Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående inordnande av försäljning från s. k. kiosker under bestämmelserna i gällande butikstängning slag. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 135 i första kammaren av herr Akerberg och nr 190 i andra kammaren av herr Nygren.

1931-05-05 · 16 sidor, varav 16 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 16 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:34, Utlåtande i anledning av väckta motioner angående inordnande av försäljning från s. k. kiosker under bestämmelserna i gällande butikstängning slag. Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade motioner, nr 135 i första kammaren av herr Akerberg och nr 190 i andra kammaren av herr Nygren.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 84.

1

Nr 34.

Ankom till riksdagens kansli den 5 maj 1931 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av väckta motioner angående inordnande

av försäljning från s. k. kiosker under

bestämmelserna i gällande butikstängning slag.

Andra lagutskottet har till behandling förehaft två inom riksdagen väckta,

till lagutskott hänvisade motioner, nr 135 i första kammaren av herr Akerberg

och nr 190 i andra kammaren av herr Nygren.

I motionerna, vilka äro likalydande, har hemställts, att riksdagen måtte

i skrivelse till Konungen hemställa örn utredning och förslag i syfte att

1919 års butikstängningslag ändras därhän, att sådan försäljning, som bedrives

från s. k. kiosker, ej må undantagas från lagens restriktiva bestämmelser.

Beträffande de skäl, som motionärerna anfört till stöd för sin hemställan,

får utskottet hänvisa till motionerna.

Enligt lagen den 30 maj 1919 om begränsning av tiden för idkande av

handel och viss annan rörelse (den s. k. butikstäugningslagen) gäller såsom

huvudregel, att handelsbod må hållas öppen allenast å söckendagar mellan

klockan 8 f. m. och klockan 7 e. m.

Härifrån göres i lagen undantag dels för tiden 10—23 december, då bod

må hållas öppen till klockan 8 e. m., dels för bod, där handel idkas med

mejeriprodukter, ägg, margarin eller bageri- och konditorivaror, vilken bod

må för försäljning enbart av dylika varor öppnas en timme tidigare och

hållas öppen en timme längre än förut är sagt, dels ock beträffande handel

å sön- eller helgdag, i det att bod då må hållas öppen för försäljning enbart

av livsmedel av ovan angivna slag ävensom av färsk frukt eller levande

blommor å tid mellan klockan 7 och klockan 10 f. m.

De tider, som sålunda i lagen fastställts för öppethållande av handelsbod,

kunna emellertid genom beslut av vederbörande kommunala representation

inom vissa i lagen angivna griinser inskränkas eller utvidgas, allt

efter som sådant påkallas av särskilt förhållande inom respektive kommun.

Beträffande söckendag är det sålunda möjligt att i nämnda ordning få öppethållandet

inskränkt med högst 4 timmar samt utsträckt för stad eller köping

med högst 1 timme på morgonen och 1 timme på aftonen och för annan

kommun med högst 2 timmar på morgonen och 2 timmar på aftonen. Yad

åter angår sön- eller helgdag kan det i lagen medgivna öppethållandet därunder

för försäljning av vissa varuslag i enahanda ordning antingen inBihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 2 avd. 29 käft. (Nr 34.) sol 31

Gällande

bestämmelser

i ämnet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

Lagens

arbeten

2 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

skrankas eller helt förbjudas eller ock utsträckas att gälla jämväl tiden

mellan klockan 10 och klockan 11 f. m. samt högst 2 timmar å tid efter

klockan 1 e. m. I fråga örn företag av samma slag ina ej meddelas olika

bestämmelser, med mindre sådant kan ske utan obehörigt gynnande av vissa

företag. För att äga giltighet skola kommunala myndigheters beslut av nu

ifrågavarande slag fastställas av vederbörande länsstyrelse.

Under tid, då handelsbod av visst slag ej må hållas öppen, må enligt

8 § andra stycket vara, varmed handel i dylik bod idkas, ej heller annorstädes

för allmänheten hållas till salu, med mindre länsstyrelsen med hänsyn

till särskilt förhållande därtill lämnat tillstånd.

Emellertid äro enligt 15 § från tillämpning av stadgandena i lagen undantagna,

bland annat:

dels för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstation, i

järnvägsvagn eller å fartyg,

dels försäljning, som bedrives under utövning av eller i samband med

kafé- eller restaurangrörelse och antingen sker allenast till förtäring eller

förbrukning å stället eller ock avser försändning eller avhämtning av lagad

mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka,

dels försäljning av tidningar, som bedrives utomhus eller till gäster å

kafé- eller restauranglokal, och

dels försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning av matvaror,

läskedrycker, blommor eller dylikt.

för- Enligt lagen den 5 juni 1909 örn förbud mot handels idkande under vissa

n. m. tider av dygnet, vilken lag gällde närmast före 1919 års butikstängningslag,

kunde, därest inom stad, köping eller municipalsamhälle yppades behov av

förbud mot att handelsbod å söckendag hölles till salu öppen utöver viss

tid, sådant förbud meddelas av vederbörande kommuns beslutande myndighet.

Förbud kunde även meddelas mot handelsbods öppethållande å

helgdag, i den mån hinder för öppethållande icke förelåg redan enligt strafflagen.

Meddelat förbud skulle för att få gällande verkan fastställas av länsstyrelsen.

Från lagens tillämplighetsområde undantogs emellertid, bland

annat, för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller ångbåtsstationer, i

järnvägsvagnar eller å ångbåtar ävensom utomhus bedriven försäljning av

tidningar eller i mindre omfattning av matvaror, läskedrycker eller dylikt

samt försäljning utomhus, örn den idkades i samband med värdshusrörelse.

Vid framläggande av förslag till 1909 års lag framhöll föredragande departementschefen

beträffande ovannämnda undantag huvudsakligen följande.

Det syntes lämpligt att helt undantaga den försäljning av böcker, tidningar

och dylikt, som bedreves i samband med järnvägs- eller ångbåtstrafik till

den resande] allmänhetens betjänande, då denna handel för att fylla sitt

ändamål borde vara obunden av en till vissa klockslag fixerad tidsbegränsning.

Av huvudsakligen samma skäl syntes överhuvud handel med tidningar

böra undantagas från lagens bestämmelser. Att värdshusrörelse inomhus

icke vore att hänföra till bodhandel och följaktligen icke berördes av de

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

föreslagna bestämmelserna, vore tydligt. Däremot kunde tvekan uppstå i

avseende å den försäljning, som i samband med värdshusrörelse ofta bedreves

utomhus, särskilt i trädgårdar eller å andra öppna platser utanför

restauranger och kaféer. Som denna försäljning, vilken tillhörde värdshusrörelsen,

borde i fråga örn tidsbegränsning följa de för denna gällande regler,

f dref olle det vara lämpligt att uttryckligt undantaga sådan försäljning.

Jämväl annan försäljning utomhus, även under rätt sena tider å dygnet, av

en del matvaror, läskedrycker och dylikt torde hava ingått i allmänhetens

vanor; och då densamma — som säkerligen beredde uppehälle åt icke så få

personer, oftast utan anlitande av annan arbetskraft än deus, för vars räkning

försäljningen skedde — icke torde föranleda någon olägenhet, örn den

idkades endast i mindre omfattning och stöde i överensstämmelse med

gällande allmänna ordningsregler, syntes den likaledes böra lämnas utanför

den föreslagna lagstiftningen.

I fråga örn de undantag från lagens tillämplighetsområde, som upptagits i

1919 års lag, anförde dåvarande chefen för socialdepartementet vid lagförslagets

remitterande till lagrådet bland annat följande. De i 1909 års lag

angivna undantagen torde i huvudsak alltjämt böra gälla, dock med vissa

jämkningar. Sålunda torde böra undantagas all sådan försäljning i samband

med kafé- eller restaurangrörelse, som avsåge allenast förtäring eller förbrukning

å stället. Genom detta undantag skulle konditorierna bliva oförhindrade

att å annan tid, än då butik finge hållas öppen, utskänka kaffe, te,

och dylika drycker ävensom att till förtäring å stället försälja bakverk o. d.

Kringsändandet av lagad mat eller tillagade alkoholfria drycker på rekvisition

från kaféer och restauranger borde givetvis även göras oberoende av

ifrågavarande lagstiftning, varjämte försäljning av tidningar till gäster å dylika

ställen borde lämnas utanför den ifrågasatta regleringen. Likaledes syntes

lämpligt att undantaga sådan försäljning av blommor och kransar, som ägde

rum utomhus i mindre omfattning, exempelvis vid begravningsplatser och

kyrkogårdar.

Vid 1919 års riksdag lämnades det av Kungl. Majit framlagda förslaget

utan erinran uti förevarande delar.

Frågan örn ordnande av den s. k. kioskhandeln är föremål för utförlig Frambehandling

i en av Sveriges köpmannaförbund den 8 maj 1924 till Kungl. *(

Majit ingiven skrivelse, däri förbundet anhållit om ändring och komplettering mannaförav

butikstängningslagen i vissa närmare angivna hänseenden. I denna fg^4N

skrivelse har förbundet anfört bland annat följande:

En företeelse, som torde vara värd statsmakternas särskilda uppmärksamhet,

enär den hotar att helt förtaga värdet av gällande butikstängningslag,

är den vitt florerande kioskhandeln. På tider, då de vanliga handelsbodarna

av lagen åläggas att hålla stängt, bedriva de talrikt förekommande kioskerna

en omfattande rörelse, varigenom den lojala handelsnäringen lider uppenbart

avbräck. Av förefintliga kiosker finnas tvenne kategorier, av vilka den

ena på vissa villkor torde vara undantagen från butikstängningslagens till

lämpning, under det att den andra otvivelaktigt bör vara underkastad lagens

föreskrifter.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Den förra kategorien utgöres huvudsakligen av de s. k. järnvägskioskerna,

för vilkas undantagsställning torde kunna åberopas § 15 mom. 3, där denna

rörelse definieras såsom »för resande avsedd försäljning vid järnvägs- eller

ångbåtsstation etc». Under skydd av nämnda bestämmelse bedriva dessa

kiosker snart sagt dygnet örn sin verksamhet med huvudintresset riktat på

den bofasta befolkningen. Ehuru försäljningen enligt lagen skall vara begränsad

till resenärer, föreligga otaliga rapporter örn att försäljning ofta

pågår under tider, då tåg varken komma eller gå. Från en stad berättas

sålunda, att järnvägskiosken hålles öppen bland annat söndagar från kl. 6—10

e. m., ehuru under denna tid endast ett tåg anländer kl. 9 e. m. Här skildrade

tillvägagångssätt synes stå i uppenbar strid med lagens bestämmelser och

därför böra av allmän åklagare beivras. Att detta så sällan sker torde kunna

förklaras därav, att lagens föreskrifter icke äro tillräckligt tydligt formulerade

samt av svårigheten att lagligt bevisa, att försäljning skett till icke

resenärer. Ett betydligt bättre tillstånd härutinnan torde lämpligen kunna

ernås genom sådan komplettering av lagen, att järnvägskiosks öppethållande,

då vanlig butikshandel är förbjuden, begränsas till viss tid före och efter

tågs ankomst eller avgång.

Det andra slaget kiosker äro sådana, som icke hava någon förbindelse

med trafikväsendet, av vilka under senare år uppstått ett mycket stort antal.

Handel, som bedrives av sådan kiosk, bör otvivelaktigt betraktas såsom jämställd

med försäljning i bod och torde sålunda vara underkastad butikstängnings]

agens begränsning av tiden för dess idkande. Sådan kioskhandel

torde nämligen icke kunna inrangeras under undantagsbestämmelsen i § 15

mom. 7, som avser »försäljning utomhus och allenast i mindre omfattning

av matvaror etc.». Att med visshet uppdraga gränslinjerna mellan sådan

försäljning, som avses i sistnämnda lagrum, och försäljning i bod är visserligen

i avsaknad av legala definitioner icke lätt, men att döma av den praxis,

som tillämpas i Stockholms stad och län, synes sistnämnda lagrum endast

böra avse anordningar utomhus av mera tillfällig beskaffenhet, t. ex. salustånd,

under det att försäljning från kiosk av mera permanent karaktär torde

böra jämställas med butikshandel.

Beträffande försäljning av tobaksvaror från kiosker under tid, då butikstängningslagen

lägger hinder i vägen för försäljning av dylika varor i bod,

blir frågan i varje siirskilt fall, huruvida undantagsbestämmelserna i § 15

skola tillämpas eller icke. Den undantagsbestämmelse, som här kan ifrågakomma,

är den, som rör »försäljning, som bedrives under utövning av eller

i samband med kafé- eller restaurantrörelse och antingen sker allenast till

förtäring eller förbrukning å stället eller ock avser försändning eller avhämtning

av lagad mat, tillagade alkoholfria drycker eller svagdricka». Försäljas

tobaksvaror i samband med dylik rörelse och på sagda villkor i övrigt,

lägger butikstängningslagen intet hinder i vägen. Vad som menas med

kafé- och restaurantrörelse är ej lätt att med visshet säga; men säkert torde

vara, att vanliga kiosker, där läskedrycker och konditorivaror serveras vid

disken, icke liro att anse som kaféer eller restauranter. Den i stor utsträckning

tillämpade metoden att uppställa som villkor för tobaksförsäljning jämväl

försäljning av chokladbit eller dylikt är förmodligen avsedd att giva

sken av kaférörelse, på grund varav försäljningen skulle vara laglig. Som

förfarandet nu vanligen tillgår torde emellertid säljaren göra sig skyldig till

tvenne lagbrott, eftersom försäljningen till avhämtning av både tobaksvaror

och choklad är förbjuden i butikstängningslagen. Denna tolkning överensstämmer

nied den av polisdomstolen i Stockholm vid åtal mot åtskilliga

kiosker för olaga tobaksförsäljning tillämpade.

Någon särskild lag angående reglering av kioskhandeln finnes icke och

torde ej heller hava någon uppgift att fylla, eftersom ju detta slag av handel

s. 5 Kontrollera mot PDF

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 34. 5

är jämförlig med handel i bod, varom ju detaljerade bestämmelser finnas.

I fall av överträdelse av butikstängningslagen är alltså vederbörande allmän

åklagare skyldig att inskrida efter härom gjord anmälan. Att åtal i dylika

fall så ofta underlåtas, torde huvudsakligen bero på obekantskap med butikstängningslagens

rätta innebörd. För att vinna rättelse av missförhållanden

i berörda avseende erfordras sålunda icke egentlig lagändring utan endast

sådant förtydligande av lagen på vissa punkter, som kail minska åklagaremyndigheternas

tvekan att ingripa.

Förbundet vill ej underlåta att i detta sammanhang påpeka, att den florerande

kioskhandeln ej blott är till uppenbart men för den lojala butiksliandeln,

utan även måste anses innebära olägenheter för den köpande allmänheten.

Det torde sålunda vara allmänt känt, att kioskhandeln i stor

utsträckning tillämpar försäljningspriser, som äro avsevärt högre än motsvarande

priser inom detaljhandeln i bod, och detta ehuru kioskernas omkostnader

böra vara ojämförligt lägre än butikshandelns. I avsaknad av

konkurrens från butikshandelns sida å tider, då den lojala handeln lagenligt

är inställd, hava kioskerna trots omnämnda prispolitik alla möjligheter att

bedriva en omfattande rörelse.

Att kioskhandeln är ett synnerligen lukrativt företag utan behov av privilegierad

ställning, synes bland annat framgå av det förhållandet, att, enligt

å patent- och registreringsverket tillgängliga siffror, ett visst kioskföretag i

aktiebolagsform under år 1922 hade en vinst, som var en halv gång större

jin aktiekapitalet, och detta under ett verksamhetsår, som för detaljhandeln

i allmänhet var allt annat än inkomstbringande.

Köpmannaförbundets ifrågavarande skrivelse remitterades av Kungl. Maj:t

den 27 maj 1924 till socialstyrelsen för utlåtande. På anmodan av social ^mannastyrelsen

avgåvos yttranden över framställningen av åtskilliga myndigheter förbundets

, ii* framställning
och

sammanslutningar.

Förslaget örn begränsning av tiden för öppethållande av s. k. järnvägskiosker

tillstyrktes av Sveriges tobakshandlares riksförbund och kvinnliga

kontorist- och expeditföreningen i Stockholm samt länsstyrelserna i Jönköpings,

Kalmar, Blekinge och Hallands län ävensom, ehuru i mindre tydlig

form, av länsstyrelserna i Kronobergs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands

och Kopparbergs län. Köpmannaförbundets förslag vann även anslutning

från Smålands och Blekinge handelskammare samt Norrbottens och Västerbottens

läns handelskammare.

Sveriges tobakshandlares riksförbund anförde bl. a. följande. Endast i

undantagsfall vore dessa kiosker belägna inom spärrat område. Så länge

försäljningen begränsades till tidningar och pressalster, vore den icke på

något sätt illojal eller äventyrlig för övriga köpmän, meri utvecklingen hade

den senaste tiden omvandlat dessa kiosker till verkliga handelsbodar, vilka

genom uppenbart kringgående av lagens andemening bedreve sin huvudsakliga

försäljning bland den bofasta befolkningen och därtill på tider, då övriga

köpmän vore lagligen förhindrade tillgodose kundkretsen.

Avstyrkande yttranden avgåvos däremot av aktiebolaget Alga, svenska

tidningsutgivareföreningen, aktiebolaget svenska pressbyrån, överståthållareämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Östergötlands,

Kristianstads, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Örebro,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län. Likaså avstyrkte bl. a.

polismästaren i Stockholm, poliskamrarna i Malmö och Norrköping, magistraterna

i Uppsala och Linköping samt handelskammaren i Göteborg köpmannaförbundets

förslag. Länsstyrelserna i Örebro och Norrbottens län

framställde särskilda förslag till frågans lösning.

Såsom skäl för sitt avstyrkande av förbundets förslag androgo nämnda

myndigheter och sammanslutningar bl. a. följande. Det vore endast de större,

järnvägskioskerna, en del stadskiosker och vissa andra, som kunde existera

endast på pressalsterrörelsen. Övriga kiosker vore baserade på och ekonomiskt

avhängiga av rörelsens kombination med avyttring av en del andra

handelsartiklar, huvudsakligen tobak och sötsaker. Cirka DO % av samtliga

kiosker för kombinerad handelsrörelse vore förlagda till statens och enskilda

järnvägars stationer eller vid stationer för elektrisk förortsbanetrafik. Skulle

de petitionerande konkurrenterna lyckas i sitt uppsåt att också få kioskernas

tidningsförsäljning beroende av stängningslagen, uppkomme därigenom

fullständigt katastrofala verkningar för aktiebolaget svenska pressbyrån och

för tidningarna, särskilt dagspressen. Även örn under en sammanhängande

tidrymd av några timmar tåg vid en station varken skulle ankomma eller

avgå, syntes däri knappast ligga tillräcklig anledning till att införa en begränsning

av tiden för dessa kioskers öppethållande. Icke ens såsom skydd

för vissa näringsidkare mot en icke önskvärd konkurrens, därest ett sådant

skydd kunde anses lämpligt, vore en dylik begränsning tillräckligt rnotiveMid.

För all försäljning från kiosker å tider, då handelsbodarna liölles

stängda, torde nämligen gälla, att den konsumtion, som därigenom tillgodosäges,

vore av rent tillfällig beskaffenhet. Därest möjligheten till inköp för

omedelbar förbrukning borttoges, komme detta hindrande av konsumtionen

icke bodhandelns utövare till godo. En bestämmelse i enlighet med köpmannaförbundets

förslag bleve utan betydelse i fråga om större järnvägsstationer

och bleve även skäligen besvärlig både i fråga örn tillämpning och

övervakning.

Socialstyrelsen anförde för egen del i sitt den 11 november 1926 avgivna

yttrande beträffande järnvägskioskerna följande:

Ehuru lagtextens avfattning icke giver något direkt stöd för en sådan

tolkning, torde det, såvitt man kan döma, ha varit lagstiftarens mening, att

förevarande undantag från lagens tillämpning skulle tillgodose de resandes

men icke ortsbefolkningens i allmänhet behov. Då det emellertid svårligen

kan begäras, att vederbörande skulle kunna skilja mellan resande och andra,

som hava tillgång till den plats, där försäljningen äger rum, har bestämmelsen

erhållit sin ovan angivna avfattning.

Att försäljning sker till andra än resande, torde icke kunna förnekas.

Denna försäljning lär emellertid bedrivas endast i mindre omfattning och

knappast avse andra varor än tidningar och böcker, bageri- och konditorivaror,

läskedrycker, frukt samt tobak och möjligen även vissa matvaror, såsom

smörgåsar o. d. Det gäller alltså huvudsakligen sådana varuslag, vilkas försäljning

utomhus, åtminstone örn den bedrives i mindre omfattning, är tilllåten

enligt andra undantagsbestämmelser i 15 §.

Beträffande större järnvägsstationer infalla tågens ankomst- och avgångstider

så nära varandra, att något avbrott i försäljningen icke gärna kan före
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

skrivas. Den av köpmannaförbundet föreslagna anordningen skulle för övrigt

knappast å mindre frekventerade stationer låta sig genomföra i praktiken.

För såväl kioskinneliavarna som den i kioskerna anställda personalen

skulle det tydligtvis medföra stora svårigheter och obehag, örn de skulle

vara nödgade att flera gånger örn dagen avbryta försäljningen och stänga

kioskerna. Och hur skulle man förfara, då, såsom stundom är fallet, tågen

ankomma eller avgå på andra tider än de i tidtabellen fastställda? Givetvis

måste det även möta starka betänkligheter att påbjuda åtgärder, som för

den därav berörda personalen skulle medföra en i hög grad splittrad och

måhända även oregelbunden arbetstid. Därtill kommer, att övervakningen

av lagens tillämpning, i händelse köpmannaförbundets förslag vunne beaktande,

skulle möta avsevärda svårigheter. Ej heller synes av länsstyrelsen

i Norrbottens län framställt förslag att åt de lokala myndigheterna inrymma

befogenhet att bestämma försäljningstiderna vid tågs och båtars ankomst

och avgång vara ägnat att i avsevärd mån förminska olägenheterna av det

ifrågavarande systemet. .. ,

Slutligen må nämnas, att av länsstyrelserna i Orebro och .Norrbottens

län ifrågasatts att begränsa ifrågavarande försäljning till att avse^ allenast

vissa varuslag. Försäljningen i järnvägskiosker avser emellertid, såvitt styrelsen

har sig bekant, nästan undantagslöst blott de ovan angivna varuslagen,

i avseende å vilka någon inskränkning icke lämpligen synes kunna

ifrågakomma.

Örn några ändringar av förevarande undantagsbestämmelse skulle anses

böra ifrågakomma, synas desamma huvudsakligen böra gå ut på att från

undantaget utesluta sådana kiosker, som äro belägna på något avstånd från

stationen, samt att med försäljning å järnvägs- och ångbåtsstation jämstalla

sådan försäljning, som äger rum å station för andra trafikmedel, såsom spårväg,

omnibus, motorfartyg etc. I enlighet härmed skulle bestämmelsen

kunna erhålla följande ändrade lydelse: »för resande avsedd försäljning å

station för järnväg eller annat trafikmedel, i järnvägsvagn eller å fartyg».

Köpmannaförbundets krav på förtydligande av de stadganden i butikstängningslagen,

som voro av betydelse för övriga kiosker, understöddes av

Sveriges tobakshandlares riksförbund, aktiebolaget svenska tobaksmonopolet,

kvinnliga kontorist- och expeditföreningen, Stockholms frukthandlareförening

samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar, Älvsborgs, Skaraborgs, Västernorrlands

och Norrbottens län, varjämte även länsstyrelserna i Jönköpings,

Kronobergs, Blekinge, Kristianstads, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs

och Jämtlands län, ehuru i mindre tydlig form, anslöto sig till samma

mening. Önskemålet örn förtydligande biträddes jämväl av polismästaren i

Stockholm, poliskamrarna i Maimi) och Norrköping, magistraterna i Uppsala

och Linköping samt handelskammaren i Göteborg.

I allmänhet Indes följande synpunkter till grund för anspråket på förtydligande.

En viss osäkerhet syntes råda beträffande innebörden av bestämmelserna

i 15 angående försäljning i samband med kaféiöxelse och

försäljning respektive utomhus och i mindre omfattning, och syntes denna

osäkerhet på sina håll lia medfört, att kioskhandeln fatt taga en omfattning,

sorn icke stöde i god överensstämmelse nied lagens anda och mening. Då

kioskerna nära nog utan undantag huvudsakligen bedreve försäljningsverksamhet

och med den s. k, serveringen, där sådan förekomme, endast åsyf
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

tade* att ät försäljningen å otillåten tid giva ett sken av laglighet, borde

givetvis den nuvarande stängningslagen tillämpas även å dessa återförsäljare.

Handel i kiosk vore icke att anse såsom handel »utomhus» och borde sålunda

vara likställd med handel i bod samt ej falla under undantagsbestämmelserna

i 15 §. Då emellertid de bestämmelser, som eventuellt ägde tilllämpning

å ifrågavarande kioskhandel, blivit avfattade på ett tämligen svävande

sätt, erfordrades en närmare precisering av desamma.

Något förtydligande av förevarande bestämmelser erfordrades däremot

icke enligt de yttranden, som avgivits av aktiebolaget Alga, svenska tidningsutgivareföreningen,

aktiebolaget svenska pressbyrån, svenska handelsarbetareförbundet

och Stockholms fruktförsäljareförening. Ej heller funno överståthållareämbetet

samt länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,

Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Örebro, Gävleborgs och Västerbottens

län dylikt behov föreligga.

Denna sin ståndpunkt grundade de nämnda myndigheterna och sammanslutningarna

väsentligen å följande skäl. Det vore obestridligen ett allmänhetens

intresse att även örn kvällarna, efter det arbetet för dagen slutat,

äga möjlighet att tillhandla sig vissa förbrukningsvaror för omedelbar konsumtion,

och detta intresse borde respekteras, så långt som med god ordning

vore förenligt. Att denna form av handel hastigt utvecklats, berodde

nog på, att den tillgodosåge ett allmänhetens behov. Sådan den hittills i

stort sett bedrivits, syntes den ej heller lia medfört några nämnvärda olägenheter

i socialt eller hygieniskt avseende. Med hänsyn till beskaffenheten

av den försäljning, som i allmänhet ägde ruin i kioskerna, kunde densamma

icke anses innebära någon egentlig illojal konkurrens. I regel skulle nämligen,

därest genom lagbestämmelser den nuvarande kioskhandeln i större

eller mindre mån begränsades, den försäljning, som sålunda berövades kioskhandeln,

knappast i någon större utsträckning komma butiksliandeln till

godo. Vad köpmannaförbundet anfört syntes snarare böra uppmärksammas

av vederbörande domstolar än leda till ändring av gällande lagbestämmelser.

Att härutinnan meddela stadganden, som icke kunde bliva föremål för olika

tolkning, skulle möta stora svårigheter, och torde dessa spörsmål få bedömas

från fall till fall. Då man väl finge räkna med förefintligheten av

konkurrensavund, torde det få anses vara sörjt för att lagöverträdelser av

antydd art komme till åklagarmyndighetens kännedom. Att ej nämnda

myndighet ingripit i flera fall än som skett tydde på, att lagöverträdelser

ej förekomme i den utsträckning, som köpmannaförbundet syntes vilja göra

gällande.

I denna del anförde socialstyrelsen följande:

Enligt socialstyrelsens mening torde det icke kunna förnekas, att de

åsyftade bestämmelserna äro i viss mån otydliga, och att otydligheterna

kunna vara ägnade att leda till lagöverträdelser och stundom till uppenbart

kringgående av lagen. Svårigheten att avgöra vad som är att hänföra till

»kafé- eller restaurangrörelse» medför, att en del kioskföretag tro sig kunna

strafflöst bedriva försäljning av exempelvis tobaksvaror, om de blott, såsom

köpmannaförbundet antytt, därjämte försälja en chokladbit, en karamell eller

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr Hl.

9

dylikt. En sådan uppfattning måste emellertid anses vila på uppenbar vantolkning,

oell den, som gör sig skyldig till ett dylikt förfarande, bör, örn det

beifras, otvivelaktigt vara förfallen till straff enligt 9 § butikstängningslagen.

Ej heller synes försäljning från kiosk till förbrukning å stället av enbart

sådana varor som kakor eller läskedrycker under alla förhållanden konstituera

kafé- eller restaurangrörelse. Härför synes nämligen böra uppställas det

villkoret, att serveringsrörelsen icke är av alltför obetydlig omfattning, i

vilket avseende kan tjäna till ledning bland annat örn den är så anordnad

med bord och sittplatser för gästerna, att det tydligt framgår, att den

huvudsakliga uppgiften och icke blott bisyftet är bedrivande av kafé- eller

restaurangrörelse i den mening, som gives däråt av allmänna språkbruket.

Det låter sig emellertid knappast göra att i lagtexten införa en anvisning

örn tolkningen av detta begrepp. Såsom från flera håll anförts, är det

snarare en fråga, som bör göras till föremål för domstols prövning i varje

särskilt fall. Nämnas bör måhända, att man haft under övervägande att,

till förhindrande av tobaksförsäljning från kiosker med endast skenbar kaféeller

restaurangrörelse, låta den ifrågavarande undantagsbestämmelsen i 15 §

äga tillämpning å tobaksvaror, endast så framt försäljningen skedde under

utövning av sådan kafé- eller restaurangrörelse, vid vilken servering av lagad

mat ägde rum. En sådan inskränkning har emellertid icke ansetts skäligen

kunna uppställas, då det finnes talrika verkliga kaféer, som icke tillhandahålla

sådana varor.

Yad nu sagts örn förutsättningarna för att kafé- eller restaurangrörelse

skall kunna anses föreligga gäller icke blott kiosker. Aven i andra fall,

t. ex. i fråga örn vissa frukt- och konfektyraffärer, lära överträdelser av

butikstängningslagen förekomma på sådant sätt, att vederbörande affärsinnehavare

giver sig sken av att utöva kafé- eller restaurangrörelse genom

att tillhandahålla exempelvis vichyvatten eller lemonad i obetydlig utsträckning,

varigenom de bereda sig möjlighet att hålla sina affärslokaler öppna

å tid, då de enligt butikstängningslagen skolat hållas stängda. Dylikt kringgående

av lagen torde enligt styrelsens mening vara åtkomligt redan med

lagens nuvarande avfattning.

Ett annat spörsmål, beträffande vilket stor ovisshet räder, är huruvida

en kiosk bör betraktas såsom handelsbod eller icke, eller med andra ord

huruvida försäljning från kiosk kan anses såsom försäljning »utomhus." och

sålunda under vissa förutsättningar vara undantagen från butikstängningslagens

tillämpning på grund av bestämmelse i de två sista styckena av 15 §.

Enbart den omständigheten, att kunden befinner sig utomhus, torde icke

kunna anses tillfyllestgörande, för att försäljningen skall anses ske utomhus.

Hänsyn bör även tagas därtill, huruvida försäljaren och de salubjudna varorna

kunna anses lia sin plats utomhus eller icke. Emellertid synes denna

fråga knappast kunna lösas annat jin på lagtillämpningens viig. Förslaget

att låta kioskhandeln med matvaror, läskedrycker, blommor eller dylikt

komma under butikstängningslagens föreskrifter i fråga om riitt till öppethållande

och sålunda skilja mellan försäljning från kiosker, å ena, samt

annan utomliushandel (från kärror, bord eller stånd), å andra sidan, kari

icke gärna förordas med hänsyn till såväl allmänhetens och kioskinnehavarnas

intressen som svårigheten att skilja mellan kiosker och stånd.

Vad därefter angår uttrycket »i mindre omfattning i sista stycket av

15 §, synes det önskvärt, att en mer exakt begränsning kunde åstadkommas.

Den försäljning, som ifrågavarande undantagsbestämmelse åsyftar, bör enligt

styrelsens åsikt vara avsevärt begränsad till sin omfattning. Någon anledning

att giva efter på denna betingelse synes icke föreligga, helst en tendens

lär göra sig gällande att utvidga kioskhandeln. Skyldighet att föra

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

handelsböcker åligger icke dem, »som utan biträde av andra än hustru och

barn, mångleri- eller annan sådan mindre handelsrörelse idka», men även

örn sådan skyldighet förefunnes, synes det icke vara lämpligt eller möjligt

att i lagen stadga föreskrifter örn viss bestämd maximiomsättning såsom

villkor för undantaget. Måhända skulle emellertid här berörda önskemål i

viss män tillgodoses, örn orden »allenast i mindre omfattning» utbyttes mot

»allenast i ringa omfattning».

Härutöver synes även uttrycket »eller dylikt» i sista stycket av 15 §

lämna ruin för olika tolkningar. Det har nämligen ifrågasatts att försäljning

av tobaksvaror icke skulle kunna inrymmas under detta uttryck. Till stöd

för denna mening Ilar åberopats, att i Kungl. Maj:ts proposition till 1919

års riksdag med förslag till nu gällande butikstängningslag föredragande

departementschefen med dessa ord, vilka med hänsyn till sin något obestämda

innebörd icke från den tidigare butikstängningslagen upptagits i

socialstyrelsens förslag i ämnet, endast tänkt på »sådan försäljning av blommor

och kransar, som äger rum utomhus i mindre omfattning, exempelvis

vid begravningsplatser och kyrkogårdar». De uppräknade varuslagen — matvaror,

läskedrycker och blommor — äro emellertid synnerligen heterogena,

och synes sammanställningen icke utesluta, att under »eller dylikt» även

skäligen skulle kunna inbegripas tobaksvaror. Huru härmed än kan förhålla

sig, förefaller det mindre önskvärt, att försäljning av tobaksvaror skall

kunna äga rum i samband med varje slag av gatuförsäljning, t. ex. från

stånd och kärror, och borde med hänsyn därtill tobaksvaror icke omfattas

av ifrågavarande undantagsbestämmelse i 15 §. Anmärkas må i detta sammanhang,

att Svea hovrätt i utslag den 31 december 1925 på besvär av allmänne

åklagaren över ett av rådstuvurätten i Söderhamn den 22 juni 1925

meddelat utslag angående förseelse mot butikstängningslagen synes ha ansett

försäljning utomhus av tobaksvaror icke vara av beskaffenhet, varom i

15 § butikstängningslagen förmäles. Med en sådan tolkning av uttrycket

»eller dylikt» komme försäljning av tobaksvaror från automatapparater icke

under undantagsbestämmelserna i 15 §, utan skulle för bedrivande av dylik

försäljning å tid, då handelsbod ej finge hållas öppen, erfordras länsstyrelsens

tillstånd.

Utom beträffande tobaksvaror har, såvitt styrelsen har sig bekant, uttrycket

»eller dylikt» i 15 § icke givit anledning till tveksamhet.

Ville man emellertid fullständigt undanröja den otydlighet, som uttrycket

»eller dylikt» i förevarande sammanhang innebär, skulle, med beaktande av

vad förut anförts, möjligen åt sista stycket i 15 § kunna givas följande ändrade

lydelse:

»försäljning utomhus i allenast ringa omfattning av mat- eller konditorivaror,

läskedrycker, frukt, levande blommor eller växter».

Anmärkas må, att styrelsen härvid avsett att under uttrycket »levande

blommor eller växter» även inbegripa av blommor eller växter tillverkade

föremål, såsom begravningskransar.

Att i butikstängningslagen införa så detaljerade bestämmelser, att tvekan

icke skulle kunna uppstå, huruvida visst slag av försäljning vore dit hänförlig

eller icke, synes icke lämpligen låta sig göra, utan torde det få ankomma

på domstolarna att träffa avgörande efter omständigheterna i varje

särskilt fall.

Såsom en sammanfattning av sitt yttrande framhöll socialstyrelsen, som

i ärendet samrått med kommerskollegium, att köpmannaförbundet icke saknat

skäl för sin framställning, då butikstängningslagen otvivelaktigt i de avseenden,

som framställningen berörde, gåve anledning till grundade erinringar.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 11

De förslag till de påtalade bristernas avhjälpande, som framställts av förbundet,

hade emellertid med hänsyn till andras berättigade intressen eller

andra omständigheter icke ansetts kunna förordas till förverkligande. Ej

heller hade styrelsen funnit tillräckliga skäl föreligga att hemställa örn lagändring

endast i syfte att verkställa de omformuleringar av vissa delar av

butikstängningslagens 15 §, vartill styrelsen lämnat utkast.

Köpmannaförbundets framställning har ännu ej föranlett någon Kungl.

Maj:ts åtgärd.

Vid 1925 års riksdag var frågan om ordnande av kioskhandeln i viss omfattning

föremål för riksdagens prövning.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 233, hemställde nämligen

herr Gardell i Gans, att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att utredning måtte verkställas angående vissa i motionen berörda missförhållanden

med avseende å försäljning av tobak svaror från kiosker och att

till kommande riksdag måtte framläggas förslag till avhjälpande av dessa

missförhållanden.

Till stöd för berörda hemställan anförde motionären:

Uti lagen örn begränsning av tiden för idkande av handel och viss annan

rörelse av den 30 maj 1919 äro vissa medgivanden gjorda örn reglerande

av tiden, under vilken handelsbod må hållas öppen, med anledning varav

olika förhållanden på vissa områden kommit att införas. Beträffande de

egentliga affärerna med tobaksvaroror torde veterligen icke något undantag

från lagens huvudbestämmelser hava införts, varemot vid vissa andra affärer,

sorn, jämte andra varor, tillhandahålla tobaksvaror, har det däremot i vissa

orter blivit regel, att undantag tillämpas, och härvid syftas i första hand på

den s. k. kioskhandeln. Visserligen torde man hava utgått ifrån att försäljningen

från dem huvudsakligen skulle avse andra varor, såsom sötsaker,

läskedrycker, tidningar m. m. och att tobakshandeln skulle vara inskränkt

till ett minimum.

Rätta förhållandet torde emellertid vara, att under vissa tider, särskilt då

tobaksaffärerna äro stängda, den huvudsakliga försäljningen utgöres av

tobaksvaror.

Tobakshandlarna hava vid olika tillfällen och i olika sammanhang framfört

sina anmärkningar mot förhållandet, både i pressen och till myndigheter,

med framhållande av den orättvisa gent emot dem, som denna skiljaktighet

i rätten att hålla affärerna öppna ovillkorligen innebär. Då frågan emellertid

måste anses vara av den betydelse, att det icke bör få fortgå på detta

sätt, synes riksdagen böra taga frågan i övervägande på sådant sätt, att det

begäres en opartisk utredning av densamma.

Andra lagutskottet, som behandlade motionen, yttrade i sitt över densamma

avgivna utlåtande, nr 18 — efter redogörelse för innehållet i ovannämnda

av Sveriges köpmannaförbund gjorda framställning och de yttranden,

som då avgivits över framställningen — följande: Såsom av det föregående

framginge, voro de i motionen berörda förhållandena föremål för en

på Kungl. Maj:ts föranledande igångsatt, ingående undersökning. Den av

motionären påkallade opartiska utredningen vore sålunda redan satt i verket.

Det torde vid sådant förhållande ej föreligga anledning för riksdagen att,

Riksdaqen

1925.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Ändra lagutskottets utlåtande Nr 34.

Framställning

från

Privata kioskägareföreningen

den

26 april 1928.

Yttrande

från

kommerskollegium

över kioskäg

ar ef öreningens

framställning.

utan avvaktan av samma utrednings avslutande och därav föranledda åtgöranden

från Kungl. Maj:ts sida, då fatta ståndpunkt till den föreliggande

frågan och på grundval därav göra en framställning i ämnet till Kungl. Majit.

Utskottet hemställde därför, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Utskottets hemställan vann riksdagens bifall.

I en deli 26 april 1928 till Kungl. Majit ingiven skrivelse har Privata

kioskägareföreningen hemställt, att Kungl. Majit måtte låta utarbeta och för

riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i butikstängningslagen, att

fri handel med tobaksvaror efter butikstängningstid måtte tillåtas envar,

som efter vederbörande myndighets tillstånd ägde att från kiosk försälja

frukt, konfektyrer och tobaksvaror.

Berörda framställning synes närmast hava föranletts av vissa domstolsutslag,

varigenom kioskinnehavare fällts till ansvar för försäljning av, bland

annat, tobaksvaror efter sedvanlig butikstängningstid. Till stöd för sin hemställan

anförde föreningen huvudsakligen följande. Förbud för kioskerna

att tillhandahålla allmänheten tobaksvaror efter butikstängningstid tjänade

icke några social-hygieniska intressen genom att medföra minskning i tobaksförbrukningen.

Den allmänhet, som förut försett sig med tobaksvaror från

kioskerna, komma att i stället vända sig till restauranger, kaféer och automater.

Från de kiosker, vilka funnes vid järnvägsstationer, finge tobaksvaror

obehindrat försäljas även efter butikstängningstid, och det funnes ingen

anledning att för dessa kiosker tillämpa andra regler än för övriga. Därtill

komme, att, därest kioskinnehavarna nödgades upphöra med ifrågavarande

tobakshandel, deras ekonomiska ställning skulle avsevärt försämras.

Kioskägareföreningens ifrågavarande skrivelse remitterades den 28 april

1928 till kommerskollegium. I yttrande den 21 augusti 1928 anförde kollegiet

bland annat:

Vid behandlingen av nu ifrågavarande ärende har kollegiet icke kunnat

undgå uppmärksamma, att såväl butikstängslagens undantagsföreskrifter

ifråga örn kioskhandeln som ock bestämmelserna örn kioskhandelns utövande

i allmänhet måste i olika hänseenden anses vara mindre tillfredsställande.

Beträffande rätten att idka handel från kiosk eller annat liknande försäljningsställe

finnas inga särskilda bestämmelser meddelade i näringsfrihetsförordningen

eller i någon speciell författning av näringsrättslig natur. Till

följd härav lära näringsfrihetsförordningens och firmalagens allmänna stadganden

angående rätt att idka näring vara tillämpliga även på dylik handelsverksamliet.

Detta innebär, att envar, som uppfyller de i näringsfrihetsförordningen

angivna personliga kvalifikationsvillkoren, äger rätt att efter

vederbörlig handels- eller firmaanmälan utöva kioskhandel. För den händelse

sådan mindre handelsrörelse bedrives utan biträde av andra än hustru

och barn, föreligger icke skyldighet att göra firmaanmälan, och örn försäljningen

icke kan anses äga rum från »bod eller upplags ställe», torde icke

eils liandelsanmälan vara erforderlig för rörelsens utövande.

Emellertid har rätten att idka sådan handelsverksamhet, som utövas från

kiosk, stånd eller dylikt, genom andra författningar blivit i väsentliga hänseenden

kringskuren.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Amira lagutskottets utlåtande Nr 84.

Enligt § 2 i ordningsstadgan för rikets städer den 24 mars 18(18 erfordras

sålunda särskilt tillstånd av magistrat eller stadsstyrelse (i Stockholm av

Överståthållarämbetet) för att å gator eller andra allmänna platser än sådana,

som upplåtits till allmänna försäljningsplatser, idka försäljning från stånd,

bod eller dylikt, eller så att den på stället framgående rörelsen därigenom

hindras eller uppehälles. Eör meddelande av dylikt tillstånd lära särskilda

villkor kunna uppställas, såsom ifråga om kioskers belägenhet och beskaffenhet

samt andra med ordningens upprätthållande sammanhängande omständigheter.

Det i ordningsstadgan § 20 åt länsstyrelserna lämnade bemyndigandet

att på framställning av eller efter hörande av de kommunala organen

fastställa ytterligare ordningsföreskrifter bereder dessutom utrymme för speciella

restriktioner. Med stöd av vissa bestämmelser i hälsovårdsstadgan

den 19 juni 1919 kunna ytterligare inskränkande föreskrifter meddelas, särskilt

ifråga om försäljningen av vissa varuslag och örn sättet för varornas

förvaring och utställande till salu m. m. Genom i sådan ordning meddelade

föreskrifter torde kioskhandeln med avseende å vissa varuslag hava blivit i

väsentlig omfattning praktiskt taget omöjliggjord.

Av betydelse för kioskhandeln, vilken ofta omfattar jämväl utminutering

eller utskänkning av läskedrycker, är även förordningen den 8 maj 1925

angående försäljning av vissa alkoholfria och därmed jämförliga drycker.

Beträffande utminuteringen av dylika drycker gälla visserligen — oavsett

utminutering inom läger, kasernområde eller annat uteslutande för krigs

maktens behov upplåtet område —- samma villkor, som för idkande av

handel i allmänhet äro gällande. Men utskänkningen av de i förordningen

avsedda dryckerna har gjorts beroende av särskild anmälan eller, under

vissa förutsättningar, av särskilt tillstånd, och förordningen innehåller långt

gående föreskrifter med avseende å ordningen för utskänkningens bedrivande.

Det torde icke kunna förnekas, att den speciella rättsliga reglering, som

kioskhandeln sålunda är underkastad, i påfallande grad avviker från de i

näringsfrihetsförordningen innefattade allmänna principerna rörande rätten

att idka handel. Kioskhandeln kan i själva verket sägas ha gjorts till en

koncessionspliktig näring i vad gäller såväl näringsrätten överhuvud som de

varuslag, försäljningen må omfatta. Måhända kan en dylik särställning för

kioskhandeln vara särskilt ur ordningssynpunkt påkallad. Men det synes

angeläget, att, då rätten att idka viss näringsrörelse sålunda göres till föremål

för restriktioner, tillräckligt detaljerade och entydiga föreskrifter lämnas

rörande restriktionernas omfattning, så att en enhetlig rättstillämpning möjliggöres.

I detta hänseende kunna nu gällande bestämmelser icke anses

tillfredsställande, och de hava också, enligt vad kollegiet inhämtat, berett

svårigheter för vederbörande myndigheter vid tillämpningen.

Härtill kommer, att särskilt butikstängningslagens hithörande stadgande!)

delvis äro svävande och svårtolkade. härutinnan får kollegiet åberopa ett

av Socialstyrelsen i samråd med kollegiet den 11 november 1926 avgivet

utlåtande angående framställning av Sveriges köpmannaförbund örn revision

av ifrågavarande lag.

Vad angår det i den remitterade framställningen nu gjorda yrkandet örn

frigivning av handeln med tobak från kiosker torde detsamma enligt kollegiets

mening niippeligen kunna för närvarande bifallas med hänsyn till innebörden

av de principer, som ligga till grund för butikstängningslagens allmänna

stadgande!). Men kollegiet linner önskvärt, att en allsidig utredning verkställes

rörande kioskhandelns rättsliga reglering i allmänhet i syfte att utröna,

huruvida icke de nu gällande, på liera olika författningar splittrade bestämmelserna,

vilka delvis äro av svårtolkad beskaffenhet och svävande inne
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

Utredning

angående

handel genom

utomhusautomater.

14 Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

börd, kunna ersättas med en mera enhetlig oell efter praktiska behov bättre

avpassad lagstiftning. En dylik utredning, som bland annat torde böra omfatta

hörande av samtliga länsstyrelser, har emellertid synts kollegiet alltför

omfattande för att i detta sammanhang böra av kollegiet verkställas.

Under åberopande av vad sålunda anförts får kollegiet hemställa, att

den remitterade framställningen icke må föranleda någon Kungl. Maj:ts

vidare åtgärd.

Jämväl den av kioskägareföreföreningen gjorda framställningen är beroende

på Kungl. Majis prövning.

För närvarande pågår på Kungl. Majis föranstaltande utredning i fråga

örn viss utomhus bedriven handel. Den 31 december 1929 uppdrog nämligen

Kungl. Maji åt kommerskollegium att i samråd med medicinalstyrelsen

och socialstyrelsen verkställa utredning rörande den genom utomhusautomater

bedrivna handeln i vissa hänseenden.

Vid ärendets behandling i statsrådet anförde chefen för socialdepartementet

statsrådet Lubeck bland annat följande:

Handel av ifrågavarande slag har under senare år vunnit en alltmer

ökad omfattning och representerar uppenbarligen numera betydande belopp.

Utvecklingen av densamma har emellertid samtidigt framkallat vissa anmärkningar.

Särskilt rikta sig dessa mot den på dylikt sätt bedrivna handeln

med livsmedel, under vilket uttryck i detta sammanhang inbegripes jämväl

frukt, konditorivaror, konfektyrer, choklad, tabletter och dylikt. Det har

med avseende å denna handel erinrats, att motsvarighet saknas till de bestämmelser

i hälsovårdsstadgan, genom vilka den i butik bedrivna handeln

med livsmedel reglerats för tillgodoseende av hygieniska krav; att emellertid

behovet av reglerande föreskrifter ingalunda kan anses mindre med avseende

å automathandeln, eftersom de i densamma salubjudna varorna ofta

nog genom damm, direkt solljus, fuktighet, kyla eller på annat sätt vore

utsatta för skadlig inverkan; att butikshandeln utsättes för en ojämn konkurrens,

som är ägnad att motverka ordnade förhållanden på livsmedelshandelns

område, samt att möjligheten till kontroll över de i automater

salubjudna varornas beskaffenhet är otillfredsställande. Även sociala olägenheter

hava påståtts vara i viss mån förenade med denna handel. I sådant

avseende har gjorts gällande, att bestämmelserna i butikstängningslagen, i

den måll dessa avse att begränsa tiden för handel med livsmedel, genom

dessa apparater bliva utan praktisk betydelse; att automaterna äro ägnade

att motverka den uppväxande ungdomens fostran till sparsamhet, att de

tvärtom hos densamma uppamma konstlade behov och att de i ett icke

ringa antal fall varit anledning till brottsliga handlingar av minderåriga.

Utan att ingå på frågan, huruvida och i vad mån dessa anmärkningar

äga berättigande, anser jag mig kunna konstatera, att de antyda tillvaron

av ett komplex av spörsmål, som i det allmännas intresse påkallar närmare

undersökning. Denna bör i enlighet med vad ovan anförts avse frågan örn

behovet och möjligheterna att beträffande den utomhus genom automater

bedrivna handeln meddela föreskrifter, som utan att oberättigat inkräkta på

de intressen, vilka därmed äro förenade, kunna vara ägnade att förebygga

med densamma förenade olägenheter.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34. 15

En fråga om revidering av butikstängningslagen, som i viss mån äger

samband med det i förevarande motioner berörda spörsmål, Ilar under fjolåret

dragits under Kungl. Majros prövning genom framställningar från Svenska

konditorföreningen oell Sveriges konditorförening.

T en den 17 november 1930 till Kungl. Majit ingiven skrivelse bär Svenska

konditorföreningen hemställt, bland annat, att gällande lag ändras så, att

tiden för handel med konditorivaror och konfektyrer i egentliga konditorier

utsträckes — såväl beträffande vardagar som sön- eller helgdagar — att

omfatta även den tid, under vilken konditorierna eljest äga rätt att hålla

öppet för servering av sina varor, att denna tid fixeras beträffande vardagar

till tiden mellan kl. C—22 och sön- eller helgdagar till kl. 7—11 och 1—22,

samt alternativt att — därest dessa önskemål icke kunna vinna bifall —

sådana åtgärder snarast vidtagas, att effektiv övervakning av nu gällande

lags efterlevnad ernås.

Sveriges konditorförening har i skrivelse den 1 december 1930 till Kungl.

Majit anhållit, antingen att i § 15 femte punkten i butikstängningslagen

från tillämpningen undantages och således medgives sådan försäljning som

bedrives linder utövandet av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse

eller avser försändning eller avhämtning av lagad mat, tillagade

alkoholfria drycker eller svagdricka eller att någon bestämmelse infogas, som

direkt medgiver konditori med servering för allmänheten rätt att under

samma tid som servering pågår försälja egna varor, dock utan att därigenom

personalens arbetstid får obehörigen förlängas.

Till stöd för berörda framställningar har huvudsakligen anförts, att gällande

bestämmelser i ämnet visat sig sakna stöd i allmänna rättsmedvetandet

samt att deras efterlevnad icke kunde effektivt övervakas, varjämte framhållits,

att, bland andra, kioskinnehavare vore oförhindrade att till avhämtning

försälja konditorivaror å tid, då sådan försäljning icke finge bedrivas

i konditorierna.

Sedan Kungl. Majit anbefallt socialstyrelsen att efter samråd med kommerskollegium

avgiva yttrande över sistnämnda framställningar, har sådant

yttrande avgivits den 9 april 1931. Dessa myndigheter hava därvid tillstyrkt

sådan ändring av butikstängningslagen, att från tillämpning av lagens stadganden

skulle undantagas även sådan försäljning, som bedreves under utövning

av eller i samband med kafé- eller restaurangrörelse och avsåge avhämtning

av bageri- eller konditorivaror.

Som skäl för sitt ändringsförslag hava myndigheterna i huvudsak åberopat

de skäl, som i konditorföreningarnas skrivelser anförts.

Av den ovan lämnade redogörelsen framgår, att frågan om revision av

åtskilliga bestämmelser i butikstängningslagen dragits under Kungl. Majits

prövning genom framställningar från enskilda sammanslutningar. Bland de

spörsmål, som därvid berörts, är även frågan örn ändrade föreskrifter rörande

den s. k. kioskhandeln. Över nämnda framställningar hava numera

Framställningar

frun

Svenska

konditorföreningen

och Sveriges

konditorförening.

Yttranden

över sistnämnda

framställningar.

Utskot t i‘t ■

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 34.

infordrade yttranden avgivits. Då det torde kunna förväntas, att det i förevarande

motioner behandlade spörsmålet inom en nära framtid blir föremål

för ett allsidigt övervägande från Kungl. Maj ds sida, synes utskottet anledning

icke föreligga för riksdagen att nu fatta ståndpunkt i ämnet och på

grundval därav hos Kungl. Majit hemställa örn utredning i ärendet.

Utskottet får fördenskull hemställa,

att motionerna I: 135 och II: 190 icke måtte föranleda till

någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 5 maj 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

HJALMAR von SYDOW.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar von Sydow, Sigfrid Hansson, Österström, von

Geijer, Hagman, Nordborg* Norman och Löfvander;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde, Hage,

Johanson i Hallagården, Aronson, Sandström i Nyland, Björnberg och Hansson i

Trollhättan.

* Ej närvarande vid utlätandets justering.

Stockholm 1931. K. L. Beckmans Boktr.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.