Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen.
1931-05-22 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
2LU 1931:41, Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen.
Dokumentets text
Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.
1
Nr 41.
Ankom till riksdagens kansli den 26 maj 1931 kl. 10 f. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående vissa ändringar
och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen.
I en inom andra kammaren väckt, till lagutskott hänvisad motion, nr 299,
vilken behandlats av andra lagutskottet, hava herrar Wiklund i Byske och
Lindberg hemställt, att riksdagen måtte besluta
1) att lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom skall gälla även för s. k. stiftelser,
2) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn utredning och framläggande för
riksdagen av förslag till sådana ändringar och kompletteringar i den s. k.
norrlandslagstiftningen, att ett kringgående av densamma på sätt Västerbottens
läns jordbrukskommission påvisat förhindras.
I motiveringen till berörda hemställan har anförts följande:
I sin berättelse för år 1930, vilken ingivits till jordbruksdepartementet, avslöjar
Västerbottens läns jordbrukskommission åtskilliga sätt att kringgå och
undgå norrlandslagstiftningen, som tillämpats av trävarubolagen. Ett företag
i sådant syfte är bildandet av pensionsstiftelsen för befattningshavare hos
Kramfors aktiebolag. För denna pensionsstiftelse har lagfarits ett stort antal
fastigheter, främst bulvanfastigheter, men även vanhävdade fastigheter.
Stiftelsen är icke bolag eller förening och icke heller enskild person. Norrländska
arrendelagen och uppsiktslagen äro icke tillämpliga å stiftelsen liksom
icke heller bulvanlagen. Att ett stort trävarubolag behöver en del inkomster
för pensionering av sina befattningshavare är självklart. Pensionsstiftelsen
har nu övertagit denna bolagets förpliktelse och fullgör densamma
med avkastningen från dessa fastigheter, vilkas bevillning är ett onus för
bolaget, men som i stiftelsens hand är fri från de restriktioner nämnda lagstiftning
avsett att pålägga ägaren.
Under året ha vidare åtskilliga fall av avstyckningar och sammanläggningar
av fastigheter förekommit, uppenbarligen i syfte att undgå norrlandslagstiftningen.
Man avstyckar inägorna från ett stort skogshemman och begär
sammanläggning med ett angränsande hemman. På detta sätt försvinner ett
självständigt jordbruk. Jordbrukskommissionen har besvärsrätt i dylika fall,
men den bristande överensstämmelsen mellan skifteslagens krav på dylika fastigheter
och norrlandslagstiftningen gör, att sistnämnda lagstiftning i många
fall kan kringgås. Örn en fastighet har exempelvis sju hektar inägojord, behöves
icke sammanläggning med någon annan fastighet, utan man kan verk
Bihang
till riksdagens protokoll 1931. 9 sami. 8 avd. 35 käft. (AV ål.) 1
2
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
Redogörelse
från jordbrukskommissionen
i
Västerbottens
län.
Interpellation
vid innevarande
års riksdag.
ställa delning i två lika stora delar, som vardera undgå norrlandslagstiftningen,
men var för sig likväl kunna anses lämpade för självständigt jordbruk.
Förutom dessa fall av planmässigt kringgående av lagstiftningen har jordbrukskommissionen
stött på fall av mera teoretiskt-juridiskt intresse. Det
gäller fastigheter med flera delägare, av vilka en eller flera blivit insolventa,
samt även sådana fall, där ägaren av överintecknad fastighet försatts i konkurs.
I dylika fall är det synnerligen svårt att få tåg i någon, som är pliktig
avhjälpa befintlig vanhävd.
Jordbrukskommissionen finner sålunda, att uppsiktslagen är i trängande
behov av ändring, därest den skall bli någorlunda effektiv.
Av vad jordbrukskommissionen anfört torde få anses ådagalagt, att ett ingripande
från statsmakternas sida är behövligt för att förhindra det kringgående
av norrlandslagstiftningen, som nu äger rum, i all synnerhet som en
underlåtenhet att vidtaga åtgärder väl kommer att medföra, att trävarubolagen
mera allmänt följa samma metoder som dem som påtalats i jordbrukskommissionens
berättelse. Härvid anmäler sig såsom mest trängande, att lagen
18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom utsträckes att omfatta jämväl stiftelser. En sådan lagändring
torde böra beslutas redan av årets riksdag, och vi komma att framställa yrkande
härom. Beträffande övriga anmärkta förhållanden torde eventuella
åtgärder icke vara mera brådskande, än att Kungl. Haj:ts utredning och förslag
bör kunna avvaktas.
Såsom i förevarande motion angives, har jordbrukskommissionen inom
Västerbottens läns hushållningssällskaps område i den redogörelse, som kommissionen
jämlikt 13 § i 1929 års reglemente för jordbrukskommissionerna avgivit
till chefen för jordbruksdepartementet rörande sin verksamhet under
1930, uppgivit, att kommissionen stött på åtskilliga åtgärder, som vidtagits
av trävaruindustrien i syfte att undgå tillämpningen av norrlandslagstiftningen.
De åtgärder, som åsyftas i denna redogörelse, äro desamma som de, vilka
beröras i motionen, och kommissionen har såsom sin åsikt framhållit, att förekomsten
av dylika åtgärder utvisade, att 1927 års lag örn uppsikt å vissa jordbruk
vore i trängande behov av ändring, därest densamma skulle bliva någorlunda
effektiv.
Med tillstånd av riksdagens första kammare har herr Lindhagen den 28 januari
1931 till chefen för jordbruksdepartementet framställt vissa spörsmål, avseende
de i motionen berörda frågorna. De spörsmål, som därvid gjordes, voro
bland annat följande:
»1) Kan de norrländska skogstrusternas nya uppslag om förbuds-, bulvan-,
arrende- och uppsiktslagarnas kringgående genom bildandet av pensionsstiftelser
för trusternas befattningshavare förväntas föranleda en regeringsproposition
till denna riksdag, och får det emotses, att denna propositions lagförslag
i likhet med bulvanlagen erhåller återverkande kraft?
2) Föreligger någon förhoppning, att regeringen hinner intressera sig för
tillämpningen inom riket och särskilt i Norrland av skiftes- och norrlandslagarna
i syfte att bibehålla och befrämja självständiga och tillräckliga jordbruk,
och vore det ej av vikt att undersöka, i vad mån överträdelser av lagstiftarens
avsikter fritt äga rum utan motstånd från statens ämbetsmannamakt
i orterna?»
Andra lagutskottets utlåtande Nr
3
Vid framställande av dessa spörsmål anförde herr Lindhagen — efter redogörelse
för innehållet i den ovan nämnda redogörelsen från jordbrukskommissionen
i Västerbottens län — bland annat:
Genom förenämnda pensionsstiftelse kan Kramfors bolag kringgå icke blott
arrende-, uppsikts- och bulvanlagarna utan även förbudslagen hur mycket som
helst. På stiftelsen kan hopas riskfritt alla redan begångna försyndelser i
bulvaneri och vanhävd. Man kan sedan låta stiftelsen vidga sin verksamhet
genom nyförvärv. Virke kan levereras till bolaget efter överenskommet bokföringspris.
Kempeska konsortiet och Holmsunds bolag lära vara i färd med att inrätta
sig på enahanda sätt.
Samma företeelse återfinnes inom Västernorrlands län. Kramfors olaga
fastigheter därstädes ingå också i dess stiftelse. Liknande stiftelser lära inom1
sistnämnda län inrättats av Veja och Dyviks bolag.
Även utan hjälp av berörda stiftelser förmår tidens maskinkultur, såsom
Västerbottens jordbrukskommission också framhållit, att omstörta jordbesittningen
trots lagarna. Gamla brukningsdelar nedläggas och de övrigas möjligheter
till besuttenhet, som skulle upprätthållas, skövlas understundom även
vid skiftesförrättningar.
Det visar sig således, att skogstrusternas aktier enligt naturlagarna fortfarande
som förut leva sitt eget fria liv. De förmå ej någonsin tillägna sig respekt
för social lagstiftning. Maskinerna och aktierna kasta ut jordfolket på
landsvägen. Individerna betyda ej mycket, arbetslöshet och kriser blomstra
nu och nöden klappar på dörren till de små ensittarhemmen.
Bakom dessa tidsströmningar ruvar ingen nationalekonomi utan världsproblemet.
Men något kan väl göras för att lindra övergången till det obekanta.
Chefen för jordbruksdepartementet har den 15 innevarande maj besvarat de
av herr Lindhagen framställda spörsmålen. Redogörelse för innehållet i detta
svar kommer att lämnas här nedan.
I. Frågan om stiftelsers jord förvärf.
Enligt lagen den 18 juni 1925 angående förbud i vissa fall för bolag och
förening att förvärva fast egendom (den s. k. förbudslagen) får sådan egendom
å landet eller i stad utanför det till bebyggande planlagda området ej
förvärvas av bolag eller förening utan tillstånd. I vissa speciella fall kan dylikt
tillstånd meddelas av länsstyrelsen, men i övriga fall ankommer det på
Kungl. Majit att jämlikt bestämmelser i §§ 4 och 6 i lagen handlägga ärenden
örn tillstånds meddelande. Med bolag avses i lagen icke enkelt bolag eller
bolag, som driver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.
Med förening avses allenast ekonomisk förening, vilken icke driver rörelse, som
nyss sagts. Något förbud mot att svenska stiftelser förvärva fast egendom
finnes ej, varemot jämlikt lagen den 30 maj 1916 örn vissa inskränkningar i
rätten att förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag utländska
stiftelser icke må utan konungens för särskilt fall givna tillstånd här i
riket förvärva fastighet. — I lagen den 18 juni 1925 om bulvanförhållande i
fråga om fast egendom (den s. k. bulvanlagen) stadgas, att, därest förbud att
Gällande
rätt.
4
Andra lagutskottets utlåtande Nr Ul.
besitta fast egendom kringgås genom bulvan, domstol skall på talan av allmän
åklagare förordna, att, sedan sex månader förflutit från det laga kraft
vunnits å domen, överexekutor skall enligt viss föreskrift pröva, om egendomen
skall säljas på offentlig auktion. Länsstyrelse skall ägna särskild uppmärksamhet
åt att bulvanförhållanden beivras. Landsfogde, landsfiskal, jordbrukskommission,
skogsvårdsstyrelse m. fl. skola göra anmälan till länsstyrelsen, då
anledning finnes antaga, att bulvanförhållande föreligger. — Lagen den 25
juni 1909 om arrende av vissa jord å landet i Norrland och vissa delar av Svealand
(den s. k. norrländska arrendelagen) avser — enligt lag den 27 juni
1927 — arrende av jord å landet inom berörda delar av riket, där arrendet omfattar
högst 25 hektar odlad jord och minst 4 hektar inrösningsjord och äges
av bolag eller ekonomisk förening eller ock av sådan enskild person, som ej
är mantalsskriven å fastigheten och besitter den huvudsakligen i ändamål att
bereda sig inkomst annorledes än genom jordbruk. — Uti lagen den 27 juni
1927 angående uppsikt å vissa jordbruk (den s. k. uppsiktslagen) stadgas, att
uppsikt över att brukningsdel ej vanhävdas skall hållas, örn brukningsdelen är
sådan och tillhör sådan ägare, att med avseende å arrende därav gäller antingen
den norrländska arrendelagen eller de i allmänna arrendelagen för bolag
och vissa med dem likställda jordägare meddelade s. k. sociala arrendebestämmelser.
Uppsikten utövas av en jordbrukskommission för varje hushållningssällskaps
område.
Förekomsten I anledning av herr Lindhagens interpellation och Västerbottens läns jord
**''.
*• k-,Pjn~ brukskommissions berättelse har inom jordbruksdepartementet verkställts ut*X°ldserJ
redning angående förekomsten av sådana pensionsstiftelser, varom nu är fråga.
Den företagna utredningen Ilar utvisat följande:
I fyra kända fall har förekommit, att fastigheter i större utsträckning överlåtits
å stiftelser. Dessa äro pensionsstiftelsen för befattningshavare hos Skönviks
aktiebolag, John och Ulla Ekmans stiftelse, pensionsstiftelsen för befattningshavare
hos Kramfors aktiebolag och stiftelsen för beredande av pension
eller understöd åt hos Holmsunds aktiebolag anställda.
Pensionsstiftelsen för befattningshavare hos Skönviks aktiebolag tillkom
genom stiftelsebrev den 30 december 1927, varigenom Lennart Norström överlät
ett antal fastigheter i Västernorrlands och Jämtlands län att under fortvarande
bestånd självständigt förvaltas såsom en särskild förmögenhet med
ändamål att säkerställa eller bereda pension åt hos nämnda bolag anställda
tjänstemän och förmän. Fastigheterna, vilkas taxeringsvärden utgöra 645,000
kronor, äro intecknade delvis tillsammans med sagda bolags fastigheter, därvid
beräknades falla på stiftelsens fastigheter en gäld av 552,000 kronor. För
denna gäld har bolaget iklätt sig ansvar, och bolaget uppbär av stiftelsen fem
procent ränta å gälden. Stiftelsens förmögenhet, uppskattad till skillnaden
mellan taxeringsvärdet och gälden, uppgår alltså till 93,000 kronor. Enligt
stiftelsebrevet skall, i den mån stiftelsen icke själv bedriver avverkningar å
stiftelsens fastigheter, upplåtelse av avverkningsrätten lämnas till den, som
härför erbjuder de för stiftelsen bästa villkoren. Av stiftelsens styrelse utses
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
5
en ledamot av styrelsen för bolaget, en av vissa pensionärer oell befattningshavare
hos bolaget, en av styrelsen för Sveriges industriförbund; den fjärde
styrelseledamoten är överjägmästaren för Mellersta Norrlands distrikt eller av
denne utsedd person. Enligt uppgift av länsstyrelsen i Jämtlands län och
landsfogden i Västernorrlands län hade fastigheterna, innan de överlätos å
stiftelsen, innehafts under sådana förhållanden, att de varit att anse som
bulvanfastigheter. Länsstyrelsen i Jämtlands län upplyser, att stiftelsen tillkom
först sedan länsstyrelsen, efter det Kungl. Maj:t avslagit av bolaget
gjord ansökning örn förvärv av vissa bulvanfastigheter för bolaget, igångsatt
åtgärder enligt bulvanlagen. I samband med stiftelsens bildande överlätos
fastigheterna å stiftelsen, varefter länsstyrelsen såg sig nödsakad inställa vidare
åtgärder för avveckling av bulvanförhållandet. Landsfogden i Västernorrlands
län har uttalat, att sedan fastigheterna överlåtits å stiftelsen bulvanlagen
ej syntes tillämplig i avseende å stiftelsens innehav.
John och Ulla Ekmans stiftelse grundar sig på ett stiftelsebrev, tillkommet
i början av 1929, varigenom nämnda personer överlåtit tretton fastigheter i
Multrå och Sånga socknar av Västernorrlands län jämte viss lösegendom.
Stiftelsens ändamål är i första rummet att betrygga det framtida beståndet och
och den värdiga vårdnaden av släktgården (Tjälls gård) och i andra rummet
att giva ekonomiskt stöd åt stiftarnas avkomlingar, att genom ekonomiskt bidrag
till enskilda och organisationer främja kulturella, skogsvetenskapliga och
industriellt-ekonomiska spörsmål samt att i viss utsträckning lämna understöd
åt behövande inom Ytterlännäs församling och säkerställa stipendier åt studerande
vid Norrlands nation i Uppsala. Under stiftarnas livstid äga dock dessa
att, sedan kostnaderna för egendomens underhåll och förvaltning o. d. bestritts,
disponera avkastningen efter gottfinnande. Beträffande berörda fastigheter
avslog Kungl. Maj :t den 12 november 1926 en framställning av Dynäs aktiebolag
att få förvärva dem. I yttrande den 7 februari 1931 har landsfogden
meddelat, att, då stiftelsen icke anmälts och registrerats samt gåvoskatt icke
erlagts, han anhängiggjort rättegång för fastslående av bulvanförhållandet
och utfärdande av förordnande om försäljning av fastigheterna.
Genom stiftelsebrev den 30 december 1929 överläto Johan Mannerheim och
Mauritz Magnusson något över hundra fastigheter inom huvudsakligen Västernorrlands
och Västerbottens län men även inom Jämtlands och i ett fall inom
Norrbottens län att såsom en självständig förmögenhet under benämningen
pensionsstiftelsen för befattningshavare hos Kramfors aktiebolag fortvarande
tjäna ändamålet att säkerställa eller bereda pension åt hos nämnda bolag anställda
tjänstemän och förmän. Fastigheternas taxeringsvärden utgöra
1,617,400 kronor; de ansvara för inteckningsgäld å 1,400,000 kronor; stiftelsens
förmögenhet utgör skillnaden eller 217,400 kronor. I avseende å avverkningar
å stiftelsens fastigheter, styrelsens sammansättning m. m. gälla
enahanda stadganden som för Skönviksstiftelsen, därvid dock i stället för överjägmästaren
läns jägmästaren i Västernorrlands län är en av styrelseledamöterna.
Av yttrandena i ärendet framgår icke fullt tydligt, i vad mån bulvanförhållande
varit rådande i avseende å de fastigheter, som överlåtits å
6
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
stiftelsen. Länsstyrelserna i Västerbottens och Norrbottens län anse, att beträffande
de stiftelsens fastigheter, som ligga i dessa län, något bulvanförhållande
ej varit förhanden. Länsstyrelsen i Jämtlands län anför, att stiftelsens
förvärv av fastigheter i sagda län skett för att undgå förbudslagen.
Kram forsstyrelsen själv upplyser, att firman M. Magnussons ifrågavarande
å stiftelsen överlåtna fastigheter utgjorde 24,195 hektar, varav 6,579 hektar
av Magnusson förvärvats från enskilda personer — i regel konkursbon — vilka
på intet sätt haft förbindelse med något bolag, 7,865 hektar förvärvats från
sådana fastigheter, vilka varit lagfarna för Gr. Erstad före det denne för
cirka 20 år sedan förvärvade aktiemajoriteten i Björknäs aktiebolag. Stiftelsen
tillägger, att för dessa cirka 60 procent av de Magnussonska fastigheterna
aldrig förelegat något bulvanförhållande. Kramforsstiftelsen har i fråga örn
stiftelsens uppkomst och syfte anfört i sammandrag följande: Någon avsikt
att genom stiftelsen undgå verkningarna av uppsiktslagen hade aldrig förelegat.
Stiftelsen hade upprättat plan för avhjälpande av den fastigheterna
åvilande vanhävden, vilken plan länsstyrelsen i Västernorrlands län funnit
lämplig. Arbetena i fråga beräknades kosta 72,000 kronor och vara färdiga
före 1933 års slut. Då stiftelserna vore oförhindrade förvärva fast egendom
och bulvanlagen satte några av de större norrländska bolagen i en svår situation,
bland annat med hänsyn till inteckningsförhållandena, hade tanken uppstått
att avveckla bulvanförhållandet genom att donera fastigheterna till en
pensionsstiftelse. Genom att bolagets pensionsfond i samband härmed avskildes
från bolagets allmänna förmögenhet bereddes ock, tillägger stiftelsen,
de anställda trygghet.
Rörande den av Holmsunds aktiebolag bildade stiftelsen må meddelas följande.
Genom stiftelsebrev den 12 december 1930 donerade bolaget, som under
årens lopp avsatt 200,000 kronor till en pensionsfond, sagda summa kontant,
att såsom självständig förmögenhet under benämning »Stiftelsen för beredande
av pension eller understöd åt hos Holmsunds aktiebolag anställda»
tjäna ändamålet att säkerställa och bereda pension åt hos bolaget anställda
tjänstemän och förmän. Rörande avverkning och styrelsens sammansättning
gälla enahanda stadganden som för Skönviks- och Kramforsstiftelserna, dock
att någon Överjägmästare eller länsjägmästare ej är självskriven ledamot, utan
i stället väljes en styrelseledamot av Sveriges skogsägarförbund. Stiftelsen
har efter bildandet förvärvat fastigheter inom Västerbottens län. Enligt uppgift
av länsstyrelsen i Västerbottens län förelåg beträffande vissa av Holmsundsstiftelsens
fastigheter utan tvivel bulvanförhållande. Länsstyrelsen
meddelar, att landsfiskalen på sin tid väckte åtal, som bifölls av häradsrätten
och av Svea hovrätt, varefter fastigheterna köptes av stiftelsen. Holmsunds
aktiebolag har anfört, att någon avsikt att genom pensionsstiftelsen undgå
verkningarna av uppsiktslagen ej förelegat, att stiftelsen bildats i syfte att
säkerställa de anställdas rätt till pension, att stiftelsen konstruerats så, att
den skulle vara ett från bolaget fullt fristående rättsobjekt, samt att, frånsett
örn fastigheterna vore att betrakta såsom bulvanfastigheter eller ej, förfarandet
ansetts fullt lagligt och ej tillkommet för att kringgå uppsiktslagen.
Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.
7
I ärendet har genom jordbruksdepartementets försorg yttranden infordrats
från, bland annat, länsstyrelserna i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län, vilka berett vissa andra myndigheter tillfälle att avgiva
utlåtanden. Rörande stiftelsernas ställning till den sociala jordlagstiftningen
har i yttrandena anförts följande.
Jordbrukskommissionen i Jämtlands län anser, att bildandet av stiftelser får
betraktas såsom en åtgärd för kringgående av bulvanlagens bestämmelser.
Kommissionen har, då stiftelsens fastigheter falla utanför norrländska arrendelagen
och uppsiktslagen, ansett sig ej kunna ingripa mot en stiftelsefastighet,
som är utsatt för vanhävd. En lagändring, varigenom även stiftelser tillhöriga
fastigheter bliva underkastade uppsiktslagen, synes kommissionen önskvärd.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har funnit fog föreligga för antagandet, att
Skönviksstiftelsens huvudsyfte varit att beträffande fastigheterna undkomma
föreskrifterna i bulvanlagen. I varje fall torde, enligt länsstyrelsen, med nuvarande
lagstiftning dessa stiftelser erbjuda en möjlighet att kringgå norrlandslagarna
genom överlåtelse å stiftelserna av fastigheter, som eljest varit
underkastade dessa lagar. Att en lagstiftning, varigenom norrlandslagarna
skulle bliva tillämpliga å stiftelsens fastigheter, skulle erhålla återverkande
kraft, har länsstyrelsen med hänsyn till de praktiska konsekvenserna dock ej
kunnat tillstyrka. Det kunde nämligen med stor sannolikhet befaras, att åtminstone
de större skogsfastigheterna skulle råka i händerna på skogsspekulanter.
Erfarenheterna av de av länsstyrelsen hållna auktionerna å bulvanhemman vore
ej ägnade ingiva förhoppning örn jordens återgång till den jordbrukande befolkningen.
Vid dessa auktioner hade nämligen icke i något fall inträffat, att den
utbjudna fastigheten inropats av en jordbrukare. Vidare har länsstyrelsen
ansett, att uppsiktslagen borde utsträckas att bliva tillämplig även å fastigheter,
tillhöriga stiftelser.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har anfört i huvudsak följande: Arrendeoch
uppsiktslagarna vore ej tillämpliga å stiftelsers fastigheter. Beträffande
bulvanlagens tillämplighet kunde det ifrågasättas, huruvida det av stiftelsebreven
klart framginge, att fastigheterna icke innehades huvudsakligen för det
bolags räkning, till vars tjänstemäns pensionering deras avkastning vore anslagen.
Ingen bestämmelse i stiftelsebreven hindrade nämligen, att avverkningen
direkt ställdes till bolagets disposition. Stiftelserna hade enligt breven full
frihet att själva bedriva avverkningar, och i sådant fall gällde ej, att upplåtelsen
skulle ske till den, som bjöde bästa villkoren. Frånsett, huruvida denna
länsstyrelsens uppfattning av stiftelserna såsom bulvaner för respektive bolag
kunde gillas vid en rättslig prövning eller ej, förelåge enligt länsstyrelsens
mening här ett åsidosättande av statsmakternas avsikter, när norrlandslagarna
stiftades. Det mål, man därvid velat nå, hade varit bibehållandet av en självständig
bondeklass. Medlet hade varit förbud för bolag och föreningar att förvärva
bondehemman. Örn nu dessa i stället såldes till stiftelser, syntes föga
vara vunnet med lagstiftningsarbetet. De stiftelser, örn vilka nu vore fråga,
hade tvivelsutan ett legitimt ändamål, en mening, som man kunde hysa, utan
att vara övertygad örn att stiftelsebrevens avfattning fritoge dem fran att be
-
Yttranden
i ärendet.
8
Andra lagutskottets utlåtande Nr \l.
traktan som bulvaner för bolagen. Det vore däremot ej givet att alla stiftelser,
som spekulativa personer kunde finna lämpligt bilda, hade ett samhälleligt
gott syfte utan framför allt tjänade privatekonomiska intressen, om än under
skyddande förklädnad. Till undvikande av att dylika i strid mot lagstiftningens
anda arbetande sammanslutningar kunde bedriva sin verksamhet torde
en komplettering av norrlandslagarna vara erforderlig. Därvid kunde det, enligt
''länsstyrelsen, bliva nödvändigt att i vissa avseenden jämställa stiftelser
med bolag och föreningar.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit följande: Huruvida stiftelsernas
fastighetsinnehav åsyftade ett kringgående av bulvanlagen torde få bedömas
efter dess gärningar. Skulle stiftelsen avverka skog i egen regi och därefter
med andras förbigående tillhandahålla bolaget virket, torde ett ingripande
enligt bulvanlagen vara på sin plats. Oavsett vad som hittills vore bekant om
stiftelserna, kunde det ej förnekas, att så länge förbudslagen bestode, dylika
stiftelser kunde innebära en fara för upprätthållande av vad som åsyftats med
denna lagstiftning.
Jordbrukskommissionen i Norrbottens län har framfört liknande synpunkter
samt därjämte ifrågasatt, huruvida ej uppsiktslagen borde ändras att omfatta
även stiftelsers fastigheter.
Depante- I sitt svar å den av herr Lindhagen framställda interpellationen anförde chemen
sc efen. £gn £gp jordbruksdepartementet i denna del följande.
Vad angår spörsmålet örn stiftelsers ställning till den sociala jordlagstiftningen
anser jag utredningen hava ådagalagt, att denna fråga är förtjänt av
särskild uppmärksamhet. Jag finner sålunda starka skäl föreligga för den
uppfattningen, att det icke kan vara överensstämmande med norrlandslagstiftningens
anda och mening, att fastigheter av den art, att de enligt förbudslagen
icke få förvärvas av bolag och, örn de innehavas av bolag, äro underkastade
den norrländska arrendelagens och uppsiktslagens bestämmelser, samlas i händerna
på skogsbolag närstående stiftelser, vilka senare med nu gällande lagstiftning
äro oberörda av de tre nämnda lagarnas stadgan den. Vidkommande
frågan örn bulvanlagens tillämplighet å berörda stiftelsers fastighetsinnehav
delar jag den av vissa av de hörda myndigheterna uttalade mening, att sambandet
mellan stiftelser och bolag i verkligheten väl kan tänkas vara eller bliva
sådant, att en stiftelse måste anses såsom bulvan, i vilket fall ett ingripande
jämlikt bulvanlagen synes kunna och böra komma till stånd. Vad angår förbuds-,
arrende- och uppsiktslagarna torde framgå av vad jag nyss uttalat, att
jag finner frågan om sagda lagars utvidgning att avse jämväl stiftelser böra
upptagas till övervägande. Med hänsyn bland annat till den mångfald av ändamål,
varför stiftelser bildats, tarvar frågan helt visst ingående utredning, innan
slutlig ställning kan tagas och eventuellt erforderliga lagförslag framläggas.
Under erinran dels att på riksdagens prövning är beroende en i andra
kammaren av herrar Wiklund i Byske och Lindberg väckt motion angående
vissa ändringar och kompletteringar i norrlandslagstiftningen, dels ock att hithörande
lagstiftningsfrågor falla under justitiedepartementets handläggning,
Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.
9
vill jag till sist, efter att hava samrått med chefen för nämnda departement,
såsom min mening uttala, att förevarande spörsmål örn stiftelsernas ställning
till den sociala jordlagstiftningen bör bliva föremål för regeringens fortsatta
uppmärksamhet och omprövning.
II. Frågan om viss tillämpning av jorddelningslagen och sammanläggningslagen.
I lagen den 18 juni 1926 örn delning av jord å landet (den s. k. jorddelnings- Gällande bestämmelser.
Utredning
angående påstådda
miss
redning
verkställts jämväl rörande nu ifrågavarande spörsmål. Yttranden förhållanhava
i denna del avgivits av överlantmätaren i Västernorrlands län, Jämtlands
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, länsstyrelsen i Jämtlands län, överlantmätaren
i Västerbottens län och lan tmäter istyr elsen.
Överlantmätaren i Västernorrlands län har uttalat, att honom veterligen
inom länet icke riktats något klander mot fastighetsbildningen enligt nya jorddelningslagen.
Jämtlands läns hushållningssällslcaps egnahemsnämnd har anfört i huvudsak
följande: Skäl förefunnes säkerligen för en undersökning, i vad mån över
trädelser
skedde mot lagstiftarens avsikter att vid jorddelning i Norrland självständiga
och tillräckliga jordbruk skulle bibehållas och befrämjas. Man behövde
därför icke hysa minsta misstanke mot statens ämbetsmän för likgiltighet
vid omvärnandet av lantbefolkningens rätt till jorden, men det sätt, varpå
avstyckning enligt gällande lagstiftning verkställdes, jämfört med förut gällande
bestämmelser örn meddelande av tillstånd till ägostyckning och örn pröv
-
lagen) stadgas i fråga om avstyckning under 19 kapitlet, bland annat, att avstyckning
från jordbruksfastighet ej får äga rum med mindre det kan antagas,
att den fastighetsindelning, som genom avstyckningen eller, där avstyckningen
äger rum för sammanläggning, genom avstyckningen och sammanläggningen
skulle uppstå, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande befolkningen
eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten. — I 9 § av lagen
den 18 juni 1926 om sammanläggning av fastigheter å landet (den s. k. sammanläggningslagen)
föreskrives, att, därest fastighet, som ifrågasättes skola
ingå i sammanläggning är sådan, att uppsiktslagen därå äger tillämpning, sammanläggning
ej får äga rum, i händelse anledning prövas vara för handen antaga,
att sammanläggningen medför minskning i de självständiga jordbrukens
antal. I fråga örn sammanläggning, som avses i 9 §, må ägodelningsdomaren,
örn så finnes lämpligt, höra nämnd eller myndighet, som kan äga kännedom
om förhållandena, såsom jordbrukskommissionen, hushållningssällskapets förvaltningsutskott,
kommunalnämnden eller kronobetjäningen i orten. Har i
sådant fall, varom nu är fråga, ansökning örn sammanläggning bifallits, äger
jordbrukskommissionen överklaga beslutet. Örn dylikt beslut skall ägodelningsdomaren
utan dröjsmål underrätta kommissionen.
I anledning av herr Lindhagens interpellation och Västerbottens läns jordbrukskommissions
berättelse har genom jordbruksdepartementets försorg ut
-
10
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
ning för meddelande av fastställelse å de slutförda styckningarna, torde tillräckligt
motivera en sådan undersökning. Medan numera lantmätaren självständigt
prövade, örn styckningen finge ske, samt förrättningen efter slutförandet
fastställdes av överlantmätaren utan att densamma behövde komma
under granskning av vare sig ägodelningsrätt eller ägodelningsdomare, så hade
det enligt förut gällande ordning funnits helt andra garantier för att icke allenast
hemmanens besuttenhet bevarades vid ägostyckning utan ock nyodlingslägenheter
förbehölles den jordbrukande befolkningen. Någon bättring i det
uti interpellationen påtalade avseendet syntes icke stå att vinna, med mindre
garantier åter skaffades för att förhindra mindre lämpliga avstyckningar.
I egnahemsnämndens yttrande har länsstyrelsen i Jämtlands län instämt.
Med anledning av de uttalanden, som Västerbottens läns jordbrukskommission
gjort i sin redogörelse för verksamheten under 1930, har lantmäteristyrelsen
hos kommissionens ordförande hemställt om närmare meddelande rörande
de fall, som uttalandena avsåge. Jordbrukskommissionens ordförande har på
grund därav till lantmäteristyrelsen lämnat uppgift å tre fall av sammanläggning,
avseende hemmanen Gustafstorp, Lilla Holmträsk och Bäverträsk i Lycksele
socken, samt två fall av avstyckningar, avseende hemmanen Stryckfors i
Lycksele socken och Nyberg i Norsjö socken. Samtidigt har kommissionens
ordförande framhållit, att med jordbrukskommissionens berättelse icke avsetts
något påstående örn oriktigt förfarande av lantmäteristyrelsen underlydande
personal.
Lantmäteristyrelsen har genom överlantmätaren i Västerbottens län låtit
verkställa utredning i ärendet samt därefter för egen del anfört följande:
överlantmätarens utredning visar, att sammanläggningen i Gustafstorp
åstadkommer ett bärkraftigt jordbruk med riklig stödskog och utan minskning
av de självständiga jordbrukens antal, att detsamma gäller örn avstyckning
och sammanläggning i Lilla Holmträsk ävensom avstyckning från Bäverträsk,
att delningen av hemmanet Stryckfors l2 med lägenheten Tavle kommer
genom upplösning av befintlig samäganderätt att borttaga anledning till
föreliggande vanhävd samt utvidga jordbruket i orten genom två nya självständiga
jordbruk samt att tillstånd till delning av Nyberg l5 lämnats under
villkor örn föregående sammanläggning med Nyberg l6, varigenom delningen
skulle åstadkomma tre självständiga jordbruk med omkring 6 hektar inrösningsjord
och 78 hektar avrösningsjord vardera, således en storlek, som ej
undgår uppsiktslagen. De angivna fallen hava således ingalunda syftat till att
undgå norrlandslagstiftningen eller medfört försvinnande av självständiga jordbruk
utan hava tvärtom inneburit en ändring i fastighetsindelningen, som måste
anses vara till betydande gagn för jordbruksnäringen i orten.
Den verkställda utredningen, vid vilken yttranden infordrats från länets
samtliga distriktslantmätare, har omfattat även alla andra fall, som kunnat
tänkas vara åsyftade med de gjorda uttalandena. För åtskilliga fall, som gällt
avstyckning av bolagsjord, hava till utredningen fogats utlåtanden, som efter
verkställda undersökningar avgivits av tre i jordbruk särskilt sakkunniga rörande
de ifrågasatta åtgärdernas lämplighet ur jordbrukssynpunkt. I intet
fall har framkommit något, som kan anses innebära ett kringgående av lagstiftningen.
Genom jorddelnings- och skiftesförrättningar hava gamla brukningsdelar,
som i någon mån kunnat anses bärkraftiga, icke nedlagts och möjligheterna
till besuttenhet hava icke skövlats.--—
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
11
Den fastighetsindelning, som genom laga skiftena och därefter verkställda
hemmansklyvningar, ägostyckningar och jordavsöndringar tillkom på en tid,
då den enskilde jordägaren kunde i allt väsentligt efter eget behag dela sin
jord, är numera mångenstädes ej ändamålsenlig för ett rationellt bedrivet jordbruk.
Vid de ändringar, som därför måste ske, komme ej blott olika former
av jorddelning utan även sammanläggningsförfarandet till användning. Därvid
skall, på sätt gällande stadganden närmare angiva, tillses bland annat, att
den nya fastighetsindelningen blir ändamålsenlig med hänsyn till jordens avsedda
användning. Första prövningen i detta hänseende åligger rikets lantmätare.
Ända sedan jorddelningslagen och lagen örn sammanläggning trädde i
tillämpning den 1 januari 1928 har lantmäteristyrelsen särskilt bemödat sig
örn att få till stånd en god och riktig tillämpning — icke minst i Norrland -—- av berörda lagars bestämmelser i angivna hänseende. Detta har skett dels
genom utfärdande av anvisningar och föreskrifter av olika slag, dels
genom ofta återkommande inspektioner av styrelsens chef och ledamöter, varvid
särskild uppmärksamhet ägnats åt den fastighetsindelning, som uppkommit
genom verkställda lantmäteriförrättningar. Lantmäteristyrelsen kan vitsorda,
att lantmäteritjänstemännen allmänt väl inse den stora betydelsen av
ifrågavarande prövning och utföra den med omsorg och under hänsynstagande
till alla de faktorer, som därvid kunna inverka. Det torde icke kunna göras
gällande, att lantmätarna tillåta och utföra mot gällande lagstadganden stridande
jorddelningar. I stället har i många fall och från rätt betydande håll
anmärkts, att lantmätarna ofta uppställt alltför stränga krav för tillstånd till
delning av jord; särskilt har detta gällt ifråga örn tillräcklig areal för jordbruksfastighet
och örn tilldelning av skog för husbehov.
En god och ändamålsenlig jorddelning, verkställd i enlighet med gällande
föreskrifters innebörd och syfte, är det centrala i lantmäteriets verksamhet, och
lantmäteristyrelsen kommer givetvis alltjämt att däråt ägna särskild uppmärksamhet.
I det svar, som chefen för jordbruksdepartementet avgivit i anledning av Departeherr
Lindhagens interpellation, har departementschefen under åberopande mentsc^efenav
lantmäteristyrelsens yttrande anfört, att anledning icke syntes föreligga
att på grund av de utav jordbrukskommissionen i Västerbottens län gjorda uttalandena
i avseende å avstyckningar och sammanläggningar av fastigheter
därutinnan ifrågasätta några ytterligare åtgärder.
lil. Frågan om avhjälpande av vanliävd.
Enligt 1927 års upsiktslag skall jordbrukskommission, då densamma finner Gällande beskedlig
anledning antaga, att brukningsdel är utsatt för vanhävd, förordna stämmelser.
gode män att företaga syn å fastigheten. Efter verkställd syn å stället skola
gode männen däröver till kommissionen avgiva redogörelse jämte förslag till
de åtgärder, som för vanhävdens avhjälpande må finnas nödiga. Därest kommissionen
med ledning av synemännens utlåtande finner, att vanhävd föreligger,
skall kommissionen söka träffa skriftlig överenskommelse med ägaren,
varigenom denne åtager sig att inom viss tid, högst fyra år, vidtaga erforderliga
åtgärder för avhjälpande av vanhävden. I överenskommelsen skall angivas, vilka
åtgärder ägaren skall vidtaga samt beträffande varje särskild åtgärd utsättas
12
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
den tid, inom vilken densamma skall vara fullgjord. Örn frivillig överenskommelse
ej kan träffas eller ägaren ej fullgör sitt åtagande enligt överenskommelsen,
äger kommissionen vid domstol föra talan mot ägaren. Domstolen äger
därvid föreskriva erforderliga åtgärder för vanhävdens avhjälpande och förelägga
ägaren viss tid, högst fyra år, inom vilken varje särskild åtgärd skall
hava vidtagits. Försittes den av domstolen utsatta tiden, äger domstolen på
yrkande av kommissionen meddela ägaren nytt föreläggande att avhjälpa vanhävden.
Underlåter fastighetsägare att inom föreskriven tid fullgöra åtgärd,
som fastställts genom frivillig överenskommelse eller bestämts av domstol,
skall ägaren efter åtal, som anhängiggöres av allmän åklagare på uppdrag
av kommissionen, ådömas bötesstraff, minst 200 och högst 5,000 kronor. Är
ägaren bolag eller förening, skall bötespåföljd drabba envar, som under den
föresätta tiden enligt stadgande i lag ägt företräda bolaget eller föreningen.
Dock skall den, som finnes ej hava i avsevärd grad bidragit därtill att åtgärden
ej fullgjorts, vara fri från ansvar. Motsvarande gäller beträffande den
eller dem, som enligt stadgande i lag må hava företrätt enskild fastighetsägare.
Ådömda böter må i händelse av bristande tillgång till deras gäldande ej förvandlas
till frihetsstraff. Örn brukningsdel, efter det att densamma varit föremål
för syn enligt uppsiktslagen, upplåtes på arrende, är ägaren ändock ansvarig
för avhjälpande av den vanhävd, som förefanns vid tiden för synen.
Överlåtes fastigheten efter synen till ny ägare, är förre ägaren likväl ansvarig
för avhjälpande av den vid synen befintliga vanhävden, därest ej kommissionen
medgiver, att ansvarigheten övertages av den nye ägaren. Förre ägarens
ansvarighet för vanhävdens avhjälpande medför dock ej befrielse för nye ägaren
från den ansvarighet för vanhävden, som jämlikt lagen må åligga honom.
Lagens I det förslag till lag om förekommande av vanhävd av jordbruk, som 1923
förarbeten. fram}a(jes av den £. jordkommissionen, och vilket avsåg varje jordbruksfastighet
av viss storlek, uppmärksammades frågan örn förfaringssättet mot
en medellös jordägare så tillvida, att ett stadgande upptogs av innehåll, att åtgärd
enligt lagen icke finge vidtagas, där jordägaren funnes vara på grund
av medellöshet eller annan giltig orsak urståndsatt att avhjälpa vanhävden.
Kommissionen anförde till stöd härför, att då jordägaren till följd av medellöshet
eller annat giltigt skäl vore urståndsatt att avhjälpa den lägervall, varuti
hans hemman kanske av samma orsak råkat, det vore obilligt att mot honom
företaga den i lagen föreskrivna proceduren, som då skulle innebära, att han
vid strängt ansvar förelädes att vidtaga åtgärder, som vore honom omöjligt
att utföra.
Jordkommissionen — som föreslog, att domstol skulle, därest vanhävden var
synnerligen grov och jordägaren visat uppenbar tredska att avhjälpa densamma,
kunna vid underlåtenhet att fullgöra föreskriven åtgärd förklara, att
fastigheten skulle, sedan ett år förflutit från det utslaget vunnit laga kraft, genom
överexekutors försorg försäljas å offentlig auktion — upptog även i sitt
förslag den bestämmelsen, att de i lagen stadgade påföljderna för underlåtenhet
att vidtaga föreskrivna åtgärder icke finge drabba den jordägare, som på
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl. 13
grund av medellöshet eller annan giltig orsak varit utståndsatt att vidtaga desamma.
I avgiven reservation framhöll herr Lindhagen, som ansåg vanhävdslagstiftningen
icke böra avse de yrkesmässiga jordbrukarna, att det föreslagna stadgandet
örn verkan av medellöshet i och för sig vore ganska omtvistligt samt
att detsamma med den av honom ifrågasatta begränsningen av lagens omfattning
bleve obehövligt.
De s. k. jordsakkunniga, vilka 1926 avgåvo betänkande med förslag till lag
angående uppsikt å vissa jordbruk och däri uttalade, att vanhävdslagstiftningen
skulle avse endast fastigheter, som tillhörde bolag, ekonomiska föreningar
och vissa skogsspekulanter, upptogo icke i sitt förslag några bestämmelser örn
verkan av jordägarens medellöshet. De sakkunniga framhöllo emellertid i sitt
betänkande, att straff för underlåtenhet att vidtaga föreskriven åtgärd borde
kunna drabba även en konkursförvaltare, vare sig denne företrädde bolag, förening
eller enskild person. Därjämte uttalade de sakkunniga, att, därest vanhävdad
fastighet efter verkställd syn överlätes å bolag, förening eller spekulant,
den nye ägaren bleve ansvarig även för vanhävd, som inträtt före hans
förvärv av fastigheten.
I det förslag till uppsiktslag, som av Kungl. Maj :t framlades vid 1927 års
riksdag, upptogos icke några föreskrifter örn verkan av jordägarens medellöshet.
Uti de yttranden, som avgivits i anledning av Västerbottens läns jordbruks- Yttranden
kommissions förut nämnda berättelse, har jämväl förevarande fråga varit före
mål
för beaktande. WVäst erbot *
J ordbrukskommissionen inom Jämtlands län, med vilken länsstyrelsen i tens jän
Jämtlands län instämt, har sålunda anfört: För vissa vanhävdsfall syntes berättelse.
uppsiktslagens bestämmelser otillräckliga för att framtvinga rättelse. Inom
länet funnes en stor grupp vanhävdade fastigheter, som hopbragts av en numera
avliden skogsspekulant och fortfarande vore underkastade uppsiktslagens
bestämmelser. Under nära 20 år hade rättegångar pågått örn vanhävden å
dessa fastigheter utan annat resultat beträffande de flesta fastigheterna än att
ägarna blivit ådömda böter för sin underlåtenhet att avhjälpa vanhävden till
ett belopp av sammanlagt omkring 70,000 kronor. Beträffande några av fastigheterna
hade vanhävdsförhållandet avvecklats genom avstyckning och försäljning
till egna hem, därvid köparna efter erhållande av egnahemslån satts i
tillfälle att avhjälpa vanhävden. I fråga örn övriga fastigheter syntes jordbrukskommissionen
stå utan tillräckliga maktmedel att framtvinga avhjälpande
av vanhävden. Ännu sämre ställde sig saken, örn ägaren till en vanhävdad
fastighet skulle vara insolvent, enär ådömda böter icke vid bristande tillgång
finge förvandlas till fängelse. Såsom en utväg att tvinga fram åtgärder för
avhjälpande av vanhävd ville kommissionen föreslå, att kommissionen tillädes
befogenhet att, sedan föreläggande visat sig verkningslöst, själv vidtaga sådana
åtgärder med förskott till kostnaderna av statsmedel, varefter kostnaderna
skulle ersättas av jordägaren och utgå ur fastigheten med rätt framför penninginteckningar.
14
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
Utskottet
Länsstyrelsen i Västerbottens län har framhållit: Den ändring i uppsiktslagen,
som jordbrukskommissionen i länet funnit önskvärd, skulle komma att
bestå däri, att kommissionen i likhet med skogsvårdsstyrelse skulle erhålla
bemyndigande att föranstalta örn vidtagande av eftersatt åtgärd samt genom
överexekutor låta hos vederbörande uttaga kostnaderna därför. En sådan
ändring förutsatte, att erforderliga medel ställdes till kommissionens förfogande.
Det kunde dock sättas ifråga, örn en ändring av uppsiktslagen i denna
riktning vore välbetänkt. Ett sådant ingripande av kommissionen komme väl
i allmänhet att ske endast i fall, då fastighetsägaren saknade medel att själv
ombesörja förelagda åtgärder. Kostnaderna skulle då ej heller kunna uttagas
av ägaren utan komme att stanna på statsverket. Såvitt för länsstyrelsen
vore känt, funnes ej skäl att tillgripa en sådan utväg.
Jordbrukskommissionen i Norrbottens län har uttalat: Kommissionen hade
gjort samma erfarenhet som jordbrukskommissionen i Västerbottens län. Det
torde emellertid vara möjligt för vederbörande kommission att uti ifrågavarande
fall iakttaga en avvaktande hållning och inskrida först när någon möjlighet
att ernå rättelse funnes. Sådana fall torde i allmänhet av sig själv ordnas på
det sätt, att fastigheterna överginge till enskild ägare för billigt pris och denne
kunde därigenom få råd att så långt honom syntes lämpligt iståndsätta fastigheten.
Dessa fall torde i regel kunna återföras till misslyckade kristidsspekulationer
och komme sannolikt att så småningom helt försvinna, varför något
trängande behov av ändring i uppsiktslagen ej kunde anses föreligga.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har framhållit, att fall av ifrågavarande art
säkerligen icke komme att bliva så talrika och att det i de flesta fallen skulle
gå att komma till rätta med dem genom inskridande på lämplig tidpunkt och
i lämpligt tempo.
Chefen för jordbruksdepartementet har i sitt svar å herr Lindhagens interpellation
icke berört förevarande spörsmål.
Av den i ärendet förebragta utredningen framgår, att under de senaste åren
i åtskilliga fall förekommit, att inom de nordligaste länen fastigheter, som enligt
1925 års lag angående förbud för bolag och förening att förvärva fast egendom
icke kunnat förvärvas av bolag, överlåtits å vissa bolag närstående stiftelser.
Enligt gällande lag förefinnes icke något hinder för dylika stiftelser
att innehava fast egendom, såvitt icke stiftelserna kunna anses som bulvaner
för bolagen, och de stiftelserna tillhöriga fastigheterna äro icke underkastade
bestämmelserna vare sig i den norrländska arrendelagen eller i uppsiktslagen.
Såsom chefen för jordbruksdepartementet i sitt svar å den av herr
Lindhagen i ämnet framställda interpellationen uttalat, kan det icke anses stå i
överensstämmelse med den sociala jordlagstiftningens anda och mening, att fastigheter
av den art, att de icke få förvärvas av bolag och, örn de ägas av bolag,
falla under bestämmelserna i nyssnämnda lagar, samlas i händerna på
skogsbolagen närstående stiftelser, vilka äro oberörda av stadgandena i dessa
Andra lagutskottets utlåtande Nr bl.
15
lagar. Enligt utskottets förmenande hava tillräckliga skäl förebragts för att en
fortsatt utredning bör komma till stånd rörande en utvidgning av såväl 1925
års förbudslag som av den norrländska arrendelagen och uppsiktslagen att
avse jämväl vissa slag av stiftelser. Redan med hänsyn till den mängd olika
ändamål, för vilka stiftelser bildats, och då uppenbarligen stiftelser med belt
olika syften icke kunna uti förevarande avseenden jämställas, anser sig utskottet
däremot icke kunna föreslå riksdagen antagande av lagbestämmelser i den av
motionärerna angivna riktningen.
Ej heller finner utskottet skäl hava visats, som kunna föranleda utskottet att
föreslå, att den av utskottet förordade utredningen skall omfatta övriga i motionen
berörda spörsmål.
Under åberopande av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
A) att riksdagen i anledning av förevarande motion måtte
i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit måtte
föranstalta örn fortsatt utredning rörande utvidgning av 1925
års lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening
att förvärva fast egendom ävensom av den norrländska arrendelagen
och uppsiktslagen att omfatta jämväl vissa stiftelser
samt för riksdagen snarast möjligt framlägga det förslag,
vartill utredningen kan giva anledning; samt
B) att motionen i övrigt icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 22 maj 1931.
, På andra lagutskottets vägnar:
K. Gr. WESTMAN.
Vid ärendets behandling hava närvarit:
från första kammaren: herrar Westman, Lindhagen, Nordborg*, Gustaf Tamm,
Norman, P. Sandström, Olof Carlsson* och Granström*;
från andra kammaren: herrar Magnusson i Kalmar, Magnusson i Skövde,
Hage, Pettersson i Hällbacken, Sandström i Nyland, Gardell i Gans, Ljung* och
Osberg.
Ej närvarande vid utlåtandets justering.
16
Andra lagutskottets utlåtande Nr il.
Res er vationer:
I. Beträffande utskottets hemställan under A)
av herrar Nordborg, Tamm, P. Sandström, Magnusson i Skövde, Sandström
i Nyland och Ljung, vilka anfört:
I motionen berörda spörsmål äro, enligt av statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
vid interpellationssvar i första kammaren den 15 innevarande
maj lämnat meddelande, föremål för regeringens uppmärksamhet och omprövning
och hava dessutom delvis upptagits av den nu arbetande s. k. sociala
jordutredningen. Utskottet har vid upprepade tillfällen, särskilt under nu
pågående riksdag, hävdat uppfattningen, att anledning saknas att göra framställning
till Kungl. Majit angående utredning i ärende, som enligt vad upplyst
blivit, Kungl. Majit hade för avsikt att upptaga till prövning. De skäl,
som vid åberopade tidigare tillfällen varit avgörande för detta utskottets ståndpunktstagande,
synas i här föreliggande fall i hög grad vara för handen, varför
vi ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion, i vad densamma avser stiftelsers
jordförvärv, ej må till någon riksdagens åtgärd föranleda.
II. Beträffande utskottets hemställan under B):
1) av herr Lindhagen, som anfört:
I motionen har erinrats, att avstyckningar och sammanläggningar av fastigheter
förekomma, varigenom norrlandslagstiftningen undgås och strävandena
för åstadkommande av självständiga jordbruk åsidosättas. Bristande överensstämmelse
mellan skifteslagstiftningens krav på dylika fastigheter och norrlandslagstiftningen
gjorde också, att sistnämnda lagstiftning i mångå fall kunde
kringgås.
Tillämpningen ute på marken av avstyckningsförfarandet för bildande av
självständiga jordbruk är höljd i dunkel. Bristen på enhetliga tillräckliga direktiv
i lagarnas tillämpning måste vålla olika praxis. Lagarnas otydlighet
och den nyssnämnda bristande överensstämmelsen lämnar rum för skilda lagtolkningar.
Intressenas mäktiga spel örn jorden och i detta fall särskilt mellan
skogsindustri och jordbruk lämnar under sådana förhållanden spelrum för
det inflytelserikaste intresset att gagna sig på det åsidosatta jordbrukets bekostnad.
Lantmätarnas liksom andra människors vitt skilda individualiteter
beträffande omdöme, erfarenhet, självständighet och uttolkningsförmåga skapa
lätt anarki i bedömandet och avgörandet. Den bristande kontrollen gör slutligen
sitt till att hölja detta brokiga liv som sagt i dunkel. När menige man
frågar svaras emellertid som vanligt, att myndigheterna göra naturligtvis sin
plikt och någon anledning till oro förefinnes således icke.
Andra lagutskottets uttalande Nr 4i.
17
Den norrländska ägostyckningslagen hade sina brister men den var dock i
viss mån tydligare i riktlinjerna än den lagstiftning örn jorddelning och sammanslagning
av jordbruk, som efterträdde den. Kontrollen blev också sämre
med de senare författningarna. Ur kostnads- och bekvämlighetssynpunkt, såsom
det motiverades, bestämdes, att lantmätarens bedömande av jordägarens
önskan skall underställas överlantmätaren. Enligt norrlandslagen skulle lantmätarens
förrättning underställas länsstyrelsen, vilken åtminstone i Jämtland
inhämtade upplysningar från olika håll och även genom syn på stället i mån av
behov. De gamla ägostyckningarna voro således enligt författningen i viss
mån mera betryggande, men mot dem framfördes i alla fall ofta klagomål från
ortsbefolkningen. Den nuvarande lagstiftningens större brister har lantmäteristyrelsen
sökt gottgöra genom instruktioner till lantmätarna, men klagomål
utebliva icke heller nu.
Det pågår i allt större omfattning avstyckningar av jordbruket från skogsindustriens
och skogsspekulanters fastigheter. Skapandet av nya jordbruk
står på de officiella programmen; det har skett försöksvis på kronomark samt
pågått på naturlig väg genom hemmansklyvning på bondehemman. Bildandet
av nya jordbruk på grundvalen av nyodlingar å skogsindustriens och i sydligare
Sverige å de större godsens domäner står däremot stilla därför, att jordägaren
har ett naturligt intresse att motsätta sig det samt någon expropriationslagstiftning
ej finns, som kan bryta motståndet. Fullkomnande av ofullständiga
jordbruk är också ett officiellt krav, men denna angelägenhet har icke
utlöst sig i någon nämnvärd verklighet, likaledes av sist angivna orsaker.
Vad sålunda för närvarande företrädesvis äventyrar jordbruken och deras
självständighet, såvitt på avstyckningen ankommer, är skogsindustriens och
de större godsens ^styckning av sina arrendejordbruk. Skogsindustriens inflytande
i statslivet och dess kamratskap med det senares ämbetsmän ökar faran.
Effektiv vägledning och omutlig kontroll på avstyckningarna vore nog
lika påkallad jämväl för de andra ovannämnda jordbruksbildningarna, som
dock ännu företrädesvis höra framtiden till.
Skogsindustriens naturliga intresse på sin höjd att »befrias från den inägojord,
som den för sin näring ej behöver» gavs fritt spelrum genom 1896 års
ägostyckningslag. En allmän opinion i de hotade skogsbygderna krävde en
förändring. Detta var ett av uppslagen till den så kallade norrlandsfrågan.
Det kom till stånd en lagstiftning, att vid utbrytning av jordbruk skulle följa
i tillräcklig omfattning bland annat inägojord, odlingsmark och skogsmark åtminstone
för husbehovsvirke. Detta programs två sistnämnda krav gingo sålunda
och gå fortfarande emot skogsindustriens intresse. Må man därför ej
förundra sig över, att dess ledande män sökt och fortfarande söka med en naturlags
makt kringgå denna lagstiftning eller förlama den på de mångahanda
sätt, som i det levande livet erbjuda sig för ett sådant ändamål.
Uppmärksamhet väckte på sin tid landshövding Widéns strid mot lantmätarna
i Jämtlands län under andra decenniet av detta århundrade. Lantmätarna
hade på den tiden till uppgift att på jordägarens begäran i första hand
upprätta ett förslag, som sedan prövades av länsstyrelsen. Därvid framfördes
Bihang till riksdagens protokoll 19SI. 9 sami. % avd. 35 haft. (Nr -ii.) 2
18
Andra lagutskottets utlåtande Nr kl.
mångenstädes anmärkningar över det sätt, varpå en del lantmätare skötte uppdraget.
Så framhölls t. ex. från Jämtlands län, att de upprepade gånger efter
jordägarens önskan tilldelat utbrutna inägojordar områden, särskilt skogsmark,
som enligt länsstyrelsens uppfattning uppenbarligen vore alldeles otillräckliga
och i strid med lagens avsikter. Ofta hade dessa förrättningar skett på ämbetsrummet
utan undersökning på platsen såsom vederbort. Vid de av länsstyrelsen
i vissa fall föranstaltade utredningar ha förslagens otillbörlighet ansetts
blivit till fullo bekräftade. Vid klagomål, som jordägaren anfört hos
regeringsrätten över länsstyrelsens beslut, har lantmätarens uppfattning utom
i några fall, där lantmätarens utredning visat sig allt för underhaltig, i allmänhet
godkänts av regeringsrätten på lantmäteristyrelsens tillstyrkan, under
det länsstyrelsens av egnahemsnämnden och även domänstyrelsen stödda uppfattning
lämnats utan avseende. Widén reste till sist till Stockholm och sökte
hos vederbörande tillrättalägga denna lagtillämpnings oefterrättlighet. En viss
förändring till det bättre lärer därigenom ha åstadkommits. (Se jordkommissionens
betänkande del IV sid. 123.)
Vid jordkommissionens besök vid Gimo-Österby bruks domäner i Uppland
klagades av arrendatorerna över tilldelningarna av husbehovsskog under den
allmänna utstyckning av jordbruket å arrendegårdarna, som ägt rum. Kommissionen
besökte två sådana områden. Det ena området bestod av en mark
av småsten med något mager jord emellan stenarna. En del oväxtliga granar,
överväxta av lav, i glest bestånd Humös på området. Det andra området bestod
av en vattendränkt mark, där det växte en del förkomna träd på tuvorna.
Kommissionens i utfärden deltagande medlemmar voro ense om, att det valett
stort spektakel.
Riksdagsman Tjällgren i första kammaren från Ångermanland har inom
riksdagen både i kammaren och i lagutskottet omnämnt, att ett jordbruk, som
avstyckas från ett jordbrukshemman i hans hemort, låg på minst en halv mils
avstånd från inägorna och bestod till en del av ett berg med ringa växtlighet
och den andra delen av en myr. Kommunalnämnden hade enhälligt avstyrkt
ägostyckningen, men länsstyrelsen godkände den i alla fall.
I Lillhärdal i Härjedalen lämnades mig år 1929 en förteckning över avstyckningar
från bolagsjord, vilka fått sin husbehovsskog förlagd på ända till tre
mils avstånd från inägorna. Detta vitsordades av flera jordbrukare med tilllägg,
att avståndet kunde vara ända till fyra mil. Man sade, att denna skog
var till ingen nytta för gårdarna. Det bör väl göras något för att ej en socialt
inriktad utstyckning förvandlas till ett dylikt gyckelspel. Även om en bys
skogsmark till äventyrs var utlagd på ett sådant avstånd från inägorna, att
någon annan avstyckning ej kunde formellt äga rum, borde väl något övervägande
örn utvägar ur ett sådant styckningsförfarande vara önskvärt. I riksdagen
har min erinran örn ett dylikt missförhållande lämnats utan avseende.
I fråga om avstyckningarna efter 1926 års skifteslagstiftning har till mig
inberättats från olika håll missförhållanden vid tillämpningen. Nyligen erhöll
jag tablå över en avstyckning av lappmarkshemmanet Lillögda nr 3 i
Åsele socken inom Västerbottens län. Det hade vid avvittring år 1884 tillde
-
Andra lagutskottets utlåtande Nr 4l.
19
lats 11,677 hektar såsom gåva av kronan. Genom avstyckning, fastställd
1929, uppdelades hemmanet i 16 lotter. En lott, innehållande något över en
hektar åker, 768 hektar äng och 10,000 hektar avrösningsjord, bibehölls av
bolaget. Återstoden avstyckades i 15 lotter med tillsammans 27 hektar åker,
65 hektar äng, 76 hektar odlingsmark och 513 hektar avrösningsjord.
Skogstilldelningen har sagts mig vara mycket dålig. Av tablån finner jag
att de 15 jordbruken tilldelats vardera åker från 0.7—2.9 hektar, äng från 1.6—
8.5 hektar, odlingsmark från 1.4—9.4 hektar och i ett fall 13 hektar samt i »avrösningsjord»
å de respektive lotterna i runda tal: 47, 40, 27, 47, 22, 32, 49,
25, 46, 34, 42, 22, 23, 28 och 22 hektar. Slutsummorna i tablån — inberäknat
avsöndrade lägenheter (11 hektar), till kronan indragna ströängar (26
hektar) och undantag av mark för samfällt behov (5 hektar) — slutade på
11,677 hektar. Därav framgår, att i avrösningsjorden ingår även impediment,
vilket väl ej alldeles saknats. Hur mycket som utgjort impediment uppgives
emellertid icke, icke heller beskaffenheten i övrigt av skogstilldelningen. Även
örn hela de uppgivna arealerna avrösningsjord bestått av medelgod skogsmark,
ställer sig dock skogstilldelningen för de flesta lotterna vida under vad norrlandskommittén
ansåg böra »minst» tilldelas i dessa trakter.
I norrlandskommitténs ägostyckningslag hade nämligen på förslag av ledamoten,
byråchefen i domänstyrelsen Kinberg efter samråd med andra sakkunniga
föreslagits följande stadganden:
»2 §. Varje hemmanslott, som erhåller inägojord, skall därutöver tilläggas
husbehovsskog, odlingsmark och mulbete på sätt i 3, 4 och 5 §§ föreskrives.
3 §. Såsom husbehovsskog skall avsättas: inom Norrbottens och. Västerbottens
lappmarker ovan odlingsgränsen samt Frostvikens, Hotagens, Offerdals,
Kalls, Åre, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klövsjö, Hinsens
och Lillhärdal socknar i Jämtlands län minst 50 hektar; memi övriga
delar av Norrbottens och Västerbottens län, Tåsjö socken i Västernorrlands
län samt Alanäsets, Ströms, Laxsjö, Gåxsjö, Föllinge, Alsens, Mörsils, Mattmars,
Hallens, Marby, Ovikens, Myssjö, Bergs, Åsarnes, Rätans och Svegs
socknar i Jämtlands län minst 40 hektar; inom övriga delar av Västernorrlands
och Jämtlands län samt Los och Ramsjö socknar i Gävleborgs län minst 27
hektar, och inom övriga delar av Gävleborgs län minst 20 hektar medelgod
skogsmark, oberäknat inom dessa områden fallande för skogsbol^ oduglig
mark, samt, där skogsmarken är av sämre beskaffanhet, ett i förhållande därefter
ökat område. Styckas inägojorden till olika hemmanslotter, och lämnar
ej hemmanets skogsmark tillgång till husbehovsskog på sätt nu är sagt, varde
skogstilldelningen därefter jämkad.
Är virkesförrådet å avsatt skogsområde så anlitat, att ur skogen ej genast
kan årligen uttagas ett virkesbelopp, motsvarande vad den skogsareal, som bort
minst tilldelas såsom husbehovsskog, beräknas kunna under uthålligt bruk avkasta,
skall hemmanslotten tilläggas rättighet att under erforderlig tid fylla
bristen efter utsyning å hemmanets övriga skog, i den mån densamma med iakttagande
av vad ovan stadgats därtill lämnar tillgång.
4 §. Till hemmanslott, som erhåller inägojord, skall ock läggas den för odling
tjänliga mark, som lämpligen kan med hemmanslotten förenas.
Lantmäteristyrelsens förenämnda instruktioner till lantmätare innehålla beträffande
storleken av marktilldelning för husbehovsskog enligt utskottets referat
i betänkandet nr 19 för år 1931:
20
Andra lagutskottets utlåtande Nr ål.
»I lantmäteristyrelsens tryckta meddelanden har tidigare framhållits, att
till husbehovsvirke bör, där ej särskilda förhållanden annat föranleda, hänföras
virke till bränsle, för uppförande och underhåll av nödiga byggnader,
hägnader, hässjor, broar, till täckdikning och slöjd.
Vid beräknandet av den årliga virkeskvantitet, som erfordras för att tillgodose
en brukningsdels behov av husbehovsvirke, är i första hand att taga
hänsyn till dels de klimatiska förhållandena och dels storleken av brukningsdelens
inägojord.
Enligt en sakkunnigutredning har den årliga virkesförbrukningen till husbehov
för gårdar med intill 5 hektar odlad jord uppskattats till ungefär följande
belopp i fast mått:
i övre och inre Norrland ........................ 45 å 50 kbm.
i mellersta Norrland och norrländska kustlandet .... 40 » 45 »
i södra Norrland och Dalarna .................... 25 » 30 »
i Bergslagen .................................. 15 » 20 »
i södra Sverige ................................ 10 » 15 »
Dessa siffror synas emellertid vara väl låga för att läggas till grund för
skogstilldelning vid avstyckning i mellersta och södra Sverige. Därest med
husbehovsvirket skall kunna tillgodoses uppvärmning av någorlunda tillfredsställande
bostadsutrymmen, lärer böra räknas med en årlig minimikvantitet
av 12 ä 15 kbm. för Götalands kustlandskap samt för Gotland och
Öland. För de inre delarna av Götaland samt för Svealand med undantag
av dels övre Värmland dels västra och norra delarna av Dalarna bör räknas
med en årskvantitet av 20 ä 25 kbm. För nu nämnda delar av Värmland
och Dalarna, för södra Norrland och norrländska kustlandet kan det årliga
husbehovsvirket i allmänhet skattas till 25 ä 35 kbm. För övriga delar av
Norrland måste räknas med en något högre genomsnittssiffra med en maximigräns
vid 40 å 45 kbm.
Nu anförda siffror hava avseende å brukningsdelar med en areal åker
eller däremot svarande inägojord upp till 5 hektar. Vid större brukningsdelar
måste givetvis räknas med högre siffror. En någorlunda god utgångspunkt
för beräkningen av årskvantiteten husbehovsvirke torde erhållas, örn
den för en brukningsdel om 5 hektar beräknade kvantiteten ökas med ungefär
5 % för varje hektar åker eller däremot svarande inägojord över 5 hektar.
Ovan anförda siffror äro blott ungefärliga genomsnittssiffror, som i de
särskilda fallen kunna böra jämkas såväl uppåt som nedåt.»
Såvitt av denna redogörelse framgår, synas de av lantmäteristyrelsen förordade
talen i kubikmeter ej vara ställda i jämförelse med någon motsvarande
areal, som kan beräknas frambringa den angivna virkesmassan. Lantmätarkåren
i olika grader är väl i regel ej särskilt förfaren i skogsvård och dess
matematik. Norrlandskommitténs vägledning synes mig därför mera lättilllämplig
och även vida mer försvåra undervärderingar och medgiva kontroll.
Trakterna äro i kommitténs anvisningar också tydligt angivna till sina gränser,
vilket i varje fall likaledes försvårar godtycke och ökar kontrollmöjligheterna.
Här framträder tydligt, vilket rikt fält för olika bedömanden av skilda anledningar
är fritt överlåtet åt lantmäteristaten. Att bygga för framtiden bestående
jordbruk på en så lös grund, ropar på kontroll omedelbart eller periodvis
på marken av alla dylika jordbruk genom självständiga, rättvisa, ojävigal
Andra lagutskottets utlåtande Nr hl.
21
och för social välfärd nitälskande synesmän. Därigenom skulle ock större aktsamhet
vinnas. Allt till gagn för framtida släkten. Att nöja sig med infordrande
av omdömen från dem, som själva äro mer eller mindre engagerade i
saken eller från myndigheter, som äro vana att instämma i vad experterna
anse, det kan väl ej vara tillfyllest.
För att nu återgå till hemmanet Lillögda, som blott är ett exempel, vilket
fallit mig i händerna, måste det vara av största intresse att erhålla upplysning,
i vad mån uti den tilldelade avrösningsjorden ingår impediment och
»medelgod skogsmark», samt örn odlingsmark, som kunnat utan avsevärd olägenhet
tilläggas lotterna, undantag^.
Vidare, visar det sig å andra sidan en tendens i allmänhet att staten får
släppa till mera skogs- och odlingsmark än enskilda jordägare? Inom domänstyrelsen
beklagar man sig över att lantmäteristatens oerfarenhet i skogshushållning
visar sig genom att lantmätarna tillägga från kronomark utbrutna
jordbruk för stor skogstilldelning. Kan det bero på, att vi alla gärna tycka
att staten gärna kan betala eller därpå att domänstyrelsen ej undgår jordägareintresset
att få släppa till så litet som möjligt?
Hur förfares, när skogsmarken är mer eller mindre avverkad?
Enligt lantmäteristyrelsens instruktion skall skogstilldelningen ökas i män
av storleken av dess inägojord. Därigenom inträffar dock, att jordbruk, som
tillika erhållit odlingsmark, i framtiden, då denna mark uppodlats, erhållit för
liten skogsmark.
Det har mången gång förefallit mig som vederbörande ogärna såge en kontroll
ute på marken å fullbordade avstyckningar genom en självständig, fristående
kontroll. Enhetliga, vetenskapliga direktiv samt betryggande föreskrifter
örn organiserandet av den självständiga kontrollen äro ock oundgängliga.
Det är marken ensam som talar sanningens språk med icke papperen och
kartorna.
På grund härav får jag hemställa,
att riksdagen ville, i anledning av motionens andra yrkande,
begära en självständig undersökning -—- framför allt ute på
marken — av norrlandslagarnas och jorddelningslagens ömsesidiga
tillämpning i syfte att bibehålla och skapa självständiga
jordbruk, därvid undersökningen särskilt bör omfatta de
avstyckade ägornas mångsidighet, belägenhet, areal och produktiva
beskaffenhet för att kunna, såvitt möjligt, tillhandahålla
jordbruket efter ortens förhållanden tillräckligt med inägojord,
odlingsmark samt skogsmark för husbehovsvirke, ävensom
framläggande skyndsammast för riksdagen av de förslag,
vartill undersökningen i berörda och därmed sammanhängande
ämnen kan föranleda.
2) av herr Hage.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:323 Skrivelse till Konungen i ättledning av väckt motion angående vissa ändringar och kompletteringar i den s. k. norrlandslagstiftningen. a1 i texten