Utlåtande i anledning av väckt motion angående åvägabringande av en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.
1931-04-17 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1931:27, Utlåtande i anledning av väckt motion angående åvägabringande av en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. X
• > '' ''• a • i;»»'' . '' V- *» ’• 1 ■ >'' v»lv .1'' A
Nr 27.
Ankom till riksdagens kansli den 21 april 1931 kl. 5 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående åvägabringande av
en lagstiftning rörande personliga tjänsteavtal.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion,
nr 189, vilken behandlats av andra lagutskottet, har herr Järte m. fl.
hemställt, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn
igångsättande av utredning angående åvägabringande av en lagstiftning
i det i motionen angivna syftet ävensom framläggande för riksdagen
av de förslag i ärendet, vartill utredningen må föranleda.
I motiveringen till berörda hemställan har anförts i huvudsak följande.
Det personliga tjänsteavtalet vore icke föremål för några egentliga
stadganden i gällande lag, bortsett från vissa speciella bestämmelser.
Detta förhållande innebure otvivelaktigt vissa olägenheter. De i enskild
tjänst anställda hade icke den trygghet i fråga örn arbetsvillkor,
som en tidsenlig lagstiftning därom skulle kunna skänka dem, liksom å
andra sidan arbetsgivarna saknade ett rättesnöre för bestämmande äv de
anställdas rättigheter och skyldigheter. Särskilt inom affärslivet vore
detta kännbart. I fråga örn personal i tjänstemannaställning, ingenjörer,
bankmän, kontorister, handelsbiträden, förmän och dylika kunde man
icke lämpligen använda kollektivavtal, emedan arbets- och tjänstgöringsförhållandena
vore växlande och individuellt bestämda samt nämnda avtalsform
icke hade den möjlighet till anpassning, som krävdes inom handelsvärlden.
För nämnda grupper av anställda vore i själva verket det
personliga, individuellt bestämda tjänsteavtalet nödvändigt men också
tillräckligt, örn det omgärdades med tillfredsställande rättsliga garantier.
För närvarande vore man vid bedömande av rättsfrågor, som stöde i samband
med enskilda tjänstemäns anställningsförhållanden, hänvisad till
allmänna rättsgrundsatser och sedvänja, särskilt som skriftliga personliga
kontrakt ganska sällan torde upprättas. I allmänhet torde man
icke kunna mot de svenska arbetsgivarnas sätt att behandla sina anställda
rikta befogade anmärkningar, men beklagliga undantag funnes nog
också. Det torde sålunda hava förekommit, att vissa principaler utan vidare
avskedat personal efter långvarig tjänst, liksom det å andra sidan
nog hänt, att en anställd lämnat sin principal i sticket i en besvärlig situation
eller eljest handlat i strid mot god sedvänja. Dylika företeelser
Bihang till riksdagens protokoll 19.11. 9 samt. 2 arnt. 2.1 haft. (Nr 27.) 1
2
Allärd lagutskottets utlåtande Nr 27.
Gällande rätt.
framkallade irritation och särskilt hos de anställda en känsla av otrygghet.
Det vore därför en viktig samhällsangelägenhet, att spörsmålet örn
vad i berörda avseende kunde åtgöras toges under omprövning. — I första
hand torde man böra överväga frågan örn införande av en efter nutida
förhållanden avpassad lagstiftning örn personliga tjänsteavtal för
berörda kategorier av tjänstemän och anställda, vilken anslötes till inom
affärslivet rådande sedvänja. Denna lagstiftning borde givetvis vara i
det väsentliga dispositiv och alltså endast syfta till att utfylla de individuella
avtalen, i den mån dessa icke reglerade uppkommande rättsfrågor.
Endast i vissa särskilda punkter torde man behöva uppställa tvingande
lagbestämmelser, vilkas förekomst så vitt möjligt borde begränsas.
Beträffande de särskilda ämnen, med vilka den ifrågasatta lagstiftningen
hade att befatta sig, vore det till en början tydligt, att frågan örn lönernas
belopp måste helt och hållet falla utanför densamma. Däremot borde
spörsmålen om anställningens upphörande ordnas. Uppsägningstid av
olika längd allt efter den tid anställningen varat torde böra lagfästas och
bestämmelser meddelas örn avtalets upphörande i Anssa fall utan uppsägningstid,
exempelvis vid grövre försummelse från endera kontrahentens
sida. I fall av oförvållad sjukdom torde lön i viss utsträckning böra
utgå. Vidare torde bestämmelser örn rätt till semester böra meddelas
samt föreskrift örn skyldighet för arbetsgivaren att utfärda tjänstebetyg.
I övrigt borde i lagen intagas bestämmelser, som vore ägnade att
giva avtalsförhållandet erforderlig fasthet och därmed stärka parternas
ömsesidiga rättsställning. Vid sidan av spörsmålet örn en sådan lagstiftning
folie frågan örn säkerställande av den anställdes försörjning i
fall av invaliditet eller ålderdom. Ett betydande antal arbetsgivare
hade redan nu i detta hänseende sörjt för sin personal genom att tillförsäkra
den pension från någon enskild pensionsanstalt eller på annat betryggande
sätt. Det syntes emellertid böra övervägas, huruvida och på
vad sätt åtgärder från det allmännas sida kunde vddtagas för att befordra
en utAreckling i denna riktning. I
I stort sett är det personliga tjänsteaAdalet icke föremål för rättslig
reglering i vårt land. Det rättsförhållande, som uppkommer mellan en
arbetsgivare och hos denne anställd personal, får bedömas enligt den sedvänja,
som är rådande inom ifrågavarande verksamhetgren, och efter
allmänna rättsgrundsatser. I rättspraxis hava vissa normer fastslagits
beträffande de allmänna skyldigheter, som åvila kontrahenterna i ett
tjänsteavtal, men i viktiga avseenden lämnar praxis föga ledning.
Såvitt angår sättet för arbetarnas användande till arbete hava under
senare årtionden utfärdats bestämmelser, vilka ålägga arbetsgivarna åtskilliga
förpliktelser gentemot deras arbetare. Sålunda har av sociala
skäl genomförts en omfattande lagstiftning rörande arbetarskydd o. d.
Denna lagstiftning tager närmast sikte på arbetare, anställda i indu
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 3
striens tjänst. Deli sociala olycksfallsförsäkringslagstiftningen omfattar
emellertid praktiskt taget alla anställda och skapar för dem rätt till ersättning
för skada, som förorsakats i arbetet. — För att säkerställa anställdas
rätt till lön bereder gällande lag i tämligen stor utsträckning de
anställda förmånsrätt för lönefordringar i arbetsgivares konkurs. Sålunda
föreskrives i 17 kap. 4 § handelsbaden, att med förmånsrätt före de
flesta andra slags fordringar skall utgå, bland annat, betjänters och tjänstehjons
lön för sista året samt annan arbetares dagspenning eller avlöning,
den där ej stått inne längre än sex månader efter förfallodagen.
Därvid jämställes med arbetares avlöning skadestånd, som i händelse av
obehörigt avskedande eller arbetsavtals hävande må tillkomma arbetaren
i stället för avlöning, som skulle utgått med förmånsrätt. Vid tolkning
av dessa bestämmelser har rättspraxis såsom betjänte ansett, bland annat
fast anställda fabriks- och hantverksarbetare, bokhållare och andra biträden
vid bokföring hos handelsidkare, verkställande direktör och disponent,
försäljningsföreståndare, föreståndare för verkstad m. fl. — Beträffande
arbetsgivares rätt att skilja en hos honom anställd från hans
tjänst stadgas viss inskränkning i lagen den 16 oktober 1914 örn förbud i
vissa fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete. Enligt denna
lag får i regel värnpliktig, som är anställd i annans arbete eller tjänst,
icke skiljas från anställningen i anledning därav, att han har att fullgöra
i värnpliktslagen stadgad övning om högst sextio dagar eller mobiliseringsövning,
som kan varda föreskriven i särskild lag. Underlåtenhet
att ställa sig berörda stadgande till efterrättelse medför skadeståndsskyldighet.
För vissa speciella områden finnas mera ingående bestämmelser angående
arbetsavtal. Sålunda innehåller sjömanslagen den 15 juni 1922
tämligen uttömmande regler rörande arbetsförhållandet för handelsflottans
personal. Vidare lämnar lagen den 18 april 1914 örn kommission,
handelsagentur och handelsresande några summariska bestämmelser rörande
rättigheter och skyldigheter för vissa handelsresande. Slutligen
kvarstår i §§ 15—17 i kungl, förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad
näringsfrihet vissa allmänna föreskrifter örn förhållandet mellan
handelsbetjänte och arbetare i fabrik, hantverk eller annan hantering, å
ena, samt deras arbetsgivare, å andra sidan. Dessa bestämmelser torde
emellertid sakna praktisk betydelse.
I äldre tid var förhållandet mellan arbetsgivare och hos denne anställda
arbetare föremål för en tämligen ingående lagstiftning. Sålunda inneliöllo
de vid olika tidpunkter utfärdade skrå- och hallordningarna omfattande
regler rörande arbetsgivares och arbetares rättigheter och skyldigheter.
Med näringsfrihetens genomförande avskaffades emellertid
denna lagstiftning. Legostadgan av 1833 reglerade arbetsavtalet för jord
-
Historik.
Redogörelse
främmande
rätt.
4 Anelia lagutskottets utlåtande Nr 27.
bruket och bade betydelse även för hantverket oell närstående näringsgrenar.
De sista resterna av denna stadga upphävdes 1926.
Vid skilda tillfällen har frågan om genomförande av en allmän lagstiftning
rörande arbetsavtal varit föremål för statsmakternas övervägande.
Sålunda tillsattes redan år 1899 med anledning av en riksdagsskrivelse
en kommitté med uppdrag att revidera legostadgan »och i sammanhang
därmed taga i övervägande frågan örn införande av sådana
särskilda bestämmelser, som kunde finnas erforderliga för beredande av
nödigt skydd åt i behörig ordning ingångna arbetsavtal». Kommittén avgav
hösten 1901 ett förslag till lag örn vissa arbetsavtal, vilket lagförslag
avsåg att reglera arbetsavtalet ej blott för kroppsarbetare i allmänhet
utan även för arbetsförman, handelsbetjänter och med dem jämförliga
arbetstagare. Detta förslag föranledde emellertid icke någon åtgärd.
År 1907 tillsattes en ny kommitté, som fick i uppdrag att utreda frågan
örn förbättrad lagstiftning rörande olika slag av arbetsavtal. Sedan denna
kommitté upplösts år 1909, framlade Kungl. Majit, med ledning av
kommitténs arbeten, år 1910 för riksdagen ett komplex av lagförslag angående
kollektivavtal m. m., däribland ett förslag'' till lag örn vissa arbetsavtal,
vilket lagförslag hade ungefär samma tillämpningsområde som
det härovan omtalade. Lagförslaget antogs, med vissa väsentligen av det
särskilda utskottet föreslagna ändringar, av första kammaren, men avslogs
av den andra. Berörda komplex av lagförslag förelädes med vissa
förändringar påföljande år ånyo riksdagen men vann ej heller då riksdagens
gillande.
Slutligen bör nämnas, att riksdagen vid flera tillfällen vid behandling''
av frågan örn legostadgans avskaffande framfört det önskemålet, att
densamma borde ersättas med en efter moderna förhållanden lämpad lagstiftning
angående arbetsavtal. Sålunda hemställde senast 1920 års riksdag,
att Kungl. Majit måtte för riksdagen framlägga förslag örn avskaffande
av legostadgan samt till en densamma ersättande, efter nutida förhållanden
avpassad lagstiftning. Legostadgan upphävdes emellertid 1926
utan att ersättas av annan lag.
Beträffande privatanställdas pensionsrätt vill utskottet endast erinra,
att inom justitiedepartementet tillkallade sakkunniga den 10 december
1927 avgivit förslag till lag örn frivillig tjänstepensionering m. m. Sedan
yttranden över förslaget inhämtats från vissa myndigheter och korporationer,
har förslaget aA* de sakkunniga överarbetats. De sakkunnigas
betänkande har emellertid icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.
Till belysning av omfattningen och arten av andra länders lagstiftning
rörande arbetsavtal får utskottet, enligt av socialstyrelsen lämnade
uppgifter, meddela följande redogörelser för dylik lagstiftning i vissa europeiska
länder. Redogörelsen avser ej lagstiftning angående sjöfolkets
5
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
arbetsavtal, som förekommer i alla sjöfartsländer, och ej heller lagstiftning,
enbart inriktad på arbetarskydd.
Norge.
Någon allmän lag örn arbetsavtal finnes ej, men i speciallagar förekomma
en del bestämmelser rörande arbetsavtalet inom vissa yrken, såsom
några spridda föreskrifter beträffande tjänstefolk, i Husmannsloven
angående vissa slag av lantarbetare, i hantverkslagen angående hantverksarbetare
ocdi i berglagen angående bergverksarbetare.
Lagen örn arbtarskydd i industriella verksamheter, av den 18 september
1915, innehåller, förutom egentliga arbetarskyddsbestämmelser, en del
regler rörande uppgörandet av arbetsavtal, lönens utbetalning, uppsägningstid,
skriftliga arbetskontrakt samt arbetsreglementen och arbetarnas
medverkan vid dessa reglementens upprättande.
Danmark.
En lag av den 6 maj 1921 örn rättsförhållandet mellan husbonde och
medhjälpare är i främsta rummet avsedd att reglera arbetsavtalet för
tjänare och dem närstående lantarbetare, som vid anställandet äro under
18 år, men gäller i brist på avtal även för äldre dylika arbetstagare. Lagen
meddelar ganska utförliga bestämmelser, som i alldeles övervägande
mån för de minderåriga arbetstagarna äro av obligatorisk natur.
Finland.
Lagen örn arbetsavtal, av den 1 juni 1922, medförde upphävande av
legostadgan och vissa bestämmelser örn arbetsavtal i förordningen örn
näringarna av är 1879; den äger tillämpning på alla slag av arbetsavtal,
i den mån icke särskild lagstiftning innehåller avvikande stadganden
eller fråga är örn offentliga tjänsteuppdrag. Lagen lämnar en omfaL
tande reglering av arbetsavtalet, i 43 paragrafer, och flertalet av dess
bestämmelser torde vara av obligatorisk karaktär.
En lag av den 24 oktober 1919 angående arbetsförhållandena inom handels-,
kontors- oell nedelia gsrörelserna innehåller väsentligen bestämmelser
angående arbetsavtalet för affärsbiträden, varmed förstås arbetstagare
i dylika rörelser. Lagens bestämmelser äro av tvingande beskaffenhet
och avse i övervägande män förhållanden, vilka bruka regleras genom
arbetarskyddslagstiftningen i egentlig bemärkelse.
Tyskland.
Biirgerliches Gesetzbuch, §§ 611—630, innehåller en ganska utförlig reglering
av arbetsförhållandet i allmänhet; dess bestämmelser äro i alldeles
övervägande mån av dispositiv karaktär.
Beträffande arbetstagare, högre och lägre, inom industri och hantverk
samt »Gewerbe» i allmänhet meddelas bestämmelser örn arbetsavtalet,
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
med ganska stark inriktning på arbetarskyddet i egentlig bemärkelse, i
Gewerbeordnung, Titel VII.
I Handelsgesetzbuch, §§ 59—75 f, regleras arbetsförhållandet för personer,
som mot betalning äro anställda inom ett handelsyrke och ha att
lämna »köpmans»-tjänster.
Efter upphävandet av Gesinde-Ordnung (legostadgan) utfärdades 1919
en provisorisk författning, Landarbeitsordnung, angående lant- och skogsarbetarnas
arbetsförhållande. Med anledning av nämnda upphävande
ha även i vissa av särstaterna utfärdats bestämmelser rörande tjänstefolks
avtalsförhållande.
Den preussiska allmänna Berggesetz hänvisar beträffande avtalsförhållandet
till allmänt gällande lagbestämmelser, för såvitt ej annorlunda
stadgas i nämnda lag, och meddelar därefter rätt omfattande föreskrifter
i ämnet.
Efter världskriget upptogs lagstiftningen angående arbetsavtalet till
revision i syfte att låta »per.sonrättsliga» synpunkter komma bättre till
sin rätt. Ett utkast till allmän arbetsavtalslag föreligger även sedan 1923,
och jämväl utkast till vissa speciella dylika lagar lära vara utarbetade.
Österrike.
I Allgemeines burgerliches Gesetzbuch, §§ 1151—1164, förekomma ett
antal allmängiltiga, i väsentlig mån obligatoriska bestämmelser angående
arbetsavtalet.
Gewerbeordnung, §§ 72—90, innehåller en del bestämmelser, i vissa avseenden
obligatoriska, angående arbetsavtalet för arbetare och andra underordnade
arbetstagare inom industrien och andra till »Gewerbe» hänförliga
slag av verksamhet.
Lagen angående privatanställdas tjänsteavtal, av den 11 maj 1921, äger
tillämpning på allehanda slag av arbetstagare inom handeln, med undantag
för de lägst stående, samt på personal med kontors- eller byråarbete
över huvud taget ävensom på en del andra befattningshavare, såsom i
privata sjukvårds- och undervisningsanstalter. Lagen reglerar ingående
och på ett för de »anställda» ganska förmånligt sätt deras arbetsförhållande.
Dess bestämmelser synas i rätt stor omfattning vara av obligatorisk
natur.
Ett flertal lagar reglera arbetsavtalet för mer speciella grupper av arbetstagare.
Bland sådana lagar må nämnas: av den 28 juli 1902 angående
järnvägsbyggnadsarbetare, den 11 februari 1920 angående journalister,
den 26 februari 1920 angående hembiträden, den 14 juli 1922 angående
skådespelare, den 13 december angående »husskötare» (portvakter, vice
värdar m. fl.), den 26 september 1923 angående anställda i jordbruks- och
skogsskötselföretag samt den 20 december 1928 angående chaufförer i enskild
tjänst.
Andru lagutskottets utlåtande Nr 27.
7
Holland.
Lag om arbetsavtal den 13 juli 1907, som modifierar oell kompletterar
den civilrättsliga lagstiftningen i ämnet, meddelar även regler rörande
kollektivavtalet.
Belgien.
Lag örn arbetsavtal den 10 mars 1900 meddelar endast en mindre ingående
reglering.
En lag den 7 augusti 1922 angående tjänsteavtal reglerar arbetsavtalet
för »anställda» (employés).
Schweiz.
Genom en lag av den 30 mars 1911 bar »civillagbokens» del örn obligationsrätten
kompletterats med ett kapitel örn tjänsteavtalet. Dess bestämmelser
äro allmängiltiga, ehuru i några fall olika för skilda slag av arbetstagare,
samt ganska utförliga. Myndigheterna äga att utfärda normalarbetsavtal
för särskilda verksamhetsområden.
Frankrike.
Code civil innehåller endast några obetydliga bestämmelser angående
arbetsavtalet, men sedan 1906 lär föreligga ett regeringsförslag till lag
örn arbetsavtalet.
Enligt vad utskottet inhämtat, har den s. k. Daco-kommittén, vilken
består av representanter för Svenska bankmannaföreningen, Svenska
journalistföreningen, Svenska järnvägarnas kontorspersonalförbund,
Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges arbetsledareförbund, Sveriges
farmaceutförbund, Sveriges fartygsbefälsförening, Sveriges grafiska faktorsförbund,
Sveriges radiotelegrafistförening och Sveriges verkstäders
tjänstemannaförening, i en den 3 februari 1931 till chefen för socialdepartementet
ingiven skrivelse hemställt örn en förutsättningslös utredning
såväl angående behörigheten för de organisationer, som bildats av
de anställda, som ock beträffande möjligheten och lämpligheten av en
lagstiftning rörande de anställdas anställningsfrågor.
Till stöd för berörda hemställan har kommittén anfört:
Den ekonomiska deklassering, av vilken de privatanställda tjänstemännen
i stor utsträckning drabbats såsom en följd dels av penningarnas
värdeförsämring under krigsåren och överskottet av arbetskraft under
åren därefter och dels av deras relativa värnlöshet, beroende på försummad
organisation, har kommit dessa element att i allt större utsträckning
sammansluta sig i föreningar med uppgift att tillvarataga medlemmarnas
intressen i anställningen. De försök, som sålunda bildade föreningar
hittills gjort att medelst överläggning med arbetsgivarna förverkliga
sina uppgifter, hava emellertid stött på överraskande svårigheter.
Dessa bottna delvis i föreställningar örn att anställningsvillkoren
Framställning
till
Kungl. Majit
från Dacokommittén.
8 Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
iör denna typ av arbetstagare är en sak, som uteslutande skall bestämnias
av arbetsgivareparten. Den uppfattningen bär emellertid mognat
inom de anställdas led, att anställningsvillkoren äro en arbetsgivarens
oell arbetstagarens gemensamma angelägenhet, som bör avgöras under
överläggningar, till vilka de anställda äga att fritt utse representanter.
Endast härigenom vinnes garanti för beaktandet av de olika synpunkter,
som böra inverka på anställningsvillkoren, och ernås i visst avseende
den jämbördighet, som i de flesta fall utgör förutsättningen för ett fritt
avtal. Nu lämna dessa förhållanden flerstädes mycket övrigt att önska
såväl ur företagens och de anställdas som ur samhällets synpunkt.
Vid det motstånd, som möter tjänstemannaföreningarna, kunna dessa
icke utan en för viktiga samhällsintressen måhända ödesdiger strid uppnå
den av de anställda eftersträvade rätten att medverka vid anställningsfvågornas
lösning, såvida ej samhället självt utfärdar bestämmelser
örn denna deras behörighet.
_I fråga om de anställdas individuella rättsliga förhållande till arbetsgivaren
torde det numera vara allmänt erkänt, att detta är i behov av
lagstadgade bestämmelser. De anställningsförhållanden, som kunna be1
Örås av en lagstiftning, äro mångskiftande. Såsom exempel må nämnas
graden av anställningstrygghet, arbetstid och ersättning för övertidsarbete,
lön under sjukdom, semester, invaliditets- och ålderspensionering
samt tjänstebetyg m. m. Vissa av dessa frågor hava redan tidigare
varit föremål för utredningar, delvis även för speciallagstiftning. Så
är exempelvis fallet i Lag örn arbetstiden å svenska fartyg av den 13 juli
1926 i Sjömanslag av den 15 juni 1922 och i Lag örn kommission, handelsagentur
och handelsresande av den 18 april 1914. Den stora massan av
anställda står dock ännu utanför varje sådan lagstiftning, en omständighet,
som gör att förhållandena på denna betydelsefulla arbetsmarknad te
sig ytterst olikartade och förvirrade. Vid ofta uppkommande tvister visar
det sig, att vägledande principer icke äro för handen, varför ofta
lena lättsfragor avgöras pa ett sätt, som icke tager vederbörlig hänsyn
till de speciella förhållanden, varom det här rör sig.
FninStm Vidare liar Liberala föreningen i Stockholm uti en den 6 februari 1931
Kungl. Maj:t tm Kungl. Majit ingi veu skrivelse anhållit, att Kungl. Majit måtte snatra»
Liberala rast föranstalta örn en förutsättningslös och allsidig utredning av frå^stockholm.
®au om anställningsvillkoren och därmed sammanhängande spörsmål rörande
förhållandet mellan arbetsgivare och anställda.
1 berörda skrivelse har föreningen framhållit, att på ifrågavarande område
förelåge ett verkligt behov av ett statsingripande på lagstiftningens
väg samt att den ifrågasatta lagstiftningen icke borde begränsas tili
någon särskild grupp av anställda utan gälla alla i privat tjänst anställda
personer, varigenom varje karaktär av klasslagstiftning undvekes.
Beträffande de frågor, som enligt föreningens åsikt borde tagas i övervägande
vid den begärda utredningen, har i en vid skrivelsen fogad promemoria
anförts bland annat följande. Bland de privatanställda rådde
missnöje med arbetsvillkoren i flera avseenden. Dessa personalgrupper
hade särskilt inriktat sina strävanden på att vinna ökad trygghet i fråga
örn uppsägningstid, lön under sjukdom, semester, arbetstid oell övertids
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
9
ersättning, pensionsförhållanden, arbetslokalernas beskaffenhet samt förenings-
och förhandlingsrätten. Beträffande uppsägningstiden kunde det
med fog göras gällande, att för närvarande härskade fullkomligt godtycke.
Icke så sällan torde det förekomma, att den anställde uppsades
utan att få åtnjuta någon som helst uppsägningstid, vilket särskilt efter
flerårig anställning tedde sig som en otillbörlig brutalitet. Ett av de
största osäkerhetsmomenten för den anställde vore den risk hail löpte
vid arbetshinder på grund av sjukdom. I många fall hade sjukdom medfört
omedelbart avskedande. Bland de anställda fästes stor vikt vid önskemålet
örn en civilrättslig reglering av rätten till semester, även örn,
särskilt för de kontorsanställda, en tämligen fast praxis vore utbildad.
Beträffande frågan örn arbetstid och övertidsersättning hade i synnerhet
bankpersonalen ansett sig äga grund för framställande av krav. Det
vore nämligen ett utmärkande drag för särskilt denna grupps ävensom
för försäkringspersonalens arbetstid, att den företedde betydande variationer
under årets lopp, så att övertidsarbete tidvis förekomme i rätt
väsentlig utsträckning. Utförande av dylikt extraarbete ansåges allmänt
ingå i vederbörandes ordinarie åligganden och någon särskild ersättning
därför förekomme i regel ej annat än möjligen i form av fri middag e. d.
Även för andra grupper av anställda vore arbetstidsfrågan av omedelbart
intresse. De missförhållanden, som förelåge på detta område, påkallade
i första hand vederbörande arbetsgivares allvarliga bemödanden att genomföra
en förbättring men även samhällets intresse för reglering av
förhållandena, eventuellt genom utbyggande av gällande lag örn arbetstidens
begränsning. I fråga örn pensionsförhållandena saknades lagbestämmelser,
som tryggade den pensionsrätt som tillförsäkrats anställda.
Pensionsfrågans lösning ankomme helt på de frivilliga åtgärder, vilka
kunde vidtagas av arbetsgivare och anställda, på grund varav blott en
skäligen ringa del av de anställda torde hava utsikt till pension. Det
vore emellertid tveksamt, örn man i nuvarande läge genom lagbestämmelser
örn arbetsgivares skyldighet att sörja för de anställdas pensionering
kunde lösa frågan. I vart fall borde de anställdas pensionsrätt
bliva ekonomiskt tryggad och pensionsrätten följa den anställde vid ombyte
av plats. Anledning hade i flera fall förelegat till missnöje med
arbetslokalerna, t. ex. i fråga örn ventilation, uppvärmning, belysning
o. d. Det angelägnaste och mest närliggande behovet i detta hänseende
vore en förstärkning av socialstyrelsens arbetskrafter för inspektion av
arbetslokaler, varjämte lagen örn arbetarskydd borde i vissa avseenden
förtydligas. Vad slutligen anginge förenings- och förhandlingsrätten
hade allmänna opinionen som rent axiomatisk fastslagit rätten för kroppsarbetare
att genom sammanslutningar tillvarataga sina intressen och
fackföreningsrörelsen ansåges som en stabiliserande faktor på arbetsmarknaden.
För kontors- och affärsanställda hade däremot från arbetsgivarehåll
denna rätt vid flera tillfällen direkt bestritts eller passivt mot
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
Social
styrelsen.
verkats. Bortsett från frågan om kollektivavtalets lämplighet eller olämplighet
för kontorsanställda o. d. borde förenings- och förhandlingsrättens
okränkbarhet fastslås, då de flesta frågor, som berörde tjänstemännens
förhållande till arbetsgivaren, häst löstes genom en fri och utan fördomar
förd diskussion mellan representanter för håda parterna. Huruvida denna
rätt kunde genom lagstiftning fixeras och regleras syntes emellertid
tvivelaktigt.
Över den nu föreliggande motionen har utskottet, i den ordning § 46
riksdagsordningen föreskriver, begärt yttrande av socialstyrelsen. I anledning
därav har socialstyrelsen, som ungefär samtidigt av Kungl. Maj:t
anbefallts att skyndsamt inkomma med yttrande i anledning av förenämnda,
av Daco-kommittén och Liberala föreningen i Stockholm gjorda
framställningar, i skrivelse till utskottet till besvarande av remissen åberopat
vad styrelsen i sitt till Kungl. Majit avgivna yttrande anfört.
I berörda yttrande har styrelsen efter redogörelse för gällande lagstiftning
och främmande rätt anfört:
Socialstyrelsen har städse, när den haft anledning yttra sig i ämnet,
uttalat sig till förmån för lagstiftning rörande arbetsavtalet. Ett iner
utförligt uttalande i frågan fann sig styrelsen lia anledning göra i samband
med sitt den 21 oktober 1925 avgivna tillstyrkande av legostadgans
upphävande. Styrelsen yttrade härvid bland annat följande:
»Då alltså stadgans fortsatta giltighet icke synes vara betingad av
några mera betydande praktiska intressen, men väl ägnad att alstra och
vidmakthålla en felaktig uppfattning rörande en modern avtalslagstiftnings
ändamål och innebörd, vill det synas socialstyrelsen, som örn legostadgan
lämpligen linnde omedelbart avskaffas.
Örn så sker och statsmakterna därmed undanröja även skenet av att
vilja vidhålla en otidsenlig och för stora folklager stötande lag, lära
bättre utgångspunkter givas för en önskvärd, mera lidelsefri behandling
av frågan örn en för de aktuella förhållandena anpassad avtalslagstiftning
och det icke blott för jordbruket utan måhända för näringslivet i
allmänhet.
Det bör med avseende härå erinras, att fackorganisationerna och kollektivavtalen
hava sin största betydelse därnti, att de fixera normer och
innebära ett skydd för respektive arbetsgivare och arbetare vid deras
individuella avtalsuppgörelser med varandra. Ehuru de sålunda i viss
mån ersätta avtalslagstiftningen, kan behovet av en sådan, väl avvägd
och efter både arbetsgivarnas och arbetarnas intressen anpassad lagstiftning
ej därigenom helt överflödiggöras ens för dem, som tillhöra respektive
organisationer. Ty onekligen innebär avsaknaden av densamma
en ökad risk i avtalsförhållandet, särskilt för den rättrådige och lojale
gentemot en mindre nogräknad motpart. Uppmärksammas bör också, att
risken givetvis är större för arbetarparten, som under normala förhållanden
i regel måste, där han ej stödes av sin organisation, anses hava
en svagare ställning än arbetsgivaren såväl vid avtals träffande sohl ock
i fråga örn hävdande av sin rätt i avseende å arbetsvillkoren. Vad detta
betyder i realiteten belyses i någon män därav, att av vårt lands till
cirka 1.2 miljoner uppgående arbetstagare inom jordbruk, industri, handel
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27. 11
och samfärdsel samt husligt arbete hittills endast ungefär en tredjedel
kunnat fackligt organiseras.»
Vad styrelsen sålunda anfört i sitt yttrande rörande legostadgans upphävande
torde i allt väsentligt fortfarande äga giltighet. En lagstadgad
reglering av arbetsavtalet måste ju alltid vara ägnad att bereda ökad
klarhet och fasthet åt avtalsförhållandet, något som med hänsyn till det
lättvindiga sätt, varpå nämnda avtal ofta ingås, icke må underskattas.
Vidare kan en dylik reglering, såsom av styrelsen i dess nyss återgivna
uttalande beröres, vara ägnad att förebygga ett otillbörligt utnyttjande i
vissa avseenden av den svagare ställning, vari den ena parten, vanligen
arbetstagaren, av en eller annan anledning kan befinna sig. Ben ifrågavarande
lagstiftningen kan sålunda, såsom den utländska lagstiftningen
i ämnet visar, i viss mån tjäna som en social skyddslagstiftning, vilken
i viktiga avseenden kompletterar arbetarskyddslagstiftningen i egentlig
bemärkelse.
Såsom jämväl berörts i styrelsens yttrande rörande legostadgan, står
behovet av lagstiftning angående arbetsavtalet tydligen i nära beroende
av förekomsten av kollektivavtal. På verksamhetsområden, där de mer
väsentliga arbetsvillkoren allmänt regleras genom kollektivavtal, har en
lagstiftning av förevarande slag givetvis mindre uppgifter att fylla, än
där parterna lia att träffa avtal örn dylika villkor på egen hand. Till
säkerställande av vissa minimifordringar, som med hänsyn till samhällets
intressen anses böra upprätthållas, kan dock även i det förra fallet
en avtalslagstiftning vara motiverad och önskvärd.
Anmärkas må här, att arbetsvillkorens reglering genom kollektivavtal
efter tiden för styrelsens merberörda yttrande i betydande mån ökats, så
att de arbetstagare i vårt land, som numera äro inbegripna under dylik
reglering, sannolikt torde kunna uppskattas till framåt hälften av landets
samtliga arbetstagare.
Av de tre föreliggande framställningarna avse, såsom förut påpekats,
tvenne endast eller i främsta rummet de »anställdas» arbetsavtal, under
det den återstående syftar till en reglering av arbetsavtalet i allmänhet.
Av vad här ovan anförts rörande förhållandet mellan behovet av avtalslagstiftning
och förekomsten av kollektivavtal torde framgå, att de anställda,
som i övervägande mån sakna stödet av facklig organisation och
kollektivavtal, måste anses vara i särskilt behov av dylik lagstiftning.
För att giva en viss föreställning örn det eventuella tillämpningsområdet
för den ifrågasatta lagstiftningen och förekomsten av kollektivavtal
meddelas härnedan några ungefärliga uppgifter, väsentligen grundade
på folkräkningen år 1920 men korrigerade med hänsyn till sannolikt inträdda
förändringar, rörande de huvudsakliga grupper av arbetstagare,
som en mer allmängiltig lagstiftning örn arbetsavtal skulle kunna komma
att omfatta.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
»Anställd
»Arbetare»
Jorbruk med binäringar (inkl. .skogsskötsel) ............
Industri och hantverk (inkl. behsnings- och vatten-
| därav
lined koll.
av t.
därav
med koll.
avt.
''
9,000j —
1
60,000 —
125,0001 5 %
10,000 20 %
250.000
775.000
65,000
60,00(i
180.000
5 %
60%
15%
50 %
Handel (inkl. bank- och försäkringsföretag, hotell och
restauranger) ...................................................
Samfärdsel (d. v. s. ensk. järnvägar, stuveriföretag,
åkerirörelse o. d.) ...............................
Husligt arbete....................................................
Summa I 204,000! — ||l,330,00o| — |
Beträffande sättet för anordnande av ifrågavarande lagstiftning må
framhållas, att en tillfredsställande gemensam reglering av arbetsavtalet
för kroppsarbetare och anställda knappast torde låta sig genomföra.
Nämnda två arbetstagargruppers villkor och intressen äro nämligen,
såsom förut berörts, i mycket alltför olikartade. Ej heller synes det med
hänsyn till de anställdas betydligt längre gående krav vara lämpligt att
göra de båda arbetstagarkategoriernas avtal till föremål för skilda bestämmelser
i en gemensam lag. Möjligen skulle det vara ändamålsenligt
att meddela några mer allmängiltiga bestämmelser rörande arbetsavtalet
i en allmän, grundläggande lag om arbetsavtal och upptaga de därutöver
för olika verksamhetsområden erforderliga bestämmelserna i kompletterande
specialförfattningar.
Föremål för ifrågavarande reglering kunna givetvis flera eller färre
av arbetsavtalets olika moment vara. Ju flera dylika moment medtagas,
d. v. s. ju fullständigare lagen göres, desto mer begränsat måste emellertid
i regel dess tillämpningsområde bliva.
I såväl Daco-kommitténs som Liberala föreningens i Stockholm framställning
beröres bland annat frågan örn arbetstagarnas pensionering.
Nämnda förening tvekar emellertid, örn man f. n. kan lösa frågan genom
lagbestämmelser örn skyldighet för arbetsgivarna att sörja för pensionering
av sina arbetstagare. Socialstyrelsen, som erkänner frågans stora
betydelse, delar denna tvekan. Behovet eller önskvärdheten av pension
och förmågan eller beredvilligheten att för dess åvägabringande göra
uppoffringar torde ställa sig ganska olika inom skilda kretsar, jämväl
bland arbetstagarna. Härtill kommer, att den allmänna folkpensioneringen,
som nu är föremål för revision, ytterligare komplicerar frågan.
Sjöfolkets pensionering, som man för en 10 å 12 år sedan tänkte sig skola
genomföras genom statsmakternas försorg, har, oaktat mycket därpå nedlagt
arbete, ej heller ännu kommit till stånd. Den utländska lagstiftningen
angående arbetsavtalet berör också endast undantagsvis och i något
särskilt avseende pensioneringsfrågan.
I nyssnämnda två framställningar beröras jämväl frågorna örn förenings-
och förhandlingsrätt, vilka frågor vid upprepade tillfällen varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet.
Den förra av dessa två frågor har varit upptagen till behandling av internationella
arbetskonferensen, som dock icke lyckats få till stånd någon
13
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
konvention eller rekommendation rörande densamma. Frågan, som av
internationella arbetsbyrån underkastats en mycket omfattande undersökning,
står för övrigt kvar på konferensens arbetsprogram.
Beträffande frågan örn förhandlingsrätt anser sig styrelsen kunna hänvisa
till vad av styrelsen anförts i yttranden dels den 14 april 1921 till
riksdagens första kammares andra tillfälliga utskott och till andra kammarens
fjärde tillfälliga utskott med anledning av tvenne i huvudsak
likalydande motioner, nr 162, väckt av herrar Julin och Lindskog i första
kammaren, och nr 242, väckt av herrar Starbäck och Block i andra
kammaren, och dels denna dag till riksdagens andra lagutskott beträffande
en av herr Sigfrid Hansson i första kammaren väckt motion nr 51.
Enligt styrelsens mening måste frågan örn arbetsavtalet anses som den
primära bland de spörsmål, som beröras i de remitterade framställningarna.
Denna fråga synes även med hänsyn till förhandenvarande förhållanden
ej blott vara av stor praktisk betydelse för talrika grupper av
arbetstagare utan även erbjuda relativt goda utsikter till en tillfredsställande
lösning. I vilken omfattning densamma i avseende å olika arbetstagargrupper
och å arbetsavtalets innehåll bör giva upphov åt lagstadgad
reglering, torde först efter verkställd, närmare utredning låta sig
med någon säkerhet bedöma. Den eller dem, åt vilka utredningen komme
att anförtros, borde sålunda lämnas tämligen fria händer i här åsyftade
hänseende.
Övriga i förevarande sammanhang jämväl berörda frågor äro otvivelaktigt
väl värda statsmakternas uppmärksamhet, men synas de ej stå i
sådant samband med frågan örn arbetsavtalet, att de nödvändigtvis måste
upptagas till behandling i sammanhang med denna — i den mån ett dylikt
till vägagående kunde visa sig påkallat, skulle det emellertid med
härovan antydda frihet i avseende å utredningsuppdragets omfattning
kunna tillämpas. Vad särskilt angår frågan örn föreningsrätten, berör
den viktiga samhällsintressen, och kan det möjligen förväntas, att densamma
i samband med andra nu aktuella frågor kan komma att göras
till föremål för förnyad utredning.
Socialstyrelsen får sålunda förorda, att Kungl. Majit måtte med anledning
av Daco-kommitténs och Liberala föreningens i Stockholm till styrelsen
remitterade framställningar låta föranstalta örn en allsidig utredning
av frågan om lagstadgad reglering av arbetsavtalet och örn avgivande
eventuellt av förslag till dylik reglering.
Till utskottet har inkommit dels en skrivelse från Svenska lantbrukstjänstemannaföreningens
centralstyrelse, vari hemställts, att utskottet,
därest förevarande motion vunne utskottets gillande, jämväl ville föreslå,
att utredningen måtte omfatta jämförliga tjänsteavtal vid lantbruket,
dels ock en skrift från Daco-kommittén, vari kommittén uttalat, att
den ifrågasatta utredningen icke borde begränsas till de frågor, motionen
omnämner, utan även omfatta de anställdas föreningsrätt och därmed
sammanhängande frågor.
Såsom den ovan lämnade redogörelsen giver vid handen, har frågan
om föranstaltande av en utredning angående anställningsvillkoren oell
därmed sammanhängande spörsmål rörande förbållandet mellan arbets
-
F ramställningar
tillutskottet.
Utskottet.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
givare och anställda bragts under Kungl. Majlis prövning genom framställningar
i ämnet från den s. k. Daco-kommittén och liberala föreningen
i Stockholm. Sedan infordrat yttrande i ärendet numera inkommit
till Kungl. Majit, är detsamma föremål för Kungl. Majlis prövning. Då
det torde kunna förväntas, att frågan örn utredning rörande en lagstadgad
reglering av arbetsavtalet och vad därmed sammanhör i sin helhet
blir föremål för ett allsidigt övervägande från Kungl. Marits sida, synes
utskottet icke lämpligt, att, såsom i motionen yrkas, riksdagen hemställer
hos Kungl. Majit örn utredning i visst begränsat hänseende.
Utskottet får fördenskull hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 17 april 1931.
På andra lagutskottets, vägnar i
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
Irån lörsta kammaren: herrar Westman, von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, von
Geijer* Nordborg,* Petrén* oell Norman;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde,* Johanson
i Stockholm,* Petersson i Lerbäcksbyn, Olovson i Västerås, Gardell i Gans,* Ljung* och Osberg.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 27.
15
Reservation
av herrar von Geijer, Magnusson i Skövde, Petersson i Lerbäcksbyn och
Ljung, vilka anfört:
De av utskottet framförda skälen för hemställan örn avslag böra, enligt
vår mening, icke utgöra binder för riksdagen att göra ett principiellt
uttalande i motionens syfte. Frågorna örn förenings- och förhandlingsrätten
stå icke i så nära samband med den legala regleringen av de anställdas
tjänsteavtal, att denna måste upptagas till behandling i sammanhang
med de nämnda frågorna. Då vi därjämte anse, att starkt behov föreligger
för de tjänsteanställda av lagstiftning angående deras avtalsförhållanden,
få vi hemställa,
att riksdagen ville, med bifall till ifrågavarande
motion, hos Kungl. Maj:t anhålla örn igångsättande
av utredning i motionens syfte ävensom framläggande
för riksdagen av de förslag i ärendet, vartill utredningen.
må föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.