Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för landsting att taga befattning med frågor örn rikets försvar.
1931-02-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1931:2, Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för landsting att taga befattning med frågor örn rikets försvar.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.
1
Nr 2.
Ankom till riksdagens kansli den 4 februari 1931 kl. 2 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om
förbud för landsting att taga befattning med frågor örn
rikets försvar.
I en inom andra kammaren av herr Källman m. fl. väckt motion, nr 9, har
hemställts, att 4 § i lag örn landsting den 20 juni 1924 måtte erhålla följande
ändrade lydelse:
»Landstinget tillkommer------som enligt beslut av Konung och
riksdag skola ankomma på landstinget.
Landstinget äger icke befatta sig med rikets försvar eller bevilja anslag därtill.
»
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
Det verksamhetsområde, som tillkommer landstingen med hänsyn till beskaffenheten
av de till landstingens befogenhet hörande ärenden, är reglerat
genom bestämmelsen i 4 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting, där det
stadgas:
»Landstinget tillkommer att, i den ordning denna lag stadgar, rådslå och
besluta örn för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avse ali-''
männa hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter
för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning,
allmän ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke
enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, ävensom
att handhava de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och riksdag
skola ankomma på landstingen.»
Detta stadgande är i huvudsak ordagrant lika med motsvarande stadgande
i § 2 i landstingsförordningen av år 1862. I av tillkallade sakkunniga år
1859 avgivet betänkande, vilket ligger till grund för sistnämnda förordning,
framhöllo de sakkunniga, att berörda landstingen tillkommande verksamhet
»blivit uti allmänna ordalag betecknad och dessa ordalag hava ett ganska rymligt
omfång». De sakkunniga framhöllo vidare, att gränserna för landstingens
Bihang till riksdagens protokoll ■1931. 5 sand. 8 käft. (Nr 8.)
Lands
tingens
kompetens.
1
2
Konstitutionsutskottets utlåtande jfr g.
verksamhet icke torde lämpligen kunna uti bestämda ordalag uttryckas eller
genom uppräkning av ärenden punktvis uppdragas. För att emellertid förhindra,
att landstingens beslut skulle komma i- kollision med den gällande allmänna
ekonomiska lagstiftningen eller att landstingen eljest skulle överträda
sin befogenhet stadgades i landstingsförordningen av 1862, att flertalet landstingsbeslut
skulle underställas antingen Kungl. Majits eller Konungens befallningshavandes
prövning.
Genom chefens för civildepartementet cirkulär den 30 augusti 1864 har härjämte
landstingsordförandenas uppmärksamhet fästs, bland annat, å det förhållande
att landstingets verksamhet är begränsad till rådslag och beslut örn
iör länet gemensamma angelägenheter, vadan förslag i sådana frågor, som
omfatta hela riket, utan att några för länet särskilda förhållanden föranleda
handläggning av dylikt ärende, icke falla inom landstingets befogenhet, utan,
enligt grundlagarna, tillhöra svenska folkets vid riksdag samlade ombud.
Konstitutionsutskottet föreslog år 1924 vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188 med förslag till lag örn landsting m. m., i utlåtande nr 30, att
underställning av landstingens beslut i allmänhet skulle borttagas. Utskottet
åberopade såsom skäl härför, bland annat, vad kommunalförfattningssakkunniga
i sitt den 31 januari 1923 avgivna betänkande anfört. Dessa sakkunniga
funno, att gränserna för landstingens verksamhet numera måste anses genom
praxis och i betydande mån även genom lagstiftning så noggrant fixerade, att
någon orsak att befara osäkerhet eller missförstånd från landstingens sida
angående räckvidden av deras befogenheter icke syntes vara för handen. Utskottet
påpekade härjämte, att i allt fall erforderlig garanti mot lagstridiga
beslut torde ligga i besvärsrätten.
I den mån landstingen icke genom särskild lagstiftning ålagts att sörja för
vissa bestämda uppgifter vare sig dessa beröra för landstingsområdet gemensamma
angelägenheter, som uppräknats i 4 § i landstingslagen, eller eljest ålagts
landstingen, har sålunda landstingens verksamhetsområde reglerats genom den
praxis, som före regeringsrättens inrättande år 1909 av Kungl. Majit i statsrådet
och därefter av regeringsrätten skapats vid prövning av landstingsbeslut,
som kommit under Kungl. Maj :ts i statsrådet respektive regeringsrättens prövning.
Frågan örn landstingens rätt att bevilja anslag till försvarsändamål eller
eljest befatta sig med ärenden angående rikets försvar lärer vara lätt att avgöra.
Det är uppenbart, att sådana ämnen angå hela riket och att förty Kungl.
Majit och riksdagen hava att därom besluta. I ovannämnda cirkulär den 30
augusti 1864 framhålles också med all önskvärd tydlighet, att landstingen icke
äga att befatta sig med dylika frågor, med undantag naturligen för det fall
att landstingen i lag ålagts att medverka beträffande vissa försvaret berörande
angelägenheter. I praxis har även detta klart fastslagits. Så har regeringsrätten,
bland annat, genom utslag den 17 oktober 1911, sedan Stockholms
stadsfullmäktige den 17 december 1910 beviljat Stockholms landstormsbefälsförening
ett anslag å 500 kronor, enär understödjandet av denna förening med avseende
å sambandet mellan föreningens verksamhet och landets försvarsväsende
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
3
icke kunde betraktas såsom en stadens angelägenhet, undanröjt stadsfullmäktiges
beslut (regeringsrättens årsbok 1911, ref. nr 122).
Beträffande åter landstingens rätt att anslå medel till det frivilliga skytteväsendet
har regeringsrätten intagit en annan ståndpunkt. Så har exempelvis
Stockholms stadsfullmäktige genom sitt ovannämnda beslut den 17 december
1910 beviljat 6,000 kronor till Stockholms skytteförbund. Häröver anfördes besvär.
Regeringsrätten fann emellertid, med hänsyn till den betydelse för huvudstadens
befolkning och dess idrottsliv, skytteföreningarna måste anses hava erhållit
genom sin med understöd av staden under en lång följd av år därstädes
utövade verksamhet och den rätt beträffande vården av gemensamma angelägenheter,
som enligt förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm tillkomme stadens
invånare, att stadsfullmäktige icke genom beviljandet av detta anslag överskridit
sin befogenhet (se ovan anförda ref. nr 122). Vidare har, sedan besvär
anförts över Hallands läns landstings beslut, att för vartdera av åren 1912 och
1913 bevilja anslag av 2,000 kronor till det frivilliga skytteväsendets befrämjande,
regeringsrätten, enär med hänsyn till omfattningen av de angelägenheter,
varom det författningsenligt tillkomme landsting att rådslå och besluta, landstinget
icke kunde anses hava överskridit sin befogenhet genom beviljandet av
anslaget, helst medel för enahanda eller därmed jämförliga ändamål sedan lång
tid tillbaka blivit av åtskilliga landsting anslagna, ej funnit skäl bifalla besvären.
Ett regeringsråd var dock härvid, liksom även beträffande nästföregående
rättsfall, skiljaktig och prövade skäligt upphäva landstingets beslut
(regeringsrättens årsbok 1911, ref. nr 154, samt 1912, not C 14, och 1919,
not C 10). Landskommun eller stad, som deltager i landsting, äger däremot
icke anslå medel till ifrågakomna ändamål (årsbok 1910, ref. nr 149).
Kungl. Majit synes även före regeringsrättens tillkomst hava hävdat samma
uppfattning. Detta torde framgå av Kungl. Maj:ts resolution den 30 december
1864 i anledning av besvär över en landskommuns beslut att anslå medel
till inköp av skarpskyttegevär m. m. (nr 56 i Walldéns samling av kungl,
brev och resolutioner ang. tillämpningen av kommunalförordningarna). I resolutionen
har Kungl. Majit sålunda, med anledning av att klagandena påpekat,
att landsting plägat bevilja anslag till skytteföreningar, funnit, att den omständigheten,
att ett eller flera landsting på grund av den landstinget tillkommande
vidsträcktare rätt att besluta örn för länet gemensamma angelägenheter,
rörande allmän ordning och säkerhet, beviljat sådana anslag, icke kunde
innefatta giltig grund för en kommun att fatta enahanda beslut.
Av det anförda framgår, att landstingen enligt gällande bestämmelser icke
äga befatta sig med rikets försvar eller bevilja anslag därtill, men att däremot
den frivilliga skytterörelsen, åtminstone i den mån den betraktas som
idrott och icke såsom ingående i försvarsväsendet, må av landstingen understödjas.
Det av motionärerna föreslagna tillägget till 4 § i landstingslagen
skulle sålunda icke medföra någon som helst ändring i nu gällande lagtillämpning.
Ålit nu slå in på den enumerativa metoden för att i lagstiftningsväg av
-
Utskottets
yttrande.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.
gränsa landstingens befogenhetsområde, lärer näppeligen vara att tillråda. Utan
att ingå på frågan om lämpligheten av att landstingen bevilja anslag till skytteväsendet,
varom meningarna äro delade, finner utskottet betänkligt att i landstingslagen
införa bestämmelser örn eller uppräkning av ärenden, vilka landstingen
icke äga taga befattning med. I kommunallagarna och landstingslagen
äro kommunernas och landstingens befogenheter angivna i allmänna ordalag. Att
i dessa lagar införa en helt ny princip genom att från dessa angivna befogenheter
uppräkna vissa undantag, såsom t. ex. frivilliga skytteväsendet m. m.,
måste anses föga lämpligt och skulle kunna medföra konsekvenser, som näppeligen
för utvecklingen av kommunernas och landstingens verksamhet komme
att verka lyckligt. Ej heller kan utskottet finna, att landstingens anslag till
det frivilliga skytteväsendet hava sådan omfattning, att lagändring därför behöver
vidtagas. Landstingens anslag till ifrågakomna ändamål hava under
de senaste tolv åren utgjort:
för år 1920 anslag av 13 landsting nied tillhopa.................. 24,750 kr
> » 1921 » »12 > > > .................. 23,250 >
> ett vart av åren 1922—1929 anslag av 8 landsting nied tillhopa......... 13,750 »
> år 1930 anslag av 8 landsting med tillhopa................... 11,750 >
» » 1931 > >8 > > » ................... 11,250 >
I förhållande till landstingens övriga utgifter utgöra dessa anslag sålunda,
såsom även motionärerna framhålla, ett mycket obetydligt belopp.
På grund av vad sålunda antörts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.
Stockholm den 4 februari 1931.
På konstitutionsutskottets vägnar:
C. A. REUTERSKIÖLD.
Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg, K. J. Ekman,
Thulin, David Bergström, G. W. Hansson, Sandegård*, Mellén, Thorén, Ehrnberg,
Jansson i Edsbäcken, Pehrsson i Göteborg*, Fast, Petersson i Broaryd, Holmström,
Brännberg och Björck i Kristianstad.
Ej närvarande vid utlåtande,ts justering.
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr g.
5
Reservationer:
1) Av herrar Sävström, Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Sandegård,
Fast och Brännberg, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava följande
lydelse:
»I en inom andra kammaren------enahanda beslut.
Av det anförda framgår, att landstingens enligt gällande lagbestämmelser
icke äga befatta sig med rikets försvar eller bevilja anslag därtill. Enligt regeringsrättens
utslag betraktas den frivilliga skytterörelsen såsom icke ingående
i försvarsväsendet, varför landstingen, men ej primärkommuner, anses
äga rätt att lämna bidrag till skytterörelsen. Det av motionärerna föreslagna
tillägget till 4 § i landstingslagen komme örn detsamma bifölles av riksdagen
icke att medföra någon ändring i nu gällande lagtillämpning, men skulle bliva
stridande mot de uppgifter rörande rikets försvar, som i vissa fall ålagts landstingen.
Att stadga undantagsbestämmelser, varigenom landstingen direkt förbjödos
att lämna anslag till skytterörelsen, kunde leda till icke önskvärda konsekvenser.
Att genom uppräknande av vissa undantag därifrån begränsa lagens generella
regel i fråga örn landstingens befogenhet, medför osäkerhet i lagtillämpningen
och inbjuder till fortsatta undantag även på andra områden.
Ehuru utskottet anser det olämpligt, att landstingen bevilja anslag till
skytterörelsens befrämjande, måste utskottet, på anförda skäl avstyrka motionärernas
yrkande. Det torde jämväl uppmärksammas, att icke blott antalet
anslagsbeviljande landsting minskat, utan att jämväl det till skytterörelsen anslagna
totalbeloppet väsentligt nedgått under de senaste åren. Landstingens
anslag------ 11,250.
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.»
2) av herr Holmström beträffande motiveringen.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.