Sök i Ratio Lex

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2

1931-03-21 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1931:2, Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1931 kl. 6 e. m.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, med

anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande

provinsiallåkartaxa.

Uti en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 230, hava herrar Olsson i Blädinge och Magnusson

i Tumhult hemställt, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,

att i avdelning A av gällande provinsiallåkartaxa vidtages den jämkningen,

att för resekostnadsersättningens bestämmande vid sjukbesök hänsyn,

i den mån så låter sig göra, skall tagas allenast till verkliga utgifter

(självkostnader) samt att följaktligen bestämmelserna i allmänna resereglementet

icke skola annat än i rena undantagsfall vinna tillämpning vid resor

enligt avdelning A av nämnda taxa.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till

motionen.

Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen från

medicinalstyrelsen, varjämte utskottet berett styrelserna för Svenska provinsialläkareföreningen

och Rikssjukkassornas centralorganisation tillfälle

att inkomma med yttrande över motionen, och äro samtliga yttranden såsom

bilagor fogade härvid.

Avdelning A i provinsialläkartaxan den 18 juni 1926 (S. F. S. nr 240)

avser taxa för enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.

Paragraferna 5—7 i taxan handla örn befordran till och från sjukbesök på

avstånd överstigande två kilometer, och moment 2 i paragraf 5 behandlar

det fall, att läkaren icke blir hämtad, då han har att själv ombesörja sin

befordran till och från stället, med rätt att därför uppbära resekostnadsersättning

enligt de i allmänna resereglementet stadgade grunder. Paragraf 7

innehåller bestämmelser, huru resekostnaderna skola fördelas, då läkaren

under en och samma resa företager flera sjukbesök.

Allmänna resereglementet av den 18 juni 1927 (S. F. S. nr 243) stadgar,

att resekostnadsersättning utgår till förrättningsman vid färd med taxeautomobil

med avgift för en person samt 10 öre för kilometern och vid färd

med annan automobil, som icke går i regelbunden persontrafik, med en

avgift av 40 öre för kilometern. Reglementet innehåller i övrigt åtskilliga

föreskrifter, vilkas tydliga innebörd äro att fastslå skyldighet för förrättningsman

alt begagna sig av billigaste färdsätt och att förhindra, att högre

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 13 sami. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.) 1

Motionen.

Yttranden

över

motionen.

Provinsial
läkartaxan.

Allmänna

rese
reglementet.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra kammarens andra tillfälliga ulskolts utlåtande nr 3.

Distrikts
veterincirlöne
sakkunnige.

resekostnadsersättning, än som verkligen erlagts, uttages. Sålunda stadgas

i § 2, mom. 1, att vid järnvägsresa ersättning icke utgår för avgift till högre

vagnsklass, än den som verkligen använts, och i § 4, att resekostnadsersättning

utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som för resan verkligen

använts, dock att ersättningen icke må beräknas med högre belopp,

än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av den

väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande

av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller

eljest varit lämpligast, och att därest förrättningsmannen har att verkställa

liera förrättningar i följd, de därav föranledda resorna böra, såvitt lämpligen

ske kan, så anordnas, alt kostnaden för statsverket i största möjliga

mån nedbringas. Uti § 6 föreskrives, att resekostnadsersättning icke utgår

för längre väg, än den som verkligen tillryggalagts, och i § 7, att om till

kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett kunnat

användas och sådant låtit sig på förhand beräkna, resekostnadsersättning

icke må utgå med högre belopp, än som vid användande av sådan biljett

skolat tillkomma den resande. Det allmänna resereglementet bestämmer

vidare i § 25, att det betraktas såsom tjänstefel, om någon mot bättre vetande

i reseräkning lämnar oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre

ersättning, än som enligt reglementet bort utgå.

I motionen avhandlade spörsmål beträffande provinsialläkare hava beträffande

motsvarande tillämplighet på distriktsveterinärer varit föremål för

officiell utredning av de av Kungl. Majit den 5 juli 1929 tillkallade sakkunniga

för utredning och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas

anställnings- och avlöningsförhållanden (distriktsveterinärlönesakkunniga).

De sakkunniga hava i sitt den 12 juli 1930 avgivna betänkande

anfört, bland annat:

»I betraktande av jordbrukets åtminstone under nu rådande förhållanden

svaga bärkraft hava de sakkunniga ansett ytterligare åtgärder till nedbringandet

av de med veterinärs sjukbesök förenadejkostnaderna för djurägaren

vara önskvärda. Detta synes också kunna ske, utan att veterinärens berättigade

intressen trädas för nära. I detta syfte torde nämligen i praktiktaxan

kunna intagas sådana bestämmelser i fråga örn veterinärs resekostnadsersättning,

att denna kommer att utgå i nära anslutning till självkostnaden,

och vidare synes någon utjämning av resekostnaderna kunna åstadkommas

därigenom, att ersättningen vid kortare resor beräknas proportionsvis

högre än vid längre resor. Då flertalet distriktsveterinärer i och för sin

tjänst hålla egna automobiler, hava de sakkunniga uppgjort förslag till särskild

taxa vid begagnandet av egen automobil. Veterinär, som icke håller sådan

automobil, bör äga rätt att med automobilägare träffa avtal om tillämpning

av ifrågavarande taxa, men är skyldig att, om sådan överenskommelse icke

träffats, begagna sig av automobil, som kan komma att tillhandahållas av

vederbörande hushållningssällskap. De sakkunniga förutsätta nämligen, att

hushållningssällskapen skola kunna i djurägarens intresse träffa uppgörelse

med automobilägare i orten om tillhandahållande av automobil åt veterinär,

som därvid skall vara skyldig att debitera den resekostnadsersättning, som

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 3

av hushållningssällskapet fastställes. Denna hushållningssällskapets medverkan,

vilken givetvis är frivillig, skulle följaktligen ifrågakomma allenast

för det fall, att veterinären icke håller egen automobil och icke heller med

automobilägare träffat uppgörelse om tillämpning av nämnda specialtaxa.

Därest denna medverkan ej komme till stånd, skulle nämligen resekostnadsersättningen

beräknas enligt något av de i allmänna resereglemente!

upptagna färdsätten taxeautomobil eller hästskjuts. Vid begagnandet av

dessa färdsätt komme emellertid resekostnaden att bliva väsentligt högre

än enligt den föreslagna specialtaxan. De sakkunniga hålla före, aU det

icke kan anses innebära någon obillighet gent emot veterinärerna att ålägga

dem skyldighet att debitera en ersättning vid resor med egen atomobil, som

i stort sett endast motsvarar självkostnaden, medan å andra sidan en sänkning

av resekostnadsersättningen otvivelaktigt är till avsevärd föidel för djniägarna.

Det torde också förtjäna framhållas, att ett stort antal distriktsveterinärer

redan nu vid användandet av egen automobil debiteia ersättning,

som väsentligt understiger den ersättning, vartill de författningsenligt

äro berättigade.

Följande exempel torde i någon mån belysa skillnaden mellan den resekostnadsersättning,

som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer veterinär,

och den, som enligt den av de sakkunniga föreslagna specialtaxan

skulle utgå. Vid resa för sjukbesök på ett avstånd från veterinärens bostad

av 5 kilometer äger veterinären enligt nuvarande bestämmelser vid en beräknad

lega för häst och åkdon av 4 kronor 25 öre för mil uppbära för

fram- och återresa en sammanlagd resekostnadsersättning av 4 kronor 25

öre. Vid tillämpning av den föreslagna specialtaxan skulle resekostnadsersättningen

utgöra 3 kronor. Sjukbesök pa ett avstand flan veteiinärens

bostad av 15 respektive 30 kilometer berättigar honom för närvarande att

vid tillämpning av nyssnämnda lega debitera fram- och återresan sammanlagt

12 kronor 50 öre respektive 25 kronor 50 öre. Den föreslaga specialtaxan

skulle berättiga till en resekostnadsersättning av endast 7 kronor 50

öre respektive 13 kronor 50 öre.

Givetvis förutsätta de sakkunniga, att vid förrättningsresorna det färdsätt

kommer till användning, vilket med hänsyn till såväl förrättningens art,

andra förrättningar under samma resa och förekommande resor tor statens

räkning som djurägarens intresse av resekostnadernas nedbringande måste

anses vara det i varje fall ändamålsenligaste. Klart är även, att, då tjänsteförrättning

och enskild husdjurssjukvård förekomma under samma resa,

resekostnaden bör av veterinären på lämpligt sätt tördelas, och att dubbel

ersättning ej i dylikt fall får utgå.»

Till detta de sakkunnigas betänkande hade även fogats ett utkast till

veterinärtaxa, i vars §5, mom. 2, linnas vissa bestämmelser rörande resekostnadsersättning

vid användande av taxeautomobil eller av egen automobil.

De sakkunniga hava i detta avseende föreslagit följande bestämmelse!.

»Därest veterinären — — — — — — — — — ~7"r ..

ej hämtas, har han att själv ombesörja sin befordran till och från törrältliingsstället,

med rätt att,'' såvitt ej annat följer av bestämmelserna här nedan,

därför uppbära resekostnadsersättning enligt de för taxeautomobil eller

hästskjuts i allmänna resereglementet stadgade grunder.

För den händelse veterinären håller egen automobil, skall ersättning här
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Statsbidrag

för mindre

bemedlades

sjukvårdskostnader.

U t skottet.

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

för beräknas med utgångspunkt från veterinärens bostad eller annat inom

distriktet beläget ställe, där han uppehåller sig, och för färderna såväl till

som från förrättningsstället utgå på följande sätt:

för den del av färden, som icke överstiger 5 kilometer, med 30 öre för kilometer

» » » » » » överstiger:

5 kilometer men icke 10 kilometer med 25 öre för kilometer

10 » » »30 » »20»» »

30 » » 15 » » »

Därest veterinären icke håller egen automobil, må han träffa överenskommelse

med automobilägare om tillämpning av i andra stycket av detta

moment angivna grunder för ersättning vid färder till och från förrättning,

men är skyldig att, örn sådan överenskommelse icke av honom träffats,

begagna sig av automobil, som kan komma att tillhandahållas honom av

vederbörande hushållningssällskap.»

Ej utan betydelse för bedömande av i motionen framförda önskemål är

den möjlighet till erhållande av statsbidrag för lindring i mindre bemedlade

patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, som förefinnes enligt

kungl, kungörelsen den 29 juni 1926 (S. F. S. nr 293). Enligt denna författning

utgår statsbidrag i vissa fall för sjukbesök, som företages på avstånd

överstigande tio kilometer från läkarstationen. Statsbidraget utgår med 8/5

dels av den del av läkararvodet, som överstiger sju kronor, dels ock av

resekostnaden för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd

av tio kilometer från läkarstationen. Berättigad till statsbidrag är person,

vars taxerade inkomst icke överstiger 2 000 kronor och som icke äger eller

brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 10 000 kronor,

dock icke person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle

med egen läkare, eller person, som är bosatt i kommun, där kommunen

åtagit sig betala läkarvård. Statsbidraget utgår förutom till bidragsberättigad

person jämväl till dennes tjänare eller till medlem av dennes

hushåll.

Utskottet tinner det vara en självfallen princip och i överensstämmelse

med allmänna resereglementets grunder, att ersättning för resa vid sjukbesök

icke må utgå med större belopp än den verkliga kostnad, som resan förorsakat.

När svårigheter vid tillämpande av denna princip uppkomma, torde

de i huvudsak stå i samband med användningen av egen eller förhyrd

automobil.

Utskottet kan icke ansluta sig till motionärernas tanke, att vid användning

av egen automobil förbättrade förhållanden i hithörande avseenden

med nödvändighet skulle uppnås genom införandet av principen om självkostnaden

såsom norm för ersättningens beräknande. Då begreppet självkostnad

är svårberäkneligt och varierande och sålunda utgör en alltför

godtycklig beräkningsgrund, torde det kunna befaras, att införande av en

sådan norm skulle komma att medföra i en del fall försämrade förhållan
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5

den för den sjuke. Det är även angeläget i läkarvårdens intresse att icke

sådana bestämmelser tillkomma, som göra läkarna mindre benägna att

hålla sig med egen automobil, något som åtminstone på samtliga de platser,

där tillgång till hyrbilar är knapp, otvivelaktigt kan förväntas medföra menliga

konsekvenser för sjukvården, framför allt vid hastigare påkomna sjukdomsfall,

då snabb vård är erforderlig.

Den av motionärerna påtalade erfarenheten, att läkare i mycket ringa

omfattning begagna sig av järnväg i sådana fall, då detta lätt skulle låtit

sig göra, tinner utskottet hava ringa betydelse, då resekostnadsersättningen

i dylikt fall icke får överstiga, vad den vid användande av järnväg skulle

hava blivit enligt de i allmänna resereglementet stadgade bestämmelserna,

därvid dock hänsyn bör tagas till att besöket hos den sjuke och läkarens

åliggande i sjuk- och hälsovården medgiver den längre tidsutdräkt, som

användande av järnvägsförbindelse kan medföra. Det synes utskottet knappast

eftersträvansvärt, att läkarens möjlighet att använda automobil i stället

för järnväg alltför mycket beskäres med hänsyn till de stora fördelar ur

sjukvårdens och allmänhetens synpunkt, som betingas av att läkaren för

sina resor använder sig av automobil, enär därigenom tid besparas, och

denne sättes i tillfälle att medhinna väsentligt flera sjukbesök, än om han

nödgas indela sin arbetstid efter en tågtidtabell.

Med anledning av motionärernas uttalade farhåga, att de jämförelsevis

höga kostnaderna för läkarvård skulle kunna föranleda därtill, att läkare

av ekonomiska skäl icke tillkallas, då så på grund av sjukdomsfallets art

verkligen behövt ske, finner utskottet det angeläget, att de möjligheter, som

förefinnas för mindre bemedlade patienter å landsbygden att erhålla viss

ersättning av allmänna medel för kostnaderna för sjukbesöket, i största

möjliga utsträckning bringas till allmänhetens kännedom.

Skulle en överarbetning av allmänna resereglementet i syfte att reglera ersättningsfrågorna

komma till stånd, synes en dylik omarbetning böra gälla

samtliga förrättningsmän och icke enbart en grupp av dessa såsom provinsialläkarna.

Under hänvisning till vad sålunda anförts, få utskottet hemställa,

att förevarande motion, nr 230, icke måtte till någon

andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 mars 1931.

På utskottets vägnar:

URIK OLSON.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Närvarande vid ärendets slutbehandling i utskottet: herrar Olson i Göteborg,

Weijne, Andersson i Tungelsta, Andersson i Dunker, Wachtmeister, Nilsson i

Karlstad, Johnsson i Norrahammar, Näslund, Olsson i Österbo och Karlsson i

Munkedal.

KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN.

Bilaga A.

Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Genom beslut den 13 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt Medicinalstyrelsen

att senast den 7 mars 1931 till Eder överlämna yttrande över en

inom andra kammaren väckt motion nr 230 angående viss ändring i gällande

provinsialläkartaxa samt att till Socialdepartementet insända avskrift

av nämnda yttrande.

Med anledning härav får Medicinalstyrelsen äran anföra följande.

Den av herrar P. M. Olsson i Blädinge och E. O. Magnusson i Tumhult

väckta motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen ville i en skrivelse

till Kungl. Majit anhålla att i avdelning A av gällande provinsialläkartaxa

vidtages den jämkningen, att för resekostnadsersättningars bestämmande

vid sjukbesök hänsyn, i den mån så låter sig göra, skall tagas

allenast till verkliga utgifter (självkostnader) samt att följaktligen bestämmelserna

i allmänna resereglemente! icke skola annat än i rena undantagsfall

vinna tillämpning vid resor enligt avdelning A av nämnda taxa.

Avdelning A i taxan den 18 juni 1926 (Svensk Författningssamling nr

240) avser taxa för enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.

§§ 5—7 i taxan handlar om befordran till och från sjukbesök på avstånd

överstigande två kilometer och mom. 2 i § 5 behandlar det fall att läkaren

ej blir hämtad, då han har att själv ombesörja sin befordran till och från

stället, med rätt att därför uppbära resekostnadsersättning enligt de i allmänna

resereglemente! stadgade grunder.

Den föreliggande motionen utgår ifrån, att resekostnadsersättningen enligt

det allmänna resereglementet ofta överstiger de verkliga utgifter, läkaren

haft att erlägga för resan eller, därest han begagnar sig av automobil, den

beräknade självkostnaden för denna automobil, och att läkaren i vissa fall

skall kunna genom de nuvarande bestämmelserna i resereglementet göra

direkt förtjänst på sina resor, något som motionärerna finna mindre lämpligt.

Motionärerna anföra, att åtskilliga läkare tillämpa vid sina resor taxor,

som icke äro oväsentligt lägre än de resereglementet angivna. Denna omständighet

lär dock icke i och för sig kunna anföras som ett bevis för, att

de läkare, som icke så förfara, göra någon förtjänst på taxan enligt resereglementet.

Motionärerna lämna icke någon upplysning om så skulle vara

fallet i någon större utsträckning. Att döma av motionärernas hemställan

skulle dock detta vara regel. Det undandrager sig för närvarande styrelsens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga ulskotls utlåtande Nr 2.

7

bedömande om denna motionärernas uppfattning är med verkligheten överensstämmande

eller icke. Huru härmed än må förhålla sig finner styrelsen

motionärernas synpunkt fullt riktig i det avseendet, att taxebestämmelserna

bygga på den principen, att de enligt resereglementet utgående ersättningarna

äro avsedda att täcka enbart självkostnaderna för färden.

Styrelsen kan emellertid, detta oaktat, icke för sin del tillstyrka motionärernas

hemställan. Styrelsen anser nämligen stora svårigheter möta för

att i många fall, framför allt då läkaren använder sig av sin egen automobil,

noggrant beräkna självkostnaderna för färden. Man har allt skäl

befara, att härutinnan kunna uppstå konflikter obehagliga för både hjälpsökande

och läkare. En bestämmelse i enlighet med motionärernas förslag

skulle lätt kunna medföra, att läkarna blevo obenägna att hålla sig med

egen automobil, något som åtminstone på samtliga de platser, där tillgång

lill hyrbilar är knapp, otvivelaktigt kan förväntas medföra menliga konsekvenser

för sjukvården framför allt vid hastigare påkomna sjukdomsfall,

då snabb vård är erforderlig.

Styrelsen vill ock erinra örn, att motionärernas syftemål i de fall, då

läkaren använder sig av lejd bil, uppnås genom ett så enkelt förfarande,

att den som kallat läkaren erlägger skjutsersättningen direkt till bilens ägare

eller förare, ett förhållande, som såvitt styrelsen har sig bekant tillämpas

i stor utsträckning.

Anses emellertid trots det nu anförda en ändring i nu gällande bestämmelser

rörande tjänsteläkarens reseersättning böra komma till stånd, bör

detta enligt styrelsens förmenande ske genom föreskrifter, vilka lätt kunna

tillämpas av såväl allmänhet som läkare. Medicinalstyrelsen håller för

övrigt före, att konsekvensen fordrar, att i så fall även andra tjänstemäns

resekostnader beräknas på liknande sätt.

Slutligen vill styrelsen med anledning av motionärens antydningar örn

att långa resor med dryga resekostnader skulle avhålla från anlitandet av

läkare erinra örn, att statsmakterna genom beviljande av anslag till statsbidrag

för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader

öppnat en lätt tillgänglig väg för att underlätta tillkallande av läkare.

Skulle vidare det förhållandet råda, att läkarna på sätt motionären angivit

i mycket ringa utsträckning begagna sig av järnvägsresor i sådana fall,

då detta skulle låta sig göra — något som Medicinalstyrelsen ej kunnat

bilda sig säker mening örn — vill det dock synas som örn läkarens resekostnadsersättning

i dylikt fall icke bör överstiga vad den med användande

av järnväg skulle hava blivit, vilket också får anses innefattas i den nu

gällande bestämmelsen alt ersättningen skall utgå enligt i resereglementet

stadgade grunder. Därvid bör dock hänsyn tagas till, att besöket hos den

sjuke och läkarens åliggande i sjuk- och hälsovården medgiver den längre

tidsutdräkt som användande av järnvägsförbindelser kan medföra. Styrelsen

vill i detta sammanhang med styrka betona de stora fördelar ur sjukvårdens

och allmänhetens synpunkt, som betingas av, att läkaren för sina

resor använder bil, varigenom läkarens tid besparas och han kan medhinna

avsevärt mycket mera än genom att nödgas inpassa sitt arbete efter

tågtidtabell.

I anslutning lill vad styrelsen ovan andragit vill styrelsen såsom sin

mening angiva, att styrelsen icke kan finna motionärerna hava anfört bärande

skäl för en ändring av gällande läkartaxa den 18 juni 192ti i vad avser

berörda detalj föres krin.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Avskrift av denna skrivelse tillställes Socialdepartementet.

I handläggning av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit byråchefen

F. von Dardel och medicinalrådet M. Herrlin.

Stockholm den 7 mars 1931.

NILS HELLSTRÖM.

John Byttner.

/ A. E. Bastman.

Bilaga B.

Till ordföranden i riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Svenska provinsialläkarföreningens styrelse, som blivit satt i tillfälle

yttra sig över en av herrar Olsson i Blädinge och Magnusson i Tumhult

vid årets riksdag väckt motion angående sådan ändring i provinsialläkartaxan

att för resekostnadens bestämmande vid sjukbesök hänsyn, i den

mån så låter sig göra, skall tagas allenast till verkliga utgifter (självkostnader)

och således ej utgå efter i allmänna resereglemente! stadgade grunder,

har härmed äran anföra följande.

Såsom stöd för sin framställning vilja motionärerna göra gällande, att

resekostnadsersättningen enligt allmänna resereglementet ofta överstiger den

verkliga utgift läkaren haft för resan eller, därest han begagnar egen bil,

den beräknade självkostnaden för denna och framhålla, att det synes vara

mindre lämpligt, att läkaren i vissa fall på detta sätt bereder sig direkt

förtjänst på sina resor utöver det arvode som gällande provinsialläkartaxa

bestämmer.

Till en början vill provinsialläkarföreningens styrelse framhålla, att nu

gällande resereglemente torde vara så avfattat och de däri fastställda ersättningsbeloppen

så avvägda, att inga egentliga missbruk kunna förekomma,

och under sådant förhållande synes det styrelsen egendomligt, att just

tjänstläkarkåren skulle bliva föremål för undantagsbestämmelser på detta

område. Visserligen har styrelsen i likhet med motionärerna den uppfattningen,

att läkaren lika litet som någon annan tjänsteman bör hava någon

egentlig förtjänst genom att uppbära högre skjutsersättning än som motsvarar

vad han själv utgivit (självkostnaden), men såvitt styrelsen har sig

bekant, torde detta knappast förekomma och under alla omständigheter

icke i sådan omfattning att det motiverar en inskränkning i tillämpningen

av allmänna resereglementet på sätt motionärerna föreslagit. Styrelsen har

tvärtom den bestämda uppfattningen, att berättigad anledning till klagomål

eller anmärkning mot tjänsteläkarna i detta avseende icke föreligger och

om till äventyrs enstaka exempel på motsatsen skulle kunna påvisas, torde

det röra sig örn rena undantagsfall. Motionärernas påstående att dylikt

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 9

ofta skulle förekomma måste, såvitt styrelsen kan finna, bero på bristande

kännedom örn förhållandena i allmänhet.

Vad särskilt sådana fall, där läkaren begagnar egen bil, vidkommer, torde

läkaren i de flesta fall icke erhålla ersättning som motsvarar självkostnaden.

Till och med då läkaren erhåller statsbidrag till hållande av bil,

är det, enligt vad styrelsen erfarit, endast i undantagsfall som kostnaderna

bliva helt täckta, och det förhålladet att statsmedel överhuvud anslagits för

ändamålet visar tydligen, att det i allmänhet icke anses kunna ekonomiskt

bära sig för en tjänstläkare att för sina sjukresor hålla egen bil med till - lämpning av bestämmelserna i resereglemente! Att mången läkare med

egen bil av humanitära eller andra skäl ofta tillämpar en särdeles låg taxa,

som helt säkert icke tillnärmelsevis täcker självkostnaden, kan ej, såsom

motionärerna synas vilja göra, utnyttjas såsom skäl för en fordran att

läkaren i allmänhet skall vara nöjd med en skjutsersättning, som avsevärt

understiger självkostnaden.

Styrelsen vill även påpeka, att det merendels knappast låter sig göra att

med säkerhet beräkna självkostnaden för egen bil. Till och med då läkaren

använder tralikbil kan det för övrigt understundom vara vanskligt att på

öret angiva självkostnaden, då läkaren t. ex. kan bliva utsatt för tillfälligt

dröjsmål vid resans anträdande och härför får utgift eller örn läkaren

för att i brådskande fall bliva så raskt och väl betjänad som möjligt anser

sig icke böra alltför mycket spara på de tyvärr vanligen nödvändiga drickspengarna

o. s. v.

Styrelsen vill vidare framhålla, att allmänheten alltmera synes finna med

sin fördel förenligt att låta läkaren själv ombesörja sin fortskaffning, men

att det å andra sidan står var och en fritt, att, örn han så önskar, själv

ombestyra, att läkaren hämtas på lämpligt sätt, ävensom att statsbidrag

kan erhållas för nedbringande av kostnaderna för mindre bemedlade å

landsbygden.

Ehuru det icke direkt sammanhänger med föreliggande ärende, vill styrelsen

i förbigående beröra vad motionärerna anfört örn att läkarna i ringa

utsträckning använda sig av järnvägsresor i sådana fall, då detta skulle

låta sig göra. Det torde emellertid för var och en ligga i öppen dag, vilka

fördelar det nästan ständigt bereder läkaren och i de allra liesta fall även

den sjuke, att läkaren använder sig av bil, varför styrelsen anser sig icke

närmare behöva ingå på motivering härav. Enbart det förhållandet, att

läkaren kan komma direkt från sin bostad till den sjukes och från den

ene sjukes till den andres utan ombyte av fortskaffningsmedel och utan

tidsödande väntan å tåg m. lii., är i dessa tider med allmänhetens ständigt

stegrade anspråk på läkaren av synnerligt värde. Styrelsen vill här begagna

tillfället framhålla, att det knappast i något annat land torde vara

så väl sörjt för tillgången av på samma gång god och billig läkarvård å

landsbygden som hos oss.

Till slut vill styrelsen såsom sin bestämda åsikt framhålla, att i stort

ingen minskning av någon som helst betydelse är att förvänta i skjutskostnaderna

genom den av motionärerna föreslagna åtgärden. För övrigt

synas motionärerna själva haft rätt så stor tvekan härutinnan, då de endast

hemställa, att bestämmelsen skall tillämpas »i den mån så låter sig göra».

Av vem eller på vad sätt detta skall avgöras, omnämnes icke. I sådana

fall där läkaren använder sig av egen bil, torde för övrigt, örn motionärernas

förslag vinner tillämpning, merendels en ökning i stället för minsk
Bihang

till riksdagens protokoll 1931. 13 sami. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

ning i kostnaderna komma att inträda, och under alla omständigheter

kommer friare spelrum att lämnas för läkarens godtycke, något som styrelsen

icke finner önskvärt.

Av det anförda torde framgå, att provinsialläkarföreningens styrelse anser

den av motionärerna föreslagna jämkningen i gällande provinsialläkartaxa

olämplig och ägnad att orsaka ovisshet och osäkerhet vid skjutsersättningens

beräknande utan att i nämnvärd mån medföra de fördelar motionärerna

synas hava tänkt sig.

Örebro den 4 mars 1931.

För Svenska provinsialläkareföreningens styrelse:

Gustaf Hagstrand,

ordf.

Bilaga C.

Herr ordföranden i riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.

Rikssjukkassornas centralorganisation, som beretts tillfälle att avgiva yttrande

angående av hrr Olsson i Blädinge och Magnusson i Tumhult till

innevarande års riksdag avgiven motion angående viss ändring i provinsialläkartaxan,

får med anledning härav anföra följande.

Enär det är ett väsentligt intresse för såväl den enskilde som för det

allmänna, att erforderlig läkarvård kan erhållas utan alltför betungande

kostnader, vill centralorganisationen uttala sin sympati för varje åtgärd, som

bereder lättnader i nämnda hänseende utan att oskäligt inskränka läkarnas

utkomst eller försvåra deras verksamhet. För sjukkassorna, som nu i allmänhet

bereda allenast kontant sjukhjälp, har läkarvårdskostnaden endast

indirekt betydelse. Då centralorganisationen emellertid förväntar, att föreliggande

kungl, proposition angående sjukkassefrågan vinner riksdagens bifall,

varigenom läkarvårdsförsäkring, vari inbegripes ersättning för läkarnas

resor, kommer att beredas av alla sjukkassor, blir minskning av dessa kostnader

av mycket stort intresse för de blivande, nya sjukkassorna.

Ehuru syftet med den föreslagna ändringen i provinsialläkartaxan är beaktansvärt,

kan dock ifrågasättas, om det är möjligt att, på den väg motionärerna

tänkt sig, kunna åstadkomma någon väsentlig fördel för patienterna.

Därest resereglementet ej längre skall ligga till grund för beräkningen av

resekostnaden utan ersättningen i stället skall bestämmas med hänsyn till

verkliga utgifter för resan, är det icke osannolikt, att patienterna i vissa

fall kunna få vidkännas större utgifter än de, som utgå enligt nu gällande

grunder. Under vissa förhållanden kommer ett bedömande av den verkliga

utgiftens storlek att möta stora svårigheter. Många läkare lia egna bilar,

och då det knappast på förhand kan beräknas, huru stor kostnad uppstår

för bilens amortering, underhåll och drift, enär sådan kostnad i icke ringa

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 11

mån är beroende på vägarnas beskaffenhet m. fl. förhållanden, kan det

befaras, att ett fritt bedömande av kostnaden för resan kan leda till obehagliga

tvister mellan patienter och läkare.

Med hänsyn ej allenast till läkarens dyrbara tid och många gånger ansträngande

tjänstgöring, utan fastmera med hänsyn till att det ofta kan vara

ett livsintresse för patienten, att denne snarast möjligt erhåller sakkunnig

behandling, vore det obilligt föreskriva, att läkaren företrädesvis skall begagna

sig av järnväg. Bilen är ett för sjukresor så lämpligt fortskaffningsmedel,

att intet hinder bör uppställas för läkarna att använda bil för sådana

resor.

I det föregående har erinrats om, att en reform av sjukförsäkringen,

enligt den föreliggande kungl, propositionen, kommer att öka sjukkassornas

intresse för nedbringande av kostnaderna för läkarnas resor. Sannolikt

komma då centralsjukkassorna att ordna denna fråga på förmånligaste sätt

genom avtal med bilägare om särskilda, låga taxor för läkarskjutsar, av

vilka avtal även icke sjukförsäkrade patienter erhålla fördel.

Centralorganisationen anser därför, att frågan örn reglering av läkarnas

rätt till reseersättning vid sjukbesök bör utan svårare olägenhet kunnat anstå

i avvaktan på den blivande sjukkassereformen och de åtgärder de nya sjukkassorna

vidtaga i nämnda hänseende.

Östersund den 21 februari 1931.

Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation

O. Toresson.

Ordförande.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.