Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av rädda motioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

1931-04-24 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1931:102, Utlåtande i anledning av rädda motioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

1

Nr 102.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1931 kl. 12.15 e. m.

Utlåtande i anledning av rädda motioner örn tillfällig

löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.

(Ira avd.)

Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av

herrar C. G. Hammarskjöld och U. Leander (nr 70) och den andra inom

andra kammaren av herr 11. Holmgren m. fl. (nr 107), vilka motioner hänvisats

till statsutskottets förberedande behandling, har hemställts, att riksdagen

måtte medgiva, att till löjtnant, sergeant eller underofficer av 2. eller

3. graden på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av

den lönegrad, till vilken vederbörande beställning hänföres, må utgå tillfällig

löneförbättring med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan

de två högsta löneklasserna i berörda lönegrad.

Motionärerna hava till stöd för sin framställning anfört följande.

»I årets statsverksproposition, ''Utgifterna, för flera huvudtitlar gemensamma

frågor; 3. Löne- och pensionsfrågornas läge’, anför chefen för finansdepartementet,

att han stannat för den uppfattningen, att förslag rörande

avvecklingen av dyrtidstilläggen och övergång till ett system med fasta

löner samt angående lönereglering för den vid undervisningsväsendet anställda

personalen icke borde föreläggas 1931 års riksdag. I ett avseende

ansåg han emellertid en justering redan på nuvarande tidpunkt erforderlig

och syftade härvid på frågan örn en provisorisk anordning beträffande statens

befattningshavare på sådana orter, där levnadskostnadsförhållandena

ställde sig dyrast. Departementschefen var emellertid icke beredd att vid

statsverkspropositionens föredragning underställa denna fråga Kungl. Maj:ts

prövning, utan torde förslag i ämnet senare få genom särskild proposition

föreläggas riksdagen.

Även i ett annat fall, nämligen rörande förbättring av äldre löjtnanters

och sergeanters m. fl. löne ställning, synas provisoriska åtgärder påkallade

vid innevarande års riksdag.

Beträffande denna fråga anföra 1930 års militäravlöningssakkunniga i

''Betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m’., att rubbningar

i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke borde vidtagas

utan genomgående revidering av löneplanerna, men att det å andra sidan

synts angeläget, att vissa löjtnanter, sergeanter och underofficerare av 2.

Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 44 käft. (Nr 102—103.) 735 81 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

Lönefrågans

tidigare behandling

inom

riksdagen.

eller 3. graden kunde beredas någon förbättring, redan innan en dylik

revision kunde bliva vidtagen. En åtgärd av sålunda avsedd innebörd

torde därför böra erhålla provisorisk natur och handläggas vid sidan av

reglementet.

I övrigt hänvisas dels till ovan nämnda betänkande, dels till motion nr

103 i första kammaren vid 1930 års riksdag samt svenska underofficersförbundets

underdåniga skrivelse den 10 oktober 1929.»

Beträffande sistnämnda skrivelse får utskottet hänvisa till en vid motionen

fogad bilaga.

Utskottet vill till en början erinra örn att vissa frågor, som äga samband

med ifrågavarande motion, tidigare varit föremål för behandling av

riksdagen.

Sålunda framhöll 1927 års riksdag i samband med frågan örn nytt avlöningsreglemente

för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare

på aktiv stat m. fl. i försvarsväsendet (skrivelsen nr 55), att åtskilliga

jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser syntes komma under

omprövning i samband med frågan örn dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna,

ett spörsmål, som enligt vad departementschefen i statsverkspropositionen

till 1927 års riksdag framhållit, skulle komma att upptagas till prövning

inom en nära framtid. Vid sådant förhållande syntes även vissa i det

militära avlöningsreglementet ingående bestämmelser i avseende å såväl lönebelopp

som i övrigt samtidigt komma under förnyad granskning. På grund

härav ansåg riksdagen, att ett motionsvis framställt förslag örn vidtagande

av vissa ändringar i löneplanerna och tjänstledighetsavdragen för den militära

personalen icke borde för det dåvarande upptagas till avgörande. Prövningen

av dessa frågor syntes riksdagen böra anstå till den i utsikt ställda

allmänna lönerevisionen.

Vid 1929 års riksdag var en likartad fråga föremål för prövning. Uti en

inom andra kammaren väckt motion nr 141 hade hemställts, att riksdagen

måtte besluta sådan ändring av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare,

att lönebeloppet för de subalternofficerare, vilka under tre år uppburit

lön i 6. löneklassen, skulle — oavsett befordran till kapten ägt rum eller

icke — därefter utgå enligt i nämnda reglemente för 7. löneklassen upptagna belopp.

Med anledning av denna motion framhöll statsutskottet i sitt utlåtande

nr 91, att utskottet visserligen måste finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena

försämrats för vissa grupper av beställningshavare

genom det sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad.

Då emellertid många olika faktorer inverkade på bedömandet av den i motionen

behandlade frågan och en allmän överarbetning av bland annat gällande

löneplan för officerare syntes kunna förväntas komma att verkställas

av 1928 års lönekommitté, hade utskottet i likhet med försvarsväsendets

lönenämnd, vars yttrande av utskottet inhämtats, ansett, att motionen icke

borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets i sådant hänseende

gjorda hemställan bifölls av riksdagen.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

3

Jämväl vid 1930 års riksdag var en likartad fråga föremål för prövning.

Uti en inom första kammaren väckt motion nr 103 kade hemställts, bland

annat, att riksdagen måtte besluta att åt Konungen uppdraga att utan kinder

av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära

beställningskavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet för tiden

intill dess nytt avlöningsreglemente träder i kraft utfärda sådana bestämmelser,

att löjtnant eller marinintendent av 2. graden, som under tre år

tillhört 6. löneklassen, därest han prövas lämplig för befordran till beställning

inom högre lönegrad, skall uppflyttas till 7. löneklassen, att sålunda

uppflyttad beställningskavare fortfarande skall anses tillhöra 2. lönegraden

samt att beställningskavare, som enligt ovan uppflyttats till 7. löneklassen,

skall äga att vid tillträdande av högre beställning för omedelbar eller framtida

uppfattning till högre löneklass i den nya beställningen räkna sig tillgodo

den sammanlagda tid intill sex år, varunder han tillhört 6. och 7. löneklasserna,

räknat som örn han vid tillträdandet av den högre beställningen tillhört

6. löneklassen. Till stöd för motionen, vilken i huvudsak stödde sig

på en skrivelse från chefen för generalstaben den 27 augusti 1929, anfördes,

bland annat, att enligt infordrade uppgifter angående tidpunkten för de dåvarande

beställningshavarnas i 6. löneklassen inträde i denna löneklass, antalet

löjtnanter inom 6. löneklassen med 5—6 tjänsteår, som den 1 januari

1930 beräknats till 7, den 1 januari 1931 komme att uppgå till 19 och att

samtidigt komme att finnas 5 löjtnanter, vilka innehade 6—7 tjänsteår. Motsvarande

siffror beräknades den 1 januari 1932 bliva 35 och 15. Dessutom

komma tvenne att innehava 7—8 tjänsteår. Motsvarande siffror beräknades

den 1 januari 1933 bliva 51, 28 och 9; dessutom komme en att innehava

mer än 8 tjänsteår.

I sitt över ifrågavarande motion avgivna utlåtande nr 169 hade statsutskottet,

med erinran örn vad i ärendet tidigare förekommit och då

några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda utskottet att då intaga

en annan ståndpunkt till det i motionen väckta förslaget, icke tillkommit,

samt utskottet fortfarande förutsatte, att ifrågavarande spörsmål i ett

större sammanhang komme under omprövning, funnit den väckta motionen

icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan bifölls

av riksdagen.

Utskottet vill vidare erinra örn, att den i motionen väckta frågan berörts

av 1930 års militäravlöningssakkunniga. I sitt »Betänkande med förslag till

militärt avlöningsreglemente m. m.» hava de sakkunniga efter att hava redogjort

för de senaste årens befordringsförhållanden med avseende å löjtnanterna

och underofficerarna sålunda anfört följande:

»Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, hava befordringsförhållandena

för löjtnanterna kommit att ställa sig i hög grad mera ogynnsamma,

än som vid avlöningsbestämmelsernas utformande torde hava förutsatts. De

undersökningar, som av de sakkunniga företagits, hava lett till resultat, som

överensstämma med de i chefens för generalstaben nyssnämnda skrivelse

framlagda uppgifterna. Det får visserligen icke förbises, att, såsom redan

Förslag

av 1930 års

militäravlöningssakkunniga.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

nämnts, en Tiss utjämning i löneavseende äger rum efter befordran till kapten,

men önskemålen örn en förbättrad löneställning redan före nämnda befordran

torde dock icke därför kunna avvisas såsom obefogade. Därest man

för de närmaste åren räknar med en medelålder vid kaptensbefordran inom

infanteriet örn 40 år, svarar däremot en tjänstetid i högsta löneklassen såsom

löjtnant av minst sex år, vilka omfatta en särskilt för familjeförsörjare

med barn i skolåldern brydsam övergångstid. Att löneökningen vid befordran

blir ganska avsevärd, kan icke uppväga de olägenheter, som ett så

långvarigt uppehåll i lönestegringen medför.

Det torde i detta sammanhang böra beaktas, att, vad underofficerare

angår, den för dem gällande löneplanen uppgjorts i anslutning till den

tanken, att en underofficer, som under längre tid fått vänta på befordran,

likväl kan i innehavande grad erhålla samma eller högre avlöning än den,

som tillkommer annan till högre grad befordrad men till tjänsteåldern yngre

underofficer. Den principiella olikhet, som sålunda kommit till synes, torde

knappast motiveras av utpräglade skiljaktigheter mellan å ena sidan sergeanter

och fanjunkare och ä andra sidan löjtnanter och kaptener. Det vill

snarare synas, som örn mellan nämnda båda jämförelseled karakteristiska

beröringspunkter såväl i fråga örn tjänstgöringsförhållanden som i andra

väsentliga avseenden vore till finnandes.

Av 1918 års sakkunniga anfördes såsom principiellt skäl mot en ytterligare

löneförhöjning i löjtnantsgraden, bland annat, att slutavlöningen för

de löjtnanter, som eventuellt icke vore kompetenta till kaptensbefordran,

därigenom skulle föras upp till ett högre plan än som skäligen borde ifrågakomma.

Detta skäl synes de sakkunniga emellertid icke böra tillmätas avgörande

betydelse. Det torde nämligen ytterst sällan inträffa, att en löjtnant

av annan anledning än genom sjukdom nedsatt tjänstbarliet bliver

förbigången till befordran, och för övrigt skulle ju genom en föreskrift den

eventualitet, som nämnda sakkunniga befarat, kunna uteslutas.

I fråga örn sättet att något bättre tillgodose de äldre löjtnanterna hava

de sakkunniga i första rummet tagit under omprövning ett förslag, som

framkommit från olika militära myndigheter och personalsammanslutningar.

Berörda förslag, sådant det bland annat utformats i chefens för generalstaben

nyssnämnda skrivelse, utmynnar däri, att löjtnant, som under tre år

tillhört 6. löneklassen, oavsett örn befordran till kapten skett eller icke,

skulle åtnjuta lön enligt 7. löneklassen. Framställning i liknande syfte

gjordes även i en underdånig skrivelse, som den 19 december 1928 avgavs

av »1925 års tillfälliga officerskommitté», ett av officerskårerna vid ett flertal

truppförband utsett representantskap för bevakande av vederbörandes intressen

i löneavseende. Sistberörda förslag avsåg därjämte, att löjtnant,

som i tre år åtnjutit lön i 7. löneklassen, skulle uppflyttas i 8. löneklassen.

I motioner till 1929 och 1930 års riksdagar (II: 141, I: 103) framfördes

ett förslag med i stort sett enahanda innehåll, men med den modifieringen,

att uppflyttning till 8. löneklassen icke sattes i fråga, varemot föreslogs, att

löjtnant, som uppflyttats i 7. löneklassen, skulle vid tillträdandet av högre

beställning för omedelbar eller framtida uppflyttning i högre löneklass i den

nya beställningen räkna sig till godo den sammanlagda tid intill sex år,

varunder han tillhört 6. och 7. löneklasserna.

En lösning av föreliggande fråga enligt de grunder, som kommit till uttryck

i ovan nämnda framställningar, skulle innebära ett avsteg icke blott

från hittills tillämpade principer beträffande löneklassuppflyttning utan även

från den grundsats, som fastslagits beträffande konstruktionen av löneplanen

för officerare. Härvidlag torde dock böra beaktas, att kompaniofficersgraderna

i viss mån kunna betraktas såsom utgörande en enda grad, där be
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

5

fordringarna väsentligen liava karaktär av ålderstillägg, i det att nämligen

varje officer, som uppfyller stadgade villkor, kan göra sig räkning på att i

tur och ordning bliva utnämnd till löjtnant oell kapten. Hos de sakkunniga

råder därför icke någon större principiell betänklighet emot ett sådant sammanbindande

av de olika lönegraderna, som den berörda metoden skulle

innebära. Tanken att giva själva löneplanen en annan byggnad har icke

varit främmande för 1917 års sakkunniga, och förslag i dylik riktning hava

även senare sett dagen.

Med hänsyn bland annat till det sätt för tjänsteårsberäkning, som ovan

förordats, hava de sakkunniga dock funnit en annan lösning mera tilltalande.

Härvid hava de sakkunniga jämväl letts av den synpunkten, att rubbningar

i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke böra vidtagas utan

en genomgående revidering av löneplanerna. A andra sidan har det synts

angeläget, att nu berörda beställningshavare kunde beredas någon förbättring,

redan innan en dylik revision kan bliva vidtagen. En åtgärd av ovan

avsedd innebörd torde därför böra erhålla provisorisk natur och handläggas

vid sidan av reglementet.

Beträffande den väg, som då bör väljas, hava de sakkunniga i princip

anslutit sig till ett förslag, som framförts av arméförvaltningen i ett den 31

oktober 1929 avgivet yttrande över chefens för generalstaben förbemälda

skrivelse den 27 augusti samma år. I berörda yttrande föreslogs bl. a. den

lösningen, att löjtnant, som tillhört 6. löneklassen i tre år, skulle tilldelas

en tillfällig löneförbättring med belopp, som alternativt angavs till skillnaden

mellan lönen i 5. och 6. löneklasserna av löneplan O eller till 3/4 av skillnaden

mellan de för 6. och 7. löneklasserna bestämda beloppen. Av nämnda

båda förslag hava de sakkunniga upptagit det förstnämnda, vilket synes innebära

en naturlig utbyggnad av 2. lönegraden, samtidigt som det icke förrycker

den vedertagna formen för tjänstetidsberäkning.

Löneförbättringen synes böra tillträdas i samma ordning, som gäller för

uppflyttning i löneklass, samt uppbäras under de för lön stadgade villkor.

Därest åtnjutande av densamma anses böra medföra ökning av eljest fastställda

tjänstledighetsavdrag, torde föreskrift i sådant avseende kunna meddelas

av Kungl. Maj:t. Av arméförvaltningen har antalet av dem, som för

närvarande skulle komma i fråga till löneförbättring, angivits till i avrundat

tal 160. Kostnaden för den ifrågasatta förmånen kan därför beräknas till

omkring 120,000 kronor för år.

I viss mån samma syfte som de ovan nämnda framställningarna har en

underdånig hemställan från chefen för marinintendenturlcåren den 13 februari

1929, i vilken denne anhåller, att lönegraden O 1, till vilken marinunderintendent

liänföres, måtte utökas med ännu en löneklass. De sakkunniga

hava på förut anförda skäl icke ansett sig böra föreslå någon dylik partiell

omläggning av löneplanerna, men de sakkunniga få erinra örn sitt ovan

berörda förslag, att marinintendenturkårens personal skall äga samma rätt

till tjänstetidsberäkning som officerare i motsvarande lönegrader.

Från svenska milit ärmusikdir eldor sföretling en har framförts det önskemålet,

att den löneförbättring, som kunde komma att tillerkännas de äldre löjtnanterna,

även borde komma musikdirektörerna till godo. Nämnda beställningshavare

liro visserligen hänförda till samma lönegrad som löjtnanterna, men, då deras

anställnings- och befordringsförhållanden äro väsentligen annorlunda reglerade,

synes någon åtgärd i fråga örn deras löneläge icke i detta sammanhang

böra behandlas.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

Yad i det föregående anförts rörande de äldre löjtnanterna, Ilar i väsentlig

mån tillämplighet jämväl med avseende på de äldre sergeanterna och

underofficerarna av 2. och 3. graden. De löneskalor för underofficerare, som

av 1917 års sakkunniga framlades i deras förslag till definitiv lönereglering,

omfattade för sergeanternas del 5 löneklasser och voro uppgjorda med hänsyn

till att fanjunkargraden skulle nås vid omkring 40 års ålder och slutavlöningen

såsom underofficer vinnas vid en ålder av 43—44 år.

De regler i fråga örn löneskalornas konstruktion, som tillämpades av 1918

års sakkunniga, byggde likaledes på den förutsättningen, att högsta underofficersgraden

vid normal befordran borde kunna nås vid omkring 40 års

ålder. Jämlikt det ovan åberopade statsrådsprotokollet över försvarsärenden

den 12 februari 1926 hade chefen för generalstaben beträffande grunderna

för genomförandet av övergången till den nya härordningen, vad underofficerarna

angår, ifrågasatt, att som hållpunkt skulle gälla en medelbefordringsålder

vid befordran till fanjunkare av högst 39 år.

Emellertid har det visat sig, att även för underofficerskåren befordringsförhållandena

efter härordningens genomförande blivit avsevärt sämre än som

beräknats och sämre än förut varit fallet. Enligt verkställd utredning växlar

medelåldern för befordran till fanjunkare i de nya staterna vid olika truppförband

mellan 41 och 46 år. Härtill kommer, att befordringsutsikterna för

sergeanterna tyda på en förlängning med i en del fall upp till 7 ä 8 år av

tiden, innan fanjunkargraden kan nås.

För marinens vidkommande ställa sig förhållandena ännu mera ogynnsamma.

Medellevnadsåldern vid befordran till underofficer av 2. graden

utgjorde år 1929 omkring 41 år, och befordran till flaggunderofficer kunde

beräknas ske först vid en medelålder av omkring 50 år. I några fall kunde

underofficerare icke påräkna att före inträdet i pensionsåldern uppnå högsta

underofficersgraden.

Från personalhåll hava till Kungl. Majit ingivits framställningar, syftande

till en förbättring av förhållandena efter i stort samma principer, som enligt

vad ovan nämnts föreslagits för löjtnanternas del.

I en skrivelse från svenska underofficers förbundet den 10 oktober 1929 framfördes

sålunda följande önskemål. Sergeanter ävensom underofficerare av

2. och 3. graden, vilka kvarstått i 7. respektive 5. löneklassen under tre år,

borde få uppflyttas i närmast högre löneklass, såsom örn denna senare löneklass

tillhörde den för vederbörlig beställning fastställda lönegraden. Såsom

villkor för dylik uppfattning skulle gälla, att vederbörande beställningshavare

i övrigt uppfyllde fordringarna för befordran till högre lönegrad.

I gemensamt yttrande över denna framställning den 9 november 1929 hava

armé- och marinförvaltningarna föreslagit, att ifrågavarande beställningshavare

måtte tillerkännas tillfällig löneförbättring med belopp motsvarande 3/t av

skillnaden mellan lönebeloppen i 7. och 8. resp. 5. och 6. löneklasserna av

löneplan Uo.

De sakkunniga anse för sin del, att liknande skäl, som åberopats till stöd

för förbättrad avlöning åt de äldre löjtnanterna, också tala för en motsvarande

åtgärd för underofficerarnas vidkommande. Aven härvidlag gäller,

att hela underofficersbanan kan betraktas såsom en lönegrad, och att den

högsta löneklassen bör kunna nås av var och en, som sköter sin tjänst på

ett tillfredsställande sätt. Vederbörande kan då göra anspråk på att nå

slutavlöningen inom rimlig tid eller att, då detta på grund av omständigheter,

varöver han ej kan råda, försvåras eller förhindras, erhålla någon

gottgörelse för förlorad tid.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102. 7

Ett mycket betydelsefullt moment, som icke får förbises, är den väsentligt

lägre pensionsåldern för kompaniofficerare och underofficerare i förhållande

till andra statens tjänstemän. Denna olikhet medför, att en försening i befordran

örn allenast 3 ä 4 år medför mycket mer kännbara ekonomiska

följder för de förstnämnda kategorierna än för några andra. _

I anslutning till vad ovan anförts föreslå de sakkunniga, att tillfällig

löneförbättring måtte få utgå till nu avsedda underofficerare efter enahanda

grunder, som förut föreslagits för löjtnanterna, eller med belopp utgörande

skillnaden mellan de löner, som angivas för de båda högsta löneklasserna i

vederbörande lönegrad. Antalet underofficerare, på vilka en föreskrift för

närvarande skulle bliva tillämplig, har beräknats till omkring 60 sergeanter,

270 underofficerare av 2. graden samt 50 underofficerare av 3. graden. Kostnaderna

kunna med ledning därav beräknas uppgå till omkring 140,000

kronor för år. Liksom för löjtnanternas del ifrågasatts, torde föreskrift rörande

högre tjänstledighetsavdrag få meddelas av Kungl. Maj:t.»

I åtskilliga särskilda yttranden till de sakkunnigas betänkande hava framhållits

olika synpunkter på frågan örn behovet av lönereglering för personalen

vid försvarsväsendet.

Med stöd av § 46 riksdagsordningen har utskottet inhämtat yttrande över

motionen I: 70 från försvarsväsendets lönenämnd, arméförvaltningen, marinförvaltningen

och flygstyrelsen, vilka yttranden såsom bilagor A—D äro

fogade vid detta utlåtande.

Vid övervägandet av de synpunkter, som av motionärerna och de i ärendet

hörda myndigheterna framförts, har utskottet kommit till den uppfattningen,

att åtgärder för beredandet av en förbättrad avlöning böra vidtagas

beträffande den i motionen avsedda personalen. Emellertid har försvarsväsendets

lönenämnd i sitt yttrande anfört, att så lämpligen kunde ske först

sedan vissa ytterligare utredningar verkställts och förslag till särskilda bestämmelser

blivit utarbetade. I anledning härav lärer beslut örn tillerkännande

åt ifrågavarande personal av en förbättrad löneställning icke nu kunna

fattas av riksdagen. Utskottet har därför, i anslutning till vad lönenämnden

hemställt, ansett sig böra föreslå, att riksdagen må i skrivelse till Kungl.

Majit anhålla örn vidtagandet av åtgärder i den riktning, som i motionerna

angivits.

Den sålunda föreslagna löneförbättringen torde enligt utskottets mening

icke böra lämnas i form av en påbyggnad å nu gällande löneplaner för försvarsväsendets

personal utan synes böra erhålla karaktär av en tillfällig löneförbättring

att utgå endast till den personal, som genom de nuvarande befordringsförhållandena

kommit uti en i avlöningshänsende särskilt ogynnsam

ställning.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att riksdagen må i anledning av herrar Hammarskjölds och

Leanders samt B. Holmgrens m. fl. förevarande motioner (I: 70

och II: 107) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit

Av utskottet

införskaffade

yttranden.

Utskottets

yttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

måtte efter verkställd utredning för 1932 års riksdag framlägga

förslag rörande tillfällig löneförbättring åt sådana löjtnanter,

sergeanter och underofficerare av andra och tredje graden på

aktiv stat, som på grund av nuvarande befordringsförhållanden

inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende

särskilt ogynnsam ställning.

Stockholm den 24 april 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. 11. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,

J. Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, E. J. G. Bosén, E. A. Lundell, J. G. Walles,

C. G. V. Hammarskjöld, A. ''Ehelin, K. A. W. Björck och Alexander Nilsson;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. B. Jansson i Falun,

P. Nilsson i Bonarp, G. Strindlund, P. M. Olsson i Blädinge, E. G. E. Eriksson i

Stockholm, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp, C. A. Anderson i Storegården,

J. Jönsson i Revinge och G. J. Högström.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

9

Bilaga A.

Till Riksdagens statsutskott.

Genom beslut den 6 februari 1931 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarsväsendets

lönenämnd att till statsutskottet avgiva yttrande över en inom

första kammaren av C. G. Hammarskjöld och U. Leander väckt motion, nr

70, örn tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter m. fl.

Med anledning härav får lönenämnden anföra följande.

Såsom framgår av 1930 års militäravlöningssakkunnigas i förevarande

motion åberopade betänkande, har frågan örn förbättrande av äldre löjtnanters

löneförmåner tidigare föranlett framställningar såväl hos Kungl. Maj:t

som hos riksdagen, och har motsvarande spörsmål beträffande äldre sergeanter

samt underofficerare av 2. och 3. graden vid marinen dragits under

Kungl. Maj:ts prövning i en av Svenska underofficersförbundet den 10 oktober

1929 avlåten underdånig skrivelse. Lönenämnden, vars yttrande infordrats

över flertalet av nämnda framställningar liksom över berörda skrivelse, har

i sina olika utlåtanden funnit förevarande frågor vara av beskaffenhet att

böra tagas under övervägande i samband med en revision av officersavlöningsreglementets

löneplaner. Härvid har nämnden utgått från, att en dylik

revision skulle äga rum i samband med dyrtidstilläggens inarbetande i de

fasta lönerna. 1930 års militäravlöningssakkunniga, vilka tillsatts med uppgift

att verkställa utredning och avgiva förslag i sistnämnda hänseende,

hava emellertid på anförda skäl funnit sagda uppgift huvudsakligen gälla

en rent löneteknisk överarbetning av gällande avlöningsbestämmelser och

för den skull icke ingått på någon realprövning av de i löneplanerna upptagna

grundlönerna. I anslutning härtill hava nämnda sakkunniga, ehuru

de funnit sig böra tillstyrka åtgärder i den riktning, som i den remitterade

motionen avses, ansett dessa åtgärder böra erhålla provisorisk natur och

handläggas vid sidan av avlöningsreglementet.

Yad nu själva sakfrågan angår, vill nämnden till en början framhålla, att

stagnation i befordringar är en faktor, som man givetvis har att av olika

anledningar räkna med inom än det ena än det andra området av statsförvaltningen.

Det kan för den skull te sig nog så vanskligt att för enstaka

grupper befattningshavare inom ett visst förvaltningsområde gå in för att

bereda löneförbättring såsom kompensation för en dylik stagnation. Emellertid

har riksdagen, åtminstone vid ett tillfälle, tidigare ansett sig kunna

vidtaga sådan åtgärd. 1925 års riksdag medgav nämligen i anledning av

väckt motion, att lokomotiveldare vid S. J., vilken med tillämpning av de i

avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) intagna bestämmelser örn

tillgodoräknande av tjänstetid kunde anses hava tillhört den för lokomotiveldarbefattning

avsedda lönegradens högsta löneklass i fyra år och uppnått

en levnadsålder av 40 år, finge äga att under de för uppflyttning i högre löneklass

eljest föreskrivna villkor åtnjuta lön i närmast högre löneklass inom

närliggande lönegrad, såsom om denna löneklass tillhörde den för lokomotiveldarna

bestämda lönegraden.

Till stöd härför anfördes, att i fråga örn lokomotiveldare vid S. J. förelåge

förhållanden, som gjorde dessa befattningshavares befordringsutsikter

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

särskilt ofördelaktiga. Under tidigare år kade i regel en lokomotiveldare

kunnat beräknas erhålla befordran till lokomotivförarbefattning efter 8 ä 10

år. Genom den under de senare åren minskade trafiken ock därav följande

indragning av lokomotivförartjänster kade detta förhållande avsevärt försämrats.

Härtill tomine ock, att en ytterligare minskning i befordringsmöjligheterna

vore att vänta på grund av den fortgående elektrifieringen av

vissa statsbanelinjer, i det att därigenom lokomotivförargruppen kunde ytterligare

nedbringas. Särskilt i betraktande av att vid placering i lönegrad

av lokomotiveldarbefattningarna hänsyn torde kava tagits till tidigare relativt

goda befordringsordning, syntes en mera tillfällig åtgärd för tillgodoseende

av denna av oförutsedda förhållanden ogynnsamt påverkade befattningshavargrupps

ställning mera motiverad.

Aven för nu ifrågavarande befattningskavargrupper kava befordringsutsikterna

under senare år avsevärt försämrats. Såsom framgår av förenämnda

sakkunnigas betänkande, till vilket lönenämnden i denna del tillåter sig hänvisa,

kar detta förhållande väsentligen sin grund i sättet för genomförandet

av den nya försvarsorganisationen. Ur denna synpunkt förefaller därför en

tillfällig åtgärd för förbättrande av hithörande befattningshavares löneställning

lika väl motiverad som i fråga örn lokomotiveldarna. På grund härav

och i betraktande av de större krav, den nya försvarsorganisationen ställer

på de olika befattningshavarna, anser lönenämnden för sin del det icke försvarligt

att avvisa tanken på åtgärder i det syfte förevarande motion avser.

Beträffande sättet för frågans lösning skulle det väl legat närmast till

hands och lönetekniskt sett ställt sig enklast att framgå efter liknande linjer

som dem, vilka följts i riksdagsbeslutet örn lokomotiveldarnas löneförbättring.

Emellertid skulle detta, vad löjtnanterna beträffar, med hänsyn till

den för dem gällande löneplanens konstruktion medföra en större löneförbättring

än motionen åsyftar. På grund härav och då en eventuell löneförbättring

såvitt möjligt synes böra anordnas efter ensartade grunder för

samtliga bär ifrågavarande befattningshavargrupper, anser sig lönenämnden

icke böra förorda en lösning efter dylika linjer. A andra sidan skulle ett bifall

till motionen —- förutom att det, vad angår sergeanter och underofficerare av

2. graden vid marinen, i visst fall skulle föranleda en, om ock obetydligt,

större löneförbättring, än örn lösningen söktes efter förstnämnda linjer —

medföra behov av särskild reglering av de nu stadgade tjänstledighetsavdragen.

I vartdera fallet skulle dessutom en särskild föreskrift bliva erforderlig

angående sättet för tillämpningen av de nuvarande tillgocloräkningsbestämmelserna

i 8 § 1 mom. av officersavlöningsreglementet. Med hänsyn

till nu anförda förhållanden och då lönenämnden icke har eller inom den

korta remisstiden kunnat förskaffa sig tillgång till de mera detaljerade upplysningar

i olika avseenden, som enligt nämndens mening äro önskvärda för

ett allsidigt bedömande av spörsmålet örn den erforderliga omfattningen av

den ifrågasatta löneförbättringen och den lämpligaste formen för densammas

beredande, anser nämnden försiktigheten bjuda att stanna vid att i anledning

av motionen hos Kungl. Majit begära utredning och förslag i ämnet.

I första hand synes den vidare prövningen av frågan lämpligen böra äga

rum i samband med en eventuell överarbetning av 1930 års militäravlöningssakkunnigas

förslag. Därest emellertid en dylik överarbetning skulle låta

vänta på sig och frågan av denna eller annan anledning icke skulle komma

att i ett större sammanhang föreläggas nästa års riksdag, synes densamma

böra av Kungl. Majit göras till föremål för särskild utredning i syfte att

härav föranlett förslag må kunna underställas nämnda års riksdag.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får lönenämnden alltså hemställa,

att utskottet måtte föreslå riksdagen att i anledning av förevarande

s. 11 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

11

motion till Kungl. Majit avlåta skrivelse med anhållan örn vidtagande av

åtgärder i den riktning ovan angivits.

I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad,

ordförande, ledamöterna Afzelius, Jansson, P. Nilsson, Giron, J. Nilsson

och Almroos.

Ledamöterna Giron och Almroos hava avgivit bilagda särskilda yttrande.

Stockholm den 27 februari 1931.

Karl Levinson.

/ Georg Z. Topelius.

Särskilt yttrande av ledamöterna Giron och Almroos angående tillfällig

löneförbättring åt äldre löjtnanter och sergeanter m. fl.

Liknande förslag hava tidigare varit under statsmakternas övervägande, men

med hänsyn till då pågående revision av avlöningsreglementena icke föranlett

annan åtgärd än att handlingarna överlämnats till härför tillkallade sakkunniga.

1930 års militäravlöningssakkunniga hava nu ansett sig böra föra fram

frågan.

Då spörsmålet sålunda återkommit hava vi ansett oss böra framhålla,

hurusom denna och liknande framställningar främst härleda sig från den

otillfredsställande behandling, som kommit militärpersonalens lönefråga

till del.

1921 års militära lönereglering, som enligt riksdagens beslut fick provisorisk

karaktär, skedde under en tid av statsfinansiell depression och fick

därav sin prägel. Den var baserad på ett reservationsvis framlagt förslag

inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, där reservanterna ytterligare

underbjödo det redan i underkant beräknade majoritetsförslaget med motivering

att detta var för dyrt för att i den dåvarande penningknapphetens

tid hava utsikt att bliva av riksdagen antaget. Vid sådant förhållande skulle

ju den militära personalen på goda grander haft rätt att förvänta, att vid

den revision, som år 1927 — efter försvarsbeslutets genomförande — företogs

beträffande det militära avlöningsreglementet, de för personalen oförmånliga,

provisoriska löneskalorna från år 1921 skulle underkastas förnyad

prövning. Men så skedde ej. Då statsfinansiella skäl icke längre kunde

åberopas, anfördes andra motiv mot en revision av löneplanerna.

Hålunda uttalade Kungl. Majit i prop. 7/1927 att, med hänsyn till att de

militära löneplanerna fastställts så sent som vid 1921 års riksdag, en revision

av desamma näppeligen då kunde ifrågakomma, i varje fall icke förrän en

viss tids erfarenhet vunnits i fråga om de verkningar, den nya försvarsorganisationen

kunde komma att utöva å de olika beställningshavarnas arbetsåligganden,

varjämte ett tillfälle att överväga frågan syntes komma att erbjuda

sig i samband med dyrtidstilläggens avskaffande och sammanslagning

med de fasta lönerna.

Härtill må erinras,

dels att 1921 års löneplaner voro av provisorisk karaktär, varför påståendet

att provisoriet varit så kortvarigt att det därför måste i sin ursprungliga

form definitivt fastställas synes hänga alldeles i luften;

dels att manskapsavlöningsreglementet, som likaledes antogs 1921, ändrades,

trots dess definitiva karaktär, i avseende å löneplanerna — till personalens

nackdel — både 1922 och 1923;

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

dels att det bort stå klart för envar, att efter de stora personalindragningarna

1925 den kvarstående personalen — som enligt prop. 50/1925 »måst

begränsas till det för förvaltningen och utbildningen i fred oundgängligen

erforderliga» — måst få betydligt ökade arbetsuppgifter, samt att den militära

personalen sällan eller aldrig kommer i åtnjutande av densamma rätteligen

tillkommande semester;

dels, slutligen, att de båda lönekommittéer, som arbetat med dyrtidstillläggens

sammanslagning med de fasta lönerna, erhållit direktiv från Kungl.

Maj:t att icke upptaga själva lönebeloppen till granskning.

1927 års riksdag yttrade i anledning av nämnda proposition 7/1927 och

en i sammanhang därmed väckt motion bl. a. följande: »Riksdagen vill till

en början erinra örn — — — — att spörsmålet örn de nu utgående dyrtidstilläggens

inarbetande i lönerna inom en nära framtid bomme att upptagas

till prövning. — — — — Vid sådant förhållande synas även vissa i

det militära avlöningsreglementet ingående bestämmelser i avseende å såväl

lönebelopp som i övrigt samtidigt komma under förnyad granskning. På

grund härav har riksdagen icke ansett det motionsvis framställda förslaget

örn vidtagandet av vissa ändringar i löneplanerna och tjänstledighetsavdragen

för den militära personalen böra nu upptagas till avgörande. Prövningen

av dessa frågor synes nämligen riksdagen böra anstå till den i utsikt ställda

allmänna lönerevisionen.»

Då frågan örn löneförbättring för äldre löjtnanter år 1929 var föremål för

behandling i statsutskottet, uttalade utskottet följande: »Utskottet måste

visserligen tinna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena försämrats

för vissa grupper av beställningshavare genom det sätt, på vilket övergången

till den nya härordningen blivit ordnad. Då emellertid många olika faktorer

inverka på bedömandet av den i motionen behandlade frågan, och en allmän

överarbetning av, bland annat, gällande löneplan för officerare torde förväntas

komma att verkställas av 1928 års lönekommitté, har utskottet i

likhet med lönenämnden ansett, att motionen icke måtte till någon riksdagens

åtgärd föranleda».

Såsom av ovanstående framgår hava såväl statsutskottets och lönenämnden

s som även personalens förväntningar icke blivit infriade, och faktum

kvarstår att intet blivit åtgjort till förbättrande av den militära personalens

ställning sedan den av kristiden stämplade löneregleringen år 1921. Självfallet

kan detta — sett mot bakgrunden av ovan återgivna utfästelser från

statsmakternas sida — icke annat än väcka förstämning och missmod hos

de därav berörda löntagarna, och denna olustkänsla har gripit vitt omkring

sig, mera än som är nyttigt för tjänsten. Det var ett missgrepp att icke

giva den militära personalen en lönereglering år 1927.

Såsom läget nu är synes det oss fullt befogat, att åtgärder vidtagas för

förbättring av de ekonomiska förmånerna för den personal, som mer än

andra drabbats av de alltmera försämrade militära befordringsförhållandena

d. v. s. främst de i förevarande motion berörda officerarna och underofficerarna.

Ehuru vi sålunda finna det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande

personal snarast beredes förbättrade lönevillkor, hava vi icke ansett oss böra

framföra någon erinran gentemot den av lönenämnden föreslagna åtgärden.

Stockholm den 27 februari 1931.

M. Giron.

Äng. Ahnroos.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

13

Bilaga B.

KUNGL. ARMÉFÖRVALTNINGEN.

Till Riksdagens statsutskott.

I en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 70, har föreslagits,

att riksdagen måtte medgiva, att till löjtnant, sergeant eller underofficer av

2. eller 3. graden på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen

av den lönegrad, till vilken vederbörande beställning hänföres, må

utgå tillfällig löneförbättring med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp

mellan de två högsta löneklasserna i berörda lönegrad.

Sedan Kungl. Majit genom remiss den 6 februari 1931 anbefallt arméförvaltningen

att till Eder avgiva yttrande i anledning av det sålunda väckta

förslaget, får arméförvaltningen, i vad angår beställningshavare vid armén,

i ärendet anföra följande.

Den 31 oktober 1929 avgav arméförvaltningen infordrat utlåtande över en

av chefen för generalstaben gjord underdånig framställning angående förbättring

av vissa äldre subalternofficerares löneförhållanden.

Denna framställning innebar, att 2. lönegraden i löneplan O enligt officersavlöningsreglementet,

vilket omfattar löneklasserna 2—6, skulle utökas med

den 3. lönegradens lägsta löneklass eller 7. löneklassen, vilken sistnämnda

alltså skulle bliva gemensam för de båda lönegraderna.

Efter att hava framhållit, att ett biträdande av det i den remitterade

framställningen gjorda förslaget skulle innebära en definitiv ändring av löneplanen

O, uttalade arméförvaltningen, att, då frågan örn en allmän revision

av officersavlöningsreglementet vore föremål för utredning, kravet på förbättrade

avlöningsvillkor för ifrågavarande grupp av beställningshavare i

stället syntes — i avbidan på nämnda revisions genomförande — kunna

tillgodoses genom beredande åt vederbörande av en tillfällig löneförbättring.

För avmätande av denna syntes olika möjligheter stå till buds. En utväg

syntes vara, att löneförbättringen bestämdes till belopp, motsvarande skillnaden

mellan lönebeloppen i 6. och 5. löneklasserna, eller alltså å billigaste

ort 480 kronor och å dyraste ort 588 kronor. Eventuellt kunde löneförbättringen

bestämmas till viss bråkdel, förslagsvis 3/4 av skillnaden mellan

lönebeloppen i 7. och 6. löneklasserna eller alltså till 450 kronor å billigaste

och 558 kronor å dyraste ort.

Sedan svenska underofficersförbundet till Kungl. Majit ingivit underdånig

framställning ifråga örn rätt för, bland andra, sergeant, som i tre år tillhört

7. löneklassen i löneplan Uo. i officersavlöningsreglementet, att vinna uppfattning

till den för innehavare av fanjunkarebeställning i lönegraden Uo. 3

upptagna 8. löneklassen, avgav arméförvaltningen tillsammans med marinförvaltningen

den 9 november 1929 infordrat underdånigt utlåtande över

framställningen. Härvid anförde ämbetsverken, bland annat, att de ansåge

sig böra ifrågasätta lämpligheten därav, att några åtgärder vidtoges i det

med framställningen avsedda syftet annat än i samband med den genom

1928 års lönekommitté igångsatta utredningen av frågan örn dyrtidstilläggens

avskaffande och sammanslagning med de fasta lönerna. Ämbetsverken funno

sig däremot icke kunna underlåta att framhålla, att vissa skäl kunde finnas

för att genom en tillfällig löneförbättring tillgodose sådana till befordran

kompetenta beställningshavare inom, bland annat, 2. lönegraden i löneplan

Uo., vilka mer än tre år åtnjutit lön enligt den högsta löneklassen i denna

lönegrad eller alltså enligt 7. löneklassen. Därest Kungl. Majit skulle finna

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

>Statsutskottets utlåtande Nr 102.

skäl underställa riksdagen förslag om en dylik löneförbättring, ansåge ämbetsverken,

med hänsyn till i allmänhet tillämpade grunder vid medgivanden

om tillfällig löneförbättring, det kunna ifrågasättas, att löneförbättringen

bestämdes till belopp, utgörande viss bråkdel, förslagsvis 3av skillnaderna

mellan lönebeloppen i 8. och 7. löneklasserna i löneplan Uo., eller sålunda

för beställningshavare i 2:a lönegraden till 222 kronor på billigaste ort och

till 258 kronor å dyraste ort.

Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att arméförvaltningen i sitt

utlåtande den 31 oktober 1929 såsom ett alternativ ifrågasatt, att tillfällig

löneförbättring skulle beredas sådana löjtnanter, som avses i förevarande

motion efter enahanda grund, som föreslagits i densamma. Vid sådant förhållande

anser arméförvaltningen sig böra tillstyrka det i motionen framlagda

förslaget, vad beträffar de vid armén i löjtnantsbeställningar anställda

beställningshavare i 2. lönegraden inom löneplanen O i officersavlöningsreglemen

tet.

Av härvid fogad bilaga (Bil. I) framgår storleken av den tillfälliga löneförbättring,

som vid bifall till förslaget skulle komma att utgå till ifrågavarande

beställningshavare med lön efter de särskilda ortsgrupperna i löneplanen.

Den löneförbättring, som enligt motionen föreslås att utgå till sergeanter,

överensstämmer icke med det förslag örn dylik förmån, som framlades av

arméförvaltningen i utlåtandet den 9 november 1929. Av härvid fogad uträkning

(Bil. II) av den löneförbättring, som vid bifall till motionen skulle

utgå till däri avsedda beställningshavare i 2. lönegraden enligt de särskilda

ortsgrupperna inom löneplanen Uo. i officersavlöningsreglementet, framgår,

att i motionen avsedd beställningshavare i sagda lönegrad med lön enligt

G-ort, som komme i åtnjutande av den föreslagna löneförbättringen, skulle

erhålla lön och löneförbättring till högre belopp än den lön, som utgår till

beställning, hänförd till 3. lönegraden 8. löneklassen i löneplan Uo. Denna

omständighet synes emellertid icke böra utgöra hinder för att löneförbättringen

för de i motionen avsedda beställningshavarna i 2. lönegraden av

löneplan Uo. utgår enligt förslaget, vilket arméförvaltningen alltså för sin

del tillstyrker, i vad avser dylika beställningshavare vid armén.

Beträffande den ifrågasatta löneförbättringens tillträdande torde böra gälla

vad i avlöningsreglementet är stadgat ifråga örn uppflyttning i högre löneklass.

Förutom där angivna villkor för vinnande av dylik uppflyttning anser

arméförvaltningen — i olikhet med de av motionärerna åberopade avlöningssakkunniga

— böra stadgas, att för erhållande av löneförbättring vederbörande

skulle, därest vakans förelegat, kunnat föreslås till befordran såsom kapten

(ryttmästare) respektive fanjunkare. För löneförbättringens åtnjutande torde

få gälla enahanda bestämmelser, som i avlöningsreglementet äro stadgade

ifråga om lön. I de fall då tjänstlediglietsavdrag enligt 14. § i avlöningsreglementet

skall ifrågakomma, synes avdrag böra göras å den tillfälliga

löneförbättringen med förslagsvis 50 öre för dag för löjtnant och 20 öre för

dag för sergeant. Beträffande de i 2. kap. 1. § av tilläggsbestämmelserna

till officersavlöningsreglementet angivna fall, då högre tjänstledighetsavdrag

än det i 14. § angivna skall komma till tillämpning, torde jämväl å den

tillfälliga löneförbättringen böra göras avdrag med ett häremot svarande

förhöjt belopp.

I enlighet med vad arméförvaltningen anfört i ovan åberopade underdåniga

utlåtanden, bör en eventuell löneförbättring endast tillkomma innehavare

av löjtnants- och sergeantsbeställningar på aktiv stat, å vilka 1927

års officersavlöningsreglemente är tillämpligt. Från åtnjutande av löneförbättring

böra alltså undantagas dels innehavare av till 2. lönegraden i löne
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102. 15

planen O hörande beställning för musikdirektör, dels ock beställningshavare

å övergångsstat.

I fråga om kostnaderna för beredande åt den i motionen avsedda personal

av tillfällig löneförbättring enligt där angivna grunder bar arméförvaltningen

låtit, med ledning av tillgängliga avlöningslistor, verkställa beräkning av

antalet av de löjtnanter och sergeanter, vilka redan nu eller senast den 1

januari 1932 kunna beräknas bava tillhört högsta löneklassen inom respektive

lönegrader i 3 år och sålunda vara berättigade att senast från och med

nämnda dag komma i åtnjutande av omförmäld löneförbättring. Nämnda

antal bar — med bortseende från att vissa av beställningsbavarna i fråga

kunna väntas vinna befordran — befunnits uppgå beträffande löjtnanterna

till 203 och i fråga örn sergeanterna till 70. Enär emellertid åtskilliga beställningsbavare

av förstnämnda kategori på grund av de i anmärkningar till

vissa stater meddelade bestämmelser örn successionsförordnande tillsvidare

på förordnande åtnjuta lön i 3. lönegraden av löneplanen O, torde antalet

av dylika beställningshavare, som skulle komma i fråga till erhållande av

ifrågasatt löneförbättring, kunna beräknas till omkring 175.

På grund härav och efter fördelning av de till löneförbättring eventuellt

berättigade å de olika ortsgrupper, enligt vilka deras lön utgår, skulle kostnaderna

under avlöningsanslaget för beredande av omförmälda förmån åt

personal vid armén kunna beräknas uppgå till omkring (95,000 + 22,000 =)

117,000 kronor.

Stockholm den 24 februari 1931.

A. Hultkrantz. Ludvig B. Hammarskiöld. Karl Edv. Sterky.

F. Bergenstråhle. Edvin Ström.

/ Adolf von Post.

I anledning av en inom riksdagens första kammare väckt motion nr 70 örn

tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter och sergeanter.

Bil. I.

Beräkning av löneförbättring enligt motionen åt löjtnanter.

A.

B.

C.

D.

E.

F.

G.

Löjtnants lön enligt löneklass 6.............

Tillfällig löneförbättring = skillnaden

mellan 6. och 5. löneklasserna ............

4,560

480

4,746

498

4,932

516

5,118

534

5,304

552

5,490

570

5,676

588

Summa

5,040

5,244

5,448

5,652

5,856

6,060

6,264

Kaptens lön enligt löneklass 7...............

5,160

5,370

5,580

5,790

6,000

6,210

6,420

Skillnaden mellan lägsta kaptenslön och

avlöning för löjtnant med löneförbätt- ring ...................................................

+ 120

+ 126

+ 132

+ 138

+ 144

+ 150

-b 156

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

>Statsutskottets utlåtande Nr 102.

Bil. II.

Beräkning ar tillfällig löneförbättring enligt motionen ät sergeanter.

A.

B.

C.

D.

E.

F.

G.

Sergeants lön enligt löneklass 7 ............

3,300

3,450

3,600

3,750

3,900

4,050

4,200

Tillfällig löneförbättring motsvarande skill- naden i lön mellan 7. och 6. löneklasserna

i löneplan Uo..................................

270

282

294

306

318

330

342

Summa

3,570

3,732

3,894

4,056

4,218

4,380

4,542

Fanjunkares lön enligt löneklass 8 .........

3,600

3,756

3,912

4,068

4,224

4,380

4,536

Skillnaden mellan lägsta fanjunkarlön och

avlöning till sergeant med löneförbätt-

ring.................................................

+ 30

+ 24

+ 18

+ 12

+ 6

0

i-6

1 Vid medgivande av tillfällig löneförbättring enligt förslaget överskjuter på grund av löneskalans

konstruktion sammanlagda avlöningen för sergeant på G-ort lönen för fanjunkare i 8. löneklassen med

6 kronor för år.

KUNGL. MARINFÖRVALTNINGEN.

Bilaga C.

Till Riksdagens Statsutskott.

Sedan Kungl. Majit genom resolution den 6 februari 1931 anbefallt marinförvaltningen

att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över en inom

första kammaren av C. G. Hammarskjöld och U. Leander väckt motion, nr

70, angående tillfällig löneförbättring för vissa löjtnanter m. fl., får marinförvaltningen

i anledning härav anföra:

I underdånigt utlåtande den 24 januari 1929 över en av 1925 års tillfälliga

officerskommitté gjord framställning örn ökade avlöningsförmåner för

vissa subalternofficerare förklarade arméförvaltningen, marinförvaltningen

och flygstyrelsen sig anse i hög grad behjärtansvärt, örn en förbättrad löneställning

kunde beredas sådana äldre löjtnanter, som på grund av ogynnsamma

befordringsförhållanden nödgades under längre tid kvarstå i löjtnantsgraden,

och hemställde de tre ämbetsverken av detta och i övrigt

anförda skäl, att framställningen måtte överlämnas till 1928 års lönekommitté

för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén anförtrodda

uppdraget. Nämnda framställning lärer jämlikt Kungl. Majits beslut

den 19 mars 1929 hava remitterats till lönekommittén. Såsom framgår av

1930 års militäravlöningssakkunnigas betänkande (sid. 232) har framställningen

sedermera överlämnats till sakkunniga från kommittén.

Över den såsom bilaga till förevarande motion fogade framställningen av

svenska underofficersförbundet har likaså avgivits gemensamt underdånigt

utlåtande av arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen den 9

november 1929. I detta utlåtande framhöllo ämbetsverken: De ansåge sig

icke kunna underlåta att framhålla, att vissa skäl kunde finnas för att genom

en tillfällig löneförbättring tillgodose sådana till befordran kompetenta beställningshavare

inom 1. och 2. lönegraderna i löneplan Uo, vilka mer än tre år

s. 17 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

17

åtnjutit lön enligt de högsta löneklasserna i dessa respektive lönegrader eller

alltså enligt 5. respektive 7. löneklassen. Ämbetsverken ansåge, att det kunde

ifrågasättas, att löneförbättringen bestämdes till belopp, utgörande viss bråkdel,

förslagsvis 3/4 av skillnaderna mellan lönebeloppen i 8. och 7., respektive

6. och 5. löneklasserna i löneplan TTo, eller sålunda för beställningsliavare

i 2. lönegraden till 222 kronor å billigaste ort och till 258 kronor å

dyraste ort, ävensom för beställningshavare i 1. lönegraden till 210 kronor

å billigaste och till 246 kronor å dyraste ort. Såsom förutsättning för tillträde

av löneförbättringen torde, vad anginge innehavare av sergeantbeställning

vid armén, böra stadgas — förutom att vederbörande uppfyllde de i

avlöningsreglementet för uppflyttning i högre löneklass stadgade villkor —

att vederbörande, därest vakans förelåge, kunde befordras till beställning

såsom fanjunkare. Yad anginge förutsättningarna för att underofficerare av

2., respektive 3. graden skulle äga tillträda löneförbättring, ansåge marinförvaltningen

böra bestämmas, dels att nu nämnda villkor för löneklassuppflyttning

blivit uppfyllt, dels ock att tilldelandet av löneförbättringen i varje

fall skulle ske i enahanda ordning, som gällde i fråga örn befordran vid

uppkommen ledighet i beställning inom närmast högre lönegrad, än den

vederbörande tillhörde. Ämbetsverken yttrade vidare, att i de fall, då tjänstledighetsavdrag

enligt 14 § i officersavlöningsreglementet skulle ifrågakomma,

syntes avdrag böra göras ä den tillfälliga löneförbättringen med förslagsvis

20 öre örn dagen. Beträffande de i 2 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna

till officersavlöningsreglementet angivna fall, då högre tjänstledighetsavdrag

än det i 14 § angivna skulle komma till tillämpning, torde jämväl å den

tillfälliga löneförbättringen böra göras avdrag med ett häremot svarande förhöjt

belopp.

Underofficersförbundets framställning har även den överlämnats till niilitäravlöningssakkunniga.

Såsom i förevarande motion påpekats, hava de sakkunniga ifrågasatt provisorisk

förbättring av äldre löjtnanters och sergeanters löneställning.

Yad löjtnanterna beträffar hava de sakkunniga anfört: Befordringsförhallandena

för löjtnanterna hade kommit att ställa sig »i hög grad mera

ogynnsamma, än som vid avlöningsbestämmelsernas utformande torde hava

förutsatts». Ehuru de sakkunniga å ena sidan ansett, att rubbningar i den

ordinarie löneställningen över huvud taget icke borde vidtagas utan en

genomgående revidering av löneplanerna, hade det å andra sidan synts angeläget,

att . äldre löjtnanter kunde beredas någon förbättring, redan innan

en dvlik revision kunde bliva vidtagen. En åtgärd av sålunda avsedd innebörd

torde därför böra erhålla provisorisk natur. ''De sakkunniga erinrade,

att 1918 ars avlöningssakkunniga såsom principiellt skäl mot en ytterligare

löneförhöjning i löjtnantsgraden anfort, att slutavlöningen för de löjtnanter,

som eventuellt icke vore kompetenta till kaptensbefordran, därigenom skulle

förås upp till ett högre plan, än som skäligen borde ifrågakomma. Detta

skäl syntes emellertid de militäravlöningssakkunniga icke böra tillmätas avgörande

betydelse. Det torde nämligen ytterst sällan inträffa, att en löjtnant

ay annan anledning än genom sjukdom nedsatt tjänstbarhet bleve förbigången

till befordran, och för övrigt skulle ju genom en föreskrift den eventualitet,

som nämnda sakkunniga befarat, kunna uteslutas.

Örn den föreslagna provisoriska löneförbättringen hava de sakkunniga

framhållit:

»Beträffande den väg, som då bör väljas, hava de sakkunniga i princip

anslutit sig till ett förslag, som framförts av armeförvaltningen i ett den 31

oktober 1929 avgivet yttrande över chefens för generalstaben förbemälda

skrivelse den 27 augusti samma år angående befordringsförhållandena vid

Bihang till riksdagens protokoll Wiil. (i sami. 44 höft. (Nr 102—103.) 721 31 2

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

officerskåren. I berörda yttrande föreslogs bl. a. den lösningen att löjtnant,

som tillhört 6. löneklassen i tre år, skulle tilldelas en tillfällig löneförbättring

med belopp, som alternativt angavs till skillnaden mellan lönen i 5. och 6.

löneklasserna av löneplan O eller till 3/4 av skillnaden mellan de för 6. och

7. löneklasserna bestämda beloppen. Av nämnda båda förslag hava de sakkunniga

upptagit det förstnämnda, vilket synes innebära en naturlig utbyggnad

av 2. lönegraden, samtidigt som det icke förrycker den vedertagna

formen för tjänstetidsberäkning.

Löneförbättringen synes böra tillträdas i samma ordning, som gäller för

uppflyttning i löneklass, samt uppbäras under de för lön stadgade villkor,

Därest åtnjutande av densamma anses böra medföra ökning av eljest fastställda

tjänstledighetsavdrag, torde föreskrift i sådant avseende kunna meddelas

av Kungl. Maj: t.»

De sakkunniga ansåge liknande skäl, som åberopats till stöd för förbättrad

avlöning åt äldre löjtnanter, också tala för en motsvarande åtgärd för underofficerarnas

vidkommande. De sakkunniga föresloge, att tillfällig löneförbättring

måtte få utgå till underofficerarna av 2. och 3. graden efter enahanda

grunder, som föreslagits för löjtnanterna, eller med belopp utgörande

skillnaden mellan de löner, som angivas för de båda högsta löneklasserna i

vederbörande lönegrad.

Kungl, marinförvaltningen anser liksom militäravlöningssakkunniga att nu

ifrågavarande personal är i behov av förbättrade löneförmåner.

Ehuru kungl, arméförvaltningen, kungl, marinförvaltningen och flygstyrelsen

i sitt den 9 november 1929 avgivna utlåtande föreslagit en löneökning

för underofficerare efter i viss mån andra grunder än av militäravlöningssakkunniga

föreslagna, har kungl, marinförvaltningen dock för sin del intet

att erinra emot att löneförbättringen beräknas på sätt de sakkunniga föreslagit.

Ämbetsverket har icke heller något att erinra emot att löneförbättringen

till äldre löjtnanter utgår på sådant sätt.

I enlighet med marinförvaltningens i förenämnda underdåniga utlåtande

den 9 november 1929 uttalade uppfattning bör såsom villkor för att underofficerare

av 2., respektive 3. graden skola äga tillträda löneförbättring

stadgas, dels att vederbörande uppfylla de i avlöningsreglementet för uppflyttning

i högre löneklass stadgade villkor, dels ock att tilldelandet av löneförbättringen

i varje fall skall ske i enahanda ordning som gäller i fråga

örn befordran vid uppkommen ledighet i beställning inom närmast högre

lönegrad, än den vederbörande tillhör.

Vad löjtnanterna beträffar bör stadgas —- förutom att vederbörande uppfylla

de i avlöningsreglementet för uppflyttning i högre löneklass stadgade

villkor — att de äro kompetenta till kaptensbefordran.

I de fall, då tjänstledighetsavdrag enligt 14 § i avlöningsreglementet

skulle ifrågakomma, synes avdrag böra göras å den tillfälliga löneförbättringen

med, för löjtnanter 45 öre samt för underofficerare av 2. och 3. graden

20 öre.

För utrönande av storleken av de kostnader, ett bifall av motionen skulle

medföra, har kungl, marinförvaltningen inhämtat yttrande av stationsbefälhavarna

vid flottans stationer och regementscheferna vid kustartilleriet. Av

dessa yttranden framgår, att endast 3 löjtnanter under budgetåret 1931/1932

beräknas hava uppfyllt de i motionen för erhållande av löneförbättringen

angivna villkor. För underofficerare av 2. graden skulle antalet emellertid

uppgå till 275 och för underofficerare av 3. graden till 22. Sammanlagda

kostnaden skulle för budgetåret uppgå till omkring 90,000 kronor. Därest

s. 19 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

19

av kungl, marinförvaltningen nu föreslagna villkor för erhållande av löneförbättringen

bleve fastställda, torde emellertid kostnaden komma att i någon

mån nedbringas. Vid bifall till ifrågavarande framställning torde följaktligen

sjöförsvarets anslag till avlöning till personal vid kårer och stater m. fl. böra

ökas med förslagsvis 80,000 kronor.

Stockholm den 26 februari 1931.

På kungl, marinförvaltningens vägnar

J. SCHNEIDLER.

Sten Lindskog.

Med yttrande över en inom första kammaren av C. G. Hammarskjöld och

U. Leander väckt motion, nr 70, angående tillfällig löneförbättring för vissa

löjtnanter m. fl.

STATION SBEFÄLHAV ÅREN

vin

FLOTTANS STATION

I

KARLSKRONA.

Yttrande över motion om tillfällig löneförbättring

åt vissa löjtnanter m. fl.

Till Kungl. Marinförvaltningen.

Genom skrivelse den 7 dennes, DN:r-^—,,,har marinförvaltningen

civ. 84/31, °

anmodat mig inkomma med yttrande över motion i första kammaren nr 70

örn tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter m. fl. och därvid lämna uppgift

å antalet Karlskrona station tillhörande befattningshavare, som avsåges

i motionen, m. m.

Med anledning härav får jag hänvisa till närlagda tvenne yttranden från

chefen för underofficers- och sjömanskårerna och stationskontoret samt tillstyrker

i likhet med nämnda myndigheter på det livligaste den i motionen

föreslagna tillfälliga löneförbättringen, som emellertid bör utgå icke blott

till vissa löjtnanter, sergeanter och underofficerare av 2. eller 3. graden utan

jämväl till vissa marinintendenter av 2. graden, vilka tillhöra löneplanen för

officerare, och på vilka jämväl de i motionen anförda motiven för löneförbättring

äro tillämpliga. Likaledes ansluter jag mig till stationskontorets

förslag dels örn tidpunkten för tillträdande av sådan löneförbättring, dels

angående tillgodoräknande av tid för rätt, till uppflyttning i löneklass, dels

slutligen angående tjänstledighetsavdrag.

Kostnaden för Karlskrona stations vidkommande skulle för budgetåret

1931—1932 bliva 50,146 kronor 50 öre enligt uppgift, som bifogats stationskontorets

yttrande.

Karlskrona den 19 februari 1931.

Ch. de Champs.

V. Fredholm.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

CHEFEN

FÖR

UNDEROFFICERS
OCH
SJÖMANSKÅRERNA
KARLSKRONA.

Yttrande över motion 70 31

i första kammaren.

Till stationsbefälhavare!!.

K C K yttrande jämlikt S B K res. av den 10 februari 1931 (D:ii § 113)

angående i färsta kammaren väckt motion nr 70/31 rörande tillfällig löneförbättring

för viss militärpersonal.

I motionen hemställdes i vad densamma berör flottans underofficerskår,

att riksdagen måtte medgiva, att underofficer av 2. eller 3. graden på aktiv

stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad, till

vilken vederbörande beställning hänföres (d. v. s. i 2:a lönegradens 7:e löneklass

respektive lia lönegradens 5:e löneklass) må utgå tillfällig löneförbättring

med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan de två högsta

löneklasserna i berörda lönegrad.

I motionen hänvisas till av 1930 års militäravlöningssakkunniga i »Betänkande

med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m.» gjort uttalande,

att rubbningar i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke borde

vidtagas utan genomgående revidering av löneplanerna, men att det å andra

sidan synts angeläget, att vissa löjtnanter, sergeanter och underofficerare av

2. eller 3. graden kunde beredas någon förbättring, redan innan en dylik

revision kunde bliva vidtagen, och att denna åtgärd borde erhålla provisorisk

karaktär och handläggas vid sidan av avlöningsreglementet.

I motionen hänvisas även till svenska underofficersförbundets underdåniga

skrivelse den 10 oktober 1929 (bil. till motionen).

I sagda skrivelse göres beträffande underofficerare i stort sett samma

hemställan som i motionen med den skillnaden, att vederbörande beställningshavare

föreslås att, efter att hava stått i 5. resp. 7. löneklassen i tre år,

uppflyttas i närmast högre löneklass, såsom örn denna löneklass tillhörde

för underofficerare av 3. resp. 2. graden bestämda lönegrader, därest i övrigt

fordringarna för befordran till högre grad på stat fyllas. En granskning

av löneplanerna i S F S 170/27 giver vid handen, att från ekonomisk synpunkt

underofficersförbundets förslag ställer sig något fördelaktigare för

löntagaren än det i motionen framlagda.

I nyssnämnda underofficersförbundets framställan örn provisorisk löneförbättring

för underofficerare framhålles bl. a.:

att vid fastställandet av de principer, efter vilka övergången till 1925 års

försvarsordning skulle äga rum, bland annat framhölls, att överföringen av

underofficerare å övergångsstat borde så ordnas, att den mest kvalificerade

personalen komme att kvarstå å aktiv stat samt att ett tillfredsställande

utgångsläge för framtida befordran av densamme vunnes;

att av en omfattande utredning framgått, att medelbefordringsåldern för

fanjunkare borde vara högst 39 år;

att vid övergångsstaternas upprättande i praktiken tillgodoseendet av

kravet på att den mest kvalificerade personalen borde kvarstå på aktiv stat

medfört, att en från befordringssynpunkt lämplig fördelning av olika ålders
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

21

klasser på underofficerskårernas tjänstegrader icke kunnat genomföras, vilket

haft till följd en tillfällig föryngring av den högsta tjänstegraden med ty

åtföljande försämring av befordringsförhållandena för de lägre graderna;

att en under hösten 1927 vid flottans station i Stockholm verkställd utredning

givit till resultat, att inom därvarande underofficerskår levnadsåldern

för underofficerare av 2. och 3. graden vid den tidpunkt, då de beräknas stå

i tur till befordran, varierar mellan 4410/i2 år och 5510/]2 år resp. 3510/,, år

och 508/''i2 år (medelålder 503;/12 år resp. 41 år);

att förhållandena i berört avseende inom underofficerskåren i Karlskrona

vore likartade och i vissa fall t. o. m. sämre; samt

att dessa förhållanden i hög grad styrkte behovet av, att underofficerare

av 2. och 3. graden komme i åtnjutande av löneförbättring senast vid den

tidpunkt, då de under normala befordringsförhållanden kunnat räkna med

lönegrads- och löneklassuppflyttning, särskilt som den påtalade försämringen

i lönevillkor drabbar dem av ifrågavarande personal, som äro familjeförsörjare,

vid en levnadsålder, då de största ekonomiska kraven ställas på desamma.

K C K har låtit verkställa en utredning i avsikt att utröna, huruvida

i meromnämnda underofficersförbundets skrivelse påtalade befordringsförhållanden

beträffande underofficerskåren i Karlskrona undergått någon större

förändring, sedan tiden för avlåtandet av sagda skrivelse. Utredningen har

givit till resultat, att så icke kan anses vara förhållandet. Levnadsåldern

för de underofficerare av 2. och 3. graden som befordrats eller böra komma

i tur till befordran under 1931 varierar vid tidpunkten för befordran mellan

46u/12 år och 54 år resp. 383/12 år och 402/,, år. Den tid varunder dessa

underofficerare vid tidpunkten för befordran beräknas hava kvarstått i resp.

7:e och 5:e löneklassen uppgår i medeltal till 83/,2 resp. 34/12 år.

Det förhållandet att i vissa fall befordran till flaggunderofficer sker vid

en 53 år överstigande levnadsålder förtjänar i detta sammanhang att särskilt

framhållas. Gällande pensionsbestämmelser stadga nämligen (RM I bil. 5 a

§ 5), att för åtnjutande av den pension, som enligt härför föreskrivna

grunder åtföljer tjänst, erfordras att hava innehaft denna tjänst i minst 2 år.

Detta innebär att underofficer, som vid befordran till flaggunderofficer är

över 53 år gammal, efter uppnådda 55 år är berättigad kvarstå i tjänst den

tid, som vederbörandes levnadsålder vid befordran översteg 53 år (S B K

res.-D:ii § 135 K/27). Följden härav blir en mot sagda tid svarande befordringsfördröjning.

Den personalknapphet vid flottan, som blivit en följd av 1925 års försvarsorganisation,

har betydligt utökat den arbetsbörda, som påvilar en hel del

av de militära befattningshavarna. Fall av överansträngning hava förekommit.

Då därtill sällar sig ekonomiska bekymmer orsakade av, såsom här påvisats,

dels med sagda försvarsorganisations genomförande förknippade försämrade

befordringsmöjligheter, dels av att en välbehövlig och efter det allmänna

ekonomiska läget anpassad revidering av de militära löneplanerna ännu icke

kommit och inom den närmaste framtiden icke kan förväntas komma till

stånd, är det icke ägnat att väcka förvåning, att bland militärpersonalen ett

sig alltmer utbredande missmod är påtagbart, givetvis med skadlig återverkan

på tjänsteutövandet och rekryteringen. Då ifrågavarande motion

I nr 70/31 avser att i någon mån provisoriskt förbättra den ekonomiska

ställningen för de kategorier av militärpersonalen, som till synes drabbats

hårdast av nämnda otillfredsställande förhållanden, får K C K på det kraftigaste

tillstyrka densamma.

Karlskrona den 18 februari 1931.

Äng. Giron.

4. Grevberg.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

FLOTTANS STATIONS KONTOR

i KARLSKRONA.

Till stationsbefälhavare!! vid flottans station i Karlskrona.

Genom resolution den 10 dennes, D:ii § 113, å KMF:s skrivelse den 7 i

samma månad, DN:r -*? ,,,, har SBK anmodat StK att inkomma med

civ. 84/31

yttrande och uppgifter med anledning av i riksdagens första kammare väckt

motion (nr 70) örn beredande av tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter

m. fl.

På grund härav får StK vördsamt anföra följande.

Den i motionen föreslagna löneförbättringen, som avser att för löjtnanter,

sergeanter eller underofficerare av 2. eller 3. graden på aktiv stat utgöra

kompensation för de genom 1925 års försvarsorganisation försämrade befordringsförh

hilandena för sagda personal, synes vara i hög grad behövlig

och skulle, vad angår personalen vid .flottan, vara av stor betydelse, i synnerhet

för underofficerare av 2:a och 3:e graden. Av motionens ordalydelse

vill det synas, som örn den föreslagna förmånen skulle för flottans vidkommande

tillkomma endast löjtnanter och underofficerare av 2:a och 3:e graden.

Då emellertid marinintendenturkårens personal är i avlöningshänseende

jämnställd med personalen vid officerskåren, torde det vara med rättvisa

och billighet överensstämmande, att samma förmån tillerkännes även

marinintendenter av 2:a graden, vilka i likhet med löjtnanter tillhöra 2:a

lönegraden i löneplan O (O.A.R.), och vilkas befordringsutsikter varken äro

eller kunna tänkas bliva bättre än befordringsutsikterna för motsvarande

befattningshavare inom officerskåren.

Pör åvägabringande av överensstämmelse med stadgandet i O.A.R. 6 §,

3 morn., beträffande uppfattning i löneklass bör föreskrivas, att den föreslagna

tillfälliga löneförbättringen skall utgå från ingången av kalenderkvartalet

näst efter det, under vilket vederbörande befattningshavare i tre år

åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad, till vilken vederbörande

beställning hänföres.

Den på grund av O. A. II. 8 §, 2:a stycket, beställningshavare tillkommande

rätten att för uppfiyttning i löneklass inom högre lönegrad få tillgodoräkna

sig den tid, han tillhört löneklass, som är närmast lägre än den,

till vilken han vid befordran hänföres, torde böra tillkomma beställningshavare

även för den tid, han inom den lägre lönegraden innehaft tillfällig

löneförbättring.

Såsom i motionen antydes hava 1930 års militäravlöningssakkunniga i sitt

betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. behandlat

jämväl det i motionen omnämnda spörsmålet, och hava de sakkunniga därvid

föreslagit åtgärder i likhet med motionärerna. De sakkunniga hava därjämte

anfört, att, därest åtnjutandet av löneförbättringen ansåges böra medföra

ökning av eljest fastställda tjänstledighetsavdrag, föreskrift i sådant avseende

torde kunna meddelas av Kungl. Majit. StK anser emellertid, att,

då den i motionen föreslagna bestämmelsen endast är avsedd att vara av

provisorisk natur, det icke är behövligt eller lämpligt att med anledning av

densamma fastställa något särskilt avdragsbelopp. Enär vid löneförbättrings

utgående den sammanlagda avlöningen i varje fall kommer att uppgå till

lägre belopp än det i löneplanen för närmast högre löneklass upptagna, synes

det lämpligt, att tjänstledighetsavdrag för befattningshavare, som åtnjuter

föreslagen tillfällig löneförbättring, uppgår endast till det belopp som gäller

för den löneklass, vederbörande innehar på stat. Yid tjänstledighet jämlikt

s. 23 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102. 23

2 Kap., 1 § D, i tilläggsbestämmelserna till O. A. K. (SFS N:r 260/28) torde

däremot även den tillfälliga löneförbättringen böra avstås.

Inom officers- och marinintendenturkårerna vid härvarande station finnas

icke några löjtnanter eller marinintendenter av 2:a graden, som under

budgetåret 1931/1932 inom 6:e löneklassen komma att innehava sådant antal

tjänsteår, att den föreslagna löneförbättringen skulle tillkomma dem. Inom

officerskåren innehade den 1 januari 1931 sju löjtnanter en tjänstetid av 1

år inom sagda löneklass och två löjtnanter en tjänstetid av 1/4 år. För de

förstnämnda skulle sålunda bestämmelsen kunna träda i kraft först fr. o. m.

den 1 januari 1933 och för de sistnämnda först fr. o. m. den 1 oktober

1933. Samtliga dessa beställningshavare torde emellertid hava erhållit befordran

till kapten före ifrågavarande tidpunkter. Ingen marinintendent av

2:a graden vid härvarande station tillhör för närvarande 6. löneklassen.

Däremot skulle ett bifall till motionens godkännande hava betydelse för ett

mycket stort antal underofficerare av 2:a och 3:e graden vid stationen. Av

närlagda uppgift framgår, att tillsammans 159 underofficerare av 2:a graden

och 17 underofficerare av 3:e graden skulle komma ifråga att erhålla den

föreslagna löneförbättringen för budgetåret 1931—1932. Uppgiften, vid vars

uppgörande hänsyn tagits till t. o. m. juni 1932 inträffade befordringar inom

underofficerskåren på grund av avgång med pension bland flaggunderofficerare,

utvisar, att kostnaden för Karlskrona station skulle belöpa sig till

kr. 50,146: 50.

Remissakten återgår härjämte.

Karlskrona, flottans stationskontor den 17 febr. 1931.

Magn. Rydén.

Uppgift

beträffande Karlskrona station tillhörande underofficerare av 2:a och 3:e

graden, vilka för budgetåret 1931/1932 skulle komma att erhålla i motion nr

70 i riksdagens första kammare föreslagen tillfällig löneförbättring.

Lönegrad UO. 2

Lönegrad UO. 1

Kostnad

Kronor

Antal

Enhets-

kostnad

Antal

Enhets-

kostnad

Ortsgrupp C.

1 under 4A år ...

294

-

-

-

-1

294

—

Ortsgrupp D

139 under */i år ...

306

—

—

—

—

42,534

—

3 » S/4 » ...

229

50

—

—

688

50

11 » Vi » ...

153

—

—

—

—

1,683

—

3 » V* » ...

76

50

—

—

229

50

13 under 4A år ...............

276

—

/ 3,588

—

4 » 2A » ...............

138

—

\ 552

—

Ortsgrupp F.

1 under 4/4 år ...

330

—

1 330

1 » 3A »

247

50

—

247

50

Summa 159

—

! 17

| 50,146

50

Karlskrona, flottans stationskontor den 16 februari 1931.

Nils Hansson.

Expedieras:

Marpi. Rydén.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

CHEFEN

FÖR

KUNGL. KARLSKRONA

KUSTARTILLERIREGEMENTE.

Till Kungl. Marinförvaltningen

Med anledning av ämbetsverkets skrivelse den 7 dennes, D Nr —^

, . . civ. 84/31’

tar jag härmed vördsamt meddela, att jag anser den i skrivelsen omförmälda

mötionen, som avser att bereda tillfällig löneförbättring för äldre löjtnanter

och sergeanter m. fl., synnerligen behjärtansvärd och förtjänt av riksdagens

bifall, då här berörda kategorier befattningshavare genom nu rådande dåliga

befordringsförhållanden råkat i ett sådant ekonomiskt läge, att situationen

för mången är synnerligen prekär.

I ämbetsverkets skrivelse infordrad uppgift närslutes.

Karlskrona den 13 februari 1931.

Hans Malmberg.

Bertil Freidenfelt.

Uppgift

å antalet befattningshavare å aktiv stat vid KA 2, som under 3 år åtnjutit

lön i 6:e löneklassen (O.) och 7:e löneklassen (UO.) fördelade å ortsgrupper,

ävensom den nuvarande årliga kostnaden för tillfällig löneförbättring för

dem i enlighet med vid 1931 års riksdag väckt motion.

Löneplan

Löne-

grad

Löne-

klass

Antal beställ- ningshavare å

Kostnad

kronor

Anmärkningar

D-

ort

F-

ort

G-

ort

o...................

2:a

2:a

6

7

14

2

— 534

1 15,286

—

(Häri ingå 2 förbigångna uo.

\ 2 gr. å D-ort och 1 å F-ort.

UO.

Summa

—

_

—

—

— 15,820

—

Vid regementet finnes ingen u. o. 3 gr., som i 3 år åtnjutit lön i l:a

lönegradens 5:e löneklass enligt löneplan UO.

Karlskrona den 13 februari 1931.

Hans Malmberg.

Bertil Freidenfelt.

s. 25 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

25

CHEFEN

FÖR

KUNGL. VAXHOLMS

KUSTARTILLERIREGEMENTE.

Till Kungl. Marinförvaltningen.

Jämlikt ämbetsverkets skrivelse den 7 innevarande februari. D. Nr.^—irj-Av,

mv. 84/31

angående tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter m. fl. enligt motion i

första kammaren nr 70, får jag vördsamt härmed överlämna bifogade uppgift

över sådana befattningshavare vid regementet, som i motionen avses.

Av uppgiften framgår, att den sammanlagda kostnaden, vid ett bifall till

motionen, skulle för regementets del under budgetåret 1931/1932 utgöra,

för personal å aktiv stat kronor 6,459: 50 och för personal å övergångsstat

i arvodesbefattning eller eljest tagna i anspråk för ständig tjänstgöring,

1,650 kronor, eller tillsammans kronor 8,109: 50.

Vaxholm den 13 februari 1931.

C. Hasselgren.

Sven Gumpel.

Uppgift

över befattningshavare vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente vilka

enligt motion nr 70 i första kammaren skulle kunna komma i fråga till tillfällig

löneförbättring.

Budgetåret 1931/1982.

Beställning

Antal

Lönegrad

Ortsgrupp

Löneklass

Kostnad

kronor

Löjtnant ................................................

2

O 2

F

6

570

UO 2. gr.................................................

17

UO 2

F

7

5,307

50

»)

1

»

B

7

282

UO 3. gr.................................................

1

UO 1

F

5

300

Summa

Personal d övergångsstat, som upprätthåller

arvodesbefattning eller eljest tagits i

anspråk för ständig tjänstgöring.

21

6,459

50

UO 2. gr.................................................

5

UO 2

F

7

1,650

—

Summa

Vaxholm den 13 februari 1931.

5

—

—

—

1,650

—

Sven Gumpel.

Regementsintendent.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Statsutskottets utlåtande Nr 102.

FLYGSTYRELSEN.

Bilaga D.

Till Riksdagens statsutskott.

Sedan Kungl. Maj:t anbefallt flygst yreisen att till riksdagens statsutskott

avgiva yttrande över en inom första kammaren av C. G. Hammarskjöld och

U. Leander väckt motion örn beredande av tillfällig löneförbättring åt vissa

äldre löjtnanter och sergeanter m. fl., får flygstyrelsen anföra följande.

Styrelsen tillstyrker det i motionen väckta, av 1930 års militäravlöningssakkunniga

utarbetade förslaget till beredande av tillfällig löneförbättring

efter i motionen angivna grunder åt bland annat äldre löjtnanter och sergeanter.

Visserligen torde icke någon beställningshavare vid flygvapnet fylla

villkoren för åtnjutande av sådan förmån under nästa budgetår. Men styrelsen

förutsätter, att liknande åtgärd kommer att träffas varje år, så länge

sådana förhållanden förefinnas, som föranlett motionen, och beträffande flygvapnet

är befordringsläget på grund av att samtliga beställningar tillsatts

inom kort tidrymd sådant, att en betydande stagnation framdeles måste inträffa

i befordringsgången. Det är i hög grad önskvärt, att kompensation

då beredes dem, vilka försenas i sin befordran.

Stockholm den 20 februari 1931.

På flygstyrelsens vägnar:

Ernst Fogman.

Torgny Lycknell.

Med yttrande över motionen angående tillfällig löneförbättring åt äldre löjtnanter

och sergeanter.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:177 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställning skärare. s. 16 i texten