Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för landsting att taga befattning med frågor örn rikets försvar.

1931-02-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1931:2, Utlåtande i anledning av väckt motion om förbud för landsting att taga befattning med frågor örn rikets försvar.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr S.

1

Nr 2.

Ankom till riksdagens kansli den 4 februari 1931 kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion om

förbud för landsting att taga befattning med frågor örn

rikets försvar.

I en inom andra kammaren av herr Källman m. fl. väckt motion, nr 9, har

hemställts, att 4 § i lag örn landsting den 20 juni 1924 måtte erhålla följande

ändrade lydelse:

»Landstinget tillkommer------som enligt beslut av Konung och

riksdag skola ankomma på landstinget.

Landstinget äger icke befatta sig med rikets försvar eller bevilja anslag därtill.

»

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Det verksamhetsområde, som tillkommer landstingen med hänsyn till beskaffenheten

av de till landstingens befogenhet hörande ärenden, är reglerat

genom bestämmelsen i 4 § i lagen den 20 juni 1924 örn landsting, där det

stadgas:

»Landstinget tillkommer att, i den ordning denna lag stadgar, rådslå och

besluta örn för landstingsområdet gemensamma angelägenheter, vilka avse ali-''

männa hushållningen, jordbrukets och andra näringars utveckling, anstalter

för kommunikationsväsendets befordrande, hälso- och sjukvård, undervisning,

allmän ordning och säkerhet med mera dylikt, såvitt dessa angelägenheter icke

enligt gällande författningar tillhöra offentlig myndighets ämbetsåtgärd, ävensom

att handhava de ärenden i övrigt, som enligt beslut av Konung och riksdag

skola ankomma på landstingen.»

Detta stadgande är i huvudsak ordagrant lika med motsvarande stadgande

i § 2 i landstingsförordningen av år 1862. I av tillkallade sakkunniga år

1859 avgivet betänkande, vilket ligger till grund för sistnämnda förordning,

framhöllo de sakkunniga, att berörda landstingen tillkommande verksamhet

»blivit uti allmänna ordalag betecknad och dessa ordalag hava ett ganska rymligt

omfång». De sakkunniga framhöllo vidare, att gränserna för landstingens

Bihang till riksdagens protokoll ■1931. 5 sand. 8 käft. (Nr 8.)

Lands
tingens
kompetens.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande jfr g.

verksamhet icke torde lämpligen kunna uti bestämda ordalag uttryckas eller

genom uppräkning av ärenden punktvis uppdragas. För att emellertid förhindra,

att landstingens beslut skulle komma i- kollision med den gällande allmänna

ekonomiska lagstiftningen eller att landstingen eljest skulle överträda

sin befogenhet stadgades i landstingsförordningen av 1862, att flertalet landstingsbeslut

skulle underställas antingen Kungl. Majits eller Konungens befallningshavandes

prövning.

Genom chefens för civildepartementet cirkulär den 30 augusti 1864 har härjämte

landstingsordförandenas uppmärksamhet fästs, bland annat, å det förhållande

att landstingets verksamhet är begränsad till rådslag och beslut örn

iör länet gemensamma angelägenheter, vadan förslag i sådana frågor, som

omfatta hela riket, utan att några för länet särskilda förhållanden föranleda

handläggning av dylikt ärende, icke falla inom landstingets befogenhet, utan,

enligt grundlagarna, tillhöra svenska folkets vid riksdag samlade ombud.

Konstitutionsutskottet föreslog år 1924 vid behandling av Kungl. Maj:ts proposition

nr 188 med förslag till lag örn landsting m. m., i utlåtande nr 30, att

underställning av landstingens beslut i allmänhet skulle borttagas. Utskottet

åberopade såsom skäl härför, bland annat, vad kommunalförfattningssakkunniga

i sitt den 31 januari 1923 avgivna betänkande anfört. Dessa sakkunniga

funno, att gränserna för landstingens verksamhet numera måste anses genom

praxis och i betydande mån även genom lagstiftning så noggrant fixerade, att

någon orsak att befara osäkerhet eller missförstånd från landstingens sida

angående räckvidden av deras befogenheter icke syntes vara för handen. Utskottet

påpekade härjämte, att i allt fall erforderlig garanti mot lagstridiga

beslut torde ligga i besvärsrätten.

I den mån landstingen icke genom särskild lagstiftning ålagts att sörja för

vissa bestämda uppgifter vare sig dessa beröra för landstingsområdet gemensamma

angelägenheter, som uppräknats i 4 § i landstingslagen, eller eljest ålagts

landstingen, har sålunda landstingens verksamhetsområde reglerats genom den

praxis, som före regeringsrättens inrättande år 1909 av Kungl. Majit i statsrådet

och därefter av regeringsrätten skapats vid prövning av landstingsbeslut,

som kommit under Kungl. Maj :ts i statsrådet respektive regeringsrättens prövning.

Frågan örn landstingens rätt att bevilja anslag till försvarsändamål eller

eljest befatta sig med ärenden angående rikets försvar lärer vara lätt att avgöra.

Det är uppenbart, att sådana ämnen angå hela riket och att förty Kungl.

Majit och riksdagen hava att därom besluta. I ovannämnda cirkulär den 30

augusti 1864 framhålles också med all önskvärd tydlighet, att landstingen icke

äga att befatta sig med dylika frågor, med undantag naturligen för det fall

att landstingen i lag ålagts att medverka beträffande vissa försvaret berörande

angelägenheter. I praxis har även detta klart fastslagits. Så har regeringsrätten,

bland annat, genom utslag den 17 oktober 1911, sedan Stockholms

stadsfullmäktige den 17 december 1910 beviljat Stockholms landstormsbefälsförening

ett anslag å 500 kronor, enär understödjandet av denna förening med avseende

å sambandet mellan föreningens verksamhet och landets försvarsväsende

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

3

icke kunde betraktas såsom en stadens angelägenhet, undanröjt stadsfullmäktiges

beslut (regeringsrättens årsbok 1911, ref. nr 122).

Beträffande åter landstingens rätt att anslå medel till det frivilliga skytteväsendet

har regeringsrätten intagit en annan ståndpunkt. Så har exempelvis

Stockholms stadsfullmäktige genom sitt ovannämnda beslut den 17 december

1910 beviljat 6,000 kronor till Stockholms skytteförbund. Häröver anfördes besvär.

Regeringsrätten fann emellertid, med hänsyn till den betydelse för huvudstadens

befolkning och dess idrottsliv, skytteföreningarna måste anses hava erhållit

genom sin med understöd av staden under en lång följd av år därstädes

utövade verksamhet och den rätt beträffande vården av gemensamma angelägenheter,

som enligt förordningen örn kommunalstyrelse i Stockholm tillkomme stadens

invånare, att stadsfullmäktige icke genom beviljandet av detta anslag överskridit

sin befogenhet (se ovan anförda ref. nr 122). Vidare har, sedan besvär

anförts över Hallands läns landstings beslut, att för vartdera av åren 1912 och

1913 bevilja anslag av 2,000 kronor till det frivilliga skytteväsendets befrämjande,

regeringsrätten, enär med hänsyn till omfattningen av de angelägenheter,

varom det författningsenligt tillkomme landsting att rådslå och besluta, landstinget

icke kunde anses hava överskridit sin befogenhet genom beviljandet av

anslaget, helst medel för enahanda eller därmed jämförliga ändamål sedan lång

tid tillbaka blivit av åtskilliga landsting anslagna, ej funnit skäl bifalla besvären.

Ett regeringsråd var dock härvid, liksom även beträffande nästföregående

rättsfall, skiljaktig och prövade skäligt upphäva landstingets beslut

(regeringsrättens årsbok 1911, ref. nr 154, samt 1912, not C 14, och 1919,

not C 10). Landskommun eller stad, som deltager i landsting, äger däremot

icke anslå medel till ifrågakomna ändamål (årsbok 1910, ref. nr 149).

Kungl. Majit synes även före regeringsrättens tillkomst hava hävdat samma

uppfattning. Detta torde framgå av Kungl. Maj:ts resolution den 30 december

1864 i anledning av besvär över en landskommuns beslut att anslå medel

till inköp av skarpskyttegevär m. m. (nr 56 i Walldéns samling av kungl,

brev och resolutioner ang. tillämpningen av kommunalförordningarna). I resolutionen

har Kungl. Majit sålunda, med anledning av att klagandena påpekat,

att landsting plägat bevilja anslag till skytteföreningar, funnit, att den omständigheten,

att ett eller flera landsting på grund av den landstinget tillkommande

vidsträcktare rätt att besluta örn för länet gemensamma angelägenheter,

rörande allmän ordning och säkerhet, beviljat sådana anslag, icke kunde

innefatta giltig grund för en kommun att fatta enahanda beslut.

Av det anförda framgår, att landstingen enligt gällande bestämmelser icke

äga befatta sig med rikets försvar eller bevilja anslag därtill, men att däremot

den frivilliga skytterörelsen, åtminstone i den mån den betraktas som

idrott och icke såsom ingående i försvarsväsendet, må av landstingen understödjas.

Det av motionärerna föreslagna tillägget till 4 § i landstingslagen

skulle sålunda icke medföra någon som helst ändring i nu gällande lagtillämpning.

Ålit nu slå in på den enumerativa metoden för att i lagstiftningsväg av
-

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 2.

gränsa landstingens befogenhetsområde, lärer näppeligen vara att tillråda. Utan

att ingå på frågan om lämpligheten av att landstingen bevilja anslag till skytteväsendet,

varom meningarna äro delade, finner utskottet betänkligt att i landstingslagen

införa bestämmelser örn eller uppräkning av ärenden, vilka landstingen

icke äga taga befattning med. I kommunallagarna och landstingslagen

äro kommunernas och landstingens befogenheter angivna i allmänna ordalag. Att

i dessa lagar införa en helt ny princip genom att från dessa angivna befogenheter

uppräkna vissa undantag, såsom t. ex. frivilliga skytteväsendet m. m.,

måste anses föga lämpligt och skulle kunna medföra konsekvenser, som näppeligen

för utvecklingen av kommunernas och landstingens verksamhet komme

att verka lyckligt. Ej heller kan utskottet finna, att landstingens anslag till

det frivilliga skytteväsendet hava sådan omfattning, att lagändring därför behöver

vidtagas. Landstingens anslag till ifrågakomna ändamål hava under

de senaste tolv åren utgjort:

för år 1920 anslag av 13 landsting nied tillhopa.................. 24,750 kr

> » 1921 » »12 > > > .................. 23,250 >

> ett vart av åren 1922—1929 anslag av 8 landsting nied tillhopa......... 13,750 »

> år 1930 anslag av 8 landsting med tillhopa................... 11,750 >

» » 1931 > >8 > > » ................... 11,250 >

I förhållande till landstingens övriga utgifter utgöra dessa anslag sålunda,

såsom även motionärerna framhålla, ett mycket obetydligt belopp.

På grund av vad sålunda antörts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 4 februari 1931.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: Herrar Reuterskiöld, Sävström, Strömberg, K. J. Ekman,

Thulin, David Bergström, G. W. Hansson, Sandegård*, Mellén, Thorén, Ehrnberg,

Jansson i Edsbäcken, Pehrsson i Göteborg*, Fast, Petersson i Broaryd, Holmström,

Brännberg och Björck i Kristianstad.

Ej närvarande vid utlåtande,ts justering.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr g.

5

Reservationer:

1) Av herrar Sävström, Strömberg, Thulin, G. W. Hansson, Sandegård,

Fast och Brännberg, vilka ansett, att utskottets motivering bort hava följande

lydelse:

»I en inom andra kammaren------enahanda beslut.

Av det anförda framgår, att landstingens enligt gällande lagbestämmelser

icke äga befatta sig med rikets försvar eller bevilja anslag därtill. Enligt regeringsrättens

utslag betraktas den frivilliga skytterörelsen såsom icke ingående

i försvarsväsendet, varför landstingen, men ej primärkommuner, anses

äga rätt att lämna bidrag till skytterörelsen. Det av motionärerna föreslagna

tillägget till 4 § i landstingslagen komme örn detsamma bifölles av riksdagen

icke att medföra någon ändring i nu gällande lagtillämpning, men skulle bliva

stridande mot de uppgifter rörande rikets försvar, som i vissa fall ålagts landstingen.

Att stadga undantagsbestämmelser, varigenom landstingen direkt förbjödos

att lämna anslag till skytterörelsen, kunde leda till icke önskvärda konsekvenser.

Att genom uppräknande av vissa undantag därifrån begränsa lagens generella

regel i fråga örn landstingens befogenhet, medför osäkerhet i lagtillämpningen

och inbjuder till fortsatta undantag även på andra områden.

Ehuru utskottet anser det olämpligt, att landstingen bevilja anslag till

skytterörelsens befrämjande, måste utskottet, på anförda skäl avstyrka motionärernas

yrkande. Det torde jämväl uppmärksammas, att icke blott antalet

anslagsbeviljande landsting minskat, utan att jämväl det till skytterörelsen anslagna

totalbeloppet väsentligt nedgått under de senaste åren. Landstingens

anslag------ 11,250.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.»

2) av herr Holmström beträffande motiveringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.