Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
1931-05-09 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1931:79, Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
5
Nr 79.
Ankom till riksdagens kansli den 11 maj 1931 kl. 4 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. May.ts proposition angående älgjaktens
ordnande m. m. jämte i ämnet väckta motioner.
(2:a avd.).
I en till riksdagen den 13 mars 1931 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad.
proposition, nr 214, har Kungl. Majit under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden för
samma dag föreslagit riksdagen att, med godkännande av de enligt statsrådsprotokollet
utav departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens
ordnande och för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å
gröda, medgiva uttagande av vissa i samma grunder avsedda avgifter.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för Kungl. Majlis proposition,
hänvisas, i den mån icke redogörelse härför nedan lämnas, till berörda
statsrådsprotokoll.
I anledning av Kungl. Majits nämnda proposition har inom andra kammaren
väckts och likaledes till utskottet hänvisats motion, nr 427, av herr
Jonsson i Risinge m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte, med avstyrkande
av de av Kungl. Majit i propositionen nr 214 framlagda grunderna
för älgjaktens ordnande i vad angår utsträckt jakttid för vissa områden,
medgiva uttagande av en avgift av 25 kronor för varje skjuten
älg för bidrag till lindrande i vissa fall av skada av älg å gröda.
I detta sammanhang har utskottet vidare till behandling förehaft en
inom andra kammaren väckt, till utskottet hänvisad motion, nr 210, av herr
Wachtmeister, vari hemställts, att riksdagen ville hos Kungl. Majit anhålla
örn utfärdande av bestämmelser beträffande jakt å älg, avseende
1) fastställande av en allmän jakttid av maximum 2 dagar, vilken utsträckes
å »älgvårdsområden» till 14 dagar, förlagda till tidpunkt senare
än den förra,
2) bildande av en älgskadefond uppkommen av licensavgifter,
3) värdering av älgskada medelst allmänna medel,
4) förbjudande av älgsky tte med andra vapen än sådana, som är o avsedda
för kula, eller av annan person än den, som visar sig vara innehavare
av statens skyttemärke eller avlagt annat godkänt skjutskicklighetsprov,
allt i enlighet med i motionens motivering angivna synpunkter och av
Kungl. Majit utfärdade kompletterande bestämmelser.
Motioner.
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
Beträffande de skäl, som anförts till stöd för dessa framställningar, hänvisas
till motionerna.
Historikm. m. Såsom närmare framgår av propositionen innefattar ärendet två med
varandra sammanhängande spörsmål med avseende å älgen, nämligen dels
i allmänhet frågan örn älgjaktens ordnande och dels särskilt frågan örn
åtgärder i anledning av skadegörelse av älg.
Beträffande dessa frågors uppkomst och utveckling lämnas i propositionen
närmare redogörelse, varav inhämtas i huvudsak följande.
Rätten till jakt efter älg har sedan mer än hundra år tillhaka varit
underkastad vissa inskränkande bestämmelser. Periodvis har gällt totalförbud
inom ett eller flera län med ringa älgtillgång, stundom inom hela
landet. När efter sådant förbud tillåtelse till jakt åter lämnats, har jakttiden
i allmänhet satts mycket snävt. Enligt nu gällande bestämmelser
är jakt efter älg i stort sett tillåten inom åtta län under 3 dagar, inom
tio län under 4 dagar och inom sex län under 6 dagar. För vissa kronoparker
gäller en jakttid av en månad.
Syftet med dessa bestämmelser har varit att skydda älgstammen mot
utrotning, men också att förhindra dess tillväxt och utbredning i ej önskvärd
omfattning.
Det torde allmänt anses, att dessa upprepade försök att genom periodisk
fridlysning, omväxlande med korta jakttider, upprätthålla ett skäligt
älgbestånd icke krönts med framgång eller att de i varje fall icke
givit varaktigt resultat. Orsaken härtill angives vara att finna i det
tillämpade systemet. Förhållandet har sedan länge påtalats från olika
håll och från skilda utgångspunkter samt jämväl föranlett framläggande
av ett flertal förslag till älgjaktens ordnande efter andra linjer än
de hittills följda.
De brister, som vidlåda det hittills tillämpade systemet, ha angivits vara
i huvudsak följande.
Då totalförbud varit gällande, har å vissa orter intresset för vård örn
älgstammen slappats och olaga jakt kunnat mera opåtalt bedrivas, så
att den med förbudet avsedda ökningen i älgstammens numerär fördröjts
eller uteblivit. Å andra orter åter, där tillsyn funnits och på grund därav
olaga jakt icke i nämnvärd omfattning kunnat bedrivas, har inträffat,
att ökningen i älgarnas antal föranlett skadegörelse å ungskog och
växande gröda. Denna skadegörelse har mångenstädes varit avsevärd
och verkningarna av densamma hava ofta drabbat personer, som haft
svårt att bära dem. Så har särskilt varit fallet, då skadegörelsen ägt rum
å i skogen belägna åkerlotter under torp och andra mindre jordbrukslägenheten
Då skadegörelsen i allmänhet icke kunnat förhindras samt ägarna
av de större omgivande skogsmarkerna, där älgarna haft sitt egentliga
tillhåll, i regel ej funnit sig pliktiga eller villiga att lämna de skadelidande
gottgörelse för skadan, hava dessa understundom nedskjuta
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 7
.algar, som kunnat åtkommas. I regel har dock ett totalförbud medfört,
att älgstammen ökats. Då emellertid efter ett sådant förbud jakten åter
blivit tillåten, bär älgstammen, även med en jakttid av endast några
dagar, återigen alltför starkt decimerats. Detta har särskilt visat sig
vara fallet i trakter, där jakträttsinnehavet är splittrat på ett stort
antal smärre lotter, vilka var för sig icke äro tillräckliga att utgöra
ståndorter för älg. En även starkt begränsad jakttid är således i många
fall ägnad att medföra älgstammens förödande. Där fråga är örn större
sammanhängande områden med mera ordnad jaktvård, verkar å andra
sidan den korta jakttiden på det sätt, att den hindrar ett rationellt skattande
av stammen genom borttagande av svaga och mindervärdiga individer,
vilka ej alltid äro lätta att påträffa under den korta jakttiden. En
jaktvårdares önskan i dylikt hänseende måste ej sällan helt åsidosättas
med hänsyn bland annat till behovet att fälla ett så stort antal djur, som
erfordras till förekommande av skadegörelse.
Inom jaktvårdsintresserade kretsar har sedan länge framstått som ett
önskemål, att ingen borde tillåtas bedriva jakt, som ej visade sig förfoga
över ett tillräckligt stort jaktområde. 1908 års jaktsakkunniga upptogo
till behandling denna fråga. Ehuru de sakkunniga ansågo bestämmelser
örn viss minimiareal vara av synnerligen stor betydelse och ägnade
att i hög grad befordra jaktvården, höllö de dock före, att desamma
.skulle alltför mycket strida mot vårt folks vanor och föreställningssätt
för att förslag örn en lagstiftning i sådan riktning för det dåvarande
skulle hava utsikt till framgång. De sakkunniga föreslogo emellertid, att
för rätten att fälla mera än en älg eller hjort skulle fordras en sammanhängande
areal jaktmark av mer än 100 hektar. Detta förslag har emellertid
icke föranlett någon statsmakternas åtgärd.
Från djurskyddsvänligt håll har påtalats den under de senare åren
oskäliga beskattningen av älgstammen inom vissa av de mellansvenska
länen och det vid älgjakten, såsom den mångenstädes bedrives, förekommande
djurplågeriet, särskilt med avseende pa mängden av skadskjutna
djur, samt framförts krav på älgjaktens reglerande efter följande linjer:
Beskattningen borde företagas regelmässigt, rationellt ur ekonomisk synpunkt
och humant ur djurskyddssynpunkt. Detta borde ske genom en
statlig reglering. Riket skulle indelas i älgområden, vart och ett under
sin direktion, vilkens ledamöter dels valdes av jakträttsinnehavarna inom
området, dels utsåges av länsstyrelsen. Direktionen skulle äga att för
varje år bestämma huru många älgar, som finge fällas, och i detalj ordna
jakten å lämpliga tider och med användande av folk med prövad och godkänd
skjutskicklighet samt under betryggande former i övrigt. De nedlagda
djuren skulle försäljas genom direktionens försorg, och av de influtna
medlen skulle i första hand betalas av älgarna gjord skada å gröda
m. m., varefter återstoden skulle fördelas å jakträttsinnehavarna inom
området.
8 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
Med skrivelse den 22 oktober 1925 överlämnade Svenska jägarförbundet
till Kungl. Majit ett inom Örebro läns jaktvårdsförening uppgjort
sadant förslag, det så kallade Örebroförslaget, vilket av jägarförbundet
tillstyrktes. Yttrande över förslaget infordrades från domänstyrelsen, som
i utlåtande den 30 april 1927 framlade ett förslag, som delvis bygger på
Örebroförslaget. Därefter hava länsstyrelserna hörts i ärendet. Sedermera
har jägarförbundet i framställning, som förbundet gjort i september
1927 och som avser även andra ämnen, i första hand förordat domänstyrelsens
förslag, men i andra hand hemställt, att, därest detta förslag
ansåges icke hava utsikter att kunna genomföras, åtgärder för reglering
av älgjakten i varje fall vidtoges i den riktning, som åsyftades i såväl
domänstyrelsens förslag som Örebroförslaget.
Enligt örebroförslaget borde älgjakten ordnas på följande sätt: För
jakt! ättsinnehavare i allmänhet skulle jakttiden vara mycket kort, förslagsvis
två dagar. Därest sådan sammanslutning av jakträttsinnehavare,
som avses i 9 § lagen örn rätt till jakt, eller enskild jakträttsinnehare
visade sig innehava större sammanhängande jaktområde med god älgtillgång,
skulle sådan sammanslutning och enskild jakträttsinnehavare
efter årlig ansökan hos myndighet kunna erhålla tillstånd att under en
längre jakttid, som lämpligen kunde bestämmas till fjorton dagar, fälla
ett för varje särskilt fall bestämt antal älgar.
Domänstyrelsen yttrade i sitt förenämnda utlåtande, att älgjakten i desshelhet
borde såvitt möjligt så ordnas, att beskattningen avpassades efter
den å varje ort med hänsyn till rådande förhållanden önskvärda tillgången
å älg. Styrelsen ansåg i enlighet därmed, att all rätt till jakt efter älg
borde göras beroende av särskilt tillstånd. Den sedan gammalt gällande
rättsuppfattningen beträffande jakt, att i allmänhet envar jordägare ägde
jakträtt å honom tillhörigt område, borde emellertid vid utfärdande av
bestämmelser i ämnet lämnas oförkränkt.
Beträffande Örebroförslaget anförde domänstyrelsen, att den ifrågasatta
tudelningen av rätten till jakt efter älg på det sätt, att den, som vårdade
sig örn jakten, skulle vara underkastad en av myndighet bestämd
reglering av beskattningen, under det att den, som saknade intresse för
dylik vård, skulle äga frihet nedlägga så många djur, som för honom
vore möjligt, icke kunde anses lycklig.
Länsstyrelserna — med undantag av en — hava tillstyrkt något av förslagen,
helt eller med vissa modifikationer.
Vad härefter angår frågan örn åtgärder i anledning av skadegörelse av
älg så har utredningen i den delen tillkommit i anledning av riksdagsinitiativ.
I skrivelse den 27 maj 1925, nr 258, anhöll riksdagen, att Kungl. Majit
ville låta verkställa utredning rörande skadegörelse av älg samt vidtaga
de åtgärder, vartill denna utredning kunde giva anledning.
Riksdagens framställning var föranledd av tre motioner. I dessa hem
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
9
ställdes om utredning, i två likalydande (1:133 och 11:195) rörande åtgärder
till förekommande av älgars skadegörelse å ungskog och växande
gröda samt i den tredje (II: 1) angående ersättning för skadegörelse
av älgar å växande gröda.
I förstnämnda två motioner behandlades älgens skadegörelse närmast
från skogsvård ssynpunkt.
I den tredje motionen framhölls, att skadegörelsen av älg å växande
gröda uppginge till avsevärda belopp, samt att torpare, arrendatorer och
småbrukare i skogsbygderna ofta finge sin växande gröda mer eller
mindre förstörd utan möjlighet att få någon gottgörelse därför genom
älgjakten, då torpare och arrendatorer i regel saknade jakträtt. I motionen
framställdes ett förslag till ordnande av ersättningsfrågan. Medel
skulle erhållas genom att en avgift för varje skjuten älg erlades till
landsfiskalen, som hade att redovisa influtna avgifter till länsstyrelsen.
Då skadegörelse skett, borde anmälan därom göras till kommunalnämnden.
Nämnden eller en av densamma utsedd delegation borde besiktiga
skadan och insända protokoll till länsstyrelsen. Ersättningsbeloppen
borde sedan fastställas av en utav länsstyrelsen för hela länet tillsatt
nämnd. Skada av mindre värde än 15 kronor borde ej ersättas. Skadelidande,
som själv skjutit älg, borde ej erhålla ersättning i vidare mån
än värdet av skadan överstege den skjutna älgens värde med frånräknande
av avgiften. Jordbruksutskottet ansåg sig icke böra uttala någon
mening, huruvida en sådan anordning, som ifrågasatts i sist omhandlade
motion, vore lämplig att genomföra i vårt land. Utskottet ville dock
ej motsätta sig, att den av utskottet förordade utredningen även komme
att omfatta en undersökning av berörda uppslag.
Under den i anledning av riksdagens nämnda skrivelse företagna utredningen
har det uppslag, som framlagts i motionen II: 1, tillvunnit sig mest
uppmärksamhet, och flertalet myndigheter och sammanslutningar hava
förordat upptagande av avgifter för skjuten älg till bildande av en älgskaderegleringsfond.
Departementschefen har i ärendet anfört i huvudsak följande:
d— .— — — — — — — — — — .—. - - - - - - - - - -
Ehuruväl vissa skäl torde kunna anföras för en mera allmän revision
av jaktlagstiftningen och ehuru jag inser det nära sambandet mellan
spörsmålet härom och frågan om älgjaktens ordnande, har jag dock funnit
mig böra förorda, att denna sistnämnda fråga nu upptages till prövning.
Då nämligen just för älgjaktens vidkommande behovet av mera
ordnade förhållanden torde vara särskilt trängande och då åtminstone en
del av de mest framträdande missförhållandena på området torde kunna
undanröjas, utan att därigenom en kommande revision av jaktlagstiftningen
föregripes, synes anledning saknas att för denna frågas del avvakta
verkställandet av en dylik revision.
Departements
chefen.
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
Det ligger i sakens natur, att jaktvård i avseende å älg icke kan bedrivas
inom hur små områden som helst. En rationellt ordnad jaktvård förutsätter
i främsta rummet ett så pass stort område, att detsamma erbjuder
de för en villebrådsstams trivsel och uppehälle erforderliga naturliga
betingelserna. Uppkomsten av större sammanhängande jaktområden utgör
därför en viktig förutsättning för ernående av en mera allmän och
god jaktvård. Bildandet av dylika jaktområden hör på allt sätt befrämjas.
Betydelsen av de smärre jordlotternas sammanförande i sammanhängande
jaktvårdsområden har också kommit till uttryck i jaktlagens
9 §. Bestämmelsen i denna paragraf avser nämligen att möjliggöra en
sammanslutning av mindre jordlotter till större jaktvårdsområden.
En uthålligt givande jaktvård förutsätter vidare, att den tid, under
vilken jakten må bedrivas, icke sättes alltför snävt. I den mån så sker,
försvåras nämligen möjligheterna till en rationell beskattning av villebrådet
genom borttagande av svaga eller mindervärdiga eller eljest icke
önskvärda djur. Mot de hittills tillämpade bestämmelserna i fråga örn
älgjaktens reglerande har särskilt anmärkts, att den korta jakttiden, allmänt
tillämpad, omöjliggör jaktvård med avseende å älgarna samt försvårar
en rationell beskattning av detta villebråd. Härjämte har gjorts
gällande, att den ökade skadegörelse av älg å gröda och skog, som på senare
tid inom vissa delar av landet framkallat klagomål och krav på
skadeersättning, vore en följd av den korta jakttiden. Där älgbeståndet
genom jaktvård eller i följd av för älgarnas trivsel särskilt gynnsamma
naturförhållanden ökats i osedvanlig grad, skulle den korta jakttiden hava
utgjort hinder för en tillräckligt omfattande avjagning. I den mån de
nämnda olägenheterna kunna undanröjas eller åtminstone begränsas genom
en utsträckt jakttid, böra fördenskull försök göras med längre jakttider.
Härvid kan, såsom av det tidigare anförda torde framgå, ej ifrågakomma
att låta varje jakträttsinnehavare komma i åtnjutande av den
längre jakttiden. Anordningen förutsätter jaktområden, å vilka jaktvård
kan bedrivas och verkligen också bedrives.
De förslag till älgjaktsfrågans lösning, med vilka man för närvarande
har att räkna, nämligen det så kallade Örebroförslaget och det förslag,
som domänstyrelsen framlagt i dess utlåtande den 30 april 1927 över Örebroförslaget,
hava båda beaktat de nu framförda synpunkterna. Enligt
Örebroförslaget skulle stadgas en mycket kort allmän jakttid för älg,
förslagsvis två dagar, och därjämte kunna lämnas särskilt tillstånd åt
innehavare av större jaktområden eller åt sammanslutningar enligt 9 §
jaktlagen, som vinnlagt sig örn älgstammen å sina marker, att under en tid
av förslagsvis fjorton dagar om året, fälla ett visst efter tillgången lämpat
antal älgar.
Domänstyrelsens förslag innebär, att all jakt skall tillsvidare å mark,
där jakträtten icke tillkommer kronan, vara förbjuden, för så vitt
icke särskilt tillstånd till jakten meddelats. Sådant tillstånd skall avse
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
11
visst år och visst område av den storlek och beskaffenhet, att det efter
förhållandena i orten kan anses medgiva en tillfredsställande vård av
älgbeståndet å området, samt innefatta medgivande att fälla ett med hänsyn
till områdets omfattning, den därå befintliga älgstammens uppskattade
storlek och andra på frågan inverkande omständigheter skäligt antal
älgar. Tillståndet meddelas för innehavaren av jakträtten å det ifrågavarande
jaktområdet. Med innehavare av jakträtt å område av åsyftade
storlek och beskaffenhet likställes ifråga örn rätt att erhålla tillstånd
sammanslutning enligt 9 § jaktlagen, även örn sammanslutningen endast
avser jakt efter älg.
Båda förslagen avse att väcka och höja intresset för sammanslutningar
enligt 9 § jaktlagen samt torde vara ägnade att åvägabringa en bättre
ordning i fråga örn älgjakten. Med hänsyn till nu rådande förhållanden
beträffande jakträttsinneliavet skulle ett genomförande av domänstyrelsens
förslag medföra, att ett flertal jakträttsinnehavare åtminstone för
avsevärd tid framåt berövades möjlighet till jakt efter älg. Ett stadgande
örn förbud mot jakt efter älg, annat än efter särskilt tillstånd i enlighet
med domänstyrelsens förslag, skulle förvisso komma att uppfattas
såsom ett ingrepp i den gällande principen örn jakträtt för envar jordägare
å honom tillhörigt område och måhända icke kunna påräkna det
intresse och den medverkan från allmänhetens sida, som dock är ett oeftergivligt
villkor för att stadgandet skulle komma att medföra åsyftat
gagn. På grund härav finner jag mig icke böra förorda, att domänstyrelsens
förslag nu genomföres.
Mot Örebroförslaget kan icke med fog riktas anmärkning av nu angivet
slag. Såsom av det redan sagda torde framgå, finner jag förslagets grundtanke
vara riktig, nämligen att i avseende å större sammanhängande områden,
å vilka jaktvård bedrives, möjlighet öppnas att efter särskilda tillstånd
under en något utsträckt jakttid utgallra de djur, som av en eller
annan anledning böra bortskjutas. Förslaget synes ägnat att åtminstone
för de områdens vidkommande, beträffande vilka den utsträckta
jakttiden kommer att tillämpas, förhindra överbeskattning av älgbeståndet
på samma gång som det möjliggör en rationell och efter do särskilda
förhållandena avpassad avjagning å samma områden, varjämte en humanisering
av jakten torde i viss mån vara att förvänta. Då vidare den
föreslagna anordningen torde vara ägnad att befrämja intresset för jaktvård
och befordra förståelsen för angelägenheten av smärre jaktområdens
sammanförande till större jaktvårdsområden och då samtliga dessa fördelar
stå att vinna utan att andra berättigade intressen trädas för nära eller
en kommande revision av jaktlagstiftningen föregripes, synes det mig
vara önskvärt, att den förevarande frågan åtminstone försöksvis löses enligt
huvudgrunderna i Örebroförslaget.
I vad förslaget avser en begränsning av den allmänna jakttiden till att
för hela riket omfatta allenast två dagar kan jag emellertid icke biträda
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
detsamma. De fördelar, som ur jaktvårdsintressets synpunkter möjligen
skulle stå att vinna av förslaget i denna del, synas mig mer än väl uppvägas
av de olägenheter, som ur andra synpunkter äro att befara av en
allt för snävt tillmätt allmän jakttid. Mångenstädes torde förhållandena
vara sådana, att jakten för en lång tid framåt kommer att hedrivas endast
eller åtminstone huvudsakligast under den allmänna jakttiden. Det kan
antagas, att en allmän jakttid på allenast två dagar skall i vissa fall
visa sig vara otillräcklig att förhindra älgarnas tillväxt i en omfattning, som
ur jord- och skogsbrukets synpunkter icke är önskvärd. Det ofta påtalade
besinningslösa skyttet, med ett flertal skadskjutna djur såsom följd, har
förklarats vara i viss mån föranlett därav, att de hittills tillämpade jakttiderna
varit för korta. Det synes kunna befaras, att, därest den allmänna
jakttiden än ytterligare förkortas, dylikt skytte med därav följande
djurplågeri skall komma att tilltaga. De förhållanden, som böra vara avgörande
vid bestämmandet av den allmänna jakttidens längd, äro för
övrigt så växlande inom olika delar av landet, att en för hela riket lika
bestämd jakttid icke synes ändamålsenlig. En ändring i de gällande bestämmelserna
ifråga örn jakttiden synes mig därför icke böra nu genomföras,
utan torde den allmänna jakttidens längd lämpligen böra tills vidare
bestämmas i den ordning och efter de grunder, som nu tillämpas
ifråga örn fridlysningstidernas fastställande.
Vad därefter angår frågan, till vilken tid i förhållande till den allmänna
jakttiden den med det särskilda tillståndet avsedda jakten skall förläggas,
torde icke böra ifrågakomma, att de båda jakttiderna särskiljas.
Ett dylikt särskiljande skulle vara ägnat att medföra avsevärda olägenheter,
särskilt härutinnan att möjligheterna till kontroll över jaktföreskrifternas
efterlevnad därigenom skulle försvåras. Mest ändamålsenligt
torde vara, att den särskilda jakttiden, som bör fastställas till att omfatta
högst fjorton dagar, börjar samma dag som den allmänna jakttiden.
Det torde få anses skäligt, att av de jakträttsinnehavare, som komma i
åtnjutande av den längre jakttiden, för förmånen härav utkräves en viss
avgift. Härigenom uppkommande medel torde lämpligen kunna användas
för utgivande av bidrag till lindrande av vissa skador av älg. Till
frågan härom återkommer jag senare. I fråga örn avgifternas storlek och
erläggande torde böra gälla, att för varje älg, som det särskilda jakttillståndet
avser, erlägges en avgift av 25 kronor, att inbetalas till länsstyrelsen,
samt att avgifterna erläggas i förskott, med rätt för tillståndshavaren
att, därest han visar, att på grund av särskilda omständigheter hinder
mött för honom att helt eller delvis begagna tillståndet, erhålla restitution.
Det torde böra ankomma på länsstyrelserna, som få anses besitta
större lokal- och personkännedom samt äro för allmänheten lättare
tillgängliga än domänstyrelsen, att meddela de särskilda jakttillstånden.
Med hänsyn till de växlande förhållandena inom olika delar av
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
13
landet synes ej lämpligt, att för tillstånds erhållande föreskriva innehav
av någon viss minimiareal. Åt länsstyrelserna torde därför höra anförtros,
att efter prövning av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna
bestämma såväl härutinnan som ifråga örn avjagningens storlek.
För ändamålet synes ansökan örn särskilt jakttillstånd böra åtföljas av
beskrivning över det med ansökningen avsedda jaktområdet ävensom
av utredning rörande den ungefärliga tillgången å älg inom området.
Av sökanden i sistnämnda hänseende lämnade uppgifter synas lämpligen
höra bestyrkas av trovärdiga och sakkunniga personer. Över
ansökningarna torde yttranden kunna, i mån av behov, inhämtas från
jaktvårdsföreningar, skogsstatstjänstemän, landsfiskaler och kommunala
myndigheter. I regel torde ej möta alltför stora svårigheter att på grundval
av sålunda förebragt utredning på ändamålsenligt sätt besluta över
inkomna ansökningar. För den händelse det skulle visa sig, att ett meddelat
tillstånd något år blivit allt för omfattande, torde rättelse kunna
vidtagas vid prövningen av den under det nästföljande året inkommande
ansökningen. Av praktiska skäl synes höra föreskrivas, att ansökningarna
skola insändas till länsstyrelserna två månader före jakttidens början.
Vad slutligen angår den i riksdagens förenämnda skrivelse den 27 maj
1925, nr 258, berörda frågan örn skadegörelse av älg, framgår av den i anledning
av riksdagsskrivelsen förebragta utredningen, att skador av älg å
gröda förekomma inom vissa delar av landet och ej sällan kännbart
drabba innehavare av mindre jordbruk. Då många av dessa jordbrukare
icke hava utsikt att själva bereda sig någon gottgörelse för de härav
uppkommande förlusterna, synas av billiglietsskäl åtgärder böra vidtagas
till möjliggörande för dem att erhålla bidrag till förlusternas lindrande.
För ändamålet torde böra anlitas de förut omnämnda avgifterna,
vilka — bland annat för att möjliggöra bidrags utgivande jämväl inom
län, där avgifter ej inflyta — lämpligen böra sammanföras till en för
hela riket gemensam fond (älgskadefonden), att förvaltas av statskontoret.
Bidrag ur älgskadefonden torde kunna utgå till innehavare av
mindre jordbruk för skada, som av älgar förorsakats å honom tillhörig
växande eller avmejad men ej inbärgad gröda, dock endast om skadan
är av väsentlig beskaffenhet och han ej genom tillgodogörande av jakträtt
eller eljest erhållit gottgörelse. Innehavare av jordbruk med en
åkerareal av mer än femton hektar torde ej böra komma i åtnjutande av
bidrag. I särskilt ömmande fall torde dock undantag från denna bestämmelse
kunna medgivas. Ansökan örn bidrag skall vara åtföljd av intyg
av två ojäviga, i jordbruk kunniga personer rörande skadans beskaffenhet
och värde samt ingivas till lämplig ortsmyndighet, förslagsvis landsfiskalen
i orten, som därefter med eget yttrande vidarebefordrar handlingarna
i ärendet till länsstyrelsen. Det hör åligga länsstyrelsen att
årligen inom fastställd tid med eget yttrande överlämna samtliga under
året inkomna ansökningar till Kungl. Majit. De ansökningar, som för
14
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
visst år inkommit, torde böra av Kungl. Majit på en gång företagas till
prövning, därvid lärer böra tillses, att envar som befinnes böra erhålla
bidrag, tillerkännes den gottgörelse, som med hänsyn till älgskadefondens
tillgångar och omständigheterna i övrigt finnes skälig.
För uttagande av nu föreslagna avgifter torde riksdagens samtycke
vara erforderligt. Med hänsyn härtill synes lämpligt, att riksdagen beredes
tillfälle yttra sig över det av mig tillstyrkta förslaget i dess helhet.
Sedan riksdagen meddelat beslut i ärendet, torde det ankomma på
Kungl. Majit att utfärda erforderliga föreskrifter i ämnet.»
Inneborden Enligt Kungl. Majits nu föreliggande förslag skulle alltså älgjakten
Maj tsförslag or^nas enligt följande grunder. Den nuvarande allmänna jakträtten beträffande
älg bibehålies och den allmänna jakttiden (f. n. varierande mellan
3, 4 eller 6 dagar) bestämmes i den ordning och efter de grunder, som
nu tillämpas i fråga örn fridlysningstidernas fastställande. Men möjlighet
öppnas att under vissa förutsättningar —• att på jaktområdet jaktvård
i fråga örn älg kan bedrivas och äger rum — erhålla tillstånd till
särskild jakttid omfattande högst fjorton dagar, med början samma dag
som den allmänna jakttiden och med rättighet att därunder nedlägga
ett visst bestämt antal älgar; innehavaren av dylikt tillstånd skulle alltså
vara underkastad att icke utöva den honom eljest tillkommande fria jakträtten
under den allmänna jakttiden. Sådant tillstånd skulle även kunna
erhållas av enligt 9 § jaktlagen bildade sammanslutningar. För varje
älg, som tillståndet avsåge, skulle i förskott erläggas en avgift på 25 kronor;
dock med rätt för tillståndshavarén, att, därest han visade, att, på
grund av särskilda omständigheter, hinder mött för honom att helt eller
delvis begagna tillståndet, erhålla restitution.
Ansökningar örn sådant tillstånd skulle prövas av länsstyrelserna. Avgifterna
skulle ingå till en för riket gemensam fond (älgskadefonden) och
bidrag från denna utgå till innehavare av mindre jordbruk, vars gröda
skadats av älg, dock i allmänhet endast örn skadan vore av väsentlig beskaffenhet
och han ej genom tillgodogörande av jakträtt eller eljest erhållit
gottgörelse.
Motionerna. Motionen lii 427 innebär ett avstyrkande av de i Kungl. Majits förslag
avsedda särskilda tillstånden till längre jakttid. Däremot förordas införandet
av en allmän avgift av 25 kronor för värjo skjuten älg.
Motionen lii 210 —, som väckts före propositionens avgivande — skiljer
sig från Kungl. Majits förslag huvudsakligen däruti, att motionären
följer Örebroförslaget jämväl i fråga örn en förkortad allmän jakttid.
Utöver i propositionen behandlade spörsmål upptager motionären frågan
om förbjudande av vissa vapen vid älgjakt och krav på vissa kvalifikationer
hos jägaren.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79. 15
Att missförhållanden i olika avseenden råda i fråga om älgjaktens utövande
torde allmänt erkännas. Även utskottet anser, att åtgärder för
åvägabringande härutinnan av en bättre ordning icke längre böra undanskjutas.
Svårigheterna att lösa denna fråga äro emellertid stora och de
nya grunder, som av Kungl. Maj:t nu föreslagits, kunna knappast förväntas
medföra en genomgripande ändring i förevarande avseende. Utskottet
anser dock, att de utgöra ett steg i rätt riktning, som åtminstone
till en del kail komma att medföra förbättrade förhållanden. Onekligen
kan på denna väg vinnas, att avjagningen smidigare anpassas efter förekomsten
av älg å olika orter. Den nu rådande ordningen, enligt vilken
jakttiderna bestämmas länsvis, lämnar såsom bekant icke tillräcklig möjlighet
till sådan anpassning, enär älgstammen kan vara mycket olika fördelad
inom ett läns område. På en trakt kan sålunda den för länet bestämda
jakttiden medgiva till och med en alltför stark beskattning, under
det att på en annan nödig avjagning icke kan medhinnas eller åtminstone
ej kan ske under önskvärda former. Möjlighet att reglera dylika ojämnheter
skulle med den föreslagna nya ordningen i viss mån vinnas. Utskottet
anser sig i detta sammanhang höra framhålla, att vid tillämpningen
av det föreslagna licensförfarandet varsamhet bör iakttagas, så
att det icke kommer att tjäna andra ändamål än vad nu berörts och särskilt
så att därigenom inskränkning i den allmänna jakttiden ej blir påkallad.
Under uttalande av denna uppfattning har utskottet ansett sig
böra tillstyrka ett godkännande av de av departementschefen framlagda
nya grunderna för älgjaktens ordnande. Utskottet kan alltså icke ansluta
sig till det i motionen II: 210 framförda avslagsyrkandet. Icke heller
anser utskottet det i motionen II: 210 framställda förslaget till sådana
grunder — i vad de skilja sig från Kungl. Maj:ts förslag — innebära en
bättre lösning.
Vidkommande frågan örn avgifter för älgjakt har även utskottet den
uppfattningen, att den som erhållit tillstånd till förlängd jakttid också
bör erlägga en särskild avgift för denna förmån. Mot det föreslagna beloppet
av 25 kronor för varje älg, tillståndet omfattar, har utskottet icke
något att erinra. Utskottet kan däremot icke tillstyrka, att — såsom avses
i Kungl. Maj:ts förslag — tillståndsinnehavaren skall äga möjlighet
att erhålla restitution å erlagda avgifter, därest han visar, att på grund
av särskilda omständigheter hinder mött för honom att helt eller delvis
begagna tillståndet. Tillräckliga skäl för en sådan anordning torde ej
föreligga.
Emellertid håller utskottet före, att en avgift bör erläggas även för
varje älg, som eljest — alltså utan sådant särskilt tillstånd, som enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle kunna lämnas — nedlägges. I viss mån
ansluter sig alltså utskottet härutinnan till det i motionen II: 427 framlagda
förslaget. Beloppet av denna allmänna avgift bör givetvis sättas
lägre jin den särskilda avgiften, och utskottet vill för sin del förorda ett
Utskottet.
16 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
belopp av 15 kronor. Härigenom synes den fördelen vinnas, att den av
Kungl. Majit föreslagna älgskadefonden skulle erhålla tillgångar, som
möjliggjorde en effektiv ersättningsverksamhet, vilket knappast kan förväntas
bliva fallet, örn allenast de av Kungl. Majit föreslagna avgifterna
skulle införas.
Vad slutligen beträffar det i motionen lii 210 ifrågasatta stadgandet
av särskilda villkor örn skjutvapen och skjutskicklighet för rättighet att
jaga älg, har utskottet icke ansett sig kunna tillstyrka riksdagen att i
detta sammanhang taga någon ståndpunkt.
Under åberopande av det ovan anförda hemställer utskottet,
1) att riksdagen i anledning av Kungl. Majits förevarande
proposition må, med godkännande av de utav
departementschefen tillstyrkta grunderna för älgjaktens
ordnande och för bidrag till lindrande i vissa
fall av skada av älg å gröda, medgiva uttagande av
de i samma grunder avsedda avgifter, under iakttagande
dock att möjlighet att erhålla restitution av dylika
avgifter icke må stadgas;
2) att riksdagen i anledning av motionen lii 427
må medgiva uttagande av en avgift av 15 kronor
för varje skjuten älg, för vilken icke erlagts sådan
avgift, som här ovan under 1) omförmäles;
3) att riksdagen må förklara motionerna II i 210 och
II i 427, i den mån de icke kunna anses besvarade genom
vad utskottet ovan anfört och hemställt, icke
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 9 maj 1931.
På jordbruksutskottets vägnar i
C. J. JOHANSSON.
Vid detta ärendes slutbehandling'' hava närvarit:
från första kammaren: herrar Sederholm, Carl E. Eriksson, Elof B. Andersson, Granath,
Tjällgren, J. Fritiof Gustafson, Dalberg och friherre Lagerfelt samt
från andra kammaren: herrar Johansson i Uppmälby, Pettersson i Bjälbo, Uddenberg,
Andersson i Grimbo, Bengtsson i Kullen, Månsson i Erlandsro, Gustafson i Vimmerby och
Andersson i Löbbo.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 79.
17
Reservation
av herrar Tjällgren, Carl E. Eriksson, Granath och Uddenberg, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava följande lydelse:
»Utskottet Ilar ieke ansett sig kunna tillstyrka ett godkännande av de
av departementschefen framlagda nya grunderna för älgjaktens ordnande.
Enligt utskottets uppfattning skulle härigenom de smärre skogsägarna
komma i ett mindre gynnsamt läge än innehavare av större jaktområden.
Visserligen föreligga, såsom i propositionen framhållits, möjligheter
till sammanslutningar enligt 9 § jaktlagen, men svårigheten att
på detta sätt sammanföra tillräckligt stora områden hör icke förbises.
I ett annat utlåtande, nr 78, har utskottet tillstyrkt riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit ville låta
utarbeta förslag till ny jaktlagstiftning och de övriga åtgärder, som må
vara påkallade för jaktens och jaktvårdens ordnande, samt för riksdagen
framlägga dessa förslag. Även med hänsyn härtill anser utskottet det
icke vara påkallat att i fråga örn älgjakten nu vidtaga de förändringar,
som av Kungl. Majit föreslagits.
Under åberopande av det anförda hemställer utskottet, att riksdagen
måtte
1) med anledning av motion lii 427 avslå Kungl,
Majits förevarande framställning;
2) avslå motion 11:210;
3) besluta att motionen lii 427 i den mån den ej
kan anses besvarad genom vad utskottet hemställt
under 1) ej må föranleda någon riksdagens åtgärd.»
bihang till riksdagens protokoll IDSl. io sami. 39 höft. (Förslag nr 78—19.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:295 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående älgjaktens ordnande m. m. jämte en i ämnet väckt motion. a1 i texten