Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels och i ämnet väckt motion.
1931-02-05 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1931:3, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels och i ämnet väckt motion.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 6 februari 1931 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den
18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels och i ämnet
väckt motion.
Genom en den 30 december 1930 dagtecknad proposition, nr 6, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,
under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om
delning av jord å landet.
Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av
jord å landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:
3 §.
Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare
servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra
nytta och kunna ske utan någons förfång. Enahanda rätt att erhålla utbrytning
tillkomme ägaren av den faslighet, till vars förmån sådant servitut gäller,
såframt ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Utbrytning må ock
ske på yrkande av denna fastighets ägare, där det visas att servitutet äventyras.
Besväras flera---belöpande andel.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.
I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i anledning
av densamma inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion,
nr 192, i vilken motion hemställts, att riksdagen måtte
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd, 2 käft. (Nr 3.)
1
Gällande
bestäm
melser.
1926 års
riksdag.
2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
1) ändra propositionens lagförslag i anslutning till den av Kungl. Majit i
ärendet tillkallade sakkunnige byråchefen J. Hamrins mening, som funnit övervägande
skäl tala för att i allo likställa den härskande fastighetens ägare med
den tjänande fastighetens i avseende å rätten att påkalla utbrytning av servitut
utan sammanhang med skifte;
2) eventuellt besluta att ett avtal örn servitut ej finge ensidigt brytas under i
motionen angivna förutsättningar, förrän tio år förflutit från avtalets ingående.
Beträffande grunderna för det med propositionen avsedda lagförslaget ävensom
de skäl, som i motionen åberopats till stöd för däri gjorda yrkanden, får utskottet,
i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen
resp. motionen.
Beträffande utbrytning av servitut äro uti 1 kap. 21 §, 9 kap. 7 § samt 20
kap. 3 och 6 §§ i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet meddelade
följande bestämmelser: Utbrytning av servitut kan äga rum antingen i samband
med laga skifte eller genom särskild förrättning. Vid laga skifte skall
servitut, innefattande rätt till skogsfång eller mulbete, utbrytas, där sådant
yrkas vare sig av den tjänande fastighetens ägare eller av ägaren till den
härskande fastigheten och det kan ske utan någons förfång. Servitut, bestående
i rättighet att fiska eller att taga torv, sten, sand, grus, lera eller dylikt,
kan utbrytas, där den tjänande fastighetens ägare yrkar det och det kan ske
utan förfång för den eller de berättigade. Utbrytning av servitut utan samband
med laga skifte, varom i föreliggande förslag endast är fråga, kan icke
äga rum i andra fall, än då servitutet består i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter. Sådana servitut kunna utan sammanhang
med skifte utbrytas antingen på yrkande av den tjänande fastighetens ägare,
där utbrytningen finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång,
eller ock på yrkande av den härskande fastighetens ägare, där det visas att servitutet
äventyras. Vid all utbrytning av servitut gäller, att i vederlag för servitutsrättigheten
skall av den tjänande fastigheten utbrytas eller avsättas så
stort område, som med hänsyn till omfattningen av den servitutsberättigades
och fastighetsägarens rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser,
efter prövning i varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten
innebär, dock, att, där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd,
densamma skall lända till efterrättelse.
I fråga örn förarbetena till 1926 års jorddelningslag tillåter sig utskottet
hänvisa till den i propositionen intagna historiken.
Det av Kungl. Majit vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag örn
delning av jord å landet innehöll beträffande utbrytning av servitut de bestämmelser,
som återfinnas i nu gällande lag. I samband med Kungl. Majits förslag
förekom till behandling, bland annat, två motioner (nr 233 i första kammaren
och nr 358 i andra kammaren), vari föreslogs sådan ändring i stadgandet
örn rätt till utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte, att den
härskande fastighetens ägare skulle äga påkalla sådan utbrytning, icke blott
Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.
3
om det visades att servitutet äventyrades, utan även så snart servitutet varit av
ålder gällande. I dessa motioner framhölls särskilt, att av ålder skogsfångsoch
mulbetesservitut besvärade de s. k. rekognitionsskogarna, d. v. s. sådana
allmänningsskogar, som av kronan upplåtits till stöd åt järnverk och sedermera
fått skatteköpas av verkens ägare, till förmån för jordägarna i de socknar,
varest skogarna voro belägna, samt att dessa servitut på grund av skiftesstadgans
bestämmelser icke kunnat på yrkande av de servitutsberättigade utbrytas.
Då dylika rättigheter till sin verkliga natur snarare vore att anse som ett slags
äganderätter än som servitut, vore det rimligt och i överensstämmelse med lagförslagets
grunder, att rättigheternas innehavare finge ovillkorlig rätt till utbrytning
av desamma, vilka utan möjlighet till utbrytning vore tämligen värdelösa
och icke kunde rationellt brukas.
I avgivet utlåtande (nr 1) anförde första särskilda utskottet, bland annat, att
utskottet ansåge lämpligt, att avlösning skedde av i motionen avsedda servitut
samt att i princip intet vore att erinra mot att utbrytningsvitsord tillerkändes
innehavare av servitut å till skatte försåld skog, såvitt servitutet uppkommit i
sammanhang med skatteförsäljningen eller ock tidigare, enär på sådant sätt
begränsat vitsord berättigade intressen icke torde trädas för nära. Då i ärendet
emellertid icke förelåge sådan utredning, att utskottet ansåge sig kunna föreslå
riksdagen lagbestämmelser i antydd riktning, förordade utskottet, att riksdagen
måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.
I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen — som antog det av
Kungl. Majit framlagda förslaget till bestämmelser örn utbrytning av skogsfångs-
och mulbetesservitut utan sammanhang med laga skifte — i skrivelse
till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte låta föranstalta örn utredning angående
i förenämnda motioner vidkommande servitut angivna förhållanden samt
i vad mån rätt att erhålla utbrytning av servitut, som i motionerna avsåges,
borde tillkomma ägare av den fastighet, till vars förmån servitutet inrättats,
ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde
giva anledning.
I anledning av 1926 års riksdags berörda skrivelse anmodade chefen för
justitiedepartementet den 6 november 1928 de inom departementet tillkallade
sakkunniga för utredning av frågan om lagstiftning rörande ägogränser m. m.
byråchefen Johan Hamrin och nuvarande hovrättsrådet Per von Ehrenheim att
verkställa den i skrivelsen begärda utredningen.
De sakkunniga avlämnade den 4 juni 1929 utredning och förslag i ämnet.
Till en början lämnades däri en redogörelse för uppkomsten av rekognitionsskogshemman
och förekomsten av servitut å desamma ävensom angående förekomsten
i andra fall av skogsfångs- och mulbetesservitut av likartad beskaffenhet
som nyssnämnda servitut. De sakkunniga, som beträffande den dem
förelagda frågan stannade vid olika meningar, framlade därefter förslag till
ändrade bestämmelser örn utbrytning av servitut utan samband med skifte.
Byråchefen Hamrin föreslog, att 20 kap. 3 § första stycket i jorddelningslagcn
måtte erhålla följande lydelse:
»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mul
-
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
bete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten
eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet
utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta
och kunna ske utan någons förfång.»
Hamrin, som alltså helt ville likställa den härskande fastighetens ägare med
den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning
utan samband med laga skifte, anförde till stöd för denna sin mening huvudsakligen
följande:
»Sökte man bedöma frågan ur ekonomisk synpunkt, torde den allmänna uppfattningen
gå i den riktning, att ifrågavarande servitut vore till skada för
skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför representerade ett
allmänt intresse. De hade även flerstädes visat sig giva upphov till svåra misshälligheter
mellan vederbörande.
Att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut såsom det ville synas hittills
skett endast i rätt begränsad utsträckning torde bero främst på den lagstiftning,
vilken gällt och i avseende å vilken tvekan rått huruvida utbrytning
därav utan samband med skifte rätteligen kunnat ske. Detta förhållande hade
verkat så mycket kraftigare som ett mycket stort antal av de tjänande fastigheterna
eller skogarna ägts av juridiska personer, och att till följd därav något
skifte å desamma endast undantagsvis förekommit. Detta förhållande hade,
vad anginge utbrytning i samband med skifte, allt fortfarande sin betydelse och
utgjorde i samma mån skäl för ett inrymmande åt ägaren av den härskande fastigheten
att utan samband med skifte påkalla utbrytning. Till förhållandet
torde även hava medverkat den numera borttagna bestämmelsen i 76 § skiftesstadgan
att by eller hemman, som för sitt fulla hemmantal hade oinskränkt
rätt att begagna både skogsfång och mulbete, skulle njuta lika rätt, som tillkomma
avgärda by eller hemman d. v. s. hälften mot bolbyn, och särskilt det inflytande
detta stadgande kunde antagas hava haft även i andra fall för bestämmande
av grunden för utbrytningen i ofördelaktig riktning för den tjänande fastigheten.
Emellertid torde anledningen böra sökas även på annat håll. Utan
fara för misstag torde man kunna utgå ifrån att den tjänande fastighetens ägare
i regel haft och fortfarande hade en starkare ekonomisk ställning än ägaren
av den härskande fastigheten. Det torde ofta varit rätt lätt för den förre att
på olika sätt kringskära den senare. Hade den tjänande fastighetens ägare
desslikes, såsom i stor utsträckning vore fallet, såväl i fråga om rekognitionsskogshemman
som andra fastigheter och skogar, haft stöd av bestämmelse att
rättigheten skulle få tillgodonjutas endast efter utsyning eller anvisning, torde
det många gånger legat i hans hand att göra densamma rätt så illusorisk för
den härskande fastighetens ägare.
Starka skäl talade sålunda för att medgiva även ägaren av den servitutsberättigade
fastigheten rätt att påkalla servitutets utbrytning. Dessa skäl bottnade
i billighet och rättvisa, vilka icke befrämjades om den ena parten vöre i
tillfälle att på ett obehörigt sätt tillgodose sina intressen på den andres i regel
svagares bekostnad.
Skälen för likställighet på ifrågavarande område mellan ägaren av den servitutsförpliktade
och den servitutsberättigade fastigheten syntes med anledning
av vad som anförts vara så starka, att för frångående av sådan likställighet
borde fordras påtagliga olägenheter, i all synnerhet som likställighet redan vore
lagstadgad, då frågan förekomma i samband med skifte. Några sådana olägenheter
hade emellertid ej kommit till synes och torde också knappast med fog
kunna göras gällande beträffande andra servitut än sådana, som tillkommit i
samband med upplåtelse av smålägenheter eller de s. k. torpservituten. Vad
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
5
skifteslagstiftningskommittén och skifteslagstiftningskommissionen anfört mot
införandet av rätt för torpinnehavare att påkalla avlösning av dylika servitut
torde ännu vid slutet av förra århundradet haft en viss bärkraft, men denna
syntes åtminstone numera till största delen vara eliminerad av de förändringar
förhållandena undergått under de sista årtiondena, under vilken tid upplåtelser
av servitut av ifrågavarande slag syntes så gott som hava upphört.
Vid bedömandet av föreliggande fråga torde man slutligen böra ställa klart
för sig, att det ej vore fråga örn något oinskränkt vitsord till utbrytning. Villkor
för utbrytning vore, aft den visade sig lända till nytta, varmed bland annat
torde böra menas att utbrytningen skulle bereda ökade möjligheter till rationell
skogsskötsel eller beteskultur, samt att den visade sig kunna ske utan någons
förfång.»
Hovrättsrådet von Ehrenheim åter fann skäl saknas att i något fall tillerkänna
den härskande fastighetens ägare vidsträcktare utbrytningsvitsord än
han enligt gällande lag ägde. Därest åtgärd i anledning av riksdagens förenämnda
skrivelse ansåges påkallad, fann von Ehrenheim utvidgningen böra
begränsas till de å rekognitionsskogshemmanen vilande servituten. I enlighet
med denna sin uppfattning framlade sistnämnde sakkunnige förslag antingen
till särskild lag örn utbrytning av de rekognitionsskogshemmanen besvärande
servituten eller till lag örn ändring av 20 kap. 3 § jorddelningslagen av
innebörd, att rätt att påkalla servitutsutbrytning skulle tillkomma den härskande
fastighetens ägare, där det visades att servitutet äventyrades eller där
serviutet besvärade hemman av nyssnämnda slag och vore av ålder gällande
samt utbrytningen funnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.
Till stöd för sin uppfattning anförde von Ehrenheim, bland annat, att skäl
torde saknas för vidsträcktare utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens
ägare än gällande lag medgåve, enär dels dennes intresse att genom utbrytning
skydda sin rätt till skog och bete, örn den skulle äventyras, redan vore i
jorddelningslagen tillgodosett, dels ock utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut
i avsikt att bereda den servitutsberättigade tillgång på skog till avsalu
helt strede mot servitutets ändamål att tillgodose husbehovet. Vidare framhöll
von Ehrenheim, att en fullständig reglering av servituten å rekognitionsskogshemmanen
icke kunde vinnas genom en lagbestämmelse av den innebörd, som
ifrågasatts vid 1926 års riksdag, då i allt fall andra rekognitionsskogshemmanen
besvärande servitut än skogsfångs- och inulbctesservitut alltjämt komme
att bestå, samt att frågan örn utbrytning av de servitut, som vilade å nämnda
hemman, icke torde äga alltför stor betydelse.
över de sakkunnigas utredning och förslag infordrades yttranden från kammarkollegiet,
lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.
Kammarkollegiet tillstyrkte sådan ändring i jorddelningslagen, att vitsord
till utbrytning utan sammanhang med skifte av skogsfångs- och mulbetesservitut
utvidgades för ägaren av den härskande fastigheten till att omfatta alla
servitut av nyssnämnda slag, vilka grundade sig på urminnes hävd eller tillkommit
vid laga jorddelning eller genom avtal, som slutits före den 1 januari
187G. Kollegiets förslag grundade sig å i huvudsak följande synpunkter:
Skillnaden mellan de rekognitionsskogshemmanen besvärande skogsfångs
-
Kammar
kollegiet.
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr S.
Lantmäteri
styrelsen.
och mulbetesservituten, å ena, samt verklig ägogemenskap, å andra sidan, lage
mera i rättigheternas juridiska konstruktion än i deras materiella innehåll. Då
man ansett sig icke träda enskild rätt för nära genom att vid skifte tillåta ägogemenskaps
hävande på en delägares yrkande, syntes man icke heller av hänsyn
till den tjänande fastighetens ägare böra undanhålla den servitutsberättigade
utbrytningsvitsord. Det anförda gällde i lika hög grad åtskilliga skogsfångs-
och mulbetesservitut på andra fastigheter än rekognitionsskogshemman,
varför det knappast vore befogat, att det vidgade utbrytningsvitsordet tillädes
endast de sistnämnda. Å andra sidan funnes servitut, vid vilka analogien med
förhållandena vid skifte vore mindre framträdande, i det att en del i nyare
tid uppkomna servitut måste antagas hava tillskapats just i avsikt
att undvika avstående av bestämt område från en fastighet till en annan.
Beträffande dessa servitut, vilka snarare kunde jämföras med nyttjanderätt
än med ägogemenskap, kunde det icke bliva tal örn att de liksom ägogemenskapen
skulle på grund av tidsförhållandenas förändringar hava förlorat sitt berättigande.
Det sist sagda gällde de genom avtal uppkomna servituten ävensom
de därmed jämställda, i sammanhang med jordavsöndring skapade servituten,
under det att de vid skifte, hemmansklyvning och ägostyckning upprättade servituten
mera liknade förenämnda, av ålder bestående servitut. Ju äldre ett
avtalsservitut vore, desto svagare vore emellertid presumtionen för beståndet av
de förhållanden, som föranlett, att man vid avtalets ingående föredragit servitutet
framför avstående av visst område, och desto större faran för att den tjänande
fastighetens ägare skulle eftersätta den servitutsberättigades intressen.
Mera vägande skäl talade därför för utbrytning av äldre servitut än i fråga örn
yngre. Det vöre dock mycket vanskligt att draga gränsen mellan dessa två
grupper. _ Möjligen kunde gränsen förläggas så, att endast servitut, för vars
sakrättsliga giltighet inteckning erfordrades, d. v. s. servitut tillkomna efter
den 1 januari 1876, undantoges från det vidsträcktare utbrytningsvitsordet.
Att, som byråchefen Hamrin föreslagit, låta en utvidgning av utbrytningsvitsordet
omfatta alla avtalsservitut av ifrågavarande slag, vore olämpligt, så länge
rätten att genom avtal skapa nya servitut bestode, och att borttaga denna rätt
hade av ingen föreslagits och torde knappast vara välbetänkt. En sak vore att
möjliggöra omgestaltning av rättsförhållanden, som blivit otidsenliga, en annan
att, då de avtalande parterna frivilligt valt servitut framför överlåtelse av visst
område, möjliggöra för ena parten att när som helst giva avtalet ett väsentligen
annat innehåll än från början avsetts.
I sitt yttrande framlade lantmäteristyrelsen ett förslag av enahanda innebörd
som det i förevarande proposition upptagna samt anförde:
Den ene av de båda sakkunniga, byråchefen Hamrin, har nu föreslagit att
ägaren av den härskande fastigheten skulle lika med ägaren av den tjänande
äga påkalla utbrytning av servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller
mulbete eller endera av dessa rättigheter.
Vad angår frågan örn sådan rätt av nu angivet slag, vilken tillkommit på
grund av avtal, så har nämnde sakkunnige framhållit, att dylika servitut vore
till skada för skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför
representerade ett allmänt intresse. Otvivelaktigt har denna synpunkt, vilken
framförts under förarbetena till jorddelningslagen, sitt berättigande. Emellertid
har densamma också vunnit sitt beaktande genom det vitsord till servitutsutbrytning,
som genom jorddelningslagen blivit ägaren av den tjänande
fastigheten tillerkänt. Nämnda skäl för servitutsutbrytning torde numera
hava snarast minskat i betydelse, sedan genom 1923 års skogsvårdslag den
växande skogen erhållit ett skydd, som densamma ej förut ägt. Faran för
vanvård av skogen genom servitutets utnyttjande har minskats; och samtidigt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
har även risken för att den servitutsberättigades intressen skulle kunna åsidosättas
blivit minskad. Däremot kan, på sätt vid den offentliga diskussionen
under förarbetena till lagen framhållits, det ingalunda förnekas, att de genom
avtal upplåtna skogsfångs- och mulbetesservituten åtminstone tidigare natt
en stor betydelse såsom ett medel att underlätta bildandet av nya jordbruksfastigheter.
Då förslaget till den nya jorddelningslagen ^behandlades vid
1926 års riksdag, förspordes ej heller vidare något krav pa att i Haga °m
de genom avtal tillkomna skogsfångst- och mulbetesservituten agaren till den
berättigade fastigheten skulle äga påyrka utbrytning aven utan samband med
skifte. Även med erkännande av de utav byråchefen Hamrin framlorda synpunkterna
rörande tryggandet av de servitutsberättigades rätt anser dock lantmäteristyrelsen,
att under senare åren ej mtraffat någon omständighet, som
ställer saken i annan belysning. . . , , , ,-ii
Annorlunda är däremot förhållandet beträfiande de servitutsrattigheter till
skogsfångst och mulbete, vilka av gammalt ägt bestånd, och vilka ej hava sin
grund i något avtal mellan ägarna till de båda fastigheterna. De omständigheter,
vilka anförts såsom skäl mot att tillerkänna agaren till den berättigade
fastigheten utbrytningsvitsord, hava avseende allenast a de genom avtal tillkomna
servituten. Den obillighet mot ägaren till den tjänande fastigheten
som ansetts ligga däri, att den upplåtna servitutsrätten utbytes mot visst
markområde och servitutsavtalet alltså gives annat innehåll an som varit —
vanligen vid upplåtelsen av den berättigade fastigheten av den förra fastighetens
ägare medgivet, kan ej anses förefinnas i det fall, da ett av alder bestående,
genom avtal mellan de båda fastigheternas ägare ej tillkommet servitut
utbrytes. Ej heller synes lantmäteristyrelsen några andra verkligen
bärande skäl kunna andragas mot en rätt till servitutsutbrytning i dy
llkDäremot
tala vissa skäl direkt för en sådan rätt. Uti det allmänna rattsmedvetandet
göres otvivelaktigt — på sätt också kommit till synes vid riksdagsbehandlingen
av de år 1926 väckta motionerna i amne t — en viss åtskillnad
mellan de servitut, som uppkommit pa olika satt. De genom avtal tillkomna
anses närmast som en slags nyttjanderätt, de av alder bestående mahanda
mera som ett slags samäganderätt I mångå fall har denna »samäganderätt»
upplösts genom en gränsutstakning. Det kan svårligen anses innebära
någon rättskränkning i något avseende mot agaren till den förpliktade
fastigheten, därest ägaren till den berättigade tillerkännes utbrytningsvitsord.
Däremot kan frånvaron av sådant vitsord understundom innefatta m verklig
obillighet mot den senare. Erfarenheten har, såsom ock utredningen visar
givit vid handen, att svårigheter allt för ofta mota för servitutsinnehavare,
då de vilja utnyttja sin rätt. Även örn, såsom i det i 1926 ars motioner
åberopade fallet, servitutsrätten såsom sådan pa grund av förandra! brukningssätt
blir jämförelsevis betydelselös, så kan detta förhållande icke utan
vidare åberopas som bevis för att servitutsrätten bör anses hava förfallit. Understundom
torde omständigheterna rent av varit sådana, att just svårigheten
att utnyttja servitutet delvis medverkat till det förändrade brukningssattet.
Har så varit fallet, ligger otvivelaktigt däri ett stöd för kravet pa att genom
utbrytning av servitutet bereda servitutshavaren full rättvisa.
Domänstyrelsen förklarade sig anse. att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut
allenast borde få äga rum i den utsträckning, som gällande lag
medgåve. Efter redogörelse för förekomsten av nu bestående servitut å statens
skogar anförde styrelsen:
Emellertid kunna genom förfaranden, som regleras i dels nådiga kungörelsen
den 26 juni 1925 angående allmänna grunder for upplåtande av kolonat a
Domän
styrelsen.
opaginerad Kontrollera mot PDF
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr
Lantbruks
styrelsen.
Departe
ments
chefen.
kronoparken i Norrland och Dalarna (nr 291), dels nådiga kungörelsen den
T. " anSaende upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker (nr 170)
vid inköpande av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenheter och skogstorp''
servitut avseende skogsfång läggas på kronoparker inom Kopparbergs Gävleborgs,
Västernorrlands och Jämtlands län samt kronoparker nedom odlingsgransen
i Väster- och Norrbottens län. I vad mån dylika servitut kunna
komma att uppsta, ar för närvarande svårt att bedöma, då något friköpande
av lagenheter av nyssnämnda slag ännu icke förekommit. För närvarande finnas
emellertid a kronoparker i nyssnämnda delar av landet upplåtna cirka
440 stycken kolonat och i runt tal 2,300 stycken skogstorp och odlingslägenhet®^.
.Några kronotorp hava ännu icke upplåtits.
Då styrelsen under förarbetena till nådiga kungörelsen den 14 juni 1929
angående upplåtande av kronotorp uttalade sig för, att servitut för skogsfång
skulle kunna läggas a kronoparkerna vid friköpande av kronotorp, odlingslagenheter
och skogstorp, lät styrelsen sig helt ledas av den uppfattningen
^),vor® nationalekonomiskt riktigare att i statens ägo vid dylika friköp
bibehålla sa mycket skogsmark som möjligt, enär erfarenheten visat att ett
uppstyckande av skogsmarken i ett flertal små parceller aldrig varit till förman
för skogsbruket och ernående av den bästa produktionen å skogsmarken
i n Pa senare tid allt mera utbredd uppfattning om. att särskilt till bränsle
kunde anvandas virke, som eljest ansåges mindervärdigt, talade jämväl enligt
styrelsens förmenande till förmån för att förse dessa friköpta lägenheter med
dylikt virke, medelst servitutsrätt .å kronoparken. Styrelsen vill i detta sammanhang
erinra, örn att där servitut för skogsfång vilar å mark under styrelsens
förvaltning eller i en framtid kommer att eventuellt påläggas sådan
mark, serin tutet icke far av den servitutsberättigade utnyttjas annat än efter
av vederbörande skogsstatspersonal lämnad anvisning och utsyning Något
men. för skogsskötsel behöver sålunda ej befaras vid utnyttjande av dvlika
servituter utan kunna desamma snarare bliva såsom nu framhållits till gagn
forskogshushallnmgen och skogsskötseln. Ifråga åter om servitut avseende
ratt tili bete staller sig fragan något annorlunda och torde dylika servitut i
regel fa anses.vara till men för skogsskötseln. Någon anledning att befara
några misshalligheter emellan vederbörande då det gäller att utnyttja servitut
för skogsfång a kronans marker, synes sålunda icke vara att befara och i de
fall da domänstyrelsen skulle kunna uppträda till förmån för en härskande
fastighet ifraga örn servitut för bete, finnes alltid den möjligheten att, när
sadan .fastighet skall utarrenderas, förbehåll göres att dylikt servitut icke får
utnyttjas.
För övrigt får styrelsen erinra därom, att i de delar av landet, där gemensamhetsbete
förekommer, ett utbrytande av servitut avseende rätt till mulbete
i och för sig icke befriar den tjänande fastigheten från betning av kreatur
frandén harskande fastigheten.
Då det torde ankomma på styrelsen att för sin del taga ställning till de förelggande
tvenne olika förslagen till lagändring, får styrelsen obetingat giva
företräde at det av von Ehrenheim framlagda förslaget. Hamrins mera långt
gående förslag synes kunna föranleda en hel del lantmäteriförrättningar endast.
! sylte att at.sökanden åstadkomma en kanske tillfällig vinst genom realisation
av en rättighet, som icke avsetts att utnyttjas på sådant sätt.
Lantbruksstyrelsen förklarade sig, utan särskild motivering, ur praktisk
jordbrukssynpunkt ansluta sig till den av byråchefen Hamrin företrädda meningen.
Ett förslag till ändring av jorddelningslagcn i anslutning till den av lantmäteristyrelsen
uttalade meningen blev sedermera utarbetat.
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 9
Vid förslagets remitterande till lagrådet anförde chefen för justitiedepartementet
i huvudsak:
Otvivelaktigt tala goda skäl för ett vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av
den härskande fastigheten. Den långt gående ägogemenskap, som skogsfångsoch
mulbetesservitut innebära, är i allmänhet icke till gagn för någondera ägaren.
För servitutshavaren kunna i allt fall svårigheter av skilda slag alltför
ofta möta vid servitutets utövande. I de ej sällan förekommande fall, då ett
skogsfångsservitut innebär rätt att ''efter anvisning’ erhålla virke till husbehov
och det sålunda tillkommer den tjänande fastighetens ägare att bestämma platsen
för avverkningen och virkets beskaffenhet, kan en för andras berättigade
intressen oförstående ägare till den tjänande fastigheten lätteligen i hög grad
förringa servitutets värde. Ett praktiskt användbart medel att tillvarataga sin
rätt torde knappast stå servitutshavaren till buds. Uppenbarligen är det ock ett
allmänt intresse, att den anledning till strider och misshälligheter, ett servitut
kan innebära, blir bragt ur världen.
Å andra sidan möta betänkligheter mot att, såsom en av de ägogränssakkunniga
föreslagit, medgiva ägaren av den härskande fastigheten vidgat utbrytningsvitsord
beträffande samtliga slag av skogsfångs- och mulbetesservitut.
, i ! I i
Vad först angår de av ålder bestående servituten -— vilka huvudsakligen finnas
å rekognitionsskogshemman och vissa staten tillhöriga skogar — hava de
invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts emot vidgat
utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens ägare, icke avseende å nu
ifrågavarande servitut. Möjligen skulle man i fråga örn servitut, som åvila
staten tillhöriga skogar, kunna så till vida hysa betänkligheter mot utsträckt
utbrytningsvitsord, som det måhända borde tillkomma de myndigheter, som
förvalta skogarna, att bestämma i vad mån utbrytning av skogarna åvilande
servitut lämpligen bör ske. För min del finner jag det emellertid mindre
lämpligt, att staten såsom jordägare i förevarande hänseende tillerkänner sig
en av sakens natur knappast betingad särställning. Såväl kammarkollegiet som
lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen hava också tillstyrkt förslag, enligt
vilka den servitutsberättigade skulle äga påkalla utbrytning av varje av ålder
gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut.
Vidkommande åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut
äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren
av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med grundsatsen örn
avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga tilltalande, om den
härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart efter ett servituts
tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett servitut kan hava tillskapats
just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt område av en fastighet.
Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte helt åsidosättas. Åt dessa och
liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen givit uttryck, då
den avstyrkte vidsträcktare utbrytningsvitsord åt ägaren av den härskande
fastigheten, och jämväl 1926 års riksdag synes hava givit sin anslutning till denna
uppfattning, då den beträffande nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr S.
dess skrivelse, icke ifrågasatte någon ändring. Kammarkollegiet har på denna
punkt funnit en åtskillnad böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och
yngre sådana samt från denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare uthrytningsvitsord
borde gälla i fråga om servitut, som upplåtits före den 1 januari
1876 — det vill säga sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej erfordras inteckning
— varemot servitut, som tillkommit senare, skulle vara uteslutna från
dylikt vitsord. Onekligen intaga de äldre avtalsservituten en viss särställning.
Deras karaktär av en från den tjänande fastigheten gjord upplåtelse är mindre
framträdande, och den rätt, servitutet innebär, framstår fastmera såsom ett utflöde
av äganderätten till den härskande fastigheten. Vid dem kunna ock i
högre grad än beträffande senare tillkomna servitut ändrade förhållanden hava
inträtt, som påkalla en lämpligare anordning för tillgodoseende av det
med servitutet avsedda ändamålet. Huru vägande dessa synpunkter än kunna
vara, synas de mig dock icke uppväga de betänkligheter mot vidgat utbrytningsvitsord,
som, enligt vad förut framhållits, ur principiell sjmpunkt möta.
Den av kollegiet i fråga örn tidpunkten för upplåtelserna föreslagna gränsen
eller den 1 januari 1876 måste i varje fall anses som godtycklig, och några
skäl för just denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så väsentligt olika
behandling mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt, och sådana,
som upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke. Det enda av kammarkollegiet
för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen angelägenheten
ott bringa servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade, att upphöra,
torde ej kunna tillmätas större vikt, då i varje fall ändock komme att
finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som icke vore upptagna i
fastighetsböckerna. Ej heller för någon annan såsom gräns lämplig tidpunkt
torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant förhållande och då försiktigheten
bjuder att lika litet i fråga örn äldre som yngre servitut tillåta rubbning
av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen stannat vid
den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende nu icke bör göras i fråga
örn avtalsservitut.
Vad slutligen beträffar de skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka utan stöd
av lag kunna hava uppkommit vid laga delning, stå uppenbarligen de, vilka tillkommit
vid ägostyckning, avtalsservituten ganska nära. De principiella invändningarna
mot utbrytning av avtalsservitut på den berättigades yrkande måste
dock anses göra sig mindre starkt gällande vid dessa servitut. Ur praktisk synpunkt
torde, på sätt kammarkollegiet ock förmenat, några betänkligheter icke
behöva hysas mot att giva den härskande fastighetens ägare rätt att påkalla
utbrytning ifråga örn alla vid laga delning tillkomna servitut.
lagrådet. Vid förslagets behandling i lagrådet förklarade sig tre ledamöter med hänsyn
till vad domänstyrelsen i ärendet anfört hysa tvekan, huruvida den föreslagna
utvidgningen av rätten att erhålla utbrytning av servitut borde gälla
även där servitut vilade å kronoskog, särskilt som de av domänstyrelsen åberopade,
i senare tid utfärdade författningarna beträffande lämpligheten av
skogsfångsservitut syntes utgå från en annan uppfattning än den, som läge
Andra lagutskottets utlåtande Nr S.
11
till grund för förevarande förslag. I saknad av närmare utredning i denna
väsentligen näringspolitiska fråga ansåge sig dessa ledamöter dock icke böra
framställa vidare erinran därutinnan.
En ledamot av lagrådet hemställde däremot — under framhållande, att den
uppfattning i nyare författningar trängt igenom, att ett uppstyckande av
skogsmarken i ett flertal små parceller icke kunde vara till förmån för skogsbruket
samt att beträffande kronoskogar intet enskilt intresse förelåge, som
stöde i strid med den servitutsberättigades — att den nya lagstiftningen måtte
begränsas att avse endast sådana av förslaget omfattade servitut, som belastade
andra än staten tillhöriga skogar.
Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande förklarade chefen för justitiedepartementet,
att vad av en ledamot i lagrådet anförts till stöd för att
lagförslaget borde begränsas till att avse endast sådana skogsfångs- och mulbetesservitut,
som belastade andra än statens skogar, icke kunnat rubba departementschefens
tidigare uttalade uppfattning, att det vore mindre lämpligt
och jämväl obilligt att låta dem, som ägde servitut å allmänna skogar, komma i
ett mindre gynnsamt läge än andra servitutshavare, särskilt som här huvudsakligen
endast vore fråga om av ålder bestående servitut samt ur praktisk
skogsvårds- och skogshushållningssynpunkt frågan med hänsyn till ifrågavarande
servituts jämförelsevis ringa antal torde hava en ganska liten räckvidd.
Med beaktande av en utav lagrådet i formellt avseende framställd anmärkning
föreslog departementschefen, att lagförslaget måtte erhålla den lydelse
propositionen utvisar.
Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget skapas ökade möjligheter
för den härskande fastighetens ägare att utan sammanhang med skifte
påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut, i det att den servitutsberättigade
jämnställes med ägaren av den tjänande fastigheten i de fall, då det
icke visas att servitutet tillkommit genom avtal, och alltså i dessa fall äger
begära utbrytning, så snart det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons
förfång. I övrigt avser, förslaget icke någon ändring i gällande bestämmelser.
Genom lagförslaget tillgodoses det önskemål, som uttalades i 1926
års riksdags förut nämnda skrivelse, nämligen att bereda innehavare av de
skogsfångs- och mulbetesservitut, som av ålder besvärat de s. k. rekognitionsskogshemmanen,
rätt att utan samband med skifte påkalla utbrytning av servitutet,
även örn det icke kunde visas, att detsamma äventyrades. Därutöver
går förslaget ett steg längre och likställer med sistnämnda servitut, vilka alltid
tillkommit annorledes än genom avtal, över huvud alla de servitut, som icke
grunda sig å avtal, vare sig desamma besvära statens eller enskilda tillhöriga
fastigheter. Den utvidgning av utbrytningsvitsordet, som Kungl. Maj :ts förslag
sålunda innebär i förhållande till 1926 års riksdags hemställan, finner sig
utskottet med hänsyn till vad under utredningen till stöd därför förebragts
kunna förorda.
Depante
mentsele/en.
Utskottet.
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr S.
Under utredningen har av en utav de sakkunniga föreslagits, att utbrytningsvitsordet
för den servitutsberättigade skulle ytterligare utsträckas så,
att denne i allo likställes med ägaren av den tjänande fastigheten. Detta förslag
bär upptagits i den i anledning av propositionen väckta motionen. Ett
stadgande av sådan innebörd skulle, såsom departementschefen framhållit,
icke väl låta förena sig med grundsatsen om avtals förbindande verkan. Häremot
kan visserligen invändas, att redan enligt gällande rätt ett servitutsavtal
ensidigt kan brytas, i det att dels envar av kontrahenterna vid laga skifte
äger påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut, därest det kan
ske utan någons förfång, dels och den tjänande fastighetens ägare kan påfordra
utbrytning utan sammanhang med skifte av sådana servitut, örn det finnes medföra
nytta och kunna ske utan förfång. Att vid laga skifte ett servitut av
angivet slag bör utbrytas, är emellertid belt naturligt, då skiftets ändamål just
är att upphäva en tidigare rådande gemenskap. Ej heller torde någon befogad
anmärkning kunna framställas mot att den tjänande fastighetens ägare
tillerkänts rätt att utan samband med skifte påkalla servitutsutbrytning, då
en sådan utbrytning alltid för den servitutsberättigade medför, att den relativt
svagare servitutsrätten utbytes mot den starkare äganderätten.
Förutom den nu anförda synpunkten tala ytterligare skäl mot en utvidgningav
utbrytningsvitsordet för den servitutsberättigade. Såsom domänstyrelsen
uti sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, hava uti vissa på senare tid utfärdade
författningar bestämmelser införts, avseende att vid upplåtelse av
mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångs- och mulbetesservitut till
förmån för de frånsålda områdena. Sålunda föreskrives i 24 § i kungl, kungörelsen
den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat
å kronoparker i Norrland och Dalarne (nr 291), att i köpekontrakt, som
upprättas vid inlösen av kolonat, ägaren av den försålda lägenheten skall, örn
och i den mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronopark efter anvisning
årligen taga viss angiven myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken
rätt dock ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år från
den dag, kolonatet först uppläts. Jämlikt 29 och 35 §§ i kungl, kungörelsen
den 14 juni 1929 angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.
(nr 170), vilken kungörelse avser kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter i
rikets norra delar, gälla vid inlösen av dylika områden enahanda bestämmelser,
dock att servitutsrättigheterna icke äro inskränkta till viss tid. Enligt vad
domänstyrelsen uppgivit besväras kronans fastigheter av skogsfångs- och mulbetesservitut,
grundade på avtal, till ett antal av över 2 000. Därest nu ett
stadgande skulle införas av den innebörd, att den servitutsberättigade skulle
äga utan samband med skifte påkalla utbrytning även av avtal sservitut, skulle
detta innebära, att det med de nämnda författningsbestämmelserna avsedda
systemet motverkades.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;
samt
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
13
B) att motionen nr 192 i första kammaren måtte anses besvarad
genom vad ovan under A) hemställts.
Stockholm den 5 februari 1931.
På andra lagutskottets vägnar:
K. G. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, von Geijer, Hagman, Frändén, Lindhagen,
Gustaf Tamm, Norman och Granström.
-från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Andersson i Rasjön,
Johanson i Hallagården,* Aronson, Ljung,* Skoglund och Molander.*
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Hagman, Lindhagen, Hage och Molander, vilka hemställt, att riksdagen
måtte antaga följande lydelse av det i propositionen berörda lagrummet:
»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete
eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten
eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet
utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna
ske utan någons förfång.
Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.»
Till stöd för detta förslag anförde hr Lindhagen för sin del följande:
»I förevarande fall verka de legala uttrycken ’den härskande’ och ’den tjänande
fastigheten’ något vilseledande. Den härskande fastigheten utgöres
merendels av torp och andra småbruk och den tjänande fastigheten av den större
domänen, från vilken den förra blivit utbruten.
Under den förberedande utredningen har en av de två s. k. sakkunniga föreslagit,
att den servitutsberättigade skulle likställas med ägaren av den tjänande
fastigheten. Båda skulle således .kunna begära utbrytning ’örn det finnes
medföra nytta och kunna ske utan förfång''. Detta förbehåll kan ju innefatta
mycket, och det innebär väl en fullt uttömmande och tillräcklig garanti för båda
fallen.
.Varför skola då ej båda ägame kunna erhålla detta vitsord?
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr S.
Jo, därför att det icke skulle låta väl förena sig med grundsatsen örn avtals
förbindande verkan. Men den grundsatsen brytes ju till förmån för den större
tjänande fastigheten. Man måste fråga sig, varför den mindre, servitutsberättigade
fastigheten ensam skall sota för nämnda grundsats örn avtals förbindande
verkan. Utskottet svarar, att detta privilegium för den större fastigheten
är befogat, därför att en sådan utbrytning ''alltid för den servitutsberättigade
medför, att den relativt svagare servitutsrätten utbytes mot den starkare
äganderätten’. Alltså, det är nu sakligt sett inte vidare fråga örn avtals
helgd. Den tjänande fastigheten får bryta avtalet icke blott därför att han
anser sig ha fördel därav utan även därför att den servitutsberättigade därigenom
vinner fördelen att begåvas med en äganderätt. I förbigående sagt kan
denna förläning bli betungande. För servitutsrättens utövning betalas väl i
de flesta fall en årlig ersättning. Den lilla fastigheten tvingas nu att betala
denna ersättning kapitaliserad på en tidpunkt, som är för honom oläglig o. s. v.
Denna förmenta fördel får den servitutsberättigade dock icke själv begära.
Och frågar man då varför han icke får det, så kommer man tillbaka till att han
beretts förmånen att vara väktare över avtals helgd genom att förhindras själv
kunna bryta detsamma. Sådana kullerbyttor i lagstiftningen kallas visst på
lärt språk för ''circulus vitiosus’, det är uttytt ''brottslig cirkelgång’.
Vill den olärde söka den rimliga förklaringen, ligger saken nog till så, att
den större och mäktigare jordägaren bör gynnas och skänkas övertag över den
mindre, svagare jordägaren. Det är enahanda grundsats som för närvarande
knäsatts i jordfrågan, att staten, trots arbetslösheten och nöden på landsbygden,
icke anser sig befogad att tillägga den jordlöse eller ett litet ofullständigt
jordbruk någon rätt till obruten och sålunda i högsta måtto vanhävdad odlingsjord,
med mindre den store jordägaren medgiver det.
Vid laga skifte kan ju dock ett servitut utbrytas på begäran av båda parterna,
och även ett färskt avtal är det tillåtet att sålunda upphäva. Utskottet har
nu funnit på, att detta skulle vara helt naturligt, då skiftets ändamål just är
att upphäva en tidigare rådande gemenskap. Men detta är ju också den nu
ifrågasatta lagstiftningens ändamål. Varför skall då just detta senare lagrum
behöva gå på kryckor? Jo, förmodligen därför att därigenom bringar statsmakten
en hyllning åt den stora äganderättens majestät.
Sakförhållandet är helt enkelt följande. Servitutsavtal kommer att bestå,
även om ömsesidig uppsägningsrätt medgives, så länge parterna äro övervägande
nöjda med detsamma. Det är när den ene blir missnöjd med den andre eller
har andra baktankar för sig, som utbrytningen kommer att ifrågasättas. Den
tjänande fastigheten kan lia anledning till missnöje, när avtalet medger den
servitutberättigade att taga ut sitt tarv själv, tämligen hur han vill. I sådana
fall, som förekomma, inträffar det att den senare bekvämligen tillgodogör sitt
behov ur de vackraste timmerträden och den kraftigaste ungskogen. I sådana
fall har jordägaren anledning att vara missnöjd.
Den härskande eller med andra ord servitutsberättigade fastighetsägaren kan
vara bunden i sin servitutsrätt av mer eller mindre drakoniska bestämmelser.
Han är förbjuden att utfå sitt husbehov annat än efter den stora jordägarens
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
15
godtyckliga utsyning och på en plats, som är för den servitutsberättigade olämplig.
Han kan även hänvisas till det sämsta avskrapet i skogen och till förfallet
virke, som är odugligt till husbyggnad. Tredska med utsyning kan också förekomma.
I sådana fall bör den servitutsberättigade äga befogenhet att påkalla
utbrytning.
Lagförslaget uppger således helgden av avtalets bestånd till förmån blott
för den ena kontrahenten. Därigenom kränker den, såsom vi sett, särdeles orättvist
bådas likhet inför lagen. Och som sagt, alltid är det då den starkare, som
skall gynnas på den svagares bekostnad.
Detta var en aktuell fråga åtminstone i Norrland under de första tiderna
av 1900-talet. Torpare och egnahemsinnehavare klagade över svårigheterna
för tillgodonjutande av utfäst skogsfång eller mulbete. Ett icke ovanligt
klagomål var också, att skogsrättens tillgodonjutande omöjliggjorts genom
uthuggning av den skog, som rimligen skulle sta till buds. Vi väckte mer än
en gång motioner örn missförhållandets avhjälpande men förgäves.
Genom 1926 års lag medgav nu ifrågavarande lagrum den berättigade fastighetens
ägare att utbryta servitutet allenast »örn det visats, att servitutet
äventyras». En sådan bevisning måste vanligen komma för sent, d. v. s.
sedan skogen redan är uthuggen. Under andra förhållanden blir bevisningen
svår och kostsam.
Den nu ifrågasatta lagändringen är vidare tillkommen uppenbarligen närmast
för att skilja mellan enskilda jordägare, när de komma i konflikt om servitis
tillämpning. Statens skogar bruka i mångt och mycket undantagas från
en sådan lagstiftning. Sålunda stadgar den närbesläktade ensittarlagen, att
den ej har tillämpning på kronans jord. Någon motsvarande föreskrift förekommer
icke här, och propositionen innehåller icke någon verklig utredning örn
detta förhållande. Därför borde enligt min mening propositionen helst avslagits
vid denna riksdag och i en skrivelse begäras ett nytt, bättre utrett
förslag.
Då ett bifall därtill icke kan förväntas, får man försöka att inom riksdagen
själv skaffa sig någon hållpunkt på detta outredda kapitel. Den enklaste
utvägen vore då att till den ovan i reservationen ifrågasatta formuleringen i
avvaktan på närmare utredning tillägga orden: »dock att vad sålunda stadgats
örn utbrytningsrätt för ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet
gäller, ej skall avses servitutsrätt till skogsfång och mulbete å kronan
tillhörig mark».
Emellertid är det icke här, såsom domänstyrelsen synes föreställa sig, någon
fara för framtiden. Lagförslaget innehåller icke någon föreskrift örn att
bestämmelse i servitutsavtal, att utbrytning ej får äga rum utan bägge kontrahenternas
samtycke, ej skall gälla. Följaktligen star det saväl kronan som enskilda
öppet att hädanefter göra ett sådant förbehåll. Det har ansetts, att
även ensittarlagen kan genom dylikt förord upphävas. Inom lagutskottet
rådde också enighet örn att lagförslaget mäste tolkas pa detta sätt.
Först efter motionens väckande kom jag att erinra mig berörda förhållande.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.
Anledning till vidhållande av andra yrkandet i motionen, tillkommet i kompromissyfte,
saknas sålunda ännu mer.
Vad därefter angår tidigare servitutsupplåtelser å kronomark utan sådant
förbehåll, som nyss sagts, skulle således en utbrytning, örn likställighet genomfördes,
kunna ske på begäran även av den tjänande fastighetens ägare.
Domänstyrelsens utlåtande innehåller, åtminstone såvitt referatet i propositionen
utvisar, ej någon klar uppställning örn antalet och belägenheten av små
äganderättsfastigheter, som genom avtal förvärvat skogsfång eller mulbetesrätt
på kronans mark. Utskottet uppger, enligt inhämtad muntlig uppgift, att
antalet skulle belöpa sig till över 2,000. Örn de ligga företrädesvis i norra
eller södra Sverige och om förhållandena i övrigt i de särskilda fallen får man
icke klarhet av redogörelsen.
Den allmänna jordlagstiftningen är emellertid byggd på den uppfattningen,
att i vart klimat och framför allt i Norrland och med hänsyn till jordens beskaffenhet
särskilt i skogsbygderna det mindre jordbruket bör tillgodoses med
egen erforderlig husbehovsskog och örn möjligt även odlingsmark och mulbete.
Att göra någon skillnad här för äganderättsupplåtelser från kronomark är
föga principiellt grundat, och de ifrågavarande små jordbrukarna kunna icke
första en sadan olikhet inför lagen. Kronan säljer för övrigt årligen en myckenhet
jordbruk med skog, och hela den norrländska avvittringen innefattade
ett planlagt bortskänkande av kronoskog till jordbruket. Det synes mig således
vara ett silande av mygg att nu tillskapa en orättvis olikhet inför lagen
i de fall, för vilka lagen närmast är avsedd, genom att demonstrera en obenägenhet
för upplåtelse av husbehovsskog från kronomark i de fall, där hitintills
äganderättslägenheter redan upplåtits med servitutsrätt till skog eller
mulbete utan förbehåll att servitutsrätten ej fick utbrytas.
På grund härav har jag tillstyrkt den lydelse av lagrummet, som reservationen
innehåller.»
Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
310416
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:28 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändradi lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om dalning av jo a1 i texten