Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2
1931-03-21 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 2TU 1931:2, Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2
Dokumentets text
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 21 mars 1931 kl. 6 e. m.
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2, med
anledning av väckt motion angående viss ändring i gällande
provinsiallåkartaxa.
Uti en inom andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 230, hava herrar Olsson i Blädinge och Magnusson
i Tumhult hemställt, att riksdagen må i skrivelse till Kungl. Majit anhålla,
att i avdelning A av gällande provinsiallåkartaxa vidtages den jämkningen,
att för resekostnadsersättningens bestämmande vid sjukbesök hänsyn,
i den mån så låter sig göra, skall tagas allenast till verkliga utgifter
(självkostnader) samt att följaktligen bestämmelserna i allmänna resereglementet
icke skola annat än i rena undantagsfall vinna tillämpning vid resor
enligt avdelning A av nämnda taxa.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa till
motionen.
Utskottet har i vederbörlig ordning inhämtat yttrande över motionen från
medicinalstyrelsen, varjämte utskottet berett styrelserna för Svenska provinsialläkareföreningen
och Rikssjukkassornas centralorganisation tillfälle
att inkomma med yttrande över motionen, och äro samtliga yttranden såsom
bilagor fogade härvid.
Avdelning A i provinsialläkartaxan den 18 juni 1926 (S. F. S. nr 240)
avser taxa för enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.
Paragraferna 5—7 i taxan handla örn befordran till och från sjukbesök på
avstånd överstigande två kilometer, och moment 2 i paragraf 5 behandlar
det fall, att läkaren icke blir hämtad, då han har att själv ombesörja sin
befordran till och från stället, med rätt att därför uppbära resekostnadsersättning
enligt de i allmänna resereglementet stadgade grunder. Paragraf 7
innehåller bestämmelser, huru resekostnaderna skola fördelas, då läkaren
under en och samma resa företager flera sjukbesök.
Allmänna resereglementet av den 18 juni 1927 (S. F. S. nr 243) stadgar,
att resekostnadsersättning utgår till förrättningsman vid färd med taxeautomobil
med avgift för en person samt 10 öre för kilometern och vid färd
med annan automobil, som icke går i regelbunden persontrafik, med en
avgift av 40 öre för kilometern. Reglementet innehåller i övrigt åtskilliga
föreskrifter, vilkas tydliga innebörd äro att fastslå skyldighet för förrättningsman
alt begagna sig av billigaste färdsätt och att förhindra, att högre
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 13 sami. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.) 1
Motionen.
Yttranden
över
motionen.
Provinsial
läkartaxan.
Allmänna
rese
reglementet.
2
Andra kammarens andra tillfälliga ulskolts utlåtande nr 3.
Distrikts
veterincirlöne
sakkunnige.
resekostnadsersättning, än som verkligen erlagts, uttages. Sålunda stadgas
i § 2, mom. 1, att vid järnvägsresa ersättning icke utgår för avgift till högre
vagnsklass, än den som verkligen använts, och i § 4, att resekostnadsersättning
utgår efter det eller de olika sätt att färdas, som för resan verkligen
använts, dock att ersättningen icke må beräknas med högre belopp,
än som skulle hava utgått, därest förrättningsmannen begagnat sig av den
väg och det färdsätt, som med hänsyn till resans ändamål samt för åstadkommande
av minsta sammanlagda rese- och traktamentskostnad eller
eljest varit lämpligast, och att därest förrättningsmannen har att verkställa
liera förrättningar i följd, de därav föranledda resorna böra, såvitt lämpligen
ske kan, så anordnas, alt kostnaden för statsverket i största möjliga
mån nedbringas. Uti § 6 föreskrives, att resekostnadsersättning icke utgår
för längre väg, än den som verkligen tillryggalagts, och i § 7, att om till
kostnadens nedbringande tur- och retur- eller annan dylik biljett kunnat
användas och sådant låtit sig på förhand beräkna, resekostnadsersättning
icke må utgå med högre belopp, än som vid användande av sådan biljett
skolat tillkomma den resande. Det allmänna resereglementet bestämmer
vidare i § 25, att det betraktas såsom tjänstefel, om någon mot bättre vetande
i reseräkning lämnar oriktig uppgift i syfte att utbekomma högre
ersättning, än som enligt reglementet bort utgå.
I motionen avhandlade spörsmål beträffande provinsialläkare hava beträffande
motsvarande tillämplighet på distriktsveterinärer varit föremål för
officiell utredning av de av Kungl. Majit den 5 juli 1929 tillkallade sakkunniga
för utredning och förslag beträffande ordnandet av distriktsveterinärernas
anställnings- och avlöningsförhållanden (distriktsveterinärlönesakkunniga).
De sakkunniga hava i sitt den 12 juli 1930 avgivna betänkande
anfört, bland annat:
»I betraktande av jordbrukets åtminstone under nu rådande förhållanden
svaga bärkraft hava de sakkunniga ansett ytterligare åtgärder till nedbringandet
av de med veterinärs sjukbesök förenadejkostnaderna för djurägaren
vara önskvärda. Detta synes också kunna ske, utan att veterinärens berättigade
intressen trädas för nära. I detta syfte torde nämligen i praktiktaxan
kunna intagas sådana bestämmelser i fråga örn veterinärs resekostnadsersättning,
att denna kommer att utgå i nära anslutning till självkostnaden,
och vidare synes någon utjämning av resekostnaderna kunna åstadkommas
därigenom, att ersättningen vid kortare resor beräknas proportionsvis
högre än vid längre resor. Då flertalet distriktsveterinärer i och för sin
tjänst hålla egna automobiler, hava de sakkunniga uppgjort förslag till särskild
taxa vid begagnandet av egen automobil. Veterinär, som icke håller sådan
automobil, bör äga rätt att med automobilägare träffa avtal om tillämpning
av ifrågavarande taxa, men är skyldig att, om sådan överenskommelse icke
träffats, begagna sig av automobil, som kan komma att tillhandahållas av
vederbörande hushållningssällskap. De sakkunniga förutsätta nämligen, att
hushållningssällskapen skola kunna i djurägarens intresse träffa uppgörelse
med automobilägare i orten om tillhandahållande av automobil åt veterinär,
som därvid skall vara skyldig att debitera den resekostnadsersättning, som
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 3
av hushållningssällskapet fastställes. Denna hushållningssällskapets medverkan,
vilken givetvis är frivillig, skulle följaktligen ifrågakomma allenast
för det fall, att veterinären icke håller egen automobil och icke heller med
automobilägare träffat uppgörelse om tillämpning av nämnda specialtaxa.
Därest denna medverkan ej komme till stånd, skulle nämligen resekostnadsersättningen
beräknas enligt något av de i allmänna resereglemente!
upptagna färdsätten taxeautomobil eller hästskjuts. Vid begagnandet av
dessa färdsätt komme emellertid resekostnaden att bliva väsentligt högre
än enligt den föreslagna specialtaxan. De sakkunniga hålla före, aU det
icke kan anses innebära någon obillighet gent emot veterinärerna att ålägga
dem skyldighet att debitera en ersättning vid resor med egen atomobil, som
i stort sett endast motsvarar självkostnaden, medan å andra sidan en sänkning
av resekostnadsersättningen otvivelaktigt är till avsevärd föidel för djniägarna.
Det torde också förtjäna framhållas, att ett stort antal distriktsveterinärer
redan nu vid användandet av egen automobil debiteia ersättning,
som väsentligt understiger den ersättning, vartill de författningsenligt
äro berättigade.
Följande exempel torde i någon mån belysa skillnaden mellan den resekostnadsersättning,
som enligt nu gällande bestämmelser tillkommer veterinär,
och den, som enligt den av de sakkunniga föreslagna specialtaxan
skulle utgå. Vid resa för sjukbesök på ett avstånd från veterinärens bostad
av 5 kilometer äger veterinären enligt nuvarande bestämmelser vid en beräknad
lega för häst och åkdon av 4 kronor 25 öre för mil uppbära för
fram- och återresa en sammanlagd resekostnadsersättning av 4 kronor 25
öre. Vid tillämpning av den föreslagna specialtaxan skulle resekostnadsersättningen
utgöra 3 kronor. Sjukbesök pa ett avstand flan veteiinärens
bostad av 15 respektive 30 kilometer berättigar honom för närvarande att
vid tillämpning av nyssnämnda lega debitera fram- och återresan sammanlagt
12 kronor 50 öre respektive 25 kronor 50 öre. Den föreslaga specialtaxan
skulle berättiga till en resekostnadsersättning av endast 7 kronor 50
öre respektive 13 kronor 50 öre.
Givetvis förutsätta de sakkunniga, att vid förrättningsresorna det färdsätt
kommer till användning, vilket med hänsyn till såväl förrättningens art,
andra förrättningar under samma resa och förekommande resor tor statens
räkning som djurägarens intresse av resekostnadernas nedbringande måste
anses vara det i varje fall ändamålsenligaste. Klart är även, att, då tjänsteförrättning
och enskild husdjurssjukvård förekomma under samma resa,
resekostnaden bör av veterinären på lämpligt sätt tördelas, och att dubbel
ersättning ej i dylikt fall får utgå.»
Till detta de sakkunnigas betänkande hade även fogats ett utkast till
veterinärtaxa, i vars §5, mom. 2, linnas vissa bestämmelser rörande resekostnadsersättning
vid användande av taxeautomobil eller av egen automobil.
De sakkunniga hava i detta avseende föreslagit följande bestämmelse!.
»Därest veterinären — — — — — — — — — ~7"r ..
ej hämtas, har han att själv ombesörja sin befordran till och från törrältliingsstället,
med rätt att,'' såvitt ej annat följer av bestämmelserna här nedan,
därför uppbära resekostnadsersättning enligt de för taxeautomobil eller
hästskjuts i allmänna resereglementet stadgade grunder.
För den händelse veterinären håller egen automobil, skall ersättning här
-
Statsbidrag
för mindre
bemedlades
sjukvårdskostnader.
U t skottet.
4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
för beräknas med utgångspunkt från veterinärens bostad eller annat inom
distriktet beläget ställe, där han uppehåller sig, och för färderna såväl till
som från förrättningsstället utgå på följande sätt:
för den del av färden, som icke överstiger 5 kilometer, med 30 öre för kilometer
» » » » » » överstiger:
5 kilometer men icke 10 kilometer med 25 öre för kilometer
10 » » »30 » »20»» »
30 » » 15 » » »
Därest veterinären icke håller egen automobil, må han träffa överenskommelse
med automobilägare om tillämpning av i andra stycket av detta
moment angivna grunder för ersättning vid färder till och från förrättning,
men är skyldig att, örn sådan överenskommelse icke av honom träffats,
begagna sig av automobil, som kan komma att tillhandahållas honom av
vederbörande hushållningssällskap.»
Ej utan betydelse för bedömande av i motionen framförda önskemål är
den möjlighet till erhållande av statsbidrag för lindring i mindre bemedlade
patienters å landsbygden sjukvårdskostnader, som förefinnes enligt
kungl, kungörelsen den 29 juni 1926 (S. F. S. nr 293). Enligt denna författning
utgår statsbidrag i vissa fall för sjukbesök, som företages på avstånd
överstigande tio kilometer från läkarstationen. Statsbidraget utgår med 8/5
dels av den del av läkararvodet, som överstiger sju kronor, dels ock av
resekostnaden för den del av läkarens resa, som faller utanför ett avstånd
av tio kilometer från läkarstationen. Berättigad till statsbidrag är person,
vars taxerade inkomst icke överstiger 2 000 kronor och som icke äger eller
brukar jordbruksfastighet med ett taxeringsvärde överstigande 10 000 kronor,
dock icke person, som är bosatt i stad, köping eller municipalsamhälle
med egen läkare, eller person, som är bosatt i kommun, där kommunen
åtagit sig betala läkarvård. Statsbidraget utgår förutom till bidragsberättigad
person jämväl till dennes tjänare eller till medlem av dennes
hushåll.
Utskottet tinner det vara en självfallen princip och i överensstämmelse
med allmänna resereglementets grunder, att ersättning för resa vid sjukbesök
icke må utgå med större belopp än den verkliga kostnad, som resan förorsakat.
När svårigheter vid tillämpande av denna princip uppkomma, torde
de i huvudsak stå i samband med användningen av egen eller förhyrd
automobil.
Utskottet kan icke ansluta sig till motionärernas tanke, att vid användning
av egen automobil förbättrade förhållanden i hithörande avseenden
med nödvändighet skulle uppnås genom införandet av principen om självkostnaden
såsom norm för ersättningens beräknande. Då begreppet självkostnad
är svårberäkneligt och varierande och sålunda utgör en alltför
godtycklig beräkningsgrund, torde det kunna befaras, att införande av en
sådan norm skulle komma att medföra i en del fall försämrade förhållan
-
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5
den för den sjuke. Det är även angeläget i läkarvårdens intresse att icke
sådana bestämmelser tillkomma, som göra läkarna mindre benägna att
hålla sig med egen automobil, något som åtminstone på samtliga de platser,
där tillgång till hyrbilar är knapp, otvivelaktigt kan förväntas medföra menliga
konsekvenser för sjukvården, framför allt vid hastigare påkomna sjukdomsfall,
då snabb vård är erforderlig.
Den av motionärerna påtalade erfarenheten, att läkare i mycket ringa
omfattning begagna sig av järnväg i sådana fall, då detta lätt skulle låtit
sig göra, tinner utskottet hava ringa betydelse, då resekostnadsersättningen
i dylikt fall icke får överstiga, vad den vid användande av järnväg skulle
hava blivit enligt de i allmänna resereglementet stadgade bestämmelserna,
därvid dock hänsyn bör tagas till att besöket hos den sjuke och läkarens
åliggande i sjuk- och hälsovården medgiver den längre tidsutdräkt, som
användande av järnvägsförbindelse kan medföra. Det synes utskottet knappast
eftersträvansvärt, att läkarens möjlighet att använda automobil i stället
för järnväg alltför mycket beskäres med hänsyn till de stora fördelar ur
sjukvårdens och allmänhetens synpunkt, som betingas av att läkaren för
sina resor använder sig av automobil, enär därigenom tid besparas, och
denne sättes i tillfälle att medhinna väsentligt flera sjukbesök, än om han
nödgas indela sin arbetstid efter en tågtidtabell.
Med anledning av motionärernas uttalade farhåga, att de jämförelsevis
höga kostnaderna för läkarvård skulle kunna föranleda därtill, att läkare
av ekonomiska skäl icke tillkallas, då så på grund av sjukdomsfallets art
verkligen behövt ske, finner utskottet det angeläget, att de möjligheter, som
förefinnas för mindre bemedlade patienter å landsbygden att erhålla viss
ersättning av allmänna medel för kostnaderna för sjukbesöket, i största
möjliga utsträckning bringas till allmänhetens kännedom.
Skulle en överarbetning av allmänna resereglementet i syfte att reglera ersättningsfrågorna
komma till stånd, synes en dylik omarbetning böra gälla
samtliga förrättningsmän och icke enbart en grupp av dessa såsom provinsialläkarna.
Under hänvisning till vad sålunda anförts, få utskottet hemställa,
att förevarande motion, nr 230, icke måtte till någon
andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 21 mars 1931.
På utskottets vägnar:
URIK OLSON.
6
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Närvarande vid ärendets slutbehandling i utskottet: herrar Olson i Göteborg,
Weijne, Andersson i Tungelsta, Andersson i Dunker, Wachtmeister, Nilsson i
Karlstad, Johnsson i Norrahammar, Näslund, Olsson i Österbo och Karlsson i
Munkedal.
KUNGL. MEDICINALSTYRELSEN.
Bilaga A.
Till Riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Genom beslut den 13 februari 1931 har Kungl. Majit anbefallt Medicinalstyrelsen
att senast den 7 mars 1931 till Eder överlämna yttrande över en
inom andra kammaren väckt motion nr 230 angående viss ändring i gällande
provinsialläkartaxa samt att till Socialdepartementet insända avskrift
av nämnda yttrande.
Med anledning härav får Medicinalstyrelsen äran anföra följande.
Den av herrar P. M. Olsson i Blädinge och E. O. Magnusson i Tumhult
väckta motionen utmynnar i en hemställan, att riksdagen ville i en skrivelse
till Kungl. Majit anhålla att i avdelning A av gällande provinsialläkartaxa
vidtages den jämkningen, att för resekostnadsersättningars bestämmande
vid sjukbesök hänsyn, i den mån så låter sig göra, skall tagas
allenast till verkliga utgifter (självkostnader) samt att följaktligen bestämmelserna
i allmänna resereglemente! icke skola annat än i rena undantagsfall
vinna tillämpning vid resor enligt avdelning A av nämnda taxa.
Avdelning A i taxan den 18 juni 1926 (Svensk Författningssamling nr
240) avser taxa för enskild sjukvård och på enskild begäran meddelade intyg.
§§ 5—7 i taxan handlar om befordran till och från sjukbesök på avstånd
överstigande två kilometer och mom. 2 i § 5 behandlar det fall att läkaren
ej blir hämtad, då han har att själv ombesörja sin befordran till och från
stället, med rätt att därför uppbära resekostnadsersättning enligt de i allmänna
resereglemente! stadgade grunder.
Den föreliggande motionen utgår ifrån, att resekostnadsersättningen enligt
det allmänna resereglementet ofta överstiger de verkliga utgifter, läkaren
haft att erlägga för resan eller, därest han begagnar sig av automobil, den
beräknade självkostnaden för denna automobil, och att läkaren i vissa fall
skall kunna genom de nuvarande bestämmelserna i resereglementet göra
direkt förtjänst på sina resor, något som motionärerna finna mindre lämpligt.
Motionärerna anföra, att åtskilliga läkare tillämpa vid sina resor taxor,
som icke äro oväsentligt lägre än de resereglementet angivna. Denna omständighet
lär dock icke i och för sig kunna anföras som ett bevis för, att
de läkare, som icke så förfara, göra någon förtjänst på taxan enligt resereglementet.
Motionärerna lämna icke någon upplysning om så skulle vara
fallet i någon större utsträckning. Att döma av motionärernas hemställan
skulle dock detta vara regel. Det undandrager sig för närvarande styrelsens
Andra kammarens andra tillfälliga ulskotls utlåtande Nr 2.
7
bedömande om denna motionärernas uppfattning är med verkligheten överensstämmande
eller icke. Huru härmed än må förhålla sig finner styrelsen
motionärernas synpunkt fullt riktig i det avseendet, att taxebestämmelserna
bygga på den principen, att de enligt resereglementet utgående ersättningarna
äro avsedda att täcka enbart självkostnaderna för färden.
Styrelsen kan emellertid, detta oaktat, icke för sin del tillstyrka motionärernas
hemställan. Styrelsen anser nämligen stora svårigheter möta för
att i många fall, framför allt då läkaren använder sig av sin egen automobil,
noggrant beräkna självkostnaderna för färden. Man har allt skäl
befara, att härutinnan kunna uppstå konflikter obehagliga för både hjälpsökande
och läkare. En bestämmelse i enlighet med motionärernas förslag
skulle lätt kunna medföra, att läkarna blevo obenägna att hålla sig med
egen automobil, något som åtminstone på samtliga de platser, där tillgång
lill hyrbilar är knapp, otvivelaktigt kan förväntas medföra menliga konsekvenser
för sjukvården framför allt vid hastigare påkomna sjukdomsfall,
då snabb vård är erforderlig.
Styrelsen vill ock erinra örn, att motionärernas syftemål i de fall, då
läkaren använder sig av lejd bil, uppnås genom ett så enkelt förfarande,
att den som kallat läkaren erlägger skjutsersättningen direkt till bilens ägare
eller förare, ett förhållande, som såvitt styrelsen har sig bekant tillämpas
i stor utsträckning.
Anses emellertid trots det nu anförda en ändring i nu gällande bestämmelser
rörande tjänsteläkarens reseersättning böra komma till stånd, bör
detta enligt styrelsens förmenande ske genom föreskrifter, vilka lätt kunna
tillämpas av såväl allmänhet som läkare. Medicinalstyrelsen håller för
övrigt före, att konsekvensen fordrar, att i så fall även andra tjänstemäns
resekostnader beräknas på liknande sätt.
Slutligen vill styrelsen med anledning av motionärens antydningar örn
att långa resor med dryga resekostnader skulle avhålla från anlitandet av
läkare erinra örn, att statsmakterna genom beviljande av anslag till statsbidrag
för lindring i mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
öppnat en lätt tillgänglig väg för att underlätta tillkallande av läkare.
Skulle vidare det förhållandet råda, att läkarna på sätt motionären angivit
i mycket ringa utsträckning begagna sig av järnvägsresor i sådana fall,
då detta skulle låta sig göra — något som Medicinalstyrelsen ej kunnat
bilda sig säker mening örn — vill det dock synas som örn läkarens resekostnadsersättning
i dylikt fall icke bör överstiga vad den med användande
av järnväg skulle hava blivit, vilket också får anses innefattas i den nu
gällande bestämmelsen alt ersättningen skall utgå enligt i resereglementet
stadgade grunder. Därvid bör dock hänsyn tagas till, att besöket hos den
sjuke och läkarens åliggande i sjuk- och hälsovården medgiver den längre
tidsutdräkt som användande av järnvägsförbindelser kan medföra. Styrelsen
vill i detta sammanhang med styrka betona de stora fördelar ur sjukvårdens
och allmänhetens synpunkt, som betingas av, att läkaren för sina
resor använder bil, varigenom läkarens tid besparas och han kan medhinna
avsevärt mycket mera än genom att nödgas inpassa sitt arbete efter
tågtidtabell.
I anslutning lill vad styrelsen ovan andragit vill styrelsen såsom sin
mening angiva, att styrelsen icke kan finna motionärerna hava anfört bärande
skäl för en ändring av gällande läkartaxa den 18 juni 192ti i vad avser
berörda detalj föres krin.
8
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
Avskrift av denna skrivelse tillställes Socialdepartementet.
I handläggning av detta ärende hava förutom undertecknade deltagit byråchefen
F. von Dardel och medicinalrådet M. Herrlin.
Stockholm den 7 mars 1931.
NILS HELLSTRÖM.
John Byttner.
/ A. E. Bastman.
Bilaga B.
Till ordföranden i riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Svenska provinsialläkarföreningens styrelse, som blivit satt i tillfälle
yttra sig över en av herrar Olsson i Blädinge och Magnusson i Tumhult
vid årets riksdag väckt motion angående sådan ändring i provinsialläkartaxan
att för resekostnadens bestämmande vid sjukbesök hänsyn, i den
mån så låter sig göra, skall tagas allenast till verkliga utgifter (självkostnader)
och således ej utgå efter i allmänna resereglemente! stadgade grunder,
har härmed äran anföra följande.
Såsom stöd för sin framställning vilja motionärerna göra gällande, att
resekostnadsersättningen enligt allmänna resereglementet ofta överstiger den
verkliga utgift läkaren haft för resan eller, därest han begagnar egen bil,
den beräknade självkostnaden för denna och framhålla, att det synes vara
mindre lämpligt, att läkaren i vissa fall på detta sätt bereder sig direkt
förtjänst på sina resor utöver det arvode som gällande provinsialläkartaxa
bestämmer.
Till en början vill provinsialläkarföreningens styrelse framhålla, att nu
gällande resereglemente torde vara så avfattat och de däri fastställda ersättningsbeloppen
så avvägda, att inga egentliga missbruk kunna förekomma,
och under sådant förhållande synes det styrelsen egendomligt, att just
tjänstläkarkåren skulle bliva föremål för undantagsbestämmelser på detta
område. Visserligen har styrelsen i likhet med motionärerna den uppfattningen,
att läkaren lika litet som någon annan tjänsteman bör hava någon
egentlig förtjänst genom att uppbära högre skjutsersättning än som motsvarar
vad han själv utgivit (självkostnaden), men såvitt styrelsen har sig
bekant, torde detta knappast förekomma och under alla omständigheter
icke i sådan omfattning att det motiverar en inskränkning i tillämpningen
av allmänna resereglementet på sätt motionärerna föreslagit. Styrelsen har
tvärtom den bestämda uppfattningen, att berättigad anledning till klagomål
eller anmärkning mot tjänsteläkarna i detta avseende icke föreligger och
om till äventyrs enstaka exempel på motsatsen skulle kunna påvisas, torde
det röra sig örn rena undantagsfall. Motionärernas påstående att dylikt
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 9
ofta skulle förekomma måste, såvitt styrelsen kan finna, bero på bristande
kännedom örn förhållandena i allmänhet.
Vad särskilt sådana fall, där läkaren begagnar egen bil, vidkommer, torde
läkaren i de flesta fall icke erhålla ersättning som motsvarar självkostnaden.
Till och med då läkaren erhåller statsbidrag till hållande av bil,
är det, enligt vad styrelsen erfarit, endast i undantagsfall som kostnaderna
bliva helt täckta, och det förhålladet att statsmedel överhuvud anslagits för
ändamålet visar tydligen, att det i allmänhet icke anses kunna ekonomiskt
bära sig för en tjänstläkare att för sina sjukresor hålla egen bil med till - lämpning av bestämmelserna i resereglemente! Att mången läkare med
egen bil av humanitära eller andra skäl ofta tillämpar en särdeles låg taxa,
som helt säkert icke tillnärmelsevis täcker självkostnaden, kan ej, såsom
motionärerna synas vilja göra, utnyttjas såsom skäl för en fordran att
läkaren i allmänhet skall vara nöjd med en skjutsersättning, som avsevärt
understiger självkostnaden.
Styrelsen vill även påpeka, att det merendels knappast låter sig göra att
med säkerhet beräkna självkostnaden för egen bil. Till och med då läkaren
använder tralikbil kan det för övrigt understundom vara vanskligt att på
öret angiva självkostnaden, då läkaren t. ex. kan bliva utsatt för tillfälligt
dröjsmål vid resans anträdande och härför får utgift eller örn läkaren
för att i brådskande fall bliva så raskt och väl betjänad som möjligt anser
sig icke böra alltför mycket spara på de tyvärr vanligen nödvändiga drickspengarna
o. s. v.
Styrelsen vill vidare framhålla, att allmänheten alltmera synes finna med
sin fördel förenligt att låta läkaren själv ombesörja sin fortskaffning, men
att det å andra sidan står var och en fritt, att, örn han så önskar, själv
ombestyra, att läkaren hämtas på lämpligt sätt, ävensom att statsbidrag
kan erhållas för nedbringande av kostnaderna för mindre bemedlade å
landsbygden.
Ehuru det icke direkt sammanhänger med föreliggande ärende, vill styrelsen
i förbigående beröra vad motionärerna anfört örn att läkarna i ringa
utsträckning använda sig av järnvägsresor i sådana fall, då detta skulle
låta sig göra. Det torde emellertid för var och en ligga i öppen dag, vilka
fördelar det nästan ständigt bereder läkaren och i de allra liesta fall även
den sjuke, att läkaren använder sig av bil, varför styrelsen anser sig icke
närmare behöva ingå på motivering härav. Enbart det förhållandet, att
läkaren kan komma direkt från sin bostad till den sjukes och från den
ene sjukes till den andres utan ombyte av fortskaffningsmedel och utan
tidsödande väntan å tåg m. lii., är i dessa tider med allmänhetens ständigt
stegrade anspråk på läkaren av synnerligt värde. Styrelsen vill här begagna
tillfället framhålla, att det knappast i något annat land torde vara
så väl sörjt för tillgången av på samma gång god och billig läkarvård å
landsbygden som hos oss.
Till slut vill styrelsen såsom sin bestämda åsikt framhålla, att i stort
ingen minskning av någon som helst betydelse är att förvänta i skjutskostnaderna
genom den av motionärerna föreslagna åtgärden. För övrigt
synas motionärerna själva haft rätt så stor tvekan härutinnan, då de endast
hemställa, att bestämmelsen skall tillämpas »i den mån så låter sig göra».
Av vem eller på vad sätt detta skall avgöras, omnämnes icke. I sådana
fall där läkaren använder sig av egen bil, torde för övrigt, örn motionärernas
förslag vinner tillämpning, merendels en ökning i stället för minsk
Bihang
till riksdagens protokoll 1931. 13 sami. 2 avd. 2 höft. (Nr 2.) 2
10
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.
ning i kostnaderna komma att inträda, och under alla omständigheter
kommer friare spelrum att lämnas för läkarens godtycke, något som styrelsen
icke finner önskvärt.
Av det anförda torde framgå, att provinsialläkarföreningens styrelse anser
den av motionärerna föreslagna jämkningen i gällande provinsialläkartaxa
olämplig och ägnad att orsaka ovisshet och osäkerhet vid skjutsersättningens
beräknande utan att i nämnvärd mån medföra de fördelar motionärerna
synas hava tänkt sig.
Örebro den 4 mars 1931.
För Svenska provinsialläkareföreningens styrelse:
Gustaf Hagstrand,
ordf.
Bilaga C.
Herr ordföranden i riksdagens andra kammares andra tillfälliga utskott.
Rikssjukkassornas centralorganisation, som beretts tillfälle att avgiva yttrande
angående av hrr Olsson i Blädinge och Magnusson i Tumhult till
innevarande års riksdag avgiven motion angående viss ändring i provinsialläkartaxan,
får med anledning härav anföra följande.
Enär det är ett väsentligt intresse för såväl den enskilde som för det
allmänna, att erforderlig läkarvård kan erhållas utan alltför betungande
kostnader, vill centralorganisationen uttala sin sympati för varje åtgärd, som
bereder lättnader i nämnda hänseende utan att oskäligt inskränka läkarnas
utkomst eller försvåra deras verksamhet. För sjukkassorna, som nu i allmänhet
bereda allenast kontant sjukhjälp, har läkarvårdskostnaden endast
indirekt betydelse. Då centralorganisationen emellertid förväntar, att föreliggande
kungl, proposition angående sjukkassefrågan vinner riksdagens bifall,
varigenom läkarvårdsförsäkring, vari inbegripes ersättning för läkarnas
resor, kommer att beredas av alla sjukkassor, blir minskning av dessa kostnader
av mycket stort intresse för de blivande, nya sjukkassorna.
Ehuru syftet med den föreslagna ändringen i provinsialläkartaxan är beaktansvärt,
kan dock ifrågasättas, om det är möjligt att, på den väg motionärerna
tänkt sig, kunna åstadkomma någon väsentlig fördel för patienterna.
Därest resereglementet ej längre skall ligga till grund för beräkningen av
resekostnaden utan ersättningen i stället skall bestämmas med hänsyn till
verkliga utgifter för resan, är det icke osannolikt, att patienterna i vissa
fall kunna få vidkännas större utgifter än de, som utgå enligt nu gällande
grunder. Under vissa förhållanden kommer ett bedömande av den verkliga
utgiftens storlek att möta stora svårigheter. Många läkare lia egna bilar,
och då det knappast på förhand kan beräknas, huru stor kostnad uppstår
för bilens amortering, underhåll och drift, enär sådan kostnad i icke ringa
Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 11
mån är beroende på vägarnas beskaffenhet m. fl. förhållanden, kan det
befaras, att ett fritt bedömande av kostnaden för resan kan leda till obehagliga
tvister mellan patienter och läkare.
Med hänsyn ej allenast till läkarens dyrbara tid och många gånger ansträngande
tjänstgöring, utan fastmera med hänsyn till att det ofta kan vara
ett livsintresse för patienten, att denne snarast möjligt erhåller sakkunnig
behandling, vore det obilligt föreskriva, att läkaren företrädesvis skall begagna
sig av järnväg. Bilen är ett för sjukresor så lämpligt fortskaffningsmedel,
att intet hinder bör uppställas för läkarna att använda bil för sådana
resor.
I det föregående har erinrats om, att en reform av sjukförsäkringen,
enligt den föreliggande kungl, propositionen, kommer att öka sjukkassornas
intresse för nedbringande av kostnaderna för läkarnas resor. Sannolikt
komma då centralsjukkassorna att ordna denna fråga på förmånligaste sätt
genom avtal med bilägare om särskilda, låga taxor för läkarskjutsar, av
vilka avtal även icke sjukförsäkrade patienter erhålla fördel.
Centralorganisationen anser därför, att frågan örn reglering av läkarnas
rätt till reseersättning vid sjukbesök bör utan svårare olägenhet kunnat anstå
i avvaktan på den blivande sjukkassereformen och de åtgärder de nya sjukkassorna
vidtaga i nämnda hänseende.
Östersund den 21 februari 1931.
Styrelsen för rikssjukkassornas centralorganisation
O. Toresson.
Ordförande.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.