Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

1931-05-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1931:79, Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Dokumentets text

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

5

Nr 79.

Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1931 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens

ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

(2:a avd.).

I en till riksdagen den 13 mars 1931 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad.

proposition, nr 214, har Kungl. Majit under åberopande av propositionen

bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för

samma dag föreslagit riksdagen att, med godkännande av de enligt statsrådsprotokollet

utav departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens

ordnande och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å

gröda, medgiva uttagande av vissa i samma grunder avsedda avgifter.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Majlis proposition,

hänvisas, i den mån icke redogörelse härför nedan lämnas, till berörda

statsrådsprotokoll.

I anledning av Kungl. Majits nämnda proposition har inom andra kammaren

väckts och likaledes till utskottet hänvisats motion, nr 427, av herr

Jonsson i Risinge m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte, med avstyrkande

av de av Kungl. Majit i propositionen nr 214 framlagda grunderna

för älgjaktens ordnande i vad angår utsträckt jakttid för vissa områden,

medgiva uttagande av en avgift av 25 kronor för varje skjuten

älg för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å gröda.

I detta sammanhang har utskottet vidare till behandling förehaft en

inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 210, av herr

Wachtmeister, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla

örn utfärdande av bestämmelser beträffande jakt å älg, avseende

1) fastställande av en allmän jakttid av maximum 2 dagar, vilken utsträckes

å »älgvårdsområden» till 14 dagar, förlagda till tidpunkt senare

än den förra,

2) bildande av en älgskadefond uppkommen av licensavgifter,

3) värdering av älgskada medelst allmänna medel,

4) förbjudande av älgsky tte med andra vapen än sådana, som är o avsedda

för kula, eller av annan person än den, som visar sig vara innehavare

av statens skyttemärke eller avlagt annat godkänt skjutskicklighetsprov,

allt i enlighet med i motionens motivering angivna synpunkter och av

Kungl. Majit utfärdade kompletterande bestämmelser.

Motioner.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, hänvisas

till motionerna.

Historikm. m. Såsom närmare framgår av propositionen innefattar ärendet två med

varandra sammanhängande spörsmål med avseende å älgen, nämligen dels

i allmänhet frågan örn älgjaktens ordnande och dels särskilt frågan örn

åtgärder i anledning av skadegörelse av älg.

Beträffande dessa frågors uppkomst och utveckling lämnas i propositionen

närmare redogörelse, varav inhämtas i huvudsak följande.

Rätten till jakt efter älg har sedan mer än hundra år tillhaka varit

underkastad vissa inskränkande bestämmelser. Periodvis har gällt totalförbud

inom ett eller flera län med ringa älgtillgång, stundom inom hela

landet. När efter sådant förbud tillåtelse till jakt åter lämnats, har jakttiden

i allmänhet satts mycket snävt. Enligt nu gällande bestämmelser

är jakt efter älg i stort sett tillåten inom åtta län under 3 dagar, inom

tio län under 4 dagar och inom sex län under 6 dagar. För vissa kronoparker

gäller en jakttid av en månad.

Syftet med dessa bestämmelser har varit att skydda älgstammen mot

utrotning, men också att förhindra dess tillväxt och utbredning i ej önskvärd

omfattning.

Det torde allmänt anses, att dessa upprepade försök att genom periodisk

fridlysning, omväxlande med korta jakttider, upprätthålla ett skäligt

älgbestånd icke krönts med framgång eller att de i varje fall icke

givit varaktigt resultat. Orsaken härtill angives vara att finna i det

tillämpade systemet. Förhållandet har sedan länge påtalats från olika

håll och från skilda utgångspunkter samt jämväl föranlett framläggande

av ett flertal förslag till älgjaktens ordnande efter andra linjer än

de hittills följda.

De brister, som vidlåda det hittills tillämpade systemet, ha angivits vara

i huvudsak följande.

Då totalförbud varit gällande, har å vissa orter intresset för vård örn

älgstammen slappats och olaga jakt kunnat mera opåtalt bedrivas, så

att den med förbudet avsedda ökningen i älgstammens numerär fördröjts

eller uteblivit. Å andra orter åter, där tillsyn funnits och på grund därav

olaga jakt icke i nämnvärd omfattning kunnat bedrivas, har inträffat,

att ökningen i älgarnas antal föranlett skadegörelse å ungskog och

växande gröda. Denna skadegörelse har mångenstädes varit avsevärd

och verkningarna av densamma hava ofta drabbat personer, som haft

svårt att bära dem. Så har särskilt varit fallet, då skadegörelsen ägt rum

å i skogen belägna åkerlotter under torp och andra mindre jordbrukslägenheten

Då skadegörelsen i allmänhet icke kunnat förhindras samt ägarna

av de större omgivande skogsmarkerna, där älgarna haft sitt egentliga

tillhåll, i regel ej funnit sig pliktiga eller villiga att lämna de skadelidande

gottgörelse för skadan, hava dessa understundom nedskjuta

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 7

.algar, som kunnat åtkommas. I regel har dock ett totalförbud medfört,

att älgstammen ökats. Då emellertid efter ett sådant förbud jakten åter

blivit tillåten, bär älgstammen, även med en jakttid av endast några

dagar, återigen alltför starkt decimerats. Detta har särskilt visat sig

vara fallet i trakter, där jakträttsinnehavet är splittrat på ett stort

antal smärre lotter, vilka var för sig icke äro tillräckliga att utgöra

ståndorter för älg. En även starkt begränsad jakttid är således i många

fall ägnad att medföra älgstammens förödande. Där fråga är örn större

sammanhängande områden med mera ordnad jaktvård, verkar å andra

sidan den korta jakttiden på det sätt, att den hindrar ett rationellt skattande

av stammen genom borttagande av svaga och mindervärdiga individer,

vilka ej alltid äro lätta att påträffa under den korta jakttiden. En

jaktvårdares önskan i dylikt hänseende måste ej sällan helt åsidosättas

med hänsyn bland annat till behovet att fälla ett så stort antal djur, som

erfordras till förekommande av skadegörelse.

Inom jaktvårdsintresserade kretsar har sedan länge framstått som ett

önskemål, att ingen borde tillåtas bedriva jakt, som ej visade sig förfoga

över ett tillräckligt stort jaktområde. 1908 års jaktsakkunniga upptogo

till behandling denna fråga. Ehuru de sakkunniga ansågo bestämmelser

örn viss minimiareal vara av synnerligen stor betydelse och ägnade

att i hög grad befordra jaktvården, höllö de dock före, att desamma

.skulle alltför mycket strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt

för att förslag örn en lagstiftning i sådan riktning för det dåvarande

skulle hava utsikt till framgång. De sakkunniga föreslogo emellertid, att

för rätten att fälla mera än en älg eller hjort skulle fordras en sammanhängande

areal jaktmark av mer än 100 hektar. Detta förslag har emellertid

icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.

Från djurskyddsvänligt håll har påtalats den under de senare åren

oskäliga beskattningen av älgstammen inom vissa av de mellansvenska

länen och det vid älgjakten, såsom den mångenstädes bedrives, förekommande

djurplågeriet, särskilt med avseende pa mängden av skadskjutna

djur, samt framförts krav på älgjaktens reglerande efter följande linjer:

Beskattningen borde företagas regelmässigt, rationellt ur ekonomisk synpunkt

och humant ur djurskyddssynpunkt. Detta borde ske genom en

statlig reglering. Riket skulle indelas i älgområden, vart och ett under

sin direktion, vilkens ledamöter dels valdes av jakträttsinnehavarna inom

området, dels utsåges av länsstyrelsen. Direktionen skulle äga att för

varje år bestämma huru många älgar, som finge fällas, och i detalj ordna

jakten å lämpliga tider och med användande av folk med prövad och godkänd

skjutskicklighet samt under betryggande former i övrigt. De nedlagda

djuren skulle försäljas genom direktionens försorg, och av de influtna

medlen skulle i första hand betalas av älgarna gjord skada å gröda

m. m., varefter återstoden skulle fördelas å jakträttsinnehavarna inom

området.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

Med skrivelse den 22 oktober 1925 överlämnade Svenska jägarförbundet

till Kungl. Majit ett inom Örebro läns jaktvårdsförening uppgjort

sadant förslag, det så kallade Örebroförslaget, vilket av jägarförbundet

tillstyrktes. Yttrande över förslaget infordrades från domänstyrelsen, som

i utlåtande den 30 april 1927 framlade ett förslag, som delvis bygger på

Örebroförslaget. Därefter hava länsstyrelserna hörts i ärendet. Sedermera

har jägarförbundet i framställning, som förbundet gjort i september

1927 och som avser även andra ämnen, i första hand förordat domänstyrelsens

förslag, men i andra hand hemställt, att, därest detta förslag

ansåges icke hava utsikter att kunna genomföras, åtgärder för reglering

av älgjakten i varje fall vidtoges i den riktning, som åsyftades i såväl

domänstyrelsens förslag som Örebroförslaget.

Enligt örebroförslaget borde älgjakten ordnas på följande sätt: För

jakt! ättsinnehavare i allmänhet skulle jakttiden vara mycket kort, förslagsvis

två dagar. Därest sådan sammanslutning av jakträttsinnehavare,

som avses i 9 § lagen örn rätt till jakt, eller enskild jakträttsinnehare

visade sig innehava större sammanhängande jaktområde med god älgtillgång,

skulle sådan sammanslutning och enskild jakträttsinnehavare

efter årlig ansökan hos myndighet kunna erhålla tillstånd att under en

längre jakttid, som lämpligen kunde bestämmas till fjorton dagar, fälla

ett för varje särskilt fall bestämt antal älgar.

Domänstyrelsen yttrade i sitt förenämnda utlåtande, att älgjakten i desshelhet

borde såvitt möjligt så ordnas, att beskattningen avpassades efter

den å varje ort med hänsyn till rådande förhållanden önskvärda tillgången

å älg. Styrelsen ansåg i enlighet därmed, att all rätt till jakt efter älg

borde göras beroende av särskilt tillstånd. Den sedan gammalt gällande

rättsuppfattningen beträffande jakt, att i allmänhet envar jordägare ägde

jakträtt å honom tillhörigt område, borde emellertid vid utfärdande av

bestämmelser i ämnet lämnas oförkränkt.

Beträffande Örebroförslaget anförde domänstyrelsen, att den ifrågasatta

tudelningen av rätten till jakt efter älg på det sätt, att den, som vårdade

sig örn jakten, skulle vara underkastad en av myndighet bestämd

reglering av beskattningen, under det att den, som saknade intresse för

dylik vård, skulle äga frihet nedlägga så många djur, som för honom

vore möjligt, icke kunde anses lycklig.

Länsstyrelserna — med undantag av en — hava tillstyrkt något av förslagen,

helt eller med vissa modifikationer.

Vad härefter angår frågan örn åtgärder i anledning av skadegörelse av

älg så har utredningen i den delen tillkommit i anledning av riksdagsinitiativ.

I skrivelse den 27 maj 1925, nr 258, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit

ville låta verkställa utredning rörande skadegörelse av älg samt vidtaga

de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Riksdagens framställning var föranledd av tre motioner. I dessa hem
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

9

ställdes om utredning, i två likalydande (1:133 och 11:195) rörande åtgärder

till förekommande av älgars skadegörelse å ungskog och växande

gröda samt i den tredje (II: 1) angående ersättning för skadegörelse

av älgar å växande gröda.

I förstnämnda två motioner behandlades älgens skadegörelse närmast

från skogsvård ssynpunkt.

I den tredje motionen framhölls, att skadegörelsen av älg å växande

gröda uppginge till avsevärda belopp, samt att torpare, arrendatorer och

småbrukare i skogsbygderna ofta finge sin växande gröda mer eller

mindre förstörd utan möjlighet att få någon gottgörelse därför genom

älgjakten, då torpare och arrendatorer i regel saknade jakträtt. I motionen

framställdes ett förslag till ordnande av ersättningsfrågan. Medel

skulle erhållas genom att en avgift för varje skjuten älg erlades till

landsfiskalen, som hade att redovisa influtna avgifter till länsstyrelsen.

Då skadegörelse skett, borde anmälan därom göras till kommunalnämnden.

Nämnden eller en av densamma utsedd delegation borde besiktiga

skadan och insända protokoll till länsstyrelsen. Ersättningsbeloppen

borde sedan fastställas av en utav länsstyrelsen för hela länet tillsatt

nämnd. Skada av mindre värde än 15 kronor borde ej ersättas. Skadelidande,

som själv skjutit älg, borde ej erhålla ersättning i vidare mån

än värdet av skadan överstege den skjutna älgens värde med frånräknande

av avgiften. Jordbruksutskottet ansåg sig icke böra uttala någon

mening, huruvida en sådan anordning, som ifrågasatts i sist omhandlade

motion, vore lämplig att genomföra i vårt land. Utskottet ville dock

ej motsätta sig, att den av utskottet förordade utredningen även komme

att omfatta en undersökning av berörda uppslag.

Under den i anledning av riksdagens nämnda skrivelse företagna utredningen

har det uppslag, som framlagts i motionen II: 1, tillvunnit sig mest

uppmärksamhet, och flertalet myndigheter och sammanslutningar hava

förordat upptagande av avgifter för skjuten älg till bildande av en älgskaderegleringsfond.

Departementschefen har i ärendet anfört i huvudsak följande:

d— .— — — — — — — — — — .—. - - - - - - - - - -

Ehuruväl vissa skäl torde kunna anföras för en mera allmän revision

av jaktlagstiftningen och ehuru jag inser det nära sambandet mellan

spörsmålet härom och frågan om älgjaktens ordnande, har jag dock funnit

mig böra förorda, att denna sistnämnda fråga nu upptages till prövning.

Då nämligen just för älgjaktens vidkommande behovet av mera

ordnade förhållanden torde vara särskilt trängande och då åtminstone en

del av de mest framträdande missförhållandena på området torde kunna

undanröjas, utan att därigenom en kommande revision av jaktlagstiftningen

föregripes, synes anledning saknas att för denna frågas del avvakta

verkställandet av en dylik revision.

Departements
chefen.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

Det ligger i sakens natur, att jaktvård i avseende å älg icke kan bedrivas

inom hur små områden som helst. En rationellt ordnad jaktvård förutsätter

i främsta rummet ett så pass stort område, att detsamma erbjuder

de för en villebrådsstams trivsel och uppehälle erforderliga naturliga

betingelserna. Uppkomsten av större sammanhängande jaktområden utgör

därför en viktig förutsättning för ernående av en mera allmän och

god jaktvård. Bildandet av dylika jaktområden hör på allt sätt befrämjas.

Betydelsen av de smärre jordlotternas sammanförande i sammanhängande

jaktvårdsområden har också kommit till uttryck i jaktlagens

9 §. Bestämmelsen i denna paragraf avser nämligen att möjliggöra en

sammanslutning av mindre jordlotter till större jaktvårdsområden.

En uthålligt givande jaktvård förutsätter vidare, att den tid, under

vilken jakten må bedrivas, icke sättes alltför snävt. I den mån så sker,

försvåras nämligen möjligheterna till en rationell beskattning av villebrådet

genom borttagande av svaga eller mindervärdiga eller eljest icke

önskvärda djur. Mot de hittills tillämpade bestämmelserna i fråga örn

älgjaktens reglerande har särskilt anmärkts, att den korta jakttiden, allmänt

tillämpad, omöjliggör jaktvård med avseende å älgarna samt försvårar

en rationell beskattning av detta villebråd. Härjämte har gjorts

gällande, att den ökade skadegörelse av älg å gröda och skog, som på senare

tid inom vissa delar av landet framkallat klagomål och krav på

skadeersättning, vore en följd av den korta jakttiden. Där älgbeståndet

genom jaktvård eller i följd av för älgarnas trivsel särskilt gynnsamma

naturförhållanden ökats i osedvanlig grad, skulle den korta jakttiden hava

utgjort hinder för en tillräckligt omfattande avjagning. I den mån de

nämnda olägenheterna kunna undanröjas eller åtminstone begränsas genom

en utsträckt jakttid, böra fördenskull försök göras med längre jakttider.

Härvid kan, såsom av det tidigare anförda torde framgå, ej ifrågakomma

att låta varje jakträttsinnehavare komma i åtnjutande av den

längre jakttiden. Anordningen förutsätter jaktområden, å vilka jaktvård

kan bedrivas och verkligen också bedrives.

De förslag till älgjaktsfrågans lösning, med vilka man för närvarande

har att räkna, nämligen det så kallade Örebroförslaget och det förslag,

som domänstyrelsen framlagt i dess utlåtande den 30 april 1927 över Örebroförslaget,

hava båda beaktat de nu framförda synpunkterna. Enligt

Örebroförslaget skulle stadgas en mycket kort allmän jakttid för älg,

förslagsvis två dagar, och därjämte kunna lämnas särskilt tillstånd åt

innehavare av större jaktområden eller åt sammanslutningar enligt 9 §

jaktlagen, som vinnlagt sig örn älgstammen å sina marker, att under en tid

av förslagsvis fjorton dagar om året, fälla ett visst efter tillgången lämpat

antal älgar.

Domänstyrelsens förslag innebär, att all jakt skall tillsvidare å mark,

där jakträtten icke tillkommer kronan, vara förbjuden, för så vitt

icke särskilt tillstånd till jakten meddelats. Sådant tillstånd skall avse

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

11

visst år och visst område av den storlek och beskaffenhet, att det efter

förhållandena i orten kan anses medgiva en tillfredsställande vård av

älgbeståndet å området, samt innefatta medgivande att fälla ett med hänsyn

till områdets omfattning, den därå befintliga älgstammens uppskattade

storlek och andra på frågan inverkande omständigheter skäligt antal

älgar. Tillståndet meddelas för innehavaren av jakträtten å det ifrågavarande

jaktområdet. Med innehavare av jakträtt å område av åsyftade

storlek och beskaffenhet likställes ifråga örn rätt att erhålla tillstånd

sammanslutning enligt 9 § jaktlagen, även örn sammanslutningen endast

avser jakt efter älg.

Båda förslagen avse att väcka och höja intresset för sammanslutningar

enligt 9 § jaktlagen samt torde vara ägnade att åvägabringa en bättre

ordning i fråga örn älgjakten. Med hänsyn till nu rådande förhållanden

beträffande jakträttsinneliavet skulle ett genomförande av domänstyrelsens

förslag medföra, att ett flertal jakträttsinnehavare åtminstone för

avsevärd tid framåt berövades möjlighet till jakt efter älg. Ett stadgande

örn förbud mot jakt efter älg, annat än efter särskilt tillstånd i enlighet

med domänstyrelsens förslag, skulle förvisso komma att uppfattas

såsom ett ingrepp i den gällande principen örn jakträtt för envar jordägare

å honom tillhörigt område och måhända icke kunna påräkna det

intresse och den medverkan från allmänhetens sida, som dock är ett oeftergivligt

villkor för att stadgandet skulle komma att medföra åsyftat

gagn. På grund härav finner jag mig icke böra förorda, att domänstyrelsens

förslag nu genomföres.

Mot Örebroförslaget kan icke med fog riktas anmärkning av nu angivet

slag. Såsom av det redan sagda torde framgå, finner jag förslagets grundtanke

vara riktig, nämligen att i avseende å större sammanhängande områden,

å vilka jaktvård bedrives, möjlighet öppnas att efter särskilda tillstånd

under en något utsträckt jakttid utgallra de djur, som av en eller

annan anledning böra bortskjutas. Förslaget synes ägnat att åtminstone

för de områdens vidkommande, beträffande vilka den utsträckta

jakttiden kommer att tillämpas, förhindra överbeskattning av älgbeståndet

på samma gång som det möjliggör en rationell och efter do särskilda

förhållandena avpassad avjagning å samma områden, varjämte en humanisering

av jakten torde i viss mån vara att förvänta. Då vidare den

föreslagna anordningen torde vara ägnad att befrämja intresset för jaktvård

och befordra förståelsen för angelägenheten av smärre jaktområdens

sammanförande till större jaktvårdsområden och då samtliga dessa fördelar

stå att vinna utan att andra berättigade intressen trädas för nära eller

en kommande revision av jaktlagstiftningen föregripes, synes det mig

vara önskvärt, att den förevarande frågan åtminstone försöksvis löses enligt

huvudgrunderna i Örebroförslaget.

I vad förslaget avser en begränsning av den allmänna jakttiden till att

för hela riket omfatta allenast två dagar kan jag emellertid icke biträda

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

detsamma. De fördelar, som ur jaktvårdsintressets synpunkter möjligen

skulle stå att vinna av förslaget i denna del, synas mig mer än väl uppvägas

av de olägenheter, som ur andra synpunkter äro att befara av en

allt för snävt tillmätt allmän jakttid. Mångenstädes torde förhållandena

vara sådana, att jakten för en lång tid framåt kommer att hedrivas endast

eller åtminstone huvudsakligast under den allmänna jakttiden. Det kan

antagas, att en allmän jakttid på allenast två dagar skall i vissa fall

visa sig vara otillräcklig att förhindra älgarnas tillväxt i en omfattning, som

ur jord- och skogsbrukets synpunkter icke är önskvärd. Det ofta påtalade

besinningslösa skyttet, med ett flertal skadskjutna djur såsom följd, har

förklarats vara i viss mån föranlett därav, att de hittills tillämpade jakttiderna

varit för korta. Det synes kunna befaras, att, därest den allmänna

jakttiden än ytterligare förkortas, dylikt skytte med därav följande

djurplågeri skall komma att tilltaga. De förhållanden, som böra vara avgörande

vid bestämmandet av den allmänna jakttidens längd, äro för

övrigt så växlande inom olika delar av landet, att en för hela riket lika

bestämd jakttid icke synes ändamålsenlig. En ändring i de gällande bestämmelserna

ifråga örn jakttiden synes mig därför icke böra nu genomföras,

utan torde den allmänna jakttidens längd lämpligen böra tills vidare

bestämmas i den ordning och efter de grunder, som nu tillämpas

ifråga örn fridlysningstidernas fastställande.

Vad därefter angår frågan, till vilken tid i förhållande till den allmänna

jakttiden den med det särskilda tillståndet avsedda jakten skall förläggas,

torde icke böra ifrågakomma, att de båda jakttiderna särskiljas.

Ett dylikt särskiljande skulle vara ägnat att medföra avsevärda olägenheter,

särskilt härutinnan att möjligheterna till kontroll över jaktföreskrifternas

efterlevnad därigenom skulle försvåras. Mest ändamålsenligt

torde vara, att den särskilda jakttiden, som bör fastställas till att omfatta

högst fjorton dagar, börjar samma dag som den allmänna jakttiden.

Det torde få anses skäligt, att av de jakträttsinnehavare, som komma i

åtnjutande av den längre jakttiden, för förmånen härav utkräves en viss

avgift. Härigenom uppkommande medel torde lämpligen kunna användas

för utgivande av bidrag till lindrande av vissa skador av älg. Till

frågan härom återkommer jag senare. I fråga örn avgifternas storlek och

erläggande torde böra gälla, att för varje älg, som det särskilda jakttillståndet

avser, erlägges en avgift av 25 kronor, att inbetalas till länsstyrelsen,

samt att avgifterna erläggas i förskott, med rätt för tillståndshavaren

att, därest han visar, att på grund av särskilda omständigheter hinder

mött för honom att helt eller delvis begagna tillståndet, erhålla restitution.

Det torde böra ankomma på länsstyrelserna, som få anses besitta

större lokal- och personkännedom samt äro för allmänheten lättare

tillgängliga än domänstyrelsen, att meddela de särskilda jakttillstånden.

Med hänsyn till de växlande förhållandena inom olika delar av

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

13

landet synes ej lämpligt, att för tillstånds erhållande föreskriva innehav

av någon viss minimiareal. Åt länsstyrelserna torde därför höra anförtros,

att efter prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna

bestämma såväl härutinnan som ifråga örn avjagningens storlek.

För ändamålet synes ansökan örn särskilt jakttillstånd böra åtföljas av

beskrivning över det med ansökningen avsedda jaktområdet ävensom

av utredning rörande den ungefärliga tillgången å älg inom området.

Av sökanden i sistnämnda hänseende lämnade uppgifter synas lämpligen

höra bestyrkas av trovärdiga och sakkunniga personer. Över

ansökningarna torde yttranden kunna, i mån av behov, inhämtas från

jaktvårdsföreningar, skogsstatstjänstemän, landsfiskaler och kommunala

myndigheter. I regel torde ej möta alltför stora svårigheter att på grundval

av sålunda förebragt utredning på ändamålsenligt sätt besluta över

inkomna ansökningar. För den händelse det skulle visa sig, att ett meddelat

tillstånd något år blivit allt för omfattande, torde rättelse kunna

vidtagas vid prövningen av den under det nästföljande året inkommande

ansökningen. Av praktiska skäl synes höra föreskrivas, att ansökningarna

skola insändas till länsstyrelserna två månader före jakttidens början.

Vad slutligen angår den i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 maj

1925, nr 258, berörda frågan örn skadegörelse av älg, framgår av den i anledning

av riksdagsskrivelsen förebragta utredningen, att skador av älg å

gröda förekomma inom vissa delar av landet och ej sällan kännbart

drabba innehavare av mindre jordbruk. Då många av dessa jordbrukare

icke hava utsikt att själva bereda sig någon gottgörelse för de härav

uppkommande förlusterna, synas av billiglietsskäl åtgärder böra vidtagas

till möjliggörande för dem att erhålla bidrag till förlusternas lindrande.

För ändamålet torde böra anlitas de förut omnämnda avgifterna,

vilka — bland annat för att möjliggöra bidrags utgivande jämväl inom

län, där avgifter ej inflyta — lämpligen böra sammanföras till en för

hela riket gemensam fond (älgskadefonden), att förvaltas av statskontoret.

Bidrag ur älgskadefonden torde kunna utgå till innehavare av

mindre jordbruk för skada, som av älgar förorsakats å honom tillhörig

växande eller avmejad men ej inbärgad gröda, dock endast om skadan

är av väsentlig beskaffenhet och han ej genom tillgodogörande av jakträtt

eller eljest erhållit gottgörelse. Innehavare av jordbruk med en

åkerareal av mer än femton hektar torde ej böra komma i åtnjutande av

bidrag. I särskilt ömmande fall torde dock undantag från denna bestämmelse

kunna medgivas. Ansökan örn bidrag skall vara åtföljd av intyg

av två ojäviga, i jordbruk kunniga personer rörande skadans beskaffenhet

och värde samt ingivas till lämplig ortsmyndighet, förslagsvis landsfiskalen

i orten, som därefter med eget yttrande vidarebefordrar handlingarna

i ärendet till länsstyrelsen. Det hör åligga länsstyrelsen att

årligen inom fastställd tid med eget yttrande överlämna samtliga under

året inkomna ansökningar till Kungl. Majit. De ansökningar, som för

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

visst år inkommit, torde böra av Kungl. Majit på en gång företagas till

prövning, därvid lärer böra tillses, att envar som befinnes böra erhålla

bidrag, tillerkännes den gottgörelse, som med hänsyn till älgskadefondens

tillgångar och omständigheterna i övrigt finnes skälig.

För uttagande av nu föreslagna avgifter torde riksdagens samtycke

vara erforderligt. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att riksdagen beredes

tillfälle yttra sig över det av mig tillstyrkta förslaget i dess helhet.

Sedan riksdagen meddelat beslut i ärendet, torde det ankomma på

Kungl. Majit att utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.»

Inneborden Enligt Kungl. Majits nu föreliggande förslag skulle alltså älgjakten

Maj tsförslag or^nas enligt följande grunder. Den nuvarande allmänna jakträtten beträffande

älg bibehålies och den allmänna jakttiden (f. n. varierande mellan

3, 4 eller 6 dagar) bestämmes i den ordning och efter de grunder, som

nu tillämpas i fråga örn fridlysningstidernas fastställande. Men möjlighet

öppnas att under vissa förutsättningar —• att på jaktområdet jaktvård

i fråga örn älg kan bedrivas och äger rum — erhålla tillstånd till

särskild jakttid omfattande högst fjorton dagar, med början samma dag

som den allmänna jakttiden och med rättighet att därunder nedlägga

ett visst bestämt antal älgar; innehavaren av dylikt tillstånd skulle alltså

vara underkastad att icke utöva den honom eljest tillkommande fria jakträtten

under den allmänna jakttiden. Sådant tillstånd skulle även kunna

erhållas av enligt 9 § jaktlagen bildade sammanslutningar. För varje

älg, som tillståndet avsåge, skulle i förskott erläggas en avgift på 25 kronor;

dock med rätt för tillståndshavarén, att, därest han visade, att, på

grund av särskilda omständigheter, hinder mött för honom att helt eller

delvis begagna tillståndet, erhålla restitution.

Ansökningar örn sådant tillstånd skulle prövas av länsstyrelserna. Avgifterna

skulle ingå till en för riket gemensam fond (älgskadefonden) och

bidrag från denna utgå till innehavare av mindre jordbruk, vars gröda

skadats av älg, dock i allmänhet endast örn skadan vore av väsentlig beskaffenhet

och han ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest erhållit

gottgörelse.

Motionerna. Motionen lii 427 innebär ett avstyrkande av de i Kungl. Majits förslag

avsedda särskilda tillstånden till längre jakttid. Däremot förordas införandet

av en allmän avgift av 25 kronor för värjo skjuten älg.

Motionen lii 210 —, som väckts före propositionens avgivande — skiljer

sig från Kungl. Majits förslag huvudsakligen däruti, att motionären

följer Örebroförslaget jämväl i fråga örn en förkortad allmän jakttid.

Utöver i propositionen behandlade spörsmål upptager motionären frågan

om förbjudande av vissa vapen vid älgjakt och krav på vissa kvalifikationer

hos jägaren.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 15

Att missförhållanden i olika avseenden råda i fråga om älgjaktens utövande

torde allmänt erkännas. Även utskottet anser, att åtgärder för

åvägabringande härutinnan av en bättre ordning icke längre böra undanskjutas.

Svårigheterna att lösa denna fråga äro emellertid stora och de

nya grunder, som av Kungl. Maj:t nu föreslagits, kunna knappast förväntas

medföra en genomgripande ändring i förevarande avseende. Utskottet

anser dock, att de utgöra ett steg i rätt riktning, som åtminstone

till en del kail komma att medföra förbättrade förhållanden. Onekligen

kan på denna väg vinnas, att avjagningen smidigare anpassas efter förekomsten

av älg å olika orter. Den nu rådande ordningen, enligt vilken

jakttiderna bestämmas länsvis, lämnar såsom bekant icke tillräcklig möjlighet

till sådan anpassning, enär älgstammen kan vara mycket olika fördelad

inom ett läns område. På en trakt kan sålunda den för länet bestämda

jakttiden medgiva till och med en alltför stark beskattning, under

det att på en annan nödig avjagning icke kan medhinnas eller åtminstone

ej kan ske under önskvärda former. Möjlighet att reglera dylika ojämnheter

skulle med den föreslagna nya ordningen i viss mån vinnas. Utskottet

anser sig i detta sammanhang höra framhålla, att vid tillämpningen

av det föreslagna licensförfarandet varsamhet bör iakttagas, så

att det icke kommer att tjäna andra ändamål än vad nu berörts och särskilt

så att därigenom inskränkning i den allmänna jakttiden ej blir påkallad.

Under uttalande av denna uppfattning har utskottet ansett sig

böra tillstyrka ett godkännande av de av departementschefen framlagda

nya grunderna för älgjaktens ordnande. Utskottet kan alltså icke ansluta

sig till det i motionen II: 210 framförda avslagsyrkandet. Icke heller

anser utskottet det i motionen II: 210 framställda förslaget till sådana

grunder — i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag — innebära en

bättre lösning.

Vidkommande frågan örn avgifter för älgjakt har även utskottet den

uppfattningen, att den som erhållit tillstånd till förlängd jakttid också

bör erlägga en särskild avgift för denna förmån. Mot det föreslagna beloppet

av 25 kronor för varje älg, tillståndet omfattar, har utskottet icke

något att erinra. Utskottet kan däremot icke tillstyrka, att — såsom avses

i Kungl. Maj:ts förslag — tillståndsinnehavaren skall äga möjlighet

att erhålla restitution å erlagda avgifter, därest han visar, att på grund

av särskilda omständigheter hinder mött för honom att helt eller delvis

begagna tillståndet. Tillräckliga skäl för en sådan anordning torde ej

föreligga.

Emellertid håller utskottet före, att en avgift bör erläggas även för

varje älg, som eljest — alltså utan sådant särskilt tillstånd, som enligt

Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna lämnas — nedlägges. I viss mån

ansluter sig alltså utskottet härutinnan till det i motionen II: 427 framlagda

förslaget. Beloppet av denna allmänna avgift bör givetvis sättas

lägre jin den särskilda avgiften, och utskottet vill för sin del förorda ett

Utskottet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

belopp av 15 kronor. Härigenom synes den fördelen vinnas, att den av

Kungl. Majit föreslagna älgskadefonden skulle erhålla tillgångar, som

möjliggjorde en effektiv ersättningsverksamhet, vilket knappast kan förväntas

bliva fallet, örn allenast de av Kungl. Majit föreslagna avgifterna

skulle införas.

Vad slutligen beträffar det i motionen lii 210 ifrågasatta stadgandet

av särskilda villkor örn skjutvapen och skjutskicklighet för rättighet att

jaga älg, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att i

detta sammanhang taga någon ståndpunkt.

Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,

1) att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förevarande

proposition må, med godkännande av de utav

departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens

ordnande och för bidrag till lindrande i vissa

fall av skada av älg å gröda, medgiva uttagande av

de i samma grunder avsedda avgifter, under iakttagande

dock att möjlighet att erhålla restitution av dylika

avgifter icke må stadgas;

2) att riksdagen i anledning av motionen lii 427

må medgiva uttagande av en avgift av 15 kronor

för varje skjuten älg, för vilken icke erlagts sådan

avgift, som här ovan under 1) omförmäles;

3) att riksdagen må förklara motionerna II i 210 och

II i 427, i den mån de icke kunna anses besvarade genom

vad utskottet ovan anfört och hemställt, icke

föranleda någon riksdagens åtgärd.

Stockholm den 9 maj 1931.

På jordbruksutskottets vägnar i

C. J. JOHANSSON.

Vid detta ärendes slutbehandling'' hava närvarit:

från första kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson, Granath,

Tjällgren, J. Fritiof Gustafson, Dalberg och friherre Lagerfelt samt

från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Uddenberg,

Andersson i Grimbo, Bengtsson i Kullen, Månsson i Erlandsro, Gustafson i Vimmerby och

Andersson i Löbbo.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.

17

Reservation

av herrar Tjällgren, Carl E. Eriksson, Granath och Uddenberg, som ansett,

att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:

»Utskottet Ilar ieke ansett sig kunna tillstyrka ett godkännande av de

av departementschefen framlagda nya grunderna för älgjaktens ordnande.

Enligt utskottets uppfattning skulle härigenom de smärre skogsägarna

komma i ett mindre gynnsamt läge än innehavare av större jaktområden.

Visserligen föreligga, såsom i propositionen framhållits, möjligheter

till sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen, men svårigheten att

på detta sätt sammanföra tillräckligt stora områden hör icke förbises.

I ett annat utlåtande, nr 78, har utskottet tillstyrkt riksdagen

att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta

utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som må

vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande, samt för riksdagen

framlägga dessa förslag. Även med hänsyn härtill anser utskottet det

icke vara påkallat att i fråga örn älgjakten nu vidtaga de förändringar,

som av Kungl. Majit föreslagits.

Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen

måtte

1) med anledning av motion lii 427 avslå Kungl,

Majits förevarande framställning;

2) avslå motion 11:210;

3) besluta att motionen lii 427 i den mån den ej

kan anses besvarad genom vad utskottet hemställt

under 1) ej må föranleda någon riksdagens åtgärd.»

bihang till riksdagens protokoll IDSl. io sami. 39 höft. (Förslag nr 78—19.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt motion. a1 i texten