Sök i Ratio Lex

Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattningen av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande barn.

1931-05-15 · 12 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 12 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BevU 1931:39, Betänkande, i anledning av väckt motion angående beskattningen av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande barn.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till riksdagens kansli den 15 maj 1931 kl. 1 e. m.

Bevillningsutskottets betänkande, i anledning av väckt motion angående

beskattningen av äkta makar och örn hänsynstagande

vid beskattningen till försörjning av hemmavarande

barn.

(2:a avd.)

I en inom andra kammaren väckt, till bevillningsutskottet hänvisad

motion, nr 160, har herr Lindman m. fl. hemställt, »att riksdagen måtte

i skrivelse till Kungl. Majit begära, att Kungl. Majit ville, med beaktande

av de synpunkter, som i denna motion framlagts, i samband med pågående

utredningar på beskattningsväsendets område föranstalta en ingående

utredning rörande frågorna örn äkta makars beskattning och örn

hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavarande barn

och för riksdagen framlägga det förslag, som av utredningen må föranledas».

Beträffande motiveringen för detta förslag, i den mån densamma ej

här nedan återgivits, får utskottet hänvisa till motionen.

1910 års förordning örn inkomst- och förmögenhetsskatt byggde i princip

på skattens uttagande efter skatteförmågan. Det oaktat togs enligt nämnda

författning i dess ursprungliga lydelse icke någon större hänsyn till

sådana på skatteförmågan inverkande faktorer som levnadskostnadernas

höjd å boningsorten eller till det antal familjemedlemmar skattskyldig

hade att med sin inkomst försörja. Skattskyldig, vilkens taxerade belopp

icke översteg 3,000 kronor, kunde emellertid, för den händelse levnadskostnaderna

å boningsorten vore synnerligen höga i jämförelse med

vad de voro inom riket i allmänhet, medgivas avdrag från det taxerade

beloppet. Likaledes ägde skattskyldig, under förutsättning att hans taxerade

belopp icke översteg 6,000 kronor, erhålla nedsättning häri med 100

kronor för varje av honom på grund av försörjningsplikt underhållet

barn, vars ålder vid början av taxeringsåret understeg 15 år, för så vitt

barnet icke självt åtnjöt inkomst. Skyldighet att erlägga inkomst- och

förmögenhetsskatt inträdde vid ett taxerat belopp av 800 kronor. Äkta

makar behandlades, på sätt alltjämt gäller, i beskattningshänseende som

en enhet.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 26 haft. (Nr 39.)

Utskottet.

Historik.

1910 Ira lagstiftning:.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Vad angår den kommunala beskattningen var densamma enligt 1910

års bevillningsförordning anordnad såsom en i huvudsak proportionell

skatt med endast en ringa degression för enskild skattskyldig med inkomst

understigande 1,800 kronor. Den omständigheten att skattskyldig

var gift berättigade icke i och för sig till skattelindring. Däremot kunde

de bevillningsfria avdragen något ökas, örn den skattskyldige huvudsakligen

försörjde, jämte sig själv, sammanlagt mer än tre personer.

Tillfälliga På grund av dyrtiden medgavs enligt åren 1916—1920 utfärdade förSkrfngarnd

ordningar tillfällig skattelindring främst för skattskyldig, som hade att

försörja barn under 15 år. Skattelindringen fick emellertid endast åtnjutas

vid den statliga taxeringen av den, vars taxerade belopp icke

översteg 6,000 kronor, samt vid bevillningstaxeringen av den, vars inkomst

icke översteg 3,000 kronor.

1919 års lag- Genom beslut vid 1919 års lagtima riksdag skedde en fullständig omstiffmng.

läggning av avdragssystemet vid den statliga beskattningen. Avdrag

skulle enligt de sistnämnda år beslutade författningsändringarna tillkomma

varje här i riket mantalsskriven svensk medborgare för ett belopp (ortsavdrag),

fastställt med hänsyn till storleken av de oundgängligen nödvändiga

levnadskostnaderna inom mantalsskrivningsorten. Den del av inkomsten,

som översteg detta existensminimum, men ej dubbla samman

därav, skulle beskattas endast till hälften. Detta system har benämnts

bankning. Riket indelades med avseende å levnadskostnadernas höjd

i fem olika ortsgrupper. Ortsavdraget beräknades enligt åren 1920—

1928 gällande förordningar i den billigaste ortsgruppen till 700 kronor

samt i den dyraste till 1,200 kronor. Vid bestämmandet av avdragens

belopp ansågs hänsyn böra tagas endast till utgifter för föda, bostad med

bohag, lyse och bränsle, kläder och tvätt samt sjukvård. Vidare infördes

förutom ortsavdrag s. k. familjeavdrag. Detta avdrag fick enligt

åren 1920—1928 gällande förordningar åtnjutas med 300 kronor för

hustru och med likaledes 300 kronor för varje hemmavarande eller av

skattskyldig helt eller delvis underhållet barn, vilket icke uppnått viss

ålder. Denna åldersgräns, som ursprungligen var fastställd till 21 år,

nedsattes år 1922 till 18 år. Särskilda bestämmelser meddelades till

förebyggande av att, därest barnets föräldrar icke vore gifta med varandra,

båda föräldrarna skulle äga åtnjuta barnavdraget. Ogift skattskyldig,

som hade hemmavarande barn, ägde erhålla avdrag för husföreståndarinna.

Jämlikt beslut av 1921 års riksdag skulle vid taxering till såväl statlig

som kommunal beskattning dels hustrus inkomst av arbetsanställning

eller tjänst samt av rörelse eller yrke medräknas allenast örn och i den

mån ifrågavarande inkomst sammanlagt överstege 200 kronor, dels ock

avdrag få ske för kostnad för nödigt biträde i hemmet för det fall att

gift kvinna av förvärvsverksamhet vore i avsevärd grad förhindrad att

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

3

ägna sig åt hemmets skötsel, vilket avdrag skulle göras från hennes inkomst

av dylik verksamhet, med iakttagande av att sammanlagda avdraget

från olika inkomstkällor i intet fall finge överstiga 200 kronor.

Vad beträffar kommunalbeskattningen infördes liknande avdragsbestämmelser

som vid den statliga taxeringen i samband med antagandet

av det s. k. kommunalskatteprovisoriet. Avdragen bestämdes emellertid

till hälften av de vid den statliga taxeringen utgående. I proposition

nr 191 till 1920 års riksdag åberopade chefen för finansdepartementet till

stöd för förslaget i denna del en inom departementet upprättad promemoria.

I denna promemoria anfördes bland annat, att i fråga örn den

kommunala inkomstskatten hade det ansetts skäligt att till underlättande

av såväl deklarationernas upprättande som taxeringsmyndigheternas arbete

vinna största möjliga överensstämmelse med skatteförordningen. I

enlighet härmed hade ifrågasatts, att avdrag för existensminimum borde

anordnas efter de principer, som av 1919 års lagtima riksdag fastslagits

i fråga örn den statliga beskattningen. Med hänsyn till de små inkomstbeloppen

inom särskilt en del mindre landskommuner skulle det emellertid,

örn ej de få medelstora inkomsterna inom dylika kommuner skulle

bliva allt för tungt beskattade, vara erforderligt att sätta avdragsbeloppen

lägre vid den kommunala än vid den statliga beskattningen.

I sitt den 15 oktober 1924 avgivna betänkande angående den kommunala

beskattningen föreslog 1921 års kommunalskattekommitté beträffande

orts- och familjeavdrag ett system, som i princip anslöt sig till det då

gällande. Den s. k. bankningen skulle upphävas. Ortsavdragen skulle

utgå i fem dyrortsgrupper med respektive 400, 450, 500, 550 och 600 kronor.

Dessa avdrag finge av en var enskild skattskyldig åtnjutas i helt

eller halvt ortsavdrag. Familjeavdragen beräknades i halvt eller fjärdedels

ortsavdrag. Kommittén hade emellertid övervägt även andra utvägar

att lösa ifrågavarande spörsmål. Sålunda anförde kommittén i sitt

nämnda betänkande (sid. 196—197) följande:

»Vid övervägande av frågan örn ortsavdragen har kommittén beträffande

den teoretiska motiveringen av dessa avdrag till en början kommit

till den uppfattning, att fiktionen örn ortsavdraget såsom uttryck

för ett efter dyrortsgrupneringen avpassat existensminimum, vilken fiktion

anfördes som bärande grund för ortsavdragets skattefrihet, då detsamma

år 1919 infördes i statsbeskattningen, icke kan upprätthållas. Den

kan icke upprätthållas redan därför, att ett sådant existensminimum i

verkligheten är ett annat och mindre, per person räknat, för medlemmarna

i ett gemensamt hushåll än för en ensamstående person. Faktiskt

kunde den ej heller upprätthållas, då ortsavdragen år 1920 infördes i

kommunalbeskattningen, utan nödgades man då nedsätta skattefriheten

till hälften av ortsavdragen enligt statsskatteförordningen, d. v. s. till

halvt existensminimum, vilket naturligtvis i och för sig är en orimlighet.

Frågan örn och i vad mån en inkomst, som överstiger vad som under

inga förhållanden kan beskattas, bör göras bidragspliktig har i verk
-

1920 års provisoriska

lagstiftning.

1921 års kommunalskattekommitté.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Gällande bestämmelser.

ligheten föga med existensminimum att göra, utan beror av den bärkraft

i skattehänseende, som man anser sig böra tillmäta en sådan inkomst.

Och härvid lärer det vara klart, att ju mindre inkomsten är, ju svagare

är den såsom skatteobjekt och ju större skattefritt avdrag behöver den,

medan däremot skatteförmågan stiger i den mån, som inkomsten stiger,

och i samma mån behöver den mindre skattefritt avdrag, så att vid en

viss punkt inkomsten nått den storlek, att den kan anses icke vara i behov

av något skattefritt avdrag alls.

Är detta, såsom kommittén tror, riktigt, så borde — tyckes det — en

rationell lösning kunna vinnas genom att sätta de skattefria avdragen i

relation till inkomsten, så att de bleve större för de mindre inkomsterna

och därefter minskades i den mån inkomsten stege för att slutligen vid

ett visst mått av högre inkomst alldeles upphöra. Ett enkelt sätt att

åstadkomma en dylik successiv minskning av avdragen i förhållande till

inkomstens stegring vore att föreskriva, att de ortsavdrag, envar skattskyldig

skulle vara berättigad åtnjuta, skulle minskas med 10 procent av

den skattskyldiges taxerade inkomst. Genom denna anordning skulle de

förut vid alla inkomstlägen utgående avdragen så småningom amorteras,

så att exempelvis den skattskyldige, då hans taxerade inkomst uppginge

till feni gånger hans ortsavdrag, finge åtnjuta allenast hälften av samma

avdrag samt, då hans taxerade inkomst uppginge till tio gånger hans

ortsavdrag, icke erhölle något ortsavdrag alls. Men verkningarna av ett

sådant avdragssystem komme icke att motsvara vad som åsyftats, beroende

på den kommunala inkomstbeskattningens karaktär av repartitionsskatt.

Örn man bortser från den inverkan, som ifrågavarande avdragssystem

på grund av ökningen i antalet skattekronor kunde hava

på belastningen av objektskattekronorna och de juridiska personernas

skattekronor, samt till en början antager, att ingen skattskyldig inom

kommunen hade en taxerad inkomst, som överstege tio gånger ortsavdraget,

så är det klart, att den proportionella ökning av den beskattningsbara

inkomsten, som skulle äga rum genom nu ifrågavarande avdragssystem,

icke åstadkomme någon förändring i skattetrycket. Ökningen

av antalet skattekronor för varje skattskyldig komme att motvägas av

nedgången i utdebiteringen per skattekrona. Örn däremot inom kommunen

funnes skattskyldiga, vilkas taxerade inkomster överstege tio gånger

deras ortsavdrag, så komme deras beskattningsbara inkomster med detta

avdragssystem icke att ökas i samma proportion som de övrigas utan

med ett jämförelsevis mindre belopp — mindre (proportionsvis) ju högre

inkomsten vore. För dem komme alltså nedgången i utdebiteringen att

hava större betydelse än ökningen i antalet av deras skattekronor. Systemet

skulle således, jämfört med nu gällande system, resultera däruti,

att de skattskyldiga, som icke åtnjöte något ortsavdrag alls, erhölle skattelindring

på bekostnad av de mindre inkomsttagare, som åtnjöte de reducerade

ortsavdragen. För att undvika denna förskjutning av skattetungan

nedåt på de mindre inkomsterna måste sålunda ortsavdrag medgivas

över hela linjen.»

Gällande bestämmelser beträffande ortsavdrag tillkommo genom beslut

av 1928 års riksdag. Ortsavdraget omfattar grundavdrag och familjeavdrag,

vilkas storlek skiftar inom olika dyrortsgrupper. Grundavdragen

utgöra vid den statliga beskattningen i ortsgrupp I: 680 kronor;

i ortsgrupp II: 760 kronor; i ortsgrupp lil: 840 kronor; i ortsgrupp IV:

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

5

920 kronor och i ortsgrupp V: 1,000 kronor. Familjeavdraget utgör, med

lika belopp för hustru och varje barn, som icke uppnått 16 år, i ortsgrupperna

I och II: 320 kronor; i ortsgrupperna III och IV: 360 kronor

samt i ortsgrupp V: 400 kronor. Vid den kommunala beskattningen utgöra

ortsavdragen hälften av de vid statsskattetaxeringen medgivna avdragsbeloppen.

Ogift skattskyldig, som under beskattningsåret haft husföreståndarinna

anställd hos sig och haft hemmavarande barn, för vilket

han varit berättigad erhålla avdrag, äger åtnjuta samma familjeavdrag,

som tillkommer skattskyldig för hustru.

Äkta makar, som under beskattningsåret levat tillsammans, beskattas

såsom en enhet. Gift kvinna, som levt tillsammans med sin man och under

beskattningsåret haft inkomst av rörelse eller av eget arbete, äger,

i den mån sådan hennes inkomst därtill förslår, åtnjuta avdrag med

200 kronor.

1928 års lagstiftning på förevarande område medförde sålunda en reducering

av grundavdragen och en ökning av familjeavdragen, vilka senare

graderades efter dyrortsgrupperna. Vidare avskaffades gift kvinnas rätt

till avdrag för kostnad för nödigt biträde i hemmet. Sambeskattningen

av äkta makar bibehölls dock med den ändringen, att makar, som icke

levde tillsammans, skulle beskattas oberoende av varandra. I fråga örn

barnavdragen sänktes åldersgränsen från 18 till 16 år.

Sambeskattningen av äkta makars inkomst medför dels att det gemensamma

skattefria avdraget kommer att understiga de avdrag, som tillkommit

makarna, örn de taxerats var för sig, dels ock att den progressiva

beskattningen gör sig hårdare gällande. Anledningen till att äkta makars

inkomst beskattas såsom en enhet är uppenbarligen den, att skattekraften

ansetts vara densamma vare sig inkomstbeloppet åtnjutits endast

av den ena maken eller av båda makarna. Såsom skäl, att avdraget för

hustru satts lägre än för ogift person, har närmast åberopats, att levnadskostnaden

för ett gift par ansetts vara lägre än för två ogifta personer.

I motionen har ifrågasatts, huruvida det anförda skälet för att hustruavdraget

satts lägre än grundavdraget äger full giltighet. Bildandet av

familj vore nämligen ofta förenat med anskaffning av något anspråksfullare

hostad än vederbörande haft som ogifta och anskaffning av bohag

medförde vissa merkostnader. Därest vederbörande sammanflyttade utan

att ingå äktenskap, vannö de omedelbart de ekonomiska fördelar, som

kunde bliva en omedelbar följd av sammanflyttningen, men bibehöllo det

oaktat den förmånligare ställningen i beskattningshänseende. Man kunde

därför starkt ifrågasätta införandet av lika stora avdrag för hustru som

för ogift person, även om detta för ett eller annat fall skulle betyda ett

längre gående steg än som i och för sig kunde anses påkallat. En nära

till hands liggande utväg att åstadkomma en lämpligare avvägning i

beskattningen av gifta och ogifta, vilken utväg åtminstone beträffande

Motionen.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

de progressiva skatterna kunde genomföras utan rubbning av den inbördes

proportionen mellan stora och små inkomsttagare, vore att göra hustruavdraget

proportionellt till inkomsten men liksom nu med viss

minsta, möjligen även visst högsta belopp. Detta avdrag kunde ju bestämmas

till exempelvis en tiondel eller annan bråkdel av inkomsten,

varigenom erhölles en effektiv differentiering mellan gifta och ogifta.

Ävenledes kunde progressivskatten så omläggas, att för de gifta och

ogifta tillsammans i visst inkomstläge skatten bleve exakt densamma

som förut. En reform på denna punkt finge icke betyda någon minskning

av beskattningsunderlaget, utan det åstundade resultatet borde vinnas

genom jämkning uppåt och nedåt av olika slags avdrag. Vid avdragens

bestämmande borde hänsyn tagas även till barnavdragens storlek.

Beträffande barnavdragen kunde det med fog ifrågasättas, örn dessa

vore tillräckligt höga för att utjämna skillnaden i levnadskostnader.

Denna fråga finge särskild betydelse, örn den betraktades i samband med

det befolkningspolitiska spörsmål, som i vårt land under de senaste årtiondena

fått allt större aktualitet. De starkt sjunkande nativitetssiffrorna

gåve detta problem en allvarlig tyngd. Ett helt komplex av etiska,

sociala och ekonomiska frågor måste beaktas vid behandlingen av detta

problem, och sannolikt läge tyngdpunkten i detta på ett område, som icke

kunde direkt nås av statliga åtgärder och reformer. Men det syntes å

andra sidan vara uppenbart, att uraktlåtenhet från samhällets sida att

vidtaga åtgärder i syfte att lätta de barnrika familjernas ofta stora svårigheter

kunde vara en bidragande orsak till minskningen av nativiteten.

Det vore hög tid, att vi övergiva den negativa eller indifferenta hållning,

som på detta område varit utmärkande för svensk befolkningspolitik,

och i stället sökte att genom positiva åtgärder främja familjebildning

och lätta de barnrika familjernas börda i beskattningshänseende.

Att skattepolitiken icke saknade betydelse i detta hänseende, vore uppenbart,

och i vår skattelagstiftning hade också viss hänsyn tagits till dessa

synpunkter, ehuru icke i den utsträckning som syntes vara önskvärt. Det

vore tänkbart, att för de minsta inkomsttagarna i de billigare ortsgrupperna

de nuvarande avdragen, åtminstone örn barnen vore många, verkligen

åstadkomme en skattedifferentiering, som svarade mot skillnaden

i skatteförmåga. Men för de dyraste ortsgrupperna vore den nuvarande

differentieringen icke tillräcklig ens för de små inkomsttagarna, och under

alla förhållanden vore den uppenbarligen otillräcklig för familjeförsörjax-e

med något större inkomster, vilka kunde hänföras till den egentliga

medelklassen, vars kulturbärande betydelse gjorde den i lika hög

grad förtjänt av samhällets intresse och omvårdnad som någon annan

samhällsklass. Nativitetsspörsmålet vore för denna klass särskilt

brännande. Det syntes motionärerna vara uppenbart, att en effektiv

skattelindring för barnrika familjer skulle få en stor reell betydelse särskilt

för denna klass, samtidigt som en dylik åtgärd skulle för alla, vare

s. 7 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 7

sig stora eller små, inkomsttagare framstå såsom en rättvis åtgärd från

samhällets sida och därigenom få en icke oväsentlig psykologisk effekt.

Vid övervägande av olika möjligheter att åstadkomma en sådan skattelindring

syntes motionärerna den utvägen, som ovan antytts beträffande

äkta makars beskattning, nämligen de skattefria barnavdragens bestämmande

i viss proportion till inkomsten åtminstone vid den progressiva

beskattningen, ligga nära till bands. Därvid förutsattes givetvis, att en

lämplig avvägning emellan stora och små inkomsttagare bibebölles, vilket

bär som i fråga örn äkta makars beskattning kunde ske genom jämkning

av de progressiva skalorna. Motionärerna avsåge sålunda icke

någon minskning av beskattningsunderlaget genom den föreslagna reformen,

vars ändamål kunde vinnas genom en justering av avdragen.

Flertalet utländska skattelagar innehålla bestämmelser rörande sär- utländsk lagskilda

avdrag för familjeförsörjare. Den ensamstående tillkommande stiftning.

avdragsrätten är inom vissa skattesystem så ordnad, att avdraget såsom

motsvarande ett existensminimum får tillgodonjutas av alla enskilda

skattskyldiga, medan enligt andra skattelagar avdraget förbehållits skattskyldiga

med viss begränsad inkomst.

I England äger varje enskild skattskyldig åtnjuta avdrag vid taxering

för allmän inkomstskatt till staten med 135 pund. Avdrag utgår för

hustru med 90 pund, för det första barnet med 60 pund och för vart och

ett av de följande med 50 pund. Såsom förutsättning för rätt till barnavdrag

bar uppställts, att barnet antingen icke uppnått 16 år eller åtnjuter

full undervisning vid skola eller universitet samt att barnets föräldrar

äro gifta med varandra. För styvbarn och utomäktenskapliga

barn. ävensom vissa andra närstående personer, vilka underhållas av

skattskyldig, äger denne åtnjuta avdrag med vissa lägre belopp. Å den

del av inkomsten, som ligger över existensminimum, utgår för de första

225 punden endast halv skatt. Vid den särskilda progressiva beskattningen,

som dock endast drabbar inkomster överstigande 2,000 pund, må

avdrag ej tillgodonjutas.

Avdraget för ensamstående i Amerikas Förenta Stater utgör vid statsbeskattningen

1,500 dollar samt ökas för gift skattskyldig till 3,500 dollar.

För varje barn, som icke uppnått 18 år, äger skattskyldig åtnjuta

ett avdrag av 400 dollar.

Vid taxering för allmän statlig inkomstskatt i Frankrike åtnjuter

skattskyldig ett avdrag av 7,000 francs. För hustru och ett vart barn

utgör avdraget 3,000 francs.

I Norge äro skattskyldiga med hänsyn till antalet personer, som av

envar försörjes, uppdelade i åtta skatteklasser med olika avdrag inom

varje klass. Skilda avdrag gälla för stad och land. Å landet utgör, därest

avdragen utgå utan förhöjning eller sänkning, högsta avdraget för

ensamstående 600 kronor, vilket avdrag nås vid en inkomst av lägst 1,000

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Utskottets

yttrande.

kronor, och för skattskyldig inom åttonde klassen med en inkomst av

minst 4,150 kronor ett belopp av 2,700 kronor. Motsvarande avdrag i stad

äro respektive 1,000 kronor och 4,675 kronor. Avdrag må åtnjutas för

hustru, för barn under 15 år samt för vissa andra närstående, vilka skattskyldig

försörjer.

I Danmark må barnavdrag åtnjutas, oavsett inkomstens storlek, medan

avdragen för ensamstående och för äkta makar äro förbehållna skattskyldig,

vilkens inkomst ej överstigit 10,000 kronor. Äkta makar åtnjuta

ett avdrag, som är dubbelt så högt som avdraget för ensamstående. Avdragen

hava differentierats med hänsyn till levnadskostnaderna och utgå,

avdraget för ensamstående i lägsta ortsgruppen med högst 600 kronor

och inom den dyraste ortsgruppen med högst 800 kronor, under det

att barnavdraget utgör 200 respektive 300 kronor för barn under 15 år.

Vid statlig taxering i Tyskland medgives avdrag för ensamstående endast.

för så vitt inkomsten understigit 10,000 riksmark. Avdrag för

hustru och barn åter utgår, oavsett inkomstens storlek, men avdragen bestämmas

i viss mån i förhållande till dennas storlek. Avdragen äro

maximerade till högst 600 riksmark för hustru samt enahanda belopp

för varje barn. Vissa minimibelopp hava därjämte bestämts för avdragen,

i det att detsamma utgör för hustru 100—120 riksmark och för

första barnet 100—120 riksmark. Barnavdraget stiger sedermera för

varje barn till och med det femte samt utgör för detta 720—960 riksmark.

Av den lämnade redogörelsen framgår, hurusom under ett tidigare skede

det taxerade beloppets storlek utgjorde praktiskt taget den enda mätaren

av skatteförmågan. Efter hand har en ändring härutinnan ägt rum, så

att numera i och för skattens beräknande hänsyn tages jämväl till levnadskostnadernas

storlek å den ort, där skattskyldig bor, ävensom till

skattskyldig åliggande plikt att försörja hustru och minderåriga barn.

De belopp, som enligt vår skattelagstiftning må avdragas den taxerade

inkomsten i form av ortsavdrag vid den statliga beskattningen, äro dock

så låga, att de endast i undantagsfall täcka existensminimum, och vid den

kommunala beskattningen hava ortsavdragen av hänsyn till kommunernas

ekonomi tillmätts så knappt, att dessa avdrag uppenbarligen icke

motsvara ett dylikt minimum.

Ehuru genom 1928 års skattereform familjeavdragen något ökats och

samtidigt differentierats med avseende å levnadskostnadernas höjd å

skattskyldigs boningsort, vill det synas som örn dessa avdrag äro särskilt

låga och sålunda icke blott absolut taget utan även i förhållande till grundavdragen

otillräckliga. Utskottet vill i detta sammanhang peka på det

kända, framför allt i de större städerna ofta förekommande förhållandet,

att skatt icke kunnat genom införsel uttagas, enär den skattskyldiges

inkomst icke ansetts överstiga vad han behövt till underhåll för sig eller

sin familj. I det övervägande antal fall, då skatt av denna anledning

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

icke kunnat uttagas, torde skattskyldig haft familj att försörja. Visserligen

kunna dessa större betalningssvårigheter för familjeförsörjarna föranledas

av att särskilt bland kroppsarbetare avlöningarna i allmänhet

icke utgå med högre belopp för äldre än för yngre löntagare, men även

i fall, där familjeförsörjarens avlöning överstiger den ensamståendes,

så att den beskattningsbara inkomsten och förty även skattens belopp

är lika stort för båda, torde i regel familjeförsörjaren hava vida större

svårigheter att fullgöra skatteplikten än den ensamstående. Ju större familj

skattskyldig har att försörja, desto starkare gör sig vanligen denna

ökade svårighet gällande för familjeförsörjaren i förhållande till den ensamstående.

Orsaken till nu nämnda förhållande är väl närmast den, att

familjeavdragen absolut taget tillmätts allt för knappt samt att med stigande

försörjningsplikt möjligheterna minskas att anpassa de faktiska

levnadskostnaderna till de låga belopp avdragen representera. Härtill

kommer att särskilt minderåriga barn föranleda vissa utgifter såsom

för skolgång och annan undervisning, till vilka, enligt vad av den förut

lämnade redogörelsen framgår, hänsyn icke tagits vid harnavdragets bestämmande.

Olikheten i skatteförmåga vid lika skatt framträder icke

endast beträffande de minsta inkomsterna utan även i fråga örn sådana

till högre belopp.

Det vill därför synas som örn redan från den principiella ståndpunkt,

som ligger till grund för gällande avdragssystem, skäl skulle föreligga att

lätta skattebördan för familjeförsörjare med låga eller medelstora inkomster.

Det synes desto mera angeläget att söka åstadkomma en jämnare avvägning

av skattebördan, som det ur social synpunkt icke låter sig försvara

att utnyttja skatteförmågan förhållandevis starkare hos familjeförsörjaren

än hos den ensamstående.

Stora svårigheter torde emellertid möta att avgöra, på vad sätt nämnda

missförhållande lämpligast bör avhjälpas, och ett sådant avgörande bör

givetvis, såsom även motionärerna förutsatt, föregås av en närmare utredning.

Möjligheterna att vinna en tillfredsställande lösning äro uppenbarligen

vida större vid den statliga beskattningen än vid den kommunala.

Flera utvägar att utan en minskning av underlaget för inkomst- och förmögenhetsskatten

reglera familjeavdragen föreligga därvid. Sålunda

kan detta ske genom sänkning av grundavdragen eller en omläggning

av den progressiva skalan.

Ehuru det först efter en närmare utredning torde bliva möjligt att fatta

ståndpunkt till, efter vilka linjer frågan bör lösas, har utskottet likväl ansett

sig höra framhålla följande. 1928 års lagstiftning på förevarande område

har sannolikt genom ortsavdragens sänkning medfört en icke obetydlig

höjning av skatteunderlaget. Därest utredningen giver vid handen,

att detta är riktigt, torde, med hänsyn bland annat till att en sådan

höjning icke synes hava avsetts, det knappast framstå såsom obilligt,

att familjeavdragen ökas så, att det sammanlagda avdragsbeloppet kommer

att ungefärligen överensstämma med vad i sådant hänseende gällde

Bihang lill riksdagens protokoll 1931. 7 sami. 26 hafi. (Nr 39.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

före 1929 års ingång. Säkerligen skulle dock den höjning av familjeavdragen,

som härigenom möjliggjordes, icke vara tillräcklig att åstadkomma

en tillfredsställande avvägning av familjeförsörjarnas beskattning.

Det torde därför bliva nödvändigt att för vinnande av nämnda syfte anlita

även andra utvägar. Motionärerna hava åsyftat en lösning, som icke

skulle medföra minskning av skatteunderlaget. Det torde dock höra

framhållas att, därest fiktionen att grundavdraget bör motsvara existensminimum

för en ensamstående skall kunna upprätthållas, detta avdrag

icke torde kunna sänkas. Utskottet håller emellertid före, att andra framkomliga

utvägar kunna beträdas. I vart fall synas de fördelar, som stå

att vinna genom en mera tillfredsställande avvägning av familjeavdragen,

vara så stora, att en ökning av dessa synes böra ske, även örn

därigenom skatteunderlaget komma att något minskas samt skatten förty

komme att utgå efter ett något högre procenttal än som eljest varit

motiverat.

Beträffande den kommunala beskattningen föreligga knappast andra

möjligheter för vinnande av ifrågavarande syfte än att minska antingen

grundavdragen eller den beskattningsbara inkomstens belopp. Det synes

emellertid särskilt angeläget att vid denna beskattning åstadkomma en

lindring för familjeförsörjaren, då de lägsta och medelstora inkomsterna

i regel belastas långt hårdare genom den kommunala skatten än genom

den statliga.

Vid kommunalbeskattningen utgå grundavdragen med endast hälften av

de belopp, som gälla vid den statliga taxeringen, och till följd härav torde

fiktionen att betrakta dessa avdrag såsom ett existensminimum icke kunna

upprätthållas. Vidare är levnadskostnadernas höjd densamma för alla inom

det kommunala beskattningsområdet bosatta, vadan en differentiering av

avdragen med hänsyn till levnadskostnadernas storlek har jämförelsevis

ringa betydelse. Den kommunala beskattningen bygger i ganska begränsad

omfattning på principen skatt efter förmåga. Den avvägning av

skattebördan, som med hänsyn till denna princip är önskvärd, torde med

fördel kunna åstadkommas på annat sätt än genom det nuvarande avdragssystemet.

Så har kommunalskattekommittén uppskisserat ett avdragssystem,

som fullständigt avviker från nu gällande. Kommittén har

emellertid icke velat förorda detsamma, då därigenom de lägre inkomsterna

kunde komma att vidkännas relativt större skatteökning än de högre, enär

det ökade skatteunderlaget komme att åstadkomma sänkt utdebiteringsprocent.

Annorlunda blir emellertid resultatet, för den händelse skatteunderlaget

genom ökning av familjeavdragen bibehålies oförändrat. För

övrigt torde det, genom avpassande av det skattefria avdragets belopp

samt genom användande av en lämplig beräkningsgrund för avdragets

reducerande vid högre inkomster, vara möjligt att vinna en bättre avvägning

efter skatteförmågan än det nuvarande avdragssystemet medger.

Såsom ett huvudskäl för det nuvarande avdragssystemets införande vid

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39. 11

komnmnalbeskattningen har anförts, att en nära anslutning till det statliga

systemet vore av taxeringstekniska skäl önskvärd. Detta skäl synes

knappast böra tillmätas större betydelse. För den händelse avdragssystemet

göres ur tillämpningssynpunkt enkelt, böra praktiska olägenheter

näppeligen behöva möta genom att skilda principer gälla vid de båda

taxeringarna.

Vid utredningen bör givetvis undersökas, i vad mån 1928 års skattereform

i fråga örn avdragssystemet påverkat det kommunala beskattningsunderlaget.

En mindre höjning av familjeavdragen, motsvarande den av

1928 års skattereform föranledda ökningen av skatteunderlaget, synes

lämpligen kunna äga rum.

Utskottet har icke förbisett, att en omläggning av grundavdragen

för möjliggörande av höjning utav familjeavdragen kan komma att föranleda

vissa modifikationer av fastighetsägarnas beskattning. Frågan

rörande den kommunala beskattningen av fastighet är emellertid föremål

för utredning av kommunalskatteberedningen; och utskottet vill uttala

sin förväntan, att nödigt sammanhang kommer att upprätthållas mellan

denna berednings arbete och den utredning, som utskottet här förordar.

Beträffande i motionen framförda önskemål i fråga örn ändrade grunder

för äkta makars beskattning, vill utskottet erinra, att denna fråga jämförelsevis

nyligen varit föremål för riksdagens prövning och att därvid tillräckliga

skäl icke ansetts föreligga för ett frångående av hittills gällande

principer å detta område. Ehuru utskottet för sin del icke delar aliade

synpunkter på förevarande fråga, som framförts i motionen, har utskottet

dock velat framhålla lämpligheten av att vid den blivande utredningen

uppmärksamhet ägnas jämväl åt sistnämnda spörsmål.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av förevarande motion

II: 160 av herr Lindman m. fl., i skrivelse hos

Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville föranstalta

örn utredning rörande frågan örn ändrade grunder

för familjeavdrag vid taxering för kommunal inkomstskatt

samt statlig inkomst- och förmögenhetsskatt

ävensom för riksdagen framlägga det förslag

som av utredningen föranledes.

Stockholm den 15 maj 1931.

På bevillningsutskottets vägnar:

JOH. NILSSON.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bevillningsutskottets betänkande Nr 39.

Närvarande: herrar Nilsson i Kristianstad, Bärg, Boman, Ericson i Oberga, Jönsson i Slätåker,

Björnsson, Lövgren i Nyborg, Olsson i Golvvasta, Wohlin, Olsson i Gävle,

Nilsson i Hörby, Åström, Östergren, Larsson i Örbyhus, Ericson i Boxholm,

Lithander, Anderson i Norrköping och Blomquist.

Reservation

av herrar Nilsson i Kristianstad, Boman, Wohlin och Lithander mot

viss del av motiveringen.

angli. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:291 Skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion angående beskattningen av äkta makar och örn hänsynstagande vid beskattningen till försörjning av hemmavaran a1 i texten