Sök i Ratio Lex

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81

1931-04-28 · 48 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 47 av 48 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:31, Andra lagutskottets utlåtande Nr 81

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

1

Nr 31.

Ankom till riksdagens kansli den 4 maj 1931 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner om rätt för utomstående

vid arbetskonflikter till skadestånd för skada genom

blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder m. m.

Andra lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nämligen nr 131 i första

kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl. och nr 193 i andra kammaren av herr

Olsson i Kullenbergstorp m. fl. samt nr 129 i första kammaren av herr Trygger

m. fl. och nr 186 i andra kammaren av herr Lindman m. fl.

I motionerna 1:131 och 11:193, vilka äro likalydande, har hemställts, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville

föranstalta örn utredning rörande lagstiftningsåtgärder för att bereda rätt till

skadestånd för den, som helt och hållet står utanför arbetskonflikt, men likväl

oförskyllt tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder,

som riktas mot honom, samt snarast möjligt för riksdagen framlägga förslag

i ärendet.

I motionerna 1:129 och II: 186, vilka jämväl äro likalydande, har hemställts,

att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t

ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen örn åtgärder

till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter utvidgas

till att avse åtgärder över huvud till värnande av arbets- och näringsfriheten

såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp från de i näringslivet

verksamma organisationernas sida, samt att riksdagen samtidigt

måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges senast nästkommande års riksdag.

Beträffande de skäl, som åberopats till stöd för berörda yrkanden, får utskottet

hänvisa till motionerna.

över motionerna har utskottet, i den ordning § 46 riksdagsordningen föreskriver,

begärt yttrande av socialstyrelsen. Utskottet har därjämte lämnat

Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige, Svenska handelsarbetareförbundet,

Stockholms kaféidkareförening, Sveriges hotell- och

Bihang till riksdagens protokoll 1981. V sami. 2 avd. 27 haft. (Nr 31.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

restaurangpersonals förbund, Sveriges målaremästareförening, Svenska målareförbundet,

Stockholms transportarbetarefackförening, Svenska livsmedelsarbetareförbundet

och Svenska transportarbetareförbundet tillfälle att yttra sig

över motionerna 1:129 och II: 186. De yttranden, som i anledning härav kommit

utskottet tillhanda, finnas fogade såsom bilagor vid detta utlåtande; och

tillåter sig utskottet hänvisa till desammas innehåll.

Riksdagen

1929.

Motioner.

Vid 1929 års riksdag väcktes inom riksdagens båda kamrar likalydande motioner,

nr 12 i första kammaren av herr Frändén m. fl. och nr 21 i andra kammaren

av herr Nygren m. fl., vari hemställdes, att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla, det Kungl. Maj :t ville föranstalta örn utredning

rörande lämpligaste lagstiftningsåtgärder för tryggande av tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikt, varvid frågan örn skadestånd till näringsidkare,

som drabbades av i motionen berörda övergrepp, måtte särskilt beaktas, samt

därefter för riksdagen framlägga lagförslag i ämnet.

Till stöd för berörda yrkande anförde motionärerna bland annat:

Under senare år har det blivit alltmera vanligt, att i de på arbetsmarknaden

pågående striderna mellan företagare och i företagen anställda arbetare kampmetoder

tillgripas, vilka icke rikta sig omedelbart mot motståndare i arbetskonflikt

utan jämväl mot utomstående part. Sålunda har det ofta hänt, att

någon i arbetskonflikt invecklad organisation sökt ernå exempelvis köpmäns

och hantverkares medverkan i stridsåtgärderna genom att förmå dem att icke

köpa eller sälja ett bojkottat företags alster eller att icke tillhandahålla varor

till av en eller annan anledning misshagliga personer eller företag.

Mot dylika krav är det varuförmedlarnas skyldighet att i eget, samhällets

och konsumenternas intresse resa ett bestämt motstånd. Handelns centrala

uppgift är nämligen att förmedla varuutbytet mellan producent och konsument.

Skall den uppgiften rätt kunna fyllas, är det nödvändigt, att handelns frihet

hävdas och att köpmännen behandla alla kunder lika. De varor, konsumenterna

önska köpa, är det detaljhandelns plikt att tillhandahålla, och varje

kund har självklar rätt att bliva betjänad. Denna ståndpunkt synes så naturlig

och rättfärdig, att det aldrig borde kunna bli tal örn dess frångående. Ty

vart skulle det leda hän, örn varudistributionen bleve engagerad i allehanda

politiska, sociala och ekonomiska strider?

Landets köpmannakår har också vid upprepade tillfällen genom sina organisationer

hävdat sin principiella neutralitetsståndpunkt på detta område och

med kraft framhållit, att den ståndpunkten bör vara lika orygglig, från vilket

håll försök än månde göras att utnyttja varudistributionen för ovidkommande

angelägenheter.

Då varuförmedlarna intagit dylik neutral ställning, har det emellertid gång

efter annan inträffat, att de själva blivit utsatta för förföljelser genom anordnandet

av försäljningsbojkott av ifrågavarande köpmäns affärer, dels genom

meddelanden till allmänheten, dels genom utsättande av poster, vilka sökt

hindra personer från att göra inköp i affärerna.

Ifrågavarande slag av bojkottsåtgärder torde enligt nu gällande rätt icke i

och för sig vara lagligen förbjudna. Endast örn straffbart svek, våld eller hot

användes för bojkottens genomförande lär dylik åtgärd kunna beivras med

stöd av lag. Särskilt synes böra framhållas, att hot om tillfogande av ekonomisk

skada, vilket i förevarande avseende har den största praktiska betydelsen,

icke är lagstridigt, där det hotas med rättsenliga ehuru skadegörande åtgärder,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

3

såsom underlåtande att göra affärer med en handelsidkare och försök att förmå

andra att icke göra sådana affärer.

Bestämmelsen i första paragrafen i förordningen av den 18 juni 1864 ang.

utvidgad näringsfrihet att svensk man och kvinna är, med de undantag och

inskränkningar samt under de villkor i övrigt, som i förordningen upptagas,

berättigad att i stad eller å landet idka handels- eller fabriksrörelse, hantverk

eller annan hantering, blir mer eller mindre en föreskrift på papperet där företagar-

eller arbetarorganisationer lia laglig möjlighet att nied effektivt ekonomiskt

tvång bestämma, örn och i vilken utsträckning en affärsrörelse skall få

bedrivas. För att förläna den i nyss anförda lagrum stadgade rätten till fritt

idkande av näring behövligt skydd synes ett ingripande i lagstiftningsväg mot

vissa bojkottsåtgärder vara av nöden. Dessa obehöriga ingrepp i näringsfriheten

stå nämligen i uppenbar strid mot de bärande principerna i 1864 års åberopade

förordning. De äro dessutom synnerligen besvärande för varuförmedlingen,

vars funktion givetvis störes genom försöken att få handelsidkare och

andra näringsutövare att taga parti i allehanda arbetskonflikter, som äro dem

ovidkommande. Det är uppenbart, att det här ej uteslutande eller ens företrädesvis

gäller ett köpmanna- och näringsidkareintresse, utan att det i lika stor

utsträckning är en olägenhet för konsumenterna att icke fritt och efter eget

bedömande få köpa de varor, de önska, eller benytta sig av de inköpskällor, de

själva bestämma. Detta är i hög grad stötande för borgerlig svensk rättsuppfattning

och frihetskänsla, och bör det därför vara en samhällsangelägenhet av

vikt, att dessa ideliga och irriterande störningar av omsättningslivet förebyggas.

Det bör sålunda kunna anses som ett rimligt och berättigat krav, att statsmakterna

ägna denna fråga sin uppmärksamhet och söka tillskapa lagliga garantier

till skydd för tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikt och detta

helst i sådan form, att de organisationer eller enskilda, som igångsätta och genomföra

bojkottsövergrepp mot neutral part, göras ekonomiskt ansvariga för

de skadeverkningar, som därav kunna uppstå.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, begärde yttrande över desamma

av socialstyrelsen. I sitt i ärendet avgivna yttrande anförde socialstyrelsen

i huvudsak.

De primära och väsentliga kampmedlen vid arbetskonflikter, strejker och

lockouter, finnas i regel, till vinnande av åsyftad effektivitet, böra förbindas

nied vissa kompletterande stridsåtgärder. Genom blockad söker sålunda arbetarsidan

hindra arbetsgivaren värva ny arbetskraft, och genom hänvändelse

till sina kolleger söker arbetsgivaren hindra sina dittillsvarande arbetare att

finna nya arbetstillfällen. Redan härmed utvidgas kampen till att beröra

kretsar, som ehuru vanligen icke helt ointresserade i striden, dock icke äro att

hänföra till de stridande parterna. Utöver nu antydda åtgärder, som rätt allmänt

torde betraktas såsom nödvändiga komplement till strejken eller lockouten,

finner man sig ej sällan, särskilt givetvis vid långvariga konflikter, föranlåten

att skärpa striden genom tillgripande av allehanda, själva arbetsinställelsen

mer eller mindre ovidkommande åtgärder. Man försöker sålunda på

olika sätt förhindra eller försvåra fortsättandet av motpartens förvärvsverksamhet

eller att göra densamma förlustbringande. Här åsyftade åtgärder rikta

sig ofta mot motpartens, ibland också hans personals förbindelser med yrkesidkare

inom andra näringsgrenar, t. ex. leverantörer, återförsäljare, transportföretag

och näringsställen. Härigenom indragas i striden uppenbart utomstående

personer, och uppkomma då de fall, som närmast torde åsyftas av motionärerna.

Emellertid stannar det ej alltid vid dylika åtgärder, utan utvidgas

Social
styrelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

stundom kampen till att även påkalla den stora allmänhetens, i regel likväl

passiva medverkan. I förhållandenas natur ligger, att det förnämligast är

arbetarparten, som har möjlighet att utnyttja här antydda kampmedel av så

att säga sekundär natur.

Otvivelaktigt torde användandet under arbetskonflikter av stridsåtgärder

mot tredje man vara att beteckna såsom en kränkning av det förhållande av

fred och hänsyn, som bör råda samhällsmedlemmarna emellan. Med den utveckling,

det fackliga organisationsväsendet numera nått, kunna också dylika

kränkningar få en betydande omfattning och skärpa. För den stora allmänheten,

som genom ifrågavarande stridsåtgärder hindras från att begagna lämpliga

eller kanske nära nog oersättliga möjligheter till inköp, förtäring eller

samfärdsel, måste dessa åtgärder givetvis i många fall förefalla mycket besvärande

och förargelseväckande. Det är sålunda väl begripligt, att man å

många håll anser sig ha grundad anledning påkalla statens ingripande till

skydd för tredje mans neutralitet i arbetstvister.

Med erkännande av rättmätigheten utav nu berörda krav må likväl beträffande

detsamma framställas vissa reflexioner.

Alla slag av strider på arbetsmarknaden måste överhuvud, taget anses såsom

ett samhällsont — näringslivets komplicerade mekanism bringas genom, dem

mer eller mindre i olag, och samhället tillskyndas skador och förluster. Även

tredje mans intressen få därvid ofta, utan att någon stridsåtgärd riktats mot

honom, sitta hårt emellan, exempelvis genom uteblivna leveranser, minskad

försäljning eller lamslagen trafik. De skadeverkningar, som arbetsinställelserna

direkt och indirekt giva upphov åt, torde oftast vaxa ojämförligt större

än de, som härflyta ur stridsåtgärderna mot tredje man. Detta oaktat har

samhället hittills i stort sett fått finna sig i de olägenheter, arbetsstridema

förorsaka, och åtnöja sig med lagstiftningsåtgärder till förekommande, eller

förkortande av arbetsstridema; endast mer undantagsvis har lagstiftningen

repressiv karaktär. Dessa strider ha ganska allmänt betraktats såsom oundvikliga

faser i kampen för den ekonomiska och sociala utvecklingen, och därtill

har kommit, att man stått rådvill i fråga örn lämpliga medel för deras

stävjande. . .. o

Med hänsyn till nu berörda omständigheter är det förklarligt, att stndsatgärderna

mot tredje man icke blivit föremål för lagstiftarens uppmärksamhet.

Det synes även icke utan skäl kunna ifrågasättas^ huruvida nämnda stridsåtgärder

lämpligen kunna och böra göras till föremål för särskild lagstiftning,

oberoende av övriga, mer betydelsefulla problem på området. Arbetsinställelserna

medföra, såsom ovan berörts, så stora och svåra olägenheter,^ att de utan

tvivel under den närmare framtiden allt fortfarande komma att påkalla statsmakternas

uppmärksamhet, och vad som göres till deras motverkande kommer

givetvis i regel också att förminska antalet fall av stridsåtgärder mot tredje

man. „

Enligt motionerna skulle den åsyftade utredningen särskilt avse Dagan örn

skadestånd åt näringsidkare, som drabbas av stridsåtgärder mot tredje man.

Skola statsmakterna reagera mot dylika åtgärder genom särskild lagstiftning,

synes denna också knappast kunna ga ut på annat än åläggande, med eller

utan straffansvar, för den, som uppmanat till bojkott, eller dylikt mot. tredje

man, att utgiva skadestånd till denne. Söker man se till, huru en lagstiftning

av antydd innebörd skulle komma att te sig i tillämpningen, torde man emellertid

få anledning till tvekan om dess effektivitet.

Såsom förut påpekats, torde kränkningar av tredje mans rätt till neutralitet

i arbetstvister väsentligen kunna förväntas från arbetarsidan. Av den enskilde

arbetaren lär emellertid något avsevärt skadestånd endast mer sällan kunna

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

5

påräknas, varför den kränkte i regel blott skulle kunna vända sig mot vederbörande

fackliga organisation. För närvarande undertecknas också uppmaningar

till bojkott vanligen av sådan organisation — tillhör arbetarparten landsorganisationen,

skall bojkotten förklaras av vederbörande förbundsstyrelse —

men skulle lagstiftning av ifrågavarande innebörd genomföras, lär man kunna

förvänta, att annat tillvägagångssätt väljes. En enkel notis i arbetarpressen,

meddelande att en viss affär säljer till strejkbrytare vid visst företag, skulle

väl antagligen få ungefär samma verkan som en formlig bojkottförklanng.

Att märka är för övrigt, att alla tryckta meddelanden stå under tryckfrihetsförordningens

hägn och sålunda ej kunna giva upphov till ansvar i andra fall,

än där nämnda författning stadgar sådant. Anmärkas må slutligen, att i

mindre samhällen med övervägande arbetarbefolkning — här åsyftade bojkottåtgärder

torde i sådana samhällen lia sin största betydelse torde personliga

meddelanden från man till man sannolikt göra tillfyllest.

Att genom lagstiftning verksamt trygga tredje mans neutralitet i arbetskonflikter

torde sålunda möta avsevärda svårigheter.-----— - ~

Örn man bortser från lagstiftningsåtgärder, synes man möjligen lia skal

ifrågasätta, örn icke förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd inom

de grupper av näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande

övergrepp, skulle vara ägnade att i avsevärd man tillgodose motionernas syfte.

I likhet med industriens arbetsgivare skulle nämnda näringsidkare på sådant

sätt kunna till sitt försvar få till stånd ett slags ömsesidig försäkring, och

blotta tillvaron av en dylik anordning, som ju gjorde bojkott mer eller mindre

verkningslös, skulle antagligen verka i viss mån återhållande på dem, pa vilka

det ankommer att besluta om sådan åtgärd.

Utskottet yttrade i sitt över motionerna avgivna utlåtande, nr 42:

Den kränkning av tredje mans rätt till neutralitet i konflikter mellan arbetsgivare

och arbetare, som stundom förekommer, anse motionärerna vara av

den allvarliga beskaffenhet, att ett ingripande av statsmakterna i lagstiftningsväg

är av behovet påkallat. Motionärerna ifrågasätta, huruvida icke de organisationer

eller enskilda, som igångsätta och genomföra bojkottövergrepp mot

neutral part, böra genom lagstiftning göras ekonomiskt ansvariga för de skadeverkningar,

som därav kunna uppstå. _ ...

Såsom framgår av socialstyrelsens till utskottet lämnade yttrande i ärendet

har styrelsen icke ansett sig kunna tillstyrka motionerna. Styrelsen har bland

annat anfört följande:

Utskottet kan i huvudsak giva sin anslutning till de synpunkter, som socialstyrelsen

anfört, och kan följaktligen icke tillstyrka riksdagen att bifalla de

föreliggande motionerna. En lagstiftning av det slag, som payrkats av motionärerna,

skulle säkerligen icke nämnvärt inverka på de förhallanden, varom

här är fråga. Möjligheterna att kringgå densamma äro nämligen uppenbara.

Men det finnes å andra sidan all anledning att befara, att lagstiftningen

skulle komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt i konflikterna på arbetsmarknaden

och sålunda bidraga till en ytterligare skärpning av motsättningarna

mellan arbetsgivare och arbetare. Utan att vara ägnade att skänka ett

effektivt skydd åt tredje mans rätt till neutralitet i dessa konflikter, skulle

verkningarna av en sådan lagstiftning sannolikt försvåra de strävanden, som

för närvarande pågå att på samförståndets väg skapa förutsättningar till förebyggande

av de i tredje mans rätt indirekt men djupt ingripande arbetskonflikter,

örn vilka socialstyrelsen erinrat i sitt ovan återgivna yttrande. _

De i motionerna antydda förhallandena torde för övrigt icke göra sig gäl
-

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Reserva
tioner.

lande i den omfattning, att de kunna motivera ett ingripande från lagstiftningsmaktens

sida. De ledande arbetsgivar- och arbetarorganisationerna hava

i allmänhet intet intresse av att indraga »tredje man» i de konflikter, som uppsta

dem emellan. Med hänsyn till den allmänna opinionen är det tvärtom angeläget

för dem att sörja för att inga åtgärder vidtagas, som kunna vara ägnade

att kränka deras rätt, vilka kunna göra anspråk på att få hävda neutralitet

i dylika konflikter.

Vad arbetauparten beträffar - - det är mot denna part, som motionärerna

uteslutande rikta sig - har skyldighet ålagts de för organisationernas verksamhet

ansvariga styrelserna att övervaka underavdelningarnas åtgöranden,

baväl landsorganisationens som de till densamma anslutna förbundens stadgar

föreskriva sålunda, att strejk-, blockad- och bojkottåtgärder icke få vidtagas

med mindre vederbörande förbundsledning givit tillstånd därtill. I

betraktande av fackföreningsrörelsens stora omfattning kan det naturligtvis

inträffa, att enstaka underavdelningar eller medlemsgrupper icke taga hänsyn

till dessa föreskrifter, men erkännas måste, att föreskrifterna i stort sett efterlevats.

I den män anledning finnes att antaga, att de av motionärerna åberopade

förhallandena framdeles skola göra sig gällande, skall säkerligen en

fortsatt upplysnings- och uppfostringsverksamhet visa sig vara det verksammaste

medlet att förebygga åtgärder av det slag, varom motionärerna ordat.

Pa grund av vad salunda anförts hemställde utskottet, att motionerna icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

_ Reservationer avgåvos dels av herr Westman lii. fl., som hemställde, att

riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville

föranstalta örn utredning, huruvida och på vad sätt lagstiftningsåtgärder kunde

vidtagas för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt och hållet

stöde utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt tillfogades skada genom

blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktades mot honom.

dels och beträffande motiveringen av herr Almkvist m. fl.

Till stöd för sitt yrkande anförde herr Westman m. fl. bland annat:

^Det kan icke förnekas, att fall förekomma, då tredje man, som helt och

hållet står utanför arbetskonflikt, oförskyllt tillfogas skada genom blockad,

bojkott eller andra stridsåtgärder, som från stridande parts sida riktas mot

honom.

I sitt till utskottet avgivna utlåtande har socialstyrelsen härom anfört följande:

------------■---- —. ___________

På anförda skäl avstyrker emellertid styrelsen lagstiftning till skydd mot

dylika åtgärder. För tredje man, som genom dem lider skada, förordar styrelsen

endast den utväg för vinnande av ökat rättsskydd, att de grupper av;

näringsidkare, som särskilt äro utsatta för ifrågavarande övergrepp, böra söka

åstadkomma förbättrad sammanslutning jämte ökat inbördes stöd.

_När styrelsen på detta sätt vill göra en medborgares möjlighet att få åtnjuta

rättsskydd beroende av den maktställning han kan bereda sig med likaställdas

hjälp, synes denna ståndpunkt stå i strid med rättsstatens idé.

Med statens uppgift att upprätthålla rättssäkerheten överensstämmer ej

heller, att staten, i förlitande på att arbetsstridernas antal skall minskas, underlåter

att vidtaga åtgärder för att meddela rättsskydd i de fall, då arbetstvist

verkligen utbryter och rättsskydd visar sig vara erforderligt. Lika litet

synes det vara en tillfredsställande utväg att göra den utomståendes ekono
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI. 7

miska trygghet beroende av de stridande arbetar- och arbetsgivarorganisationernas

goda vilja.

Reservanterna förbise ej, att det kommer att vara förenat med åtskilliga

svårigheter att åstadkomma en lagstiftning i syfte att skydda tredje mans

neutralitet vid arbetskonflikter.

Från början synes det emellertid stå klart, att man vid en dylik lagstiftning

bör undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot

vare sig arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer eller att giva den karaktären

av strafflag.

Den ifrågasatta lagstiftningen synes böra begränsas till att meddela regler

örn skadeståndsskyldighet gentemot tredje man. En dylik skyldighet torde

böra inträda huvudsakligen i de fall, att blockad, bojkott eller annan därmed

jämförlig stridsåtgärd vidtages för att vid arbetskonflikt med kränkning av

föreningsrätten tvinga någon, som står utanför konflikten, att inträda i eller

utträda ur organisation av arbetare eller arbetsgivare eller att dylik stridsåtgärd

tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta sig ekonomiska uppoffringar

för att understödja endera parten eller då maning i en eller annan

form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan än den stridande organisationens

medlemmar.

Herr Almkvist m. fl. ansåg, att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
Den

kränkning — -—■ — kunna uppstå.

Utskottet anser det vara av erfarenheten bestyrkt, att kränkning av tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter icke sällan förekommer. Det torde

även vara obestridligt, att denna kränkning understundom äger rum under

former, som äro ägnade att i särskild grad tilldraga sig allmän uppmärksamhet,

medföra förluster och framkalla känslor av otrygghet i den borgerliga

näringens utövande hos dem, som utan sin förskyllan bli lidande av blockadeller

bojkottåtgärder, samt irritation och missnöje bland dem, som drabbas av

stridsmetodernas indirekta följder.

Emellertid torde det av motionärerna berörda spörsmålet vara, på sätt socialstyrelsen

i sitt yttrande framhåller, ett bland de mera komplicerade på sociallagstiftningens

område på grund av de svårigheter, som i detta fall möta

för lagstiftningens effektiva upprätthållande. Möjligheterna att kringgå eventuella

bestämmelser äro nämligen både många och lätt tillgängliga. En bojkott

mot t. ex. en näringsidkare kan lätt igångsättas utan att formliga bevis

på åtgärdens ursprung och verkningar kunna erhållas.

Vid sådant förhållande anser utskottet det böra undersökas, huruvida icke en

lösning kan vinnas på annan väg, exempelvis genom avtal därom arbetsgivaroch

arbetarorganisationer emellan.

I detta avseende finner sig utskottet böra erinra därom, att på initiativ av

den nuvarande socialministern en delegation blivit tillsatt i syfte att främja

samförstånd mellan parterna på arbetsmarknaden och humanisera striderna

på det produktiva livets områden.

Därest genom denna delegation en lösning kunde vinnas av frågan örn tredje

mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, skulle en verkligt betydelsefull

insats bliva gjord. Och detta så mycket hellre, som en överenskommelse härutinnan

mellan parterna med all sannolikhet skulle komma att erhålla en högre

grad av effektivitet än den i motionerna förordade åtgärden.

Intill dess, att en undersökning blivit verkställd, huruvida icke en lösning

kan vinnas på nu angivna väg, anser sig utskottet icke böra biträda det av motionärerna

framställda förslaget.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Riksdagen. Vid motionernas behandling i riksdagen godkände första kammaren — ef

ter lottning — den av herr Westman m. fl. angivna reservationen, under det

att andra kammaren biföll utskottets hemställan med uteslutande av dess motivering.

Till följd härav förföll frågan.

Utredning Den 22 november 1929 uppdrog Kungl. Majit åt professorn Ragnar BergenjnamTrätt

att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande vissa, med fränn

nentia- gan örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande

“betskorn" sPörsmål.

flitter. Vid ärendets behandling anförde chefen för socialdepartementet statsrådet

Lubeck — efter redogörelse för frågans prövning vid 1929 års riksdag ävensom

för innehållet i en av Sveriges köpmannaförbund till arbetsfredsdelegationen

ingiven framställning i ämnet, vilken framställning delegationen funnit ligga

utanför ramen av dess uppdrag — följande:

Den offentliga diskussion, som sålunda och i övrigt förekommit i frågan örn

tredje mans rätt till neutralitet i arbetstvister, har oftast haft sin utgångspunkt

i särskilda fall av övergrepp, mot vilka rättsmedvetandet hos stora befolkningsgrupper

reagerat. Härav har följt, att man för det mesta rört sig

med mera allmänt formulerade önskemål och begrepp. Vad man velat hindra

med en önskad lagstiftning synes i allmänhet huvudsakligen hava varit stridsåtgärder

för att tvinga den, som står och vill stå utanför en konflikt, antingen

att träda in i eller ut ur en av striden berörd organisation av arbetare eller

arbetsgivare eller att underkasta sig ekonomiska uppoffringar för understödjande

av endera parten eller att över huvud på ett eller annat sätt deltaga i striden.

En fredlig medborgare, vilken vill vara neutral i en arbetskonflikt, borde

icke behöva utsättas för förluster, ja kanske riskera sin välfärd, genom tvång

från andra medborgares sida. Till förhindrande härav synes man emellertid

i allmänhet icke vilja förorda straffansvar utan snarare stadgande av skyldighet

att ersätta genom neutralitetskränkningen vållad skada. Anspråken

på dylik lagstiftning uppställas icke ensidigt, utan de rikta sig mot tvångsåtgärder

fran bada parternas sida, låt vara att arbetarepartens åtgöranden varit

de i praktiken och diskussionen mest framträdande.

De sålunda framställda anspråken på åtgärder för tryggande av tredje mans

rätt framstå i och för sig såsom skäliga. Då det gäller att söka bot för antydda

missförhållanden, möter man emellertid omedelbart i det föregående antydda

svårigheter med hänsyn till ärendets oklara läge. Uppenbarligen är det

därför i första hand angeläget att söka klarlägga de avsedda missförhållandenas

art och omfattning. Därjämte bör undersökas, i vilken utsträckning

redan gällande lagstiftning bereder möjlighet till ingripande, samt anledningen

till att sadant ingripande hittills icke i avsevärd utsträckning synes hava

förekommit. Slutligen bör noggrant övervägas, vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder,

som äro ur lagteknisk synpunkt möjliga, och den sannolika effektiviteten

därav.

Först när utredning i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda

sig en uppfattning örn de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

9

och böra ifrågakomma. Man bör också kunna förvänta, att med undersökningsresultatet

som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer

skola med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder

sådana som de, vilka här äro i fråga.

Ifrågavarande utredning pågår alltjämt.

I det utlåtande, som utskottet vid 1929 års riksdag avgav i anledning av då Utskottet,

väckta motioner om lagstiftning för tryggande av tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter, förklarade sig utskottet, som ovan nämnts, icke kunna

tillstyrka bifall till berörda motioner. De skäl, som därvid voro avgörande

för utskottets ställningstagande, voro i huvudsak följande. En lagstiftning av

det slag, som påyrkats, skulle säkerligen icke nämnvärt inverka på de förhållanden,

varom vore fråga, då möjligheterna att kringgå densamma vore uppenbara.

Däremot funnes all anledning att befara, att lagstiftningen skulle

komma att utnyttjas på ett otillbörligt sätt i arbetskonflikterna och sålunda

bidraga till en ytterligare skärpning av motsättningarna mellan arbetsgivare

och arbetare. De förhållanden, som enligt motionärernas åsikt nödvändiggjorde

en lagstiftning på området, gjorde sig säkerligen icke gällande i den omfattning,

att de kunde motivera ett ingripande från lagstiftningsmaktens sida, särskilt

som det med hänsyn till den allmänna opinionen läge i de ledande organisationernas

intresse, att inga åtgärder vidtoges, som kunde vara ägnade att

kränka deras rätt, vilka kunde göra anspråk på att få hävda neutralitet i arbetskonflikter.

Vad arbetarparten beträffade ålåge det de ansvariga styrelserna

att övervaka underavdelningarnas åtgöranden, och de föreskrifter, som

lämnades av de ansvariga organen, bleve i stort sett efterlevda. En fortsatt

upplysnings- och uppfostringsverksamhet skulle säkerligen visa sig vara det

verksammaste medlet att förebygga åtgärder av ifrågavarande art, i den mån

de av motionärerna åberopade förhållandena framdeles skulle göra sig gällande.

De yrkanden, som framförts i de nu föreliggande motionerna 1:131 och

II: 193, sjmas i huvudsak hava samma räckvidd som de framställningar i ämnet,

vilka förelågo till behandling vid 1929 års riksdag, under det att i motionerna

1:129 och II: 186 krävas lagstiftningsåtgärder icke blott till skydd för

tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter utan överhuvud taget till

värn mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna.

De skäl, som utskottet tidigare anfört mot införande av lagbestämmelser till

skydd för tredje man i berörda avseende, äga enligt utskottets förmenande alltjämt

berättigande. Några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda

utskottet att frångå sin förut i ämnet intagna ståndpunkt, hava icke förebragts.

,Vad angår frågan örn lagstiftningsåtgärder mot förmenta övergrepp i övrigt

från de fackliga organisationernas sida göra sig samma synpunkter gällande.

I den mån övergrepp av den art, som antydes i motionerna 1:129 och II: 186,

verkligen förekomma, giver gällande lag möjligheter att beivra desamma. En

skärpning eller utvidgning av lagstiftningen på detta område skulle utan tvivel

ogynnsamt inverka på förhållandet mellan parterna på arbetsmarknaden och

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

motverka de samförståndssträvandell, som kännetecknat utvecklingen på detta

område på senare tid.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Sigfrid Hansson*, Österström, von

Geijer*, Hagman, Nordborg*, Gustaf Tamm* och Olof Carlsson;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar*, Magnusson i Skövde*,

Hage, Andersson i Rasjön, Johanson i Stockholm*, Johanson i Hallagården, Petersson

i Lerbäcksbyn och Sandström i Nyland.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

1) av herrar Westman och Johanson i Hallagården, som ansett, att utskottets

yttrande bort från kantrubriken sid. 9 erhålla följande lydelse:

Av den utredning, som vid 1929 och detta års riksdagar förebragts inför utskottet,

har framgått, att ej sällan fall förekomma, då tredje man, som helt och

hållet står utanför en arbetskonflikt och ej har något intresse däri, tillfogas

skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder, som riktas mot honom

från de i arbetskonflikten invecklade parternas sida. Ofta är den ekonomiska

skada, som på detta sätt tillskyndas en utomstående, för honom mycket kännbar,

stundom ödeläggande för hans framtid. Denna skada tillskyndas ej sällan

personer endast av den anledning, att de utöva medborgerliga rättigheter,

som tillerkänts dem i svensk lag. De personer, som utsättas för dylik skada,

äro i många fall föga motståndskraftiga.

Ehuru all anledning finnes att med tillfredsställelse erkänna, att ledningarna

för de centrala organisationerna på arbetsmarknaden icke vilja försvara övergrepp

och orättfärdigheter, som begås av deras medlemmar, har det visat sig,

att ekonomisk trygghet för en medborgare, som står helt och hållet utanför en

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11

arbetskonflikt, ej säkerställes, om den göres beroende av de stridande arbetaroch

arbetsgivarorganisationernas goda vilja. Även på detta område av samhällslivet

bör staten fullgöra sin uppgift att meddela rättsskydd åt medborgare

i den omfattning, som erfordras för att upprätthålla den medborgerliga säkerheten.

Örn alltså en lagstiftning för att skydda tredje mans rätt till neutralitet vid

arbetskonflikter i vårt land ej längre synes kunna umbäras, bör man tydligen

undvika att på något som helst sätt utforma den till ett vapen mot vare sig

arbetarnas eller arbetsgivarnas organisationer.

När man, som en följd av näringslivets ändrade förhållanden, avser att utsträcka

lagstiftningen till det område, som beröres av arbetskonflikterna, synes

man böra framgå med så stor försiktighet, att man förebygger ogrundade misstankar,

att bakom varje lagstiftningsåtgärd på detta område skulle ligga det

syfte, mot vilket utskottet alltså uttalat sig.

Den lagstiftning, som utskottet förordar, synes därför enligt utskottets mening

böra inskränkas till att avse tredje mans rätt till neutralitet vid arbetskonflikter

eller det fall, där statens plikt att meddela rättsskydd för den svage

synnerligen tydligt framträder. Enligt utskottets mening bör ytterligare den

begränsningen göras, att den tilltänkta lagstiftningen ej erhåller strafflags

natur utan endast avser att meddela skadeståndsskyldighet gentemot tredje

man. En dylik skyldighet torde böra inträda huvudsakligen i de fall,

1) att blockad, bojkott eller annan därmed jämförlig stridsåtgärd vidtages

för att vid arbetskonflikt med kränkning av föreningsrätten tvinga någon, som

står utanför konflikten, att inträda i eller utträda ur organisation av arbetare

eller arbetsgivare eller

2) att dylik stridsåtgärd tillgripes för att tvinga sådan person att underkasta

sig ekonomiska uppoffringar för att understödja endera parten eller

3) då maning i en eller annan form att deltaga i stridsåtgärd ställes till annan

än den stridande organisationens medlemmar.

När utskottet ej anser sig kunna tillstyrka, att ifrågavarande lagstiftning

skulle erhålla strafflags natur, vill utskottet framhålla, att därest någon medlem

av en organisation genom sitt handlingssätt föranleder domfäst skadeståndsansvar,

det torde ligga i organisationens eget intresse att icke vidare

anlita honom för sina syften eller att i svårare fall utesluta honom.

Såsom i utskottets utlåtande tidigare omnämnts, pågår för närvarande inom

socialdepartementet utredning rörande vissa med frågan örn tredje mans rätt

till neutralitet i arbetskonflikter sammanhängande spörsmål. Denna utredning

har emellertid igångsatts efter det att 1929 års riksdag avslagit det inom

utskottet i reservation framförda yrkandet, att riksdagen måtte begära, att en

dylik utredning skall verkställas. Under sådana förhållanden föreligger för

riksdagen ej säker anledning att förvänta, att Kungl. Majit på grundval av

den pågående utredningen kommer att förelägga riksdagen förslag i ärendet.

Det framgår ej heller av lämnade uppgifter, när det påbörjade utredningsarbetet

beräknas bliva slutfört.

Skäl synas därför förefinnas, att riksdagen angiver den ståndpunkt, som

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

riksdagen intager nied avseende å önskvärdheten att snarast möjligt förslag i

ärendet förelägges riksdagen.

Utskottet får alltså hemställa,

A) att riksdagen måtte, i anledning av motionerna 1:131

och 11:193, i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl.

Majit ville efter verkställd utredning rörande lagstiftningsåtgärder

för att bereda rätt till skadestånd för den, som helt

och hållet står utanför arbetskonflikt, men likväl oförskyllt

tillfogas skada genom blockad, bojkott eller andra stridsåtgärder,

som riktas mot honom, snarast möjligt för riksdagen framlägga

förslag i ärendet; samt

B) att motionerna 1:129 och lii 186, i den del de icke besvarats

genom vad under föregående punkt hemställts, ej måtte

vinna riksdagens bifall.

2) av herrar Österström och Andersson i Rasjön, vilka ansett, att utskottets

yttrande hort hava följande lydelse:

Utskottet finner det ådagalagt, att i konflikter mellan arbetsmarknadens parter

förekommit och alltjämt förekomma sådana kampåtgärder, som rikta sig

mot och äro ägnade att skada utomstående tredje mans rätt. Dessa stridsåtgärder

måste i hög grad oroa den allmänna meningen. Det är även ett viktigt samhällsintresse

att söka undanröja desamma. Såväl arbetsgivare som arbetare

äro ansvariga för ansträngningar att indraga utanför striderna stående medborgare

i kampen på arbetsmarknaden. Även örn det naturligen är lättast att

leda i bevis sådana obehöriga påtryckningar från arbetarpartens sida liksom

också arbetarnas åtgärder i dylikt syfte äro ägnade att tilldraga sig den största

allmänna uppmärksamheten, måste lagstiftningen och samhällsorganen, i den

mån de reagera häremot, lika bestämt vända sig mot båda parternas åtgöranden.

Utskottet finner det dock angeläget att i detta sammanhang understryka, att

svårigheterna att genom lagstiftningsåtgärder vinna ett önskvärt resultat och

en ändring till godtagbara förhållanden på detta område äro mycket stora.

Även örn dessa svårigheter icke böra få på ett avgörande sätt stå i vägen för

ett samhällsingripande, därest ett sådant ingripande blir nödvändigt, därför att

andra åtgärder icke föra till målet, ligger det dock den största vikt uppå att

icke den allmänna opinionen bibringas den föreställningen, att vägen ligger

klar enbart genom att nya lagbestämmelser skapas. I detta fall torde man

nämligen nödvändigtvis böra räkna med alldeles speciella svårigheter att kunna

hindra, att lagstiftningen kringgås.

Den 22 november 1929 beslöt dåvarande regeringen en noggrann undersökning

av detta betydelsefulla problems olika detaljer. Socialminister Lubeck,

på vilkens föredragning denna undersökning beslöts, fastslog i statsrådsprotokollet,

att man i diskussionen i ämnet hittills rört sig med mera allmänt formulerade

önskemål och begrepp. Det vore följaktligen i första hand angelä
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

13

get att söka klarlägga de påtalade missförhållandenas art och omfattning. Desslikes

borde undersökas, i vilken utsträckning redan gällande lagstiftning bereder

möjlighet till ingripande samt anledningen till att sådant ingripande icke i

avsevärd utsträckning synes hava förekommit. Slutligen borde noggrant övervägas,

vilka ytterligare lagstiftningsåtgärder, som äro ur lagteknisk synpunkt

hiöjliga, och den sannolika effekten därav. Socialminister Lubeck, med vilken

övriga statsrådets ledamöter förenade sig, fastslog därjämte, att först när utredning

i dessa avseenden föreligger, blir det möjligt att bilda sig en uppfattning1

om de åtgärder, som ur allmän synpunkt befinnas kunna och böra ifråigakom-,

ma. Och det tillädes, att man bör kunna förvänta, att med undersökningsresultatet

som underlag överläggningar mellan huvudparternas organisationer skola

med framgång kunna upptagas i syfte att söka undgå stridsmetoder sådana som

dem, vilka här äro ifråga.

Enligt utskottets mening har innehållet i detta uttalande till statsrådsprotokollet

alltjämt giltighet. Utredningen enligt dessa direktiv pågår alltfort och

beräknas giva resultat i en nära framtid. Utskottet understryker den enhälliga

regeringsdeklarationen av den 22 november 1929, att först sedan den då

beslutade utredningen föreligger blir det möjligt att bilda sig en uppfattning,

huruvida och på vilket sätt åtgärder i denna sak böra vidtagas.

Utskottet kan under sådana förhållanden icke finna det lämpligt att, innan

denna nödvändiga klarläggning av frågan förebragts, förorda en så oklar och

vittsvävande utvidgning av direktiven för utredningen, som föreslås i motionen

129 i första kammaren av herr Trygger m. fl. och nr 186 i andra kammaren

av herr Lindman m. fl. Icke heller kan utskottet tillstyrka, att, som föreslås

i motionerna 131 i första kammaren av herr Petrus Nilsson m. fl. och 193 i

andra kammaren av herr Olsson i Kullenbergstorp m. fl., riksdagen i närvarande

läge skulle föregripa pågående utredning och prövningen av dess resultat

genom ställningstagande redan nu till frågan örn skadeståndsplikten mot tredje

man, alldenstund denna detalj finnes uttryckligen upptagen bland dem, som utredningsmannens

uppdrag innefattar.

På grund av vad som sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motioner icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

3) av herrar von Geijer, Nordborg, Tamm, Magnusson i Skövde, Petersson

i Lerbäcksbyn och Sandström i Nyland, vilka anfört:

Vad i motionerna och i de vid desamma fogade bilagorna anförts synes oss

visa, att fackorganisationernas stridsmetoder på senaste tiden i en del relaterade

fall undergått en skärpning, som gör det nödvändigt, att spörsmålet örn reglering

i lag av nämnda metoder upptages till prövning i hela dess vidd. Det

måste skapas lagliga garantier för att i striderna på arbetsmarknaden vederbörlig

hänsyn tages till enskilda medborgares och olika medborgargruppers och

icke minst samhällets egna intressen. Det är statsmakternas plikt att trygga

allmän ordning samt enskild frihet och självbestämningsrätt ävensom att skyd
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

da företagare och arbetare i deras ekonomiska verksamhet. Nu gällande lagbestämmelser

äro icke i detta hänseende till fyllest. Den utveckling organisationsväsendet

inom näringslivet nått och det sätt, varpå den organiserade makten

användes, påkallar enligt vår mening en effektiv lagstiftning i motionernas

syfte.

Vi hemställa därför,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna 1:129 och

II: 186 i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, det Kungl. Maj :t

ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående utredningen

om åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter utvidgas till att avse åtgärder över

huvud till värnande av arbets- och näringsfriheten såväl som

enskild självbestämningsrätt i övrigt mot övergrepp från de i

näringslivet verksamma organisationernas sida, samt att riksdagen

samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges

senast nästkommande års riksdag.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

15

Kungl. Socialstyrelsen.

Stockholm den 13 mars 1931.

Till Riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att till Eder avgiva yttrande över tvenne inom riksdagen väckta motioner, nr

131 i första kammaren och nr 193 i andra kammaren, örn rätt för utomstående

vid arbetskonflikter till skadestånd för skada genom blockad, bojkott eller

andra stridsåtgärder. Med anledning härav får styrelsen anföra följande.

Såvitt styrelsen kan döma torde den utredning, som de omförmälda motionerna

åsyfta, få anses inbegripen i den utredning angående åtgärder för tryggande

av tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter, som Kungl. Maj :t

den 22 november 1929 uppdragit åt professorn R. S. D. Bergendal. Huruvida

denna utredning, utan att äventyra utredningens resultat, låter sig påskynda,

undandrager sig styrelsens bedömande. Eramhållas bör måhända därjämte, att

i motionerna nr 129 i första kammaren och nr 186 i andra kammaren gjorts

hemställan, att nyss berörda uppdrag måtte på visst sätt utvidgas.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31

Kungl. Socialstyrelsen.

Stockholm den 13 mars 1931.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom remiss den 6 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen

att till eder avgiva yttrande över tvenne inom riksdagen väckta motioner,

nr 129 i första kammaren och nr 186 i andra kammaren, örn värnande

av arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt

mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna. Med anledning

härav får styrelsen anföra följande.

Inledningsvis må erinras örn, att de fackliga organisationernas tillkomst

och verksamhet givit anledning till en mångfald initiativ och åtgärder från

statsmakternas sida. De angåvos tidigare i regel gå ut på att främja arbetsfreden

— vare sig genom att förekomma arbetstvister eller genom att åvägabringa

anordningar för tvisternas lösning; i den år 1927 utgivna publikationen

»Utredningar till belysande av arbetsfredsfrågan» (Statens offentliga utredningar

1927: 4) lämnas en utförlig redogörelse för desamma.

Bland det flertal motioner berörande förevarande ämnesgrupp, som väcktes

vid 1921 års riksdag, bör måhända med hänsyn till dess närmare frändskap

med de remitterade motionerna särskilt omnämnas en, nr 132 i första kammaren,

vars yrkande gick ut på utredning angående användande av avtalsstridiga

eller samhällsvådliga blockader i arbetstvister. I yttrande till andra

lagutskottet över berörda komplex av motioner framhöll socialstyrelsen bl. a.,

att lagstiftning örn organisationers och avtals rättsliga ställning måste anses

utgöra grundvalen för lagstiftningsåtgärder av den art, som i motionerna

ifrågasattes. Med hänsyn till riksdagens behandling åren 1910 och 1911 av

förslagen till avtalslagstiftning samt det motstånd, som år 1916 mötte styrelsens

förslag till lag örn vissa åtgärder till främjande av arbetsfred, ansåg

dock styrelsen knappast förutsättningar föreligga för försök till dylika omfattande

lagstiftningsåtgärder.

Den 29 januari 1926 tillsattes en delegation för verkställande av viss undersökning

i fråga örn åtgärder till arbetsfredens främjande, och dess vidlyftiga

uppdrag innefattade bl. a. frågorna örn förenings- och förhandlingsrättens lagfästande

samt örn olika blockad- och bojkottmetoder. I den på initiativ av

delegationen utgivna, ovan omnämnda publikationen meddelas, oavsett ovan

omförmälda redogörelse, åtskilliga upplysningar av intresse med hänsyn till

de frågor, som de föreliggande motionerna avse.

Vissa inom socialdepartementet under hösten 1927 utarbetade utkast till lagar

gjordes i början av år 1928 till föremål för granskning och överarbetning

av särskilt tillkallade sakkunniga och gåvo sedermera upphov åt gällande lagar

örn kollektivavtal och örn arbetsdomstol.

Slutligen må här omnämnas, att det i de remitterade motionernas början omförmälda,

åt professorn Bergendal anförtrodda utredningsuppdraget väsentigen

är föranlett av tvenne motioner vid 1929 års riksdag, nr 12 i första kammaren

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

17

och nr 21 i andra kammaren, om lagstiftning för tryggande av tredje mans

rätt till neutralitet i arbetskonflikter, vilka motioner dock icke vunno riksdagens

gillande.

Det fackliga organisationsväsendet är onekligen att anse som en av senare

tiders mest betydelsefulla samhällsföreteelser. Genom densamma ha kroppsarbetarna,

som förut överhuvud taget saknade egentligt inflytande på samhällsoch

näringslivets gestaltning, numera tillvunnit sig en synnerligen inflytelserik

ställning. I särskilt hög grad torde detta gälla beträffande vårt land,

där arbetarnas organisation nått en sällsynt stark och enhetlig utveckling. Redan

tidigt funno sig också arbetsgivarna nödgade* att till hävdande av sin

ställning gentemot arbetarna jämväl å sin sida tillämpa sammanslutningens

idé. De båda sålunda uppkomna systemen av facklig organisation ha sedermera,

ehuru förödande arbetsstrider ingalunda saknats, dock kunnat samverka

på ett sätt, som i stort sett torde kunna betecknas såsom ganska tillfredsställande

med hänsyn till arbetsfreden och därmed gagnande för produktionen.

Otaliga tvister vid de särskilda arbetsställena, vilka förr i världen ofta skulle

givit anledning till »vilda» strejker, biläggas nu snabbt genom ingripande från

organisationernas sida. Genom att förhandlingarna i större arbetstvister vanligen

föras centralt och väsentligen efter affärsmässiga linjer, har den bittra

stridsstämningen mellan arbetsgivare och arbetare — som ju också ofta under

konflikterna åtnjuta understöd från sina organisationer — numera ute på arbetsplatserna

avsevärt mildrats. På det hela. taget lär det även kunna vitsordas,

att de ledande inom organisationerna i regel äro besjälade av önskan

att upprätthålla arbetsfreden och beredda att härför göra betydande ansträngningar.

Framhållas må slutligen i detta sammanhang också, att det fackliga

organisationsväsendet verkat stabiliserande på näringslivet jämväl på det sättet,

att dess kollektivavtal berett möjlighet för företagarna att med en viss

grad av säkerhet för någon tid framåt beräkna arbetskostnaderna.

Arbetarnas och arbetsgivarnas ifrågavarande sammanslutningar ha emellertid

tillkommit såsom kamporganisationer och ha jämväl i fortsättningen i väsentlig

mån bibehållit denna karaktär. En följd av denna deras inriktning har

blivit, att de alldeles särskilt bemödat sig örn att vinna största möjliga anslutning

å resp. sidor och att hos sina medlemmar inplanta en obrottslig solidaritet.

Dessa bemödanden, som särskilt å arbetarsidan alltjämt fortgå och

krönts med mycken framgång, ha begripligtvis ej kunnat undgå att i många

fall kollidera med principer, vilkas riktighet och betydelse för samfundsordningen

eljest allmänt erkännas. Sålunda har medborgarnas handlingsfrihet i

Iråga örn anslutning eller icke till de fackliga organisationerna lidit mycket

intrång, och medlemmarna av dessa organisationer torde ej sällan i solidaritetens

namn nödgats till göranden eller låtanden, som de ogilla. Särskilt stötande

ha dessa tendenser verkat, då deras tillämpning, som stundom inträffat,

utsträckts till att drabba »tredje man», d. v. s. personer eller företag, som stå

utanför organisationernas egentliga intressesfär.

I viss mån torde nu antydda missförhållanden kunna rättfärdigas eller åtminstone

urskuldas såsom mer eller mindre oundvikliga konsekvenser av den

fackliga kampen. Vissa hit hänförliga åtgöranden måste nämligen i många

fall anses såsom nödvändiga för att göra den huvudsakliga stridsåtgärden,

strejken eller lockouten, effektiv. Anmärkas må även, att här åsyftade stridsmetoder

tidigare, när den fackliga rörelsen hade mindre omfattning, givetvis

kommo till relativt liten eller kanske allenast sporadisk tillämpning och sålunda

lättare kunde tolereras. Inom vissa kretsar ansåg man sig också ha

skäl att betrakta dem såsom nämnda rörelses »barnsjukdomar», vilka skulle

upphöra, när rörelsen kommit till mognad utveckling. Så har emellertid, ehuru

förbättrade förhållanden i vissa avseenden kunnat konstateras, knappast skett.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 27 haft. (Nr SI.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Med organisationsväsendets ökade utbredning har antalet personer och företag,

som blivit utsatta för organisationernas tvångsåtgärder, förklarligt nog

ökats, och på grund av nämnda förhållande ha även de vidtagna åtgärderna

blivit mer ödesdigra för de därav drabbade. Den starka maktökningen har

väl också på sina håll i viss mån frestat till godtycke och maktmissbruk.

För staten har den lagstadgade rättsordningens upprätthållande av ålder

framstått som en primär uppgift. Genom den fackliga organisationen bland

arbetare och arbetsgivare har nu uppkommit en betydelsefull ny rättsordning,

som ej i allo är väl förenlig med den nyssnämnda. Härtill kommer, att staten

efter de demokratiska idéernas genombrott måste anses lia en särskild förpliktelse

att värna örn dessa idéers bärande princip om friheten i olika avseenden,

sålunda såväl beträffande den enskilda personen som näringslivet.

Med hänsyn till nu berörda omständigheter kan staten ej gärna i längden förhålla

sig passiv gentemot det fackliga organisationsväsendet och sättet för dess

uppträdande. Såsom förut omnämnts, ha även vid upprepade tillfällen initiativ

till ingripanden tagits från statsmakternas sida, och ha dylika jämväl

i viss mån kommit till stånd.

Vid övervägande av vilka ytterligare åtgärder, de ovan antydda missförhållandena

kunna påkalla, torde det emellertid vara uppenbart, att det icke

kan ifrågakomma att vända sig mot organiastionsväsendet såsom sådant eller

dess huvudsakliga verksamhetsyttringar. Örn det också kan finnas skäl till

betänksamhet i fråga örn organisationsidéns långtgående genomförande och

dess slutliga mål, måste likväl, såsom förut berörts, de fackliga organisationerna

och deras funktioner anses såsom grundväsentliga element i näringslivets

nutida gestaltning. Ett försök att på mer ingripande sätt rubba dem, skulle,

örn det överhuvud läte sig förverkliga, otvivelaktigt medföra synnerligen stora

risker. Nu angivna ståndpunkt låter sig för övrigt också väl försvara i förhållande

till de åtgärder, vilka ovan antytts såsom otillåtliga. Dessa åtgärder

öro nämligen i regel av så att säga periferisk karaktär och ett motverkande

eller undertryckande av dem skulle sannolikt ej behöva i avsevärd mån inverka

på arbetsstridernas utgång. Genom lagstiftning örn medling i arbetstvister

och örn kollektivavtal har staten sökt att motverka arbetsstridema. Nu skulle

det enligt styrelsens mening väsentligen gälla att hyfsa och humanisera stridsmetoderna.

Mot åtgärder av nu berörda innebörd synes det kunna förväntas, att man

från organisationernas synpunkt ej skall ha några avsevärda erinringar att

göra. De principer, som härvidlag skulle förverkligas, torde nämligen i regel,

såsom exempelvis den om rätten att tillhöra eller icke tillhöra fackorganisation,

vara officiellt erkända av organisationerna. Säkerligen ha också de

ledande mången gång funnit tillämpade stridsmetoder olämpliga och beklagliga

med hänsyn till den fackliga rörelsens intresse men ej kunnat förhindra deras

användande. Anmärkas må även, att det fackliga organisationsväsendet med

sitt förut berörda uppstigande till en av samhällets främsta maktfaktorer torde

få anses förpliktat att mera vidsynt beakta jämväl mer allmänt samhälleliga

synpunkter. För övrigt torde de åsyftade otillbörliga stridsmetoderna vara

särskilt ägnade att framkalla för det demokratiska samhället mindre önskvärda

motrö reiser.

Ehuru styrelsen sålunda anser skäl förefinnas för statsmakternas ingripande

till åvägabringande av en viss reglering av de fackliga organisationernas

stridsmetoder, anser styrelsen sig icke kunna underlåta framhålla, att styrelsen,

i överensstämmelse med vad den tidigare anfört vid liknande tillfällen, håller

före, att åstadkommandet av en tillfredsställande dylik reglering och ännu

mer dess effektiva tillämpning sannolikt torde komma att möta stora svårigheter.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

11)

Slutyrkandet i de remitterade motionerna går ut på, att den pågående utredningen

örn åtgärder till skydd för tredje inans rätt till neutralitet i arbetskonflikter

måtte utvidgas till att avse åtgärder över huvud lill värnande av arbets-

och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt mot

övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida.

Av detta yrkandes ordalydelse att döma skulle sålunda motionerna syfta

till en mycket vidsträckt utredning, ty på näringslivets område finnes en

mångfald olika sammanslutningar, vilkas verksamhet väsentligen är inriktad

på att för visst ändamål i visst avseende kringskära ej blott sina medlemmars

utan även andra personers eller företags handlingsfrihet. Motionernas innehåll

i övrigt ger emellertid anledning till tvekan, örn motionärerna verkligen

påkalla en så långt gående utredning. De till belysande av de rådande, åsyftade

missförhållandena anförda exemplen synas sålunda i alldeles övervägande

mån vara att hänföra till de otillbörliga stridsmetodernas gebit. I motionerna

beröras också »de olidliga missförhållanden, som de på senaste tid

skärpta fackliga kampmetoderna medfört» och framhålles, »att spörsmålet örn

fackorganisationernas kampmetoder måste upptagas till prövning i hela dess

vidd».

Under den, som det vill synas, icke osannolika förutsättningen, att motionerna

väsentligen åsyfta utredning örn nu berörda kampmetoder, skulle socialstyrelsens

ovan anförda mening örn behovet av en reglering på detta område

stämma rätt väl överens med motionerna.

Den påyrkade nya utredningen är, såsom förut berörts, avsedd att tillfogas

den redan pågående utredningen rörande frågan örn tredje mans rätt till

neutralitet i arbetstvister. Granskar man de olika i motionerna anförda exemplen

å åsyftade missförhållanden, kan man emellertid icke undgå finna, att

flera av dem med större eller mindre skäl skulle kunna inbegripas i den pågående

utredningen. Av missförhållandena skulle dock tydligtvis återstå så

många och betydelsefulla kategorier, att de väl motivera ett vidgat utredningsuppdrag.

Jämväl med hänsyn till den sannolikt stora svårigheten att uppdraga

någon säker gränslinje mellan de av de båda utredningsuppdragen avsedda

missförhållandena, torde den påyrkade utvidgningen vara önskvärd.

Beträffande de anförda exemplen må för övrigt påpekas, att vår lagstiftningredan

nu i viss mån ger möjlighet att reagera mot de åsyftade missförhållandena.

Sålunda torde bestämmelserna i strafflagens 11 kap. 15 § och 15 kap.

22 § kunna komma till tillämpning vid fall av »terror, som de s. k. strejk- och

blockadvakterna vid förekommande konflikter utöva på allmänna platser». Beträffande

användandet av blockadvapnet »för att tvinga arbetsgivare att förmå

hos honom anställda arbetare, som ej tillhöra organisation, att ingå i sådan»

kan anmärkas, att lagarna örn kollektivavtal och arbetsdomstol i stor utsträckning

torde bereda möjlighet till motåtgärder. Förhållandet mellan arbetsgivare

och arbetare regleras nämligen numera i väsentlig mån genom kollektivavtal,

och dessa avtal tillförsäkra i regel arbetsgivaren rätt att fritt antaga

och avskeda arbetare, oavsett örn de äro organiserade eller icke. Jämväl

i sådana fall, då blockad användes »för att av företagare uttvinga prestationer,

som fackorganisationen godtyckligt ålägger» lär, där arbetsförhållandet

regleras genom kollektivavtal, nämnda lagar kunna komma till användning.

GUNNAR HUSS.

A. Molin.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

Svenska arbetsgivareföreningen.

Till andra lagutskottet.

Genom Eder skrivelse den 4 februari 1931 hava vi beretts tillfälle att avgiva

yttrande över de inom riksdagen väckta likalydande motionerna 1:129

av herr Trygger m. fl. och II: 186 av herr Lindman m. fl., och få vi i anledning

därav vördsamt anföra följande.

Motionärerna hemställa, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Majit

anhålla, det Kungl. Majit ville ofördröjligen föranstalta därom, att den pågående

utredningen örn åtgärder till skydd för tredje mans rätt till neutralitet

i arbetskonflikter utvidgas till att avse åtgärder över huvud till värnande av

arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt

mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationernas sida, samt

att riksdagen samtidigt måtte anhålla, att förslag i ärendet förelägges senast

nästkommande års riksdag.

Vi instämma för vår del helt uti motionernas syfte och tillåta oss att till

ytterligare belysning av de i motionerna beskrivna missförhållanden, som de

på senaste tid skärpta fackliga stridsmetoderna medfört, anföra en del exempel

(Bil. A.—E.) på övergrepp, som ägt rum från arbetarnas och deras organisationers

sida, och vilka kränka tredje mans rätt eller inkräkta på arbetsoch

näringsfriheten.

Stockholm den 18 februari 1931.

SVENSKA ARBETSGIVAREFÖRENINGEN.

Ivar O. Larson.

Bil. A.

I fastigheten Götgatan 73—Skånegatan 64 hyr A.B. Wilhelm Becker en

butikslokal. Under strejken hos bolaget gjorde fastighetens ägare, en fru

Segerström, som bebor en våning i fastigheten, liksom tidigare inköp för sitt

hushåll i denna butik. Då fru S. i september 1930 lät verkställa några reparationsarbeten

i sin våning erhöllo de två därmed sysselsatta arbetarna kännedom

örn att fru S. sålunda icke respekterade blockaden mot bolaget samt att en

hennes son, som en längre tid varit anställd som föreståndare för en annan av

Beckers butiker, fortsatt sitt arbete under strejken. Arbetarna nedlade till

följd härav arbetet och en syndikalistisk blockad proklamerades enligt följande

aktstycke:

»Blockad.

På grund av att fru Segerström medvetet fortsätter att bryta bojkotten mot

firman Beckers samt sonen Vilh. Segerström uppträder som blockadbrytare vid

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

21

nämnda firma, förklaras härmed allt omändringsarbete i fru Segerströms

fastighet, Götgatan 73—Skånegatan 64 i blockad.

Blockaden kvarstår tills uppgörelse träffats med nedanstående organisation,

oavsett vem som övertager arbetet.

Stockholm den 27 sept. 1930.

Stockholms Byggnadsarbetare-Syndikat.»

Genom inskridande från Svenska Arbetsgivareföreningen blev arbetet sedermera

utfört.

Bil. B.

Innehavaren av Klintens rörläggeri i Göteborg, ingenjör Helmer Branding,

vars byggnadsföretag blockerats av fackföreningar i Göteborg, sökte i december

månad 1930 koncession för utförande av installationsarbeten. Ansökningen

avslogs av styrelsen för Göteborgs stads gas- och elektricitetsverk med 4

socialdemokratiska röster mot de borgerligas 3.

Ordföranden i styrelsen, disponenten S. Reuterskiöld, har den 5 december

1930 i Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning lämnat följande framställning

av beslutets innebörd:

»I augusti 1928 ingav Klintens rörläggeri en ansökan örn att få utföra arbeten

med gasledningar med ing. Carl Buchman som tekniskt ansvarig. Denna

ansökan blev av styrelsen enhälligt beviljad den 12 sept. 1928. Det förelåg

alltså ingen anmärkning mot den nämnda firman med ing. Buchman som ansvarig.

Så lämnar ing. Buchman firman, och denna gör år 1929 en ny ansökan

med hr Branding som ansvarig för arbetena. Det var denna ansökan,

som med de borgerligas 4 röster mot socialdemokraternas 3 beviljades av styrelsen

i september 1929.

Ett avslag på ansökningen kunde enligt allmänna rättsbegrepp baseras endast

på två ting: 1) antingen att firman icke kunde ersätta ing. Buchman med

annan kompetent ledare eller 2) att styrelsen vid det tillfälle, då ansökningen

behandlades, ansåg, att det redan fanns tillräckligt med entreprenörer och icke

önskade flera.

Beträffande hr Brandings skolunderbyggnad kan omtalas, att han företedde

avgångsbetyg från Bergslagernas verkmästar- och teknikerskola. Vad den

allmänna kompetensen i övrigt angår, bade man ett av ing. Buchman avgivet

intyg att tillgå. Vid sammanträdet restes heller ingen invändning mot detta

intyg såsom kompetensbevis. Vid det förhör, som senare från gasverkets sida

hölls med Branding, visade sig denne också kompetent. Härtill må anmärkas,

att Branding nu genom ett års arbeten fått tillfälle bevisa att styrelsens uppfattning

om hans kompetens varit riktig. Det har icke förekommit någon

som helst anmärkning mot hans installationer. Dessa lia tvärtom varit synnerligen

omsorgsfullt utförda. De ha ändå underkastats extra noggrann besiktning.

Vad den andra anförda synpunkten, som kunde föranlett ett avslag på hr

Brandings ansökan år 1929, beträffar, kan anföras, att styrelsen tydligen så

mycket mindre ansåg, att inga ytterligare entreprenörer borde tillkomma, som

den beviljade två andra nya entreprenörer koncession, vilkas kompetens i varje

fall icke överstege hr Brandings.

Alltså, när styrelsen år 1929 hade att behandla frågan sakligt, oberoende

av alla enskilda ärendet ovidkommande omständigheter, vilka en kommunal

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

styrelse givetvis icke får taga hänsyn till, hade den endast att bevilja rättigheten.

De båda entreprenörer, som 1929 antogos samtidigt med hr Branding, antogos

enhälligt. Örn icke ovidkommande omständigheter fått spela in, hade

därför hr Brandings ansökan också måst enhälligt bifallas.

I och med att styrelsen såsom i år skett, då den socialdemokratiska majoriteten

genomdrivit, att hr Branding vägrats fortsatt koncession, låter dylika

omständigheter inverka, tages givetvis parti. Därmed ådrager styrelsen sig

också ett visst laga ansvar.»

Beslutet kan sålunda sägas innebära, att gasverksstyrelsen gjort gemensam

sak med fackföreningarna i den mot ingenjör Branding igångsatta blockaden.

Bil. C.

En chaufför, som fört varor till byggnadsingenjören Efr. Forsbergs husbygge,

Skånegatan 83, kom i ordbyte med några där sysselsatta arbetare. Ordbytet

slutade med slagsmål, därvid chauffören slogs sanslös. Herr Forsberg

kom tillstädes och förde den skadade i bil till närmaste polisstation, varifrån

han senare fördes till sjukhus. Chauffören ingav polisanmälan mot fyra arbetare

för misshandeln. Dessa arbetare fordrade att herr F. skulle övertala

chauffören att taga tillbaka denna anmälan. Då herr F. vägrade att göra

detta, blev följden att diversearbetarna vid bygget nedlade arbetet. Timmermännen

följde deras exempel och ett par dagar senare även murarna, under förklaring

att de icke kunde komma åt att utföra sitt arbete, då diversearbetarna

strejkade. Denna strejk, som började den 27 januari 1930, ogillades av grovarbetarnas

fackförening, som uppmanade sina arbetare att återupptaga arbetet.

Det dröjde emellertid omkring en månad innan vederbörande hörsammade

denna uppmaning, och under tiden blockerades arbetsplatsen av den syndikalistiska

organisationen (Stockholms byggnadsarbetares syndikat).

Den 4 mars träffades uppgörelse. Arbetarna krävde s. k. väntetidsersättning,

alltså lön för den tid som de icke arbetat, men detta krav avvisades. Däremot

förband sig byggmästaren att återtaga samtliga strejkande arbetare.

Bil. D.

Östersunds arbetarinstitut hade den 27 november 1930 anordnat ett föredrag

av ingenjör Nauckhoff från Nyköping, som vid sin ankomst beställde ett rum

på det sedan två månader tillbaka av Sveriges hotell- och restaurangpersonalförbund

blockerade hotell Britannia.

På eftermiddagen infann sig institutets föreståndare, folkskollärare Nils A.

Larsson, vilken f. ö. representerar socialdemokraterna i stadsfullmäktige, hos

ingenjör Nauckhoff och uppmanade honom att lämna Britannia, en önskan,

som ingenjör Nauckhoff vägrade efterkomma.

— Vid mina besök i Östersund har jag alltid bott här och trivs mycket bra,

sade föreläsaren.

Herr Larsson replikerade, att institutet i framtiden inte kunde engagera en

kraft, som »toge del i striderna mot arbetarna», den publik, som institutet huvudsakligen

vände sig till. »Det kunde även bli konsekvenser i form av röda

lappar o. d.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

23

— Jag är en fri svensk man, jag bor var jag finner lämpligast och ställer

mig förresten helt utanför konflikten, svarade hr Nauckhoff.

Det vore dessutom farligt att blanda in politik i föresläsningsverksamheten,

menade han, ty detta är förbjudet i lagen.

Sedan hr Larsson påpekat för gästen, att det också vore förenat med vissa

risker att bo på hotellet då detta var blockerat, skildes de två herrarna.

Det blev blockad. Den offentliggjordes visserligen inte, men vakter posterade

utanför lokalen, medan hr Nauckhoff talade inför »helt och hållet borgerliga

element». Hr Larsson var inne i lokalen före och efter ingenjör Nauckhoffs

anförande. Själva föredraget lyssnade han däremot inte till.

Bil. E.

En blockadhistoria av ovanligt upprörande slag har inträffat vid en begravning

i Malmö, i det att en blockadvakt trängde in i sorgehuset, delade ut

röda blockadlappar till en av de kvinnliga begravningsgästerna, en nära anhörig

till den avlidna samt uppmanade henne att ej taga emot de senast anlända

kransarna, enär de kommo från en blockerad affär. De närmare detaljerna

äro följande.

Det var en äldre dam, som skulle föras till den sista vilan. ^Begravmngsgästerna

voro samlade i sorghuset, och de anhöriga höllö just pa att taga ett

sista farväl av den hädangångna, innan locket skulle skruvas på kistan. En

springpojke anlände och avlämnade tvenne kransar levererade av en blomsteraffär

i staden. En dam bland begravningsgästerna, som nämnts en nära anhörig

till den avlidna, tog emot dem. ögonblicket efter inträdde genom tamburdörren,

som vid tillfället stod öppen, en arbetsklädd yngling i 20-årsåldern.

Han presenterade sig ej men lämnade till damen, som tagit emot kransarna,

en av de välkända röda blockadlapparna och sade samtidigt: »De där kran
sarna

skall ni inte ta emot. De äro från en blockerad affär.» Damen svarade,

som val de flesta skulle ha gjort i en liknande situation: »Ni borde skämmas

över att tränga in i ett sorgehus med sådant där.» Ynglingen visade sig högst

indignerad över tillrättavisningen och mumlade fram ett svar i vresig ton samt

avlägsnade sig. En annan av de kvinnliga begravningsgästerna hade dessförinnan

hunnit påpeka för honom, att örn han nu skulle framställa sin begäran,

fick han vända sig till köparen av kransarna och ej till sorgehuset. Händelsen

gjorde givetvis ett mycket pinsamt intryck på de församlade. Att en död

människas ro skulle störas av röda blockadlappar, hade man aldrig kunnat

tänka sig.

Det berättas vidare, att flera av de bud, som avlämnat kransar, hade blockadlappar

i fickorna, vakterna ha tydligen utfört en synnerligen noggrann bevak
-

Ullig.

Den relaterade historien får ses i samband med den konflikt, som sedan en

tid råder vid Malmöortens trädgårdar. Ett stort antal handels- och anläggningsträdgårdsmästare

i Malmö med omnejd ha, sedan strejken utbrutit, förklarats

i blockad av Svenska lantarbetarförbundets avdelning 210. Från den

affär, som levererat de blockerade kransarna, har meddelats, att två blockadvakter

fattat posto utanför affären och följt efter dennas springpojkar, var

gång de sänts ut med kransar eller andra blommor. Springpojken, som sändes

iväg till sorgehuset, medförde två kransar på sin cykel. Blockadvakterna voro

också försedda med cyklar och satte genast i väg efter pojken. Då denne kom

fram till sorgehuset, stacko de en blockadlapp till honom och följde honom

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

därefter upp i trappan och sago efter, var kransarna lämnades. Det synes

emellertid endast ha varit en av dem, som var nog oförskämd att tränga sig

m till begravningsgästerna och störa friden i sorgehuset. Den andre lär ha

hållit sig i trappan utanför.

Landsorganisationen i Sverige.

Till riksdagens andra lagutskott.

Genom skrivelse av den 4 februari innevarande år har andra lagutskottet berett

Landsorganisationen i Sverige tillfälle att avgiva yttrande över inom riksdagen

väckta motioner, I: 129 av herr Trygger m. fl. och II: 186 av herr Lindman

m. fl. I anledning därav får Landssekretariatet härmed anföra följande:

Ifrågavarande motioner äro uppenbarligen ett led i den — vi lia anledning

säga — illvilliga agitation mot fackföreningarna, som inletts av högerns valorganisation,

Allmänna valmansförbundet.

Före landstingsmannavalen år 1930 utgav Allmänna valmansförbundets byrå

för arbets- och näringsfrihet en broschyr, kallad »Fackföreningspolitik och borgerlig

samhällssyn», vari bland annat påstås, att fackföreningarnas kränkning

av den borgerliga friheten icke är en enstaka företeelse; att övergrepp från de

socialistiska arbetareorganisationernas sida inträffa snart sagt dagligen; att

fria människor tvingas in i sammanslutningar, som de icke vilja tillhöra; att

icke ens den enskilde medborgarens demokratiska rätt att fritt välja sig politiskt

parti lämnas oantastad; att monopolistiska fackorganisationer utsuga allmänheten

och förbjuda andra arbetare att söka sig den bästa marknaden; att

de sämst lottade grupperna inom samhället härigenom nedpressas ytterligare;

att läget för landets modernäring härigenom förvärras och att arbetslösheten

i .:ail^ de unga skarpes; att de som godvilligt icke böja sig utsättas för hänsynslös

förföljelse; att det gives exempel på att medborgare, som befunnit sig i små

omständigheter och vilkas enda förbrytelse varit, att de i frihet velat förskaffa

sig och de sina livets nödtorft, jagats likt fredlösa från ort till ort; att

även kvinnor och barn falla offer för den personliga förföljelsen. Som spets

på denna långa råd av anklagelser tilläde Svenska Dagbladet den 8 november

1930, »att kroppslig misshandel av olika slag, helst med övermakt i enrum,

som bekant icke tillhör sällsyntheterna» inom fackföreningsrörelsen.

Till belysande av omfattningen av fackföreningarnas verksamhet tillåta vi

oss anföra följande uppgifter ur Landsorganisationens berättelse:

Antalet rörelser och konflikter under åren 1919—1929.

A r

Hela

antalet

iscen-

satta

rörelser

Antalet avslutade rörelser

För-

hand!.

Strejker

Lockouter

Skilje-

dom

Trakass.

Blockader

Summa

1919......

2,950

1,922

552

61

i

119

2 655

1920 ......

3,419

2,402

565

203

_

115

3,285

1921......

3,292

2,193

500

132

5

126

9

2,965

1922 ......

3,099

1,998

548

221

12

109

12

2,900

1923 ......

2,140

1,315

319

271

17

58

7

1 987

1924 ......

2,317

1,511

444

40

9

90

3

2,097

1925 ......

2,764

1,770

593

77

1

108

6

2,555

1926 ......

2,677

1,766

535

36

—

103

9

2,449

1927 ......

1,690

1,076

322

35

—

94

l’527

1928 ......

2,308

1,525

382

166

_

69

_

2 142

1929 ......

2.442

1,832

333

19

—

76

—

2,260

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

25

Efterföljande tabell visar förhållandet mellan antalet av

medlemmar under vart och ett av åren 1919—1929.

rörelserna berörda

Hela antalet av rörelser och konflikter berörda medlemmar och oorganiserade arbetare

under åren 1919—1929.

År

Hela anta- let av iscen- satta rörel- ser berörda

arb.

Antalet av avslutade rörelser berörda arb.

Summa

För-

hand!.

Strejker

Lockou-

ter

Skilje-

dom

Trakass.

Blocka-

der

1919......

275,964

216,370

25,266

3,688

10

1,165

246,559

1920 ......

339,234

220,717

51,369

62,386

—

713

—

335,185

1921......

234,421

183,703

24,611

13,419

286

379

34

222,432

1922 ......

316,417

202,492

58,944

35,220

547

701

286

298,190

1923 ......

268,770

163,139

26,834

54,447

747

145

30

245,342

1924 ......

208,484

165,683

27,455

3,433

92

281

3

196,947

1925 ......

296,686

156,527

46,710

89,039

2

465

23

292,766

1926 .....•

166,574

130,736

17,724

1,522

--

793

3

150,778

1927 ......

133,249

97,182

17,220

14,301

—

566

—

129,269

1928 ......

150,075

80,747

13,687

52,343

—

295

—

147,072

1929 .....

169,411

155,393

9,317

780

—

187

—

165,677

Procentuella förhållandet

mellan de rörelser, som avvecklats genom förhandlingar

och de som föranlett konflikt.

a) Genom förhandlingar: b) Efter konflikt:

Rörelser

Medi.

Rörelser

Medi.

År

%

%

%

%

1907 .........

....... 83

79

17

21

1908 .........

....... 81

69

19

31

1909 .........

....... 74

72

26

28

1910.........

....... 91

96

9

4

1911.........

....... 48

44

52

56

1912.........

...... 72

68

28

32

1913.........

....... 71

88

29

12

1914.........

....... 71

76

29

24

1915.........

....... 71

82

29

18

1916.........

....... 82

92

18

8

1917.........

. •..... 71

78

29

22

1918.........

....... 68

74

32

26

1919.........

....... 72

87

28

13

1920 .........

....... 74

66

26

34

1921.........

....... 74

83

26

17

1922 .........

....... 64

65

36

35

1923 .........

....... 66

68

34

32

1924 .........

....... 72

87

28

13

1925 .......

....... 69

55

31

45

1926 .........

....... 72

87

28

13

1927 .........

....... 71

81

29

19

1928 .........

....... 71

56

29

44

1929 .........

....... 81

94

19

6

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Till dem inom motionärernas krets, som äro upprörda över »att fria människor

tvingas in i sammanslutningar, som de icke vilja tillhöra», tillåta vi oss

erinra örn vad professor Gustav Cassel på sin tid yttrade härom:

»Inom borgerliga kretsar och även inom de oorganiserade arbetarnas led

hör man ofta fackföreningarna klandras därför, att de undertrycka arbetarnas

frihet. Det är gammalliberal, formell uppfattning av begreppet

frihet, som här ger sig uttryck. Den frihet fackföreningarna beröva arbetarna

är förnämligast friheten att arbeta till underpris, men den, som vet

hur den friheten kan missbrukas på en oreglerad arbetsmarknad, kan icke

skatta den mycket högt.»

Beträffande fackföreningsrörelsens påstådda monopolistiska tendenser vilja

vi anföra följande:

Begreppet monopol på detta område definieras ju så, att monopol inträder,

då en fackförening spärrar rekryteringen till föreningen och det fria tillträdet

till fackets arbete, varigenom skapas en konstlad knapphet på varan arbetskraft.

Hur förhåller det sig nu med den saken? Bedriva fackföreningarna monopolistisk

politik? Och vilken ståndpunkt har Landsorganisationens högsta

myndighet, dess kongress, intagit i denna fråga? Yore fackföreningsrörelsen

en monopolistisk organisation måste detta innebära en stor fara för dess egna

medlemmar och denna egenskap hos organisationerna måste jämväl resultera

uti en betydande begränsning beträffande anslutningen till organisationen. Frågan

var föremål för ingående överläggning på Landsorganisationens senaste

kongress, som därvid gjorde följande uttalande:

»Kongressen, som finner en sluten föreningspolitik vara stridande mot

fackföreningsrörelsens principer och icke vara förenlig med demokratisk

och socialistisk åskådning, uttalar, att den svenska fackföreningsrörelsen

även i fortsättningen bör föra en öppen fackföreningspolitik och medgiva

rätt till anslutning för alla arbetare, som arbeta inom en förenings verksamhetsområde.

I arbetet för upprätthållande av gällande avtal böra fackföreningarna

ej vidtaga åtgärder, som förhindra arbetskraftens fria rörlighet

i annan mån än som är ofrånkomlig för upprätthållande av ordnade

förhållanden inom respektive industrier. Föreningarna böra även var för

sig inrikta sig så, att tvister organisationerna emellan örn rätten att utföra

visst arbete undvikas.»

Detta uttalande ger väl klart besked om, att fackföreningsrörelsen ogillar

monopolistiska strävanden. Och vad innehålla kollektivavtalen för bestäjnmelser

härom? I alla nied Svenska arbetsgivareföreningen ingångna avtal säges

i olika variationer och sammanhang, att arbetsgivaren äger rätt att leda

och fördela arbetet, att fritt antaga och avskeda arbetare samt att använda arbetare

oavsett om de äro organiserade eller ej. Endast inom ett par hantverksfack

förekomma i kollektivavtalen bestämmelser örn, att samtliga arbetare skola

vara organiserade. Ett rudiment från hantverksfackens tidigare organisationsförhållanden.

Det bör väl vara uppenbart, att varken av fackföreningsrörelsen antagna

principer för dess verksamhet eller med arbetsgivarna träffade kollektivavtal

ge rum för sådana monopolistiska strävanden, som högerpressen tillvitar fackföreningarna.

Men däremot förekommer ofta en hård kamp örn arbetstillfällena och en med

förhållandena på arbetsmarknaden förtrogen inser lätt, att det är denna kamp

örn arbetstillfällena som i broschyren och i högerpressen förväxlas med strävanden

att monopolisera arbetet för fackföreningarnas medlemmar. Ett par

exempel till belysande av dessa förhållanden. Uti arbetet med skogsavverkning

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

27

och flottning söka årligen omkring 125 ä 150,000 personer att bliva delaktiga.

Det är huvudsakligast folk som samtidigt brukar jord i större eller mindre

omfattning; lägenhetsägare, arrendatorer, torpare, mindre och .större bönder.

Endast omkring 10—15 procent av de arbetssökande uppgivas vara egentliga

lönearbetare. Men arbetstillfällena räcka på långt när inte till så att samtliga

kunna bliva delaktiga av arbetet och följden har blivit, att man var på sin

ort försökt inringa de arbetstillfällen som förekomma. Tillgången på arbete

varierar naturligtvis på olika orter, men det förekommer mångenstädes, att ända

till fyra lag konkurrera om arbetet. Därvid är det icke ovanligt, att ett lag

är organiserat i Skogs- och Flottningsarbetareförbundet; ett annat lag utgöres

av syn dikalister; ett lag tillhör »Arbetets frihet» och en fjärde grupp står utanför

varje organisation. Alla försöka emellertid att var för sin grupp lägga

beslag på de förekommande arbetstillfällena och att därunder friktioner uppstå,

är ju ingenting att förvåna sig över. Men att beteckna denna kamp örn arbetstillfällena

såsom »monopolism» är naturligtvis alldeles missvisande. Samma

kamp örn arbetstillfällena förekommer även på andra områden, exempelvis

vid byggnadsarbeten i allmänhet och vid vägarbeten, mellan den kår av vägarbetare,

som uppstått sedan vägstyrelserna övertagit vägunderhållningsskyldigheten,

och bönder å respektive orter, som det förut ålegat att underhålla vägarna.

Vi vilja uttryckligen betona, att fackföreningsrörelsen icke försvarar övergrepp

och orättfärdigheter, begångna av dess medlemmar. Helt naturligt uppleta

friktioner på detta område av den mänskliga samlevnaden likaväl som på

andra. Men en opartisk iakttagare av vad som förekommit på här ifrågavarande

område måste komma till den uppfattningen, att det icke motiverar de hårda

omdömen och den skamliga smutskastning mot fackföreningarna, som på senare

tiden snart sagt dagligen förekommit i högerpressen.

I kampen mellan arbetsgivare och arbetare ha som bekant strejk, lockout,

bojkott och blockad blivit legitima stridsåtgärder. Men då arbetarna använda

sig av strejk, blockad eller bojkott som vapen i kampen för tillvaron, skrike^

det emellertid i högerpressen i högan sky om »fackföreningsterror». Men då

arbetsgivarne göra lockout eller vräka kvinnor och barn från deras bostäder,

har högerpressen aldrig funnit detta vara rättsvidrigt eller betecknat det som

arbetsgivareterror. Arbetsgivarnas svarta listor och materialspärr mot osolidariska

arbetsgivare har även funnit nåd inför samma press, då det gällt att beivra

övergrepp på arbetsmarknaden.

Vi beklaga oss icke över att fackföreningsrörelsen göres till föremål för kritik.

Kritik är nyttig och önskvärd, då den är saklig. Men illvilliga påståenden

och förvrängda framställningar äro icke likvärdiga, med kritik.

Den lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, som motionärerna påyrka, är icke

av behovet påkallad. Övergrepp kunna med nu gällande lagstiftning beivras.

Men det är anledning att befara, att bakom talet att vilja skydda tredje

mans rätt vid arbetskonflikter, döljer sig en önskan att hindra arbetarna i deras

strävan att söka förbättra sin ställning. Det är de reaktionära krafterna i samhällslivet

som påkalla lagstiftningens hjälp i kampen mot de framstegsvänliga

elementen, till skada för den svagare parten i kampen för tillvaron. En lagstiftning

av här ifrågavarande slag, riktad mot arbetarna, är skadlig. Den

kommer icke att åstadkomma annat resultat än hätskhet och förbittring bland

arbetarna mot samhället och samhällsmakterna. Vi avstyrka därför på det bestämdaste

motionärernas yrkanden.

Stockholm den 19 februari 1931.

LANDSORGANISATIONEN I SVERIGE.

Eliv. ■Johanson.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

Svenska Handelsarbetareförbundet.

Till Riksdagens andra lagutskott, Stockholm.

Undertecknade organisationer, som med anledning av Herrar Tryggers och

Lindmans m. fl. i riksdagen den 21 januari 1931 väckta motioner n:r I: 129 och

II: 186 av riksdagens andra lagutskott anmodats att före den 20 februari 1931

yttra sig örn desamma i vad mån de beröra våra organisationers verksamhetsområde,

be härmed få anföra följande:

Arbetskonflikten med A.-B. Wilh. Becker utbröt, som bolaget i sin inlaga

till Överståthållareämbetet för polisärenden mycket riktigt angiver, lördagen

den 3 maj 1930. Orsaken till konflikten var, att bolaget dels strax före konlliktutbrottet

enskilt kallade sina butiksanställda till bolagets kontor å Lövholmen

och därvid med såväl lockelser som hot om avsked försökte och även

lyckades tvinga en del av personalen att utgå ur sin fackorganisation samt

dels, att bolaget vägrade att för sin i Svenska handelsarbetareförbundet organiserade

butikspersonal upptaga förhandlingar med Svenska Handelsarbetareförbundet

och att genom kollektivt arbets- och löneavtal reglera denna personalgrupps

anställningsvillkor. Förutom s. k. principiella skäl för sin vägran upptaga

begärda förhandlingar framförde även bolagets representanter, att Svenska

arbetsgivareföreningen bestämt nekade bolaget upptaga sådana förhandlingar,

vilket även vitsordades av arbetsgivareföreningens andre direktör, herr B.

Heyman.

^ Med anledning av konflikten vidtog fackförbundet sedvanliga blockad- och

bojkottsåtgärder, vilka kungjordes dels genom annonser i Socialdemokraten och

några andra tidningar och dels s. k. löpsedlar, vari allmänheten även meddelades

orsaken till att konflikt förelåg. Löpsedlarna delades ut dels utanför bolagets

affärer och dels på annat sätt av den i konflikten deltagande personalen.

Enligt bestämda direktiv från fackorganisationen skulle detta ske på ett hövligt

och oantastbart sätt, vilket också i största utsträckning blev fallet. Personalen

och fackorganisationen voro fullt införstådda med, att skulle striden

mot det föreningsrättskränkande och förhandlingsrättsvägrande bolaget och

Svenska arbetsgivareföreningen vinnas, måste personalen och fackorganisationen

för sin strid vinna allmänhetens sympati och bistånd.

Nu har dock bolaget i sin nämnda inlaga till överståthållareämbetet sökt

göra gällande, att löpsedelsutdelarna uppträtt på ett enastående bryskt och påträngande

sätt samt att de t. o. m. våldfört sig på allmänheten, bolagets kunder

— framförallt på barn och kvinnor — på de s. k. arbetsvilliga och andra.

Intet kan dock vara felaktigare än dessa grundlösa och kränkande påståenden.

Har något enstaka, olämpligt uppträdande förekommit får detta icke ge

anledning till ett nedsättande omdöme örn en hel, allmänt erkänd duglig och

välmeriterad personal. Detta borde också bolagets ledning ha förstått, då den

i sin egen inlaga konstaterat, att polismyndigheternas representanter ytterst sällan

fann skäl för ett ingripande emot den strejkande personalen. Den frågan kan

därför också i detta sammanhang ställas: .Varför dröjde bolaget i det närmaste

sex månader med sina grava anklagelser mot de strejkande, örn dessa hade varit

med sanningen överensstämmande? Bolaget hade ju redan strax efter konfliktutbrottet

ålagt samtliga sina i butikerna tjänstgörande att å särskilt utlämnade

anteckningsböcker skriva ned allt, som kunde vara anmärkningsvärt

för de strejkande. Även förekom, att i händelse vederbörandes anteckningar

icke räckte till för att tillfredsställa bolagets önskningar i dessa avseenden,

lingö de upprepade uppmaningar från sina högsta chefer att bättre fullgöra

detta deras åliggande. Från bolagets sida nedlade man också stor energi på

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 3J.

29

att framprovocera händelser. Sålunda voro ett par man från bolagets kontor,

hrr Svensson och Samzelius, i en mycket livlig verksamhet för att ofreda och

trakassera strejkande, och helt säkert i akt och mening för att söka förmå dessa

förgå sig eller ge anledning till rapporter, vilka sedermera skulle utnyttjas

mot dem själva och övriga i konflikten deltagande. Därjämte hade ju bolaget

alltid tillgång till poliskonstaplar i tillräckligt antal utanför samtliga sina affärer.

Var det emellertid icke månne så,

att bolaget missräknat sig på Svenska arbetsgivareföreningens förmåga att

kuva handelsarbetareförbundet;

att bolaget genom konflikten befann sig i ett svårt nödläge;

att därför även det sämsta tänkbara medlet fick vara gott nog för bolaget i

dess kamp mot personalen; och

att just därför inlagan till överståthållareämbetet fick komma till stånd?

Vilka voro nu bolagets intygsgivare?

—- En del av dem ökända, notoriska strejkbrytare med vilka polismyndigheterna

haft en del otalt — en del straffade upp till sex ä sju gånger;

— en del sådana, som genom sitt ställningsstagande till konflikten ställt sig

i oomtvistlig fiendeskap till fackorganisationen och till sina forna, strejkande

arbetskamrater; samt

— en del sådana som — beträffande anställningen hos bolaget — stodo i

direkt konkurrensförhållande till de strejkande.

Kunna sådana personer anses vittnesgilla? De borde utan vidare ha betraktats,

och framförallt av en så framskjuten jurist som herr Trygger, såsom jäviga

— icke vittnesgilla.

Vad har man emellertid åberopat från dessa intygsgivares sida?

-— Att blockadvakterna sökt hindra bolagets kunder göra uppköp i bolagets

affärer;

— att enskilda strejkande uppträtt aggressivt och använt olämpliga, hotfulla

uttryck mot kunder och s. k. arbetsvilliga;

-— att anonyma telefonpåringningar till de s. k. arbetsvilliga förekommit;

samt

— att cykelringar sönderskurits etc.

Alla dessa uppgifter äro av bolagets under konflikten anställda lämnade under

s. k. edlig förpliktelse, men det märkliga härvidlag är, att icke ens någon av

de påstådda, grövsta och lagligt antastbara förseelserna på tillbörligt sätt

styrkts eller beivrats. Att härvidlag endast skylla på polismyndigheternas

ovilja att ingripa eller något dylikt torde vara särdeles misslyckat. Tanken

på att intygen voro arrangerade på beställning saknar däremot säkert icke sitt

berättigande. Att det dessutom bakom anmälan till överståthållareämbetet

låg politik torde för envar framstå mycket klart, då det kan erinras örn att

bolaget under konflikten hade såsom en av sina bästa och energiska medhjälpare

Allmänna valmansförbundet och dess byrå för arbets- och näringsfrihet.

Denna byrå åtog sig också att under konflikten, jämte bolaget och Svenska

arbetsgivareföreningen, sköta och organisera den s. k. allmänna opinionen mot

fackorganisationen och dess strejkande. Byråns propaganda lädes därför från

början på den bogen, att en ny klasslagstiftning måste till för att stäcka fackföreningsrörelsens

verksamhet. Härvid blev det en tacksam uppgift att tala

örn tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter. Det återstod endast för

vederbörande att tala örn och söka göra troligt, att denna tredje parts rätt hade

kränkts.

Såsom en direkt följd av byråns verksamhet, och dess företrädesvis i högerpressen

hets emot fackföreningsrörelsen och de strejkande, inträffade händelser,

som här icke böra förbigås.

Redan från byråns första framträdande förmärktes, att vissa s. k. borgerli
-

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

ga element på ett närgånget och ett synnerligen aggressivt och bröstgänges sätt

gingo till anfall på organisationens löpsedelsutdelare, och att de härutinnan

understöddes av en del av de intygsgivande butiksföreståndarna i bolagets affärer,

bl. a. föreståndarna för affärerna Regeringsg. 5, Drottningg. 34, Fleminggat.

48, Götg. 27 och Hornsgat. 33.

Bl. a. inträffade, att ett stort antal av dem, som sökte sig till bolagets affärer,

liksom på överenskommelse stannade utanför butikerna för att först håna

eller på annat sätt trakassera de strejkande för att sedan demonstrativt träda

in i de resp. affärerna. Förfaringssättet var uppenbart provokatoriskt, och

mångå roade sig med att göra sådan demonstration 10 ä 12 gånger örn dagen.

Å Östermalm, men även annorledes, talade välklädda och välbärgade herrar

och damer demonstrativt och högljutt örn för de strejkande och andra, att

de strejkande borde långsamt pinas och svältas ihjäl, och att de ehuru aldrig

tidigare några bolagets kunder skulle gynna bolaget så länge konflikten

varade.

Icke sällan förekom att sådana besökande utan anledning knuffade och sparkade

de strejkande, ja t. o. m., att man med käpp eller på annat sätt slog till

vederbörande vakt, då denne delade ut organisationens blockadmeddelande.

Sådant förhållande inträffade såväl å Regeringsgatan som å Humlegårdsgatan

och ofta efter det vederbörande varit inne i bolagets butik. Därjämte inträffade

flera fall då emottagare av blockadmeddelandet knölade ihop detsamma

och kastade det i ansiktet på utdelaren samt med grövsta okvädinsord och

spottning gav sitt misshag och sin antipati tillkänna.

Ungdomar från det s. k. Nationella ungdomsförbundet utposterades även

utanför en del bolagets affärer, där de på ett högst uppseendeväckande sätt

sökte »rekommendera» till uppköp.

Skolbarn på 8, 10 ä 12 år skickades ned i klungor av 5 å 10 stycken till affärerna

för att gå in, hälsa på och vända ut igen. Deras uppgift var sålunda

att endast irritera och hånflabba åt strejkvakterna.

Utanför bolagets affär å Scheelegatan blev en kvinnlig vakt nedspottad av en

bolagets gynnare.

Vidare har förekommit:

Att en av bolagets notoriska strejkbrytare vid ett tillfälle hotade taga livet

av en av de strejkande;

att en tredje likasinnad överföll och misshandlade en strejkande så att denne

erhöll ett otäckt krossår vid ena ögat;

att fackorganisationen och enskilda medlemmar uppvaktats med en mängd

anonyma och hotfulla telefonpåringningar; samt

att hot örn repressalier förekommit mot unga studenter, som frivilligt vid

ett tillfälle anmälde sig och deltogo i utdelandet av fackförbundets blockadmeddelanden.

Då vi icke kunna finna något som helst sakligt stöd för herrar Tryggers och

Lindmans m. fl. yrkande, avstyrka vi den ifrågasatta lagstiftningen.

Stockholm den 18 februari 1931.

Kontors- och Handelsanställdas förening Sv. Handelsarb.-förbundets

i Stockholm. Avdelning 15.

(Avd. n:r 20 av Sv. Handelsarb.-förb.) (Stockholms Handelsarb.-fackt.)

Bertil Eriksson. Werner Lindestam.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SJ.

31

Stockholms kaféidkarcförening.

Härmed få vi enligt eder önskan översända uppgifter om de fall av otillbörliga

blockader m. m., som förekommit inom vårt verksamhetsområde.

För att icke gå allt för långt tillbaka i tiden kunna vi börja med den år 1925

igångsatta blockaden mot större delen av våra medlemmar, med anledning av att

dessa inköpte pilsner hos JA.. B. Stockholms Bryggerier, där strejk pågick.

Blockad och bojkott mot tredje man alltså. Många av dessa blockerade kaféer

hade matservering, och bland deras besökare funnos många, vilka i förskott

betalat sina måltider. Detta hindrade dock icke, att de utposterade strejkvakterna

vägrade även sådana gäster, vilka blott ville komma in i det lovliga

syftet att inmundiga sina förut betalda måltider, inträde.

Att denna mot oss riktade blockad var rent okynne framgår därav, att herrar

blockadvakter intogo förtäring på A. B. Stockholmssystemets näringsställen,

trots att detta bolag även inköpte pilsner från A. B. Stockholms Bryggerier.

Vid tvister med personalförbundet har i regel blockader undvikits, icke därför

att vi funnit fackföreningens krav berättigade, utan har den angripna medlemmen

fallit till föga för fackföreningens hot örn blockad. Efter många och

långa förhandlingar med fackföreningens representanter ha dessa vid flera tillfällen

givit kaféägaren rätt, men ändock krävt så och så stor ersättning, örn

man skulle inhibera blockaden. Detta är lika med utpressning.

Vid ett tillfälle utpressade fackföreningen av en kaféinnehavarinna femhundra

(500) kronor, därför att hon till en kollega lämnat fullt korrekta uppgifter

angående en förut anställd. Fackföreningens förtroendeman provocerade

fram dessa uppgifter genom att föregiva sig vara en kaféidkare, vilken

stöde i begrepp att anställa omnämnda avskedade servitris.

Våra affärer ha trots arbetsdomstolens tillkomst utsatts för sådana utpressningar

i stor utsträckning. Enär innehavarna ej velat bli föremål för s. k.

»hemliga blockader» från arbetsplatser i närheten, ha de låtit sådant gå opåtalt

förbi, och vi vilja här poängtera, att utpressningstaktiken användes i stor

utsträckning av denna arbetareorganisation.

Då vi uppmärksammat att fallen Örtegren och Joelsson redan äro omnämnda

och belysta, få vi, trots att det funnes många smärre fall att andraga, avsluta

denna redogörelse.

Stockholm den 18 februari 1931.

Stockholms Kaféidkareförening.

John A. Magnusson.

Ordf. Carl Lindholm.

Sekr.

Sveriges Hotell- och restanrangpersonals förbund.

Andra lagutskottet, Riksdagen, Stockholm.

Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals Förbund får som yttrande över

motion nr 129, väckt i riksdagens I kammare av herr Trygger m. fl., och över

motion nr 186, väckt i riksdagens II kammare av herr Lindman m. fl., anföra

följande av vad däri beröres fall, tillhörande förbundets verksamhetsområde:

Motionärerna ha anfört tre fall, vilka skola tjäna som belysning åt nödvän
-

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

digheten av lagstiftning i motionernas syfte. För att ge eftertryck åt denna

uppfattning, anföres som exempel »fallet Carlsson», »fallet Joelsson» och »fallet

Bergström-Zander». I dessa uppräknade fall förmenas, att vederbörande

fackorganisation på särskilt grovt och rättskränkande sätt har förbrutit sig

mot bemälda personer.

»Fallet Carlsson.»

Vad då först »fallet Carlsson» beträffar, ligger realförhållandet icke så till

som angives. lAtt den i redogörelsen omnämnda flickan anställdes på prov, är

en myt. Hon eThöll ordinarie anställning såsom servitris.

Örn flickan vid sökandet av platsen uppgav sig icke vara organiserad, så är

denna uppgift kanske riktig, men orsaken till en sådan felaktig upplysning är,

att organiserad kafépersonal vid sökande av plats ständigt måste förneka medlemskap

i fackförening för att erhålla anställning. Kaféidkarna fråga i regel

platssökande, huruvida denne är fackföreningsmedlem. Ett svar att så är

förhållandet, föranleder arbetsgivaren anmoda den sökande att återkomma något

senare, då slutligt besked örn platsen skall lämnas. Vid detta senare tillfälle

är platsen »beklagligtvis» tillsatt. Ställd inför valet att erhålla en plats

och förneka medlemskapet i fackförening eller erkänna det senare och icke erhålla

ledigt arbete, är det förklarligt, om medlemskapet i fackföreningen ej

erkännes. Det bör antecknas som högst anmärkningsvärt, att arbetsgivare,

anslutna till en arbetsgivareförening, som i avtal erkänt att föreningsrätten

skall lämnas okränkt, våldför sig på denna bestämmelse vid anställandet av

personal, såsom här sker. Vi ha velat anföra detta för att lämna en förklaring

till varför flickan ifråga möjligen sade sig vara oorganiserad.

Huruvida flickan var olämplig för sin plats, torde vara svårt att avgöra. I

varje fall undandrager detta sig motionärernas bedömande. Vi äro övertygade

om, att ingen av dessa sett kvinnan ifråga i arbete, likaväl som vi äro övertygade

örn att ingen av samma herrar, i varje fall före konflikten, med sin fot

varit inne på fru Carlssons kaféer på Nygatorna. Vad motionärerna bygga

sin uppfattning på är fru Carlssons uppgifter, lämnade under pågående konflikt.

där hon var ena parten, och att under sådana omständigheter citera henne

och tro på henne som på ett ofelbart högre väsen, är djärvt och vågat, men därmed

är icke sagt, att man svär på sanningen.

Men för att komma kärnpunkten inpå livet... Då flickan tog platsen och

gick med på erbjuden lön, hade hon redan då klart för sig, att hon skulle vända

sig till sin fackförening för att meddela, att fru Carlsson kränkt föreningsrätten

vid anställandet av personal samt att fru Carlsson betalade löner under gällande

avtalstariff för facket. Då flickan börjat anställningen fann hon, att

arbetstiden var oregelbunden och högst väsentligt längre än vad i gällande kollektivavtal

stipuleras, vilket påskyndade hennes sedermera till fackföreningen

lämnade upplysningar över arbetsförhållandena på fru Carlssons företag. Då

fackföreningen, uppmärksamgjord på ifrågavarande förhållanden, sände sin

ombudsman till fru Carlsson i och för underhandling uti berörda frågor, avvisade

fru Carlsson honom, ty hon ville icke förhandla med fackföreningsombud

eller »busar från fackföreningen», och visade ombudsmannen på dörren.

Samtidigt sade fru Carlsson upp servitrisen och anmodade henne att avlägsna

sig tillsammans med ombudsmannen. Det är sålunda fel, att servitrisen uppsagts

från sin plats tidigare. Då fru Carlsson vägrade att gå med på förhandlingar,

förklarade fackföreningen, att det med Stockholms Kaféidkareförening

gällande avtalet av år 1927 måtte tillämpas. I motsatt fall såg sig fackföreningen

nödsakad företaga stridsåtgärder, dels för att få ordnade arbetsförhållanden

å ifrågavarande kaféer, dels för att få uppsägningen av den avske
-

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

33

dadé återtagen. Då fru Carlsson alltjämt vägrade att låta tala med sig härom

utbröt öppen konflikt den 28 aug. 1930.

I stället för att följa kloka och välvilliga råd från andra arbetsgivarehåll

— vi kunna bl. a. nämna Sveriges Restaurantförening —, att försöka få konflikten

bilagd, föredrog fru Carlsson att i vissa tidningar prestera ett slags

försvar för sin avtalsfrämmande åskådning. I kaféfönstren uppklistrades en

del meddelanden till allmänheten av innehåll, som här citeras:

»Meddelande.

Utan orsak har man trakasserat mig och mitt kafé. Har ej haft

någon anställd. Varén rättvisa och låt samvetet råda. Ännu segrar

sanning över lögn, och rättfärdighet över lättja och partisinne.

Besök mitt kafé

och visa att Gud ännu är änkors och de värnlösas beskyddare, den

ensammes styrka i vrångvis värld.

Therese Carlsson,

Lilla Nygatan 13,

Kafé Norreby.»

Ett annat lydde:

»En slav är den som går i kedjors band

och håller röda facklor i sin hand,

Martyr är den som ensam och förtryckt

ser brödet ur sin mun bli undanryckt.

Rättfärdigheten segrar dock till slut

och lögnen skiljs från vetet ut.»

Ett tredje lydde:

»Observera!

Visa att Ni ej är slavar

utan fria män och kvinnor.

Stig in, drick kaffe, mjölk m. m.

Här har jag arbetat morgnar först

och kvällar sist.

Ingen rättfärdighet att blockera

detta kafé.

Gud hjälpe den som är ensam

mot övervåld och orätt.»

I Nya Dagligt Allehanda hade fru Carlsson dessutom bl. a. följande vers

publicerad:

»Kom in gott folk i långa raden

stig in, Ni alla från Gamla staden.

Här bor en kristen ärlig kvinna.

Ni hennes like ej kan finna

som fattigt offer för fackföreningstyranni.

Därför sig in, drick öl, kaffe med grädde i.»

Man torde i sista »skaldeverket» lägga märke till att fru Carlsson, såsom

innehavarinna av nykterhetskaféer, inbjuder allmänheten att dricka öl på

dessa!

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 3 avd. 27 käft. (Nr 31.) 3

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Vi ha tillåtit oss anföra dessa citat m. m. av den anledningen, att motionärerna

återgivit en skrivelse från fru Carlsson till fackföreningen, som icke

besvarats. Anmärkningen är riktig, men orsaken till att svar ej avläts var,

att fackföreningen redan den 28 augusti lämnat besked vad som krävdes härutinnan.

Hade skrivelsen givit uttryck för att förhandlingar önskades, hade

svar givetvis avlåtits.

Vi bestrida på det bestämdaste att blockadvakterna skulle ha uppträtt på

det sätt, som motionärerna söka göra gällande. Det fall, som särskilt påpekas,

och som ledde till åtal, är beklagligt, och försvaras icke av oss. Hetssporrar

finnas överallt, vilket ett uppträde på en viss tidningsredaktion i Stockholm

för någon vecka sedan lämnat bevis för. Det påpekade fallet är emellertid

icke bekant för förbundsstyrelsen; att mycket folk samlades utanför de

blockerade kaféerna berodde icke på blockadvakterna, utan på fru Carlssons

på insidan av fönstren anslagna originella epos, som verkade attraherande på

gatutrafikanterna och gjorde, att många stannade och läste. Hade dessa »anslag»

ej funnits, är det sannolikt, att de flesta trafikanter passerat kaféerna

utan att stanna. Örn någon under uppehållet utanför kaféerna därvid öppnade

dörrarna och yttrade någonting, så var det över fru Carlssons anrop utav de

religiösa tingen. Detta kan fackföreningen icke kläda skott för.

Örn motionärerna vilja föra till torgs den uppfattningen, att det endast är de

som bryta en konflikt, som hotas till livet, vilket väl inte kan sägas ha skett,

då något sådant övervåld, att döma av bilagorna till motionerna, icke har förekommit,

vilja vi anföra ett par skrivelser, som förbundet har emottagit. Motionärerna

göra gällande, att på arbetaresidan utvecklas under konflikter en

råhet i tal och skrift, som dess bättre icke är till finnandes i de kretsar, som

stå arbetsgivaren nära och försvara dennes åtgöranden. Den 23 september

emottog förbundet följande med bläck hakkorsförsedda skrivelse:

»Högt ärade våldsförening!

Då det kommit till vår kännedom att edert förbund låtit grovt trakassera

en kaféägarinna vid Nygatan vilja vi fästa Eder uppmärksamhet på

att Ni göra klokast i att upphöra med blockader snarast möjligt, då det

är ett förbund i bildande i Sthlm som med våld skall bekämpa Eder och

samtliga fackföreningar, då det ju visat sig att allt övervåld som företages

av dessa fullt tolereras av polisen. Vi ha beslutat taga saken i egna

händer och att det en dag skall statueras ett exempel å någon blockadvakt

kunna ni vara lugna för. Glommen aldrig att våld föder våld.

Svenska Nationalister.»

Den 29 september emottog förbundet en brevförsändelse, innehållande ett

vanligt dubbelark, folio, på vilket var uppklistrat en mängd av Svenska Dagbladets

i de dagarna typiska artiklar örn »änkan Carlsson», vartill på arkets

sista sida var skrivet med driven journalistpiktur:

»Till Busarna i Fähuset på Barnhusgatan.

Som väl är, finnes ännu en hel del rättänkande människor kvar i gamla

Sverige som Ni på alla sätt söka förstöra. Vi skola dock hoppas, att edra

usla lögnaktiga intriger misslyckas, tack vare andra goda verkliga

medborgare träda räddande emellan. Jag hoppas den dag kommer, när

hela fähuset med dessa lumpna busar går i luften. Ey f—n sådana urbusar,

som leva flott på lyxkrogama på de dumma arbetarnas bekostnad.

(Signatur.)»

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

35

Pekoralet finnes förvarat på förbundsexpeditionen.

Motionärerna angiva, att den anställda flickan hos fru Carlsson uppbar

en kontant lön av 25 kronor i månaden. Sanningen är, att lönen var, vad fackföreningen

på sin tid uppgav, 20 kronor. Då konflikten gjordes upp, erhöll

arbetarskan för 14 dagars uppsägning 10 kronor och i kostpengar för samma

tid 28 kronor, tillsammans 38 kronor. Detta bevis bör vara bindande.

Motionärerna anföra även, att fackföreningen försvårade överlåtelseköp av

kaféerna genom ett krav på 400 kronor av ny innehavare. Detta prat ha vi

tidigare, då det framfördes i tidningarna, avlivat, då det icke äger grund, men

då det nu åter och på detta sätt återuppstått, torde motionärerna delgiva oss

namn på de spekulanter, som inför fackorganisationens ansvariga ombudsman

förhandlat i denna angelägenhet, och vilka förhandlingar strandat just på detta

krav från fackföreningen. Intill så sker, måste uppgiften anses som ett

våldförande på sanningen.

Den 13 december träffades följande överenskommelse för avveckling av konflikten

:

»-----

§ 1.

Undertecknad såsom innehavare av kaféet Lilla Nygatan 13, Stockholm, förbinder

mig att från detta datum i händelse av att hos mig anställes personal,

tillämpa bestämmelserna i 1927 års kollektivavtal mellan Stockholms Kaféidkareförening

och Sveriges Hotell- och Restaurangpersonals Förbunds avdelning

48. Örn nytt avtal träffas mellan dessa organisationer, kommer det avtalets

bestämmelser att gälla å detta mitt kafé. All personal anställes avgiftsfritt.

§ 2-

Vid undertecknande av denna överenskommelse förbinder sig fackföreningen

att omedelbart häva den mot företaget utfärdade blockaden och bojkotten.

Stockholm den----— -— »

Det torde vara uppenbart, att denna uppgörelse icke kan anses innebära att

fackorganisationen sökt ekonomiskt förgöra ifrågavarande arbetsgivare. Uppgörelsen

den 13 december är i enlighet med fackföreningens krav den 28 augusti.

All den tidningspress, som slöt upp vid fru Carlssons sida, skriverier, äro,

örn uppgörelsen betraktas nyktert, svår att förstå. Nu invändes kanske från

motionärernas sida, att fru Carlsson är en mindre arbetsgivare. I så fall få

vi framhålla, att Stockholms privata kaféidkare äro små arbetsgivare allesammans,

men därför hava de icke dragit sig för kollektivavtal med personalen

och dess organisation.

»Fallet Joelsson.»

Motionärerna gå här förbi själva förspelet till konflikten. Därav får man

draga den slutsatsen, att Joelsson icke är trodd på sina ord, att inga grundorsaker

för konflikten förelåg. Däremot uppehålla sig motionärerna vid en

del detaljer, som stå i samband med de orsaker, som förhindrat uppgörelsen

av densamma.

Några dagar efter konfliktens utbrott uppsöktes förbundets förtroendeman

Carl Bengtsson av herr Joelsson, som ville diskutera fredsmöjlighetema. Efter

ett par timmars diskussion voro parterna eniga örn villkoren för uppgörelse

med undantag för ett från arbetarhåll framfört krav, att arbetsgivaren skulle

förbinda sig att blott använda organiserad personal i sitt företag. Herr Joels
-

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

son, som är medlem i Stockholms Kaféidkareförening, ansåg sig icke kunna

gå med på denna fordran utan tillstånd från sin förening. En hänvändelse

dit i detta ärende resulterade uti, att föreningen vägrade Joelsson träffa överenksommelse

i överensstämmelse med fackföreningens önskemål.

Att fackföreningen uppställde krav på, att blott organiserad personal skulle

vara anställd på kaféet, hade sin grund uti, att fackföreningen ville skydda

sina medlemmar på denna arbetsplats till fortsatt anställning därstädes. Med

den kännedom, fackföreningen hade örn arbetsgivarens trakasseringslusta mot

de organiserade i de fall, dessa sökte hålla på avtalsenlig rätt, ansågs, att

enda sättet att skydda medlemmarna för övergrepp var, att arbetsgivaren

skulle vara ålagd att i tjänst ha blott organiserad personal. Det skulle ha

varit en dålig uppgörelse för fackföreningen och dess medlemmar, örn sådan

uppgörelse träffats, att i konflikten varande arbeterskor fjorton dagar efter

arbetets återupptagande funnit sig avskedade och utan arbete därför att de

tillhörde en facklig organisation. Det kan visserligen här invändas, att med

organisationstvång i uppgörelsen skaffade sig fackföreningen icke. garanti

för att personalen ej kunde uppsägas, men med dylik bestämmelse i uppgörelsen

räknades med, att arbetsgivaren icke hade samma lust att kränka föreningsrätten,

då denne visste med sig, att nyanställd personal också måste vara

organiserad. Han erhöll på denna punkt ingen fördel genom ombyte av personal.

Att fackföreningen skulle med omskrivna organisationstvång å ifrågavarande

kafé velat sätta in en sprängkil i kaféidkarnas organisation i syfte att

upphäva paragraf 23 i Svenska Arbetsgivareföreningens stadgar, är en helt

och hållet uppkonstruerad teori. Stockholms Kaféidkareförening omsluter enligt

uppgift cirka 300 företagare. Skulle fackföreningen, för att få fall

på paragraf 23, plocka endast en arbetsgivare i taget, behövdes en hel mansålder

för att nå målet. Och då förutsattes ändå, att varje framstöt lyckades.

En sådan strategi tro väl inte motionärerna, att en fackförening eller ett fackförbund

i våra dagar hänger sig åt.

Örn fackföreningens framstöt vid kaféet Renstjärnasgatan varit den som

i motionen förmodas, skulle fackföreningen ha måst förklarat, att en uppgörelse

av konflikten icke diskuterades annat än i samband med upprättandet

av ett fullständigt kollektivavtal med Stockholms Kaféidkareförening. Så

har emellertid icke varit fallet. Organisationstvånget hos Joelsson hade, som

ovan framgår, andra motiv. Örn man för en mindre god arbetsgivare nödgas

skriva hårdare bestämmelser än för en god arbetsgivare, som skapat förtroende

omkring sig, är beklagligtvis någon gång ett nödvändigt ont.

Då Joelsson icke velat lämna någon som helst skriftlig garanti att i fortsättningen

respektera föreningsrätten, har fackföreningen icke ansett sig böra

häva blockaden.

»Fallet Bergström—Zander.»

I detta fall få vi anföra följande:

Inom köksavdelningen i företaget hade arbetsgivaren bland annat en stekerska

anställd. En tid efter anställningens början uppstod en schism örn lönebeloppets

storlek. Gruppen »stekerska» fanns icke upptagen i avtalet, men

fackföreningen fordrade, att lön för stekerska skulle utgå efter kokersketariffen,

därvid stödjande sig på vad som är avtalat med exempelvis Sarabolaget.

Efter örn och men betalade arbetsgivaren lön enligt fackföreningens äskande,

som innebar löneförhöjning för stekerskan. Samtidigt som denna högre betalning

måste erläggas, uppsades stekerskan och två andra, kvinnliga i köket

till avflyttning. Arbetsgivaren skulle nedlägga matserveringsrörelsen, vilket

också skedde. Fackföreningen misstänkte emellertid, att detta endast var en

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

37

skenmanöver av arbetsgivaren för att bli kvitt den numera dyrare arbetskraften.

Fackföreningens farhågor visade sig vara riktiga. Örn några dagar öppnades

matserveringsrörelsen åter, men med ny och oorganiserad personal. Fackföreningen

ansåg sig ha belägg för sin uppfattning örn kaféidkarens avsikt

med uppsägningen av den gamla personalen och delgav arbetsgivaren, att, i

det fall ej denna personal återtogs, företaget skulle blockeras. . Då stängdes

matserveringen på nytt och endast ölhandeln fortsatte. Emellertid blev denna

situation ohållbar för arbetsgivaren. Det visade sig vara ett nödvändigt behov

att ha matserveringsrörelsen igång, därmed bekräftande, att åtgärden att med

första upphörandet av denna gren av rörelsen icke var annat än ett rent svepskäl

för att kunna verkställa avskedandena. Arbetsgivaren tillhörde Stockholms

Kaféidkareförening, som anropades om förhandlingshjälp. Förhandlingar

kommo till stånd en kväll å ifrågavarande, kafé, varvid förutom arbetsgivaren

personliga representanter från fackföreningen och Kaféidkareföreningen

närvoro. Därvid sökte arbetsgivaren göra gällande, att berörda avskedade

fingo sluta sina platser ingalunda för episoden örn stekerskans förhöjda

lön utan på grund av att de helt enkelt voro olämpliga och okunniga uti arbetet.

Vid sammanträdet närvoro på arbetsgivarens önskan två servitriser, som

stannat kvar efter arbetets slut, för att beediga.principalens uppgifter,

uppsagda voro olämpliga i tjänsten. Regin klickade inte. Servitriserna intygade.

Spelet flöt. Samma förfördelade uppsyn, arbetsgivarna mötte personalrepresentanterna

med, hade även servitriserna tillägnat sig. Minspelet

mellan dessa aktörer lät ana, att inte fick arbetsgivaren förlora spelet. Att

instruktionerna voro väl inlärda, förnams snart. Samma, ömsom ilskna, ömsom

fåniga flin, arbetsgivaren visade personalens ombud, kopierade också servitriserna

på fläcken. På framställda frågor av arbetsgivaren svarade, de

rappt och utan tvekan, att avsked för kökspersonalen var det absolut riktiga,

ty olämpligare människor för sin tjänst fanns inte. Den som dels sag vad

som tilldrog sig vid detta sammanträde och dels hörde det uppmobiliserade

arbetsgivarförsvaret, hade läget klart för sig, att här förelåg en sådan

omständighet, där arbetsgivaren på förhand och på lämpligt sätt =bearbetat

de två servitriserna att avgiva vittnesbörd, som skulle vara förmånligt

för honom.

Arbetsgivaren utbetalade så småningom på fordran av fackföreningen en

penningsumma till två av den avskedade kökspersonalen. Senare stämde arbetsgivaren

fackföreningen till Arbetsdomstolen och yrkade, att fackföreningen

måtte åläggas att återbetala beloppet. Arbetsdomstolen biföll kärandens yrkanden.

I en bilaga till domstolen åberopade arbetsgivaren de två servitrisernas

utsago vid ovannämnda förhandling. I vad man denna omständighet

hade betydelse för domstolens beslut, undandrar sig utomståendes bedömande.

Domstolens motivering talar ingenting därom.

När fackföreningen emottag^ domstolsutslaget, sökte den undersöka orsakerna

till att målet förlorades. Därvid kunde helt naturligt icke det förhållandet

gå förbi: servitrisernas-arbetskamraternas ställningstagande i själva

konflikten. Som fackföreningen redan på förhand var på det klara med att

riktigheten av vad servitriserna intygat omskrivna förhandlingskväll, var av

det slag, som saknar förtroende i vittnesgilla kretsar, samt då det till visshet

kunde antagas, att arbetsgivarens vilja härvidlag borde sättas i centrum även

i det som servitriserna berättade, ansåg fackföreningen att servitriserna,

såsom medlemmar i fackföreningen, avsiktligt och för att skada andra medlemmar

i samma förening framställt saken i icke riktig dager, och att denna framställning

var av det slag, att det strängeligen kunde ifrågasättas, om de, servitriserna,

i fortsättningen borde få behålla sitt medlemskap. Fackföreningen

beslöt till sist utesluta dessa medlemmar, men ej för berörda vittnesmål såsom

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

sådant, utan för sannolikheten uti att de ej talade fullt objektivt vid tillfället

ifråga.

Detta hände någon gång i maj månad. En dag på höstkanten 1930 sökte

dessa uteslutna inträde i fackföreningen. Fackföreningen tackade nej. Om

en tid kommo de åter, och erhöllo samma besked. Men de voro envisa och gjorde

förnyade försök. Till sist meddelade fackföreningen dem, att inträdet för

deras vidkommande var omkring 163 kronor. Men fackföreningen meddelade

dem dock samtidigt, att det förelåg ingen längtan att räkna dem som

medlemmar. Tvärtom sågs det helst, att de stannade utanför. Den ena har

nu, vi ska försäkra motionärerna, fullt frivilligt och utan någon som helst påtryckning,

betalt beloppet och därvid erhållit medlemskap. Den andra däremot

har icke betalt, emedan hon är arbetslös, för då arbetsgivaren erhöll kännedom

örn uteslutningsaffären, avskedade han denna servitris utan att ens iakttaga

gällande uppsägningstid, 14 dagar. Det var belöningen och tack för

hjälpen. Även hon var bliven olämplig.

Sedermera har servitriserna muntligen meddelat fackföreningens expedition

att de lockats av arbetsgivaren att lämna berörda vittnesmål. Att arbetsgivaren

åberopade dem i inlagan till Arbetsdomstolen, var mot deras vilja, ej

heller upplystes de om att så skedde. I detta fall blevo de figuranter mot sin

vilja. En föga vacker handling från arbetsgivarens sida.

Motionärerna äro upprörda över att servitriserna lia måst erlägga en återinskrivningsavgift

ä 164 kronor vardera till fackföreningen. Vi tro, att motionärerna

själva, som stå arbetsgivarkretsar nära, säkerligen äga kännedom

örn vad osolidariska medlemmar i arbetsgivarföreningar oftast få betala för

brott mot föreningarnas stadgar. Vi kunna anföra ett exempel från restaurangvärlden.

Vid en hotellkonflikt för tre år sedan sammanträffade personligt ett

par dagar efter konfliktens utbrott berörda arbetsgivare och ett ombud från

vår organisation, varvid arbetsgivaren gav uttryck för att han inte hade något

att erinra mot de fordringar personalen uppställt. Personligt hade han inget

emot att gå de anställda till mötes, men han var förbjuden av sin arbetsgivarförening,

och en uppgörelse från hans sida mot föreningens vilja bomme att

kosta honom 22,000 kronor, vilken summa genast skulle lyftas av arbetsgivarföreningen,

enär föreningen hade en utfärdad garantiförbindelse å det beloppet

liggande hos sig. Då arbetsgivarföreningarna föregått med exempel hur osolidariska

skola behandlas för upprätthållande av disciplin, är det förvånansvärt

att motionärerna framföra anklagelser mot arbetarparten, örn den i något

enstaka fall tillämpar arbetsgivarnas egna metoder.

Motionärerna ha tagit helt och hållet fel i argumenteringen, att de två uteslutna

ha varit utsatta för trakassering och förföljelse. Icke en enda sådan ansats

från fackföreningens sida kan framletas, bortsett från själva uteslutningen.

Fackföreningen har icke drivit propaganda i någon form mot de uteslutna. Vill

motionärerna begära intyg härom från såväl arbetsgivaren som BergströmZander,

kan denna vår uppgift icke annat än bestyrkas. Ingenting har skrivits

i pressen, inga besök från fackföreningen har gjorts på herr Örtegrens kafé

Gula Knuten.

Uppgiften örn att den från Kafé Gula Knuten avskedade Bergström skulle

nekats av fackföreningen att få antaga en köksbiträdesplats, är, lindrigt sagt,

en produkt av motionärernas livliga fantasi. Till Bergström hade tvärtom

sagts, att man icke ville förhindra henne att söka vilken plats som helst. En

fråga till motionärerna: Har B. gått förlustig platsen genom fackföreningens

ingripande? Man står häpen och stum över vad som här skrivits i motionerna.

En tidskrift, vi tro den heter »Hela Världen», vi läsa den inte själva, men

publikationens skrikande löpsedlar drar ögat till sig, utropar, för att klara sig

i konkurrensen, att den innehåller noveller med sanna berättelser ur livet.

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

39

Redaktionen som förståndiga karlar vet naturligtvis bättre än vad tidskriften

på sina löpsedlar säger till allmänheten; författarna till föreliggande motioner

måtte lia skrivit delar av desamma just på »Hela Världens» redaktion. Tricksen

att söka narra allmänheten är i varje fall lika — motionärernas och »Hela

Världens».

Att från Sverges Hotell- och Restaurangpersonals Förbunds sida skall hava

utfärdats konflikter av den art, att omänskliga övergrepp mot arbetsgivare

skett och näringsfriheten satts i fara, bestrides. De i de föreliggande motionerna

omnämnda konflikterna från vårt verksamhetsområde ha till sina reella

verkningar icke varit av det slag, som tarvar särskild lagstiftning pa området.

Det torde här tagas i betraktande, att inom restaurang- och kaféyrket, i synnerhet

inom det senare, dväljes en hel del företagare, som äro i avsaknad av

sociala synpunkter och fullständiga motståndare till ordnade arbetsförhållanden

på sina företag. Så fort någon anställd blir organiserad, så följer avsked.

Då organisationens ombudsmän infinna sig för att inleda förhandlingar, bli de

oftast utkörda under hot att polis skall tillkallas. Konflikterna inom vårt område

ha så gott som allesammans haft sådan bakgrund.

Det är uppenbart, att motionerna avse att skydda de asociala arbetsgivarna,

ty för andra arbetsgivare har vår praktik lärt, att för dessas skull behöver

inte fackföreningarna bindas i någon som helst lagstiftning, som berövar dem

nuvarande möjligheter att tillvarataga sina medlemmars berättigade intressen

på arbetsmarknaden.

Stockholm den 19 februari 1931.

För Sverges Hotell- £ Restaurangpersonals förbund.

Carl Bengtsson.

Sveriges Målaremästareförening.

Till riksdagens andra lagutskott.

Yttrande över i riksdagen väckta motioner I: 129 och II: 186.

Att uppräkna alla de fall inom vårt yrke, då övergrepp av arbetarorganisationen

eller särskilda yrkesgrupper inom densamma (verkstadslag o. d.)

skett dels mot tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter dels mot näringsfriheten

och enskild självbestämningsrätt i fråga örn frihet att tillhöra

organisation eller ej, skulle föra allt för långt och kan ej, pa den korta tid som

tillmätts för detta yttrande, utredas.

Vi måste således nöja oss med att i allmänna drag delgiva, hur förhållandena

i detta stycke gestalta sig inom yrket.

1. Det är f. n. omöjligt för en målaremästare i städerna, att i sin kondition

ha anställda oorganiserade arbetare, trots att kollektivavtalen i regel

innefatta bestämmelser örn att arbetsgivaren äger rätt att fritt antaga och avskeda

arbetare. Den oorganiserade, med detta menas alla, som^ej äro inregistrerade

i Målareförbundet och dess avdelningar, trakasseras på alla möjliga

sätt, arbetsgivaren ställes utan andra arbetare därest han har oorganiserad i

sin tjänst och har inga möjligheter, synnerligast utom arbetet, att kunna

skydda sådan arbetare mot de organiserade övergreppen. Gentemot oorganiserade

arbetsgivare huserar arbetarsidan hur den för gott finner, och

de massor av blockadannonser, som ständigt stå införda i tidningen »SocialDemokraten»,

tala därvid ett tydligt språk. Tesen: »till följd av uraktlåten
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

het att utbetala intjänta arbetslöner» gäller i de flesta fall löner, som gå långt

utöver det för resp. plats fastställda avtalet, jämte ersättning för strejktid.

2. I ofantligt många fall drabba tvister av denna art tredje man. Beställaren

får arbetet blockerat och kan lida stor skada, då den entreprenör han

anlitat blir utsatt för trakasserier av denna art. Under den Beckerska konflikten

blev en av våra medlemmar blockerad, enär han på sin verkstad hade

en del materialier, inköpta från Beckers, långt innan konflikten utbröt och i

trots av, att materialierna i fråga bevisligen icke användes.

3. Arbets- och näringsfriheten är, trots gällande förordning, ej på minsta

sätt respekterad av arbetarna och dessas organisationer och vi hava med stor

förvåning funnit, att myndigheterna helt och hållet synes tolerera, att denna

förordning trampas under föttema.

Det är endast arbetsgivarna, som behöva taga någon hänsyn till densamma

detta väl mest beroende pa, att den är föråldrad och behöver en genomgående

revision, passande för vår tid.

Vi hava bemärkt, att de angivna motionerna rikta sig jämväl mot övergrepp,

företagna av arbetsgivare och dessas organisationer och vi taga för givet att

arbetarnas representanter komma att söka göra gällande, att de påtalade övergreppen

härstamma i lika hög grad från arbetsgivaresidan, ja, kanske i ännu

högre grad. Huruvida så^ är fallet kan man med stor säkerhet få klart för sig

genom att konstatera från vilken sida det starkaste motståndet mot en lag i

angivet syfte kommer att resas.

För vår del sympatisera vi med de framförda motionerna och uttala som

vår bestämda mening, att det är angeläget och för samhället nödvändigt att

genom lag skydda medborgarna mot de orättvisor och förluster, som, på sätt

i de angivna motionerna jämte bilagor framgått, i stor utsträckning förekomma.

Med utmärkt högaktning

Sveriges Målaremästareförening.

Ax. Fallgren.

Svenska Målareförbundet.

Till Riksdagens Andra Lagutskott, Stockholm.

Anmodade att avgiva yttrande över de i riksdagen väckta motionerna rörande

»värnande av arbets- och näringsfrihet etc.» eller som termen även lyder:

»Tredje mans rätt till neutralitet i arbetskonflikter», och utgående ifrån att

Lagutskottets framställning ger oss rätt till yttrande över motionens allmänna

syftemål jämfört med den inverkan detta kan tänkas få på våra organisationsoch

avtalsförhållanden, få vi anföra följande:

Det avtalssystem som tillämpas inom målaryrket är grundat på lokalavtalsprincipen,

d. v. s. resp. arbetare- och arbetsgivare på varje plats stå ömsesidigt

ansvariga för det inom yrket på platsen gällande avtalet. På arbetsgivaresidan

finnes ej någon hela landet omfattande organisation och ibland saknas även lokala

föreningar, under det att å arbetaresidan finnas underavdelningar av Sv.

Målareförbundet i alla större samhällen. Ehuru avtalen sålunda upprättas lobalt,

gälla i stort sett likartade bestämmelser i de huvudfrågor, varom avtalen

innehålla bestämmelser, i det att ett mönsterformulär upprättats avsett att ligga

som grund för alla lokala avtal. F. n. gälla 120 sådana omfattande i runt tal

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

41

8,700 medlemmar av vårt förbund. En av de grundläggande principerna i dessa

avtal är att alla tvister skola behandlas och avgöras av skiljenämnd. Endast

i 8 lokalavtal omfattande i runt tal 90 medlemmar saknas bestämmelser örn skiljenämndsförf

arande.

En annan grundprincip i avtalen är att medlemmar i den organisation, som

deltagit i avtalets upprättande och undertecknande och sålunda äro de verkliga

garanterna för avtalet, skola äga företrädesrätt till arbete inom det område för

vilket avtalet gäller.

En tredje grundprincip i våra avtal är, att allt arbete skall betalas enligt

prislistor som upprättats av parterna gemensamt och vari detaljerade priser

åsatts alla arbeten, i regel enligt kvadratmetersystem. (En sådan prislista bifogas

till påseende.)

Vidare ingår det i vår avtalspolitik att söka få alla, såväl oorganiserade

som organiserade yrkesutövare, vilka bedriva målerirörelse mer eller mindre

självständigt, att tillämpa gällande avtal och arbetspriser, samt att i samband

därmed utföra arbetet yrkesmässigt, d. v. s. fullgott i kvalitativt hänseende.

Dessa grundprinciper äro erkända av alla de arbetsgivare inom vårt yrke

som bedriva verksamhet på ett yrkesmässigt och ur avtalssynpunkt lojalt

sätt. Tilläggas bör att denna kategori ej är ensam örn att bedriva målerirörelse.

Efter vad här anförts — som bör ses i anslutning till det efterföljande —

vilja vi ingå på några av de motiv, som anförts av motionärerna i den väckta

motionen. När vi då i dessa motiv finna, att motionärerna påtala det förhållandet

att »blockad anordnas för att tvinga arbetsgivare att förmå hos honom

anställda arbetare, som ej tillhöra organisation, att ingå i sådan», så framställer

sig strax frågan, huruvida därmed avses framförande av krav på sådana

lagstiftningsåtgärder, vilka skola giva arbetsgivare frihet att bryta emot gällande

avtal? Ty då, såsom förut angivits, den principen är fastställd i våra

avtal, att de till den avtalsslutande organisationen anslutna arbetarna skola äga

företrädesrätt till arbete, så följer därav att örn en arbetsgivare icke tillämpar

denna bestämmelse, är detta brott emot gällande avtal. Men motionärerna synas

anse att åtgärder för avtalets hävdande i detta fall skall genom lagstiftning

»stäckas». På annat sätt kunna vi ej uttolka deras yttrande sett i jämförelse

med de för vårt verksamhetsområde gällande kollektivavtalens bestämmelser.

På liknande sätt måste vi bedöma motionärernas argument återgivna å sidan

2, sjätte och följande rader nedifrån, där det heter: »Blockad användes också

för att av företagare uttvinga prestationer, som fackorganisationen godtyckligt

ålägger och sålunda tager sig själv rätt i stället för att anlita den utväg lagen

utvisar.»

Här hänvisa motionärerna till de lagliga vägar, som varje medborgare har

rätt att tillgripa för att utfå tillgodohavanden av en motpart, samtidigt som

det utslungas ett påstående, gående ut på att fackföreningarna godtyckligt fastställa

krav och genomdriva dem. Under hänvisning till vad förut anförts,

dels att våra avtal och prislistor äro grundade på av parterna gemensamt minutiöst

utarbetade detaljpriser och detaljbestämmelser, dels att skiljenämndsbehandling

tillämpas för alla under avtalstiden uppstående tvister, våga vi påstå

att sist berörda uttalande av motionärerna saknar grund i fakta vad det gäller

vårt verksamhetsområde. Rörande de exempel på åtgärder från en av våra

avdelningar som motionärerna anfört i motionens bilagor ha vi i särskild P. M.

påvisat att de därvid framställda kraven grunda sig på bestämmelser i gällande

avtal, och sålunda ej kunna betecknas såsom »godtyckligt framställda». (Se

bilaga.)

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Men vi skulle kunna i ett flertal fall påvisa, hurusom arbetsgivare försökt att

godtyckligt frånhända hos dem anställda arbetare den rätt och de förmåner som

äro fastställda i gällande avtal.

När motionärerna hänvisa fackorganisationerna i sådana fall att »anlita den

utväg lagen anvisar», framställer sig ofrivilligt den frågan, huruvida det överhuvud

taget verkligen finnes utvägar att med lagens hjälp ernå rättelse gentemot

»företagare» som vilja bedraga sina arbetare. Erfarenheter har visat att

så icke är fallet. Det har skett och sker i detta avseende många orättfärdigheter

vilka icke låta sig beivras enligt gällande lag, utan där fackorganisationerna

äro nödsakade att utnyttja de möjligheter som finnas i form av avspärrningsåtgärder

för att ernå rättelse och utan dessa skulle i många fall företagare

triumfera gentemot arbetarna, då det gäller krav på att komma i åtnjutande av

de legitima förmåner som de ha rätt till enligt avtalens ordalydelse, eller som

de, efter behandling i skiljenämnd, blivit tillerkända med stöd av gällande bestämmelser,

där dessa måhända varit av omtvistad innebörd.

Det är påtagligt att det är på grund av okunnighet om de verkliga förhållandena

som motionärerna gjort uttalanden av förenämnda art.

I motionen uttalas önskan örn »ett effektivt ingripande mot den terror som

de s. k. strejk- eller blockadvakterna» utöva. Huru opåkallat ett sådant ingripande

är vad vårt verksamhetsområde beträffar, framgår därav att det aldrig,

vare sig från vår motpart arbetsgivarna eller från allmänhetens sida framställts

anmärkning rörande i dylikt avseende förekommande anordningar. I

den mån strejk- eller blockadvakter förekommit — vilket är i ganska liten omfattning

— ha aldrig några misshälligheter försports rörande deras handhavande

av detta uppdrag. Detta torde kunna bekräftas även från arbetsgivarna

inom yrket.

Det ankommer ju ej på oss att avgiva yttrande rörande de förhållanden i detta

avseende som exemplifierats genom i motionens bilagor återgivna »fall», under

Beckerskonflikten, men vi lämna ej underlåta att som allmänt omdöme i

denna sak framhålla, att lagstiftning till skydd emot dylika företeelser hör

hemma under en helt annan rubrik än den som är åsatt motionen. Och vi måste

tillägga att i fackorganisationernas verksamhet äro dylika företeelser ett i stort

sett fullkomligt främmande inslag. De påminna örn den vitalitet som mest

uppammas inom vissa emot fackföreningsrörelsen fientliga medborgarekretsar,

och som tar sig uttryck i lek med revolvrar, eller andra, mer eller mindre, råa

tilltag i s. k. Lappoanda. Men sådant kan utan tvivel bekämpas genom den

lagstiftning som redan finnes.

Motionens allmänna tendens kan, trots den oklarhet i framställningen som vid

låder densamma, betecknas såsom ett uttryck för den klassmoral, som alltsedan

fackföreningsrörelsens första framträdande stämplat densamma såsom samhällsfientlig

och samhällsfarlig. Tydligast framgår detta i motiveringen å

tredje sidan 4:e stycket. Där åberopas bl. a. »det allmänna rättsmedvetandet»

emot »fackorganisationernas tvångsmakt». Men det yttras ej något om sådana

»det allmänna rättsmedvetandet kränkande» tvångsåtgärder som ta sig uttryck

i arbetsgivarnas lockouter, ibland riktade emot arbetare vilka ej ha den minsta

beröring med det arbetsområde inom vilket lönestrid råder. Ej heller antydes

det något örn att sådana tvångsåtgärder skola »stäckas», vilka gå ut på att

hindra arbetare och tjänstemän att tillhöra organisationen. Vräkningarna av

arbetarefamiljer med barn och sjuka personer ur bostäderna vid konflikttillfällen

synas likaledes ha undgått motionärernas kritik.

Som slutsynpunkt få vi anföra, att enligt vår uppfattning är den av motionärerna

påkallade lagstiftningen obehövlig, under det att en lagstiftning

till skydd mot övergrepp och våldsåtgärder från de mot fackföreningsrörelsen

fientliga medborgaregrupperna vore mera av behovet påkallad. Vi tillåta oss

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

43

alltså att på det bestämdaste avstyrka att några som helst åtgärder vidtagas

i anledning av de väckta motionerna.

Stockholm den 17 februari 1931.

Högaktningsfullt

Svenska Målareförbundet.

O. Ljungquist.

P. M.

Avdelning 1 Stockholm meddelar följande rörande de i motionens bilagor anförda

»fallen»:

Fallet Eklund.

Fackföreningens ingripande emot målerifirman Eklund var beroende av firmans

vägran att tillämpa gällande avtal inom måleriyrket. I nämnda avtal

finnas bestämmelser avseende i vilken omfattning arbetsgivare har rätt undantaga

arbete för egen del. Avdelningen fordrade, i enlighet med § 13, att Bröderna

Eklund skulle tillämpa dessa bestämmelser likaväl som andra företagare

inom yrket.

I tidningen Nya Dagligt Allehanda för den 8 dec. 1930, varur det väsentliga

av i motionen anförda beträffande »fallet Eklund» äro tagna, anges än

ytterligare krav från fackorganisationens sida bl. a. intagning av minst 3

arbetare på firmans arbetsplatser, att de skulle tillämpa 6 timmars arbetsdag

och slutligen, att de till fackföreningen skulle utgiva visst skadestånd.

Vi ha tidigare i pressen tillbakavisat påståendet örn dessa s. k. »krav» såsom

varande osannfärdiga uppgifter och den omständigheten att motionärerna

i sin motivering uteslutit just omnämnda påståenden örn »krav» från fackföreningens

sida få väl uppfattas så att motionärerna taga avstånd från vad

N. D. A. och närstående organ i detta fall, på oriktiga grunder, givit offentlighet

åt.

Kvar står dock en annan oriktig uppgift, nämligen den, att ombud från fackföreningen

vägrat acceptera förslag från firman Eklund, att 2 delägare i densamma

skulle inträda i fackorganisationen.

Sanningen är, att fackorganisationens ombud ej varit i tillfälle att avgiva

något svar på en dylik framställning.

Slutligen vilja vi framhålla att även örn firman Eklund ej undertecknat det

mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna ingångna avtalet har det ej

förut framförts någon reservation från firman beträffande vare sig avtalets

allmänna bestämmelser eller ackordspriserna. Firman har tvärtom bedrivit

sina arbeten i enlighet med nämnda avtal intill tidpunkten för konflikten. Det

skulle f. ö. bli ett ohållbart läge på byggnadsmarknaden, örn man skulle tilllåta

de företagare, som icke äro medlemmar av den avtalsslutande arbetgivareorganisationen,

befrielse från skyldigheten att upprätthålla det på platsen gällande

avtalet. Vägran att fullgöra denna skyldighet måste från vår sida beivras

genom åtgärder för avtalets undertecknande och godkännande.

Fallet Kulle.

Angående målarefackföreningens ingripande mot Erik Kulle A. B. få vi anföra

följande:

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Kulle hade redan innan tvisten uppstod angående materialuppköpet från

Beckers försökt lura sina arbetare. Så t. ex. lämnade han dem i stället för intjänt

avlöning — som enligt avtalets § 8 skall utbetalas på viss angiven tid —

en check utställd på viss bank. När en av arbetarna kom till banken för att

lyfta pengar på checken förklarades det att Kulle ej hade täckning för densamma

där, varför arbetarna alltså blevo utan avlöning den gången.

En stor del av de pr timma utgående arbetslönerna jämte ackordsöverskott

voro förfallna till betalning innan konflikten angående Beckermaterialierna

uppstod, och detta bl. a. har varit det icke minst avgörande skälet för åtgärderna

emot Kulle.

Den 20 aug. 1930 konstaterades att firman använder sig av materialier från

A. B. Wilh. Becker, vilka av organisationen förklarats i bojkott. Trots kännedom

om detta förhållande tillhandahåller firman dylika materialier. Firman

förnekade först inköpen från Beckers, men inför påtagliga bevis finner den för

gott att erkänna desamma. Denna konflikt avvecklas på sätt, att firman

skriftligen förband sig att under pågående konflikt vid färghandelsfirmorna

W. Beckers och Nya A. B. Hansen ej hos nämnda firmor göra sina inköp av

materialier.

Men den 11 okt. finna arbetarna på arbetsplatsen anledning tro, att de materialier

som tillhandahållas äro från Beckers, och underrättade också herr

Kulle örn att arbetet under sådana förhållanden nedlades tills saken blivit ordnad

genom deras organisation.

Herr Kulle förnekar senare de gjorda inköpen hos Beckers i trots att full

bevisning föreligger genom de åsätta etiketterna å emballaget som bära den

av firman Becker under konflikten använda uppställningen. Som ytterligare

bevisning för att Beckers materialier använts torde vara den omständigheten,

att Kulle, hos firman Becker begärt 2,000:— kr. för att därmed söka avveckla

de ekonomiska förpliktelserna beträffande obetalda arbetslöner som han vid

tiden för organisationens konflikt med firman var avtalsenligt bunden att utbetala.

Det deponerades senare av firman hos notarius publicus ett visst belopp, men

detta motsvarade ej det vid förhandlingar fastslagna ostridiga beloppet, och

dessutom ställdes vissa villkor som ej fackföreningen kunde godtaga, emedan

dessa icke stodo i överensstämmelse med avtalet. Eackorganisationen har icke

vid något tillfälle gjort några svårigheter för en uppgörelse av Kulles mellanhavande,

snarare torde andra krafter varit i rörelse, vilka med politiska motiv

som grund inverkat för en förlängning av hans konflikt.

Fallet Johansson.

Stockholms målarefackförening har gentemot en målaremästare Oskar Johansson,

Duvbo, företagit blockadåtgärder.

Anledningen är att denne icke utbetalar intjänta arbetslöner. Hans vägran

motiveras med att han själv utfört en del av det arbete som den därvid anställde

arbetaren debiterat å räkningen.

Målaremästare Johansson har gått tillväga på ett avtalsstridigt sätt på dessa

arbeten, i det han själv påbörjar arbeten som han sedan ej slutför utan intager

arbetskraft som slutför detsamma. Då han medgivit att arbetet är ackordsarbete,

finnas inga bestämmelser i gällande avtal som stödja att arbetsgivare

skola ha rätt att utföra del av sådant arbete som är utlämnat till ackordsarbetare.

Han vägrade senare att likvidera arbetet efter gällande avtalsbestämmelser

likaså att utbetala ostridig fordran inom föreskriven tid. Vidare fordrade Johansson

avdrag för vissa behandlingar som han påstår ej vara utförda av an
-

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

45

ställda arbetare, men kunde ej med bevis styrka riktigheten i sitt °påstående.

I sådant fall föreskriver gällande avtal att uppgörelse skall ske på grundval

av arbetarnas uppgifter. I detta fall har alltså icke något krav ställts som står

i strid med gällande avtal, utan är fackföreningens åtgärd grundad på avtalsrättsliga

anspråk.

För Svenska Målareförbundets avdelning 1

Stockholm.

(Namn.)

Stockholms Transportarbetarefackförening.

Anmodad att yttra mig om »Fallet Frid», som herr Trygger vill använda

som stöd för sitt krav på skärpt lagstiftning mot fackföreningsrörelsen, får

jag meddela följande:

Frid blev icke prickad som strejkbrytare. Hans avkoppling från arbetet i

Nylunds åkeri verkställdes av bans arbetskamrater, men denna åtgärd var icke

beslutad av fackföreningen. Att kamraterna handlade som de gjorde berodde

nog till stor del på, att Frid sedan länge tillbaka varit illa tåld av dem.

Frid fick hela tiden och får alltjämt behålla sitt medlemskap i vår förening

under förutsättning, att han betalar sin kontingent. Han hade således klar

fackföreningsbok och därmed också utsikt att erhålla arbete där sådant fanns,

men icke i Nylunds åkeri, där kamraterna icke tålde honom. Att under sådana

förhållanden säga, »att han var prickad och avstängd från arbete» är minst sagt

oförskämt. Påståendet att han från fackföreningen skulle erhållit rådet att

köpa sig en häst och vagn och att han då skulle få arbete är ren dikt. Fackföreningen

råder ingen att köpa sig häst eller bil, föreningen vill i stället begränsa

antalet »bönåsar», och Frid var såsom klar fackföreningsmedlem oförhindrad

att arbeta var som helst, antingen han ägde häst eller ej. Talet örn

att han var så »ekonomiskt illa ute» motsäges av det faktum, att han rätt

snart köpte sig häst och kärra, varmed han obehindrat verkställt transporter.

Det är dock intressant att se, att motionärerna anse den »ekonomiskt illa ute»,

som gått arbetslös 3 mån. Hur skall då inte den ha det, som får gå arbetslös

i åratal. Jag hoppas att med detta ha klarlagt, att herr Trygger icke har

någon anledning att åberopa »Fallet Frid».

Ragnar Helgesson.

Ombudsman för Stockholms Transportarb.-fackf.

Svenska Livämedelsarbetareförbundet.

Till Andra lagutskottet.

Då det givits oss tillfälle att taga del av den vid 1931 års riksdag av herr

Trygger m. fl. i första kammaren inkomna motionen nr 129 rörande det av

arbets- och näringsfriheten såväl som enskild självbestämningsrätt i övrigt

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr SI.

mot övergrepp från de i näringslivet verksamma organisationerna, få vi avge

följande förklaring i fallet Svensson, Osby, Skåne, som enligt motionärernas

uppfattning skulle vara en motivering för lagstiftning enligt omskrivna motion.

Vi få då redan från första början konstatera, att framställningen av fallet

Svensson är från början fullständigt grundfalsk. När avtalet upprättades med

ifrågavarande firma, så deltog i dessa förhandlingar Sveriges Bageriidkareförenings

ombudsman, herr direktör William Björkman, Stockholm. Firman

Svensson är nämligen ansluten till denna arbetsgivareorganisation. Herr

Björkman deltog således i förhandlingarna som firmans representant, varvid

överenskommelse träffades med huvudorganisationen örn avtal. I detta avtal

är infört i § 7 morn. 2 följande bestämmelse: »Arbetare skall efter vunnen

anställning tillhöra den avtalsslutande organisationen»; en punkt som också

finns införd i det mellan förbundet och omskrivna arbetsgivareorganisation

upprättade riksavtalet, således en praxis i avtalen inom bageriindustrien.

Då emellertid Svensson i Osby intar en framskjuten ställning inom pingströrelsen

på platsen, så reagerade ju denne emot en sådan bestämmelse, då han

hade en broder anställd i sitt bageri, vilken också tillhörde samma religiösa

sammanslutning. Då förbundets stadgar icke innehålla något tryck vare sig

i ena eller andra fallet evad det gäller individens personliga uppfattning i

religionsfrågor, vilket också bevisas därav, att det finns ett stort antal religiösa

medlemmar anslutna till vårt förbund, så ansåg sig förbundet icke kunna

göra något avkall i ett fall som detta, då organisationsbestämmelsen kan

anses som legaliserad inom bageribranschen. Det upplystes också från herr

Svenssons sida, att denne hans broder var beredd att taga konsekvenserna av

sin uppfattning genom att sluta sin plats och börja egen rörelse, en angelägenhet,

som vårt förbund givetvis inte kunde inverka på. Vi ansågo således

frågan ordnad, men fingo efter en tid meddelande om, att brodern stod kvar

i bageriet, men att avtalet i övrigt tillämpades. Sedan vi tillskrivit firman

och framhållit, att avtalet föreskriver så och så samt begärt rättelse och med

hot örn att företaget skulle blockeras, därest rättelse ej kom till stånd, svarade

de Svensson med en del personliga, mot undertecknad kränkande skrivelser,

samtidigt som han vädjade till förbundet att »lillebror» icke skulle behöva

falla under avtalet. Först då och sedan förhandlingar förts i åratal tillgrep

förbundet blockaden, vilken varade en dag.

Ja, så ligger saken till. Vi kunna icke anse, att detta fall skulle kunna

tagas som motiv till någon slags lagstiftning inom detta område.

Högaktningsfullt

Sv. Livsmedelsarbetareförbundet.

Hugo Pettersson.

Svenska Transportarbetareförbundet.

Stockholm den 22 februari 1931.

Till Riksdagens andra lagutskott.

_ Undertecknad får härmed å Svenska Transportarbetareförbundets vägnar avgiva

yttrande över inom riksdagen väckta motioner nr 129 i första kammaren

och likalydande nr 187 i andra kammaren.

s. 47 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 81.

47

Helt visst har det vid fackliga konflikter förekommit och förekommer en

del åtgärder som kunna klandras och även betecknas såsom övergrepp. Såväl

samhället, som utanför striden stående firmor och personer, tillfogas härvid

ekonomiska förluster. Att enbart lasta arbetareparten för dessa beklagliga

resultat, måste rättvisligen anses oberättigat.

De av arbetaresidan vidtagna åtgärderna bliva dock mest synliga, därför

att dessa måste offentliggöras till en större krets och för den stora allmänheten,

för att ha någon betydelse, under det att arbetsgivarnas motsvarande åtgärder

mera ske i det fördolda. Av arbetsgivarna vidtagna åtgärder äro belt

säkert fullt ut lika brutala och även mera hänsynslösa än de vilka arbetareparten

kunna anklagas för och merendels utgöra arbetarnas vidtagna åtgärder

endast ett svar på arbetsgivarnas utmaningar och orättvisor.

Vi skulle från vårt förbunds verksamhetsområde kunna giva en mångfald

exempel härpå, men vill endast taga ett av de mest uppseendeväckande fallen,

där möjlighet även föreligger till kontroll över vår utsago.

Den stora hamnarbetarekonflikten 1908 avslutades genom en uppgörelse på

grundvalen av ett förlikningsförslag framlagt av en för ändamålet tillsatt förlikningskommission

med envoyen Gunther som ordförande. Förlikningsförslaget

innehöll det sedvanliga förbudet att inga repressalier eller trakasserier

å någondera sidan fick förekomma. Vid denna tid fanns i Norrland ett större

antal kooperativt sammanslutna stuveriföretag bestående av arbetare och smärre

jordbrukare, vilka även inrymdes i denna avtalsuppgörelse, men likväl genomfördes

en fullkomlig bojkott mot dessa företag från redare- och med dem

förenade stuvareförbunds sida. Ja man drog sig icke ens för att öppet uppmana

utländska rederier till deltagande i denna bojkott. En vädjan till förlikningskommissionens

ordf. E. Gunther resulterade visserligen i att han uttalade

sig för fri konkurrens med lojala medel, men sedermera i ett annat

svar till Svenska Arbetsgivareföreningen förklarade, att han icke ansåg det

som brott mot uppgörelsen örn redareorganisationen träffade uppgörelse med

vissa firmor om utförande av allt förekommande stuvningsarbete.

Berörda arbetare insände därför en petition till den då sittande högerregeringen

med hemställan, att den ånyo måtte sammankalla den förlikningskommission

som framlagt det av parterna accepterade förslaget till uppgörelse, för

att pröva huruvida de av arbetsgivarna vidtagna åtgärderna kunde betraktas

såsom en lojal uppfyllelse av deras avtalsenliga förpliktelser. Petitionen var

undertecknad av representanter för de kooperativt sammanslutna arbetare- och

småbrukareföretagarne i Örnsköldsvik, Nordmaling, Sikeå, Skellefteå oell

Piteå.

På denna petition lämnades intet svar, varför undertecknad tog sig friheten

att i riksdagen begära att få framställa en interpellation till civilministern,

varför denna framställning icke tillmötesgåtts. Dåvarande högermajoritet i

andra kammaren avslog interpellationsframställningen.

Flera av de motionärer som undertecknat här föreliggande motioner voro

likväl medverkande eller kallsinniga mot att denna förföljelse stävjades, utan

lämnade dessa petitionärer att under svält och umbäranden utkämpa en fruktlös

kamp.

Det kan med detta exempel för ögonen starkt betvivlas att motionärerna äro

allvarligt besjälade av en önskan att förhindra orättvisor och övergrepp vid

fackliga konflikter, utan mera ha inriktat sig på att tillförsäkra arbetsgivareparten

större kampmöjligbeter genom att ytterligare klavbinda arbetarnas aktionsmöjligheter.

Man riktar sig därför mot blockaderna och utdelandet av s. k. blockadlappar,

såsom de mest iögonfallande yttringarna av arbetarepartens stridsåtgärder.

s. 48 Kontrollera mot PDF

48

Andra lagutskottets utlåtande Nr 31.

Blockaderna.

Vad vårt förbund beträffar, utgör blockadproklamationen en ofrånkomlig

åtgärd i samband med en utbruten transportarbetarekonflikt. Utan en sådan

åtgärd vore nästan varje arbetsnedläggelse en meningslöshet, ty transporten

skulle utan vidare överföras och utföras av någon annan samverkande firma.

Skulle dylik blockad förbjudas finnes inget annat alternativ än att samhället

fastställer löne- och arbetsvillkoren.

De i tidningspressen mest synliga blockadannonserna äro mestadels riktade

mot smärre enskilda arbetsgivare för att skydda medlemmar mot trakasserier,

orättvisa avskedanden, vägran att utbetala intjänt avlöning m. m.

Arbetsgivareorganisationen har i sina avtal sökt skydda sig mot dylika

störningar genom diverse avtalsbestämmelser, däribland genom den under benämningen

§ 23 kända bestämmelsen, som dock i någon mån mildras genom

skyldighet att träda i förhandling om påtalade fall, där så kräves av den avtalsslutande

arbetareorganisationen. Smärre oorganiserade arbetsgivare sakna

dylik högre förhandlingsinstans, varför omöjlighet att uppnå enighet mera

allmänt leder till öppen konflikt. Det offentliga blockadtillkännagivandet betyder

här vanligtvis endast ett meddelande örn att på denna arbetsplats råder

konflikt. En enligt vårt förmenande nödvändig åtgärd så att icke arbetare,

omedvetna örn dylikt konfliktförhållande, där kunna luras att taga anställning

eller arbetsförmedlingsanstalter på rekvisition sända arbetskraft till arbetsplats

där konflikt pågår.

BlockacUappar.

En annan åtgärd som tycks ha upprört motionärerna är den i samband med

vissa konflikter praktiserade utdelningen av s. k. blockadlappar. Dylika behöva

icke användas då det är fråga örn stora industriella konflikter, men däremot

oftast nödvändiga då det är fråga örn konflikter vid företag där den stora

allmänheten äro direkta köpare eller trafikanter. Synnerligast vid en konflikts

början. Denna allmänhet följer icke så noga med konfliktsförhållandena

att den kan hålla reda på dessa frågor. Varför skola de hållas okunniga

örn dessa frågor och av obekantskap med det verkliga läget luras att

göra sina inköp i affärer, vilka de annars icke skulle vilja patronisera örn de

visste att konflikt där förelåg? Sammaledes kan även vara förhållandet vid

trafikföretag.

Under omnibuskonflikten, Stockholm med omnejd, för några år sedan, förbjöd

polismyndigheten utdelning av dylika strejkmeddelanden vid bussarnas

hållplatser, med resultat att stämningen förbittrades genom myndigheternas

parti tagande.

Fastän icke direkt omnämnda i den exempelsamling motionärena behagat

framföra till stöd för sitt yrkande, anse vi oss dock böra påyrka att motionen

måtte avslås.

För Svenska Transportarbetareförbundets styrelse.

Charles Lindley.

Stockholm 1931. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

310838

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.