan

nog hänt, att en anställd lämnat sin principal i sticket i en besvärlig situation

eller eljest handlat i strid mot god sedvänja. Dylika företeelser

Bihang till riksdagens protokoll 19.11. 9 samt. 2 arnt. 2.1 haft. (Nr 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Allärd lagutskottets utlåtande Nr 27.

Gällande rätt.

framkallade irritation och särskilt hos de anställda en känsla av otrygghet.

Det vore därför en viktig samhällsangelägenhet, att spörsmålet örn

vad i berörda avseende kunde åtgöras toges under omprövning. — I första

hand torde man böra överväga frågan örn införande av en efter nutida

förhållanden avpassad lagstiftning örn personliga tjänsteavtal för

berörda kategorier av tjänstemän och anställda, vilken anslötes till inom

affärslivet rådande sedvänja. Denna lagstiftning borde givetvis vara i

det väsentliga dispositiv och alltså endast syfta till att utfylla de individuella

avtalen, i den mån dessa icke reglerade uppkommande rättsfrågor.

Endast i vissa särskilda punkter torde man behöva uppställa tvingande

lagbestämmelser, vilkas förekomst så vitt möjligt borde begränsas.

Beträffande de särskilda ämnen, med vilka den ifrågasatta lagstiftningen

hade att befatta sig, vore det till en början tydligt, att frågan örn lönernas

belopp måste helt och hållet falla utanför densamma. Däremot borde

spörsmålen om anställningens upphörande ordnas. Uppsägningstid av

olika längd allt efter den tid anställningen varat torde böra lagfästas och

bestämmelser meddelas örn avtalets upphörande i Anssa fall utan uppsägningstid,

exempelvis vid grövre försummelse från endera kontrahentens

sida. I fall av oförvållad sjukdom torde lön i viss utsträckning böra

utgå. Vidare torde bestämmelser örn rätt till semester böra meddelas

samt föreskrift örn skyldighet för arbetsgivaren att utfärda tjänstebetyg.

I övrigt borde i lagen intagas bestämmelser, som vore ägnade att

giva avtalsförhållandet erforderlig fasthet och därmed stärka parternas

ömsesidiga rättsställning. Vid sidan av spörsmålet örn en sådan lagstiftning

folie frågan örn säkerställande av den anställdes försörjning i

fall av invaliditet eller ålderdom. Ett betydande antal arbetsgivare

hade redan nu i detta hänseende sörjt för sin personal genom att tillförsäkra

den pension från någon enskild pensionsanstalt eller på annat betryggande

sätt. Det syntes emellertid böra övervägas, huruvida och på

vad sätt åtgärder från det allmännas sida kunde vddtagas för att befordra

en utAreckling i denna riktning. I

I stort sett är det personliga tjänsteaAdalet icke föremål för rättslig

reglering i vårt land. Det rättsförhållande, som uppkommer mellan en

arbetsgivare och hos denne anställd personal, får bedömas enligt den sedvänja,

som är rådande inom ifrågavarande verksamhetgren, och efter

allmänna rättsgrundsatser. I rättspraxis hava vissa normer fastslagits

beträffande de allmänna skyldigheter, som åvila kontrahenterna i ett

tjänsteavtal, men i viktiga avseenden lämnar praxis föga ledning.

Såvitt angår sättet för arbetarnas användande till arbete hava under

senare årtionden utfärdats bestämmelser, vilka ålägga arbetsgivarna åtskilliga

förpliktelser gentemot deras arbetare. Sålunda har av sociala

skäl genomförts en omfattande lagstiftning rörande arbetarskydd o. d.

Denna lagstiftning tager närmast sikte på arbetare, anställda i indu
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 3

striens tjänst. Deli sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen omfattar

emellertid praktiskt taget alla anställda och skapar för dem rätt till ersättning

för skada, som förorsakats i arbetet. — För att säkerställa anställdas

rätt till lön bereder gällande lag i tämligen stor utsträckning de

anställda förmånsrätt för lönefordringar i arbetsgivares konkurs. Sålunda

föreskrives i 17 kap. 4 § handelsbaden, att med förmånsrätt före de

flesta andra slags fordringar skall utgå, bland annat, betjänters och tjänstehjons

lön för sista året samt annan arbetares dagspenning eller avlöning,

den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.

Därvid jämställes med arbetares avlöning skadestånd, som i händelse av

obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren

i stället för avlöning, som skulle utgått med förmånsrätt. Vid tolkning

av dessa bestämmelser har rättspraxis såsom betjänte ansett, bland annat

fast anställda fabriks- och hantverksarbetare, bokhållare och andra biträden

vid bokföring hos handelsidkare, verkställande direktör och disponent,

försäljningsföreståndare, föreståndare för verkstad m. fl. — Beträffande

arbetsgivares rätt att skilja en hos honom anställd från hans

tjänst stadgas viss inskränkning i lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i

vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt denna

lag får i regel värnpliktig, som är anställd i annans arbete eller tjänst,

icke skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra

i värnpliktslagen stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning,

som kan varda föreskriven i särskild lag. Underlåtenhet

att ställa sig berörda stadgande till efterrättelse medför skadeståndsskyldighet.

För vissa speciella områden finnas mera ingående bestämmelser angående

arbetsavtal. Sålunda innehåller sjömanslagen den 15 juni 1922

tämligen uttömmande regler rörande arbetsförhållandet för handelsflottans

personal. Vidare lämnar lagen den 18 april 1914 örn kommission,

handelsagentur och handelsresande några summariska bestämmelser rörande

rättigheter och skyldigheter för vissa handelsresande. Slutligen

kvarstår i §§ 15—17 i kungl, förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad

näringsfrihet vissa allmänna föreskrifter örn förhållandet mellan

handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk eller annan hantering, å

ena, samt deras arbetsgivare, å andra sidan. Dessa bestämmelser torde

emellertid sakna praktisk betydelse.

I äldre tid var förhållandet mellan arbetsgivare och hos denne anställda

arbetare föremål för en tämligen ingående lagstiftning. Sålunda inneliöllo

de vid olika tidpunkter utfärdade skrå- och hallordningarna omfattande

regler rörande arbetsgivares och arbetares rättigheter och skyldigheter.

Med näringsfrihetens genomförande avskaffades emellertid

denna lagstiftning. Legostadgan av 1833 reglerade arbetsavtalet för jord
-

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

Redogörelse

främmande

rätt.

4 Anelia lagutskottets utlåtande Nr 27.

bruket och bade betydelse även för hantverket oell närstående näringsgrenar.

De sista resterna av denna stadga upphävdes 1926.

Vid skilda tillfällen har frågan om genomförande av en allmän lagstiftning

rörande arbetsavtal varit föremål för statsmakternas övervägande.

Sålunda tillsattes redan år 1899 med anledning av en riksdagsskrivelse

en kommitté med uppdrag att revidera legostadgan »och i sammanhang

därmed taga i övervägande frågan örn införande av sådana

särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för beredande av

nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal». Kommittén avgav

hösten 1901 ett förslag till lag örn vissa arbetsavtal, vilket lagförslag

avsåg att reglera arbetsavtalet ej blott för kroppsarbetare i allmänhet

utan även för arbetsförman, handelsbetjänter och med dem jämförliga

arbetstagare. Detta förslag föranledde emellertid icke någon åtgärd.

År 1907 tillsattes en ny kommitté, som fick i uppdrag att utreda frågan

örn förbättrad lagstiftning rörande olika slag av arbetsavtal. Sedan denna

kommitté upplösts år 1909, framlade Kungl. Majit, med ledning av

kommitténs arbeten, år 1910 för riksdagen ett komplex av lagförslag angående

kollektivavtal m. m., däribland ett förslag'' till lag örn vissa arbetsavtal,

vilket lagförslag hade ungefär samma tillämpningsområde som

det härovan omtalade. Lagförslaget antogs, med vissa väsentligen av det

särskilda utskottet föreslagna ändringar, av första kammaren, men avslogs

av den andra. Berörda komplex av lagförslag förelädes med vissa

förändringar påföljande år ånyo riksdagen men vann ej heller då riksdagens

gillande.

Slutligen bör nämnas, att riksdagen vid flera tillfällen vid behandling''

av frågan örn legostadgans avskaffande framfört det önskemålet, att

densamma borde ersättas med en efter moderna förhållanden lämpad lagstiftning

angående arbetsavtal. Sålunda hemställde senast 1920 års riksdag,

att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag örn avskaffande

av legostadgan samt till en densamma ersättande, efter nutida förhållanden

avpassad lagstiftning. Legostadgan upphävdes emellertid 1926

utan att ersättas av annan lag.

Beträffande privatanställdas pensionsrätt vill utskottet endast erinra,

att inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 10 december

1927 avgivit förslag till lag örn frivillig tjänstepensionering m. m. Sedan

yttranden över förslaget inhämtats från vissa myndigheter och korporationer,

har förslaget aA* de sakkunniga överarbetats. De sakkunnigas

betänkande har emellertid icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Till belysning av omfattningen och arten av andra länders lagstiftning

rörande arbetsavtal får utskottet, enligt av socialstyrelsen lämnade

uppgifter, meddela följande redogörelser för dylik lagstiftning i vissa europeiska

länder. Redogörelsen avser ej lagstiftning angående sjöfolkets

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

arbetsavtal, som förekommer i alla sjöfartsländer, och ej heller lagstiftning,

enbart inriktad på arbetarskydd.

Norge.

Någon allmän lag örn arbetsavtal finnes ej, men i speciallagar förekomma

en del bestämmelser rörande arbetsavtalet inom vissa yrken, såsom

några spridda föreskrifter beträffande tjänstefolk, i Husmannsloven

angående vissa slag av lantarbetare, i hantverkslagen angående hantverksarbetare

ocdi i berglagen angående bergverksarbetare.

Lagen örn arbtarskydd i industriella verksamheter, av den 18 september

1915, innehåller, förutom egentliga arbetarskyddsbestämmelser, en del

regler rörande uppgörandet av arbetsavtal, lönens utbetalning, uppsägningstid,

skriftliga arbetskontrakt samt arbetsreglementen och arbetarnas

medverkan vid dessa reglementens upprättande.

Danmark.

En lag av den 6 maj 1921 örn rättsförhållandet mellan husbonde och

medhjälpare är i främsta rummet avsedd att reglera arbetsavtalet för

tjänare och dem närstående lantarbetare, som vid anställandet äro under

18 år, men gäller i brist på avtal även för äldre dylika arbetstagare. Lagen

meddelar ganska utförliga bestämmelser, som i alldeles övervägande

mån för de minderåriga arbetstagarna äro av obligatorisk natur.

Finland.

Lagen örn arbetsavtal, av den 1 juni 1922, medförde upphävande av

legostadgan och vissa bestämmelser örn arbetsavtal i förordningen örn

näringarna av är 1879; den äger tillämpning på alla slag av arbetsavtal,

i den mån icke särskild lagstiftning innehåller avvikande stadganden

eller fråga är örn offentliga tjänsteuppdrag. Lagen lämnar en omfaL

tande reglering av arbetsavtalet, i 43 paragrafer, och flertalet av dess

bestämmelser torde vara av obligatorisk karaktär.

En lag av den 24 oktober 1919 angående arbetsförhållandena inom handels-,

kontors- oell nedelia gsrörelserna innehåller väsentligen bestämmelser

angående arbetsavtalet för affärsbiträden, varmed förstås arbetstagare

i dylika rörelser. Lagens bestämmelser äro av tvingande beskaffenhet

och avse i övervägande män förhållanden, vilka bruka regleras genom

arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse.

Tyskland.

Biirgerliches Gesetzbuch, §§ 611—630, innehåller en ganska utförlig reglering

av arbetsförhållandet i allmänhet; dess bestämmelser äro i alldeles

övervägande mån av dispositiv karaktär.

Beträffande arbetstagare, högre och lägre, inom industri och hantverk

samt »Gewerbe» i allmänhet meddelas bestämmelser örn arbetsavtalet,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

med ganska stark inriktning på arbetarskyddet i egentlig bemärkelse, i

Gewerbeordnung, Titel VII.

I Handelsgesetzbuch, §§ 59—75 f, regleras arbetsförhållandet för personer,

som mot betalning äro anställda inom ett handelsyrke och ha att

lämna »köpmans»-tjänster.

Efter upphävandet av Gesinde-Ordnung (legostadgan) utfärdades 1919

en provisorisk författning, Landarbeitsordnung, angående lant- och skogsarbetarnas

arbetsförhållande. Med anledning av nämnda upphävande

ha även i vissa av särstaterna utfärdats bestämmelser rörande tjänstefolks

avtalsförhållande.

Den preussiska allmänna Berggesetz hänvisar beträffande avtalsförhållandet

till allmänt gällande lagbestämmelser, för såvitt ej annorlunda

stadgas i nämnda lag, och meddelar därefter rätt omfattande föreskrifter

i ämnet.

Efter världskriget upptogs lagstiftningen angående arbetsavtalet till

revision i syfte att låta »per.sonrättsliga» synpunkter komma bättre till

sin rätt. Ett utkast till allmän arbetsavtalslag föreligger även sedan 1923,

och jämväl utkast till vissa speciella dylika lagar lära vara utarbetade.

Österrike.

I Allgemeines burgerliches Gesetzbuch, §§ 1151—1164, förekomma ett

antal allmängiltiga, i väsentlig mån obligatoriska bestämmelser angående

arbetsavtalet.

Gewerbeordnung, §§ 72—90, innehåller en del bestämmelser, i vissa avseenden

obligatoriska, angående arbetsavtalet för arbetare och andra underordnade

arbetstagare inom industrien och andra till »Gewerbe» hänförliga

slag av verksamhet.

Lagen angående privatanställdas tjänsteavtal, av den 11 maj 1921, äger

tillämpning på allehanda slag av arbetstagare inom handeln, med undantag

för de lägst stående, samt på personal med kontors- eller byråarbete

över huvud taget ävensom på en del andra befattningshavare, såsom i

privata sjukvårds- och undervisningsanstalter. Lagen reglerar ingående

och på ett för de »anställda» ganska förmånligt sätt deras arbetsförhållande.

Dess bestämmelser synas i rätt stor omfattning vara av obligatorisk

natur.

Ett flertal lagar reglera arbetsavtalet för mer speciella grupper av arbetstagare.

Bland sådana lagar må nämnas: av den 28 juli 1902 angående

järnvägsbyggnadsarbetare, den 11 februari 1920 angående journalister,

den 26 februari 1920 angående hembiträden, den 14 juli 1922 angående

skådespelare, den 13 december angående »husskötare» (portvakter, vice

värdar m. fl.), den 26 september 1923 angående anställda i jordbruks- och

skogsskötselföretag samt den 20 december 1928 angående chaufförer i enskild

tjänst.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andru lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

Holland.

Lag om arbetsavtal den 13 juli 1907, som modifierar oell kompletterar

den civilrättsliga lagstiftningen i ämnet, meddelar även regler rörande

kollektivavtalet.

Belgien.

Lag örn arbetsavtal den 10 mars 1900 meddelar endast en mindre ingående

reglering.

En lag den 7 augusti 1922 angående tjänsteavtal reglerar arbetsavtalet

för »anställda» (employés).

Schweiz.

Genom en lag av den 30 mars 1911 bar »civillagbokens» del örn obligationsrätten

kompletterats med ett kapitel örn tjänsteavtalet. Dess bestämmelser

äro allmängiltiga, ehuru i några fall olika för skilda slag av arbetstagare,

samt ganska utförliga. Myndigheterna äga att utfärda normalarbetsavtal

för särskilda verksamhetsområden.

Frankrike.

Code civil innehåller endast några obetydliga bestämmelser angående

arbetsavtalet, men sedan 1906 lär föreligga ett regeringsförslag till lag

örn arbetsavtalet.

Enligt vad utskottet inhämtat, har den s. k. Daco-kommittén, vilken

består av representanter för Svenska bankmannaföreningen, Svenska

journalistföreningen, Svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund,

Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges

farmaceutförbund, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges grafiska faktorsförbund,

Sveriges radiotelegrafistförening och Sveriges verkstäders

tjänstemannaförening, i en den 3 februari 1931 till chefen för socialdepartementet

ingiven skrivelse hemställt örn en förutsättningslös utredning

såväl angående behörigheten för de organisationer, som bildats av

de anställda, som ock beträffande möjligheten och lämpligheten av en

lagstiftning rörande de anställdas anställningsfrågor.

Till stöd för berörda hemställan har kommittén anfört:

Den ekonomiska deklassering, av vilken de privatanställda tjänstemännen

i stor utsträckning drabbats såsom en följd dels av penningarnas

värdeförsämring under krigsåren och överskottet av arbetskraft under

åren därefter och dels av deras relativa värnlöshet, beroende på försummad

organisation, har kommit dessa element att i allt större utsträckning

sammansluta sig i föreningar med uppgift att tillvarataga medlemmarnas

intressen i anställningen. De försök, som sålunda bildade föreningar

hittills gjort att medelst överläggning med arbetsgivarna förverkliga

sina uppgifter, hava emellertid stött på överraskande svårigheter.

Dessa bottna delvis i föreställningar örn att anställningsvillkoren

Framställning

till

Kungl. Majit

från Dacokommittén.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

iör denna typ av arbetstagare är en sak, som uteslutande skall bestämnias

av arbetsgivareparten. Den uppfattningen bär emellertid mognat

inom de anställdas led, att anställningsvillkoren äro en arbetsgivarens

oell arbetstagarens gemensamma angelägenhet, som bör avgöras under

överläggningar, till vilka de anställda äga att fritt utse representanter.

Endast härigenom vinnes garanti för beaktandet av de olika synpunkter,

som böra inverka på anställningsvillkoren, och ernås i visst avseende

den jämbördighet, som i de flesta fall utgör förutsättningen för ett fritt

avtal. Nu lämna dessa förhållanden flerstädes mycket övrigt att önska

såväl ur företagens och de anställdas som ur samhällets synpunkt.

Vid det motstånd, som möter tjänstemannaföreningarna, kunna dessa

icke utan en för viktiga samhällsintressen måhända ödesdiger strid uppnå

den av de anställda eftersträvade rätten att medverka vid anställningsfvågornas

lösning, såvida ej samhället självt utfärdar bestämmelser

örn denna deras behörighet.

_I fråga om de anställdas individuella rättsliga förhållande till arbetsgivaren

torde det numera vara allmänt erkänt, att detta är i behov av

lagstadgade bestämmelser. De anställningsförhållanden, som kunna be1

Örås av en lagstiftning, äro mångskiftande. Såsom exempel må nämnas

graden av anställningstrygghet, arbetstid och ersättning för övertidsarbete,

lön under sjukdom, semester, invaliditets- och ålderspensionering

samt tjänstebetyg m. m. Vissa av dessa frågor hava redan tidigare

varit föremål för utredningar, delvis även för speciallagstiftning. Så

är exempelvis fallet i Lag örn arbetstiden å svenska fartyg av den 13 juli

1926 i Sjömanslag av den 15 juni 1922 och i Lag örn kommission, handelsagentur

och handelsresande av den 18 april 1914. Den stora massan av

anställda står dock ännu utanför varje sådan lagstiftning, en omständighet,

som gör att förhållandena på denna betydelsefulla arbetsmarknad te

sig ytterst olikartade och förvirrade. Vid ofta uppkommande tvister visar

det sig, att vägledande principer icke äro för handen, varför ofta

lena lättsfragor avgöras pa ett sätt, som icke tager vederbörlig hänsyn

till de speciella förhållanden, varom det här rör sig.

FninStm Vidare liar Liberala föreningen i Stockholm uti en den 6 februari 1931

Kungl. Maj:t tm Kungl. Majit ingi veu skrivelse anhållit, att Kungl. Majit måtte snatra»

Liberala rast föranstalta örn en förutsättningslös och allsidig utredning av frå^stockholm.

®au om anställningsvillkoren och därmed sammanhängande spörsmål rörande

förhållandet mellan arbetsgivare och anställda.

1 berörda skrivelse har föreningen framhållit, att på ifrågavarande område

förelåge ett verkligt behov av ett statsingripande på lagstiftningens

väg samt att den ifrågasatta lagstiftningen icke borde begränsas tili

någon särskild grupp av anställda utan gälla alla i privat tjänst anställda

personer, varigenom varje karaktär av klasslagstiftning undvekes.

Beträffande de frågor, som enligt föreningens åsikt borde tagas i övervägande

vid den begärda utredningen, har i en vid skrivelsen fogad promemoria

anförts bland annat följande. Bland de privatanställda rådde

missnöje med arbetsvillkoren i flera avseenden. Dessa personalgrupper

hade särskilt inriktat sina strävanden på att vinna ökad trygghet i fråga

örn uppsägningstid, lön under sjukdom, semester, arbetstid oell övertids
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

9

ersättning, pensionsförhållanden, arbetslokalernas beskaffenhet samt förenings-

och förhandlingsrätten. Beträffande uppsägningstiden kunde det

med fog göras gällande, att för närvarande härskade fullkomligt godtycke.

Icke så sällan torde det förekomma, att den anställde uppsades

utan att få åtnjuta någon som helst uppsägningstid, vilket särskilt efter

flerårig anställning tedde sig som en otillbörlig brutalitet. Ett av de

största osäkerhetsmomenten för den anställde vore den risk hail löpte

vid arbetshinder på grund av sjukdom. I många fall hade sjukdom medfört

omedelbart avskedande. Bland de anställda fästes stor vikt vid önskemålet

örn en civilrättslig reglering av rätten till semester, även örn,

särskilt för de kontorsanställda, en tämligen fast praxis vore utbildad.

Beträffande frågan örn arbetstid och övertidsersättning hade i synnerhet

bankpersonalen ansett sig äga grund för framställande av krav. Det

vore nämligen ett utmärkande drag för särskilt denna grupps ävensom

för försäkringspersonalens arbetstid, att den företedde betydande variationer

under årets lopp, så att övertidsarbete tidvis förekomme i rätt

väsentlig utsträckning. Utförande av dylikt extraarbete ansåges allmänt

ingå i vederbörandes ordinarie åligganden och någon särskild ersättning

därför förekomme i regel ej annat än möjligen i form av fri middag e. d.

Även för andra grupper av anställda vore arbetstidsfrågan av omedelbart

intresse. De missförhållanden, som förelåge på detta område, påkallade

i första hand vederbörande arbetsgivares allvarliga bemödanden att genomföra

en förbättring men även samhällets intresse för reglering av

förhållandena, eventuellt genom utbyggande av gällande lag örn arbetstidens

begränsning. I fråga örn pensionsförhållandena saknades lagbestämmelser,

som tryggade den pensionsrätt som tillförsäkrats anställda.

Pensionsfrågans lösning ankomme helt på de frivilliga åtgärder, vilka

kunde vidtagas av arbetsgivare och anställda, på grund varav blott en

skäligen ringa del av de anställda torde hava utsikt till pension. Det

vore emellertid tveksamt, örn man i nuvarande läge genom lagbestämmelser

örn arbetsgivares skyldighet att sörja för de anställdas pensionering

kunde lösa frågan. I vart fall borde de anställdas pensionsrätt

bliva ekonomiskt tryggad och pensionsrätten följa den anställde vid ombyte

av plats. Anledning hade i flera fall förelegat till missnöje med

arbetslokalerna, t. ex. i fråga örn ventilation, uppvärmning, belysning

o. d. Det angelägnaste och mest närliggande behovet i detta hänseende

vore en förstärkning av socialstyrelsens arbetskrafter för inspektion av

arbetslokaler, varjämte lagen örn arbetarskydd borde i vissa avseenden

förtydligas. Vad slutligen anginge förenings- och förhandlingsrätten

hade allmänna opinionen som rent axiomatisk fastslagit rätten för kroppsarbetare

att genom sammanslutningar tillvarataga sina intressen och

fackföreningsrörelsen ansåges som en stabiliserande faktor på arbetsmarknaden.

För kontors- och affärsanställda hade däremot från arbetsgivarehåll

denna rätt vid flera tillfällen direkt bestritts eller passivt mot
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

Social
styrelsen.

verkats. Bortsett från frågan om kollektivavtalets lämplighet eller olämplighet

för kontorsanställda o. d. borde förenings- och förhandlingsrättens

okränkbarhet fastslås, då de flesta frågor, som berörde tjänstemännens

förhållande till arbetsgivaren, häst löstes genom en fri och utan fördomar

förd diskussion mellan representanter för håda parterna. Huruvida denna

rätt kunde genom lagstiftning fixeras och regleras syntes emellertid

tvivelaktigt.

Över den nu föreliggande motionen har utskottet, i den ordning § 46

riksdagsordningen föreskriver, begärt yttrande av socialstyrelsen. I anledning

därav har socialstyrelsen, som ungefär samtidigt av Kungl. Maj:t

anbefallts att skyndsamt inkomma med yttrande i anledning av förenämnda,

av Daco-kommittén och Liberala föreningen i Stockholm gjorda

framställningar, i skrivelse till utskottet till besvarande av remissen åberopat

vad styrelsen i sitt till Kungl. Majit avgivna yttrande anfört.

I berörda yttrande har styrelsen efter redogörelse för gällande lagstiftning

och främmande rätt anfört:

Socialstyrelsen har städse, när den haft anledning yttra sig i ämnet,

uttalat sig till förmån för lagstiftning rörande arbetsavtalet. Ett iner

utförligt uttalande i frågan fann sig styrelsen lia anledning göra i samband

med sitt den 21 oktober 1925 avgivna tillstyrkande av legostadgans

upphävande. Styrelsen yttrade härvid bland annat följande:

»Då alltså stadgans fortsatta giltighet icke synes vara betingad av

några mera betydande praktiska intressen, men väl ägnad att alstra och

vidmakthålla en felaktig uppfattning rörande en modern avtalslagstiftnings

ändamål och innebörd, vill det synas socialstyrelsen, som örn legostadgan

lämpligen linnde omedelbart avskaffas.

Örn så sker och statsmakterna därmed undanröja även skenet av att

vilja vidhålla en otidsenlig och för stora folklager stötande lag, lära

bättre utgångspunkter givas för en önskvärd, mera lidelsefri behandling

av frågan örn en för de aktuella förhållandena anpassad avtalslagstiftning

och det icke blott för jordbruket utan måhända för näringslivet i

allmänhet.

Det bör med avseende härå erinras, att fackorganisationerna och kollektivavtalen

hava sin största betydelse därnti, att de fixera normer och

innebära ett skydd för respektive arbetsgivare och arbetare vid deras

individuella avtalsuppgörelser med varandra. Ehuru de sålunda i viss

mån ersätta avtalslagstiftningen, kan behovet av en sådan, väl avvägd

och efter både arbetsgivarnas och arbetarnas intressen anpassad lagstiftning

ej därigenom helt överflödiggöras ens för dem, som tillhöra respektive

organisationer. Ty onekligen innebär avsaknaden av densamma

en ökad risk i avtalsförhållandet, särskilt för den rättrådige och lojale

gentemot en mindre nogräknad motpart. Uppmärksammas bör också, att

risken givetvis är större för arbetarparten, som under normala förhållanden

i regel måste, där han ej stödes av sin organisation, anses hava

en svagare ställning än arbetsgivaren såväl vid avtals träffande sohl ock

i fråga örn hävdande av sin rätt i avseende å arbetsvillkoren. Vad detta

betyder i realiteten belyses i någon män därav, att av vårt lands till

cirka 1.2 miljoner uppgående arbetstagare inom jordbruk, industri, handel

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11

och samfärdsel samt husligt arbete hittills endast ungefär en tredjedel

kunnat fackligt organiseras.»

Vad styrelsen sålunda anfört i sitt yttrande rörande legostadgans upphävande

torde i allt väsentligt fortfarande äga giltighet. En lagstadgad

reglering av arbetsavtalet måste ju alltid vara ägnad att bereda ökad

klarhet och fasthet åt avtalsförhållandet, något som med hänsyn till det

lättvindiga sätt, varpå nämnda avtal ofta ingås, icke må underskattas.

Vidare kan en dylik reglering, såsom av styrelsen i dess nyss återgivna

uttalande beröres, vara ägnad att förebygga ett otillbörligt utnyttjande i

vissa avseenden av den svagare ställning, vari den ena parten, vanligen

arbetstagaren, av en eller annan anledning kan befinna sig. Ben ifrågavarande

lagstiftningen kan sålunda, såsom den utländska lagstiftningen

i ämnet visar, i viss mån tjäna som en social skyddslagstiftning, vilken

i viktiga avseenden kompletterar arbetarskyddslagstiftningen i egentlig

bemärkelse.

Såsom jämväl berörts i styrelsens yttrande rörande legostadgan, står

behovet av lagstiftning angående arbetsavtalet tydligen i nära beroende

av förekomsten av kollektivavtal. På verksamhetsområden, där de mer

väsentliga arbetsvillkoren allmänt regleras genom kollektivavtal, har en

lagstiftning av förevarande slag givetvis mindre uppgifter att fylla, än

där parterna lia att träffa avtal örn dylika villkor på egen hand. Till

säkerställande av vissa minimifordringar, som med hänsyn till samhällets

intressen anses böra upprätthållas, kan dock även i det förra fallet

en avtalslagstiftning vara motiverad och önskvärd.

Anmärkas må här, att arbetsvillkorens reglering genom kollektivavtal

efter tiden för styrelsens merberörda yttrande i betydande mån ökats, så

att de arbetstagare i vårt land, som numera äro inbegripna under dylik

reglering, sannolikt torde kunna uppskattas till framåt hälften av landets

samtliga arbetstagare.

Av de tre föreliggande framställningarna avse, såsom förut påpekats,

tvenne endast eller i främsta rummet de »anställdas» arbetsavtal, under

det den återstående syftar till en reglering av arbetsavtalet i allmänhet.

Av vad här ovan anförts rörande förhållandet mellan behovet av avtalslagstiftning

och förekomsten av kollektivavtal torde framgå, att de anställda,

som i övervägande mån sakna stödet av facklig organisation och

kollektivavtal, måste anses vara i särskilt behov av dylik lagstiftning.

För att giva en viss föreställning örn det eventuella tillämpningsområdet

för den ifrågasatta lagstiftningen och förekomsten av kollektivavtal

meddelas härnedan några ungefärliga uppgifter, väsentligen grundade

på folkräkningen år 1920 men korrigerade med hänsyn till sannolikt inträdda

förändringar, rörande de huvudsakliga grupper av arbetstagare,

som en mer allmängiltig lagstiftning örn arbetsavtal skulle kunna komma

att omfatta.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

»Anställd

»Arbetare»

Jorbruk med binäringar (inkl. .skogsskötsel) ............

Industri och hantverk (inkl. behsnings- och vatten-

| därav

lined koll.

av t.

därav

med koll.

avt.

''

9,000j —

1

60,000 —

125,0001 5 %

10,000 20 %

250.000

775.000

65,000

60,00(i

180.000

5 %

60%

15%

50 %

Handel (inkl. bank- och försäkringsföretag, hotell och

restauranger) ...................................................

Samfärdsel (d. v. s. ensk. järnvägar, stuveriföretag,

åkerirörelse o. d.) ...............................

Husligt arbete....................................................

Summa I 204,000! — ||l,330,00o| — |

Beträffande sättet för anordnande av ifrågavarande lagstiftning må

framhållas, att en tillfredsställande gemensam reglering av arbetsavtalet

för kroppsarbetare och anställda knappast torde låta sig genomföra.

Nämnda två arbetstagargruppers villkor och intressen äro nämligen,

såsom förut berörts, i mycket alltför olikartade. Ej heller synes det med

hänsyn till de anställdas betydligt längre gående krav vara lämpligt att

göra de båda arbetstagarkategoriernas avtal till föremål för skilda bestämmelser

i en gemensam lag. Möjligen skulle det vara ändamålsenligt

att meddela några mer allmängiltiga bestämmelser rörande arbetsavtalet

i en allmän, grundläggande lag om arbetsavtal och upptaga de därutöver

för olika verksamhetsområden erforderliga bestämmelserna i kompletterande

specialförfattningar.

Föremål för ifrågavarande reglering kunna givetvis flera eller färre

av arbetsavtalets olika moment vara. Ju flera dylika moment medtagas,

d. v. s. ju fullständigare lagen göres, desto mer begränsat måste emellertid

i regel dess tillämpningsområde bliva.

I såväl Daco-kommitténs som Liberala föreningens i Stockholm framställning

beröres bland annat frågan örn arbetstagarnas pensionering.

Nämnda förening tvekar emellertid, örn man f. n. kan lösa frågan genom

lagbestämmelser örn skyldighet för arbetsgivarna att sörja för pensionering

av sina arbetstagare. Socialstyrelsen, som erkänner frågans stora

betydelse, delar denna tvekan. Behovet eller önskvärdheten av pension

och förmågan eller beredvilligheten att för dess åvägabringande göra

uppoffringar torde ställa sig ganska olika inom skilda kretsar, jämväl

bland arbetstagarna. Härtill kommer, att den allmänna folkpensioneringen,

som nu är föremål för revision, ytterligare komplicerar frågan.

Sjöfolkets pensionering, som man för en 10 å 12 år sedan tänkte sig skola

genomföras genom statsmakternas försorg, har, oaktat mycket därpå nedlagt

arbete, ej heller ännu kommit till stånd. Den utländska lagstiftningen

angående arbetsavtalet berör också endast undantagsvis och i något

särskilt avseende pensioneringsfrågan.

I nyssnämnda två framställningar beröras jämväl frågorna örn förenings-

och förhandlingsrätt, vilka frågor vid upprepade tillfällen varit

föremål för statsmakternas uppmärksamhet.

Den förra av dessa två frågor har varit upptagen till behandling av internationella

arbetskonferensen, som dock icke lyckats få till stånd någon

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

konvention eller rekommendation rörande densamma. Frågan, som av

internationella arbetsbyrån underkastats en mycket omfattande undersökning,

står för övrigt kvar på konferensens arbetsprogram.

Beträffande frågan örn förhandlingsrätt anser sig styrelsen kunna hänvisa

till vad av styrelsen anförts i yttranden dels den 14 april 1921 till

riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott och till andra kammarens

fjärde tillfälliga utskott med anledning av tvenne i huvudsak

likalydande motioner, nr 162, väckt av herrar Julin och Lindskog i första

kammaren, och nr 242, väckt av herrar Starbäck och Block i andra

kammaren, och dels denna dag till riksdagens andra lagutskott beträffande

en av herr Sigfrid Hansson i första kammaren väckt motion nr 51.

Enligt styrelsens mening måste frågan örn arbetsavtalet anses som den

primära bland de spörsmål, som beröras i de remitterade framställningarna.

Denna fråga synes även med hänsyn till förhandenvarande förhållanden

ej blott vara av stor praktisk betydelse för talrika grupper av

arbetstagare utan även erbjuda relativt goda utsikter till en tillfredsställande

lösning. I vilken omfattning densamma i avseende å olika arbetstagargrupper

och å arbetsavtalets innehåll bör giva upphov åt lagstadgad

reglering, torde först efter verkställd, närmare utredning låta sig

med någon säkerhet bedöma. Den eller dem, åt vilka utredningen komme

att anförtros, borde sålunda lämnas tämligen fria händer i här åsyftade

hänseende.

Övriga i förevarande sammanhang jämväl berörda frågor äro otvivelaktigt

väl värda statsmakternas uppmärksamhet, men synas de ej stå i

sådant samband med frågan örn arbetsavtalet, att de nödvändigtvis måste

upptagas till behandling i sammanhang med denna — i den mån ett dylikt

till vägagående kunde visa sig påkallat, skulle det emellertid med

härovan antydda frihet i avseende å utredningsuppdragets omfattning

kunna tillämpas. Vad särskilt angår frågan örn föreningsrätten, berör

den viktiga samhällsintressen, och kan det möjligen förväntas, att densamma

i samband med andra nu aktuella frågor kan komma att göras

till föremål för förnyad utredning.

Socialstyrelsen får sålunda förorda, att Kungl. Majit måtte med anledning

av Daco-kommitténs och Liberala föreningens i Stockholm till styrelsen

remitterade framställningar låta föranstalta örn en allsidig utredning

av frågan om lagstadgad reglering av arbetsavtalet och örn avgivande

eventuellt av förslag till dylik reglering.

Till utskottet har inkommit dels en skrivelse från Svenska lantbrukstjänstemannaföreningens

centralstyrelse, vari hemställts, att utskottet,

därest förevarande motion vunne utskottets gillande, jämväl ville föreslå,

att utredningen måtte omfatta jämförliga tjänsteavtal vid lantbruket,

dels ock en skrift från Daco-kommittén, vari kommittén uttalat, att

den ifrågasatta utredningen icke borde begränsas till de frågor, motionen

omnämner, utan även omfatta de anställdas föreningsrätt och därmed

sammanhängande frågor.

Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, har frågan

om föranstaltande av en utredning angående anställningsvillkoren oell

därmed sammanhängande spörsmål rörande förbållandet mellan arbets
-

F ramställningar

tillutskottet.

Utskottet.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

givare och anställda bragts under Kungl. Majlis prövning genom framställningar

i ämnet från den s. k. Daco-kommittén och liberala föreningen

i Stockholm. Sedan infordrat yttrande i ärendet numera inkommit

till Kungl. Majit, är detsamma föremål för Kungl. Majlis prövning. Då

det torde kunna förväntas, att frågan örn utredning rörande en lagstadgad

reglering av arbetsavtalet och vad därmed sammanhör i sin helhet

blir föremål för ett allsidigt övervägande från Kungl. Marits sida, synes

utskottet icke lämpligt, att, såsom i motionen yrkas, riksdagen hemställer

hos Kungl. Majit örn utredning i visst begränsat hänseende.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 17 april 1931.

På andra lagutskottets, vägnar i

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

Irån lörsta kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, von

Geijer* Nordborg,* Petrén* oell Norman;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde,* Johanson

i Stockholm,* Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Gardell i Gans,* Ljung* och Osberg.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.

15

Reservation

av herrar von Geijer, Magnusson i Skövde, Petersson i Lerbäcksbyn och

Ljung, vilka anfört:

De av utskottet framförda skälen för hemställan örn avslag böra, enligt

vår mening, icke utgöra binder för riksdagen att göra ett principiellt

uttalande i motionens syfte. Frågorna örn förenings- och förhandlingsrätten

stå icke i så nära samband med den legala regleringen av de anställdas

tjänsteavtal, att denna måste upptagas till behandling i sammanhang

med de nämnda frågorna. Då vi därjämte anse, att starkt behov föreligger

för de tjänsteanställda av lagstiftning angående deras avtalsförhållanden,

få vi hemställa,

att riksdagen ville, med bifall till ifrågavarande

motion, hos Kungl. Maj:t anhålla örn igångsättande

av utredning i motionens syfte ävensom framläggande

för riksdagen av de förslag i ärendet, vartill utredningen.

må föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.