Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag emi åtgärder mot vanartigt levnadssätt

1931-05-08 · 46 sidor, varav 45 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 45 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:36, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag emi åtgärder mot vanartigt levnadssätt

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

1

Nr 3(>.

Ankom till riksdagens kansli den 12 maj 1931 kl. 7 f. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag emi åtgärder mot vanartigt levnadssätt

(vanartslag), dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 24 februari 1931 till riksdagen avlämnad proposition, nr 100,

vilken hänvisats till lagutskott och behandlats av andra lagutskottet, har

Kungl. Majit, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och lagrådet

förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag).

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Lagens tillämplighetsområde.

1 §•

Till skydd mot sådant samhällsskadligt levnadssätt, som i denna lag betecknas

såsom vanart, och för tillrättaförande av dem, vilka göra sig skyldiga

därtill, skola åtgärder vidtagas i enlighet med vad nedan är stadgat.

2 §.

Vanart föreligger, då någon, som fyllt aderton år, undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig och tillika

1. under kringstrykande eller eljest för ett liv, som giver grundad anledning

till antagande, att han, annorledes än genom leverne som avses i 3 §,

på ohederligt sätt förskaffar sig medel till sitt uppehälle, eller som innebär

fara för allmän ordning eller säkerhet; eller

2. gör sig förfallen till bettleri eller tillåter barn, som står under hans vårdnad

eller uppsikt, att bettla eller använder barn eller andra att bettla för sin

räkning.

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. 2 avd. 31 haft. (Nr 86.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

3 §.

Vanart föreligger jämväl,

1. då någon, som fyllt aderton år, är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga

förbindelser och därjämte till otukt förleder ungdom eller genom sitt

leverne åstadkommer särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan

till otukt väcker anstöt å ställe, som i 11 kap. 15 § strafflagen sägs, eller

genom sitt leverne verkar störande för närboende eller andra,

eller

2. då någon, som fyllt aderton men ej tjuguett år, är, utan att sådana särskilda

omständigheter föreligga som avses under 1, hemfallen åt otuktigt

leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är för

handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig.

2 KAP.

Om särskilda samhällsorgan för behandling av ärenden enligt denna lag.

4§.

Närmaste befattningen med ärenden enligt denna lag tillkommer, såvitt angår

den, som är under tjuguett år, barnavårdsnämnden samt beträffande den,

som fyllt tjuguett år, skyddsnämnd.

Skyddsnämnd skall finnas i varje stad och landsfiskalsdistrikt, så ock i köping

med egen polischef. I annan köping och i municipalsamhälle skall ock

skyddsnämnd inrättas, så framt det av länsstyrelsen prövas erforderligt.

Beträffande stad med ett invånarantal av minst 20,000 må Konungen, på

framställning av stadsfullmäktige, förordna, att befattningen med de ärenden,

som barnavårdsnämnd enligt denna lag har att handlägga, skall tillkomma en

särskild nämnd. Angående sammansättningen av sådan nämnd skall gälla

vad örn barnavårdsnämnd finnes stadgat. Konungen meddelar de närmare bestämmelser

rörande nämnden, som må finnas nödiga.

5 §.

Skyddsnämnden skall bestå av tre ledamöter. Av dem skall en vara vald

av landstinget eller, såvitt angår skyddsnämnd i stad, som ej deltager i landsting,

av stadsfullmäktige, en förordnad av länsstyrelsen och en självskriven.

Självskriven ledamot är:

i skyddsnämnd i stad, där polismästare finnes, polismästaren eller den befattningshavare

vid polisväsendet, som enligt instruktion eller förordnande har

att taga befattning med ärenden enligt denna lag, och i annan stad stadsfiskalen

eller, örn han är befriad från all befattning med polisväsendet, den som

närmast under polischefen har inseende över polisväsendet; samt

i annan skyddsnämnd polischefen i orten eller den polisman, som av länsstyrelsen

må hava förordnats att taga befattning med nyssnämnda ärenden.

Ordförande i nämnden förordnas av länsstyrelsen. Därest annan än den själv
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

3

skrivne ledamoten utses till ordförande, förordnar länsstyrelsen jämväl vice

ordförande i nämnden.

6§.

För varje skyddsnämnd skola av landstinget eller stadsfullmäktige, så ock

av länsstyrelsen utses en eller flera män eller kvinnor att tjänstgöra såsom

ledamöter i nämnden ävensom suppleanter till det antal, som prövas erforderligt.

De sålunda å vardera sidan utsedda skola vid varje års början efter samråd

med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten. Tjänstgöringstiden

är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst efter det, då

valet skedde eller förordnandet meddelades. Avgår någon före tjänstgöringstidens

utgång, utses annan i hans ställe för den återstående tiden. Såvitt möjligt

höra till uppdraget utses personer, bosatta å samma ort som den självskrivne

ledamoten. Samma person må utses för flera nämnder.

Av dem, landsting eller stadsfullmäktige välja, skall minst en vara kvinna.

Beträffande valbarhet, obehörighet och rätt att avsäga sig uppdraget skall å

landet vad örn ledamot eller suppleant i kommunalnämnd och i stad vad om

stadsfullmäktig är stadgat äga motsvarande tillämpning, dock att för valbarhet

ej fordras att vara boende inom skyddsnämndens verksamhetsområde och

att den, som är boende utom detta område, må avsäga sig uppdraget. Örn valet,

som bör ske före september månads utgång, skall länsstyrelsen omedelbart

underrättas.

Länsstyrelse skall, där så ske kan, till uppdraget utse personer, som äga erfarenhet

örn socialt arbete; och bör tillfälle beredas organisationer, vilka inom

orten utöva social hjälpverksamhet, att avgiva förslag å lämpliga personer.

Där länsstyrelsen till ordförande förordnar av landsting eller stadsfullmäktige

vald man, skall minst en av dem, länsstyrelsen utser, vara kvinna.

7 §.

När skyddsnämnd skall sammanträda, har ordföranden att inkalla övriga ledamöter

med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges

ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver

den, som inkallats, och är suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan

behörig och lämplig person i den uteblivnes ställe.

8§.

Ärende må icke hos skyddsnämnd företagas, med mindre nämnden är fulltalig.

Yppas inom skyddsnämnd vid besluts fattande olika meningar, gälle den,

varom två förena sig. Har envar sin mening och kunna meningarna ej till

varandra jämkas, skall ordförandens gälla.

9§.

Där det för lagens tillämpning inom någon kommun finnes erforderligt, må

barnavårdsnämnd och skyddsnämnd till sitt biträde kalla därtill skickade män

och kvinnor.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Finnes ersättning åt sådant biträde böra utgå, ankommer det på kommunen

att efter framställning av nämnden bestämma därom.

10 §.

över barnavårdsnämnd och skyddsnämnd tillkommer befattningen med ärenden

enligt denna lag en särskild domstol, benämnd skyddskollegium.

Skyddskollegium skall finnas i Stockholms stad och i varje län. Kollegiet

eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav skall bestå av ordförande

och tre andra ledamöter.

Ordföranden skall vara ordinarie innehavare av domarämbete och en av de

övriga ledamöterna skall vara läkare. Dessa förordnas av Konungen. Återstående

två ledamöter skola vara valda på sätt i 11 § sägs.

För vardera av de ledamöter, Konungen förordnar, utser Konungen tilllika

en eller flera suppleanter, uppfyllande de för ledamoten föreskrivna behörighetsvillkoren.

Angående de suppleanter, som i övrigt skola finnas, är

stadgat i 11 §.

Tjänstgöringstiden är fyra år, räknade från och med den 1 januari året näst

efter det, då förordnandet meddelades eller valet skedde. Avgår någon före

tjänstgöringstidens utgång, utses annan i hans ställe för den återstående

tiden.

11 §•

För skyddskollegium eller, i fall som avses i 12 §, varje avdelning därav

skola i Stockholms stad av stadsfullmäktige och i varje län av landstinget väljas

tre personer att tjänstgöra såsom ledamöter, bland dem minst en kvinna,

så ock suppleanter till det antal, som prövas erforderligt, bland dem likaledes

minst en kvinna. I den mån så lämpligen kan ske, böra till uppdragen väljas

personer, bosatta å samma ort som ordföranden. De valda skola vid varje års

början efter samråd med ordföranden sig emellan fördela tjänstgöringsskyldigheten.

Finnas i län två landsting eller stad, som ej deltager i landsting, skall val,

som nyss är sagt, förrättas av vartdera landstinget samt av stadsfullmäktige

i varje sådan stad; och skola de sålunda valda företrädesvis tjänstgöra vid

handläggning av ärenden, som överlämnats från barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd

i det landstingsområde eller den stad, vars valmyndighet utsett dem.

Samma person må utses av flera valmyndigheter.

Ledamot eller suppleant, som i denna paragraf avses, skall vara svensk

medborgare och hava uppnått tjugufem års ålder. Ej må uppdraget innehavas

av den, som är omyndig eller försatt i konkurstillstånd, ej heller av den, som

på grund av honom ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning eller

genom utslag, som ännu icke vunnit laga kraft, är dömd till påföljd, som nu är

sagd, eller är ställd under framtiden för brott, vilket kan medföra sådan påföljd,

eller är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

5

12 §.

Där med hänsyn till den arbetsbörda, som åvilar skyddskollegium, så finnes

nödigt, äger Konungen förordna om inrättande av två eller flera avdelningar

av kollegiet ävensom meddela de föreskrifter, som i anledning därav kunna

påkallas.

13 §.

Den som ej avlagt domared skall, innan han tager säte i skyddskollegium,

avlägga sådan ed inför ordföranden eller inför allmän underrätt.

14 §.

När skyddskollegium skall sammanträda, bar ordföranden att inkalla övriga

ledamöter med iakttagande av uppgjord tjänstgöringsfördelning. Handlägges

ärende rörande kvinna, skall minst en av ledamöterna vara kvinna. Utebliver

den, som inkallats, eller finnes han vara av jäv hindrad att tjänstgöra och är

suppleant ej att tillgå, äger ordföranden inkalla annan behörig och lämplig

person i den uteblivnes eller jäviges ställe.

15 §.

Ärende må icke hos skyddskollegium företagas, med mindre kollegiet är

fulltaligt.

Vad de flesta i skyddskollegium säga gälle för kollegiets beslut. Vid lika

röstetal gälle den mening, ordföranden omfattar. Äro flera meningar och finnes

efter jämkning flertal för en av dem vara för handen, gälle den meningen.

Kunna meningarna ej till varandra sålunda jämkas, gälle ordförandens. För

beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 eller 30 § erfordras, att

ordföranden biträder beslutet.

3 KAP.

Om ärendenas behandling hos barnavårdsnämnd och skyddsnämnd.

16 §.

Beträdes någon av polisman med vanart, som avses i 2 §, skall han inställas

inför den barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd, som enligt 4 § har att handlägga

ärendet, för undergående av förhör; är det erforderligt, må han anhållas

i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Erhåller fattigvårdsstyrelse, hälsovårdsnämnd, nykterhetsnämnd eller polismyndighet

kännedom om fall av vanart, som avses i 3 §, skall anmälan därom

ofördröjligen göras hos barnavårdsnämnden eller skyddsnämnden. Kan namn,

ålder eller bostad beträffande den, örn vilken är fråga, icke utrönas utan att

han därom varder hörd, äger polismyndighet föranstalta örn sådant förhör. Har

han för dylikt ändamål anhållits, skall han omedelbart efter förhöret lösgivas.

Finnes det sedermera, att han lämnat oriktiga uppgifter, må han anhållas

för att inställas inför nämnden.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Jämväl i annat fall än ovan sägs må barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd,

när anledning därtill föreligger, till handläggning upptaga å nämnden ankommande

fråga örn vidtagande av åtgärder enligt denna lag.

Där den, örn vilken i ärendet är fråga, icke inställes inför nämnden, äger

nämnden eller ordföranden kalla honom till personlig inställelse inför nämnden

eller någon av denna utsedd person för undergående av förhör; är han bevisligen

kallad, men utebliver han utan laga förfall, äger nämnden hos polismyndigheten

erhålla handräckning för hans hämtande.

När omständigheterna därtill föranleda, må nämnden före meddelandet av

slutligt beslut i ärendet lösgiva anhållen person.

17 §.

Nämnden skall utan dröjsmål verkställa erforderlig undersökning i ärendet.

Å ordföranden eller annan, som nämnden i sådant hänseende bemyndigat, ankommer

därvid att angående den, örn vilken i ärendet är fråga, införskaffa

upplysning från det i 61 § omförmälda centralregistret, så framt det icke är

känt, att han ej förekommer i registret, ävensom att, där så anses nödigt, begära

utdrag av straffregistret. Vid undersökningen böra utredas de omständigheter,

som föranlett ingripandet mot honom, den kommun, i vilken han vistades,

då ingripandet ägde rum, hans uppehållsorter och sysselsättning under den

närmast förflutna tiden, hans hälsotillstånd, möjlighet att försörja sig samt levnadsförhållanden

i övrigt, så ock vad eljest kan vara av betydelse vid ärendets

prövning. Då förhör hålles, skall protokoll förås över vad därvid förekommer.

Finnes uppenbart, att vanart ej föreligger, eller anser nämnden vård, som

avses i 18 §, vara erforderlig, må undersökningen efter omständigheterna begränsas.

Där nämnden kallat någon, som är boende eller uppehåller sig inom nämndens

verksamhetsområde, till inställelse vid förhör inför nämnden eller någon av

nämnden utsedd person för att meddela upplysning i något till nämndens behandling

hörande ärende, är han pliktig att hörsamma kallelsen, såvida han

minst fyra dagar förut erhållit del därav. Utebliver han utan laga förfall, äger

nämnden fälla honom att böta fem kronor och genom vite tillhålla honom att

inställa sig. I fall av tredska äger nämnden fälla honom till vitet samt förelägga

högre vite. Vitena må dock tillsammans ej överstiga trettio kronor. Kan

den tredskande ändock ej förmås till inställelse, äger nämnden erhålla handräckning

hos polismyndigheten för hans hämtande. I fråga örn ersättning till den,

som inställt sig, skall vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i

brottmål finnes stadgat äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen

alltid stanna å statsverket.

18 §.

Finnes beträffande den, om vilken i ärendet är fråga, skäl att vidtaga åtgärd

enligt gällande lagstiftning örn fattigvård eller örn alkoholistvård eller

föreligger ett ej blott tillfälligt behov av sjukvård eller annan dylik vård, och

prövas det tjänligare att bereda honom sålunda erforderlig vård än att vid
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

7

taga åtgärd enligt denna lag, skall nämnden ofördröjligen söka föranstalta,

att vård, som nyss sagts, kommer till stånd.

År lian varaktigt oförmögen till arbete och på den grund i behov av vård å

vårdanstalt, men finnes anledning antaga, att hans intagande å sådan anstalt

skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes eller i annat hänseende

medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må nämnden, därest han förut varit

föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §, överlämna ärendet till skyddskollegiets

prövning.

19 §.

Kommer vård, som avses i 18 § första stycket, icke till stånd och finnes

vanart föreligga, skall nämnden tillhålla den felande att föra ett ordentligt

liv samt allvarligt erinra honom örn de påföljder, som i annat fall kunna inträda

för honom.

Då omständigheterna därtill föranleda, må nämnden ställa den felande under

övervakning på sätt i G2 § sägs.

Där det prövas vara till gagn för den felandes tillrättaförande, skall nämnden

söka vara honom behjälplig med anskaffande av arbete eller vidtaga annan

tjänlig åtgärd; och bör i ty fall efter omständigheterna hänvändelse ske till

arbetsförmedlingsanstalt, myndighet, som handhar ledningen av allmänt arbetsföretag,

annan offentlig eller enskild institution, hans anhöriga eller andra, som

kunna finnas lämpliga och villiga att omhändertaga honom eller att eljest bereda

honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv.

I avvaktan på sådan hjälpåtgärds vidtagande skall nämnden, i den mån det erfordras,

söka bereda honom husrum och uppehälle mot fullgörande av arbete.

Mottager den felande vid allmänt arbetsföretag anvisat arbete eller vill han

ingå å hem eller anstalt, som upprättats av kommun, förening eller stiftelse,

äger nämnden, ändå att han icke ställes under övervakning, föreskriva, att han

skall kvarbliva i arbetet eller å hemmet eller anstalten under viss tid, högst

sex månader, ävensom i övrigt meddela honom de föreskrifter, som finnas erforderliga

för hans rättelse.

20 §.

Vill den felande frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, som avses i denna

lag, och förbinder han sig skriftligen att kvarstanna å sådan anstalt under viss

tid, minst sex månader och högst två år, äger nämnden, när den finner skäl

föreligga för hans intagande under den i förbindelsen angivna tiden och plats

för honom kan beredas, i stället för att vidtaga åtgärd enligt 19 § medgiva, att

han må intagas å anstalten. Är han omyndig, erfordras samtycke av den, som

enligt lag har att sörja för hans person.

Nämnden skall tillse, att han överföres till anstalten, samt dit insända handlingar

och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den av nämnden företagna

undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta upplysning

därom.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottet» utlåtande Nr 36.

21 §.

Finnes återfall i vanart föreligga, i ty att den felande förut varit föremål

för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 §

och prövas åtgärd enligt 19 eller 20 § icke till gagn för hans tillrättaförande

kunna vidtagas,

skall nämnden överlämna ärendet till skyddskollegiets prövning.

Återfall skall dock icke anses vara för handen, där den felande ej senare än

fem år före hans inställelse inför nämnden varit föremål för beslut enligt 19 §

eller efter frivilligt ingående enligt 20 § å allmän arbetsanstalt utskrivits därifrån.

År fråga örn vanart, som avses i 3 § under 1, må ärendet ej överlämnas till

skyddskollegiets prövning, med mindre den felande undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig eller till följd av hans leverne uppenbar fara är

för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig, eller

eljest synnerliga skäl därtill äro.

Förutom i fall, som ovan sägs, skall ärendet överlämnas till skyddskollegiets

prövning, där den felande är okänd och undandrager sig att uppgiva namn

och hemvist eller skälig anledning förekommer till antagande, att hans uppgift

därom är oriktig, samt rätta förhållandet ej kan utrönas.

22 §.

Där någon visar tredska att efterkomma i avseende å övervakning gällande

bestämmelser eller i samband därmed eller med hjälpåtgärd meddelade föreskrifter,

äger övervakaren, där sådan är förordnad, eller annan, som har uppsikt

över honom, göra anmälan därom hos skyddsnämnden i orten eller, då

fråga är om den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden därstädes;

och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej omständigheterna föranleda

till åtgärd enligt 19 eller 20 §, överlämna ärendet till skyddskollegiets

prövning, dock att i fall av vanart, som avses i 3 § under 1, ärendet må överlämnas

allenast, så framt någon av de i 21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna

är för handen.

23 §.

Nämndens beslut skola antecknas till protokollet. Vidtager nämnden åtgärd

enligt 19 § andra, tredje eller fjärde stycket eller 20 §, skall nämnden tillställa

den felande skriftligt besked örn åtgärden och vad han med hänsyn till

densamma har att iakttaga.

24 §.

Da ärende överlämnas till skyddskollegiet, skall nämnden ofördröjligen till

kollegiet insända handlingar och protokoll i ärendet jämte redogörelse för den

däri företagna undersökningen, i den mån handlingar och protokoll icke innefatta

upplysning därom. Äro prästbetyg och utdrag av straffregistret ej till
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

9

gängliga, skall nämnden hos vederbörande begära dessa handlingar med anmodan

örn deras omedelbara översändande till kollegiet.

På nämndens föranstaltande skall den felande genom polismyndighetens

försorg skyndsamt inställas hos skyddskollegiet; är han på fri fot, skall han

för ändamålet tagas i förvar. Polismyndigheten skall ock till kollegiet insända

hans signalement.

25 §.

Då undersökning eller annan åtgärd på barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds

föranstaltande vidtages i ärende angående vanart jämlikt 3 §, bör

noga tillses, att den, som är föremål för behandling, icke utsättes för allmän

uppmärksamhet eller onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Vad hos nämnd i dylika ärenden förekommit må ej yppas för obehöriga.

Alla handlingar i dessa ärenden skola så förvaras, att de icke åtkommas av

obehöriga.

4 KAP.

Om ärendenas behandling hos skyddskollegium.

26 §.

Har ärende överlämnats till skyddskollegium, skall kollegiet så snart ske

kan och senast inom en vecka hålla förhör. Det åligger kollegiet att i övrigt

verkställa erforderlig utredning. För sådant ändamål äger kollegiet eller dess

ordförande att av polismyndighet påkalla den undersökning, som prövas erforderlig.

Kollegiet eller dess ordförande äger ock inkalla dem, som kunna

antagas hava kännedom i saken, för att vittna eller upplysningsvis höras. Den,

som efter lag är jävig att vittna, må vid kollegiet höras utan ed, dock ej den,

som är yngre än femton år eller saknar förståndets fulla bruk eller på grund

av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter,

varom förmäles i 2 kap. 19 § strafflagen. Protokoll skall föras över vad vid

förhör förekommer.

Vid förhör skola förhandlingarna vara offentliga. Ordföranden äger dock

avvisa åhörare, som enligt vad känt är eller antagas må, ej fyllt aderton år.

När den felande det begär, så ock eljest, när kollegiet finner omständigheterna

därtill föranleda, skall handläggningen äga rum inom stängda dörrar, därvid

kollegiet likväl må medgiva hans anhöriga ävensom andra, vilkas närvaro kan

förväntas bliva till nytta under förhöret, att övervara detsamma.

I fråga om biträde åt den felande vid ärendets behandling hos skyddskollegiet

skall vad i lag finnes stadgat angående rättegångsbiträde åt häktad i

tillämpliga delar äga motsvarande giltighet; dock att på den felandes begäran

biträde ej må förordnas, där det finnes uppenbart onödigt, att till biträde må

utses även den, som icke avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna

kunskapsprov, samt att ersättning, som av allmänna medel tillerkännes biträde

alltid skall stanna å statsverket.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Kan ärende ej avgöras å den dag, då dess behandling påbörjats, skall fortsatt

handläggning äga rum snarast möjligt och senast inom en vecka från

förra handläggningen, där ej särskilt förhållande nödvändiggör längre uppskov.

27 §.

Där så prövas nödigt för vinnande av ytterligare utredning rörande den felandes

personliga förhållanden samt angående de åtgärder, som med hänsyn

därtill må anses tjänligast för hans tillrättaförande, må skyddskollegiet förordna

lämplig person att verkställa särskild undersökning i angivna hänseenden.

Denne åtnjute efter kollegiets prövning av allmänna medel skäligt arvode

för utfört arbete samt ersättning för nödvändiga utgifter. Beslut härom

gånge i verkställighet, ändå att det ej vunnit laga kraft. Skriftligt besked

örn beslutet skall, där det begäres, tillhandahållas utan avgift.

Finner kollegiet, att den, som skall höras såsom vittne eller upplysningsvis,

är så avlägset boende, att hans hörande vid kollegiet är förenat med oskälig

omgång eller kostnad, äger kollegiet förordna, att förhör angående uppgivna

omständigheter skall äga rum vid den underrätt, som med hänsyn till

tid och plats för dess sammanträden prövas lämplig. På framställning av

kollegiet skall rättens ordförande låta till rätten inkalla dem, som skola höras.

28 §.

Utebliver utan laga förfall den, som enligt 26 § första stycket bevisligen

kallats till inställelse inför skyddskollegiet, äger kollegiet fälla honom till

böter, högst tjugufem kronor, och genom vitén tillhålla honom att inställa sig

samt i fall av tredska fälla honom till sålunda förelagda vitén. Kan han ändock

ej förmås till inställelse, må kollegiet låta hämta honom.

I fråga örn ersättning till den som, efter kallelse enligt 26 § första stycket

eller 27 § andra stycket, inställt sig inför skyddskollegiet eller underrätt, skall

vad angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål finnes stadgat

äga motsvarande tillämpning; dock skall ersättningen alltid stanna å

statsverket.

29 §.

Finner skyddskollegiet vård enligt 18 § första stycket icke böra komma

till stånd och framgår av utredningen i ärendet, antingen att återfall i vanart

föreligger samt att, såvitt angår vanart som avses i 3 § under 1, någon av de i

21 § tredje stycket stadgade förutsättningarna för ärendets överlämnande till

kollegiets prövning är för handen, eller ock att sådant fall föreligger, som

avses i 21 § fjärde stycket eller 22 §,

skall av kollegiet tagas under omprövning, huruvida den felande kan antagas

låta sig rätta genom åtgärd enligt 19 eller 20 §; och må kollegiet i sådant

fall, där det anses lämpligen kunna ske, efter samråd med vederbörande

barnavårdsnämnd eller skyddsnämnd besluta därom.

Finnes åtgärd, som nu sagts, ej böra ifrågakomma, skall kollegiet förordna

om den felandes intagande å allmän arbetsanstalt.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

11

30 §.

Ändå att den, om vilken i ärendet är fråga, är varaktigt oförmögen till arbete

och på den grund i behov av vård å vårdanstalt, må skyddskollegiet, därest

han förut varit föremål för åtgärd enligt 19, 20 eller 29 § och det finnes

uppenbart, att hans intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande

därstädes eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för

anstalten, förordna örn hans intagande å allmän arbetsanstalt.

31 §.

Vid meddelande av beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt enligt 29 §

må skyddskollegiet medgiva villkorligt anstånd med beslutets verkställande,

när omständigheterna giva grundad anledning till antagande, att den felande

skall låta sig rätta utan intagande å allmän arbetsanstalt. I sådant fall skall

kollegiet, på sätt i 62 § sägs, ställa honom under övervakning under en prövotid

av två år.

Fullgör den felande ej i avseende å övervakningen gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest särskilt

förhållande därtill, må kollegiet, efter anmälan av övervakaren eller polismyndighet

eller efter annorledes vunnen kännedom därom, förklara anståndet förverkat.

32 §.

När skäl därtill äro, äger skyddskollegiet förordna, att beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt skall verkställas utan hinder därav, att det ej äger laga

kraft.

33 §.

Under ärendets handläggning må skyddskollegiet förordna, att den felande

skall försättas på fri fot, där förening, stiftelse eller enskild person är

villig att omhändertaga honom och detta prövas kunna ske på betryggande

sätt, eller där eljest särskilda skäl föreligga. Har kollegiet försatt den felande

på fri fot, äger kollegiet, när anledning därtill förekommer, förordna, att han

ånyo skall tagas i förvar.

Förordnar kollegiet om vidtagande av åtgärd enligt 19 § tredje stycket eller

medgives den felande att frivilligt ingå på allmän arbetsanstalt, skall han försättas

på fri fot; dock må kollegiet, när omständigheterna därtill föranleda, besluta,

att den felande i avbidan på beslutets verkställande fortfarande skall

hållas i förvar.

Beslutar kollegiet, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt, må

kollegiet under de förutsättningar, som i första stycket angivas, förordna om

hans försättande på fri fot, till dess beslutet vunnit laga kraft eller den felande,

på sätt i 35 § sägs, förklarat sig nöjd med detsamma eller över beslutet anförda

besvär blivit avgjorda.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

34 §.

Är den felande tagen i förvar, skall skyddskollegiets beslut om hans intagande

å allmän arbetsanstalt jämte fullständig besvärshänvisning genast avkunnas

för honom. I varje fall skall beslutet jämte besvärshänvisningen skriftligen

delgivas honom mot bevis; och skall delgivningen verkställas inom tre

dagar eller, om hinder därför möter, så snart ske kan.

Beslutar kollegiet vidtagande av åtgärd enligt 19 § andra, tredje eller fjärde

stycket eller 20 §, skall skriftligt besked örn åtgärden och vad den felande med

hänsyn till densamma har att iakttaga tillställas honom.

35 §.

Å länsstyrelsen ankommer att förordna om verkställighet av beslut örn intagande

å allmän arbetsanstalt.

Har den, som beslutet rörer, inför länsstyrelsen eller magistrat eller i vittnens

närvaro inför tillsyningsman eller föreståndare vid häkte, ordförande i

magistrat, polismästare eller landsfogde avgivit förklaring, att han åtnöjes

med beslutet, skall detsamma genast gå i verkställighet. Sådan förklaring

skall ej gälla, med mindre han haft betänketid under två dagar, sedan beslutet

avkunnades för honom eller, örn det ej avkunnats, blev honom skriftligen

delgivet. Örn förklaring, som avgivits annorledes än inför länsstyrelsen, skall

denna ofördröjligen underrättas. Avgiven förklaring må ej återtagas.

Underrättelse om verkställighetsbeslut skall ofördröjligen sändas till vederbörande

allmänna arbetsanstalt. Sist inom åtta dagar efter det den, som beslutet

rörer, förklarat sig nöjd med detsamma eller beslutet vunnit laga kraft,

skola ock fullständiga protokoll samt handlingarna i ärendet dit översändas.

36 §.

Har verkställighet av beslut om intagande å allmän arbetsanstalt till följd

av medgivet anstånd eller av annan anledning ej påbörjats inom två år efter

beslutets meddelande, vare det förfallet.

5 KAP.

Om anstaltsvård och eftervårdande verksamhet.

37 §.

Allmän arbetsanstalt enligt denna lag är

1. anstalt eller avdelning därav, som av staten för sådant ändamål inrättats;

eller

2. av landsting, kommun, förening eller stiftelse anordnad anstalt eller avdelning

därav, vilken av Konungen erkänts såsom allmän arbetsanstalt; sådant

erkännande kan när som helst återkallas.

De, som ej fyllt tjuguett år, skola intagas å särskild, för ungdom avsedd

allmän arbetsanstalt eller å särskild, för ungdom anordnad avdelning därav.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

13

Allmän arbetsanstalt skall stå under ledning av en styrelse, i fråga om vilken

Konungen meddelar närmare bestämmelser.

38 §.

Allmänna arbetsanstalterna skola stå under uppsikt av socialstyrelsen.

39 §.

Män och kvinnor må ej intagas å samma anstalt.

De, som äro intagna å allmän arbetsanstalt och icke äro varaktigt oförmögna

till arbete, skola där hållas till lämpligt arbete, vilket bör så anordnas, att

envar, i den mån det kan ske, får en sysselsättning, som för hans tillrättaförande

och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. De intagna böra

efter ålder, anlag och arbetsförmåga samt med hänsyn till mottaglighet för

rättelse, föregående anstaltsvistelse eller för brott undergånget straff såvitt

möjligt hållas skilda.

Den i 38 § omförmälda uppsiktsmyndigheten äger förordna örn överflyttning

av intagen person från en allmän arbetsanstalt till en annan; sådant förordnande

må genast gå i verkställighet.

40 §.

Den, som enligt 20 eller 29 § intagits å allmän arbetsanstalt, skall å sådan

anstalt kvarhållas, till dess grundad anledning föreligger till antagande, att

han efter utskrivning kommer att efter förmåga ärligen försörja sig och föra

ett ordentligt liv. Är han intagen enligt förordnande av skyddskollegium,

må han dock ej utskrivas tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga

skäl därtill äro, och ej heller senare än tre år därefter. Har han frivilligt

ingått, må han icke kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga

förbindelsen. Beträffande den sålunda bestämda längsta tiden för kvarhållande

gälla de undantag, som stadgas i 41, 45, 46, 48 och 49 §§.

Har någon intagits jämlikt 30 §, skall han kvarhållas, till dess han finnes

kunna utan olägenhet överflyttas till vårdanstalt.

När synnerligen ömmande skäl föreligga, må den intagne av anstaltens föreståndare

erhålla tillstånd att för viss, kort tid lämna anstalten.

41 §.

Den, som enligt förordnande av skyddskollegium jämlikt 29 § intagits å

allmän arbetsanstalt, må efter utgången av den i 40 § stadgade tid av tre år

kvarhållas tills vidare under följande förutsättningar, nämligen:

1. att han förut, efter fyllda tjuguett år, minst fem gånger varit enligt denna

lag intagen å allmän arbetsanstalt;

2. att han, efter fyllda tjuguett år, i sammanlagt minst tio år varit enligt

denna lag intagen å allmän arbetsanstalt eller undergått straffarbete;

3. att skyddskollegiets förordnande meddelats inom fem år från senaste utskrivning

eller frigivning; samt

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

4. att lian med hänsyn till sin sinnesart samt sitt föregående liv och förhållande

i anstalten måste antagas i händelse av utskrivning icke komma att

efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv eller att han uppenbarligen

är vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.

42 §.

Kvarhålles någon jämlikt 40 § andra stycket eller 41 § å allmän arbetsanstalt

utöver tre år, skall fråga örn hans utskrivning sedermera minst en gång

under varje kalenderår upptagas till prövning.

Där ej i särskilda fall annan anordning prövas lämpligare, skall den, som

sålunda kvarhålles, intagas å särskild asylavdelning, förlagd inom eller i anslutning

till allmän arbetsanstalt.

43 §.

Har någon, som intagits å allmän arbetsanstalt, blivit överflyttad till straffanstalt

för undergående av honom ådömt frihetsstraff eller förvandlingsstraff

för böter, eller har han avvikit från arbetsanstalten, skall den tid, under vilken

han sålunda ej vistats å anstalten, icke medräknas vid bestämmande av den tid,

han längst må kvarhållas.

44 §.

Bliver någon, under det han är intagen å allmän arbetsanstalt, varaktigt

oförmögen till arbete, skall han utskrivas från anstalten och överlämnas till

länsstyrelsen i det län, där ingripande mot honom av barnavårdsnämnd eller

skyddsnämnd senast ägde rum; och har länsstyrelsen att efter omständigheterna

föranstalta om tjänlig vård eller vidtaga annan lämplig åtgärd. I dylikt fall

skall beträffande rätt till fattigvård såsom vistelsesamhälle anses den kommun,

där han enligt protokollet i ärendet vistades, då nämndens ingripande

ägde rum.

Har den arbetsoförmögne intagits enligt förordnande av skyddskollegium

och är han i behov av vård å vårdanstalt men finnes det uppenbart, att hans

intagande å sådan anstalt skulle äventyra ordningens upprätthållande därstädes

eller i annat hänseende medföra synnerlig olägenhet för anstalten, må

dock beslutas, att vad i första stycket sägs icke skall tillämpas beträffande honom;

och skall därefter så anses, som hade han intagits jämlikt 30 §.

45 §.

Å allmän arbetsanstalt intagen person, som på grund av sinnessjukdom eller

sinnesslöhet är i behov av särskild vård, må kvarhållas å anstalten, till dess

sådan vård annorstädes kan beredas honom.

46 §.

Vill någon, som enligt förordnande av skyddskollegium är intagen å allmän

arbetsanstalt, frivilligt kvaTstanna å anstalten efter det han enligt 40 §

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

15

skall därifrån utskrivas, må det, när skäl därtill äro, medgivas för viss tid,

varje gång högst ett år, under villkor att han skriftligen förbinder sig att

kvarstanna under den tid, som bestämmes. Är han omyndig, erfordras samtycke

av den, som enligt lag har att sörja för hans person.

Vad i första stycket stadgats skall gälla jämväl den, som frivilligt ingått

å allmän arbetsanstalt, dock att det ej må medgivas honom att sålunda kvarstanna

å anstalten längre tid än ett år.

47 §.

Kan åt den, som är intagen å allmän arbetsanstalt, beredas lämplig sysselsättning

utanför anstalten, och prövas det vara till gagn för hans övergång

till hederlig självförsörjning och ordentligt liv i frihet, må viss tids försöksvistelse

utom anstalten medgivas honom. Vistelsen utom anstalten under tiden

för sådan försökspermission räknas såsom anstaltsvistelse; och må, då tiden

för kvarhållande är begränsad, försökspermission ej utsträckas över denna

tid.

För beredande av sysselsättning åt den, som finnes böra försökspermitteras,

och för hans förhjälpande till ort, där sysselsättning erhållits, har anstaltens

styrelse att anlita organisation, som utövar social hjälpverksamhet, eller enskild

person, vilken finnes lämplig och villig att omhändertaga honom. Där

det ej på grund av särskilda omständigheter anses obehövligt, skall han under

permissionstiden ställas under övervakning på sätt i 62 § sägs.

48 §.

Fullgör den försökspermitterade ej i avseende å övervakning gällande bestämmelser

eller i samband därmed meddelade föreskrifter eller föranleder eljest

särskilt förhållande därtill, må anstaltens styrelse, efter anmälan av övervakaren

eller polismyndighet eller efter annorledes vunnen kännedom därom,

låta återhämta honom till anstalten.

I det fall, att återhämtandet till anstalten skett på grund av bristande fullgörande

av nämnda föreskrifter, må han där kvarhållas ytterligare högst sex

månader utöver den tid, varunder detta eljest längst kunnat ske; dock att

den, som frivilligt ingått eller frivilligt kvarstannat å anstalten, ej i något

fall må kvarhållas under längre tid, än som angives i den skriftliga förbindelsen.

Har ej före permissionstidens utgång fråga väckts örn hans återhämtande

till anstalten, skall beslut meddelas örn utskrivning; dock att, där de i 41 § under

1—3 angivna förutsättningarna äro för handen, jämväl ny permission kan

beviljas.

49 §.

Då utskrivning av den, som vistas å allmän arbetsanstalt, skall äga rum,

har anstaltens styrelse att med anlitande av organisation, som utövar social

hjälpverksamhet, eller enskild person söka i tid bereda honom lämplig syssel
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

sättning och förhjälpa honom till ort, där sådan erhållits, eller vidtaga andra

tjänliga åtgärder till hans bistånd.

Därest lämplig sysselsättning finnes icke kunna omedelbart beredas honom,

må han, när skäl därtill äro och han intagits enligt förordnande av skyddskollegium,

kvarhållas å anstalten, till dess sysselsättning kunnat anskaffas,

dock högst fyra månader.

50 §.

Vid utskrivning från allmän arbetsanstalt må anstaltens styrelse, där så

prövas nödigt, ställa den utskrivne under övervakning på sätt i 62 § sägs.

Visar den övervakade tredska att efterkomma i avseende å övervakningen

gällande bestämmelser eller i samband därmed meddelade föreskrifter, äger

övervakaren eller polismyndighet göra anmälan därom hos skyddsnämnden i

orten eller, då fråga är örn den, som är under tjuguett år, hos barnavårdsnämnden

därstädes; och må nämnden efter verkställd undersökning, där ej

omständigheterna föranleda till åtgärd enligt 19 eller 20 §, med iakttagande

av bestämmelserna i 24 § överlämna ärendet till skyddskollegiet, som har att

pröva, huruvida förordnande bör meddelas örn hans återintagande å allmän

arbetsanstalt eller annan åtgärd vidtagas.

Varder den övervakade, enligt vad nu sagts, återintagen å sådan anstalt, må

han ej kvarhållas under längre tid än ett år.

51 §.

Örn kvarhållande å allmän arbetsanstalt, beviljande av försökspermission

samt utskrivning från sådan anstalt beslutar anstaltens styrelse.

När skäl därtill äro, må även uppsiktsmyndigheten, efter anstaltsstyrelsens

hörande, förordna örn utskrivning.

52 §.

Polismyndighet har att på begäran meddela handräckning för återhämtande

till allmän arbetsanstalt av den, som avvikit därifrån, och av försökspermitterad,

som anstaltsstyrelsen beslutit återhämta till anstalten.

6 KAP.

Om klagan och underställning i ärenden enligt denna lag.

53 §•

över barnavårdsnämnds eller skyddsnämnds beslut må den, som beslutet

rörer, hos skyddskollegiet anföra besvär inom en månad från den dag, då han

erhöll del av beslutet. Utan hinder av förd klagan må beslutet gå i verkställighet,

där ej kollegiet annorlunda förordnar.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

17

54 §.

Har skyddskollegium meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt

örn förverkande av villkorligt anstånd med sådant besluts verkställande, om

påföljd för utevaro från förhör vid kollegiet eller örn ersättning av allmänna

medel, varom i 26 § tredje stycket, 27 § första stycket och 28 § andra stycket

sägs, må ändring i beslutet sökas av den, som beslutet rörer. Det åligger

klagande att inom en vecka från den dag, då han skriftligen erhöll del av beslutet,

till kollegiets ordförande inkomma med sina till Konungen ställda besvär.

Ordföranden infordrar skyndsamt yttrande över besvären från barnavårdsnämnden

eller skyddsnämnden, om anledning därtill föreligger, samt insänder

därefter ofördröjligen till nedre justitierevisionen samtliga ärendet rörande

handlingar tillika med utlåtande av kollegiet.

Klagan över beslut, som av skyddskollegium särskilt meddelats örn någons

tagande eller kvarhållande i förvar, må av honom föras i enahanda ordning,

dock utan inskränkning till viss tid.

över annat av skyddskollegium meddelat slutligt beslut, än ovan sägs, är

klagan ej tillåten. Ej heller må särskild klagan föras, där skyddskollegium

under ärendes handläggning meddelat annat beslut, än förut är sagt.

Av Konungen meddelat beslut örn intagande å allmän arbetsanstalt och örn

förverkande av villkorligt anstånd med verkställande av sådant beslut översändes

till länsstyrelsen för förordnande örn verkställighet.

55 §.

över beslut av styrelse för allmän arbetsanstalt må den, som beslutet rörer,

hos uppsiktsmyndigheten anföra besvär inom en månad från den dag, då han

erhöll del av beslutet. Klagande åligger att inom nämnda tid inkomma med

sina besvär till anstaltsstyrelsen, som jämte eget yttrande utan dröjsmål insänder

besvären till uppsiktsmyndigheten.

Föreligga de i 41 § under 1—3 angivna förutsättningarna, skola såväl beslut

örn kvarhållande jämlikt nämnda paragraf som ock beslut örn utskrivning

alltid underställas uppsiktsmyndighetens prövning, evad besvär anföras

eller ej. Lag samma vare, då jämlikt 42 eller 44 § beslut fattas av anstaltsstyrelse

om kvarhållande eller utskrivning.

I de fall, där ej underställning sålunda skall ske, må anstaltsstyrelses beslut

utan hinder av förd klagan gå i verkställighet, där ej uppsiktsmyndigheten

annorlunda förordnar.

56 §.

Då uppsiktsmyndigheten handlägger fråga örn kvarhållande eller utskrivning

i fall, när underställning jämlikt 55 § skall äga rum, skola i avgörandet

deltaga chefen för nämnda myndighet eller hans ställföreträdare, den ledamot,

som inom ämbetsverket handlägger ärenden av ifrågavarande slag, annan ledamot,

som avlagt för utövande av domarämbete föreskrivna kunskapsprov, samt

två av Konungen särskilt förordnade ledamöter, av vilka den ene skall vara

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 9 sami. £ avd. 31 höft. (Nr 36.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

legitimerad läkare med psykiatrisk utbildning och den andre vara eller hava

varit ordinarie innehavare av domarämbete.

Sistnämnda två ledamöter ävensom en eller flera suppleanter för vardera

av dem utses för en tid av fyra år, räknade från och med den 1 januari året

näst efter det, då förordnandet meddelades. Avgår någon av dem, skall ny

ledamot eller suppleant utses för den återstående tiden. Suppleant skall uppfylla

de för ledamoten stadgade behörighetsvillkoren.

Mot den, som deltager i här avsedda beslut, galle samma jäv, som i lag stadgas

i fråga om domare.

Beslut må ej fattas, med mindre samtliga ledamöter eller suppleanter för

dem deltaga i beslutet. Såsom uppsiktsmyndighetens beslut galle den mening,

varom de flesta förenat sig.

57 §.

I uppsiktsmyndighetens beslut må den, som beslutet rörer, söka ändring hos

Konungen i socialdepartementet före klockan tolv å trettionde dagen efter den,

då klaganden erhöll del av beslutet.

58 §.

Där den, som hålles i förvar eller är intagen å allmän arbetsanstalt, behöver

hjälp vid författande av besvär eller inlaga i anledning av beslut av skyddskollegium,

anstaltsstyrelse eller uppsiktsmyndigheten, har länsstyrelsen eller

tillsyningsmannen vid häktet eller ock anstaltsstyrelsen att tillse, att honom

beredes den hjälp, som av förhållandena påkallas. Därest för ändamålet anlitats

annan person än befattningshavare vid häkte eller arbetsanstalt, äger

sådant biträde av allmänna medel erhålla gottgörelse med belopp, som den

myndighet, vilken prövar beslutet, har att bestämma.

7 KAP.

Allmänna bestämmelser.

59 §.

I den mån ej i denna lag är särskilt stadgat, skall beträffande skyddskollegium

och ärendenas behandling hos kollegiet lända till efterrättelse vad örn

underrätt och rättegången därstädes finnes föreskrivet, där det är tillämpligt.

Åtal mot ordförande eller annan ledamot i skyddskollegium för fel eller försummelse

i ämbetet skall upptagas av den hovrätt, inom vars domvärjo kollegiet

har sin verksamhet.

60 §.

Myndigheter, som handlägga ärenden enligt denna lag, böra låta sig angeläget

vara att, i den mån sådant kan vara till gagn vid fullgörandet av deras

åligganden, samarbeta med såväl fattigvårdsstyrelser, barnavårdsnämnder,

nykterhetsnämnder och andra myndigheter som organisationer, vilka utöva social

hjälpverksamhet.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

19

61 §.

Hos uppsiktsmyndigheten skall förås ett för hela riket gemensamt centralregister

angående dem, vilka blivit föremål för åtgärd enligt 19, 20, 29, 30

eller 50 § denna lag eller vilkas upptagande i registret eljest är eller varder

föreskrivet.

Angående meddelande av utdrag av registret skall vad i 8 § 1, 3 och 4 mom.

lagen örn straffregister är stadgat äga motsvarande tillämpning.

62 §.

övervakning skall anordnas för viss tid, uti det i 31 § avsedda fallet två år

och i andra fall högst ett år. Till övervakare bör utses därtill lämplig person,

förening eller stiftelse.

övervakare har att öva tillsyn över den, som är ställd under övervakning,

och söka befordra vad som kan lända till hans hjälp. Vid övervakningen bör

noga tillses, att den övervakade icke utsättes för allmän uppmärksamhet eller

onödigtvis störes i lovlig verksamhet.

Den övervakade skall föra ett ordentligt liv, bemöda sig om utväg till hederlig

självförsörjning, städse hålla övervakaren underrättad örn sin bostad och

adress, på kallelse inställa sig hos honom samt ej lämna arbetsanställning utan

att dessförinnan hava inhämtat hans råd.

Är den, som ställes under övervakning, under tjuguett år, må det kunna åläggas

honom skyldighet, i visst avseende eller i allmänhet, att efterkomma föreskrift

och foga sig i anordning, som övervakaren finner erforderlig för hans

rättelse.

Vid anordnande av övervakning jämlikt 31 eller 47 § böra meddelas den

övervakade de föreskrifter angående vistelseort, sysselsättning och annat, som

finnas erforderliga för hans rättelse.

Där så prövas nödigt, må under övervakningstiden ändring ske i meddelade

föreskrifter.

63 §.

Har arbete enligt denna lag anskaffats åt någon å annan ort än den, darian

vistas, eller skall någon eljest på grund av meddelad föreskrift begiva sig till

viss ort eller dit förflyttas, skall ersättning för resekostnad utgå av statsmedel

i den omfattning och enligt de grunder, som Konungen bestämmer.

Kostnad för vård och uppehälle å allmän arbetsanstalt skall bestridas av

statsverket. I fråga örn anstalt, som ej inrättats av staten, bestämmer Konungen

de grunder, enligt vilka ersättningen till anstalten skall utgå.

64 §.

Konungen meddelar närmare föreskrifter:

1. angående ersättning till ledamöter i skyddsnämnd och skyddskollegium;

2. angående skyddskollegiernas verksamhet;

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

3. angående övervakning, särskild undersökning enligt 27 §. överflyttning

från en allmän arbetsanstalt till en annan, försökspermission och utskrivning

från sådan anstalt;

4. huruvida och i vilken form å allmän arbetsanstalt intagen person må

åtnjuta ersättning för sitt arbete därstädes samt i vilken omfattning och på

vad sätt vid utskrivningen innestående dylika medel må komma honom till

godo; samt

5. angående uppgifter till centralregistret och örn registrets förande.

65 §.

Böter och vitén, som någon enligt denna lag fälles utgiva, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böter och vitén, som omförmälas i

28 §, skola de förvandlas enligt allmän strafflag.

66 §.

I fråga örn utlänning, som beträdes med vanart, må åtgärder enligt denna

lag vidtagas allenast, då utvisning funnits ej böra äga rum eller, efter Konungens

förordnande, då hinder möter mot verkställighet av beslut örn utvisning;

och ankommer det å den länsstyrelse, som prövat frågan örn hans utvisning,

att överlämna ärendet till skyddskollegiet i länet, som har att enligt de

för särskilda fall i lagen meddelade bestämmelserna besluta, vilka åtgärder

skola vidtagas beträffande honom.

8 KAP.

Övergångsbestämmelser.

. . I • • : •

67 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1933; dock att 61 § träder i kraft å dag,

som Konungen bestämmer.

De, som skola tjänstgöra såsom ledamöter i skyddsnämnd eller skyddskollegium,

samt i 56 § nämnda, särskilt förordnade ledamöter av uppsiktsmyndighéten,

så ock suppleanter för dem skola första gången utses före den

1 juli 1933.'' Tjänstgöringstiden för de sålunda utsedda skall utgå den 31 deceöibét''

1936.

68 §.

Genom denna lag upphäves lagen den 12 juni 1885 (nr 27) angående lösdrivares

behandling tillika med alla de stadganden, vilka innehålla ändring

eller förklaring av nämnda lag eller tillägg därtill.

Där''i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts

genom bestämmelse i den nya lagen, skall denna i stället lända till efterrättelse.

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 30.

21

Vad i lag eller författning är stadgat angående lösdriveri skall äga tillämpning

å vanart, som avses i denna lag, och vad som är sagt om tvångsarbete skall

gälla intagande å allmän arbetsanstalt.

69 §.

Mål angående ådömande av tvångsarbete, som vid tiden för denna lags

ikraftträdande äro anhängiga hos länsstyrelse eller poliskammare, skola för

fortsatt handläggning överlämnas till skyddskollegiet i länet.

Fullföljes talan mot utslag, som i mål angående ådömande av tvångsarbete

före denna lags ikraftträdande meddelats av länsstyrelse eller poliskammare,

skall den äldre lagen lända till efterrättelse.

Vid verkställighet av utslag, varigenom någon enligt den äldre lagen dömts

till tvångsarbete, skall i fråga örn tiden för tvångsarbetet gälla vad utslaget

innehåller men i övrigt den nya lagen äga tillämpning; dock att stadgandet i

13 § i den äldre lagen fortfarande skall äga giltighet.

70 §.

I fall, som avses i 18, 21, 29 och 30 §§, skall varning enligt den äldre lagen

vara att likställa med åtgärd enligt 19 § och utslag, varigenom någon enligt

nämnda lag dömts till tvångsarbete, med förordnande örn intagande å allmän

arbetsanstalt.

I fall, som avses i 41 §, skall tvångsarbete, som någon undergått enligt den

äldre lagen, vara att likställa med intagning å allmän arbetsanstalt.

71 §.

Intill dess plats å särskild, för ungdom avsedd allmän arbetsanstalt eller å

särskild, för ungdom anordnad avdelning därav kan beredas dem, som ej fyllt

tjuguett år, må de intagas å annan allmän arbetsanstalt. Sådan särskild anstalt

eller avdelning skall dock vara inrättad senast den 1 juli 1936.

72 §.

I den mån så lämpligen kan ske, skola i centralregistret införas uppgifter

jämväl angående dem, som enligt den äldre lagen erhållit varning eller dömts

till tvångsarbete.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft följande

i anledning av densamma inom riksdagen väckta motioner, nämligen

inom första kammaren

nr 218 av herr Reuterskiöld m. fl.,

nr 233 av herr Möller m. fl.,

nr 234 av fröken Hesselgren och

nr 235 av herr Ekman; samt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

inom andra kammaren

nr. 387 av herr Lindgren m. fl.,

nr 391 av herr Hansson i Stockholm m. fl. och

nr 396 av herr Flyg m. fl.

I de likalydande motionerna I: 218 och II: 387 har yrkats, att riksdagen

ville avslå propositionen.

I de jämväl likalydande motionerna I: 233 och II: 391 hemställes, att riksdagen

måtte avslå ifrågavarande lagförslag samt hos Kungl. Maj :t anhålla, att

vid utarbetandet av nytt lagförslag i ämnet vissa i motionerna angivna erinringar

måtte bliva beaktade.

I motionen I: 234 yrkas, dels att vanartslagen måtte äga tillämpning endast

å person, som fyllt 21 år, att 3 § — innehållande vissa bestämmelser rörande

sedeslöst leverne —- måtte avslås samt att de ändringar, som härav föranledas

i övriga lagrum, måtte vidtagas, dels ock att riksdagen måtte besluta begära,

att Kungl. Majit till 1932 års riksdag ville inkomma med förslag till sådan

ändring av lagen örn samhällets barnavård, att denna lags tillämpning komme

att utsträckas till ungdom under 21 år, och att, i händelse föreliggande lagförslag

icke antoges, nu gällande lösdrivarlags tillämpningsområde ändrades från

18 till 21 år. I motionen yrkas vidare, att riksdagen måtte besluta begära, att

Kungl. Maj :t till 1932 års riksdag ville inkomma med förslag till ändring av

strafflagen efter vissa i motionen angivna grunder.

I motionen I: 235 hemställes, att riksdagen ville för sin del besluta, att i

den föreslagna lagens 5 kap. måtte intagas en paragraf av innehåll, att vid

varje arbetsanstalt skall vara anställt ett särskilt biträde, som har att tillhandagå

såväl anstaltens styrelse som de barnavårds- och skyddsnämnder, vilka

det begära, med anvisningar, råd och arbete för förmedling av överenskommelser

örn beredande av sysselsättning eller arbetsanställning åt hjälpbehövande,

varom i sagda lag sägs; samt att ersättning till sådant biträde för resor i tjänsten

skall gäldas av statsverket. Alternativt hemställes, att vederbörande utskott

ville föreslå den lagtext eller åtgärd, som erfordras för den i motionen

uttryckta tankens förverkligande.

Slutligen yrkas i motionen II: 396, att riksdagen med avslag å Kungl. Maj :ts

proposition måtte besluta att i skrivelse till regeringen hemställa örn framläggande

för 1932 års riksdag av förslag örn upphävande av 1885 års lag angående

behandling av lösdrivare samt de författningsändringar i övrigt, som bliva

en följd av ett dylikt beslut.

Beträffande de skäl, som ligga till grund för Kungl. Maj:ts förslag, får utskottet

hänvisa till propositionen, och får utskottet i fråga om vad motionärerna

anfört till stöd för sina yrkanden hänvisa till motionerna.

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

23

I. Förslaget i allmänhet.

Förevarande proposition utgör resultatet av en sedan länge förberedd reform

av gällande lag angående lösdrivares behandling. Redan för mer än 30 år sedan

— är 1898 — ingick fångvårdsstyrelsen till Kungl. Maj:t med en framställning

örn vissa ändringar i lagen i huvudsakligt syfte att söka na större

effektivitet av det uppfostringsarbete, särskilt beträffande yngre personer, som

styrelsen ansåg vara tvångsarbetets mal. Styrelsens framställning ledde visserligen

icke till någon omedelbar åtgärd, men ar 1907 uppdrog Kungl. Maj .t

åt en kommitté, den s. k. fattigvårdslagstiftningskommittén, att utarbeta förslag

till förändrad lagstiftning angående lösdrivares behandling. Kommittén

som fått sig anförtrodd jämväl vissa andra omfattande lagstiftningsuppgifter

— avgav den 21 december 1922 betänkande med förslag till »lag örn lösdrivares

behandling» m. fl. författningar (statens offentliga utredningar 1923:2). Sedan

betänkandet varit utremitterat till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar

m. fl. samt dessa avgivit utlåtanden i ärendet, uppdrog Kungl. Majit

den 20 juni 1924 åt numera häradshövdingen Ragnar von Koch att inom socialdepartementet

biträda med överarbetning av kommitténs lagförslag. Den 30

juni 1926 avgav von Koch betänkande med förslag till »lag om behandling av

vissa arbetsovilliga och samhällsvadliga» m. fl. författningar (statens offentliga

utredningar 1926:9). Även detta förslag blev efter remiss föremål för

yttranden av myndigheter m. fl. Därefter tillkallade chefen för socialdepartementet

enligt Kungl. Maj:ts den 9 juni 1927 meddelade bemyndigande tre sakkunniga

för att inom departementet biträda med överarbetning av 1926 års

förslag. Den 30 maj 1929 avgåvo de sakkunniga betänkande med förslag till

»lagstiftning örn åtgärder mot lösdriveri samt åtgärder mot sedeslöst leverne

av samhällsskadlig art» (statens offentliga utredningar 1929:9). Efter

det yttranden avgivits över förslaget, blev detsamma omarbetat inom departementet,

varefter Kungl. Majit med proposition nr 240 för 1930 års riksdag

framlade förslag till »lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt (vanartslag)»

m. m. 1 anledning av propositionen väcktes inom riksdagens bada kamrar åtskilliga

motioner. I flertalet av dessa yrkades fran olika utgångspunkter avslag

å propositionen. Som känt är, blev propositionen pa grund av bristande

tid icke föremål för sakbehandling utan avslogs av riksdagen. Inom socialdepartementet

återupptogs sedermera arbetet för lösdrivarlagstiftningens revision,

och 1930 års proposition undergick därvid — i viss del efter inhämtande

av yttrande från samtliga länsstyrelser, socialstyrelsen och statskontoret —

åtskilliga ändringar, av vilka ett par voro av större betydelse. På sätt redan

nämnts hava från skilda håll inom riksdagen väckts motioner med yrkanden örn

avslag å den nu föreliggande propositionen.

Do nu i största korthet lämnade uppgifterna rörande gången av detta lagstiftningsarbete

synas utskottet oförtydbart giva vid handen, att stora svårigheter

förefinnas att komma till rätta med de problem, som här möta. Icke

mindre än fem förslag, delvis av mycket olika beskaffenhet i grundläggande

Lagstiftningarbetets

gång.

Utskottet.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

frågor, hava under årens lopp framlagts, och samtliga sakkunnigförslag samt i

viss mån även förra årets proposition hava blivit föremål för överarbetning. Det

omfattande och från alla håll intresserade utredningsarbete, som sålunda förekommit,

har naturligen bidragit till att större klarhet vunnits rörande de spörsmål,

som äro förknippade med ärendet.

Utskottet har likväl vid sin granskning av det nu framlagda förslaget icke

kunnat biträda den lösning, som vissa centrala frågor erhållit. I främsta rummet

gäller detta spörsmålet örn de myndigheter, som enligt förslaget skola handlägga

ärenden enligt lagen. Propositionen innebär i denna punkt en vidlyftig

nyorganisation. Medan den närmaste befattningen med lösdrivare för närvarande

i allmänhet ankommer å lands- eller stadsfiskal, skall denna funktion beträffande

dem, som uppnått 21 års ålder, enligt propositionen handhavas av en

nyinrättad nämnd, kallad skyddsnämnd och bestående av två lekmän jämte en

polisman, i allmänhet lands- eller stadsfiskal. Ärenden rörande yngre skola behandlas

av barnavårdsnämnd. Skyddsnämnder skola inrättas för landsfiskalsdistrikten

och städerna jämte vissa andra områden samt beräknas komma att

uppgå till ett antal av icke mindre än inemot 700. Av lekmännen skall den ene

väljas av landsting eller stadsfullmäktige i stad, som ej deltager i landsting,

och den andre utses av länsstyrelsen. Ordförande förordnas av länsstyrelsen

bland nämndens ledamöter. I propositionen föreslås vidare tillskapande av 25

länsmyndigheter, vilka skola övertaga den befattning med lösdrivarärenden,

som för närvarande tillkommer länsstyrelser och poliskamrar. Dessa länsmyndigheter,

de s. k. skyddskollegierna, skola bestå av fyra ledamöter, nämligen

en ordinarie domare såsom ordförande och en läkare, båda utsedda av Kungl.

Maj :t, samt två ledamöter, valda av landsting och stadsfullmäktige i städer, som

ej deltaga i landsting.

Det förslag till organisation, som sålunda framlagts, har blivit föremål för

anmärkningar såväl i motionerna av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren

m. fl. som i motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl.

Att utskottet på sätt nyss nämnts icke kunnat tillstyrka inrättandet av de nu

föreslagna myndigheterna har berott å flera omständigheter. I och för sig synes

det vara ägnat att väcka betänkligheter att från de nuvarande statsorganen

överflytta här ifrågavarande uppgifter å nämnder och kollegier med deras i viss

mån mera lösliga och tillfälliga sammansättning. Dessa betänkligheter växa

i styrka, då det gäller att inrätta ett så betydande antal myndigheter som det,

varom nu är fråga. Därtill kommer, att organen i första instans, skyddsnämnderna,

på sannolikt ej så få platser skulle få intet eller ringa arbete; de skulle,

såsom i motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl.

anmärkts, »mala tomt». Kostnaden för dessa nämnder och kollegier skulle också

bliva ganska betydande. Den har beräknats uppgå till omkring 150,000

kronor om året, ett belopp som väl snarare är för lågt än för högt. Det torde

även, åtminstone på sina håll och särskilt beträffande skyddskollegierna, komma

att visa sig förenat med svårigheter att erhålla verkligt dugande personer till

dessa föga lockande värv, i synnerhet örn de arvoden, som skola utgöra gottgörelse

för deras uppoffring av tid och krafter, tillmätas knappt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

25

Emot förslaget må vidare anmärkas, att detsamma innebär ett ej obetydligt

försvagande av ordningsmaktens inflytande vid behandlingen av de ej sällan

farliga och kriminellt betonade element, som avses med lagstiftningen. Medan

för närvarande i första instans lands- eller stadsfiskal eller därmed jämställd

polisman ensam beslutar rörande den åtgärd, som skall vidtagas beträffande

en för lösdriveri anhållen person, tillkommer avgörandet enligt förslaget

skyddsnämnden. Då individuell rösträtt är föreslagen för nämndens ledamöter,

kan polismannen överröstas av lekmännen, och någon klagorätt för honom är

icke stadgad. Detta betyder, att ur det allmännas synpunkt mindre önskvärda avgöranden

kunna komma till stånd utan att möjlighet till rättelse däri förefinnes.

Att härigenom samhällets skydd mot förevarande individer löper risk att försämras,

såväl direkt som indirekt — genom minskad benägenhet från ordningsmaktens

sida att ingripa — är tydligt. Vad sålunda anförts äger också tilllämpning

beträffande skyddskollegierna. Föredragande departementschefen

har ansett en garanti mot olämpliga beslut förefinnas i den sammansättning,

nämnderna och kollegierna skulle erhålla. Utskottet vill visserligen icke frånkänna

anförda synpunkt ett visst berättigande, men utskottet kan icke finna

denna garanti betryggande. Slutligen må beträffande förslaget om inrättande

av skyddskollegier framhållas, att de flesta länsstyrelser, socialstyrelsen och

statskontoret avstyrkt detta förslag samt att jämväl inom lagrådet starka

betänkligheter uttalats däremot. Beträffande de erinringar, som sålunda framställts,

tillåter sig utskottet hänvisa till propositionen s. 49—56 och s. 113—- 114.

Enligt utskottets mening bör ytterligare övervägande ske, huruvida icke

ändamålet med de föreslagna nämnderna och kollegierna i huvudsak kan vinnas

med anordningar, som i högre grad än enligt förslaget anknyta till redan bestående

organ. Inom utskottet hava framförts vissa uppslag till frågans lösning

i denna riktning, till vilka utskottet återkommer här nedan. Att nu i alla

enskildheter avgöra, huru myndigheterna i första och andra instans skola

vara anordnade, lärer emellertid icke vara lämpligt. För ett allsidigt bedömande

av detta spörsmål erfordras nämligen en undersökning av samtliga därpå inverkande

omständigheter, som utskottet icke varit i tillfälle att åvägabringa.

Med hänsyn till sist berörda omständighet och då de ändringar i lagtexten, som

betingas av utskottets uppfattning i organisationsfrågorna liksom ock i vissa

andra i det följande närmare berörda avseenden, äro av sådan omfattning, att

desamma icke lämpligen torde böra vidtagas av utskottet, har utskottet nödgats

avstyrka bifall till propositionen.

I syfte att befordra en reform av lösdrivarlagstiftningen har utskottet emellertid

ansett sig böra angiva sin ställning till vissa frågor av större principiell vikt

och upptager därför här nedan några sådana frågor till behandling. Även om

de uttalanden, som sålunda komma att göras, naturligen icke kunna betraktas

såsom slutgiltiga, torde de det oaktat vara av beskaffenhet att böra läggas till

grund för fortsatt arbete å lagstiftningens revision.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Gällande

rätt.

Proposi
tionen.

Motionerna.

2<>

II. Viktigare principiella frågor.

1. Lagstiftningens tillämplighet å personer över 21 år.

Den första fråga, som uppställer sig till besvarande, är tydligen, huruvida

det är av behovet påkallat och lämpligt att vid sidan av strafflagen och andra

densamma närstående bestämmelser hava en lag av den föreslagna lagens karaktär.

Då särskilda synpunkter göra sig gällande i fråga örn lagstiftningens

tillämplighet å personer i åldern 18—21 år, har frågan betydelse närmast

för dem, som uppnått myndig ålder. Utskottet skall här först behandla frågan

med hänsyn till andra än sedeslösa och därefter upptaga spörsmålet beträffande

dessa. I sammanhang härmed kommer jämväl att beröras den omfattning,

lagstiftningen bör äga.

a. Andra än sedeslösa.

Att nyss uppställda fråga av den gällande rätten besvaras jakande är klart

och kräver ej någon närmare utläggning. Vad angår lagstiftningens omfattning

får utskottet erinra därom, att enligt 1 § av gällande lösdrivarlag såsom

lösdrivare må behandlas dels den, som sysslolös stryker omkring från ort till

annan utan medel till sitt uppehälle, där ej omständigheterna ådagalägga, att

han söker arbete, dels ock den, vilken eljest, utan att äga medel till sitt uppehälle,

underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja sig och tillika förer ett

sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän säkerhet, ordning eller

sedlighet. Enligt 92 § fattigvårdslagen må vidare vissa bettlare behandlas

såsom lösdrivare.

Såväl föreliggande proposition som de förslag, vilka föregått densamma,

ställa sig beträffande den nu berörda frågan på samma ståndpunkt som gällande

rätt. De bestämmelser, som reglera den nuvarande lagstiftningens tilllämplighetsområde,

motsvaras av 2 § vanartslagen. Enligt detta lagrum förutsättes

för ingripande först och främst, att den, örn vilken är fråga, undandrager

sig att efter förmåga ärligen försörja sig, d. v. s. positivt visar arbetsovillighet.

Därutöver fordras, att han förskaffar sig medel till sitt uppehälle

på ohederligt sätt eller för ett liv, som innebär fara för allmän ordning eller

säkerhet, eller ock bettlar. Till belysande av vad slags personer, som åsyftas

med lagstiftningen i denna del, må nämnas, att de å tvångsarbetsanstalten i

Svartsjö under år 1923 intagna manliga tvångsarbetarna, vilka blivit föremål

för en närmare undersökning av socialstyrelsen, hänförts till någon av följande

grupper, nämligen luffare, bettlare, våldsverkare, ligister, soutenörer och kopplare

m. fl., manliga prostituerade, bondfångare och yrkesbedragare, vanetjuvar,

spritlangare.

I de motioner, som väckts i anledning av propositionen, förutsättes i allmänhet,

att lösdrivarlagen, såvitt nu är i fråga, icke skall upphävas utan att i

större eller mindre omfattning ersättas av nya lagbud. Allenast i den av herr

Flyg m. fl. väckta motionen framställes ett påstående av motsatt innebörd. Där

s. 27 Kontrollera mot PDF

Andra lagutslcoitets utlåtande Nr 36.

27

göres nämligen gällande, att strafflagen, lagen om behandling av alkoholister

samt lagarna örn internering av återfallsförbrytare och psykiskt abnorma skulle

täcka de fall av förevarande art, där det kan finnas fog för samhället att im

gripa. Jämväl i den offentliga diskussionen har denna uppfattning framförts.

En mening, som i viss mån står den nu berörda nära, har också kommit till uttryck

i berörda diskussion. Enligt denna skulle de nyss omförmälda lagarna visserligen

icke vara till fyllest såsom medel att bekämpa det samhällsskadliga

levnadssätt, örn vilket nu är fråga, men genom utvidgning av nämnda och eventuellt

andra lagar skulle särskild lösdrivar- eller vanartslagstiftning bliva överflödig.

Målsmännen för denna mening eftersträva m. a. o. lösdriveriets kriminalisering.

I fråga örn vanartslagstiftningens syfte hävdas i de av herr Reuterskiöld

m. fl. och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna en annan uppfattning än den,

som ligger till grund för propositionen. I dessa motioner har nämligen anmärkts,

att Kungl. Majrts förslag vore inriktat icke på lösdriveriets utan på

den sociala vanartens bekämpande, i följd varav lösdriveriet i verklig mening

lämnats utan nödig och därefter avpassad reaktion, att huvudvikten i lagstiftningen

ej finge, såsom i propositionen skett, avse uppfostrande och hjälpande

verksamhet, då de egentliga lösdrivarna icke vore uppfostringsbara, samt att

huvudvikten i stället måste läggas på en reaktion, varigenom självförsörjningsarbetet

av samhället framtvingades.

Beträffande lagstiftningens omfattning ina nämnas, att herr Möller m. fl.

och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt herr Flyg m. fl. i sina motioner hava

uttalanden av innebörd, att förslaget liksom gällande lag blott vänder sig mot

den medellöse, enär den, som lever på sin förmögenhet eller på underhåll av

släktingar, icke kan sägas undandraga sig att ärligen försörja sig och följaktligen

faller utanför lagen, även örn hans leverne är av den i 2 § angivna beskaffenheten.

Utskottet biträder i nu förevarande hänseenden den uppfattning, som kommit

till uttryck i propositionen. Enligt utskottets mening är det uppenbart,

att de i det föregående omförmälda lagarna —■ strafflagen, lagen örn behandling

av alkoholister samt lagarna örn internering av återfallsförbrytare och

psykiskt abnorma —- icke erbjuda tillräckliga möjligheter till ingripande mot

de element, som nu avses. Och att genom komplettering av dessa lagbud kriminalisera

lösdriveriet, varigenom en särskild lösdrivarlag skulle bliva överflödig,

kan utskottet icke tillstyrka. Erinras må, att samtliga förslag, som

framlagts i ärendet, och så gott som alla myndigheter m. fl., vilka yttrat sig

i frågan, ställt sig avvisande mot lösdriveriets kriminalisering. Till stöd för

den uppfattning, utskottet hyser härutinnan, kan till en början anföras, att en

behandling av lösdriveriet i straffrättslig form passar mindre väl samman

med den uppfostrande och hjälpande verksamhet, varå lagstiftningen synes böra

lägga tyngdpunkten. En sådan verksamhet lärer ej heller lämpligen kunna

anordnas inom straffrättens ram, då åvägabringande av rättelse förutsätter

behandling under längre tid än den, vartill frihetsstraff för lösdriveriföreteelsen

i allmänhet kan utmätas. Att märka är jämväl, att ett införande av nya

brottsbegrepp, vilka i olikhet mot de nu vanligen förekommande skulle

Utskottet.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

hänföra sig, icke till en viss bestämd handling utan till en persons livsföring,

ej lämpligen torde låta sig göra utan en mera omfattande granskning

av åtskilliga straffbud, vilka äga samband med lösdriveriföreteelserna,

t. ex. dem, som avse fridsbrott, frihetsbrott, bedrägeri m. m. Måhända

vore det lämpligast, att ett införande av erforderliga nya lagbud finge

anstå, tills en allmän strafflagsreform kan komma till stånd. Då utskottet

således avstyrker lösdriveriets kriminalisering, vill utskottet å andra sidan

betona, att kraven å rättssäkerhet vid behandlingen av dessa människor — yrkanden

om kriminalisering hava vanligen framställts för vinnande av ökad

rättssäkerhet —- naturligen icke i någon mån få eftersättas. Enligt utskottets

mening böra emellertid tillräckliga garantier härutinnan stå att vinna utan en

dylik behandling av lösdriveriet. Till denna fråga återkommer utskottet i det

följande.

Då utskottet anser särskild betydelse vid lagstiftningen böra läggas å anordnandet

av uppfostrande och hjälpande verksamhet, betyder detta emellertid

icke, såsom uttalats i de av herr Reuterskiöld m. fl. och herr Lindgren m. fl.

väckta motionerna, att lösdriveriet i egentlig mening lämnas utan nödig och

därefter avpassad reaktion. Såsom framgått av vad utskottet yttrat rörande

förslaget i allmänhet, finner utskottet i likhet med nämnda motionärer det vara

av synnerlig vikt, att skyddet för samhället såväl mot det egentliga lösdriveriet

som mot annan vanart till fullo upprätthålles. Ur denna synpunkt förefalla

de materiella bestämmelserna i förslaget i huvudsak vara lämpliga. Visserligen

skall, lika litet som nu, tvångsåtgärd omedelbart vidtagas, men därest

hjälpåtgärder finnas gagnlösa, skall den felande intagas å allmän arbetsanstalt.

Då tiden för anstaltsvården i allmänhet kan antagas bliva längre än nu

samt en eftervårdande verksamhet enligt förslaget skall komma till stånd, torde

ett omhändertagande av sådan art som förslagets hava utsikt att uppvisa

bättre resultat än det nuvarande tvångsarbetet och därigenom bereda samhället

ökat skydd. I fråga örn de klart oförbätterliga individerna bereder

förslaget därjämte vissa möjligheter till asylvård å obestämd tid. Det syfte,

som lagstiftningen enligt nu berörda motioner främst bör hava, nämligen

självförsörjningsarbetets framtvingande, torde ock i själva verket främjas av

förslagets bestämmelser. Den viktigaste hjälpåtgärden, arbetsanskaffningen,

och den åtgärd, som tillgripes, därest hjälpåtgärd ej leder till rättelse, intagande

å allmän arbetsanstalt, taga just sikte på övervinnandet av den ovillighet

till arbete, som vederbörande ådagalagt.

Vad angår den omfattning en vanartslagstiftning, såvitt angår andra än

sedeslösa, bör äga, biträder utskottet i huvudsak vad förslaget härutinnan

innehåller. Utskottet vill dock såsom ett önskemål framhålla, att ytterligare

övervägande äger rum, örn icke i lagen kunna meddelas bestämmelser, varav

klart framgår, att den som lever på underhåll av släktingar eller av eget kapital

men förer ett sådant samhällsskadligt levnadssätt, som beskrives i 2 §,

drabbas av ingripande. Huru detta skall ske, är naturligen svårt för utskottet

att angiva, helst som utskottet med den utgång ärendet fått icke ansett sig

böra ingå i prövning av lagrummens avfattning. Emellertid må omnämnas

s. 29 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

29

ett vid behandlingen framkommet uppslag, enligt vilket förutsättningen rörande

arbetsovilligheten skulle formuleras på följande sätt: Undandrager sig nå
gon

att genom eget arbete efter förmåga ärligen försörja sig etc. Måhända

kan en dylik formulering visa sig godtagbar.

b. De sedeslösa.

För närvarande sker ingripande mot sedeslöst leverne med stöd av 1 § 2

mom. lösdrivarlagen. Detta moment är tillämpligt å den, som utan att äga

medel till sitt uppehälle underlåter att efter förmåga söka ärligen försörja

sig och tillika förer ett sådant levnadssätt, att våda därav uppstår för allmän

säkerhet, ordning eller sedlighet. För ingripande förutsättes således icke

någon speciell samhällsfärlighet i levernet, men lagen är allenast tillämplig å

dem, som undandraga sig ärlig försörjning. Bland annat falla alltså de s. k.

halvyrkesprostituerade utanför lagen.

Samtliga sakkunnigförslag och båda propositionerna intaga den ståndpunkten,

att åtgärder äro erforderliga för bekämpande av sedeslöst levnadssätt och

att för detta ändamål en lagstiftning av den föreslagna lagens karaktär bör

finnas. Beträffande frågan, i vilken omfattning ingripande bör äga rum, förete

de olika förslagen sinsemellan ej oväsentliga avvikelser. Enligt den föreliggande

propositionen — 3 § under 1 — erfordras för lagens tillämplighet, att den örn

vilken är fråga är hemfallen åt otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt

tillika antingen förleder ungdom till otukt eller genom sitt leverne åstadkommer

särskild fara för sådant förledande eller genom inbjudan till otukt väcker

anstöt å offentlig plats eller genom sitt leverne verkar störande för närboende

eller andra. Däremot förutsättes icke, att den felande undandrager sig att efter

förmåga ärligen försörja sig. Även mot de s. k. halvyrkesprostituerade m. fl.

kan således ingripande komma till stånd, dock att för vidtagande av tvångsåtgärd

— intagande å allmän arbetsanstalt -— särskilda betingelser äro uppställda,

nämligen uppenbar fara för underlåtenhet att framdeles ärligen försörja

sig samt »synnerliga skäl».

I vissa av de väckta motionerna hävdas en principiellt annan uppfattning. Motionerna.

I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. göres

sålunda gällande, att stadgandena rörande till myndig ålder komna människors

sedliga vandel borde utgå ur lagen. Såsom ett medel för återupprättande

av sedeslösa förordas i stället ett kraftigare ekonomiskt stöd åt den enskilda

hjälpverksamheten från statens sida i förening med vederbörlig kontroll

över verksamheten. Vidare framhålles, att bestämmelser till ungdomens skyd

dande mot förledande till otukt hava sin rätta plats i strafflagen, och i fråga

örn uppfordran till otukt, som väcker anstöt å allmän plats eller stör närboende,

böra enligt motionerna bestämmelser införas antingen i strafflagen eller i allmänna

ordningsföreskrifter. Slutligen förordas, att äldre, oförbätterliga prostituerade,

som icke kunna taga hand örn sig själva och därtill utgöra en fara

för sin omgivning, genom utvidgade bestämmelser, eventuellt i interneringslagen,

beredes nödig asylvård.

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

Utskottet.

Fröken Hesselgren framlägger i sin motion en likartad mening. Enligt motionen

böra bestämmelserna mot till myndig ålder komna personers vandel i

sexuellt avseende utgå ur vanartslagen och bestämmelser mot de företeelser, som

avses i 3 § under 1 av vanartslagen, i den mån det erfordras, införas i strafflagen.

Särskilt yrkas införande av straff för provokation till otukt, i synnerhet

då denna provokation riktas mot ungdom eller person med viss beroende

ställning till provokatören. Därjämte föreslås en reformering av lagbestämmelserna

angående skyddsåldern, åsyftande bland annat höjning av de i 18 kap.

strafflagen stadgade åldersgränserna för otukt med kvinna samt straffbudens

utsträckning att avse otukt med manliga minderåriga. I motionen betonas vidare

den frivilliga hjälpverksamhetens företräde framför tvångsåtgärder vid

behandlingen av sedeslösa, och vikten av att denna verksamhet erhåller kraftigt

ekonomiskt stöd från det allmännas sida understrykes.

Den opinion, som på sätt nu nämnts gjort sig gällande i dessa motioner, har

jämväl kommit till uttryck i den offentliga diskussionen, där särskilt från kvinnohåll

starka krav i nu antydd riktning framförts. Emellertid har jämväl en

annan mening där framträtt. Sålunda har i den av chefen för socialdepartementet

omförmälda framställningen av förbundet för kristet samhällsliv, till

vilken anslutit sig ett stort antal personer från skilda samhällskretsar i landet,

uttalats, att den enskilda räddningsverksamhetens representanter själva känna

behov av att få ett starkare stöd i lagstiftningen än örn, på sätt yrkats, ingripande

ej skulle ske, såvitt ej bestämda strafflagsparagrafer kunde tilllämpas.

Att samhället måste söka på verksamt sätt skydda sig mot sådant sedeslöst

leverne, som avses med bestämmelserna i 3 § under 1 av vanartslagen, är utan

vidare tydligt. Utskottet har emellertid icke funnit sig övertygat örn att ett

dylikt skydd skulle kunna åvägabringas med straffbestämmelser -— vare sig

de nu gällande eller några mera omfattande sådana — i förening med ett kraftigare

understödjande av den enskilda hjälpverksamheten. Även om det skulle

visa sig möjligt att utforma tillfredsställande straffbud å förevarande synnerligen

ömtåliga lagstiftningsområde, skulle sannolikt dylika lagbud med hänsyn

bland annat till bevisningssvårigheter icke bliva tillämpade i den utsträckning,

som avses. Ej heller torde det kunna komma i fråga att ådöma frihetsstraff å

så lång tid, att rättelse i vederbörandes livsföring därigenom skulle kunna förväntas.

Att åter för vinnande av sådan rättelse helt lita till den enskilda

hjälpverksamheten, synes ej tillrådligt. Väl lärer en hjälpverksamhet, som en

person fullt frivilligt anlitat, äga större utsikt till framgång än ett omhändertagande

mot hans vilja. Men enligt vad erfarenheten givit vid handen, kan

visst tvång icke undvaras vid behandlingen av dessa människor. Utskottet

föranlåtes erinra örn, att representanter för den enskilda hjälpverksamheten

själva vitsordat behovet av tvångsmedel. Sålunda bär framhållits, att örn

möjligheten till tvång är utesluten, många förvisso ej taga emot den erbjudna

hjälpen.

Utskottet biträder för sin del den uppfattning, som kommit till uttryck i pro.- positionen liksom i tidigare förslag därom, att det lämpligaste medlet att kom
-

s. 31 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

31

ma tillrätta med det samhällsonda, varom nu är fråga, består uti dessa människors

omhändertagande i förebyggande och uppfostrande syfte, icke i straff.

Att märka är, att intagning å arbetsanstalt enligt förslaget är det yttersta

medlet för en persons tillrättaförande och att detta skall tillgripas först då

försöken att på mera frivillig väg nå rättelse visat sig gagnlösa. Naturligen är

det att förvänta, att en på klokt och varsamt sätt utövad hjälpande och stödjande

verksamhet skall visa sig mera framgångsrik för åvägabringande av rättelse

än en straffbehandling. Och även en vistelse å allmän arbetsanstalt torde

ur nu förevarande synpunkt vara att föredraga framför ett frihetsstraff.

I samband härmed må betonas, att den anstaltsvård, som skall beredas nu

ifrågavarande personer, naturligen bör anordnas på ett sätt, som i möjligaste

mån tager hänsyn till föreliggande individuella vårdbehov och icke göres

strängare än omständigheterna påkalla. Att den nuvarande anstaltsvården i

vissa avseenden är i behov av reformering för att bliva sådan den enligt modern

uppfattning bör vara, har framhållits av departementschefen, som jämväl funnit

en särskild utredning erforderlig till klargörande, i vilka avseenden och på vad

sätt en reformering bör komma till stånd. Det uttalande, som sålunda gjorts,

tillåter sig utskottet särskilt framhålla.

Beträffande lagens tillämplighetsområde delar utskottet den i propositionen

framförda meningen, att ingripande, såvitt angår själva levnadssättet, bör ske

allenast i begränsad omfattning. Såsom nämnts äro särskilda betingelser

uppställda för rätt att vidtaga åtgärder: ungdoms förledande till otukt, åstadkommande

av särskild fara för sådant förledande etc. Däremot synes det utskottet

mera tvivelaktigt, huruvida det är lämpligt att ingripa, oavsett örn vederbörande

undandrager sig att efter förmåga ärligen försörja sig eller icke.

Ett ingripande mot t. ex. en halvyrkesprostituerad kan lätt nog leda till hennes

avskedande från innehavd anställning och därigenom försämra utsikterna för

henne till hederlig självförsörjning, ett förhållande som naturligen betingar

särskild varsamhet. Å andra sidan kan tydligen faran av det sedeslösa levernet

ur samhällets synpunkt i vissa fall vara så betydande, att ingripande bör

komma till stånd, trots att risk i nyss antytt hänseende kan förefinnas. Utskottet

vill för sin del framkasta tanken, att beträffande dem, som icke uppfylla

rekvisitet »undandraga sig etc.», ingripande skulle få ske, allenast såframt

den sedeslöse förledde ungdom till otukt eller genom sitt leverne astadkomme

särskild fara för sådant förledande. Det är naturligen framförallt mot dessa

element, som samhället har anledning att söka skydda sig. Såsom en garanti

mot obefogade åtgärder kunde möjligen uppställas den ytterligare

förutsättningen för ingripande, att barnavårdsnämnd, å vilken det ju närmast

ankommer att tillse, att ungdomen erhåller skydd i nu berörda avseenden, anmält

saken för den myndighet, som skall handlägga ärenden enligt lagen. Begränsas

ingripandet mot dem, som ärligen försörja sig, på sått nu nämnts, synes

det kunna ifrågasättas, örn de särskilda förutsättningar för vidtagande av

tvångsåtgärd, som förslaget uppställer — uppenbar fara för underlåtenhet

att framdeles ärligen försörja sig samt »synnerliga skäl» — böra bibehållas.

Kunna de borttagas, skulle lagen vinna i konsekvens och klarhet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Gällande

rätt.

Proposi
tionen.

Motionerna.

Utskottet.

2. Lagstiftningens tillämplighet å personer under 21 år.

För närvarande gäller enligt 1 § 3 mom. lösdrivarlagen, att ingen må behandlas

som lösdrivare, som ej fyllt 18 år. De, som uppnått nämnda ålder,

lyda emellertid samma regler som de, vilka äro äldre.

Den sålunda bestämda åldersgränsen har bibehållits i samtliga sakkunnigförslag

och i båda propositionerna. I fråga om unga sedeslösa har dock i vissa

förslag särskild rätt till ingripande medgivits. I det nu föreliggande förslaget

stadgas sålunda dylik rätt, även örn ingen av de speciella omständigheter

— ungdoms förledande till otukt etc. — som eljest fordras, är för handen.

Å andra sidan förutsattes, att den, om vilken är fråga, är hemfallen åt

otuktigt leverne i tillfälliga förbindelser samt till följd därav uppenbar fara är

för handen, att han icke kommer att efter förmåga ärligen försörja sig. Nämnas

må ock, att enligt förevarande proposition — liksom enligt den förra året

framlagda — särskilt organ, nämligen barnavårdsnämnd, skall handlägga ärenden

angående dessa unga.

I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. samt

i motionen av fröken Hesselgren framhålles liksom i motsvarande motioner i

fjol, att vanartslagen icke bör vara tillämplig å ungdom under 21 år. Sådan

ungdom bör enligt dessa motionärers mening behandlas enligt en utvidgad

barnavårdslag. Fröken Hesselgren har i sin motion jämväl yrkat, att därest

det framlagda lagförslaget nu icke antages, riksdagen måtte hos Kungl.

Majit hemställa om förslag till 1932 års riksdag, att gällande lösdrivarlags

tillämpningsområde ändras från 18 till 21 år. I de av herr Reuterskiöld m. fl.

och herr Lindgren m. fl. väckta motionerna anföres, att det må ifrågasättas,

huruvida ej den »sociala vanart», som är annat än lösdriveri, överhuvud taget

kan bekämpas annat än genom en speciellt härpå inriktad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning,

helt oberoende av lösdrivarlagstiftningen och av den

»vanarts» lagstiftning, varom nu är fråga.

Vägande skäl hava anförts för båda de meningar, som på sätt utskottet nu

nämnt hävdats beträffande detta spörsmål. Utskottet bär emellertid ansett

sig böra förorda den meningen, att ifrågavarande åldersgrupper böra uteslutas

från tillämpningen av vanartslagen och i stället hänföras till en

utvidgad barnavårds- och ungdomsvårdslagstiftning. Då utskottet intagit denna

ståndpunkt, har därtill i främsta rummet bidragit, att en uppfostrande verksamhet

enligt en ungdomsvårdslagstiftning synts utskottet vara bättre ägnad

att leda till målet, individernas tillrättaförande, än en behandling jämlikt

vanartslagen. Tydligt är jämväl, att den stämpel av mindervärdighet,

som måhända enligt förslaget skulle vidlåda personer, vilka varit föremål för

åtgärder enligt en vanartslag, lättare skall undvikas, därest ingripande sker

enligt en lagstiftning örn ungdomsvård.

Då sålunda övervägande skäl synas utskottet tala för dessa ungas uteslutande

från vanartslagstiftningen, har utskottet därmed icke velat uttala, att

s. 33 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

33

elen nu för ingripande beträffande barn under 18 år stadgade förutsättningen

—- att barnet befinnes vara så vanarta!, att särskilda uppfostringsåtgärder krävas

för dess tillrättaförande — skall gälla även i fråga om dem, som äro över 18

år. Tvärtom delar utskottet den av föredragande departementschefen yttrade

meningen, att det ej är tillrådligt att låta nämnda onekligen ganska vaga förutsättning

gälla beträffande dem, som äro i åldern 18—21 år. Vilka betingelser

åter, som böra uppställas, är naturligen svårt att närmare angiva. Det

gäller att finna en formulering, som på en gång medgiver ingripande på ett

tidigt stadium och innebär så ringa risk för godtycklig behandling som möjligt.

Såvitt utskottet kunnat finna, är den i fråga örn sedeslös ungdom särskilt stadgade

förutsättningen — uppenbar fara för underlåtenhet att framdeles ärligen

försörja sig — ur båda nämnda synpunkter mindre tillfredsställande. Frågan

torde böra bliva föremål för förnyat övervägande från Kungl. Majlis sida.

Vad angår yrkandet av fröken Hesselgren om hemställan till Kungl. Majit,

att därest förevarande lagförslag ej antages, Kungl. Maj :t skulle för 1932 års

riksdag framlägga förslag örn ändring av lösdrivarlagens tillämpningsområde

till att avse allenast personer över 21 år, vill utskottet framhålla, att örn en

reformerad lösdrivarlagstiftning inom den närmaste framtiden kan förväntas

bliva genomförd, tillräcklig anledning torde saknas att dessförinnan i denna

punkt vidtaga någon ändring. Synes åter en revision icke för närvarande

kunna åvägabringas, vill utskottet förorda ett övervägande, om icke en reform,

som allenast tager sikte på kategorierna mellan 18 och 21 år, snarast möjligt

borde komma till stånd. Vikten av att ingripa på ett tidigt stadium och därigenom

öka utsikterna för ett tillrättaförande är allmänt erkänd. Enighet

råder också därom, att nuvarande lösdrivarlag erbjuder alltför ringa möjlighet

till uppfostrande och eftervårdande verksamhet. Särskilt hava olägenheterna

av den bestående ordningen framträtt med hänsyn till de unga, något

som bland annat kommit till uttryck i en obenägenhet hos myndigheterna att

tillämpa lösdrivarlagen å dem. Enligt utskottets tanke skulle ett ej oväsentligt

steg till vinnande av bättre förhållanden på detta område tagas, därest

de unga uteslötes från behandling jämlikt lösdrivarlagen och i stället bleve

föremål för uppfostrande verksamhet enligt en lagstiftning örn ungdomsvård.

Helt visst kan det förväntas, att dessa synpunkter bliva föremål för beaktande

vid lagstiftningsfrågans fortsatta behandling.

3. Organet i första instans.

I det föregående har utskottet under rubriken »Förslaget i allmänhet» förklarat

sig icke kunna tillstyrka inrättandet av de föreslagna nya myndigheterna

och i samband därmed omnämnt, att vissa uppslag framförts till lösning

av organisationsfrågorna i närmare anslutning till de bestående förhållandena.

Utskottet får nu redogöra för dessa uppslag, därvid början göres

med organet i första instans.

Ändamålet med Kungl. Maj:ts förslag örn inrättande av skyddsnämnder har

varit att bereda inflytande åt ett lekinannaelement vid behandlingen av nu

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 9 sand. 3 avd- 31 haft. (Nr 36.) 3

Utskottet.

s. 34 Kontrollera mot PDF

34

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

ifrågavarande ärenden. Därigenom skulle vid sidan av rena ordnings- och

säkerhetssynpunkter även den allmänna medborgaruppfattningen få göra sig

gällande vid frågornas avgörande. Å andra sidan skulle lekmännen genom

en dylik anordning bliva i tillfälle att erhålla kännedom om innebörden av den

samhällsskadliga livsföring, varom här är fråga. Upptagandet i nämnden av

ett lekmannaelement skulle vidare kraftigt främja nämndens möjligheter att

med utsikt till framgång vidtaga hjälpåtgärder.

Såsom utskottet i det föregående framhållit, bör ytterligare övervägande

ske, huruvida icke de synpunkter, som sålunda varit vägledande, väsentligen

kunna vinna beaktande utan en så betydande förändring av rådande system

som i propositionen föreslagits. Av vad utskottet förut anfört framgår, att

beslutanderätten i dessa frågor enligt utskottets mening alltjämt bör tillkomma

lands- eller stadsfiskal eller däremot svarande befattningshavare. För

ett tillgodoseende av nyss berörda synpunkter torde det icke vara nödvändigt,

att lekmän äga medbeslutanderätt i ärendena, utan det synes i huvudsak

vara tillfyllest, att de äga deltaga i ärendenas behandling och yttra sina

meningar till protokollet. Dessa lekmän, lämpligen två till antalet, skulle i

regel kunna hävda allmänna medborgarsynpunkter med i stort sett samma

framgång som skyddsnämndens motsvarande ledamöter. Skulle lands- eller

stadsfiskalen icke beakta den mening, lekmännen framfört, utan i strid

därmed exempelvis besluta ärendets överlämnande till högre myndighet för

meddelande av förordnande örn intagning å allmän arbetsanstalt, skulle denna

myndighet få kännedom örn den avvikande meningen och vara i tillfälle att taga

hänsyn till densamma. Möjligheterna för lekmännen att erhålla inblick i ärendenas

beskaffenhet och att främja hjälpverksamheten äro tydligen lika stora,

vare sig de äga deltaga i avgörandena eller icke.

Vad angår sättet för utseende av dessa lekmän, är det naturligen av vikt

att såvitt möjligt undvika en ökning av antalet kommunala förtroendemän.

Utskottet vill ifrågasätta, örn icke lekmännen kunde utgöras av ledamöter utav

en redan bestående nämnd, närmast fattigvårdsstyrelse, vilka ledamöter i dylikt

fall skulle tillkallas av vederbörande förhörsledare; gällde ärendet kvinna,

borde en av de tillkallade utgöras av kvinnlig ledamot av fattigvårdsstyrelsen.

Skulle en dylik anordning befinnas lämplig, finge å landet bestämmelser meddelas

örn den kommun inom landsfiskalsdistriktet, från vilken tillkallandet

borde äga rum. I allmänhet torde det ligga närmast till hands att tillkalla

ledamöter från den kommun, där landsfiskalen är bosatt. Avser ingripandet

någon, som bor i kommun, tillhörande landsfiskalsdistriktet, kan möjligen tillkallandet

ske från denna kommun, även örn den är en annan än landsfiskalens

hemkommun; därigenom skulle utredningen i ärendet som regel underlättas.

Måhända borde möjlighet beredas för större kommuner att utse särskilda lekmän

att deltaga i handläggning av nu förevarande ärenden.

Såsom framgår av vad utskottet förut anfört, bör en vanartslag enligt utskottets

åsikt hava avseende allenast å dem, som fyllt 21 år. Befinnes denna

åsikt böra vinna beaktande, uppkommer icke fråga örn särskilt organ för dem,

som ej uppnått nämnda ålder.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

35

i. Organet i andra instans.

Enligt såväl gällande lag som förslaget tillkommer det organet i andra instans

att besluta om intagande å allmän arbetsanstalt. Då ett dylikt beslut

innebär ett frihetsberövande, ligger det tydligen stor vikt uppå, att detta organ

utgöres av en myndighet, åt vilken avgörandet av sådana frågor med tillförsikt

kan anförtros. Det är främst ur denna synpunkt, som förslaget örn inrättande

av särskilda domstolar, skyddskollegierna, tillkommit. Emellertid torde kraven

å rättssäkerhet kunna tillgodoses utan en sådan nyorganisation.

En anordning i anslutning till redan bestående organ har förordats i motionerna

av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. Enligt detta

förslag, som ansluter sig till en inom lagrådet ifrågasatt utväg, skulle en specialdomstol

inrättas på det sättet, att rådhusrätterna i residensstäderna förstärktes

med fyra, eventuellt tre bisittare. Utskottet delar emellertid de betänkligheter,

som föredragande departementschefen uttalat beträffande nämnda uppslag. Departementschefen

har anfört, att en anordning sådan som den föreslagna torde

kunna befaras lätt föranleda den uppfattningen, att här vore fråga om straffrättslig

behandling och påföljder å brott. Därtill komme, att möjligheten att

erhålla den lämpligaste ordföranden bleve så avsevärt beskuren. Mot den sålunda

ifrågasatta utvägen har departementschefen jämväl anmärkt, att rådhusrätten

i dessa mål skulle bestå av icke mindre än sju ledamöter, något som

ur olika synpunkter förefölle föga rationellt. Sistnämnda anmärkning kan icke

riktas mot motionärernas förslag, försåvitt detsamma innebär, att den föreslagna

specialdomstolen skulle bestå av ordföranden i dylik rådhusrätt jämte fyra,

eventuellt tre särskilda bisittare. I sådant fall må erinras, att förslaget knappast

kan sägas innebära ärendenas förläggande till en förstärkt rådhusrätt utan

snarare deras hänförande till en särskild domstol med viss domare såsom självskriven

ordförande. Det synes emellertid med fog kunna sättas i fråga, huruvida

ordförandeskapet i en sådan domstol kan åläggas nämnda domare såsom en

skyldighet. Att märka är slutligen, att i en ny processordning rådhusrätter

måhända icke komma att finnas i alla residensstäder.

Utskottet har för sin del kommit till den uppfattningen, att övervägande

skäl tala för att ärendena i andra instans förläggas till länsstyrelserna; poliskamrarna

torde däremot i princip icke böra bibehållas vid denna funktion. Såvitt

utskottet kunnat finna, har utredningen i ärendet icke ådagalagt, att sådana

missförhållanden råda i fråga örn den behandling, som ägnas lösdrivarmålen av

länsstyrelser, att ett systemskifte bör äga rum. De betydande omläggningar

av proceduren i dessa ärenden, som föreslogos i förra årets proposition och i huvudsak

synas förtjänta av genomförande, äro otvivelaktigt ägnade att öka länsstyrelsernas

möjligheter att få en fullständig och tillförlitlig utredning till stånd

och därigenom erhålla en säkrare grundval för besluten. Av nyheterna i berörda

avseende må särskilt nämnas offentlighet i förhandlingarna i viss utsträckning,

rätt för den inför länsstyrelsen inställde att erhålla kostnadsfritt biträde,

förhör inför länsstyrelsen med utomstående personer, vittnesförhör vid domstol

Utskottet.

s. 36 Kontrollera mot PDF

36

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

samt särskild förundersökning. För åstadkommande av ytterligare rättssäkerhet

synes det böra övervägas, om icke ett fortskridande på den sålunda beträdda

vägen borde ske. Måhända kunde det befinnas lämpligt att i all den utsträckning,

förhållandena det medgiva, ersätta vittnesförhör vid domstol med vittnesförhör

vid länsstyrelserna själva, något som vissa länsstyrelser vid den under hösten

1930 åvägabragta utredningen betecknat som önskvärt medan andra åter icke

funnit en ändring härutinnan påkallad. Vidare må ifrågasättas, huruvida icke

på ett eller annat sätt en förstärkning av länsstyrelserna vid dessa ärendens

handläggning kunde genomföras. Sålunda synes det kunna vara av värde, örn en

läkare erhölle tillfälle att deltaga i handläggningen och med sin sakkunskap

bidraga till ärendenas rätta bedömande. Kunde denna uppgift anförtros åt

provinsialläkare eller annan läkare såsom en tjänsteuppgift, behövde större

kostnad därigenom icke uppkomma. Av vikt torde det ock vara, att inflytande

beredes åt ett lekmannaelement, varigenom jämväl i denna instans

det allmänna medborgaromdömet kunde komma till uttryck. Huru läkaren

och lekmannen skulle utses, därom kunna naturligen råda olika meningar.

Lämpligast vore måhända, att läkaren utsåges av Kungl. Maj:t samt lekmannen

av landsting och stadsfullmäktige i städer, som ej deltaga i landsting. Beslutanderätten

inom länsstyrelsen torde böra utövas på sätt som hittills, men läkaren

och lekmannen torde böra äga rätt att yttra sina meningar till protokollet, därest

dessa skulle avvika från länsstyrelsens beslut.

Då utskottet sålunda anser länsstyrelserna böra utgöra organ i andra instans

i berörda ärenden, bär utskottet förutsatt, att länsstyrelserna därvid erhålla en

sammansättning, som fullt motsvarar den stora betydelse, dessa ärenden äga såväl

för samhället som för den enskilde. En särskild anledning för utskottet att

framhålla detta utgöra de i propositionen (s. 60—61) för år 1929 och tiden */i—

sl/io 1930 lämnade uppgifterna rörande länsstyrelsernas sammansättning vid avgörandet

av mål, däri fråga varit om ådömande av tvångsarbete. Under denna

lid hava landshövdingarna praktiskt taget icke själva deltagit i avgörandet av

berörda mål. År 1929 uppgick antalet sådana mål i hela riket till 228. I allenast

6 av dessa måls behandling hava landshövdingarna deltagit. Motsvarande

siffror för de tio första månaderna av år 1930 utgjorde 209 respektive 7. Föredragande

har i regel varit länsassessor, någon gång landssekreterare samt i ett

pär län länsnotarie eller extra länsnotarie. Enligt landshövdinginstruktionen

utövas i dessa ärenden länsstyrelsens beslutanderätt, då landshövdingen icke

deltager i ärendes behandling, av föredraganden jämte viss tjänsteman från

landskontoret. Vid skiljaktiga meningar mellan dem gäller föredragandens

såsom länsstyrelsens beslut.

Med hänsyn till de uppgifter, som sålunda lämnats, anser sig utskottet böra

framhålla, att länsstyrelserna även vid tillämpningen av nu gällande lag böra

hava en för ärendenas riktiga avgörande så betryggande sammansättning som

möjligt. Utskottet tillåter sig uttala önskvärdheten av att Kungl. Majit ville

ägna denna fråga sin uppmärksamhet.

En särskild ställning i förevarande hänseende intager Överståthållarämbetet i

Stockholm, som på en gång motsvarar länsstyrelse och poliskammare. Ärendena

avgöras av poliskammaren, men kammaren utgör en avdelning av överståt
-

s. 37 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

37

hållarämbetet. Beslutanderätten i poliskammaren tillkommer en ensam person,

förste polisintendenten. Därest länsstyrelserna i en ny lag bibehållas såsom

organ i andra instans, synes det utskottet böra tagas under övervägande,

huruvida poliskammaren i Stockholm vid behandlingen av förevarande ärenden

bör erhålla en förändrad organisation. Att poliskammaren äger en fullt lämplig

sammansättning är så mycket viktigare som antalet mal i Stockholm

är högst betydande. Under år 1929 utgjorde salunda antalet mal, däri

fråga varit örn ådömande av tvångsarbete, i hela riket 549, varav 159 belöpte a

Stockholm. Antalet mål, däri beslutet avsett tvångsarbete, utgjorde under samma

tid i hela riket 388, därav 133 i Stockholm. Mer än Va av samtliga

tvångsarbetsdomar i riket meddelades följaktligen av poliskammaren i Stockholm.

5. Polismaktens medverkan vid ingiupande enligt lagen.

Frågan om polismaktens medverkan vid ingripandet enligt lagen äger nära

samband med det sätt, på vilket ärenden bringas under vederbörande organs

prövning. För närvarande anhängiggöres ett ärende på det sättet, att den, om

vilken är fråga, såsom anhållen inställes inför lands- eller stadsfiskal genom

polisman eller tillsyningsman över bettlare. Enligt 2 § av gällande lösdrivarlag

må den, som beträdes med lösdriveri, anhållas; anhållandet är således icke obligatoriskt.

I propositionen göres i fråga örn formen för ingripandet skillnad, allteftersom

fråga är örn sedeslösa och andra. Beträdes annan än sedeslös med vanart, skall

han inställas av polisman inför vederbörande nämnd för undergående av förhör;

är det erforderligt, må han anhållas i avbidan på nämndens beslut i ärendet.

Vad åter beträffar sedeslösa, inställes icke vederbörande inför nämnd utan

kallas till inställelse. Åtlydes ej kallelse, kan hämtning ske. Nämnden antages

erhålla kännedom örn fall av sedeslöshet genom anmälan fran vissa kommunala

nämnder och polismyndigheten. Anhållande av sedeslös person förekommer

enligt förslaget endast, om uppgift angående namn, ålder eller bostad saknas

och detta ej kan utrönas utan att förhör äger ruin samt anhållande härför är

erforderligt. Vederbörande nämnd kan också av sig själv upptaga ärende

örn vidtagande av åtgärder enligt lagen. I dylikt fall kallas den, örn vilken

är fråga, till inställelse, vare sig det är en sedeslös person eller annan.

I motionerna av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. framhålles,

att bestämmelsen om inställande genom polisman som en förstahandsåtgärd

borde utbytas mot ett inkallande och inställelse ske först vid uraktlåtenhet

därav.

De bestämmelser, som i förevarande avseende meddelats i förslaget, synas utskottet

vara av beskaffenhet att kunna i princip godtagas. Vad angår nyssberörda

motionsvis framställda anmärkning, vill utskottet erinra, att liknande

uttalanden gjordes i vissa i fjol väckta motioner. Föredragande departementschefen

har därom anfört, att det icke syntes lämpligt att ga sa långt i mildrande

Gällande

rätt.

Propositio
nen.

Motionerna.

Utskottet.

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Gällande

rätt.

Proposi
tionen.

riktning, som då föreslagits. Bland nu ifrågavarande personer finnas -— yttrar

departementschefen ej sällan verkligt farliga typer, beträffande vilka särskilt

skonsam behandling ej är på sin plats. Den uppfattning, som sålunda

uttalats, delas av utskottet.

6. De föreslagna åtgärderna. Ånstaltsrården m. m.

De åtgärder, som för närvarande förekomma enligt lösdrivarlagen, inskränka

sig i huvudsak till meddelande av skriftlig varning, som kungöres i polisunderrättelser,

samt dom a tvångsarbete fran och med en månad till och med

tre år. Vid sidan av lagen har emellertid utbildat sig ett system med enskilda

varningar, närmast på grund av det officiella varningsförfarandets olämplighet.

En sådan varning har nämligen befunnits innebära ett brännmärkande av

den varnade, som försvårar återgången till ett hederligt liv. Rörande anstaltsvården

äro jämförelsevis få bestämmelser meddelade i lagen; de avse väsentligen

tvångsarbetarnas fördelning efter vissa grunder samt deras skyldighet

att fullgöra anvisat lämpligt arbete. Efter frigivningen skall tvångsarbetaren

i regel förpassas till sin hemort. Viss anmälningsskyldighet till polisen är

stadgad; bland annat skall den frigivne under särskilda förutsättningar anmäla

bostad och försörjningsmedel.

I dessa delar medför propositionen viktiga nyheter. Den skriftliga varningen

avskaffas. I stället tilldelas vederbörande en muntlig förmaning att

föra ett ordentligt liv, därvid erinran göres örn de påföljder, som eljest kunna

inträda för honom. Enligt förslaget skola vidare hjälpåtgärder företagas i

syfte att bereda honom tillfälle att efter förmåga ärligen försörja sig och

föra ett ordentligt liv. Utförliga anvisningar meddelas i förslaget rörande de

olika hjälpåtgärder, som kunna komma i fråga. De viktigaste av dem äro

arbetsanskaffning och beredande av personligt stöd genom övervakning. För

att möjliggöra anskaffande av arbete har det varit meningen att inrätta särskilda

allmänna arbetsföretag. I 1930 års proposition beräknades antalet

arbetsplatser härvid till 80 och den årliga kostnaden till 100,000 kronor. På

det att icke kostnader för resa till arbetsplats skulle hindra antagandet av

erbjudet arbete, har avsikten varit att bidraga med statsmedel till dessa kostnaders

bestridande. För detta ändamål och för täckande av vissa andra utgifter

beräknades i 1930 ars proposition ett belopp av 30,000 kronor örn året.

Förslaget företer vidare den nyheten i förhållande till gällande lag, att frivilligt

ingående å allmän arbetsanstalt kan medgivas.

Den tvångsåtgärd, som enligt förslaget får vidtagas, består i förordnande

örn intagande å allmän arbetsanstalt. Dylik åtgärd kan i regel icke ifrågakomma,

såframt icke hjälpåtgärder visat sig gagnlösa. En motsvarighet till

villkorlig dom är införd, i det att anstånd kan medgivas med verkställighet av

förordnande örn intagande a arbetsanstalt. I sådant fall är övervakning obli
-

s. 39 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

39

gatorisk under en prövotid av två år. I förordnandet utsattes icke tiden för

anstaltsvistelsen. Denna avgöres av anstaltens styrelse och beror å den intagnes

uppförande under anstaltsvistelsen. Han skall kvarhållas, till dess

grundad anledning föreligger till antagande, att han efter utskrivning kommer

att efter förmåga ärligen försörja sig och föra ett ordentligt liv. Utskrivning

får ej ske tidigare än ett år efter intagandet, utan att synnerliga skäl därtill

äro, och ej heller senare än tre år därefter. Under särskilda, ganska stränga

förutsättningar kan anstaltsvistelsen utsträckas på obestämd tid. Beslut om

sådant kvarhållande skall underställas prövning av socialstyrelsen, som enligt

förslaget skall vara uppsiktsmyndighet över anstaltsväsendet. Då socialstyrelsen

prövar beslut örn kvarhållande å obestämd tid utöver tre ar, skola i avgörandet

deltaga, utom andra, två av Kungl. Majit särskilt förordnade ledamöter,

av valka den ene skall vara läkare med psykiatrisk utbildning och den

andre vara eller hava varit ordinarie domare.

Rörande själva anstaltsvården meddelas vissa bestämmelser i syfte att möjliggöra

ökad differentiering och en mera individualiserad behandling. I fråga

om det arbete, till vilket de intagna skola hållas, är föreskrivet, att det bör så

anordnas, att envar, i den mån det kan ske, far en sysselsättning, som för hans

tillrättaförande, och framtida försörjningsmöjligheter finnes tjänlig. För anstaltsvårdens

rationella ordnande har departementschefen, på sätt förut angivits,

funnit särskild utredning påkallad.

Ett nytt institut utgör den s. k. försökspermissionen, varigenom övergången

till hederlig självförsörjning avses skola underlättas. Såväl då försökspermission

beviljas som då utskrivning sker, skall arbete såvitt möjligt anskaffas

åt den permitterade eller utskrivne. Bestämmelserna i gällande lag örn förpassning

till hemorten och örn skyldighet att anmäla bostad och försörjningsmedel

m. m. äro avskaffade, övervakning skall som regel anordnas vid försökspermission

och förekommer vid utskrivning, där så prövas nödigt.

Ett genomförande av nu omnämnda hjälpåtgärder och av den eftervårdande

verksamhet, som enligt förslaget skall följa å anstaltsvistelse, bygger i stor

utsträckning på medverkan av frivilliga hjälporganisationer. Betydelsen härav

har kommit till uttryck i flera bestämmelser i förslaget såsom angående

skyldighet för myndigheterna att anlita dylika organisationer och söka samarbete

med dem. För att bereda organisationerna möjlighet att uppfylla de

krav, som enligt lagstiftningen ställas på dem, har i förslaget förutsatts, att

deras verksamhet skulle ekonomiskt understödjas av staten, för vilket ändamål

förra årets proposition räknade med ett årligt anslag av 75,000 kronor. Huru

detta skydds- och hjälparbete lämpligen skall kunna anordnas för att ernå

största möjliga effektivitet, har ansetts böra bero på särskild utredning.

Av motionerna berör allenast en, nämligen den av herr Ekman väckta, propositionen

i nu ifrågavarande del och blott såvitt angår en detalj. Motionen

går nämligen ut på införande i lagen av bestämmelse därom, att vid allmän

arbetsanstalt skall finnas anställd en särskild person att biträda vid arbetsanskaffning

med rätt till ersättning av statsmedel för resor i tjänsten.

Motionerna.

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36.

Utskottet.

Utekottet.

De principer, enligt vilka förslaget i dessa delar är lagt, synas utskottet

i huvudsak vara av beskaffenhet att kunna godtagas. Varken i motioner eller

i den offentliga diskussionen har någon egentlig meningsskiljaktighet rörande

dessa principer yppat sig. Beträffande nyheten i förslaget, att relativt obeftämda

interneringstider skola införas, vill utskottet betona, att en förutsättning

härför är, att anstaltsvarden anordnas på ett sätt, som är fullt lämpligt

ur de synpunkter, vilka legat till grund för förslaget i denna del.

Vad angar yrkandet i herr Ekmans motion, vilket som nämnts berör en

detalj, anser sig utskottet icke nu böra göra annat uttalande, än att vid den

utredning rörande anstaltsvarden, som i samband med en ny lagstiftnings genomförande

lärer komma till stand, detta yrkande torde böra bliva föremål

för närmare prövning.

7. Särskilda åtgärder mot s. k. tattare och zigenare.

Da det gällt att skydda samhället mot kringstrykande individer, har särskild

uppmärksamhet sedan gammalt ägnats åt s. k. tattare och zigenare. 1922

ars betänkande innehaller också vissa förslag till åtgärder emot ifrågavarande

personer, och jämväl i 1926 års betänkande har detta spörsmål upptagits till behandling.

Emellertid har frågan sedermera varken i 1929 års förslag eller

i någon av propositionerna blivit berörd. Ehuru utskottet beaktar de stora

svårigheter, varmed ett effektivt bekämpande av tattarnas och zigenarnas lösdriveri

är förenat, vill utskottet likväl, nied hänsyn till den otrygghet förekomsten

av dessa element särskilt på vissa ställen å landsbygden medför, framhålla

önskvärdheten av att frågan örn vidtagande av särskilda åtgärder mot

dem upptages till övervägande.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition icke måtte av riksdagen bifallas

;

B) att motionerna I: 218 och II: 387 måtte anses besvarade

genom utskottets hemställan under A);

C) att motionerna I: 233 och II: 391, i den mån de icke

kunna anses besvarade genom utskottets hemställan under A),

icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda;

D) att motionen 1: 234, i den mån den icke kan anses besvarad

genom utskottets hemställan under A), icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda;

E) att motionen I: 235, i den mån den icke kan anses besvarad

genom utskottets hemställan under A), icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda; samt

s. 41 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86.

41

F) att motionen II: 396, i den mån den icke kan anses besvarad

genom utskottets hemställan under A), icke måtte till

någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 maj 1931.

På andra lagutskottets vägnar:

K. G. WESTMAN.

Vid ärendets behandling'' hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, von Sydow, von Geijer, Hagman,

Petrén*, Norman, P. Sandström och Granström;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde**,

Hage, Wallerius, Andersson i Rasjön, Johanson i Hallagården, Petersson i Lerbäcksbyn

och Olovson i Västerås.

* Deltagit i behandlingen av förslaget i allmänhet men ej närvarande vid utlåtandets justering

I ärendets behandling i övrigt har fröken Hesselgren deltagit.

** Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Reservationer:

A) Vidkommande utskottets hemställan under A):

av herrar Granström och Andersson i Rasjön, vilka ansett att utskottet bort

tillstyrka propositionen.

B) Vidkommande motiveringen till utskottets hemställan under A)

1. beträffande motiveringen i dess helhet:

av herrar Hagman och Magnusson i Kalmar, vilka anfört:

Vi biträda utskottets hemställan örn avslag å den föreliggande propositionen,

ehuru på helt andra grunder än dem som för majoriteten av utskottets

ledamöter varit avgörande. Tidpunkten bör nämligen enligt vår mening numera

vara kommen att avskaffa den speciallagstiftning, som innefattas i lagen

om lösdrivares behandling av den 12 juni 1885. Såsom denna lagstiftning

särskilt under tidigare år tillämpades, drabbades i huvudsak allenast medellösa

personer av de föreskrifter, som densamma innehåller. Även om en betydligt

humanare anda präglar det nu föreliggande förslaget till vanartslag,

så torde verkningarna i allmänhet bliva likartade. Det lärer i själva verket

vara ett hart när olösligt problem att inrätta institutioner, som skola både vara

uppfostrande och bestraffande. I tider av omfattande oförvållad arbetslöshet

torde det vara svårt att avgöra vilka som »undandraga sig att efter förmåga

s. 42 Kontrollera mot PDF

42

Andra lagutskottets utlåtande Nr 86. (Reservationer.)

ärligen försörja sig», då arbete för många icke under några förhållanden står

att uppbringa. Samhällets samtliga medlemmar böra, i den mån de utföra

handlingar vilka strida mot gällande lagar, bestraffas på likartat sätt och vid

samma rättsinstanser.

Däremot vilja vi förorda sådana anordningar, att arbete och utkomst kunna

beredas alla arbetsföra personer. Personer, som av olika anledningar i fysiskt

och psykiskt hänseende äro defekta, böra hjälpas och omhändertagas på

lämpligt sätt. De arbetsföra men arbetsovilliga och ouppfostringsbara få

försörja sig med tvångsarbete, som emellertid lika bra torde kunna ådömas av

de vanliga domstolarna som av speciella organ.

Beträffande de sedeslösa hava förslagets formuleringar erhållit en sådan

avfattning, att kvinnorna icke särskilt äro utpekade. Intet tvivel torde emellertid

råda därom, att även den föreslagna nya lagstiftningen komme att så

gott som uteslutande drabba kvinnorna. Vi ansluta oss till utskottets mening,

att personer intill fyllda 21 år böra behandlas efter en utvidgad barnavårdsoch

ungdomsvårdslagstiftning. Några stadganden rörande till myndig ålder

komna människors sedliga vandel torde icke kunna göras effektiva. Hittillsvarande

system, att några prostituerade emellanåt förpassas till statens tvångsarbetsanstalter,

lär varken förhindra andra liktänkande som ännu gå fria att

fortsätta sin livsföring eller göra de internerade bättre, till dess de åter måste

släppas. Verkliga kännare av hithörande förhållanden förklara också de s. k.

»Landskronaresorna» såsom fullkomligt betydelselösa ur uppfostringssynpunkt.

I den mån möjligheter föreligga att återupprätta sedeslösa personer,

synes detta böra ske genom stödjande av den enskilda hjälpverksamheten på

förevarande område. I varje fall synes ingripande, som skall hava utsikt till

framgång, böra begränsas till den som frivilligt söker stöd för en ny livsföring.

Ungdomens skyddande mot förledande till otukt liksom även uppfordran

till otukt, som väcker anstöt å allmän plats eller stör närboende, torde

böra beivras genom bestämmelser i strafflagen. Äldre och oförbätterliga prostituerade,

som icke kunna taga hand om sig själva och utgöra en fara för sin

omgivning, måste beredas nödig asylvård.

2. beträffande särskilda delar av motiveringen:

a. i fråga örn avdelningen I i utskottets utlåtande

(s. 23)

1) av herr Petrén.

2) av herrar Norman, Hage och Olovson i Västerås, vilka ansett, att utskottets

eget yttrande i denna del bort hava följande lydelse:

De nu — ---—■ — (lika med utskottet s. 23) — — — — — med

ärendet.

Utskottet har — ---—• — (lika med utskottet s. 24) —- — ----i

landsting.

Det förslag till organisation, som sålunda framlagts, har blivit föremål för

anmärkningar såväl i motionerna av herr Reuterskiöld m, fl, och herr Lindgren

s. 43 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.) 43

m. fl. som i motionerna av herr Möller ni. fl. oell herr Hansson i Stockholm

m. fl.

Emellertid finner sig utskottet i denna punkt rörande inrättandet av de omnämnda

skyddsnämnderna ej kunna ställa sig helt avvisande till tanken på

tillskapandet av samhällsorgan av den typ, som det här är fråga örn. Orsaken

till detta utskottets ställningstagande är bl. a. den, att den nuvarande allt för

polisbetonade behandlingen av de element, som falla under en lösdrivare- eller

vanartslag, enligt utskottets mening bör utbytas mot en behandling, där de

sociala synpunkterna, d. v. s. strävan att hjälpa och uppfostra, få i högre grad

göra sig gällande. Enda sättet att nå detta mål torde vara att inrätta vissa

nämnder eller att använda sig av redan befintliga sådana, i vilka polisinflytandet

kan i avsevärd män skjutas åt sidan.

Men härvidlag anser utskottet, att ej ens de i propositionen föreslagna

nämndernas sammansättning är sådan, att den kan godtagas.

Utskottet har härmed kommit in på frågan, huru organisationen för tillämpande

av lagen bör vara beskaffad. Inom utskottet hava framförts vissa uppslag

till frågans lösning i närmare anslutning till de bestående förhållandena

än enligt propositionen är fallet. Att nu i alla enskildheter avgöra, huru myndigheterna

i första och andra instans skola vara anordnade, lärer emellertid

icke vara lämpligt. För ett allsidigt bedömande av detta spörsmål erfordras

nämligen en undersökning av samtliga därpå inverkande omständigheter, som

utskottet icke varit i tillfälle att åvägabringa.

Med hänsyn —■ :--- •—• — (lika med utskottet s. 25)-----till

propositionen.

I syfte-----— (lika med utskottet s. 25)----- -— lagstiftnin
gens

revision.

b. i fråga örn avdelningen II i utskottets utlåtande

(s. 26):

av herr Norman och fröken Hesselgren samt herrar Hage och Olovson i

Västerås, vilka ansett, att utskottets eget yttrande vid nedan angivna punkter

bort hava följande lydelse:

vid punkt 1 a (lagstiftningens tillämplighet å personer över 21 år, andra än

sedeslösa) :

I fråga om lagstiftningens tillämpning å personer över 21 år anser utskottet,

att särskild betydelse vid lagstiftningen bör läggas å anordnandet av

uppfostrande och hjälpande verksamhet. Ur denna synpunkt förefalla de

materiella bestämmelserna i förslaget, i vad de gälla andra än sedeslösa, i

huvudsak vara lämpliga. Utskottet vill härvid ytterligare understryka propositionens

uppfattning, att den felande skall intagas å allmän arbetsanstalt,

endast då hjälpåtgärder finnas gagnlösa. Då tiden för anstaltsvården i allmänhet

kan antagas bliva längre än nu samt en eftervårdande verksamhet

enligt förslaget skall komma till stånd, torde ett omhändertagande av sådan

art som förslagets hava utsikt att uppvisa bättre resultat än det nu
-

s. 44 Kontrollera mot PDF

44

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.)

varande tvångsarbetet. I fråga om de klart oförbätterliga individerna bereder

förslaget därjämte vissa möjligheter till asylvård å obestämd tid. Det

syfte, som lagstiftningen främst bör hava, nämligen självförsörjningsarbetets

framtvingande, torde ock i själva verket främjas av förslagets bestämmelser.

En viktig hjälpåtgärd är arbetsanskaffningen, vilken dock i en tid av stor

arbetslöshet torde möta stora svårigheter att effektivt genomföra och som icke

bör läggas så, att den ordinära arbetskraften inom respektive yrken tränges

tillbaka från möjligheten att skaffa sig arbete. En annan åtgärd, som tillgripes,

därest hjälpåtgärd ej leder till rättelse, är intagande å allmän arbetsanstalt.

Bägge dessa åtgärder taga just sikte på övervinnande av den ovillighet

till arbete, som vederbörande ådagalagt.

Yad angår den omfattning en vanartslagstiftning, —---— -— (lika med

utskottet s. 28) — --—• -— visa sig godtagbar.

vid punkt 1 b (lagstiftningens tillämplighet å personer över 21 år, de sedeslösa)

:

Att samhället måste söka på verksamt sätt skydda sig mot sådant sedeslöst

leverne, som avses med bestämmelserna i 3 § under 1 av vanartslagen, är

utan vidare tydligt. Utskottet biträder för sin del den uppfattning, som kommit

till uttryck i ovannämnda motioner, att ett dylikt skydd bäst skulle

kunna realiseras med tillämpning av redan befintliga strafflagsbestämmelser

eller nya sådana på sätt som redan skett och tillämpats i ett flertal andra länders

lagstiftning.

Yad beträffar tillrättaförande av de sedeslöst levande, vill utskottet som sin

principiella uppfattning hävda, att stadganden rörande till myndig ålder komna

människors sedliga vandel ej ha sin plats i en vanartslag. Ingripande mot

ett osedligt levnadssätt kan, när det gäller myndiga människor, aldrig undgå

att bli godtyckligt och dessutom ineffektivt. Erfarenheten från Landskrona

torde ge vid handen, att en tvångsinternering av den art, som nuvarande

lag föreskriver, ger föga resultat i förhållande till därmed förenade kostnader

och ej heller såsom avskräckningsmoment har större verkningar. De

hjälpåtgärder, som samhället här bör tillgripa, böra vara av den art, att individens

egen vilja att ändra sitt levnadssätt, kommer med som den starkaste

drivkraften. Den enda vägen att åstadkomma detta anser utskottet vara, att

samhället kraftigt stöder den enskilda hjälpverksamheten. Det yttersta hotet

om inspärrning, som enligt vissa uttalanden skulle vara av behovet påkallat,

torde förefinnas i de många möjligheter till rättsligt ingripande, som strafflagen

redan lämnar. Därtill kommer möjligheten att omyndigförklara sådana

element bland här ifrågavarande lösdriveriklientel, som äro mer eller

mindre otillräkneliga. Enligt socialstyrelsens undersökningar skulle en ej

oväsentlig del av de sedligt förkomna kvinnorna just utgöras av sådana individer.

Ett omhändertagande av dessa torde ur så väl deras egen som samhällsskyddets

synpunkt vara fullt berättigat. En förmyndare, som enligt lagen

har »att sörja för myndlingens person i den mån det med hänsyn till

s. 45 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.)

45

grunden för omyndighetsförklaringen eller eljest finnes nödigt», har ju i sin

hand att ge all den individuella behandling, som vanartslagen förutsätter skola

ske, innan intemeringsförfarande tillgripes, och under former, som för den

omhändertagne torde vara mera hjälpande.

vid punkt 3 (organet i första instans):

Ändamålet med -— -—---— (lika med utskottet s. 33)----—

vidtaga hjälpåtgärder.

Utskottet anser emellertid, att ett ytterligare övervägande bör ske, huruvida

icke de synpunkter, som sålunda varit vägledande, även kunna vinna

beaktande utan ett så långt gående framskapande av nya samhällsorgan, som

i propositionen föreslås.

I denna fråga — huru samhällsorganet i första instans bör anordnas — sammanfaller

utskottets uppfattning med de riktlinjer för frågans lösande, som

framförts i ovannämnda motioner av herr Möller m. fl. och herr Hansson i

Stockholm m. fl., där det heter:

»Även på en annan punkt, nämligen i fråga örn organet i första instans, när

det gäller vuxna personers behandling, eller de s. k. skyddsnämnderna, gjordes

det i vår [i fjol väckta] motion vissa erinringar. Sålunda framhölls det olämpliga

i att, på sätt som i propositionen föreslagits, inrätta hundratals nya nämnder,

av vilka en mängd skulle komma att ''mala tomt’, då lösdriveri och prostitution

närmast äro storstadsföreteelser, som på en del håll i landsorten icke

förekomma i någon nämnvärd utsträckning. Vi erinrade om de krav på centralisation

å den sociala hjälpverksamhetens område, som från skilda håll rests

under de senaste åren. I stället förordade vi det förslag till anordning av

organ i första instans för behandling av ärenden av ifrågavarande art, som innefattades

i 1929 års betänkande, enligt vilket förslag en särskild nämnd blott

skulle inrättas i större städer, medan tillsättandet av dylikt organ i annan

kommun var fakultativt. I de kommuner, där särskilt organ ej fanns, skulle

ifrågavarande ärenden handläggas av kommunens fattigvårdsstyrelse, såvitt

ej kommunen uppdroge befattningen därmed åt annan kommunal myndighet.

Den ifrågasatta särskilda nämnden skulle uteslutande bestå av folkvalda ledamöter,

och någon polisman skulle sålunda icke äga säte och stämma i nämnden.

»

Utskottet anser alltså, att vid den fortsatta beredningen av detta spörsmål

undersökning bör ske, örn ej en lösning av frågan efter dessa riktlinjer vore

möjlig och lämplig.

vid punkt 4 (organet i andra instans) :

Enligt såväl -----(lika med utskottet s. 35)---- -— sådan

nyorganisation.

En anordning i anslutning till redan bestående organ har förordats i motionerna

av herr Möller m. fl. och herr Hansson i Stockholm m. fl. Enligt detta

s. 46 Kontrollera mot PDF

46

Andra lagutskottets utlåtande Nr 36. (Reservationer.)

förslag, som ansluter sig till en inom lagrådet ifrågasatt utväg, skulle en specialdomstol

inrättas på det sättet, att rådhusrätterna i residensstäderna förstärktes

med fyra, eventuellt tre bisittare.

Utskottet har pa grund av de motiv, som anförts i propositionen och

i nämnda motioner, kommit till den uppfattningen, att övervägande skäl

tala för, att ärenden i andra instans förläggas till annan myndighet än

länsstyrelsen. Men utskottet anser sig icke kunna i detta sammanhang taga

bestämd ståndpunkt till frågan, örn andra instans lämpligen bör vara det nya

organ, som av Kungl. Majit föreslagits — skyddskollegium -— eller rådhusrätt

i residensstad, förstärkt på visst sätt enligt vad som föreslagits i berörda

motioner. Vägande skäl kunna anföras såväl för som emot det ena eller det

andra av dessa bägge alternativ. Emellertid förefaller det utskottet, som örn

skälen för en lösning av denna organisationsfråga enligt de linjer, som uppdragas

i nämnda motioner, vore starkare. Då nu i allt fall hela detta lagstiftningsspörsmål

torde komma att upptagas till förnyad utredning, antager utskottet,

att även denna fråga blir ytterligare prövad och övervägd under hänsynstagande

till samtliga omständigheter, som kunna anses böra beaktas vid

ett ståndpunktstagande i frågan.

lid punkt 5 (polismaktens medverkan vid ingripande enligt lagen):

Med hänsyn till den motivering, som anförts i nämnda motioner, anser utskottet,

att även denna fråga bör bli föremål för förnyat övervägande.

Kungl. Boktryckeriet. P. A. Norstedt & Söner.

sussa

Stockholm 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:252 Skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn åtgärder mot vanartigt levnadssätt s. 1 i texten