Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels och i ämnet väckt motion.

1931-02-05 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:3, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels och i ämnet väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3-

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 6 februari 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den

18 juni 1926 örn delning av jord å landet, dels och i ämnet

väckt motion.

Genom en den 30 december 1930 dagtecknad proposition, nr 6, vilken hänvisats

till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har Kungl. Majit,

under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet förda

protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om

delning av jord å landet.

Härigenom förordnas, att 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 örn delning av

jord å landet skall i nedan angiven del erhålla följande ändrade lydelse:

3 §.

Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av fastighetens ägare

servitutet utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra

nytta och kunna ske utan någons förfång. Enahanda rätt att erhålla utbrytning

tillkomme ägaren av den faslighet, till vars förmån sådant servitut gäller,

såframt ej servitutet visas hava tillkommit genom avtal. Utbrytning må ock

ske på yrkande av denna fastighets ägare, där det visas att servitutet äventyras.

Besväras flera---belöpande andel.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1931.

I samband med propositionen har utskottet till behandling förehaft en i anledning

av densamma inom första kammaren av herr Lindhagen väckt motion,

nr 192, i vilken motion hemställts, att riksdagen måtte

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd, 2 käft. (Nr 3.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

Gällande

bestäm
melser.

1926 års

riksdag.

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

1) ändra propositionens lagförslag i anslutning till den av Kungl. Majit i

ärendet tillkallade sakkunnige byråchefen J. Hamrins mening, som funnit övervägande

skäl tala för att i allo likställa den härskande fastighetens ägare med

den tjänande fastighetens i avseende å rätten att påkalla utbrytning av servitut

utan sammanhang med skifte;

2) eventuellt besluta att ett avtal örn servitut ej finge ensidigt brytas under i

motionen angivna förutsättningar, förrän tio år förflutit från avtalets ingående.

Beträffande grunderna för det med propositionen avsedda lagförslaget ävensom

de skäl, som i motionen åberopats till stöd för däri gjorda yrkanden, får utskottet,

i den mån redogörelse därför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen

resp. motionen.

Beträffande utbrytning av servitut äro uti 1 kap. 21 §, 9 kap. 7 § samt 20

kap. 3 och 6 §§ i lagen den 18 juni 1926 om delning av jord å landet meddelade

följande bestämmelser: Utbrytning av servitut kan äga rum antingen i samband

med laga skifte eller genom särskild förrättning. Vid laga skifte skall

servitut, innefattande rätt till skogsfång eller mulbete, utbrytas, där sådant

yrkas vare sig av den tjänande fastighetens ägare eller av ägaren till den

härskande fastigheten och det kan ske utan någons förfång. Servitut, bestående

i rättighet att fiska eller att taga torv, sten, sand, grus, lera eller dylikt,

kan utbrytas, där den tjänande fastighetens ägare yrkar det och det kan ske

utan förfång för den eller de berättigade. Utbrytning av servitut utan samband

med laga skifte, varom i föreliggande förslag endast är fråga, kan icke

äga rum i andra fall, än då servitutet består i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter. Sådana servitut kunna utan sammanhang

med skifte utbrytas antingen på yrkande av den tjänande fastighetens ägare,

där utbrytningen finnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång,

eller ock på yrkande av den härskande fastighetens ägare, där det visas att servitutet

äventyras. Vid all utbrytning av servitut gäller, att i vederlag för servitutsrättigheten

skall av den tjänande fastigheten utbrytas eller avsättas så

stort område, som med hänsyn till omfattningen av den servitutsberättigades

och fastighetsägarens rätt att förfoga över den naturtillgång rättigheten avser,

efter prövning i varje särskilt fall finnes svara emot den förmån rättigheten

innebär, dock, att, där för visst fall särskild grund för beräkningen är bestämd,

densamma skall lända till efterrättelse.

I fråga örn förarbetena till 1926 års jorddelningslag tillåter sig utskottet

hänvisa till den i propositionen intagna historiken.

Det av Kungl. Majit vid 1926 års riksdag framlagda förslaget till lag örn

delning av jord å landet innehöll beträffande utbrytning av servitut de bestämmelser,

som återfinnas i nu gällande lag. I samband med Kungl. Majits förslag

förekom till behandling, bland annat, två motioner (nr 233 i första kammaren

och nr 358 i andra kammaren), vari föreslogs sådan ändring i stadgandet

örn rätt till utbrytning av servitut utan sammanhang med skifte, att den

härskande fastighetens ägare skulle äga påkalla sådan utbrytning, icke blott

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 8.

3

om det visades att servitutet äventyrades, utan även så snart servitutet varit av

ålder gällande. I dessa motioner framhölls särskilt, att av ålder skogsfångsoch

mulbetesservitut besvärade de s. k. rekognitionsskogarna, d. v. s. sådana

allmänningsskogar, som av kronan upplåtits till stöd åt järnverk och sedermera

fått skatteköpas av verkens ägare, till förmån för jordägarna i de socknar,

varest skogarna voro belägna, samt att dessa servitut på grund av skiftesstadgans

bestämmelser icke kunnat på yrkande av de servitutsberättigade utbrytas.

Då dylika rättigheter till sin verkliga natur snarare vore att anse som ett slags

äganderätter än som servitut, vore det rimligt och i överensstämmelse med lagförslagets

grunder, att rättigheternas innehavare finge ovillkorlig rätt till utbrytning

av desamma, vilka utan möjlighet till utbrytning vore tämligen värdelösa

och icke kunde rationellt brukas.

I avgivet utlåtande (nr 1) anförde första särskilda utskottet, bland annat, att

utskottet ansåge lämpligt, att avlösning skedde av i motionen avsedda servitut

samt att i princip intet vore att erinra mot att utbrytningsvitsord tillerkändes

innehavare av servitut å till skatte försåld skog, såvitt servitutet uppkommit i

sammanhang med skatteförsäljningen eller ock tidigare, enär på sådant sätt

begränsat vitsord berättigade intressen icke torde trädas för nära. Då i ärendet

emellertid icke förelåge sådan utredning, att utskottet ansåge sig kunna föreslå

riksdagen lagbestämmelser i antydd riktning, förordade utskottet, att riksdagen

måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj :t i ämnet.

I enlighet med utskottets hemställan anhöll riksdagen — som antog det av

Kungl. Majit framlagda förslaget till bestämmelser örn utbrytning av skogsfångs-

och mulbetesservitut utan sammanhang med laga skifte — i skrivelse

till Kungl. Majit, att Kungl. Majit måtte låta föranstalta örn utredning angående

i förenämnda motioner vidkommande servitut angivna förhållanden samt

i vad mån rätt att erhålla utbrytning av servitut, som i motionerna avsåges,

borde tillkomma ägare av den fastighet, till vars förmån servitutet inrättats,

ävensom för riksdagen framlägga det förslag, vartill en sådan utredning kunde

giva anledning.

I anledning av 1926 års riksdags berörda skrivelse anmodade chefen för

justitiedepartementet den 6 november 1928 de inom departementet tillkallade

sakkunniga för utredning av frågan om lagstiftning rörande ägogränser m. m.

byråchefen Johan Hamrin och nuvarande hovrättsrådet Per von Ehrenheim att

verkställa den i skrivelsen begärda utredningen.

De sakkunniga avlämnade den 4 juni 1929 utredning och förslag i ämnet.

Till en början lämnades däri en redogörelse för uppkomsten av rekognitionsskogshemman

och förekomsten av servitut å desamma ävensom angående förekomsten

i andra fall av skogsfångs- och mulbetesservitut av likartad beskaffenhet

som nyssnämnda servitut. De sakkunniga, som beträffande den dem

förelagda frågan stannade vid olika meningar, framlade därefter förslag till

ändrade bestämmelser örn utbrytning av servitut utan samband med skifte.

Byråchefen Hamrin föreslog, att 20 kap. 3 § första stycket i jorddelningslagcn

måtte erhålla följande lydelse:

»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mul
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

bete eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten

eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet

utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta

och kunna ske utan någons förfång.»

Hamrin, som alltså helt ville likställa den härskande fastighetens ägare med

den tjänande fastighetens beträffande rätten att påkalla servitutsutbrytning

utan samband med laga skifte, anförde till stöd för denna sin mening huvudsakligen

följande:

»Sökte man bedöma frågan ur ekonomisk synpunkt, torde den allmänna uppfattningen

gå i den riktning, att ifrågavarande servitut vore till skada för

skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför representerade ett

allmänt intresse. De hade även flerstädes visat sig giva upphov till svåra misshälligheter

mellan vederbörande.

Att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut såsom det ville synas hittills

skett endast i rätt begränsad utsträckning torde bero främst på den lagstiftning,

vilken gällt och i avseende å vilken tvekan rått huruvida utbrytning

därav utan samband med skifte rätteligen kunnat ske. Detta förhållande hade

verkat så mycket kraftigare som ett mycket stort antal av de tjänande fastigheterna

eller skogarna ägts av juridiska personer, och att till följd därav något

skifte å desamma endast undantagsvis förekommit. Detta förhållande hade,

vad anginge utbrytning i samband med skifte, allt fortfarande sin betydelse och

utgjorde i samma mån skäl för ett inrymmande åt ägaren av den härskande fastigheten

att utan samband med skifte påkalla utbrytning. Till förhållandet

torde även hava medverkat den numera borttagna bestämmelsen i 76 § skiftesstadgan

att by eller hemman, som för sitt fulla hemmantal hade oinskränkt

rätt att begagna både skogsfång och mulbete, skulle njuta lika rätt, som tillkomma

avgärda by eller hemman d. v. s. hälften mot bolbyn, och särskilt det inflytande

detta stadgande kunde antagas hava haft även i andra fall för bestämmande

av grunden för utbrytningen i ofördelaktig riktning för den tjänande fastigheten.

Emellertid torde anledningen böra sökas även på annat håll. Utan

fara för misstag torde man kunna utgå ifrån att den tjänande fastighetens ägare

i regel haft och fortfarande hade en starkare ekonomisk ställning än ägaren

av den härskande fastigheten. Det torde ofta varit rätt lätt för den förre att

på olika sätt kringskära den senare. Hade den tjänande fastighetens ägare

desslikes, såsom i stor utsträckning vore fallet, såväl i fråga om rekognitionsskogshemman

som andra fastigheter och skogar, haft stöd av bestämmelse att

rättigheten skulle få tillgodonjutas endast efter utsyning eller anvisning, torde

det många gånger legat i hans hand att göra densamma rätt så illusorisk för

den härskande fastighetens ägare.

Starka skäl talade sålunda för att medgiva även ägaren av den servitutsberättigade

fastigheten rätt att påkalla servitutets utbrytning. Dessa skäl bottnade

i billighet och rättvisa, vilka icke befrämjades om den ena parten vöre i

tillfälle att på ett obehörigt sätt tillgodose sina intressen på den andres i regel

svagares bekostnad.

Skälen för likställighet på ifrågavarande område mellan ägaren av den servitutsförpliktade

och den servitutsberättigade fastigheten syntes med anledning

av vad som anförts vara så starka, att för frångående av sådan likställighet

borde fordras påtagliga olägenheter, i all synnerhet som likställighet redan vore

lagstadgad, då frågan förekomma i samband med skifte. Några sådana olägenheter

hade emellertid ej kommit till synes och torde också knappast med fog

kunna göras gällande beträffande andra servitut än sådana, som tillkommit i

samband med upplåtelse av smålägenheter eller de s. k. torpservituten. Vad

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

5

skifteslagstiftningskommittén och skifteslagstiftningskommissionen anfört mot

införandet av rätt för torpinnehavare att påkalla avlösning av dylika servitut

torde ännu vid slutet av förra århundradet haft en viss bärkraft, men denna

syntes åtminstone numera till största delen vara eliminerad av de förändringar

förhållandena undergått under de sista årtiondena, under vilken tid upplåtelser

av servitut av ifrågavarande slag syntes så gott som hava upphört.

Vid bedömandet av föreliggande fråga torde man slutligen böra ställa klart

för sig, att det ej vore fråga örn något oinskränkt vitsord till utbrytning. Villkor

för utbrytning vore, aft den visade sig lända till nytta, varmed bland annat

torde böra menas att utbrytningen skulle bereda ökade möjligheter till rationell

skogsskötsel eller beteskultur, samt att den visade sig kunna ske utan någons

förfång.»

Hovrättsrådet von Ehrenheim åter fann skäl saknas att i något fall tillerkänna

den härskande fastighetens ägare vidsträcktare utbrytningsvitsord än

han enligt gällande lag ägde. Därest åtgärd i anledning av riksdagens förenämnda

skrivelse ansåges påkallad, fann von Ehrenheim utvidgningen böra

begränsas till de å rekognitionsskogshemmanen vilande servituten. I enlighet

med denna sin uppfattning framlade sistnämnde sakkunnige förslag antingen

till särskild lag örn utbrytning av de rekognitionsskogshemmanen besvärande

servituten eller till lag örn ändring av 20 kap. 3 § jorddelningslagen av

innebörd, att rätt att påkalla servitutsutbrytning skulle tillkomma den härskande

fastighetens ägare, där det visades att servitutet äventyrades eller där

serviutet besvärade hemman av nyssnämnda slag och vore av ålder gällande

samt utbrytningen funnes medföra nytta och kunna ske utan någons förfång.

Till stöd för sin uppfattning anförde von Ehrenheim, bland annat, att skäl

torde saknas för vidsträcktare utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens

ägare än gällande lag medgåve, enär dels dennes intresse att genom utbrytning

skydda sin rätt till skog och bete, örn den skulle äventyras, redan vore i

jorddelningslagen tillgodosett, dels ock utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut

i avsikt att bereda den servitutsberättigade tillgång på skog till avsalu

helt strede mot servitutets ändamål att tillgodose husbehovet. Vidare framhöll

von Ehrenheim, att en fullständig reglering av servituten å rekognitionsskogshemmanen

icke kunde vinnas genom en lagbestämmelse av den innebörd, som

ifrågasatts vid 1926 års riksdag, då i allt fall andra rekognitionsskogshemmanen

besvärande servitut än skogsfångs- och inulbctesservitut alltjämt komme

att bestå, samt att frågan örn utbrytning av de servitut, som vilade å nämnda

hemman, icke torde äga alltför stor betydelse.

över de sakkunnigas utredning och förslag infordrades yttranden från kammarkollegiet,

lantmäteristyrelsen, domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen.

Kammarkollegiet tillstyrkte sådan ändring i jorddelningslagen, att vitsord

till utbrytning utan sammanhang med skifte av skogsfångs- och mulbetesservitut

utvidgades för ägaren av den härskande fastigheten till att omfatta alla

servitut av nyssnämnda slag, vilka grundade sig på urminnes hävd eller tillkommit

vid laga jorddelning eller genom avtal, som slutits före den 1 januari

187G. Kollegiets förslag grundade sig å i huvudsak följande synpunkter:

Skillnaden mellan de rekognitionsskogshemmanen besvärande skogsfångs
-

Kammar
kollegiet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr S.

Lantmäteri
styrelsen.

och mulbetesservituten, å ena, samt verklig ägogemenskap, å andra sidan, lage

mera i rättigheternas juridiska konstruktion än i deras materiella innehåll. Då

man ansett sig icke träda enskild rätt för nära genom att vid skifte tillåta ägogemenskaps

hävande på en delägares yrkande, syntes man icke heller av hänsyn

till den tjänande fastighetens ägare böra undanhålla den servitutsberättigade

utbrytningsvitsord. Det anförda gällde i lika hög grad åtskilliga skogsfångs-

och mulbetesservitut på andra fastigheter än rekognitionsskogshemman,

varför det knappast vore befogat, att det vidgade utbrytningsvitsordet tillädes

endast de sistnämnda. Å andra sidan funnes servitut, vid vilka analogien med

förhållandena vid skifte vore mindre framträdande, i det att en del i nyare

tid uppkomna servitut måste antagas hava tillskapats just i avsikt

att undvika avstående av bestämt område från en fastighet till en annan.

Beträffande dessa servitut, vilka snarare kunde jämföras med nyttjanderätt

än med ägogemenskap, kunde det icke bliva tal örn att de liksom ägogemenskapen

skulle på grund av tidsförhållandenas förändringar hava förlorat sitt berättigande.

Det sist sagda gällde de genom avtal uppkomna servituten ävensom

de därmed jämställda, i sammanhang med jordavsöndring skapade servituten,

under det att de vid skifte, hemmansklyvning och ägostyckning upprättade servituten

mera liknade förenämnda, av ålder bestående servitut. Ju äldre ett

avtalsservitut vore, desto svagare vore emellertid presumtionen för beståndet av

de förhållanden, som föranlett, att man vid avtalets ingående föredragit servitutet

framför avstående av visst område, och desto större faran för att den tjänande

fastighetens ägare skulle eftersätta den servitutsberättigades intressen.

Mera vägande skäl talade därför för utbrytning av äldre servitut än i fråga örn

yngre. Det vöre dock mycket vanskligt att draga gränsen mellan dessa två

grupper. _ Möjligen kunde gränsen förläggas så, att endast servitut, för vars

sakrättsliga giltighet inteckning erfordrades, d. v. s. servitut tillkomna efter

den 1 januari 1876, undantoges från det vidsträcktare utbrytningsvitsordet.

Att, som byråchefen Hamrin föreslagit, låta en utvidgning av utbrytningsvitsordet

omfatta alla avtalsservitut av ifrågavarande slag, vore olämpligt, så länge

rätten att genom avtal skapa nya servitut bestode, och att borttaga denna rätt

hade av ingen föreslagits och torde knappast vara välbetänkt. En sak vore att

möjliggöra omgestaltning av rättsförhållanden, som blivit otidsenliga, en annan

att, då de avtalande parterna frivilligt valt servitut framför överlåtelse av visst

område, möjliggöra för ena parten att när som helst giva avtalet ett väsentligen

annat innehåll än från början avsetts.

I sitt yttrande framlade lantmäteristyrelsen ett förslag av enahanda innebörd

som det i förevarande proposition upptagna samt anförde:

Den ene av de båda sakkunniga, byråchefen Hamrin, har nu föreslagit att

ägaren av den härskande fastigheten skulle lika med ägaren av den tjänande

äga påkalla utbrytning av servitut, bestående i rättighet till skogsfång eller

mulbete eller endera av dessa rättigheter.

Vad angår frågan örn sådan rätt av nu angivet slag, vilken tillkommit på

grund av avtal, så har nämnde sakkunnige framhållit, att dylika servitut vore

till skada för skogsvården och att deras utbrytning eller avlösande därför

representerade ett allmänt intresse. Otvivelaktigt har denna synpunkt, vilken

framförts under förarbetena till jorddelningslagen, sitt berättigande. Emellertid

har densamma också vunnit sitt beaktande genom det vitsord till servitutsutbrytning,

som genom jorddelningslagen blivit ägaren av den tjänande

fastigheten tillerkänt. Nämnda skäl för servitutsutbrytning torde numera

hava snarast minskat i betydelse, sedan genom 1923 års skogsvårdslag den

växande skogen erhållit ett skydd, som densamma ej förut ägt. Faran för

vanvård av skogen genom servitutets utnyttjande har minskats; och samtidigt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

har även risken för att den servitutsberättigades intressen skulle kunna åsidosättas

blivit minskad. Däremot kan, på sätt vid den offentliga diskussionen

under förarbetena till lagen framhållits, det ingalunda förnekas, att de genom

avtal upplåtna skogsfångs- och mulbetesservituten åtminstone tidigare natt

en stor betydelse såsom ett medel att underlätta bildandet av nya jordbruksfastigheter.

Då förslaget till den nya jorddelningslagen ^behandlades vid

1926 års riksdag, förspordes ej heller vidare något krav pa att i Haga °m

de genom avtal tillkomna skogsfångst- och mulbetesservituten agaren till den

berättigade fastigheten skulle äga påyrka utbrytning aven utan samband med

skifte. Även med erkännande av de utav byråchefen Hamrin framlorda synpunkterna

rörande tryggandet av de servitutsberättigades rätt anser dock lantmäteristyrelsen,

att under senare åren ej mtraffat någon omständighet, som

ställer saken i annan belysning. . . , , , ,-ii

Annorlunda är däremot förhållandet beträfiande de servitutsrattigheter till

skogsfångst och mulbete, vilka av gammalt ägt bestånd, och vilka ej hava sin

grund i något avtal mellan ägarna till de båda fastigheterna. De omständigheter,

vilka anförts såsom skäl mot att tillerkänna agaren till den berättigade

fastigheten utbrytningsvitsord, hava avseende allenast a de genom avtal tillkomna

servituten. Den obillighet mot ägaren till den tjänande fastigheten

som ansetts ligga däri, att den upplåtna servitutsrätten utbytes mot visst

markområde och servitutsavtalet alltså gives annat innehåll an som varit —

vanligen vid upplåtelsen av den berättigade fastigheten av den förra fastighetens

ägare medgivet, kan ej anses förefinnas i det fall, da ett av alder bestående,

genom avtal mellan de båda fastigheternas ägare ej tillkommet servitut

utbrytes. Ej heller synes lantmäteristyrelsen några andra verkligen

bärande skäl kunna andragas mot en rätt till servitutsutbrytning i dy
llkDäremot

tala vissa skäl direkt för en sådan rätt. Uti det allmänna rattsmedvetandet

göres otvivelaktigt — på sätt också kommit till synes vid riksdagsbehandlingen

av de år 1926 väckta motionerna i amne t — en viss åtskillnad

mellan de servitut, som uppkommit pa olika satt. De genom avtal tillkomna

anses närmast som en slags nyttjanderätt, de av alder bestående mahanda

mera som ett slags samäganderätt I mångå fall har denna »samäganderätt»

upplösts genom en gränsutstakning. Det kan svårligen anses innebära

någon rättskränkning i något avseende mot agaren till den förpliktade

fastigheten, därest ägaren till den berättigade tillerkännes utbrytningsvitsord.

Däremot kan frånvaron av sådant vitsord understundom innefatta m verklig

obillighet mot den senare. Erfarenheten har, såsom ock utredningen visar

givit vid handen, att svårigheter allt för ofta mota för servitutsinnehavare,

då de vilja utnyttja sin rätt. Även örn, såsom i det i 1926 ars motioner

åberopade fallet, servitutsrätten såsom sådan pa grund av förandra! brukningssätt

blir jämförelsevis betydelselös, så kan detta förhållande icke utan

vidare åberopas som bevis för att servitutsrätten bör anses hava förfallit. Understundom

torde omständigheterna rent av varit sådana, att just svårigheten

att utnyttja servitutet delvis medverkat till det förändrade brukningssattet.

Har så varit fallet, ligger otvivelaktigt däri ett stöd för kravet pa att genom

utbrytning av servitutet bereda servitutshavaren full rättvisa.

Domänstyrelsen förklarade sig anse. att utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut

allenast borde få äga rum i den utsträckning, som gällande lag

medgåve. Efter redogörelse för förekomsten av nu bestående servitut å statens

skogar anförde styrelsen:

Emellertid kunna genom förfaranden, som regleras i dels nådiga kungörelsen

den 26 juni 1925 angående allmänna grunder for upplåtande av kolonat a

Domän
styrelsen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr

Lantbruks
styrelsen.

Departe
ments
chefen.

kronoparken i Norrland och Dalarna (nr 291), dels nådiga kungörelsen den

T. " anSaende upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker (nr 170)

vid inköpande av kolonat, kronotorp, vissa odlingslägenheter och skogstorp''

servitut avseende skogsfång läggas på kronoparker inom Kopparbergs Gävleborgs,

Västernorrlands och Jämtlands län samt kronoparker nedom odlingsgransen

i Väster- och Norrbottens län. I vad mån dylika servitut kunna

komma att uppsta, ar för närvarande svårt att bedöma, då något friköpande

av lagenheter av nyssnämnda slag ännu icke förekommit. För närvarande finnas

emellertid a kronoparker i nyssnämnda delar av landet upplåtna cirka

440 stycken kolonat och i runt tal 2,300 stycken skogstorp och odlingslägenhet®^.

.Några kronotorp hava ännu icke upplåtits.

Då styrelsen under förarbetena till nådiga kungörelsen den 14 juni 1929

angående upplåtande av kronotorp uttalade sig för, att servitut för skogsfång

skulle kunna läggas a kronoparkerna vid friköpande av kronotorp, odlingslagenheter

och skogstorp, lät styrelsen sig helt ledas av den uppfattningen

^),vor® nationalekonomiskt riktigare att i statens ägo vid dylika friköp

bibehålla sa mycket skogsmark som möjligt, enär erfarenheten visat att ett

uppstyckande av skogsmarken i ett flertal små parceller aldrig varit till förman

för skogsbruket och ernående av den bästa produktionen å skogsmarken

i n Pa senare tid allt mera utbredd uppfattning om. att särskilt till bränsle

kunde anvandas virke, som eljest ansåges mindervärdigt, talade jämväl enligt

styrelsens förmenande till förmån för att förse dessa friköpta lägenheter med

dylikt virke, medelst servitutsrätt .å kronoparken. Styrelsen vill i detta sammanhang

erinra, örn att där servitut för skogsfång vilar å mark under styrelsens

förvaltning eller i en framtid kommer att eventuellt påläggas sådan

mark, serin tutet icke far av den servitutsberättigade utnyttjas annat än efter

av vederbörande skogsstatspersonal lämnad anvisning och utsyning Något

men. för skogsskötsel behöver sålunda ej befaras vid utnyttjande av dvlika

servituter utan kunna desamma snarare bliva såsom nu framhållits till gagn

forskogshushallnmgen och skogsskötseln. Ifråga åter om servitut avseende

ratt tili bete staller sig fragan något annorlunda och torde dylika servitut i

regel fa anses.vara till men för skogsskötseln. Någon anledning att befara

några misshalligheter emellan vederbörande då det gäller att utnyttja servitut

för skogsfång a kronans marker, synes sålunda icke vara att befara och i de

fall da domänstyrelsen skulle kunna uppträda till förmån för en härskande

fastighet ifraga örn servitut för bete, finnes alltid den möjligheten att, när

sadan .fastighet skall utarrenderas, förbehåll göres att dylikt servitut icke får

utnyttjas.

För övrigt får styrelsen erinra därom, att i de delar av landet, där gemensamhetsbete

förekommer, ett utbrytande av servitut avseende rätt till mulbete

i och för sig icke befriar den tjänande fastigheten från betning av kreatur

frandén harskande fastigheten.

Då det torde ankomma på styrelsen att för sin del taga ställning till de förelggande

tvenne olika förslagen till lagändring, får styrelsen obetingat giva

företräde at det av von Ehrenheim framlagda förslaget. Hamrins mera långt

gående förslag synes kunna föranleda en hel del lantmäteriförrättningar endast.

! sylte att at.sökanden åstadkomma en kanske tillfällig vinst genom realisation

av en rättighet, som icke avsetts att utnyttjas på sådant sätt.

Lantbruksstyrelsen förklarade sig, utan särskild motivering, ur praktisk

jordbrukssynpunkt ansluta sig till den av byråchefen Hamrin företrädda meningen.

Ett förslag till ändring av jorddelningslagcn i anslutning till den av lantmäteristyrelsen

uttalade meningen blev sedermera utarbetat.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3. 9

Vid förslagets remitterande till lagrådet anförde chefen för justitiedepartementet

i huvudsak:

Otvivelaktigt tala goda skäl för ett vidgat utbrytningsvitsord för ägaren av

den härskande fastigheten. Den långt gående ägogemenskap, som skogsfångsoch

mulbetesservitut innebära, är i allmänhet icke till gagn för någondera ägaren.

För servitutshavaren kunna i allt fall svårigheter av skilda slag alltför

ofta möta vid servitutets utövande. I de ej sällan förekommande fall, då ett

skogsfångsservitut innebär rätt att ''efter anvisning’ erhålla virke till husbehov

och det sålunda tillkommer den tjänande fastighetens ägare att bestämma platsen

för avverkningen och virkets beskaffenhet, kan en för andras berättigade

intressen oförstående ägare till den tjänande fastigheten lätteligen i hög grad

förringa servitutets värde. Ett praktiskt användbart medel att tillvarataga sin

rätt torde knappast stå servitutshavaren till buds. Uppenbarligen är det ock ett

allmänt intresse, att den anledning till strider och misshälligheter, ett servitut

kan innebära, blir bragt ur världen.

Å andra sidan möta betänkligheter mot att, såsom en av de ägogränssakkunniga

föreslagit, medgiva ägaren av den härskande fastigheten vidgat utbrytningsvitsord

beträffande samtliga slag av skogsfångs- och mulbetesservitut.

, i ! I i

Vad först angår de av ålder bestående servituten -— vilka huvudsakligen finnas

å rekognitionsskogshemman och vissa staten tillhöriga skogar — hava de

invändningar, som under förarbetena till jorddelningslagen anförts emot vidgat

utbrytningsvitsord för den härskande fastighetens ägare, icke avseende å nu

ifrågavarande servitut. Möjligen skulle man i fråga örn servitut, som åvila

staten tillhöriga skogar, kunna så till vida hysa betänkligheter mot utsträckt

utbrytningsvitsord, som det måhända borde tillkomma de myndigheter, som

förvalta skogarna, att bestämma i vad mån utbrytning av skogarna åvilande

servitut lämpligen bör ske. För min del finner jag det emellertid mindre

lämpligt, att staten såsom jordägare i förevarande hänseende tillerkänner sig

en av sakens natur knappast betingad särställning. Såväl kammarkollegiet som

lantmäteristyrelsen och lantbruksstyrelsen hava också tillstyrkt förslag, enligt

vilka den servitutsberättigade skulle äga påkalla utbrytning av varje av ålder

gällande skogsfångs- eller mulbetesservitut.

Vidkommande åter genom avtal tillkomna skogsfångs- och mulbetesservitut

äro förhållandena väsentligt annorlunda. Vidgat utbrytningsvitsord för ägaren

av den härskande fastigheten låter sig här ej väl förena med grundsatsen örn

avtals förbindande verkan. Särskilt skulle det vara föga tilltalande, om den

härskande fastighetens ägare hade möjlighet att omedelbart efter ett servituts

tillkomst kunna påfordra dess utbrytande. Ett servitut kan hava tillskapats

just i avsikt att undvika avstående av ett bestämt område av en fastighet.

Genom vitsordets begagnande skulle detta syfte helt åsidosättas. Åt dessa och

liknande synpunkter har ock skifteslagstiftningskommissionen givit uttryck, då

den avstyrkte vidsträcktare utbrytningsvitsord åt ägaren av den härskande

fastigheten, och jämväl 1926 års riksdag synes hava givit sin anslutning till denna

uppfattning, då den beträffande nu ifrågavarande servitut, såvitt framgår av

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr S.

dess skrivelse, icke ifrågasatte någon ändring. Kammarkollegiet har på denna

punkt funnit en åtskillnad böra göras mellan äldre servitutsupplåtelser och

yngre sådana samt från denna utgångspunkt föreslagit, att vidsträcktare uthrytningsvitsord

borde gälla i fråga om servitut, som upplåtits före den 1 januari

1876 — det vill säga sådana för vilkas sakrättsliga giltighet ej erfordras inteckning

— varemot servitut, som tillkommit senare, skulle vara uteslutna från

dylikt vitsord. Onekligen intaga de äldre avtalsservituten en viss särställning.

Deras karaktär av en från den tjänande fastigheten gjord upplåtelse är mindre

framträdande, och den rätt, servitutet innebär, framstår fastmera såsom ett utflöde

av äganderätten till den härskande fastigheten. Vid dem kunna ock i

högre grad än beträffande senare tillkomna servitut ändrade förhållanden hava

inträtt, som påkalla en lämpligare anordning för tillgodoseende av det

med servitutet avsedda ändamålet. Huru vägande dessa synpunkter än kunna

vara, synas de mig dock icke uppväga de betänkligheter mot vidgat utbrytningsvitsord,

som, enligt vad förut framhållits, ur principiell sjmpunkt möta.

Den av kollegiet i fråga örn tidpunkten för upplåtelserna föreslagna gränsen

eller den 1 januari 1876 måste i varje fall anses som godtycklig, och några

skäl för just denna tidsgräns, som kunna berättiga till en så väsentligt olika

behandling mellan servitut, som tillkommit före denna tidpunkt, och sådana,

som upplåtits därefter, föreligga enligt min mening icke. Det enda av kammarkollegiet

för nämnda tidsgräns anförda skälet, nämligen angelägenheten

ott bringa servitut, som icke blivit på betryggande sätt publicerade, att upphöra,

torde ej kunna tillmätas större vikt, då i varje fall ändock komme att

finnas en mångfald äldre servitut av olika slag, som icke vore upptagna i

fastighetsböckerna. Ej heller för någon annan såsom gräns lämplig tidpunkt

torde tillräckliga skäl kunna anföras. Vid sådant förhållande och då försiktigheten

bjuder att lika litet i fråga örn äldre som yngre servitut tillåta rubbning

av träffade avtal har jag i likhet med lantmäteristyrelsen stannat vid

den mening, att någon ändring i utbrytningsavseende nu icke bör göras i fråga

örn avtalsservitut.

Vad slutligen beträffar de skogsfångs- och mulbetesservitut, vilka utan stöd

av lag kunna hava uppkommit vid laga delning, stå uppenbarligen de, vilka tillkommit

vid ägostyckning, avtalsservituten ganska nära. De principiella invändningarna

mot utbrytning av avtalsservitut på den berättigades yrkande måste

dock anses göra sig mindre starkt gällande vid dessa servitut. Ur praktisk synpunkt

torde, på sätt kammarkollegiet ock förmenat, några betänkligheter icke

behöva hysas mot att giva den härskande fastighetens ägare rätt att påkalla

utbrytning ifråga örn alla vid laga delning tillkomna servitut.

lagrådet. Vid förslagets behandling i lagrådet förklarade sig tre ledamöter med hänsyn

till vad domänstyrelsen i ärendet anfört hysa tvekan, huruvida den föreslagna

utvidgningen av rätten att erhålla utbrytning av servitut borde gälla

även där servitut vilade å kronoskog, särskilt som de av domänstyrelsen åberopade,

i senare tid utfärdade författningarna beträffande lämpligheten av

skogsfångsservitut syntes utgå från en annan uppfattning än den, som läge

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr S.

11

till grund för förevarande förslag. I saknad av närmare utredning i denna

väsentligen näringspolitiska fråga ansåge sig dessa ledamöter dock icke böra

framställa vidare erinran därutinnan.

En ledamot av lagrådet hemställde däremot — under framhållande, att den

uppfattning i nyare författningar trängt igenom, att ett uppstyckande av

skogsmarken i ett flertal små parceller icke kunde vara till förmån för skogsbruket

samt att beträffande kronoskogar intet enskilt intresse förelåge, som

stöde i strid med den servitutsberättigades — att den nya lagstiftningen måtte

begränsas att avse endast sådana av förslaget omfattade servitut, som belastade

andra än staten tillhöriga skogar.

Vid anmälan i statsrådet av lagrådets yttrande förklarade chefen för justitiedepartementet,

att vad av en ledamot i lagrådet anförts till stöd för att

lagförslaget borde begränsas till att avse endast sådana skogsfångs- och mulbetesservitut,

som belastade andra än statens skogar, icke kunnat rubba departementschefens

tidigare uttalade uppfattning, att det vore mindre lämpligt

och jämväl obilligt att låta dem, som ägde servitut å allmänna skogar, komma i

ett mindre gynnsamt läge än andra servitutshavare, särskilt som här huvudsakligen

endast vore fråga om av ålder bestående servitut samt ur praktisk

skogsvårds- och skogshushållningssynpunkt frågan med hänsyn till ifrågavarande

servituts jämförelsevis ringa antal torde hava en ganska liten räckvidd.

Med beaktande av en utav lagrådet i formellt avseende framställd anmärkning

föreslog departementschefen, att lagförslaget måtte erhålla den lydelse

propositionen utvisar.

Enligt det av Kungl. Maj:t framlagda lagförslaget skapas ökade möjligheter

för den härskande fastighetens ägare att utan sammanhang med skifte

påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut, i det att den servitutsberättigade

jämnställes med ägaren av den tjänande fastigheten i de fall, då det

icke visas att servitutet tillkommit genom avtal, och alltså i dessa fall äger

begära utbrytning, så snart det finnes medföra nytta och kunna ske utan någons

förfång. I övrigt avser, förslaget icke någon ändring i gällande bestämmelser.

Genom lagförslaget tillgodoses det önskemål, som uttalades i 1926

års riksdags förut nämnda skrivelse, nämligen att bereda innehavare av de

skogsfångs- och mulbetesservitut, som av ålder besvärat de s. k. rekognitionsskogshemmanen,

rätt att utan samband med skifte påkalla utbrytning av servitutet,

även örn det icke kunde visas, att detsamma äventyrades. Därutöver

går förslaget ett steg längre och likställer med sistnämnda servitut, vilka alltid

tillkommit annorledes än genom avtal, över huvud alla de servitut, som icke

grunda sig å avtal, vare sig desamma besvära statens eller enskilda tillhöriga

fastigheter. Den utvidgning av utbrytningsvitsordet, som Kungl. Maj :ts förslag

sålunda innebär i förhållande till 1926 års riksdags hemställan, finner sig

utskottet med hänsyn till vad under utredningen till stöd därför förebragts

kunna förorda.

Depante

mentsele/en.

Utskottet.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr S.

Under utredningen har av en utav de sakkunniga föreslagits, att utbrytningsvitsordet

för den servitutsberättigade skulle ytterligare utsträckas så,

att denne i allo likställes med ägaren av den tjänande fastigheten. Detta förslag

bär upptagits i den i anledning av propositionen väckta motionen. Ett

stadgande av sådan innebörd skulle, såsom departementschefen framhållit,

icke väl låta förena sig med grundsatsen om avtals förbindande verkan. Häremot

kan visserligen invändas, att redan enligt gällande rätt ett servitutsavtal

ensidigt kan brytas, i det att dels envar av kontrahenterna vid laga skifte

äger påkalla utbrytning av skogsfångs- och mulbetesservitut, därest det kan

ske utan någons förfång, dels och den tjänande fastighetens ägare kan påfordra

utbrytning utan sammanhang med skifte av sådana servitut, örn det finnes medföra

nytta och kunna ske utan förfång. Att vid laga skifte ett servitut av

angivet slag bör utbrytas, är emellertid belt naturligt, då skiftets ändamål just

är att upphäva en tidigare rådande gemenskap. Ej heller torde någon befogad

anmärkning kunna framställas mot att den tjänande fastighetens ägare

tillerkänts rätt att utan samband med skifte påkalla servitutsutbrytning, då

en sådan utbrytning alltid för den servitutsberättigade medför, att den relativt

svagare servitutsrätten utbytes mot den starkare äganderätten.

Förutom den nu anförda synpunkten tala ytterligare skäl mot en utvidgningav

utbrytningsvitsordet för den servitutsberättigade. Såsom domänstyrelsen

uti sitt i ärendet avgivna yttrande framhållit, hava uti vissa på senare tid utfärdade

författningar bestämmelser införts, avseende att vid upplåtelse av

mark från kronans fastigheter upprätta skogsfångs- och mulbetesservitut till

förmån för de frånsålda områdena. Sålunda föreskrives i 24 § i kungl, kungörelsen

den 26 juni 1925 angående allmänna grunder för upplåtande av kolonat

å kronoparker i Norrland och Dalarne (nr 291), att i köpekontrakt, som

upprättas vid inlösen av kolonat, ägaren av den försålda lägenheten skall, örn

och i den mån så finnes nödigt, tillerkännas rätt att å kronopark efter anvisning

årligen taga viss angiven myckenhet husbehovsvirke och bränsle, vilken

rätt dock ej må utsträckas att avse längre tid än till och med trettio år från

den dag, kolonatet först uppläts. Jämlikt 29 och 35 §§ i kungl, kungörelsen

den 14 juni 1929 angående upplåtande av kronotorp å vissa kronoparker m. m.

(nr 170), vilken kungörelse avser kronotorp, skogstorp och odlingslägenheter i

rikets norra delar, gälla vid inlösen av dylika områden enahanda bestämmelser,

dock att servitutsrättigheterna icke äro inskränkta till viss tid. Enligt vad

domänstyrelsen uppgivit besväras kronans fastigheter av skogsfångs- och mulbetesservitut,

grundade på avtal, till ett antal av över 2 000. Därest nu ett

stadgande skulle införas av den innebörd, att den servitutsberättigade skulle

äga utan samband med skifte påkalla utbrytning även av avtal sservitut, skulle

detta innebära, att det med de nämnda författningsbestämmelserna avsedda

systemet motverkades.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

samt

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

13

B) att motionen nr 192 i första kammaren måtte anses besvarad

genom vad ovan under A) hemställts.

Stockholm den 5 februari 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Geijer, Hagman, Frändén, Lindhagen,

Gustaf Tamm, Norman och Granström.

-från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Hage, Andersson i Rasjön,

Johanson i Hallagården,* Aronson, Ljung,* Skoglund och Molander.*

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Hagman, Lindhagen, Hage och Molander, vilka hemställt, att riksdagen

måtte antaga följande lydelse av det i propositionen berörda lagrummet:

»Besväras fastighet av servitut, bestående i rättighet till skogsfång och mulbete

eller endera av dessa rättigheter, må på yrkande av ägaren till fastigheten

eller av ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet gäller, servitutet

utan sammanhang med skifte utbrytas, där det finnes medföra nytta och kunna

ske utan någons förfång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1930.»

Till stöd för detta förslag anförde hr Lindhagen för sin del följande:

»I förevarande fall verka de legala uttrycken ’den härskande’ och ’den tjänande

fastigheten’ något vilseledande. Den härskande fastigheten utgöres

merendels av torp och andra småbruk och den tjänande fastigheten av den större

domänen, från vilken den förra blivit utbruten.

Under den förberedande utredningen har en av de två s. k. sakkunniga föreslagit,

att den servitutsberättigade skulle likställas med ägaren av den tjänande

fastigheten. Båda skulle således .kunna begära utbrytning ’örn det finnes

medföra nytta och kunna ske utan förfång''. Detta förbehåll kan ju innefatta

mycket, och det innebär väl en fullt uttömmande och tillräcklig garanti för båda

fallen.

.Varför skola då ej båda ägame kunna erhålla detta vitsord?

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr S.

Jo, därför att det icke skulle låta väl förena sig med grundsatsen örn avtals

förbindande verkan. Men den grundsatsen brytes ju till förmån för den större

tjänande fastigheten. Man måste fråga sig, varför den mindre, servitutsberättigade

fastigheten ensam skall sota för nämnda grundsats örn avtals förbindande

verkan. Utskottet svarar, att detta privilegium för den större fastigheten

är befogat, därför att en sådan utbrytning ''alltid för den servitutsberättigade

medför, att den relativt svagare servitutsrätten utbytes mot den starkare

äganderätten’. Alltså, det är nu sakligt sett inte vidare fråga örn avtals

helgd. Den tjänande fastigheten får bryta avtalet icke blott därför att han

anser sig ha fördel därav utan även därför att den servitutsberättigade därigenom

vinner fördelen att begåvas med en äganderätt. I förbigående sagt kan

denna förläning bli betungande. För servitutsrättens utövning betalas väl i

de flesta fall en årlig ersättning. Den lilla fastigheten tvingas nu att betala

denna ersättning kapitaliserad på en tidpunkt, som är för honom oläglig o. s. v.

Denna förmenta fördel får den servitutsberättigade dock icke själv begära.

Och frågar man då varför han icke får det, så kommer man tillbaka till att han

beretts förmånen att vara väktare över avtals helgd genom att förhindras själv

kunna bryta detsamma. Sådana kullerbyttor i lagstiftningen kallas visst på

lärt språk för ''circulus vitiosus’, det är uttytt ''brottslig cirkelgång’.

Vill den olärde söka den rimliga förklaringen, ligger saken nog till så, att

den större och mäktigare jordägaren bör gynnas och skänkas övertag över den

mindre, svagare jordägaren. Det är enahanda grundsats som för närvarande

knäsatts i jordfrågan, att staten, trots arbetslösheten och nöden på landsbygden,

icke anser sig befogad att tillägga den jordlöse eller ett litet ofullständigt

jordbruk någon rätt till obruten och sålunda i högsta måtto vanhävdad odlingsjord,

med mindre den store jordägaren medgiver det.

Vid laga skifte kan ju dock ett servitut utbrytas på begäran av båda parterna,

och även ett färskt avtal är det tillåtet att sålunda upphäva. Utskottet har

nu funnit på, att detta skulle vara helt naturligt, då skiftets ändamål just är

att upphäva en tidigare rådande gemenskap. Men detta är ju också den nu

ifrågasatta lagstiftningens ändamål. Varför skall då just detta senare lagrum

behöva gå på kryckor? Jo, förmodligen därför att därigenom bringar statsmakten

en hyllning åt den stora äganderättens majestät.

Sakförhållandet är helt enkelt följande. Servitutsavtal kommer att bestå,

även om ömsesidig uppsägningsrätt medgives, så länge parterna äro övervägande

nöjda med detsamma. Det är när den ene blir missnöjd med den andre eller

har andra baktankar för sig, som utbrytningen kommer att ifrågasättas. Den

tjänande fastigheten kan lia anledning till missnöje, när avtalet medger den

servitutberättigade att taga ut sitt tarv själv, tämligen hur han vill. I sådana

fall, som förekomma, inträffar det att den senare bekvämligen tillgodogör sitt

behov ur de vackraste timmerträden och den kraftigaste ungskogen. I sådana

fall har jordägaren anledning att vara missnöjd.

Den härskande eller med andra ord servitutsberättigade fastighetsägaren kan

vara bunden i sin servitutsrätt av mer eller mindre drakoniska bestämmelser.

Han är förbjuden att utfå sitt husbehov annat än efter den stora jordägarens

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

15

godtyckliga utsyning och på en plats, som är för den servitutsberättigade olämplig.

Han kan även hänvisas till det sämsta avskrapet i skogen och till förfallet

virke, som är odugligt till husbyggnad. Tredska med utsyning kan också förekomma.

I sådana fall bör den servitutsberättigade äga befogenhet att påkalla

utbrytning.

Lagförslaget uppger således helgden av avtalets bestånd till förmån blott

för den ena kontrahenten. Därigenom kränker den, såsom vi sett, särdeles orättvist

bådas likhet inför lagen. Och som sagt, alltid är det då den starkare, som

skall gynnas på den svagares bekostnad.

Detta var en aktuell fråga åtminstone i Norrland under de första tiderna

av 1900-talet. Torpare och egnahemsinnehavare klagade över svårigheterna

för tillgodonjutande av utfäst skogsfång eller mulbete. Ett icke ovanligt

klagomål var också, att skogsrättens tillgodonjutande omöjliggjorts genom

uthuggning av den skog, som rimligen skulle sta till buds. Vi väckte mer än

en gång motioner örn missförhållandets avhjälpande men förgäves.

Genom 1926 års lag medgav nu ifrågavarande lagrum den berättigade fastighetens

ägare att utbryta servitutet allenast »örn det visats, att servitutet

äventyras». En sådan bevisning måste vanligen komma för sent, d. v. s.

sedan skogen redan är uthuggen. Under andra förhållanden blir bevisningen

svår och kostsam.

Den nu ifrågasatta lagändringen är vidare tillkommen uppenbarligen närmast

för att skilja mellan enskilda jordägare, när de komma i konflikt om servitis

tillämpning. Statens skogar bruka i mångt och mycket undantagas från

en sådan lagstiftning. Sålunda stadgar den närbesläktade ensittarlagen, att

den ej har tillämpning på kronans jord. Någon motsvarande föreskrift förekommer

icke här, och propositionen innehåller icke någon verklig utredning örn

detta förhållande. Därför borde enligt min mening propositionen helst avslagits

vid denna riksdag och i en skrivelse begäras ett nytt, bättre utrett

förslag.

Då ett bifall därtill icke kan förväntas, får man försöka att inom riksdagen

själv skaffa sig någon hållpunkt på detta outredda kapitel. Den enklaste

utvägen vore då att till den ovan i reservationen ifrågasatta formuleringen i

avvaktan på närmare utredning tillägga orden: »dock att vad sålunda stadgats

örn utbrytningsrätt för ägaren till den fastighet, till vars förmån servitutet

gäller, ej skall avses servitutsrätt till skogsfång och mulbete å kronan

tillhörig mark».

Emellertid är det icke här, såsom domänstyrelsen synes föreställa sig, någon

fara för framtiden. Lagförslaget innehåller icke någon föreskrift örn att

bestämmelse i servitutsavtal, att utbrytning ej får äga rum utan bägge kontrahenternas

samtycke, ej skall gälla. Följaktligen star det saväl kronan som enskilda

öppet att hädanefter göra ett sådant förbehåll. Det har ansetts, att

även ensittarlagen kan genom dylikt förord upphävas. Inom lagutskottet

rådde också enighet örn att lagförslaget mäste tolkas pa detta sätt.

Först efter motionens väckande kom jag att erinra mig berörda förhållande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3.

Anledning till vidhållande av andra yrkandet i motionen, tillkommet i kompromissyfte,

saknas sålunda ännu mer.

Vad därefter angår tidigare servitutsupplåtelser å kronomark utan sådant

förbehåll, som nyss sagts, skulle således en utbrytning, örn likställighet genomfördes,

kunna ske på begäran även av den tjänande fastighetens ägare.

Domänstyrelsens utlåtande innehåller, åtminstone såvitt referatet i propositionen

utvisar, ej någon klar uppställning örn antalet och belägenheten av små

äganderättsfastigheter, som genom avtal förvärvat skogsfång eller mulbetesrätt

på kronans mark. Utskottet uppger, enligt inhämtad muntlig uppgift, att

antalet skulle belöpa sig till över 2,000. Örn de ligga företrädesvis i norra

eller södra Sverige och om förhållandena i övrigt i de särskilda fallen får man

icke klarhet av redogörelsen.

Den allmänna jordlagstiftningen är emellertid byggd på den uppfattningen,

att i vart klimat och framför allt i Norrland och med hänsyn till jordens beskaffenhet

särskilt i skogsbygderna det mindre jordbruket bör tillgodoses med

egen erforderlig husbehovsskog och örn möjligt även odlingsmark och mulbete.

Att göra någon skillnad här för äganderättsupplåtelser från kronomark är

föga principiellt grundat, och de ifrågavarande små jordbrukarna kunna icke

första en sadan olikhet inför lagen. Kronan säljer för övrigt årligen en myckenhet

jordbruk med skog, och hela den norrländska avvittringen innefattade

ett planlagt bortskänkande av kronoskog till jordbruket. Det synes mig således

vara ett silande av mygg att nu tillskapa en orättvis olikhet inför lagen

i de fall, för vilka lagen närmast är avsedd, genom att demonstrera en obenägenhet

för upplåtelse av husbehovsskog från kronomark i de fall, där hitintills

äganderättslägenheter redan upplåtits med servitutsrätt till skog eller

mulbete utan förbehåll att servitutsrätten ej fick utbrytas.

På grund härav har jag tillstyrkt den lydelse av lagrummet, som reservationen

innehåller.»

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

310416

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:28 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändradi lydelse av 20 kap. 3 § lagen den 18 juni 1926 om dalning av jo a1 i texten