Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i Nationernas förbunds akt.

1931-03-06 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1931:7, Utlåtande i anledning av väckt motion angående viss ändring i Nationernas förbunds akt.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

1

i

Nr 7.

Ankom till riksdagens kansli den 6 mars 1931 kl. 2 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av väckt motion angående

viss ändring i Nationernas förbunds akt.

I en inom andra kammaren väckt motion, nr 29, har herr Lundstedt hemställt,

”att riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Majit anhålla örn verkställande

av en allsidig utredning av frågan, under vilka förutsättningar Sveriges

regering borde göra en framställning hos Nationernas förbund örn sådan

ändring i förbundsakten, att vårt land — med i övrigt bibehållen ställning

såsom medlem av förbundet — befriades från alla s. k. sanktionsplikter, vilka

kunde leda till landets indragande i krigiska förvecklingar, åtminstone under

den följd av år, som dels ännu icke de nationella rustningarna nedbragts till

det minimum, som kan vara erforderligt för världsfredens uppehållande, och

dels ännu icke en ny tidsanda, möjliggörande världsfredens uppehållande på

dylikt sätt, hunnit bemäktiga sig människorna”.

Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.

Enligt Nationernas förbunds akt skall varje tvist mellan förbundsmedlemmar,

som är ägnad att medföra brytning, hänskjutas antingen till domstolsiörfarande

eller till undersöknings- och förlikningsförfarande inför förbundsrådet

(eller förbundsförsamlingen). För att domstolsförfarande med bindande

verkan skall komma till stånd erfordras dock, att de tvistande parterna överenskomma

att hänskjuta tvistefrågan till dylikt förfarande. Hänskjutes tvisten

emellertid icke till domstolsförfarande, skall den anhängiggöras hos rådet.

Härför erfordras likvisst icke enighet mellan parterna, utan är det tillräckligt,

att endera av dem vänder sig till rådet. Frågans behandling inför rådet

kan, örn så visar sig nödvändigt, äga rum utan den andra partens medverkan.

Ändamålet med rådets handläggning av tvisten är dennas biläggande. Skulle

rådet emellertid icke lyckas härutinnan, skall det offentliggöra en rapport

rörande tvisten. Är denna, med frånräknande av de tvistande parternas

röster, antagen enhälligt, äro förbundsmedlemmarna förpliktade att icke gripa

till krig mot part, som ställer sig det slut rapporten innehåller till efter
Bihang

Ull riksdagens protokoll 1931. 5 sami. 7 käft. (Nr 7.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

rättelse. Men om dylik enhällighet icke kan uppnås inom rådet, äga förbundsmedlemmarna

rätt att handla så som de anse nödvändigt for rättens

och rättvisans hävdande, dock först tre månader efter rådsrapportens avgivande.

Efter förbundets upprättande hava betydelsefulla försök gjorts att vidare

utveckla förbundsaktens bestämmelser örn medel för undvikande av krig. 1

dessa strävanden har Sveriges utrikesledning verksamt bidragit i enlighet

med de av 1920 års riksdag (riksdagens skrivelse nr 53) i samband med flugan

örn Sveriges anslutning till Nationernas förbund angivna riktlinjer. Få skiljedomsomrädet

hava dessa försök krönts med betydande framgång. Ett avsevärt

antal stater hava förbundit sig till obligatorisk skiljedom i rättstvister

genom anslutning till den fakultativa klausulen i stadgan för den fasta mellanfolkliga

domstolen i Haag, ett stort antal tvåsidiga skiljedomsfördrag

hava avslutats, varigenom den obligatoriska, förbehållslösa skiljedomen vunnit

ökad tillämpning i såväl rätts- som intressetvister, och genom den av 1928

års förbundsförsamling antagna s. k. generalakten har grunden lagts till allmänna

mellanfolkliga förpliktelser av hithörande slag. Motsvarande framsteg

som på skiljedomsområdet hava även ägt rum på förlikningsområdet. I ett

stort antal tvåsidiga fördrag har det föreskrivits, att förlikningsförfarande

inför särskilda nämnder såsom regel obligatoriskt och förbehållslöst skall

föregå rådsförfarande i den mån en tvist icke skall hänskjutas till rättsligt

avgörande, och genom den redan nämnda generalakten har ett fördrag av

dylikt slag skapats, vilket är öppet till anslutning för alla stater.

Genom upprättandet av Nationernas förbund och den senare utvecklingen

inom förbundets ram av förliknings- och skiljedomsinstitutet har, jämfört

med förhållandena före världskriget, avsevärda framsteg gjorts i riktning

mot ett garanterande av världsfreden. En förhandlingsordning har skapats,

som i hög grad försvårar för en stat att gripa till krig utan att först hava

låtit tvisten underställas en utomstående myndighets prövning, ett förhållande,

som måste tillmätas ett betydande fredsvärde. I den mån staterna befunnits

villiga att ersätta förbundsaktens fakultativa skiljedomsbestämmelse

med obligatorisk skiljedom i rättstvister eller i dessa och i intressetvister

kan det vidare förväntas att de i framtiden liksom hittills skola komma att

ställa sig en i skiljedomsfördragets ordning tillkommen dom till efterrättelse.

De fredliga folken, och icke minst de under världskriget neutrala nationerna,

hava dessutom genom förbundet och dess organ erhållit möjlighet att på ett

annat sätt än tidigare göra sig gällande vid kritiska tillfällen till förmån

för fredens upprätthållande eller återställande mellan folken.

Nationernas förbunds universalitet torde emellertid utgöra en av förutsättningarna

för en mellanfolklig samhällsordnings utbyggande till fullt fasta

och betryggande former. Förbundet är likvisst icke universellt. Det kan

emellertid icke förnekas, att förbundet efter sitt upprättande gjort betydande

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Ar 7.

3

framsteg i riktning mot universalitet, främst genom Tysklands upptagande i

detsamma. Fortfarande stå emellertid så betydande världsmakter som Sovjetunionen

och Amerikas Förenta Stater utanför förbundet, och det finnes föga

hopp om att någon av dessa stater under den närmaste framtiden skulle vilja

åtaga sig en förbundsmedlems förpliktelser. Artikel 17 i förbundsakten innehåller

emellertid bestämmelsen, att rådet vid konflikter mellan stater, av vilka

endera eller alla stå utom förbundet, skall inbjuda denna eller dessa utomstående

stater att för tvistens lösning på villkor, som rådet må finna rättvisa,

åtaga sig de förpliktelser, som äro förenade med medlemskap i förbundet.

Världskriget har också efterlämnat vissa särskilda orosanledningar och

konfliktämnen. Den utarmning och den förstörelse, som följt i krigets spår,

har i åtskilliga länder medfört statsrättsliga och sociala omvälvningar, som

icke alltid äro ägnade att verka i fredsfrämjande riktning. Vissa av fredens

bestämmelser kännas av de besegrade folken såsom en förödmjukelse. Även

andra av fredsfördragens stadganden, särskilt de territoriella bestämmelserna,

hava icke medverkat att minska oron i Europa. Genom förbundsakten

fastslås emellertid icke den nya territorialfördelningen såsom något

för all framtid oföränderligt utan tillhandahålles tvärtom en organisation,

ägnad att medgiva mellanfolkliga frågors alltjämt fortskridande reglering i

enlighet med framtidens krav. Enligt artikel 11 i akten förklaras det sålunda,

att varje krig eller krigshot vidkommer förbundet i dess helhet samt

att detta bör taga de mått och steg, som äro lämpliga och ägnade att verksamt

trygga freden mellan staterna, och i artikel 19, att församlingen tid

efter annan må föreslå förbundets medlemmar att taga under omprövning

fördrag, som blivit otillämpliga, ävensom förhållanden av mellanfolklig betydelse,

vilkas fortbestånd skulle kunna utgöra en fara för världsfreden.

Skulle någon av de konfliktanledningar, som faktiskt förefinnas eller som

kunna tänkas uppstå, i trots av bestämmelserna i Nationernas förbunds akt

angående fredlig handläggning av mellanfolkliga tvister och de inom förbundets

ram avslutade förliknings- och skiljedomsföidragen, leda till krig, uppköper

frågan om tillgripande av tvångsåtgärder mot den fredsbrytande staten

från förbundsmedlemmarnas sida. Enligt förbundsakten skiljes det mellan krig

mellan förbundsmedlemmarna, som uppkommit i strid med aktens föreskrifter,

samt andra krig. Vid dessa senare äro de utanför tvisten stående medlemsstaterna

berättigade att intaga den ställning, som tillkommer neutrala stater

enligt den allmänna folkrätten. Vid de förra åter, d. v. s. krig, som påbörjas

av en förbundsmedlem mot en annan, utan att tvistefrågan hänskjutits till domstolsförfarande

eller prövning inför rådet, eller som påbörjats mot en makt,

som ställer sig ett domstolsutslag eller en enhällig rådsrapport till efterrättelse,

eller som påbörjats inom tre månader efter avgivande av domstolsutslaget eller

rådsrapporten, vare sig denna är enhällig eller icke, anses enligt artikel 16 i

akten den fredsbrytande staten därigenom utan vidare hava begått en krigs
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

handling mot övriga medlemmar av förbundet. Är den stat, som tillgripit kriget,

en utom förbundet stående stat och har den vägrat att för tvistens biläggande

underkasta sig förhundsaktens bestämmelser, skall enligt artikel 17 bestämmelserna

i artikel 16 träda i tillämpning mot denna stat.

Sanktionerna äro dels av ekonomisk, dels av militär art. I fråga örn de ekonomiska

sanktionerna gäller, att förbundsmedlemmarna äro förpliktade 1) att avbryta

alla kommersiella eller finansiella förbindelser med den stat, som bryter

mot akten, 2) att förbjuda varje slåss förbindelse mellan statens esna innebyggare

och innebyggare i den stat, som bryter mot akten, samt 3) att förhindra alla

slags finansiella, kommersiella eller personliga förbindelser mellan den fredsbrvtande

statens innebyggare och innebyggare i alla andra stater vare sig dessa tillhöra

förbundet eller icke. I fråga örn de militära sanktionerna åter gäller, att det

åligger rådet att föreslå de särskilda regeringar, saken angår. med vilka stridskrafter

de särskilda förbundsmedlemmarna skola bidraga till de väpnade styrkor,

som skola användas till hävdande av förbundsförpliktelsernas helgd. Med

regeln om deltagandet i militärt sanktionsförfarande sammanhänger bestämmelsen,

att varje förbi!ndsmedlem på sitt område skall tillåta och understödja

passage för trupper, tillhörande förbund smedlem, som går förbundets ärenden.

Vid behandlingen av frågan om Sveriges anslutning till Nationernas förbund

år 1920 uttalades såväl i propositionen (nr 90) som i riksdagens skrivelse i

ämnet den uppfattningen, att varje förbundsmedlem själv äger avgöra, örn förutsättningarna

för tillgripande av sanktionsåtgärder föreligga. Denna upofattning

torde kunna betraktas såsom en förutsättning för Sveriges inträde i förbundet

och har senare konsekvent hävdats från svensk sida, liksom även från flera andra

makters. Detta innebär dock icke, att man från svensk sida skulle hava

ansett, att Sverige skulle sträva efter att i varje uppkommande fall undandraga

sig ett deltagande i sanktioner. Tvärtom torde man få anse, att de svenska

statsmakterna i de fall, då de efter prövning funnit, att en kränkning av aktens

bestämmelser angående fredlig handläggning av mellanfolkliga tvister förelåge

samt att fredens återställande krävde sanktionsåtgärders tillgripande, ingalunda

skulle vilja undandraga sig de plikter, som artikel 16 i förbundsakten

ålägger förbundsmedlemmarna. Sveriges regering och riksdag torde vid behandlingen

av frågan om Sveriges inträde i förbundet till fullo hava beaktat,

att förbundsaktens bestämmelser om fredlig handläggning av mellanfolkliga

tvister såsom ett nödvändigt komplement även måste innehålla sanktion sföreskrifter

för det fall. att förbundsmedlem i strid med sina åtagna förpliktelser

tillgriper väpnat våld.

Deltagandet i de i förbundsaktens artikel 16 föreskrivna sanktionsåtgärderna

innebär emellertid ett uppgivande av neutraliteten i hittillsvarande omfattning och

utsätter otvivelaktigt staten för en viss risk att indragas i konflikter. Farans

storlek är framför allt beroende på de tillgripna sanktionsåtgärdernas art, angriparens

styrka och det geografiska avståndet mellan denna och den stat, som

deltager i tvångsåtgärderna. Vid behandlingen av frågan om Sveriges anslut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

5

ning till Nationernas förbund bestod själva huvudfrågan i en avvägning mellan

de förmåner, som förbundet erbjöde genom en förminskning av de risker för

krigiska förvecklingar, som tidigare ofta svävat som ett hot även över länder,

vilka liksom Sverige fört en bestämd freds- och neutralitetspolitik, och de risker,

som en stat utsatte sig för genom att underkasta sig aktens sanktionsförpliktelser.

Förmånerna ansågos då överväga riskerna. Det politiska läget i världen

och främst kring Östersjön torde senare icke hava undergått en sådan

förändring, att bedömandet nu bör utfalla på annat sätt. Den handlingsfrihet,

som i verkligheten skulle tillkomma en mindre stat utom förbundet, om

aktens sanktionsbestämmelser trädde i tillämpning, hör icke heller överskattas.

Då förbundsmedlemmama äro förpliktade att hindra samfärdseln mellan

den fredsbrytare statens innebyggare och innebyggare i alla andra stater, torde

möjligheten för en mindre stat, även om denna ställde sig utom förbundet, att

upprätthålla de rättigheter, som tillkomma en neutral stat, vara ytterst ringa.

Även örn förbundsaktens sanktionsbestämmelser utsätta förbundsmedlemmama

för vissa risker, torde det dock böra betraktas såsom mindre önskvärt, om de

mindre staterna eller vissa av dem åt stormakterna inom förbundet allena skulle

överlämna den för upprätthållandet av förbundsaktens fredsbestämmelser nödvändiga

omsorgen örn maktåtgärders företagande mot en fridsstörare. En dylik

hållning skulle vara ägnad att motverka de mindre staternas naturliga och berättigade

strävan efter verkligt inflytande på förbundets angelägenheter. Vid

en allvarlig konfliktanledning mellan stormakter torde det i främsta rummet

vara de mindre, under världskriget neutrala staterna, vilka finge till sin uppgift

att genom en tillräckligt fast hållning söka åvägabringa konfliktens biläggande

på fredligt sätt. Deras betydelse i detta hänseende torde icke böra underskattas.

Men utan att de visat sig villiga att under vissa förutsättningar även

göra offer för världsfredens sak, torde de ej kunna vara i stånd att fylla en verklig

fredsmission vid allvarlig kris mellan stormakter. Det skulle knappast heller

stå väl tillsammans med de mindre staternas anspråk på likvärdighet inom förbundet,

örn dessa, på samma gång de droge fördel av den tryggade rättsordning

förbundet erbjuder, sökte undandraga sig skäligt deltagande i nödvändiga bördor

för denna ordnings upprätthållande.

Ett försök att uppmjuka eller upphäva förbundsaktens sanktionsbestämmelser

torde under nuvarande omständigheter även kunna betraktas såsom dömt att

misslyckas. Sverige framställde jämte Danmark och Norge redan vid första förbundsförsamlingen

förslag till ändring i artikel 16 i förbundsakten, varigenom

befogenhet skulle lämnas rådet att på framställning av stat, för vilken tillämpningen

av de ekonomiska sanktionsbestämmelserna skulle medföra synnerlig

fara, medgiva denna stat att upprätthålla förbindelserna med den fördragsbrytande

staten i viss av rådet angiven omfattning. Detta förslag ledde visserligen

vid påföljande förbundsförsamling till införandet av ett tillägg i artikel

16, men den vidtagna ändringen har icke ratificerats av ett för ikraftträdande

tillfyllestgörande antal stater och måste numera anses förfallen. Vid de

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

närmast följande förbundsförsamlingarna togo strävandena att förstärka garantierna

för förbundsaktens efterlevnad överhand och kommo bland annat till uttryck

i försöken att skapa allmänna säkerhetsavtal. Sedan dessa avförts från

dagordningen, hava nämnda strävanden på skilda håll lett till avslutandet av

regionala säkerhetstraktater. De krafter, som härvid verkat för ett mera fulländat

sanktionssystem, härröra i främsta rummet från de stater, som under

världskriget kämpade för sin existens, och i ännu högre grad från de stater,

som uppstått såsom en följd av världskriget. Dessa stater känna sig i allmänhet

i behov av en större säkerhet än den, som de anse förbundsakten för närvarande

erbjuda dem. Någon uppmjukning av förbundsaktens sanktionsbestämmelser

torde de under sådana omständigheter icke vara villiga att medverka

till.

Med säkerhetsfrågan sammankopplas dessutom i allmänhet nedrustningsfrågan.

För genomförande av den i artikel 8 i förbundsakten förutsedda allmänna

nedrustningen kräva ett flertal stater såsom ett oeftergivligt villkor åtminstone

det minimum av säkerhet, som förbundsaktens sanktionsbestämmelser för närvarande

erbjuda. Ett försök att uppmjuka dessa skulle därför kunna vara ägnat

att motverka Sveriges konsekventa strävan inom förbundet till allmän begränsning

av rustningarna och, sedan den förberedande nedrustningskommissionen

i slutet av år 1930 avslutat sitt arbete, förminska möjligheten till träffandet av

en allmän, positiv överenskommelse vid den allmänna nedrustningskonferens,

som skall sammanträda år 1932.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon riksdagens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 6 mars 1931.

På konstitutionsutskottets vägnar:

C. A. REUTERSKIÖLD.

Närvarande: herrar Reuterskiöld. Sävström, Strömberp, K. J. Ekman*, David Bergström,

Sundberg. Vennerström, Hellberg, Larsén*, Valfrid Eriksson*, Åkerberg, Magnusson

i Tumhult*, Engberg*, Gustafson i Kasenberg*, Jansson i Edsbäcken*, Persson

i Trången, Hallén*, Forssell*, Fast och Björck i Kristianstad.

Ej närvarande vid utlåtandets justering.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

7

Reservationer:

1) av herr Reuterskiöld, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava följande

lydelse:

Motionären, som utgår från den uppfattningen, att ett europeiskt krig, '' kanske

t. o. m. inom de närmaste decennierna, icke ligger utanför de praktiska

möjligheternas gränser vill genom en ändring av förbundsaktens bestämmelser

örn deltagande i de s. k. sanktionerna öka (Sveriges och i allmänhet de mindre

staternas möjlighet att vid ett sådant krig hålla sig utaniör detsamma, Härmed

avser motionären varken att Sverige ensidigt skulle undandraga sig nu

bestående förbindelser enligt förbundsakten eller att över huvud den internationella

fredsorganisation, som förefinnes, skulle på något sätt försvagas, än mindre

att Sverige skulle utträda ur folkförbundet. Men motionären, som uppenbarligen

anser folkförbundet väsentligen vara av mindre praktisk betydelse än

de däri ingående stormakterna, och som förutsätter, att dessa vid konflikttillfällen

väsentligen komma att fullfölja uteslutande egna maktintressen, men tilllika

att söka genom folkförbundet draga med sig, även mot deras vilja, de mindre

makterna, finner detta förhållande så mycket mera både sannolikt och möjligt

därför att den folkrättsliga ordning, som nu gäller, eller, från motionärens synpunkt

sett blott anses gälla, och som i folkförbundet har eller skulle ha sitt huvudsakliga

organ, i verkligheten enligt motionären utgör en rent faktisk ordning

med blott ett visst sken av rättslighet och mera skapar fara än säkerhet.

Utan att ingå på den rättsteori, motionären omfattar och i motionen gett

uttryck åt, och som synes utskottet innebära, att frånvaron av rättskaraktär

i praktisk mening hos folkrätten skulle bero därav, att det icke finnes något

överstatligt samhälle, vars myndigheter, oberoende av alla de särintressen, av

vilka förbundsstaterna äro var för sig bärare, kunde med makt och på opartiskt

sätt genomföra rättsnormerna för detta samhälle, vill utskottet gärna medgiva,

att motionären i varje fall så till vida torde äga fog för sin uppfattning, som

folkförbundet historiskt och juridiskt icke är annat än en formlig organisation

av det gamla statssystem, vilket fanns redan före världskriget och vars båda

principer örn alla staters formella likställighet, oavsett makt och omfång, samt

örn enstämmighet mellan alla deltagande stater vid kongresser, konferenser och

dylika sammankomster — alltså även inom förbundsförsamlingar — för åstadkommande

av beslut, behärska även det n. v. folkförbundet. Onekligen följer

härav, att det ytterst och sist alltfort beror av staterna själva, enkannerligen

stormakterna, både örn något och i så fall vad som i givna utrikespolitiska

situationer skall ske; huruvida denna ordning bör betecknas som en rättsordning

eller ej, torde i detta sammanhang vara av mindre betydelse, då efter utskottets

uppfattning det faktiska läget icke av någon makts regering missförstås

och ej heller föranleder någon makts regering till lättsinnigt förlitande på

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets utlåtande Ni- 7.

folkrättens möjlighet att av egen kraft skapa säkerhet, även om många enskilda

kunna vilseledas av skenet.

i? asthåiies dessa synpunkter, blir det spörsmål, utskottet har att besvara, dels

frågan, huruvida en sådan reform av förbundsakten, som motionären önskar, är

i och för sig möjlig att ernå, dels frågan, huruvida i händelse av sagda frågas

bejakande »venge nu bör taga initiativ i den riktning motionären förordar.

.betrafianue uen förra frågan är uppenbart, att den ordning folliförbundsakten

skapat lene kan utan s. k. sanktioner bestå elier ens själv beteckna sig som en

räitsorumng. Men givetvis kunna sanktionerna gestaltas på annat sätt, vare sig

så, att deras handhavande överlämnades tili stormauterna aliena med beirieise

för de mindre staterna, eller så, att deras handhavande lades i handerna på ett

nytt, av staterna helt oberoende, överstatligt organ. Motionären själv har dock ej

uttalat sig direkt för eller örn någotdera av dessa alternativ. Den förra utvägen

kan emellertid icke godtagas, då därigenom stormakterna även formellt skulle

tilläggas en överman tig stallning, vilken synes utskottet långt lättare än nu

kunna leda till krig dem emellan, då motsättningarna dem emellan i thy fall,

även vid konflikter mellan mindre stater inbördes inom deras intressesfärer,

skulle skarpare framträda utan att kunna som nu i väsentlig grad hämmas

genom uen biockbiidning av mindre stater, vilken ej sällan i olika situationer

inträtt och faktiskt inom folkförbundets ram verkat i fredsbefrämjande riktning.

Vad åter angår den andra antydda utvägen, synes den för närvarande ej vara

framkomlig, då ingen stat i närvarande tid torde vara villig att uppgiva det

oberoende den har till förmån för en överstatlig organisation. Att framlägga

förslag härom i det politiska läge, som består, eiler ens inleda en undersökning

örn förutsättningar och medel för en sådan ordnings genomförande, synes utskottet

både lönlöst och t. o. m. för saken själv otjänligt.

Under sådana förhållanden finner utskottet även ogörligt att förorda ett

svenskt initiativs tagande i föreliggande motions syfte. Men utskottet vill samtidigt

betona, att utskottet förutsätter, att den politik, som Sverige inom folkförbundet

hittills företrätt, nämligen att det för fredens bevarande är viktigare att

vidtaga åtgärder till förebyggande av krigsfara och krig än att ägna någon

större uppmärksamhet åt frågan om utbyggande och utformning av sanktionerna

och sanktionsförfarandet, fortfarande kommer att följas. I likhet med

motionären finner utskottet ”allmänna sanktioner gentemot en stormakt” innebära

en viss fara, vars betydelse ej får underskattas, och anser önskvärt att,

även örn sanktionssystemet skulle vidare utbildas, detta kunde ske på ett sätt,

som utan att den solidaritetsgrundsats brytes, varpå folkförbundet vilar och

måste vila, minskar i stället för ökar riskerna för Sverige och övriga mindre makter

att i en kritisk situation vid konflikt mellan stormakter inbördes, där folkförbundsrådet

måhända enhälligt, men alltså dock utan medverkan av alla mindre

stater, vilka ju icke alla samtidigt kunna tillhöra rådet, tager ståndpunkt mot

exempelvis ett pär stormakter, vilkas röster, även örn dessa makter hava säte

i rådet, såsom partsröster icke medräknas, intvingas i en krigisk konflikt mot

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 7.

9

sin vilja och utan sitt eget beslut kanske på den sida, där de med hänsyn till eget

välförstått intresse eljest icke borde ställa sig, men nu — örn neutralitet är

omöjlig — nödgas så göra, även örn folkförbundsrådet möjligen blott formellt

skulle representera det såsom folkrättsligt betecknade intresset.

Vad slutligen angår den neutralitet, som motionären förordar vid alla krigiska

förvecklingar, vill utskottet erinra, att redan inträdet i folkförbundet 1920

innebar ett uppgivande av den absoluta neutralitetsprincipen och att, även örn

neutralitet fortfarande kan i vissa och kanske i många fall bevaras, dess innebörd

dock numera icke är lika obestridlig som före 1914, utan torde böra vid

behov ånyo regleras; läget, i avseende å neutralitet är numera snarast likartat

med läget före år 1780, d. v. s. det år, då de första efter hand allmänt erkända

neutralitetsreglerna genom den s. k. väpnade neutraliteten utformades

beträffande den neutrala sjöfarten. Utskottet finner därför angeläget, att icke

heller neutralitetens betydelse överskattas.

Med stöd av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att motionen 11:29 icke måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda.

2) av herr K. J. Ekman, som anfört följande:

Jag bär från början varit en avgjord motståndare till Sveriges inträde i Nationernas

förbund och jag är följaktligen även en motståndare till Sveriges deltagande

uti de i förbundsakten föreskrivna sanktionerna, genom vilka vårt land

löper den största fara att vid en väpnad konflikt mellan andra makter tvingas

ut ur sin neutralitet.

Men det är mig likväl omöjligt att i minsta avseende följa en motionär, som

principiellt förnekar tillvaron av alla moraliska begrepp, alla rättigheter, alla

skyldigheter, all plikt att stå vid givet ord och avtal, allt ansvar för egna handlingar,

vare sig på gott eller ont, som anser källan till ali ordnad samlevnad

människorna och folken emellan vara att söka allenast i fruktan för straff, skadeståndspåföljder,

krig och annat sådant, och som icke kan eller vill erkänna

den högre norm för gott och ont, för rätt och orätt, och för all ordnad samlevnad,

som är nedlagd i människans samvete.

Existerar icke en sådan högre norm för människornas och folkens handlande,

är det fåfängt att genom vilka som helst andra medel söka uppnå en förblivande

världsfred.

Beträffande motionärens yrkande instämmer jag i utskottets hemställan.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 5 sami. 7 käft. (Nr 7.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.