Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen.

1931-05-22 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

2LU 1931:41, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.

1

Nr 41.

Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1931 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar

och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen.

I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 299,

vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Wiklund i Byske och

Lindberg hemställt, att riksdagen måtte besluta

1) att lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom skall gälla även för s. k. stiftelser,

2) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och framläggande för

riksdagen av förslag till sådana ändringar och kompletteringar i den s. k.

norrlandslagstiftningen, att ett kringgående av densamma på sätt Västerbottens

läns jordbrukskommission påvisat förhindras.

I motiveringen till berörda hemställan har anförts följande:

I sin berättelse för år 1930, vilken ingivits till jordbruksdepartementet, avslöjar

Västerbottens läns jordbrukskommission åtskilliga sätt att kringgå och

undgå norrlandslagstiftningen, som tillämpats av trävarubolagen. Ett företag

i sådant syfte är bildandet av pensionsstiftelsen för befattningshavare hos

Kramfors aktiebolag. För denna pensionsstiftelse har lagfarits ett stort antal

fastigheter, främst bulvanfastigheter, men även vanhävdade fastigheter.

Stiftelsen är icke bolag eller förening och icke heller enskild person. Norrländska

arrendelagen och uppsiktslagen äro icke tillämpliga å stiftelsen liksom

icke heller bulvanlagen. Att ett stort trävarubolag behöver en del inkomster

för pensionering av sina befattningshavare är självklart. Pensionsstiftelsen

har nu övertagit denna bolagets förpliktelse och fullgör densamma

med avkastningen från dessa fastigheter, vilkas bevillning är ett onus för

bolaget, men som i stiftelsens hand är fri från de restriktioner nämnda lagstiftning

avsett att pålägga ägaren.

Under året ha vidare åtskilliga fall av avstyckningar och sammanläggningar

av fastigheter förekommit, uppenbarligen i syfte att undgå norrlandslagstiftningen.

Man avstyckar inägorna från ett stort skogshemman och begär

sammanläggning med ett angränsande hemman. På detta sätt försvinner ett

självständigt jordbruk. Jordbrukskommissionen har besvärsrätt i dylika fall,

men den bristande överensstämmelsen mellan skifteslagens krav på dylika fastigheter

och norrlandslagstiftningen gör, att sistnämnda lagstiftning i många

fall kan kringgås. Örn en fastighet har exempelvis sju hektar inägojord, behöves

icke sammanläggning med någon annan fastighet, utan man kan verk
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 8 avd. 35 käft. (AV ål.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.

Redogörelse

från jordbrukskommissionen

i

Västerbottens

län.

Interpellation

vid innevarande

års riksdag.

ställa delning i två lika stora delar, som vardera undgå norrlandslagstiftningen,

men var för sig likväl kunna anses lämpade för självständigt jordbruk.

Förutom dessa fall av planmässigt kringgående av lagstiftningen har jordbrukskommissionen

stött på fall av mera teoretiskt-juridiskt intresse. Det

gäller fastigheter med flera delägare, av vilka en eller flera blivit insolventa,

samt även sådana fall, där ägaren av överintecknad fastighet försatts i konkurs.

I dylika fall är det synnerligen svårt att få tåg i någon, som är pliktig

avhjälpa befintlig vanhävd.

Jordbrukskommissionen finner sålunda, att uppsiktslagen är i trängande

behov av ändring, därest den skall bli någorlunda effektiv.

Av vad jordbrukskommissionen anfört torde få anses ådagalagt, att ett ingripande

från statsmakternas sida är behövligt för att förhindra det kringgående

av norrlandslagstiftningen, som nu äger rum, i all synnerhet som en

underlåtenhet att vidtaga åtgärder väl kommer att medföra, att trävarubolagen

mera allmänt följa samma metoder som dem som påtalats i jordbrukskommissionens

berättelse. Härvid anmäler sig såsom mest trängande, att lagen

18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom utsträckes att omfatta jämväl stiftelser. En sådan lagändring

torde böra beslutas redan av årets riksdag, och vi komma att framställa yrkande

härom. Beträffande övriga anmärkta förhållanden torde eventuella

åtgärder icke vara mera brådskande, än att Kungl. Haj:ts utredning och förslag

bör kunna avvaktas.

Såsom i förevarande motion angives, har jordbrukskommissionen inom

Västerbottens läns hushållningssällskaps område i den redogörelse, som kommissionen

jämlikt 13 § i 1929 års reglemente för jordbrukskommissionerna avgivit

till chefen för jordbruksdepartementet rörande sin verksamhet under

1930, uppgivit, att kommissionen stött på åtskilliga åtgärder, som vidtagits

av trävaruindustrien i syfte att undgå tillämpningen av norrlandslagstiftningen.

De åtgärder, som åsyftas i denna redogörelse, äro desamma som de, vilka

beröras i motionen, och kommissionen har såsom sin åsikt framhållit, att förekomsten

av dylika åtgärder utvisade, att 1927 års lag örn uppsikt å vissa jordbruk

vore i trängande behov av ändring, därest densamma skulle bliva någorlunda

effektiv.

Med tillstånd av riksdagens första kammare har herr Lindhagen den 28 januari

1931 till chefen för jordbruksdepartementet framställt vissa spörsmål, avseende

de i motionen berörda frågorna. De spörsmål, som därvid gjordes, voro

bland annat följande:

»1) Kan de norrländska skogstrusternas nya uppslag om förbuds-, bulvan-,

arrende- och uppsiktslagarnas kringgående genom bildandet av pensionsstiftelser

för trusternas befattningshavare förväntas föranleda en regeringsproposition

till denna riksdag, och får det emotses, att denna propositions lagförslag

i likhet med bulvanlagen erhåller återverkande kraft?

2) Föreligger någon förhoppning, att regeringen hinner intressera sig för

tillämpningen inom riket och särskilt i Norrland av skiftes- och norrlandslagarna

i syfte att bibehålla och befrämja självständiga och tillräckliga jordbruk,

och vore det ej av vikt att undersöka, i vad mån överträdelser av lagstiftarens

avsikter fritt äga rum utan motstånd från statens ämbetsmannamakt

i orterna?»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr

3

Vid framställande av dessa spörsmål anförde herr Lindhagen — efter redogörelse

för innehållet i den ovan nämnda redogörelsen från jordbrukskommissionen

i Västerbottens län — bland annat:

Genom förenämnda pensionsstiftelse kan Kramfors bolag kringgå icke blott

arrende-, uppsikts- och bulvanlagarna utan även förbudslagen hur mycket som

helst. På stiftelsen kan hopas riskfritt alla redan begångna försyndelser i

bulvaneri och vanhävd. Man kan sedan låta stiftelsen vidga sin verksamhet

genom nyförvärv. Virke kan levereras till bolaget efter överenskommet bokföringspris.

Kempeska konsortiet och Holmsunds bolag lära vara i färd med att inrätta

sig på enahanda sätt.

Samma företeelse återfinnes inom Västernorrlands län. Kramfors olaga

fastigheter därstädes ingå också i dess stiftelse. Liknande stiftelser lära inom1

sistnämnda län inrättats av Veja och Dyviks bolag.

Även utan hjälp av berörda stiftelser förmår tidens maskinkultur, såsom

Västerbottens jordbrukskommission också framhållit, att omstörta jordbesittningen

trots lagarna. Gamla brukningsdelar nedläggas och de övrigas möjligheter

till besuttenhet, som skulle upprätthållas, skövlas understundom även

vid skiftesförrättningar.

Det visar sig således, att skogstrusternas aktier enligt naturlagarna fortfarande

som förut leva sitt eget fria liv. De förmå ej någonsin tillägna sig respekt

för social lagstiftning. Maskinerna och aktierna kasta ut jordfolket på

landsvägen. Individerna betyda ej mycket, arbetslöshet och kriser blomstra

nu och nöden klappar på dörren till de små ensittarhemmen.

Bakom dessa tidsströmningar ruvar ingen nationalekonomi utan världsproblemet.

Men något kan väl göras för att lindra övergången till det obekanta.

Chefen för jordbruksdepartementet har den 15 innevarande maj besvarat de

av herr Lindhagen framställda spörsmålen. Redogörelse för innehållet i detta

svar kommer att lämnas här nedan.

I. Frågan om stiftelsers jord förvärf.

Enligt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och

förening att förvärva fast egendom (den s. k. förbudslagen) får sådan egendom

å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området ej

förvärvas av bolag eller förening utan tillstånd. I vissa speciella fall kan dylikt

tillstånd meddelas av länsstyrelsen, men i övriga fall ankommer det på

Kungl. Majit att jämlikt bestämmelser i §§ 4 och 6 i lagen handlägga ärenden

örn tillstånds meddelande. Med bolag avses i lagen icke enkelt bolag eller

bolag, som driver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening avses allenast ekonomisk förening, vilken icke driver rörelse, som

nyss sagts. Något förbud mot att svenska stiftelser förvärva fast egendom

finnes ej, varemot jämlikt lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i

rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag utländska

stiftelser icke må utan konungens för särskilt fall givna tillstånd här i

riket förvärva fastighet. — I lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i

fråga om fast egendom (den s. k. bulvanlagen) stadgas, att, därest förbud att

Gällande

rätt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Andra lagutskottets utlåtande Nr Ul.

besitta fast egendom kringgås genom bulvan, domstol skall på talan av allmän

åklagare förordna, att, sedan sex månader förflutit från det laga kraft

vunnits å domen, överexekutor skall enligt viss föreskrift pröva, om egendomen

skall säljas på offentlig auktion. Länsstyrelse skall ägna särskild uppmärksamhet

åt att bulvanförhållanden beivras. Landsfogde, landsfiskal, jordbrukskommission,

skogsvårdsstyrelse m. fl. skola göra anmälan till länsstyrelsen, då

anledning finnes antaga, att bulvanförhållande föreligger. — Lagen den 25

juni 1909 om arrende av vissa jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand

(den s. k. norrländska arrendelagen) avser — enligt lag den 27 juni

1927 — arrende av jord å landet inom berörda delar av riket, där arrendet omfattar

högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord och äges

av bolag eller ekonomisk förening eller ock av sådan enskild person, som ej

är mantalsskriven å fastigheten och besitter den huvudsakligen i ändamål att

bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruk. — Uti lagen den 27 juni

1927 angående uppsikt å vissa jordbruk (den s. k. uppsiktslagen) stadgas, att

uppsikt över att brukningsdel ej vanhävdas skall hållas, örn brukningsdelen är

sådan och tillhör sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller antingen

den norrländska arrendelagen eller de i allmänna arrendelagen för bolag

och vissa med dem likställda jordägare meddelade s. k. sociala arrendebestämmelser.

Uppsikten utövas av en jordbrukskommission för varje hushållningssällskaps

område.

Förekomsten I anledning av herr Lindhagens interpellation och Västerbottens läns jord
**''.

*• k-,Pjn~ brukskommissions berättelse har inom jordbruksdepartementet verkställts ut*X°ldserJ

redning angående förekomsten av sådana pensionsstiftelser, varom nu är fråga.

Den företagna utredningen Ilar utvisat följande:

I fyra kända fall har förekommit, att fastigheter i större utsträckning överlåtits

å stiftelser. Dessa äro pensionsstiftelsen för befattningshavare hos Skönviks

aktiebolag, John och Ulla Ekmans stiftelse, pensionsstiftelsen för befattningshavare

hos Kramfors aktiebolag och stiftelsen för beredande av pension

eller understöd åt hos Holmsunds aktiebolag anställda.

Pensionsstiftelsen för befattningshavare hos Skönviks aktiebolag tillkom

genom stiftelsebrev den 30 december 1927, varigenom Lennart Norström överlät

ett antal fastigheter i Västernorrlands och Jämtlands län att under fortvarande

bestånd självständigt förvaltas såsom en särskild förmögenhet med

ändamål att säkerställa eller bereda pension åt hos nämnda bolag anställda

tjänstemän och förmän. Fastigheterna, vilkas taxeringsvärden utgöra 645,000

kronor, äro intecknade delvis tillsammans med sagda bolags fastigheter, därvid

beräknades falla på stiftelsens fastigheter en gäld av 552,000 kronor. För

denna gäld har bolaget iklätt sig ansvar, och bolaget uppbär av stiftelsen fem

procent ränta å gälden. Stiftelsens förmögenhet, uppskattad till skillnaden

mellan taxeringsvärdet och gälden, uppgår alltså till 93,000 kronor. Enligt

stiftelsebrevet skall, i den mån stiftelsen icke själv bedriver avverkningar å

stiftelsens fastigheter, upplåtelse av avverkningsrätten lämnas till den, som

härför erbjuder de för stiftelsen bästa villkoren. Av stiftelsens styrelse utses

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

5

en ledamot av styrelsen för bolaget, en av vissa pensionärer oell befattningshavare

hos bolaget, en av styrelsen för Sveriges industriförbund; den fjärde

styrelseledamoten är överjägmästaren för Mellersta Norrlands distrikt eller av

denne utsedd person. Enligt uppgift av länsstyrelsen i Jämtlands län och

landsfogden i Västernorrlands län hade fastigheterna, innan de överlätos å

stiftelsen, innehafts under sådana förhållanden, att de varit att anse som

bulvanfastigheter. Länsstyrelsen i Jämtlands län upplyser, att stiftelsen tillkom

först sedan länsstyrelsen, efter det Kungl. Maj:t avslagit av bolaget

gjord ansökning örn förvärv av vissa bulvanfastigheter för bolaget, igångsatt

åtgärder enligt bulvanlagen. I samband med stiftelsens bildande överlätos

fastigheterna å stiftelsen, varefter länsstyrelsen såg sig nödsakad inställa vidare

åtgärder för avveckling av bulvanförhållandet. Landsfogden i Västernorrlands

län har uttalat, att sedan fastigheterna överlåtits å stiftelsen bulvanlagen

ej syntes tillämplig i avseende å stiftelsens innehav.

John och Ulla Ekmans stiftelse grundar sig på ett stiftelsebrev, tillkommet

i början av 1929, varigenom nämnda personer överlåtit tretton fastigheter i

Multrå och Sånga socknar av Västernorrlands län jämte viss lösegendom.

Stiftelsens ändamål är i första rummet att betrygga det framtida beståndet och

och den värdiga vårdnaden av släktgården (Tjälls gård) och i andra rummet

att giva ekonomiskt stöd åt stiftarnas avkomlingar, att genom ekonomiskt bidrag

till enskilda och organisationer främja kulturella, skogsvetenskapliga och

industriellt-ekonomiska spörsmål samt att i viss utsträckning lämna understöd

åt behövande inom Ytterlännäs församling och säkerställa stipendier åt studerande

vid Norrlands nation i Uppsala. Under stiftarnas livstid äga dock dessa

att, sedan kostnaderna för egendomens underhåll och förvaltning o. d. bestritts,

disponera avkastningen efter gottfinnande. Beträffande berörda fastigheter

avslog Kungl. Maj :t den 12 november 1926 en framställning av Dynäs aktiebolag

att få förvärva dem. I yttrande den 7 februari 1931 har landsfogden

meddelat, att, då stiftelsen icke anmälts och registrerats samt gåvoskatt icke

erlagts, han anhängiggjort rättegång för fastslående av bulvanförhållandet

och utfärdande av förordnande om försäljning av fastigheterna.

Genom stiftelsebrev den 30 december 1929 överläto Johan Mannerheim och

Mauritz Magnusson något över hundra fastigheter inom huvudsakligen Västernorrlands

och Västerbottens län men även inom Jämtlands och i ett fall inom

Norrbottens län att såsom en självständig förmögenhet under benämningen

pensionsstiftelsen för befattningshavare hos Kramfors aktiebolag fortvarande

tjäna ändamålet att säkerställa eller bereda pension åt hos nämnda bolag anställda

tjänstemän och förmän. Fastigheternas taxeringsvärden utgöra

1,617,400 kronor; de ansvara för inteckningsgäld å 1,400,000 kronor; stiftelsens

förmögenhet utgör skillnaden eller 217,400 kronor. I avseende å avverkningar

å stiftelsens fastigheter, styrelsens sammansättning m. m. gälla

enahanda stadganden som för Skönviksstiftelsen, därvid dock i stället för överjägmästaren

läns jägmästaren i Västernorrlands län är en av styrelseledamöterna.

Av yttrandena i ärendet framgår icke fullt tydligt, i vad mån bulvanförhållande

varit rådande i avseende å de fastigheter, som överlåtits å

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.

stiftelsen. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anse, att beträffande

de stiftelsens fastigheter, som ligga i dessa län, något bulvanförhållande

ej varit förhanden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att stiftelsens

förvärv av fastigheter i sagda län skett för att undgå förbudslagen.

Kram forsstyrelsen själv upplyser, att firman M. Magnussons ifrågavarande

å stiftelsen överlåtna fastigheter utgjorde 24,195 hektar, varav 6,579 hektar

av Magnusson förvärvats från enskilda personer — i regel konkursbon — vilka

på intet sätt haft förbindelse med något bolag, 7,865 hektar förvärvats från

sådana fastigheter, vilka varit lagfarna för Gr. Erstad före det denne för

cirka 20 år sedan förvärvade aktiemajoriteten i Björknäs aktiebolag. Stiftelsen

tillägger, att för dessa cirka 60 procent av de Magnussonska fastigheterna

aldrig förelegat något bulvanförhållande. Kramforsstiftelsen har i fråga örn

stiftelsens uppkomst och syfte anfört i sammandrag följande: Någon avsikt

att genom stiftelsen undgå verkningarna av uppsiktslagen hade aldrig förelegat.

Stiftelsen hade upprättat plan för avhjälpande av den fastigheterna

åvilande vanhävden, vilken plan länsstyrelsen i Västernorrlands län funnit

lämplig. Arbetena i fråga beräknades kosta 72,000 kronor och vara färdiga

före 1933 års slut. Då stiftelserna vore oförhindrade förvärva fast egendom

och bulvanlagen satte några av de större norrländska bolagen i en svår situation,

bland annat med hänsyn till inteckningsförhållandena, hade tanken uppstått

att avveckla bulvanförhållandet genom att donera fastigheterna till en

pensionsstiftelse. Genom att bolagets pensionsfond i samband härmed avskildes

från bolagets allmänna förmögenhet bereddes ock, tillägger stiftelsen,

de anställda trygghet.

Rörande den av Holmsunds aktiebolag bildade stiftelsen må meddelas följande.

Genom stiftelsebrev den 12 december 1930 donerade bolaget, som under

årens lopp avsatt 200,000 kronor till en pensionsfond, sagda summa kontant,

att såsom självständig förmögenhet under benämning »Stiftelsen för beredande

av pension eller understöd åt hos Holmsunds aktiebolag anställda»

tjäna ändamålet att säkerställa och bereda pension åt hos bolaget anställda

tjänstemän och förmän. Rörande avverkning och styrelsens sammansättning

gälla enahanda stadganden som för Skönviks- och Kramforsstiftelserna, dock

att någon Överjägmästare eller länsjägmästare ej är självskriven ledamot, utan

i stället väljes en styrelseledamot av Sveriges skogsägarförbund. Stiftelsen

har efter bildandet förvärvat fastigheter inom Västerbottens län. Enligt uppgift

av länsstyrelsen i Västerbottens län förelåg beträffande vissa av Holmsundsstiftelsens

fastigheter utan tvivel bulvanförhållande. Länsstyrelsen

meddelar, att landsfiskalen på sin tid väckte åtal, som bifölls av häradsrätten

och av Svea hovrätt, varefter fastigheterna köptes av stiftelsen. Holmsunds

aktiebolag har anfört, att någon avsikt att genom pensionsstiftelsen undgå

verkningarna av uppsiktslagen ej förelegat, att stiftelsen bildats i syfte att

säkerställa de anställdas rätt till pension, att stiftelsen konstruerats så, att

den skulle vara ett från bolaget fullt fristående rättsobjekt, samt att, frånsett

örn fastigheterna vore att betrakta såsom bulvanfastigheter eller ej, förfarandet

ansetts fullt lagligt och ej tillkommet för att kringgå uppsiktslagen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.

7

I ärendet har genom jordbruksdepartementets försorg yttranden infordrats

från, bland annat, länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens

och Norrbottens län, vilka berett vissa andra myndigheter tillfälle att avgiva

utlåtanden. Rörande stiftelsernas ställning till den sociala jordlagstiftningen

har i yttrandena anförts följande.

Jordbrukskommissionen i Jämtlands län anser, att bildandet av stiftelser får

betraktas såsom en åtgärd för kringgående av bulvanlagens bestämmelser.

Kommissionen har, då stiftelsens fastigheter falla utanför norrländska arrendelagen

och uppsiktslagen, ansett sig ej kunna ingripa mot en stiftelsefastighet,

som är utsatt för vanhävd. En lagändring, varigenom även stiftelser tillhöriga

fastigheter bliva underkastade uppsiktslagen, synes kommissionen önskvärd.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har funnit fog föreligga för antagandet, att

Skönviksstiftelsens huvudsyfte varit att beträffande fastigheterna undkomma

föreskrifterna i bulvanlagen. I varje fall torde, enligt länsstyrelsen, med nuvarande

lagstiftning dessa stiftelser erbjuda en möjlighet att kringgå norrlandslagarna

genom överlåtelse å stiftelserna av fastigheter, som eljest varit

underkastade dessa lagar. Att en lagstiftning, varigenom norrlandslagarna

skulle bliva tillämpliga å stiftelsens fastigheter, skulle erhålla återverkande

kraft, har länsstyrelsen med hänsyn till de praktiska konsekvenserna dock ej

kunnat tillstyrka. Det kunde nämligen med stor sannolikhet befaras, att åtminstone

de större skogsfastigheterna skulle råka i händerna på skogsspekulanter.

Erfarenheterna av de av länsstyrelsen hållna auktionerna å bulvanhemman vore

ej ägnade ingiva förhoppning örn jordens återgång till den jordbrukande befolkningen.

Vid dessa auktioner hade nämligen icke i något fall inträffat, att den

utbjudna fastigheten inropats av en jordbrukare. Vidare har länsstyrelsen

ansett, att uppsiktslagen borde utsträckas att bliva tillämplig även å fastigheter,

tillhöriga stiftelser.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört i huvudsak följande: Arrendeoch

uppsiktslagarna vore ej tillämpliga å stiftelsers fastigheter. Beträffande

bulvanlagens tillämplighet kunde det ifrågasättas, huruvida det av stiftelsebreven

klart framginge, att fastigheterna icke innehades huvudsakligen för det

bolags räkning, till vars tjänstemäns pensionering deras avkastning vore anslagen.

Ingen bestämmelse i stiftelsebreven hindrade nämligen, att avverkningen

direkt ställdes till bolagets disposition. Stiftelserna hade enligt breven full

frihet att själva bedriva avverkningar, och i sådant fall gällde ej, att upplåtelsen

skulle ske till den, som bjöde bästa villkoren. Frånsett, huruvida denna

länsstyrelsens uppfattning av stiftelserna såsom bulvaner för respektive bolag

kunde gillas vid en rättslig prövning eller ej, förelåge enligt länsstyrelsens

mening här ett åsidosättande av statsmakternas avsikter, när norrlandslagarna

stiftades. Det mål, man därvid velat nå, hade varit bibehållandet av en självständig

bondeklass. Medlet hade varit förbud för bolag och föreningar att förvärva

bondehemman. Örn nu dessa i stället såldes till stiftelser, syntes föga

vara vunnet med lagstiftningsarbetet. De stiftelser, örn vilka nu vore fråga,

hade tvivelsutan ett legitimt ändamål, en mening, som man kunde hysa, utan

att vara övertygad örn att stiftelsebrevens avfattning fritoge dem fran att be
-

Yttranden

i ärendet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra lagutskottets utlåtande Nr \l.

traktan som bulvaner för bolagen. Det vore däremot ej givet att alla stiftelser,

som spekulativa personer kunde finna lämpligt bilda, hade ett samhälleligt

gott syfte utan framför allt tjänade privatekonomiska intressen, om än under

skyddande förklädnad. Till undvikande av att dylika i strid mot lagstiftningens

anda arbetande sammanslutningar kunde bedriva sin verksamhet torde

en komplettering av norrlandslagarna vara erforderlig. Därvid kunde det, enligt

''länsstyrelsen, bliva nödvändigt att i vissa avseenden jämställa stiftelser

med bolag och föreningar.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit följande: Huruvida stiftelsernas

fastighetsinnehav åsyftade ett kringgående av bulvanlagen torde få bedömas

efter dess gärningar. Skulle stiftelsen avverka skog i egen regi och därefter

med andras förbigående tillhandahålla bolaget virket, torde ett ingripande

enligt bulvanlagen vara på sin plats. Oavsett vad som hittills vore bekant om

stiftelserna, kunde det ej förnekas, att så länge förbudslagen bestode, dylika

stiftelser kunde innebära en fara för upprätthållande av vad som åsyftats med

denna lagstiftning.

Jordbrukskommissionen i Norrbottens län har framfört liknande synpunkter

samt därjämte ifrågasatt, huruvida ej uppsiktslagen borde ändras att omfatta

även stiftelsers fastigheter.

Depante- I sitt svar å den av herr Lindhagen framställda interpellationen anförde chemen

sc efen. £gn £gp jordbruksdepartementet i denna del följande.

Vad angår spörsmålet örn stiftelsers ställning till den sociala jordlagstiftningen

anser jag utredningen hava ådagalagt, att denna fråga är förtjänt av

särskild uppmärksamhet. Jag finner sålunda starka skäl föreligga för den

uppfattningen, att det icke kan vara överensstämmande med norrlandslagstiftningens

anda och mening, att fastigheter av den art, att de enligt förbudslagen

icke få förvärvas av bolag och, örn de innehavas av bolag, äro underkastade

den norrländska arrendelagens och uppsiktslagens bestämmelser, samlas i händerna

på skogsbolag närstående stiftelser, vilka senare med nu gällande lagstiftning

äro oberörda av de tre nämnda lagarnas stadgan den. Vidkommande

frågan örn bulvanlagens tillämplighet å berörda stiftelsers fastighetsinnehav

delar jag den av vissa av de hörda myndigheterna uttalade mening, att sambandet

mellan stiftelser och bolag i verkligheten väl kan tänkas vara eller bliva

sådant, att en stiftelse måste anses såsom bulvan, i vilket fall ett ingripande

jämlikt bulvanlagen synes kunna och böra komma till stånd. Vad angår förbuds-,

arrende- och uppsiktslagarna torde framgå av vad jag nyss uttalat, att

jag finner frågan om sagda lagars utvidgning att avse jämväl stiftelser böra

upptagas till övervägande. Med hänsyn bland annat till den mångfald av ändamål,

varför stiftelser bildats, tarvar frågan helt visst ingående utredning, innan

slutlig ställning kan tagas och eventuellt erforderliga lagförslag framläggas.

Under erinran dels att på riksdagens prövning är beroende en i andra

kammaren av herrar Wiklund i Byske och Lindberg väckt motion angående

vissa ändringar och kompletteringar i norrlandslagstiftningen, dels ock att hithörande

lagstiftningsfrågor falla under justitiedepartementets handläggning,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.

9

vill jag till sist, efter att hava samrått med chefen för nämnda departement,

såsom min mening uttala, att förevarande spörsmål örn stiftelsernas ställning

till den sociala jordlagstiftningen bör bliva föremål för regeringens fortsatta

uppmärksamhet och omprövning.

II. Frågan om viss tillämpning av jorddelningslagen och sammanläggningslagen.

I lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet (den s. k. jorddelnings- Gällande bestämmelser.

Utredning

angående påstådda

miss
redning

verkställts jämväl rörande nu ifrågavarande spörsmål. Yttranden förhållanhava

i denna del avgivits av överlantmätaren i Västernorrlands län, Jämtlands

läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, länsstyrelsen i Jämtlands län, överlantmätaren

i Västerbottens län och lan tmäter istyr elsen.

Överlantmätaren i Västernorrlands län har uttalat, att honom veterligen

inom länet icke riktats något klander mot fastighetsbildningen enligt nya jorddelningslagen.

Jämtlands läns hushållningssällslcaps egnahemsnämnd har anfört i huvudsak

följande: Skäl förefunnes säkerligen för en undersökning, i vad mån över
trädelser

skedde mot lagstiftarens avsikter att vid jorddelning i Norrland självständiga

och tillräckliga jordbruk skulle bibehållas och befrämjas. Man behövde

därför icke hysa minsta misstanke mot statens ämbetsmän för likgiltighet

vid omvärnandet av lantbefolkningens rätt till jorden, men det sätt, varpå

avstyckning enligt gällande lagstiftning verkställdes, jämfört med förut gällande

bestämmelser örn meddelande av tillstånd till ägostyckning och örn pröv
-

lagen) stadgas i fråga om avstyckning under 19 kapitlet, bland annat, att avstyckning

från jordbruksfastighet ej får äga rum med mindre det kan antagas,

att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där avstyckningen

äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen

skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen

eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. — I 9 § av lagen

den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (den s. k. sammanläggningslagen)

föreskrives, att, därest fastighet, som ifrågasättes skola

ingå i sammanläggning är sådan, att uppsiktslagen därå äger tillämpning, sammanläggning

ej får äga rum, i händelse anledning prövas vara för handen antaga,

att sammanläggningen medför minskning i de självständiga jordbrukens

antal. I fråga örn sammanläggning, som avses i 9 §, må ägodelningsdomaren,

örn så finnes lämpligt, höra nämnd eller myndighet, som kan äga kännedom

om förhållandena, såsom jordbrukskommissionen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,

kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten. Har i

sådant fall, varom nu är fråga, ansökning örn sammanläggning bifallits, äger

jordbrukskommissionen överklaga beslutet. Örn dylikt beslut skall ägodelningsdomaren

utan dröjsmål underrätta kommissionen.

I anledning av herr Lindhagens interpellation och Västerbottens läns jordbrukskommissions

berättelse har genom jordbruksdepartementets försorg ut
-

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.

ning för meddelande av fastställelse å de slutförda styckningarna, torde tillräckligt

motivera en sådan undersökning. Medan numera lantmätaren självständigt

prövade, örn styckningen finge ske, samt förrättningen efter slutförandet

fastställdes av överlantmätaren utan att densamma behövde komma

under granskning av vare sig ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare, så hade

det enligt förut gällande ordning funnits helt andra garantier för att icke allenast

hemmanens besuttenhet bevarades vid ägostyckning utan ock nyodlingslägenheter

förbehölles den jordbrukande befolkningen. Någon bättring i det

uti interpellationen påtalade avseendet syntes icke stå att vinna, med mindre

garantier åter skaffades för att förhindra mindre lämpliga avstyckningar.

I egnahemsnämndens yttrande har länsstyrelsen i Jämtlands län instämt.

Med anledning av de uttalanden, som Västerbottens läns jordbrukskommission

gjort i sin redogörelse för verksamheten under 1930, har lantmäteristyrelsen

hos kommissionens ordförande hemställt om närmare meddelande rörande

de fall, som uttalandena avsåge. Jordbrukskommissionens ordförande har på

grund därav till lantmäteristyrelsen lämnat uppgift å tre fall av sammanläggning,

avseende hemmanen Gustafstorp, Lilla Holmträsk och Bäverträsk i Lycksele

socken, samt två fall av avstyckningar, avseende hemmanen Stryckfors i

Lycksele socken och Nyberg i Norsjö socken. Samtidigt har kommissionens

ordförande framhållit, att med jordbrukskommissionens berättelse icke avsetts

något påstående örn oriktigt förfarande av lantmäteristyrelsen underlydande

personal.

Lantmäteristyrelsen har genom överlantmätaren i Västerbottens län låtit

verkställa utredning i ärendet samt därefter för egen del anfört följande:

överlantmätarens utredning visar, att sammanläggningen i Gustafstorp

åstadkommer ett bärkraftigt jordbruk med riklig stödskog och utan minskning

av de självständiga jordbrukens antal, att detsamma gäller örn avstyckning

och sammanläggning i Lilla Holmträsk ävensom avstyckning från Bäverträsk,

att delningen av hemmanet Stryckfors l2 med lägenheten Tavle kommer

genom upplösning av befintlig samäganderätt att borttaga anledning till

föreliggande vanhävd samt utvidga jordbruket i orten genom två nya självständiga

jordbruk samt att tillstånd till delning av Nyberg l5 lämnats under

villkor örn föregående sammanläggning med Nyberg l6, varigenom delningen

skulle åstadkomma tre självständiga jordbruk med omkring 6 hektar inrösningsjord

och 78 hektar avrösningsjord vardera, således en storlek, som ej

undgår uppsiktslagen. De angivna fallen hava således ingalunda syftat till att

undgå norrlandslagstiftningen eller medfört försvinnande av självständiga jordbruk

utan hava tvärtom inneburit en ändring i fastighetsindelningen, som måste

anses vara till betydande gagn för jordbruksnäringen i orten.

Den verkställda utredningen, vid vilken yttranden infordrats från länets

samtliga distriktslantmätare, har omfattat även alla andra fall, som kunnat

tänkas vara åsyftade med de gjorda uttalandena. För åtskilliga fall, som gällt

avstyckning av bolagsjord, hava till utredningen fogats utlåtanden, som efter

verkställda undersökningar avgivits av tre i jordbruk särskilt sakkunniga rörande

de ifrågasatta åtgärdernas lämplighet ur jordbrukssynpunkt. I intet

fall har framkommit något, som kan anses innebära ett kringgående av lagstiftningen.

Genom jorddelnings- och skiftesförrättningar hava gamla brukningsdelar,

som i någon mån kunnat anses bärkraftiga, icke nedlagts och möjligheterna

till besuttenhet hava icke skövlats.--—

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

11

Den fastighetsindelning, som genom laga skiftena och därefter verkställda

hemmansklyvningar, ägostyckningar och jordavsöndringar tillkom på en tid,

då den enskilde jordägaren kunde i allt väsentligt efter eget behag dela sin

jord, är numera mångenstädes ej ändamålsenlig för ett rationellt bedrivet jordbruk.

Vid de ändringar, som därför måste ske, komme ej blott olika former

av jorddelning utan även sammanläggningsförfarandet till användning. Därvid

skall, på sätt gällande stadganden närmare angiva, tillses bland annat, att

den nya fastighetsindelningen blir ändamålsenlig med hänsyn till jordens avsedda

användning. Första prövningen i detta hänseende åligger rikets lantmätare.

Ända sedan jorddelningslagen och lagen örn sammanläggning trädde i

tillämpning den 1 januari 1928 har lantmäteristyrelsen särskilt bemödat sig

örn att få till stånd en god och riktig tillämpning — icke minst i Norrland -—- av berörda lagars bestämmelser i angivna hänseende. Detta har skett dels

genom utfärdande av anvisningar och föreskrifter av olika slag, dels

genom ofta återkommande inspektioner av styrelsens chef och ledamöter, varvid

särskild uppmärksamhet ägnats åt den fastighetsindelning, som uppkommit

genom verkställda lantmäteriförrättningar. Lantmäteristyrelsen kan vitsorda,

att lantmäteritjänstemännen allmänt väl inse den stora betydelsen av

ifrågavarande prövning och utföra den med omsorg och under hänsynstagande

till alla de faktorer, som därvid kunna inverka. Det torde icke kunna göras

gällande, att lantmätarna tillåta och utföra mot gällande lagstadganden stridande

jorddelningar. I stället har i många fall och från rätt betydande håll

anmärkts, att lantmätarna ofta uppställt alltför stränga krav för tillstånd till

delning av jord; särskilt har detta gällt ifråga örn tillräcklig areal för jordbruksfastighet

och örn tilldelning av skog för husbehov.

En god och ändamålsenlig jorddelning, verkställd i enlighet med gällande

föreskrifters innebörd och syfte, är det centrala i lantmäteriets verksamhet, och

lantmäteristyrelsen kommer givetvis alltjämt att däråt ägna särskild uppmärksamhet.

I det svar, som chefen för jordbruksdepartementet avgivit i anledning av Departeherr

Lindhagens interpellation, har departementschefen under åberopande mentsc^efenav

lantmäteristyrelsens yttrande anfört, att anledning icke syntes föreligga

att på grund av de utav jordbrukskommissionen i Västerbottens län gjorda uttalandena

i avseende å avstyckningar och sammanläggningar av fastigheter

därutinnan ifrågasätta några ytterligare åtgärder.

lil. Frågan om avhjälpande av vanliävd.

Enligt 1927 års upsiktslag skall jordbrukskommission, då densamma finner Gällande beskedlig

anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, förordna stämmelser.

gode män att företaga syn å fastigheten. Efter verkställd syn å stället skola

gode männen däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till

de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. Därest kommissionen

med ledning av synemännens utlåtande finner, att vanhävd föreligger,

skall kommissionen söka träffa skriftlig överenskommelse med ägaren,

varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga

åtgärder för avhjälpande av vanhävden. I överenskommelsen skall angivas, vilka

åtgärder ägaren skall vidtaga samt beträffande varje särskild åtgärd utsättas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

den tid, inom vilken densamma skall vara fullgjord. Örn frivillig överenskommelse

ej kan träffas eller ägaren ej fullgör sitt åtagande enligt överenskommelsen,

äger kommissionen vid domstol föra talan mot ägaren. Domstolen äger

därvid föreskriva erforderliga åtgärder för vanhävdens avhjälpande och förelägga

ägaren viss tid, högst fyra år, inom vilken varje särskild åtgärd skall

hava vidtagits. Försittes den av domstolen utsatta tiden, äger domstolen på

yrkande av kommissionen meddela ägaren nytt föreläggande att avhjälpa vanhävden.

Underlåter fastighetsägare att inom föreskriven tid fullgöra åtgärd,

som fastställts genom frivillig överenskommelse eller bestämts av domstol,

skall ägaren efter åtal, som anhängiggöres av allmän åklagare på uppdrag

av kommissionen, ådömas bötesstraff, minst 200 och högst 5,000 kronor. Är

ägaren bolag eller förening, skall bötespåföljd drabba envar, som under den

föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen.

Dock skall den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden

ej fullgjorts, vara fri från ansvar. Motsvarande gäller beträffande den

eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt enskild fastighetsägare.

Ådömda böter må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas

till frihetsstraff. Örn brukningsdel, efter det att densamma varit föremål

för syn enligt uppsiktslagen, upplåtes på arrende, är ägaren ändock ansvarig

för avhjälpande av den vanhävd, som förefanns vid tiden för synen.

Överlåtes fastigheten efter synen till ny ägare, är förre ägaren likväl ansvarig

för avhjälpande av den vid synen befintliga vanhävden, därest ej kommissionen

medgiver, att ansvarigheten övertages av den nye ägaren. Förre ägarens

ansvarighet för vanhävdens avhjälpande medför dock ej befrielse för nye ägaren

från den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt lagen må åligga honom.

Lagens I det förslag till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk, som 1923

förarbeten. fram}a(jes av den £. jordkommissionen, och vilket avsåg varje jordbruksfastighet

av viss storlek, uppmärksammades frågan örn förfaringssättet mot

en medellös jordägare så tillvida, att ett stadgande upptogs av innehåll, att åtgärd

enligt lagen icke finge vidtagas, där jordägaren funnes vara på grund

av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden.

Kommissionen anförde till stöd härför, att då jordägaren till följd av medellöshet

eller annat giltigt skäl vore urståndsatt att avhjälpa den lägervall, varuti

hans hemman kanske av samma orsak råkat, det vore obilligt att mot honom

företaga den i lagen föreskrivna proceduren, som då skulle innebära, att han

vid strängt ansvar förelädes att vidtaga åtgärder, som vore honom omöjligt

att utföra.

Jordkommissionen — som föreslog, att domstol skulle, därest vanhävden var

synnerligen grov och jordägaren visat uppenbar tredska att avhjälpa densamma,

kunna vid underlåtenhet att fullgöra föreskriven åtgärd förklara, att

fastigheten skulle, sedan ett år förflutit från det utslaget vunnit laga kraft, genom

överexekutors försorg försäljas å offentlig auktion — upptog även i sitt

förslag den bestämmelsen, att de i lagen stadgade påföljderna för underlåtenhet

att vidtaga föreskrivna åtgärder icke finge drabba den jordägare, som på

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl. 13

grund av medellöshet eller annan giltig orsak varit utståndsatt att vidtaga desamma.

I avgiven reservation framhöll herr Lindhagen, som ansåg vanhävdslagstiftningen

icke böra avse de yrkesmässiga jordbrukarna, att det föreslagna stadgandet

örn verkan av medellöshet i och för sig vore ganska omtvistligt samt

att detsamma med den av honom ifrågasatta begränsningen av lagens omfattning

bleve obehövligt.

De s. k. jordsakkunniga, vilka 1926 avgåvo betänkande med förslag till lag

angående uppsikt å vissa jordbruk och däri uttalade, att vanhävdslagstiftningen

skulle avse endast fastigheter, som tillhörde bolag, ekonomiska föreningar

och vissa skogsspekulanter, upptogo icke i sitt förslag några bestämmelser örn

verkan av jordägarens medellöshet. De sakkunniga framhöllo emellertid i sitt

betänkande, att straff för underlåtenhet att vidtaga föreskriven åtgärd borde

kunna drabba även en konkursförvaltare, vare sig denne företrädde bolag, förening

eller enskild person. Därjämte uttalade de sakkunniga, att, därest vanhävdad

fastighet efter verkställd syn överlätes å bolag, förening eller spekulant,

den nye ägaren bleve ansvarig även för vanhävd, som inträtt före hans

förvärv av fastigheten.

I det förslag till uppsiktslag, som av Kungl. Maj :t framlades vid 1927 års

riksdag, upptogos icke några föreskrifter örn verkan av jordägarens medellöshet.

Uti de yttranden, som avgivits i anledning av Västerbottens läns jordbruks- Yttranden

kommissions förut nämnda berättelse, har jämväl förevarande fråga varit före
mål

för beaktande. WVäst erbot *

J ordbrukskommissionen inom Jämtlands län, med vilken länsstyrelsen i tens jän

Jämtlands län instämt, har sålunda anfört: För vissa vanhävdsfall syntes berättelse.

uppsiktslagens bestämmelser otillräckliga för att framtvinga rättelse. Inom

länet funnes en stor grupp vanhävdade fastigheter, som hopbragts av en numera

avliden skogsspekulant och fortfarande vore underkastade uppsiktslagens

bestämmelser. Under nära 20 år hade rättegångar pågått örn vanhävden å

dessa fastigheter utan annat resultat beträffande de flesta fastigheterna än att

ägarna blivit ådömda böter för sin underlåtenhet att avhjälpa vanhävden till

ett belopp av sammanlagt omkring 70,000 kronor. Beträffande några av fastigheterna

hade vanhävdsförhållandet avvecklats genom avstyckning och försäljning

till egna hem, därvid köparna efter erhållande av egnahemslån satts i

tillfälle att avhjälpa vanhävden. I fråga örn övriga fastigheter syntes jordbrukskommissionen

stå utan tillräckliga maktmedel att framtvinga avhjälpande

av vanhävden. Ännu sämre ställde sig saken, örn ägaren till en vanhävdad

fastighet skulle vara insolvent, enär ådömda böter icke vid bristande tillgång

finge förvandlas till fängelse. Såsom en utväg att tvinga fram åtgärder för

avhjälpande av vanhävd ville kommissionen föreslå, att kommissionen tillädes

befogenhet att, sedan föreläggande visat sig verkningslöst, själv vidtaga sådana

åtgärder med förskott till kostnaderna av statsmedel, varefter kostnaderna

skulle ersättas av jordägaren och utgå ur fastigheten med rätt framför penninginteckningar.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.

Utskottet

Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit: Den ändring i uppsiktslagen,

som jordbrukskommissionen i länet funnit önskvärd, skulle komma att

bestå däri, att kommissionen i likhet med skogsvårdsstyrelse skulle erhålla

bemyndigande att föranstalta örn vidtagande av eftersatt åtgärd samt genom

överexekutor låta hos vederbörande uttaga kostnaderna därför. En sådan

ändring förutsatte, att erforderliga medel ställdes till kommissionens förfogande.

Det kunde dock sättas ifråga, örn en ändring av uppsiktslagen i denna

riktning vore välbetänkt. Ett sådant ingripande av kommissionen komme väl

i allmänhet att ske endast i fall, då fastighetsägaren saknade medel att själv

ombesörja förelagda åtgärder. Kostnaderna skulle då ej heller kunna uttagas

av ägaren utan komme att stanna på statsverket. Såvitt för länsstyrelsen

vore känt, funnes ej skäl att tillgripa en sådan utväg.

Jordbrukskommissionen i Norrbottens län har uttalat: Kommissionen hade

gjort samma erfarenhet som jordbrukskommissionen i Västerbottens län. Det

torde emellertid vara möjligt för vederbörande kommission att uti ifrågavarande

fall iakttaga en avvaktande hållning och inskrida först när någon möjlighet

att ernå rättelse funnes. Sådana fall torde i allmänhet av sig själv ordnas på

det sätt, att fastigheterna överginge till enskild ägare för billigt pris och denne

kunde därigenom få råd att så långt honom syntes lämpligt iståndsätta fastigheten.

Dessa fall torde i regel kunna återföras till misslyckade kristidsspekulationer

och komme sannolikt att så småningom helt försvinna, varför något

trängande behov av ändring i uppsiktslagen ej kunde anses föreligga.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att fall av ifrågavarande art

säkerligen icke komme att bliva så talrika och att det i de flesta fallen skulle

gå att komma till rätta med dem genom inskridande på lämplig tidpunkt och

i lämpligt tempo.

Chefen för jordbruksdepartementet har i sitt svar å herr Lindhagens interpellation

icke berört förevarande spörsmål.

Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att under de senaste åren

i åtskilliga fall förekommit, att inom de nordligaste länen fastigheter, som enligt

1925 års lag angående förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom

icke kunnat förvärvas av bolag, överlåtits å vissa bolag närstående stiftelser.

Enligt gällande lag förefinnes icke något hinder för dylika stiftelser

att innehava fast egendom, såvitt icke stiftelserna kunna anses som bulvaner

för bolagen, och de stiftelserna tillhöriga fastigheterna äro icke underkastade

bestämmelserna vare sig i den norrländska arrendelagen eller i uppsiktslagen.

Såsom chefen för jordbruksdepartementet i sitt svar å den av herr

Lindhagen i ämnet framställda interpellationen uttalat, kan det icke anses stå i

överensstämmelse med den sociala jordlagstiftningens anda och mening, att fastigheter

av den art, att de icke få förvärvas av bolag och, örn de ägas av bolag,

falla under bestämmelserna i nyssnämnda lagar, samlas i händerna på

skogsbolagen närstående stiftelser, vilka äro oberörda av stadgandena i dessa

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.

15

lagar. Enligt utskottets förmenande hava tillräckliga skäl förebragts för att en

fortsatt utredning bör komma till stånd rörande en utvidgning av såväl 1925

års förbudslag som av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att

avse jämväl vissa slag av stiftelser. Redan med hänsyn till den mängd olika

ändamål, för vilka stiftelser bildats, och då uppenbarligen stiftelser med belt

olika syften icke kunna uti förevarande avseenden jämställas, anser sig utskottet

däremot icke kunna föreslå riksdagen antagande av lagbestämmelser i den av

motionärerna angivna riktningen.

Ej heller finner utskottet skäl hava visats, som kunna föranleda utskottet att

föreslå, att den av utskottet förordade utredningen skall omfatta övriga i motionen

berörda spörsmål.

Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte

i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte

föranstalta örn fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925

års lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening

att förvärva fast egendom ävensom av den norrländska arrendelagen

och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa stiftelser

samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,

vartill utredningen kan giva anledning; samt

B) att motionen i övrigt icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 22 maj 1931.

, På andra lagutskottets vägnar:

K. Gr. WESTMAN.

Vid ärendets behandling hava närvarit:

från första kammaren: herrar Westman, Lindhagen, Nordborg*, Gustaf Tamm,

Norman, P. Sandström, Olof Carlsson* och Granström*;

från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde,

Hage, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Gardell i Gans, Ljung* och

Osberg.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Andra lagutskottets utlåtande Nr il.

Res er vationer:

I. Beträffande utskottets hemställan under A)

av herrar Nordborg, Tamm, P. Sandström, Magnusson i Skövde, Sandström

i Nyland och Ljung, vilka anfört:

I motionen berörda spörsmål äro, enligt av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet

vid interpellationssvar i första kammaren den 15 innevarande

maj lämnat meddelande, föremål för regeringens uppmärksamhet och omprövning

och hava dessutom delvis upptagits av den nu arbetande s. k. sociala

jordutredningen. Utskottet har vid upprepade tillfällen, särskilt under nu

pågående riksdag, hävdat uppfattningen, att anledning saknas att göra framställning

till Kungl. Majit angående utredning i ärende, som enligt vad upplyst

blivit, Kungl. Majit hade för avsikt att upptaga till prövning. De skäl,

som vid åberopade tidigare tillfällen varit avgörande för detta utskottets ståndpunktstagande,

synas i här föreliggande fall i hög grad vara för handen, varför

vi ansett, att utskottet bort hemställa,

att förevarande motion, i vad densamma avser stiftelsers

jordförvärv, ej må till någon riksdagens åtgärd föranleda.

II. Beträffande utskottets hemställan under B):

1) av herr Lindhagen, som anfört:

I motionen har erinrats, att avstyckningar och sammanläggningar av fastigheter

förekomma, varigenom norrlandslagstiftningen undgås och strävandena

för åstadkommande av självständiga jordbruk åsidosättas. Bristande överensstämmelse

mellan skifteslagstiftningens krav på dylika fastigheter och norrlandslagstiftningen

gjorde också, att sistnämnda lagstiftning i mångå fall kunde

kringgås.

Tillämpningen ute på marken av avstyckningsförfarandet för bildande av

självständiga jordbruk är höljd i dunkel. Bristen på enhetliga tillräckliga direktiv

i lagarnas tillämpning måste vålla olika praxis. Lagarnas otydlighet

och den nyssnämnda bristande överensstämmelsen lämnar rum för skilda lagtolkningar.

Intressenas mäktiga spel örn jorden och i detta fall särskilt mellan

skogsindustri och jordbruk lämnar under sådana förhållanden spelrum för

det inflytelserikaste intresset att gagna sig på det åsidosatta jordbrukets bekostnad.

Lantmätarnas liksom andra människors vitt skilda individualiteter

beträffande omdöme, erfarenhet, självständighet och uttolkningsförmåga skapa

lätt anarki i bedömandet och avgörandet. Den bristande kontrollen gör slutligen

sitt till att hölja detta brokiga liv som sagt i dunkel. När menige man

frågar svaras emellertid som vanligt, att myndigheterna göra naturligtvis sin

plikt och någon anledning till oro förefinnes således icke.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets uttalande Nr 4i.

17

Den norrländska ägostyckningslagen hade sina brister men den var dock i

viss mån tydligare i riktlinjerna än den lagstiftning örn jorddelning och sammanslagning

av jordbruk, som efterträdde den. Kontrollen blev också sämre

med de senare författningarna. Ur kostnads- och bekvämlighetssynpunkt, såsom

det motiverades, bestämdes, att lantmätarens bedömande av jordägarens

önskan skall underställas överlantmätaren. Enligt norrlandslagen skulle lantmätarens

förrättning underställas länsstyrelsen, vilken åtminstone i Jämtland

inhämtade upplysningar från olika håll och även genom syn på stället i mån av

behov. De gamla ägostyckningarna voro således enligt författningen i viss

mån mera betryggande, men mot dem framfördes i alla fall ofta klagomål från

ortsbefolkningen. Den nuvarande lagstiftningens större brister har lantmäteristyrelsen

sökt gottgöra genom instruktioner till lantmätarna, men klagomål

utebliva icke heller nu.

Det pågår i allt större omfattning avstyckningar av jordbruket från skogsindustriens

och skogsspekulanters fastigheter. Skapandet av nya jordbruk

står på de officiella programmen; det har skett försöksvis på kronomark samt

pågått på naturlig väg genom hemmansklyvning på bondehemman. Bildandet

av nya jordbruk på grundvalen av nyodlingar å skogsindustriens och i sydligare

Sverige å de större godsens domäner står däremot stilla därför, att jordägaren

har ett naturligt intresse att motsätta sig det samt någon expropriationslagstiftning

ej finns, som kan bryta motståndet. Fullkomnande av ofullständiga

jordbruk är också ett officiellt krav, men denna angelägenhet har icke

utlöst sig i någon nämnvärd verklighet, likaledes av sist angivna orsaker.

Vad sålunda för närvarande företrädesvis äventyrar jordbruken och deras

självständighet, såvitt på avstyckningen ankommer, är skogsindustriens och

de större godsens ^styckning av sina arrendejordbruk. Skogsindustriens inflytande

i statslivet och dess kamratskap med det senares ämbetsmän ökar faran.

Effektiv vägledning och omutlig kontroll på avstyckningarna vore nog

lika påkallad jämväl för de andra ovannämnda jordbruksbildningarna, som

dock ännu företrädesvis höra framtiden till.

Skogsindustriens naturliga intresse på sin höjd att »befrias från den inägojord,

som den för sin näring ej behöver» gavs fritt spelrum genom 1896 års

ägostyckningslag. En allmän opinion i de hotade skogsbygderna krävde en

förändring. Detta var ett av uppslagen till den så kallade norrlandsfrågan.

Det kom till stånd en lagstiftning, att vid utbrytning av jordbruk skulle följa

i tillräcklig omfattning bland annat inägojord, odlingsmark och skogsmark åtminstone

för husbehovsvirke. Detta programs två sistnämnda krav gingo sålunda

och gå fortfarande emot skogsindustriens intresse. Må man därför ej

förundra sig över, att dess ledande män sökt och fortfarande söka med en naturlags

makt kringgå denna lagstiftning eller förlama den på de mångahanda

sätt, som i det levande livet erbjuda sig för ett sådant ändamål.

Uppmärksamhet väckte på sin tid landshövding Widéns strid mot lantmätarna

i Jämtlands län under andra decenniet av detta århundrade. Lantmätarna

hade på den tiden till uppgift att på jordägarens begäran i första hand

upprätta ett förslag, som sedan prövades av länsstyrelsen. Därvid framfördes

Bihang till riksdagens protokoll 19SI. 9 sami. % avd. 35 haft. (Nr -ii.) 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.

mångenstädes anmärkningar över det sätt, varpå en del lantmätare skötte uppdraget.

Så framhölls t. ex. från Jämtlands län, att de upprepade gånger efter

jordägarens önskan tilldelat utbrutna inägojordar områden, särskilt skogsmark,

som enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbarligen vore alldeles otillräckliga

och i strid med lagens avsikter. Ofta hade dessa förrättningar skett på ämbetsrummet

utan undersökning på platsen såsom vederbort. Vid de av länsstyrelsen

i vissa fall föranstaltade utredningar ha förslagens otillbörlighet ansetts

blivit till fullo bekräftade. Vid klagomål, som jordägaren anfört hos

regeringsrätten över länsstyrelsens beslut, har lantmätarens uppfattning utom

i några fall, där lantmätarens utredning visat sig allt för underhaltig, i allmänhet

godkänts av regeringsrätten på lantmäteristyrelsens tillstyrkan, under

det länsstyrelsens av egnahemsnämnden och även domänstyrelsen stödda uppfattning

lämnats utan avseende. Widén reste till sist till Stockholm och sökte

hos vederbörande tillrättalägga denna lagtillämpnings oefterrättlighet. En viss

förändring till det bättre lärer därigenom ha åstadkommits. (Se jordkommissionens

betänkande del IV sid. 123.)

Vid jordkommissionens besök vid Gimo-Österby bruks domäner i Uppland

klagades av arrendatorerna över tilldelningarna av husbehovsskog under den

allmänna utstyckning av jordbruket å arrendegårdarna, som ägt rum. Kommissionen

besökte två sådana områden. Det ena området bestod av en mark

av småsten med något mager jord emellan stenarna. En del oväxtliga granar,

överväxta av lav, i glest bestånd Humös på området. Det andra området bestod

av en vattendränkt mark, där det växte en del förkomna träd på tuvorna.

Kommissionens i utfärden deltagande medlemmar voro ense om, att det valett

stort spektakel.

Riksdagsman Tjällgren i första kammaren från Ångermanland har inom

riksdagen både i kammaren och i lagutskottet omnämnt, att ett jordbruk, som

avstyckas från ett jordbrukshemman i hans hemort, låg på minst en halv mils

avstånd från inägorna och bestod till en del av ett berg med ringa växtlighet

och den andra delen av en myr. Kommunalnämnden hade enhälligt avstyrkt

ägostyckningen, men länsstyrelsen godkände den i alla fall.

I Lillhärdal i Härjedalen lämnades mig år 1929 en förteckning över avstyckningar

från bolagsjord, vilka fått sin husbehovsskog förlagd på ända till tre

mils avstånd från inägorna. Detta vitsordades av flera jordbrukare med tilllägg,

att avståndet kunde vara ända till fyra mil. Man sade, att denna skog

var till ingen nytta för gårdarna. Det bör väl göras något för att ej en socialt

inriktad utstyckning förvandlas till ett dylikt gyckelspel. Även om en bys

skogsmark till äventyrs var utlagd på ett sådant avstånd från inägorna, att

någon annan avstyckning ej kunde formellt äga rum, borde väl något övervägande

örn utvägar ur ett sådant styckningsförfarande vara önskvärt. I riksdagen

har min erinran örn ett dylikt missförhållande lämnats utan avseende.

I fråga om avstyckningarna efter 1926 års skifteslagstiftning har till mig

inberättats från olika håll missförhållanden vid tillämpningen. Nyligen erhöll

jag tablå över en avstyckning av lappmarkshemmanet Lillögda nr 3 i

Åsele socken inom Västerbottens län. Det hade vid avvittring år 1884 tillde
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.

19

lats 11,677 hektar såsom gåva av kronan. Genom avstyckning, fastställd

1929, uppdelades hemmanet i 16 lotter. En lott, innehållande något över en

hektar åker, 768 hektar äng och 10,000 hektar avrösningsjord, bibehölls av

bolaget. Återstoden avstyckades i 15 lotter med tillsammans 27 hektar åker,

65 hektar äng, 76 hektar odlingsmark och 513 hektar avrösningsjord.

Skogstilldelningen har sagts mig vara mycket dålig. Av tablån finner jag

att de 15 jordbruken tilldelats vardera åker från 0.7—2.9 hektar, äng från 1.6—

8.5 hektar, odlingsmark från 1.4—9.4 hektar och i ett fall 13 hektar samt i »avrösningsjord»

å de respektive lotterna i runda tal: 47, 40, 27, 47, 22, 32, 49,

25, 46, 34, 42, 22, 23, 28 och 22 hektar. Slutsummorna i tablån — inberäknat

avsöndrade lägenheter (11 hektar), till kronan indragna ströängar (26

hektar) och undantag av mark för samfällt behov (5 hektar) — slutade på

11,677 hektar. Därav framgår, att i avrösningsjorden ingår även impediment,

vilket väl ej alldeles saknats. Hur mycket som utgjort impediment uppgives

emellertid icke, icke heller beskaffenheten i övrigt av skogstilldelningen. Även

örn hela de uppgivna arealerna avrösningsjord bestått av medelgod skogsmark,

ställer sig dock skogstilldelningen för de flesta lotterna vida under vad norrlandskommittén

ansåg böra »minst» tilldelas i dessa trakter.

I norrlandskommitténs ägostyckningslag hade nämligen på förslag av ledamoten,

byråchefen i domänstyrelsen Kinberg efter samråd med andra sakkunniga

föreslagits följande stadganden:

»2 §. Varje hemmanslott, som erhåller inägojord, skall därutöver tilläggas

husbehovsskog, odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrives.

3 §. Såsom husbehovsskog skall avsättas: inom Norrbottens och. Västerbottens

lappmarker ovan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals,

Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö, Hinsens

och Lillhärdal socknar i Jämtlands län minst 50 hektar; memi övriga

delar av Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken i Västernorrlands

län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils, Mattmars,

Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs, Åsarnes, Rätans och Svegs

socknar i Jämtlands län minst 40 hektar; inom övriga delar av Västernorrlands

och Jämtlands län samt Los och Ramsjö socknar i Gävleborgs län minst 27

hektar, och inom övriga delar av Gävleborgs län minst 20 hektar medelgod

skogsmark, oberäknat inom dessa områden fallande för skogsbol^ oduglig

mark, samt, där skogsmarken är av sämre beskaffanhet, ett i förhållande därefter

ökat område. Styckas inägojorden till olika hemmanslotter, och lämnar

ej hemmanets skogsmark tillgång till husbehovsskog på sätt nu är sagt, varde

skogstilldelningen därefter jämkad.

Är virkesförrådet å avsatt skogsområde så anlitat, att ur skogen ej genast

kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande vad den skogsareal, som bort

minst tilldelas såsom husbehovsskog, beräknas kunna under uthålligt bruk avkasta,

skall hemmanslotten tilläggas rättighet att under erforderlig tid fylla

bristen efter utsyning å hemmanets övriga skog, i den mån densamma med iakttagande

av vad ovan stadgats därtill lämnar tillgång.

4 §. Till hemmanslott, som erhåller inägojord, skall ock läggas den för odling

tjänliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.

Lantmäteristyrelsens förenämnda instruktioner till lantmätare innehålla beträffande

storleken av marktilldelning för husbehovsskog enligt utskottets referat

i betänkandet nr 19 för år 1931:

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.

»I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden har tidigare framhållits, att

till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras

virke till bränsle, för uppförande och underhåll av nödiga byggnader,

hägnader, hässjor, broar, till täckdikning och slöjd.

Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, som erfordras för att tillgodose

en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand att taga

hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av brukningsdelens

inägojord.

Enligt en sakkunnigutredning har den årliga virkesförbrukningen till husbehov

för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär följande

belopp i fast mått:

i övre och inre Norrland ........................ 45 å 50 kbm.

i mellersta Norrland och norrländska kustlandet .... 40 » 45 »

i södra Norrland och Dalarna .................... 25 » 30 »

i Bergslagen .................................. 15 » 20 »

i södra Sverige ................................ 10 » 15 »

Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund för

skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest med

husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande

bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet

av 12 ä 15 kbm. för Götalands kustlandskap samt för Gotland och

Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag

av dels övre Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna bör räknas

med en årskvantitet av 20 ä 25 kbm. För nu nämnda delar av Värmland

och Dalarna, för södra Norrland och norrländska kustlandet kan det årliga

husbehovsvirket i allmänhet skattas till 25 ä 35 kbm. För övriga delar av

Norrland måste räknas med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns

vid 40 å 45 kbm.

Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker

eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar

måste givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt

för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas, örn

den för en brukningsdel om 5 hektar beräknade kvantiteten ökas med ungefär

5 % för varje hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5 hektar.

Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i de

särskilda fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.»

Såvitt av denna redogörelse framgår, synas de av lantmäteristyrelsen förordade

talen i kubikmeter ej vara ställda i jämförelse med någon motsvarande

areal, som kan beräknas frambringa den angivna virkesmassan. Lantmätarkåren

i olika grader är väl i regel ej särskilt förfaren i skogsvård och dess

matematik. Norrlandskommitténs vägledning synes mig därför mera lättilllämplig

och även vida mer försvåra undervärderingar och medgiva kontroll.

Trakterna äro i kommitténs anvisningar också tydligt angivna till sina gränser,

vilket i varje fall likaledes försvårar godtycke och ökar kontrollmöjligheterna.

Här framträder tydligt, vilket rikt fält för olika bedömanden av skilda anledningar

är fritt överlåtet åt lantmäteristaten. Att bygga för framtiden bestående

jordbruk på en så lös grund, ropar på kontroll omedelbart eller periodvis

på marken av alla dylika jordbruk genom självständiga, rättvisa, ojävigal

s. 21 Kontrollera mot PDF

Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.

21

och för social välfärd nitälskande synesmän. Därigenom skulle ock större aktsamhet

vinnas. Allt till gagn för framtida släkten. Att nöja sig med infordrande

av omdömen från dem, som själva äro mer eller mindre engagerade i

saken eller från myndigheter, som äro vana att instämma i vad experterna

anse, det kan väl ej vara tillfyllest.

För att nu återgå till hemmanet Lillögda, som blott är ett exempel, vilket

fallit mig i händerna, måste det vara av största intresse att erhålla upplysning,

i vad mån uti den tilldelade avrösningsjorden ingår impediment och

»medelgod skogsmark», samt örn odlingsmark, som kunnat utan avsevärd olägenhet

tilläggas lotterna, undantag^.

Vidare, visar det sig å andra sidan en tendens i allmänhet att staten får

släppa till mera skogs- och odlingsmark än enskilda jordägare? Inom domänstyrelsen

beklagar man sig över att lantmäteristatens oerfarenhet i skogshushållning

visar sig genom att lantmätarna tillägga från kronomark utbrutna

jordbruk för stor skogstilldelning. Kan det bero på, att vi alla gärna tycka

att staten gärna kan betala eller därpå att domänstyrelsen ej undgår jordägareintresset

att få släppa till så litet som möjligt?

Hur förfares, när skogsmarken är mer eller mindre avverkad?

Enligt lantmäteristyrelsens instruktion skall skogstilldelningen ökas i män

av storleken av dess inägojord. Därigenom inträffar dock, att jordbruk, som

tillika erhållit odlingsmark, i framtiden, då denna mark uppodlats, erhållit för

liten skogsmark.

Det har mången gång förefallit mig som vederbörande ogärna såge en kontroll

ute på marken å fullbordade avstyckningar genom en självständig, fristående

kontroll. Enhetliga, vetenskapliga direktiv samt betryggande föreskrifter

örn organiserandet av den självständiga kontrollen äro ock oundgängliga.

Det är marken ensam som talar sanningens språk med icke papperen och

kartorna.

På grund härav får jag hemställa,

att riksdagen ville, i anledning av motionens andra yrkande,

begära en självständig undersökning -—- framför allt ute på

marken — av norrlandslagarnas och jorddelningslagens ömsesidiga

tillämpning i syfte att bibehålla och skapa självständiga

jordbruk, därvid undersökningen särskilt bör omfatta de

avstyckade ägornas mångsidighet, belägenhet, areal och produktiva

beskaffenhet för att kunna, såvitt möjligt, tillhandahålla

jordbruket efter ortens förhållanden tillräckligt med inägojord,

odlingsmark samt skogsmark för husbehovsvirke, ävensom

framläggande skyndsammast för riksdagen av de förslag,

vartill undersökningen i berörda och därmed sammanhängande

ämnen kan föranleda.

2) av herr Hage.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:323 Skrivelse till Konungen i ättledning av väckt motion angående vissa ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen. a1 i texten