Utlåtande i anledning av rädda motioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.
1931-04-24 · 26 sidor, varav 26 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 26 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1931:102, Utlåtande i anledning av rädda motioner örn tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
1
Nr 102.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1931 kl. 12.15 e. m.
Utlåtande i anledning av rädda motioner örn tillfällig
löneförbättring åt vissa militära beställningshavare.
(Ira avd.)
Uti två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren av
herrar C. G. Hammarskjöld och U. Leander (nr 70) och den andra inom
andra kammaren av herr 11. Holmgren m. fl. (nr 107), vilka motioner hänvisats
till statsutskottets förberedande behandling, har hemställts, att riksdagen
måtte medgiva, att till löjtnant, sergeant eller underofficer av 2. eller
3. graden på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av
den lönegrad, till vilken vederbörande beställning hänföres, må utgå tillfällig
löneförbättring med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan
de två högsta löneklasserna i berörda lönegrad.
Motionärerna hava till stöd för sin framställning anfört följande.
»I årets statsverksproposition, ''Utgifterna, för flera huvudtitlar gemensamma
frågor; 3. Löne- och pensionsfrågornas läge’, anför chefen för finansdepartementet,
att han stannat för den uppfattningen, att förslag rörande
avvecklingen av dyrtidstilläggen och övergång till ett system med fasta
löner samt angående lönereglering för den vid undervisningsväsendet anställda
personalen icke borde föreläggas 1931 års riksdag. I ett avseende
ansåg han emellertid en justering redan på nuvarande tidpunkt erforderlig
och syftade härvid på frågan örn en provisorisk anordning beträffande statens
befattningshavare på sådana orter, där levnadskostnadsförhållandena
ställde sig dyrast. Departementschefen var emellertid icke beredd att vid
statsverkspropositionens föredragning underställa denna fråga Kungl. Maj:ts
prövning, utan torde förslag i ämnet senare få genom särskild proposition
föreläggas riksdagen.
Även i ett annat fall, nämligen rörande förbättring av äldre löjtnanters
och sergeanters m. fl. löne ställning, synas provisoriska åtgärder påkallade
vid innevarande års riksdag.
Beträffande denna fråga anföra 1930 års militäravlöningssakkunniga i
''Betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m’., att rubbningar
i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke borde vidtagas
utan genomgående revidering av löneplanerna, men att det å andra sidan
synts angeläget, att vissa löjtnanter, sergeanter och underofficerare av 2.
Bihang till riksdagens protokoll 1931. 6 sami. 44 käft. (Nr 102—103.) 735 81 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
Lönefrågans
tidigare behandling
inom
riksdagen.
eller 3. graden kunde beredas någon förbättring, redan innan en dylik
revision kunde bliva vidtagen. En åtgärd av sålunda avsedd innebörd
torde därför böra erhålla provisorisk natur och handläggas vid sidan av
reglementet.
I övrigt hänvisas dels till ovan nämnda betänkande, dels till motion nr
103 i första kammaren vid 1930 års riksdag samt svenska underofficersförbundets
underdåniga skrivelse den 10 oktober 1929.»
Beträffande sistnämnda skrivelse får utskottet hänvisa till en vid motionen
fogad bilaga.
Utskottet vill till en början erinra örn att vissa frågor, som äga samband
med ifrågavarande motion, tidigare varit föremål för behandling av
riksdagen.
Sålunda framhöll 1927 års riksdag i samband med frågan örn nytt avlöningsreglemente
för officerare och underofficerare samt civilmilitära beställningshavare
på aktiv stat m. fl. i försvarsväsendet (skrivelsen nr 55), att åtskilliga
jämkningar i gällande avlöningsbestämmelser syntes komma under
omprövning i samband med frågan örn dyrtidstilläggens inarbetande i lönerna,
ett spörsmål, som enligt vad departementschefen i statsverkspropositionen
till 1927 års riksdag framhållit, skulle komma att upptagas till prövning
inom en nära framtid. Vid sådant förhållande syntes även vissa i det
militära avlöningsreglementet ingående bestämmelser i avseende å såväl lönebelopp
som i övrigt samtidigt komma under förnyad granskning. På grund
härav ansåg riksdagen, att ett motionsvis framställt förslag örn vidtagande
av vissa ändringar i löneplanerna och tjänstledighetsavdragen för den militära
personalen icke borde för det dåvarande upptagas till avgörande. Prövningen
av dessa frågor syntes riksdagen böra anstå till den i utsikt ställda
allmänna lönerevisionen.
Vid 1929 års riksdag var en likartad fråga föremål för prövning. Uti en
inom andra kammaren väckt motion nr 141 hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare,
att lönebeloppet för de subalternofficerare, vilka under tre år uppburit
lön i 6. löneklassen, skulle — oavsett befordran till kapten ägt rum eller
icke — därefter utgå enligt i nämnda reglemente för 7. löneklassen upptagna belopp.
Med anledning av denna motion framhöll statsutskottet i sitt utlåtande
nr 91, att utskottet visserligen måste finna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena
försämrats för vissa grupper av beställningshavare
genom det sätt, på vilket övergången till den nya härordningen blivit ordnad.
Då emellertid många olika faktorer inverkade på bedömandet av den i motionen
behandlade frågan och en allmän överarbetning av bland annat gällande
löneplan för officerare syntes kunna förväntas komma att verkställas
av 1928 års lönekommitté, hade utskottet i likhet med försvarsväsendets
lönenämnd, vars yttrande av utskottet inhämtats, ansett, att motionen icke
borde till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets i sådant hänseende
gjorda hemställan bifölls av riksdagen.
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
3
Jämväl vid 1930 års riksdag var en likartad fråga föremål för prövning.
Uti en inom första kammaren väckt motion nr 103 kade hemställts, bland
annat, att riksdagen måtte besluta att åt Konungen uppdraga att utan kinder
av avlöningsreglementet för officerare och underofficerare samt civilmilitära
beställningskavare på aktiv stat m. fl. vid försvarsväsendet för tiden
intill dess nytt avlöningsreglemente träder i kraft utfärda sådana bestämmelser,
att löjtnant eller marinintendent av 2. graden, som under tre år
tillhört 6. löneklassen, därest han prövas lämplig för befordran till beställning
inom högre lönegrad, skall uppflyttas till 7. löneklassen, att sålunda
uppflyttad beställningskavare fortfarande skall anses tillhöra 2. lönegraden
samt att beställningskavare, som enligt ovan uppflyttats till 7. löneklassen,
skall äga att vid tillträdande av högre beställning för omedelbar eller framtida
uppfattning till högre löneklass i den nya beställningen räkna sig tillgodo
den sammanlagda tid intill sex år, varunder han tillhört 6. och 7. löneklasserna,
räknat som örn han vid tillträdandet av den högre beställningen tillhört
6. löneklassen. Till stöd för motionen, vilken i huvudsak stödde sig
på en skrivelse från chefen för generalstaben den 27 augusti 1929, anfördes,
bland annat, att enligt infordrade uppgifter angående tidpunkten för de dåvarande
beställningshavarnas i 6. löneklassen inträde i denna löneklass, antalet
löjtnanter inom 6. löneklassen med 5—6 tjänsteår, som den 1 januari
1930 beräknats till 7, den 1 januari 1931 komme att uppgå till 19 och att
samtidigt komme att finnas 5 löjtnanter, vilka innehade 6—7 tjänsteår. Motsvarande
siffror beräknades den 1 januari 1932 bliva 35 och 15. Dessutom
komma tvenne att innehava 7—8 tjänsteår. Motsvarande siffror beräknades
den 1 januari 1933 bliva 51, 28 och 9; dessutom komme en att innehava
mer än 8 tjänsteår.
I sitt över ifrågavarande motion avgivna utlåtande nr 169 hade statsutskottet,
med erinran örn vad i ärendet tidigare förekommit och då
några nya omständigheter, som skulle kunna föranleda utskottet att då intaga
en annan ståndpunkt till det i motionen väckta förslaget, icke tillkommit,
samt utskottet fortfarande förutsatte, att ifrågavarande spörsmål i ett
större sammanhang komme under omprövning, funnit den väckta motionen
icke böra till någon riksdagens åtgärd föranleda. Utskottets hemställan bifölls
av riksdagen.
Utskottet vill vidare erinra örn, att den i motionen väckta frågan berörts
av 1930 års militäravlöningssakkunniga. I sitt »Betänkande med förslag till
militärt avlöningsreglemente m. m.» hava de sakkunniga efter att hava redogjort
för de senaste årens befordringsförhållanden med avseende å löjtnanterna
och underofficerarna sålunda anfört följande:
»Såsom av ovan lämnade redogörelse framgår, hava befordringsförhållandena
för löjtnanterna kommit att ställa sig i hög grad mera ogynnsamma,
än som vid avlöningsbestämmelsernas utformande torde hava förutsatts. De
undersökningar, som av de sakkunniga företagits, hava lett till resultat, som
överensstämma med de i chefens för generalstaben nyssnämnda skrivelse
framlagda uppgifterna. Det får visserligen icke förbises, att, såsom redan
Förslag
av 1930 års
militäravlöningssakkunniga.
4
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
nämnts, en Tiss utjämning i löneavseende äger rum efter befordran till kapten,
men önskemålen örn en förbättrad löneställning redan före nämnda befordran
torde dock icke därför kunna avvisas såsom obefogade. Därest man
för de närmaste åren räknar med en medelålder vid kaptensbefordran inom
infanteriet örn 40 år, svarar däremot en tjänstetid i högsta löneklassen såsom
löjtnant av minst sex år, vilka omfatta en särskilt för familjeförsörjare
med barn i skolåldern brydsam övergångstid. Att löneökningen vid befordran
blir ganska avsevärd, kan icke uppväga de olägenheter, som ett så
långvarigt uppehåll i lönestegringen medför.
Det torde i detta sammanhang böra beaktas, att, vad underofficerare
angår, den för dem gällande löneplanen uppgjorts i anslutning till den
tanken, att en underofficer, som under längre tid fått vänta på befordran,
likväl kan i innehavande grad erhålla samma eller högre avlöning än den,
som tillkommer annan till högre grad befordrad men till tjänsteåldern yngre
underofficer. Den principiella olikhet, som sålunda kommit till synes, torde
knappast motiveras av utpräglade skiljaktigheter mellan å ena sidan sergeanter
och fanjunkare och ä andra sidan löjtnanter och kaptener. Det vill
snarare synas, som örn mellan nämnda båda jämförelseled karakteristiska
beröringspunkter såväl i fråga örn tjänstgöringsförhållanden som i andra
väsentliga avseenden vore till finnandes.
Av 1918 års sakkunniga anfördes såsom principiellt skäl mot en ytterligare
löneförhöjning i löjtnantsgraden, bland annat, att slutavlöningen för
de löjtnanter, som eventuellt icke vore kompetenta till kaptensbefordran,
därigenom skulle föras upp till ett högre plan än som skäligen borde ifrågakomma.
Detta skäl synes de sakkunniga emellertid icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Det torde nämligen ytterst sällan inträffa, att en löjtnant
av annan anledning än genom sjukdom nedsatt tjänstbarliet bliver
förbigången till befordran, och för övrigt skulle ju genom en föreskrift den
eventualitet, som nämnda sakkunniga befarat, kunna uteslutas.
I fråga örn sättet att något bättre tillgodose de äldre löjtnanterna hava
de sakkunniga i första rummet tagit under omprövning ett förslag, som
framkommit från olika militära myndigheter och personalsammanslutningar.
Berörda förslag, sådant det bland annat utformats i chefens för generalstaben
nyssnämnda skrivelse, utmynnar däri, att löjtnant, som under tre år
tillhört 6. löneklassen, oavsett örn befordran till kapten skett eller icke,
skulle åtnjuta lön enligt 7. löneklassen. Framställning i liknande syfte
gjordes även i en underdånig skrivelse, som den 19 december 1928 avgavs
av »1925 års tillfälliga officerskommitté», ett av officerskårerna vid ett flertal
truppförband utsett representantskap för bevakande av vederbörandes intressen
i löneavseende. Sistberörda förslag avsåg därjämte, att löjtnant,
som i tre år åtnjutit lön i 7. löneklassen, skulle uppflyttas i 8. löneklassen.
I motioner till 1929 och 1930 års riksdagar (II: 141, I: 103) framfördes
ett förslag med i stort sett enahanda innehåll, men med den modifieringen,
att uppflyttning till 8. löneklassen icke sattes i fråga, varemot föreslogs, att
löjtnant, som uppflyttats i 7. löneklassen, skulle vid tillträdandet av högre
beställning för omedelbar eller framtida uppflyttning i högre löneklass i den
nya beställningen räkna sig till godo den sammanlagda tid intill sex år,
varunder han tillhört 6. och 7. löneklasserna.
En lösning av föreliggande fråga enligt de grunder, som kommit till uttryck
i ovan nämnda framställningar, skulle innebära ett avsteg icke blott
från hittills tillämpade principer beträffande löneklassuppflyttning utan även
från den grundsats, som fastslagits beträffande konstruktionen av löneplanen
för officerare. Härvidlag torde dock böra beaktas, att kompaniofficersgraderna
i viss mån kunna betraktas såsom utgörande en enda grad, där be
-
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
5
fordringarna väsentligen liava karaktär av ålderstillägg, i det att nämligen
varje officer, som uppfyller stadgade villkor, kan göra sig räkning på att i
tur och ordning bliva utnämnd till löjtnant oell kapten. Hos de sakkunniga
råder därför icke någon större principiell betänklighet emot ett sådant sammanbindande
av de olika lönegraderna, som den berörda metoden skulle
innebära. Tanken att giva själva löneplanen en annan byggnad har icke
varit främmande för 1917 års sakkunniga, och förslag i dylik riktning hava
även senare sett dagen.
Med hänsyn bland annat till det sätt för tjänsteårsberäkning, som ovan
förordats, hava de sakkunniga dock funnit en annan lösning mera tilltalande.
Härvid hava de sakkunniga jämväl letts av den synpunkten, att rubbningar
i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke böra vidtagas utan
en genomgående revidering av löneplanerna. A andra sidan har det synts
angeläget, att nu berörda beställningshavare kunde beredas någon förbättring,
redan innan en dylik revision kan bliva vidtagen. En åtgärd av ovan
avsedd innebörd torde därför böra erhålla provisorisk natur och handläggas
vid sidan av reglementet.
Beträffande den väg, som då bör väljas, hava de sakkunniga i princip
anslutit sig till ett förslag, som framförts av arméförvaltningen i ett den 31
oktober 1929 avgivet yttrande över chefens för generalstaben förbemälda
skrivelse den 27 augusti samma år. I berörda yttrande föreslogs bl. a. den
lösningen, att löjtnant, som tillhört 6. löneklassen i tre år, skulle tilldelas
en tillfällig löneförbättring med belopp, som alternativt angavs till skillnaden
mellan lönen i 5. och 6. löneklasserna av löneplan O eller till 3/4 av skillnaden
mellan de för 6. och 7. löneklasserna bestämda beloppen. Av nämnda
båda förslag hava de sakkunniga upptagit det förstnämnda, vilket synes innebära
en naturlig utbyggnad av 2. lönegraden, samtidigt som det icke förrycker
den vedertagna formen för tjänstetidsberäkning.
Löneförbättringen synes böra tillträdas i samma ordning, som gäller för
uppflyttning i löneklass, samt uppbäras under de för lön stadgade villkor.
Därest åtnjutande av densamma anses böra medföra ökning av eljest fastställda
tjänstledighetsavdrag, torde föreskrift i sådant avseende kunna meddelas
av Kungl. Maj:t. Av arméförvaltningen har antalet av dem, som för
närvarande skulle komma i fråga till löneförbättring, angivits till i avrundat
tal 160. Kostnaden för den ifrågasatta förmånen kan därför beräknas till
omkring 120,000 kronor för år.
I viss mån samma syfte som de ovan nämnda framställningarna har en
underdånig hemställan från chefen för marinintendenturlcåren den 13 februari
1929, i vilken denne anhåller, att lönegraden O 1, till vilken marinunderintendent
liänföres, måtte utökas med ännu en löneklass. De sakkunniga
hava på förut anförda skäl icke ansett sig böra föreslå någon dylik partiell
omläggning av löneplanerna, men de sakkunniga få erinra örn sitt ovan
berörda förslag, att marinintendenturkårens personal skall äga samma rätt
till tjänstetidsberäkning som officerare i motsvarande lönegrader.
Från svenska milit ärmusikdir eldor sföretling en har framförts det önskemålet,
att den löneförbättring, som kunde komma att tillerkännas de äldre löjtnanterna,
även borde komma musikdirektörerna till godo. Nämnda beställningshavare
liro visserligen hänförda till samma lönegrad som löjtnanterna, men, då deras
anställnings- och befordringsförhållanden äro väsentligen annorlunda reglerade,
synes någon åtgärd i fråga örn deras löneläge icke i detta sammanhang
böra behandlas.
6
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
Yad i det föregående anförts rörande de äldre löjtnanterna, Ilar i väsentlig
mån tillämplighet jämväl med avseende på de äldre sergeanterna och
underofficerarna av 2. och 3. graden. De löneskalor för underofficerare, som
av 1917 års sakkunniga framlades i deras förslag till definitiv lönereglering,
omfattade för sergeanternas del 5 löneklasser och voro uppgjorda med hänsyn
till att fanjunkargraden skulle nås vid omkring 40 års ålder och slutavlöningen
såsom underofficer vinnas vid en ålder av 43—44 år.
De regler i fråga örn löneskalornas konstruktion, som tillämpades av 1918
års sakkunniga, byggde likaledes på den förutsättningen, att högsta underofficersgraden
vid normal befordran borde kunna nås vid omkring 40 års
ålder. Jämlikt det ovan åberopade statsrådsprotokollet över försvarsärenden
den 12 februari 1926 hade chefen för generalstaben beträffande grunderna
för genomförandet av övergången till den nya härordningen, vad underofficerarna
angår, ifrågasatt, att som hållpunkt skulle gälla en medelbefordringsålder
vid befordran till fanjunkare av högst 39 år.
Emellertid har det visat sig, att även för underofficerskåren befordringsförhållandena
efter härordningens genomförande blivit avsevärt sämre än som
beräknats och sämre än förut varit fallet. Enligt verkställd utredning växlar
medelåldern för befordran till fanjunkare i de nya staterna vid olika truppförband
mellan 41 och 46 år. Härtill kommer, att befordringsutsikterna för
sergeanterna tyda på en förlängning med i en del fall upp till 7 ä 8 år av
tiden, innan fanjunkargraden kan nås.
För marinens vidkommande ställa sig förhållandena ännu mera ogynnsamma.
Medellevnadsåldern vid befordran till underofficer av 2. graden
utgjorde år 1929 omkring 41 år, och befordran till flaggunderofficer kunde
beräknas ske först vid en medelålder av omkring 50 år. I några fall kunde
underofficerare icke påräkna att före inträdet i pensionsåldern uppnå högsta
underofficersgraden.
Från personalhåll hava till Kungl. Majit ingivits framställningar, syftande
till en förbättring av förhållandena efter i stort samma principer, som enligt
vad ovan nämnts föreslagits för löjtnanternas del.
I en skrivelse från svenska underofficers förbundet den 10 oktober 1929 framfördes
sålunda följande önskemål. Sergeanter ävensom underofficerare av
2. och 3. graden, vilka kvarstått i 7. respektive 5. löneklassen under tre år,
borde få uppflyttas i närmast högre löneklass, såsom örn denna senare löneklass
tillhörde den för vederbörlig beställning fastställda lönegraden. Såsom
villkor för dylik uppfattning skulle gälla, att vederbörande beställningshavare
i övrigt uppfyllde fordringarna för befordran till högre lönegrad.
I gemensamt yttrande över denna framställning den 9 november 1929 hava
armé- och marinförvaltningarna föreslagit, att ifrågavarande beställningshavare
måtte tillerkännas tillfällig löneförbättring med belopp motsvarande 3/t av
skillnaden mellan lönebeloppen i 7. och 8. resp. 5. och 6. löneklasserna av
löneplan Uo.
De sakkunniga anse för sin del, att liknande skäl, som åberopats till stöd
för förbättrad avlöning åt de äldre löjtnanterna, också tala för en motsvarande
åtgärd för underofficerarnas vidkommande. Aven härvidlag gäller,
att hela underofficersbanan kan betraktas såsom en lönegrad, och att den
högsta löneklassen bör kunna nås av var och en, som sköter sin tjänst på
ett tillfredsställande sätt. Vederbörande kan då göra anspråk på att nå
slutavlöningen inom rimlig tid eller att, då detta på grund av omständigheter,
varöver han ej kan råda, försvåras eller förhindras, erhålla någon
gottgörelse för förlorad tid.
Statsutskottets utlåtande Nr 102. 7
Ett mycket betydelsefullt moment, som icke får förbises, är den väsentligt
lägre pensionsåldern för kompaniofficerare och underofficerare i förhållande
till andra statens tjänstemän. Denna olikhet medför, att en försening i befordran
örn allenast 3 ä 4 år medför mycket mer kännbara ekonomiska
följder för de förstnämnda kategorierna än för några andra. _
I anslutning till vad ovan anförts föreslå de sakkunniga, att tillfällig
löneförbättring måtte få utgå till nu avsedda underofficerare efter enahanda
grunder, som förut föreslagits för löjtnanterna, eller med belopp utgörande
skillnaden mellan de löner, som angivas för de båda högsta löneklasserna i
vederbörande lönegrad. Antalet underofficerare, på vilka en föreskrift för
närvarande skulle bliva tillämplig, har beräknats till omkring 60 sergeanter,
270 underofficerare av 2. graden samt 50 underofficerare av 3. graden. Kostnaderna
kunna med ledning därav beräknas uppgå till omkring 140,000
kronor för år. Liksom för löjtnanternas del ifrågasatts, torde föreskrift rörande
högre tjänstledighetsavdrag få meddelas av Kungl. Maj:t.»
I åtskilliga särskilda yttranden till de sakkunnigas betänkande hava framhållits
olika synpunkter på frågan örn behovet av lönereglering för personalen
vid försvarsväsendet.
Med stöd av § 46 riksdagsordningen har utskottet inhämtat yttrande över
motionen I: 70 från försvarsväsendets lönenämnd, arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygstyrelsen, vilka yttranden såsom bilagor A—D äro
fogade vid detta utlåtande.
Vid övervägandet av de synpunkter, som av motionärerna och de i ärendet
hörda myndigheterna framförts, har utskottet kommit till den uppfattningen,
att åtgärder för beredandet av en förbättrad avlöning böra vidtagas
beträffande den i motionen avsedda personalen. Emellertid har försvarsväsendets
lönenämnd i sitt yttrande anfört, att så lämpligen kunde ske först
sedan vissa ytterligare utredningar verkställts och förslag till särskilda bestämmelser
blivit utarbetade. I anledning härav lärer beslut örn tillerkännande
åt ifrågavarande personal av en förbättrad löneställning icke nu kunna
fattas av riksdagen. Utskottet har därför, i anslutning till vad lönenämnden
hemställt, ansett sig böra föreslå, att riksdagen må i skrivelse till Kungl.
Majit anhålla örn vidtagandet av åtgärder i den riktning, som i motionerna
angivits.
Den sålunda föreslagna löneförbättringen torde enligt utskottets mening
icke böra lämnas i form av en påbyggnad å nu gällande löneplaner för försvarsväsendets
personal utan synes böra erhålla karaktär av en tillfällig löneförbättring
att utgå endast till den personal, som genom de nuvarande befordringsförhållandena
kommit uti en i avlöningshänsende särskilt ogynnsam
ställning.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att riksdagen må i anledning av herrar Hammarskjölds och
Leanders samt B. Holmgrens m. fl. förevarande motioner (I: 70
och II: 107) i skrivelse till Kungl. Majit anhålla, att Kungl. Majit
Av utskottet
införskaffade
yttranden.
Utskottets
yttrande.
8
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
måtte efter verkställd utredning för 1932 års riksdag framlägga
förslag rörande tillfällig löneförbättring åt sådana löjtnanter,
sergeanter och underofficerare av andra och tredje graden på
aktiv stat, som på grund av nuvarande befordringsförhållanden
inom armén och marinen kommit uti en i avlöningshänseende
särskilt ogynnsam ställning.
Stockholm den 24 april 1931.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. 11. Kvarnzelius, A. C. Lindblad, J. L. Widell,
J. Nilsson i Malmö, Oscar Olsson, E. J. G. Bosén, E. A. Lundell, J. G. Walles,
C. G. V. Hammarskjöld, A. ''Ehelin, K. A. W. Björck och Alexander Nilsson;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, C. B. Jansson i Falun,
P. Nilsson i Bonarp, G. Strindlund, P. M. Olsson i Blädinge, E. G. E. Eriksson i
Stockholm, J. Olofsson i Digernäs, S. Persson i Fritorp, C. A. Anderson i Storegården,
J. Jönsson i Revinge och G. J. Högström.
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
9
Bilaga A.
Till Riksdagens statsutskott.
Genom beslut den 6 februari 1931 har Kungl. Maj:t anbefallt försvarsväsendets
lönenämnd att till statsutskottet avgiva yttrande över en inom
första kammaren av C. G. Hammarskjöld och U. Leander väckt motion, nr
70, örn tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter m. fl.
Med anledning härav får lönenämnden anföra följande.
Såsom framgår av 1930 års militäravlöningssakkunnigas i förevarande
motion åberopade betänkande, har frågan örn förbättrande av äldre löjtnanters
löneförmåner tidigare föranlett framställningar såväl hos Kungl. Maj:t
som hos riksdagen, och har motsvarande spörsmål beträffande äldre sergeanter
samt underofficerare av 2. och 3. graden vid marinen dragits under
Kungl. Maj:ts prövning i en av Svenska underofficersförbundet den 10 oktober
1929 avlåten underdånig skrivelse. Lönenämnden, vars yttrande infordrats
över flertalet av nämnda framställningar liksom över berörda skrivelse, har
i sina olika utlåtanden funnit förevarande frågor vara av beskaffenhet att
böra tagas under övervägande i samband med en revision av officersavlöningsreglementets
löneplaner. Härvid har nämnden utgått från, att en dylik
revision skulle äga rum i samband med dyrtidstilläggens inarbetande i de
fasta lönerna. 1930 års militäravlöningssakkunniga, vilka tillsatts med uppgift
att verkställa utredning och avgiva förslag i sistnämnda hänseende,
hava emellertid på anförda skäl funnit sagda uppgift huvudsakligen gälla
en rent löneteknisk överarbetning av gällande avlöningsbestämmelser och
för den skull icke ingått på någon realprövning av de i löneplanerna upptagna
grundlönerna. I anslutning härtill hava nämnda sakkunniga, ehuru
de funnit sig böra tillstyrka åtgärder i den riktning, som i den remitterade
motionen avses, ansett dessa åtgärder böra erhålla provisorisk natur och
handläggas vid sidan av avlöningsreglementet.
Yad nu själva sakfrågan angår, vill nämnden till en början framhålla, att
stagnation i befordringar är en faktor, som man givetvis har att av olika
anledningar räkna med inom än det ena än det andra området av statsförvaltningen.
Det kan för den skull te sig nog så vanskligt att för enstaka
grupper befattningshavare inom ett visst förvaltningsområde gå in för att
bereda löneförbättring såsom kompensation för en dylik stagnation. Emellertid
har riksdagen, åtminstone vid ett tillfälle, tidigare ansett sig kunna
vidtaga sådan åtgärd. 1925 års riksdag medgav nämligen i anledning av
väckt motion, att lokomotiveldare vid S. J., vilken med tillämpning av de i
avlöningsreglementet den 19 juni 1919 (nr 343) intagna bestämmelser örn
tillgodoräknande av tjänstetid kunde anses hava tillhört den för lokomotiveldarbefattning
avsedda lönegradens högsta löneklass i fyra år och uppnått
en levnadsålder av 40 år, finge äga att under de för uppflyttning i högre löneklass
eljest föreskrivna villkor åtnjuta lön i närmast högre löneklass inom
närliggande lönegrad, såsom om denna löneklass tillhörde den för lokomotiveldarna
bestämda lönegraden.
Till stöd härför anfördes, att i fråga örn lokomotiveldare vid S. J. förelåge
förhållanden, som gjorde dessa befattningshavares befordringsutsikter
10
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
särskilt ofördelaktiga. Under tidigare år kade i regel en lokomotiveldare
kunnat beräknas erhålla befordran till lokomotivförarbefattning efter 8 ä 10
år. Genom den under de senare åren minskade trafiken ock därav följande
indragning av lokomotivförartjänster kade detta förhållande avsevärt försämrats.
Härtill tomine ock, att en ytterligare minskning i befordringsmöjligheterna
vore att vänta på grund av den fortgående elektrifieringen av
vissa statsbanelinjer, i det att därigenom lokomotivförargruppen kunde ytterligare
nedbringas. Särskilt i betraktande av att vid placering i lönegrad
av lokomotiveldarbefattningarna hänsyn torde kava tagits till tidigare relativt
goda befordringsordning, syntes en mera tillfällig åtgärd för tillgodoseende
av denna av oförutsedda förhållanden ogynnsamt påverkade befattningshavargrupps
ställning mera motiverad.
Aven för nu ifrågavarande befattningskavargrupper kava befordringsutsikterna
under senare år avsevärt försämrats. Såsom framgår av förenämnda
sakkunnigas betänkande, till vilket lönenämnden i denna del tillåter sig hänvisa,
kar detta förhållande väsentligen sin grund i sättet för genomförandet
av den nya försvarsorganisationen. Ur denna synpunkt förefaller därför en
tillfällig åtgärd för förbättrande av hithörande befattningshavares löneställning
lika väl motiverad som i fråga örn lokomotiveldarna. På grund härav
och i betraktande av de större krav, den nya försvarsorganisationen ställer
på de olika befattningshavarna, anser lönenämnden för sin del det icke försvarligt
att avvisa tanken på åtgärder i det syfte förevarande motion avser.
Beträffande sättet för frågans lösning skulle det väl legat närmast till
hands och lönetekniskt sett ställt sig enklast att framgå efter liknande linjer
som dem, vilka följts i riksdagsbeslutet örn lokomotiveldarnas löneförbättring.
Emellertid skulle detta, vad löjtnanterna beträffar, med hänsyn till
den för dem gällande löneplanens konstruktion medföra en större löneförbättring
än motionen åsyftar. På grund härav och då en eventuell löneförbättring
såvitt möjligt synes böra anordnas efter ensartade grunder för
samtliga bär ifrågavarande befattningshavargrupper, anser sig lönenämnden
icke böra förorda en lösning efter dylika linjer. A andra sidan skulle ett bifall
till motionen —- förutom att det, vad angår sergeanter och underofficerare av
2. graden vid marinen, i visst fall skulle föranleda en, om ock obetydligt,
större löneförbättring, än örn lösningen söktes efter förstnämnda linjer —
medföra behov av särskild reglering av de nu stadgade tjänstledighetsavdragen.
I vartdera fallet skulle dessutom en särskild föreskrift bliva erforderlig
angående sättet för tillämpningen av de nuvarande tillgocloräkningsbestämmelserna
i 8 § 1 mom. av officersavlöningsreglementet. Med hänsyn
till nu anförda förhållanden och då lönenämnden icke har eller inom den
korta remisstiden kunnat förskaffa sig tillgång till de mera detaljerade upplysningar
i olika avseenden, som enligt nämndens mening äro önskvärda för
ett allsidigt bedömande av spörsmålet örn den erforderliga omfattningen av
den ifrågasatta löneförbättringen och den lämpligaste formen för densammas
beredande, anser nämnden försiktigheten bjuda att stanna vid att i anledning
av motionen hos Kungl. Majit begära utredning och förslag i ämnet.
I första hand synes den vidare prövningen av frågan lämpligen böra äga
rum i samband med en eventuell överarbetning av 1930 års militäravlöningssakkunnigas
förslag. Därest emellertid en dylik överarbetning skulle låta
vänta på sig och frågan av denna eller annan anledning icke skulle komma
att i ett större sammanhang föreläggas nästa års riksdag, synes densamma
böra av Kungl. Majit göras till föremål för särskild utredning i syfte att
härav föranlett förslag må kunna underställas nämnda års riksdag.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får lönenämnden alltså hemställa,
att utskottet måtte föreslå riksdagen att i anledning av förevarande
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
11
motion till Kungl. Majit avlåta skrivelse med anhållan örn vidtagande av
åtgärder i den riktning ovan angivits.
I handläggningen av detta ärende hava deltagit, förutom undertecknad,
ordförande, ledamöterna Afzelius, Jansson, P. Nilsson, Giron, J. Nilsson
och Almroos.
Ledamöterna Giron och Almroos hava avgivit bilagda särskilda yttrande.
Stockholm den 27 februari 1931.
Karl Levinson.
/ Georg Z. Topelius.
Särskilt yttrande av ledamöterna Giron och Almroos angående tillfällig
löneförbättring åt äldre löjtnanter och sergeanter m. fl.
Liknande förslag hava tidigare varit under statsmakternas övervägande, men
med hänsyn till då pågående revision av avlöningsreglementena icke föranlett
annan åtgärd än att handlingarna överlämnats till härför tillkallade sakkunniga.
1930 års militäravlöningssakkunniga hava nu ansett sig böra föra fram
frågan.
Då spörsmålet sålunda återkommit hava vi ansett oss böra framhålla,
hurusom denna och liknande framställningar främst härleda sig från den
otillfredsställande behandling, som kommit militärpersonalens lönefråga
till del.
1921 års militära lönereglering, som enligt riksdagens beslut fick provisorisk
karaktär, skedde under en tid av statsfinansiell depression och fick
därav sin prägel. Den var baserad på ett reservationsvis framlagt förslag
inom 1918 års militära avlöningssakkunniga, där reservanterna ytterligare
underbjödo det redan i underkant beräknade majoritetsförslaget med motivering
att detta var för dyrt för att i den dåvarande penningknapphetens
tid hava utsikt att bliva av riksdagen antaget. Vid sådant förhållande skulle
ju den militära personalen på goda grander haft rätt att förvänta, att vid
den revision, som år 1927 — efter försvarsbeslutets genomförande — företogs
beträffande det militära avlöningsreglementet, de för personalen oförmånliga,
provisoriska löneskalorna från år 1921 skulle underkastas förnyad
prövning. Men så skedde ej. Då statsfinansiella skäl icke längre kunde
åberopas, anfördes andra motiv mot en revision av löneplanerna.
Hålunda uttalade Kungl. Majit i prop. 7/1927 att, med hänsyn till att de
militära löneplanerna fastställts så sent som vid 1921 års riksdag, en revision
av desamma näppeligen då kunde ifrågakomma, i varje fall icke förrän en
viss tids erfarenhet vunnits i fråga om de verkningar, den nya försvarsorganisationen
kunde komma att utöva å de olika beställningshavarnas arbetsåligganden,
varjämte ett tillfälle att överväga frågan syntes komma att erbjuda
sig i samband med dyrtidstilläggens avskaffande och sammanslagning
med de fasta lönerna.
Härtill må erinras,
dels att 1921 års löneplaner voro av provisorisk karaktär, varför påståendet
att provisoriet varit så kortvarigt att det därför måste i sin ursprungliga
form definitivt fastställas synes hänga alldeles i luften;
dels att manskapsavlöningsreglementet, som likaledes antogs 1921, ändrades,
trots dess definitiva karaktär, i avseende å löneplanerna — till personalens
nackdel — både 1922 och 1923;
12
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
dels att det bort stå klart för envar, att efter de stora personalindragningarna
1925 den kvarstående personalen — som enligt prop. 50/1925 »måst
begränsas till det för förvaltningen och utbildningen i fred oundgängligen
erforderliga» — måst få betydligt ökade arbetsuppgifter, samt att den militära
personalen sällan eller aldrig kommer i åtnjutande av densamma rätteligen
tillkommande semester;
dels, slutligen, att de båda lönekommittéer, som arbetat med dyrtidstillläggens
sammanslagning med de fasta lönerna, erhållit direktiv från Kungl.
Maj:t att icke upptaga själva lönebeloppen till granskning.
1927 års riksdag yttrade i anledning av nämnda proposition 7/1927 och
en i sammanhang därmed väckt motion bl. a. följande: »Riksdagen vill till
en början erinra örn — — — — att spörsmålet örn de nu utgående dyrtidstilläggens
inarbetande i lönerna inom en nära framtid bomme att upptagas
till prövning. — — — — Vid sådant förhållande synas även vissa i
det militära avlöningsreglementet ingående bestämmelser i avseende å såväl
lönebelopp som i övrigt samtidigt komma under förnyad granskning. På
grund härav har riksdagen icke ansett det motionsvis framställda förslaget
örn vidtagandet av vissa ändringar i löneplanerna och tjänstledighetsavdragen
för den militära personalen böra nu upptagas till avgörande. Prövningen
av dessa frågor synes nämligen riksdagen böra anstå till den i utsikt ställda
allmänna lönerevisionen.»
Då frågan örn löneförbättring för äldre löjtnanter år 1929 var föremål för
behandling i statsutskottet, uttalade utskottet följande: »Utskottet måste
visserligen tinna det vara beklagligt, att befordringsförhållandena försämrats
för vissa grupper av beställningshavare genom det sätt, på vilket övergången
till den nya härordningen blivit ordnad. Då emellertid många olika faktorer
inverka på bedömandet av den i motionen behandlade frågan, och en allmän
överarbetning av, bland annat, gällande löneplan för officerare torde förväntas
komma att verkställas av 1928 års lönekommitté, har utskottet i
likhet med lönenämnden ansett, att motionen icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda».
Såsom av ovanstående framgår hava såväl statsutskottets och lönenämnden
s som även personalens förväntningar icke blivit infriade, och faktum
kvarstår att intet blivit åtgjort till förbättrande av den militära personalens
ställning sedan den av kristiden stämplade löneregleringen år 1921. Självfallet
kan detta — sett mot bakgrunden av ovan återgivna utfästelser från
statsmakternas sida — icke annat än väcka förstämning och missmod hos
de därav berörda löntagarna, och denna olustkänsla har gripit vitt omkring
sig, mera än som är nyttigt för tjänsten. Det var ett missgrepp att icke
giva den militära personalen en lönereglering år 1927.
Såsom läget nu är synes det oss fullt befogat, att åtgärder vidtagas för
förbättring av de ekonomiska förmånerna för den personal, som mer än
andra drabbats av de alltmera försämrade militära befordringsförhållandena
d. v. s. främst de i förevarande motion berörda officerarna och underofficerarna.
Ehuru vi sålunda finna det synnerligen önskvärt, att ifrågavarande
personal snarast beredes förbättrade lönevillkor, hava vi icke ansett oss böra
framföra någon erinran gentemot den av lönenämnden föreslagna åtgärden.
Stockholm den 27 februari 1931.
M. Giron.
Äng. Ahnroos.
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
13
Bilaga B.
KUNGL. ARMÉFÖRVALTNINGEN.
Till Riksdagens statsutskott.
I en inom riksdagens första kammare väckt motion, nr 70, har föreslagits,
att riksdagen måtte medgiva, att till löjtnant, sergeant eller underofficer av
2. eller 3. graden på aktiv stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen
av den lönegrad, till vilken vederbörande beställning hänföres, må
utgå tillfällig löneförbättring med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp
mellan de två högsta löneklasserna i berörda lönegrad.
Sedan Kungl. Majit genom remiss den 6 februari 1931 anbefallt arméförvaltningen
att till Eder avgiva yttrande i anledning av det sålunda väckta
förslaget, får arméförvaltningen, i vad angår beställningshavare vid armén,
i ärendet anföra följande.
Den 31 oktober 1929 avgav arméförvaltningen infordrat utlåtande över en
av chefen för generalstaben gjord underdånig framställning angående förbättring
av vissa äldre subalternofficerares löneförhållanden.
Denna framställning innebar, att 2. lönegraden i löneplan O enligt officersavlöningsreglementet,
vilket omfattar löneklasserna 2—6, skulle utökas med
den 3. lönegradens lägsta löneklass eller 7. löneklassen, vilken sistnämnda
alltså skulle bliva gemensam för de båda lönegraderna.
Efter att hava framhållit, att ett biträdande av det i den remitterade
framställningen gjorda förslaget skulle innebära en definitiv ändring av löneplanen
O, uttalade arméförvaltningen, att, då frågan örn en allmän revision
av officersavlöningsreglementet vore föremål för utredning, kravet på förbättrade
avlöningsvillkor för ifrågavarande grupp av beställningshavare i
stället syntes — i avbidan på nämnda revisions genomförande — kunna
tillgodoses genom beredande åt vederbörande av en tillfällig löneförbättring.
För avmätande av denna syntes olika möjligheter stå till buds. En utväg
syntes vara, att löneförbättringen bestämdes till belopp, motsvarande skillnaden
mellan lönebeloppen i 6. och 5. löneklasserna, eller alltså å billigaste
ort 480 kronor och å dyraste ort 588 kronor. Eventuellt kunde löneförbättringen
bestämmas till viss bråkdel, förslagsvis 3/4 av skillnaden mellan
lönebeloppen i 7. och 6. löneklasserna eller alltså till 450 kronor å billigaste
och 558 kronor å dyraste ort.
Sedan svenska underofficersförbundet till Kungl. Majit ingivit underdånig
framställning ifråga örn rätt för, bland andra, sergeant, som i tre år tillhört
7. löneklassen i löneplan Uo. i officersavlöningsreglementet, att vinna uppfattning
till den för innehavare av fanjunkarebeställning i lönegraden Uo. 3
upptagna 8. löneklassen, avgav arméförvaltningen tillsammans med marinförvaltningen
den 9 november 1929 infordrat underdånigt utlåtande över
framställningen. Härvid anförde ämbetsverken, bland annat, att de ansåge
sig böra ifrågasätta lämpligheten därav, att några åtgärder vidtoges i det
med framställningen avsedda syftet annat än i samband med den genom
1928 års lönekommitté igångsatta utredningen av frågan örn dyrtidstilläggens
avskaffande och sammanslagning med de fasta lönerna. Ämbetsverken funno
sig däremot icke kunna underlåta att framhålla, att vissa skäl kunde finnas
för att genom en tillfällig löneförbättring tillgodose sådana till befordran
kompetenta beställningshavare inom, bland annat, 2. lönegraden i löneplan
Uo., vilka mer än tre år åtnjutit lön enligt den högsta löneklassen i denna
lönegrad eller alltså enligt 7. löneklassen. Därest Kungl. Majit skulle finna
14
>Statsutskottets utlåtande Nr 102.
skäl underställa riksdagen förslag om en dylik löneförbättring, ansåge ämbetsverken,
med hänsyn till i allmänhet tillämpade grunder vid medgivanden
om tillfällig löneförbättring, det kunna ifrågasättas, att löneförbättringen
bestämdes till belopp, utgörande viss bråkdel, förslagsvis 3av skillnaderna
mellan lönebeloppen i 8. och 7. löneklasserna i löneplan Uo., eller sålunda
för beställningshavare i 2:a lönegraden till 222 kronor på billigaste ort och
till 258 kronor å dyraste ort.
Av den nu lämnade redogörelsen framgår, att arméförvaltningen i sitt
utlåtande den 31 oktober 1929 såsom ett alternativ ifrågasatt, att tillfällig
löneförbättring skulle beredas sådana löjtnanter, som avses i förevarande
motion efter enahanda grund, som föreslagits i densamma. Vid sådant förhållande
anser arméförvaltningen sig böra tillstyrka det i motionen framlagda
förslaget, vad beträffar de vid armén i löjtnantsbeställningar anställda
beställningshavare i 2. lönegraden inom löneplanen O i officersavlöningsreglemen
tet.
Av härvid fogad bilaga (Bil. I) framgår storleken av den tillfälliga löneförbättring,
som vid bifall till förslaget skulle komma att utgå till ifrågavarande
beställningshavare med lön efter de särskilda ortsgrupperna i löneplanen.
Den löneförbättring, som enligt motionen föreslås att utgå till sergeanter,
överensstämmer icke med det förslag örn dylik förmån, som framlades av
arméförvaltningen i utlåtandet den 9 november 1929. Av härvid fogad uträkning
(Bil. II) av den löneförbättring, som vid bifall till motionen skulle
utgå till däri avsedda beställningshavare i 2. lönegraden enligt de särskilda
ortsgrupperna inom löneplanen Uo. i officersavlöningsreglementet, framgår,
att i motionen avsedd beställningshavare i sagda lönegrad med lön enligt
G-ort, som komme i åtnjutande av den föreslagna löneförbättringen, skulle
erhålla lön och löneförbättring till högre belopp än den lön, som utgår till
beställning, hänförd till 3. lönegraden 8. löneklassen i löneplan Uo. Denna
omständighet synes emellertid icke böra utgöra hinder för att löneförbättringen
för de i motionen avsedda beställningshavarna i 2. lönegraden av
löneplan Uo. utgår enligt förslaget, vilket arméförvaltningen alltså för sin
del tillstyrker, i vad avser dylika beställningshavare vid armén.
Beträffande den ifrågasatta löneförbättringens tillträdande torde böra gälla
vad i avlöningsreglementet är stadgat ifråga örn uppflyttning i högre löneklass.
Förutom där angivna villkor för vinnande av dylik uppflyttning anser
arméförvaltningen — i olikhet med de av motionärerna åberopade avlöningssakkunniga
— böra stadgas, att för erhållande av löneförbättring vederbörande
skulle, därest vakans förelegat, kunnat föreslås till befordran såsom kapten
(ryttmästare) respektive fanjunkare. För löneförbättringens åtnjutande torde
få gälla enahanda bestämmelser, som i avlöningsreglementet äro stadgade
ifråga om lön. I de fall då tjänstlediglietsavdrag enligt 14. § i avlöningsreglementet
skall ifrågakomma, synes avdrag böra göras å den tillfälliga
löneförbättringen med förslagsvis 50 öre för dag för löjtnant och 20 öre för
dag för sergeant. Beträffande de i 2. kap. 1. § av tilläggsbestämmelserna
till officersavlöningsreglementet angivna fall, då högre tjänstledighetsavdrag
än det i 14. § angivna skall komma till tillämpning, torde jämväl å den
tillfälliga löneförbättringen böra göras avdrag med ett häremot svarande
förhöjt belopp.
I enlighet med vad arméförvaltningen anfört i ovan åberopade underdåniga
utlåtanden, bör en eventuell löneförbättring endast tillkomma innehavare
av löjtnants- och sergeantsbeställningar på aktiv stat, å vilka 1927
års officersavlöningsreglemente är tillämpligt. Från åtnjutande av löneförbättring
böra alltså undantagas dels innehavare av till 2. lönegraden i löne
-
Statsutskottets utlåtande Nr 102. 15
planen O hörande beställning för musikdirektör, dels ock beställningshavare
å övergångsstat.
I fråga om kostnaderna för beredande åt den i motionen avsedda personal
av tillfällig löneförbättring enligt där angivna grunder bar arméförvaltningen
låtit, med ledning av tillgängliga avlöningslistor, verkställa beräkning av
antalet av de löjtnanter och sergeanter, vilka redan nu eller senast den 1
januari 1932 kunna beräknas bava tillhört högsta löneklassen inom respektive
lönegrader i 3 år och sålunda vara berättigade att senast från och med
nämnda dag komma i åtnjutande av omförmäld löneförbättring. Nämnda
antal bar — med bortseende från att vissa av beställningsbavarna i fråga
kunna väntas vinna befordran — befunnits uppgå beträffande löjtnanterna
till 203 och i fråga örn sergeanterna till 70. Enär emellertid åtskilliga beställningsbavare
av förstnämnda kategori på grund av de i anmärkningar till
vissa stater meddelade bestämmelser örn successionsförordnande tillsvidare
på förordnande åtnjuta lön i 3. lönegraden av löneplanen O, torde antalet
av dylika beställningshavare, som skulle komma i fråga till erhållande av
ifrågasatt löneförbättring, kunna beräknas till omkring 175.
På grund härav och efter fördelning av de till löneförbättring eventuellt
berättigade å de olika ortsgrupper, enligt vilka deras lön utgår, skulle kostnaderna
under avlöningsanslaget för beredande av omförmälda förmån åt
personal vid armén kunna beräknas uppgå till omkring (95,000 + 22,000 =)
117,000 kronor.
Stockholm den 24 februari 1931.
A. Hultkrantz. Ludvig B. Hammarskiöld. Karl Edv. Sterky.
F. Bergenstråhle. Edvin Ström.
/ Adolf von Post.
I anledning av en inom riksdagens första kammare väckt motion nr 70 örn
tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter och sergeanter.
Bil. I.
Beräkning av löneförbättring enligt motionen åt löjtnanter.
A.
B.
C.
D.
E.
F.
G.
Löjtnants lön enligt löneklass 6.............
Tillfällig löneförbättring = skillnaden
mellan 6. och 5. löneklasserna ............
4,560
480
4,746
498
4,932
516
5,118
534
5,304
552
5,490
570
5,676
588
Summa
5,040
5,244
5,448
5,652
5,856
6,060
6,264
Kaptens lön enligt löneklass 7...............
5,160
5,370
5,580
5,790
6,000
6,210
6,420
Skillnaden mellan lägsta kaptenslön och
avlöning för löjtnant med löneförbätt- ring ...................................................
+ 120
+ 126
+ 132
+ 138
+ 144
+ 150
-b 156
16
>Statsutskottets utlåtande Nr 102.
Bil. II.
Beräkning ar tillfällig löneförbättring enligt motionen ät sergeanter.
A.
B.
C.
D.
E.
F.
G.
Sergeants lön enligt löneklass 7 ............
3,300
3,450
3,600
3,750
3,900
4,050
4,200
Tillfällig löneförbättring motsvarande skill- naden i lön mellan 7. och 6. löneklasserna
i löneplan Uo..................................
270
282
294
306
318
330
342
Summa
3,570
3,732
3,894
4,056
4,218
4,380
4,542
Fanjunkares lön enligt löneklass 8 .........
3,600
3,756
3,912
4,068
4,224
4,380
4,536
Skillnaden mellan lägsta fanjunkarlön och
avlöning till sergeant med löneförbätt-
ring.................................................
+ 30
+ 24
+ 18
+ 12
+ 6
0
i-6
1 Vid medgivande av tillfällig löneförbättring enligt förslaget överskjuter på grund av löneskalans
konstruktion sammanlagda avlöningen för sergeant på G-ort lönen för fanjunkare i 8. löneklassen med
6 kronor för år.
KUNGL. MARINFÖRVALTNINGEN.
Bilaga C.
Till Riksdagens Statsutskott.
Sedan Kungl. Majit genom resolution den 6 februari 1931 anbefallt marinförvaltningen
att till riksdagens statsutskott avgiva yttrande över en inom
första kammaren av C. G. Hammarskjöld och U. Leander väckt motion, nr
70, angående tillfällig löneförbättring för vissa löjtnanter m. fl., får marinförvaltningen
i anledning härav anföra:
I underdånigt utlåtande den 24 januari 1929 över en av 1925 års tillfälliga
officerskommitté gjord framställning örn ökade avlöningsförmåner för
vissa subalternofficerare förklarade arméförvaltningen, marinförvaltningen
och flygstyrelsen sig anse i hög grad behjärtansvärt, örn en förbättrad löneställning
kunde beredas sådana äldre löjtnanter, som på grund av ogynnsamma
befordringsförhållanden nödgades under längre tid kvarstå i löjtnantsgraden,
och hemställde de tre ämbetsverken av detta och i övrigt
anförda skäl, att framställningen måtte överlämnas till 1928 års lönekommitté
för att tagas i övervägande vid fullgörande av det kommittén anförtrodda
uppdraget. Nämnda framställning lärer jämlikt Kungl. Majits beslut
den 19 mars 1929 hava remitterats till lönekommittén. Såsom framgår av
1930 års militäravlöningssakkunnigas betänkande (sid. 232) har framställningen
sedermera överlämnats till sakkunniga från kommittén.
Över den såsom bilaga till förevarande motion fogade framställningen av
svenska underofficersförbundet har likaså avgivits gemensamt underdånigt
utlåtande av arméförvaltningen, marinförvaltningen och flygstyrelsen den 9
november 1929. I detta utlåtande framhöllo ämbetsverken: De ansåge sig
icke kunna underlåta att framhålla, att vissa skäl kunde finnas för att genom
en tillfällig löneförbättring tillgodose sådana till befordran kompetenta beställningshavare
inom 1. och 2. lönegraderna i löneplan Uo, vilka mer än tre år
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
17
åtnjutit lön enligt de högsta löneklasserna i dessa respektive lönegrader eller
alltså enligt 5. respektive 7. löneklassen. Ämbetsverken ansåge, att det kunde
ifrågasättas, att löneförbättringen bestämdes till belopp, utgörande viss bråkdel,
förslagsvis 3/4 av skillnaderna mellan lönebeloppen i 8. och 7., respektive
6. och 5. löneklasserna i löneplan TTo, eller sålunda för beställningsliavare
i 2. lönegraden till 222 kronor å billigaste ort och till 258 kronor å
dyraste ort, ävensom för beställningshavare i 1. lönegraden till 210 kronor
å billigaste och till 246 kronor å dyraste ort. Såsom förutsättning för tillträde
av löneförbättringen torde, vad anginge innehavare av sergeantbeställning
vid armén, böra stadgas — förutom att vederbörande uppfyllde de i
avlöningsreglementet för uppflyttning i högre löneklass stadgade villkor —
att vederbörande, därest vakans förelåge, kunde befordras till beställning
såsom fanjunkare. Yad anginge förutsättningarna för att underofficerare av
2., respektive 3. graden skulle äga tillträda löneförbättring, ansåge marinförvaltningen
böra bestämmas, dels att nu nämnda villkor för löneklassuppflyttning
blivit uppfyllt, dels ock att tilldelandet av löneförbättringen i varje
fall skulle ske i enahanda ordning, som gällde i fråga örn befordran vid
uppkommen ledighet i beställning inom närmast högre lönegrad, än den
vederbörande tillhörde. Ämbetsverken yttrade vidare, att i de fall, då tjänstledighetsavdrag
enligt 14 § i officersavlöningsreglementet skulle ifrågakomma,
syntes avdrag böra göras ä den tillfälliga löneförbättringen med förslagsvis
20 öre örn dagen. Beträffande de i 2 kap. 1 § av tilläggsbestämmelserna
till officersavlöningsreglementet angivna fall, då högre tjänstledighetsavdrag
än det i 14 § angivna skulle komma till tillämpning, torde jämväl å den
tillfälliga löneförbättringen böra göras avdrag med ett häremot svarande förhöjt
belopp.
Underofficersförbundets framställning har även den överlämnats till niilitäravlöningssakkunniga.
Såsom i förevarande motion påpekats, hava de sakkunniga ifrågasatt provisorisk
förbättring av äldre löjtnanters och sergeanters löneställning.
Yad löjtnanterna beträffar hava de sakkunniga anfört: Befordringsförhallandena
för löjtnanterna hade kommit att ställa sig »i hög grad mera
ogynnsamma, än som vid avlöningsbestämmelsernas utformande torde hava
förutsatts». Ehuru de sakkunniga å ena sidan ansett, att rubbningar i den
ordinarie löneställningen över huvud taget icke borde vidtagas utan en
genomgående revidering av löneplanerna, hade det å andra sidan synts angeläget,
att . äldre löjtnanter kunde beredas någon förbättring, redan innan
en dvlik revision kunde bliva vidtagen. En åtgärd av sålunda avsedd innebörd
torde därför böra erhålla provisorisk natur. ''De sakkunniga erinrade,
att 1918 ars avlöningssakkunniga såsom principiellt skäl mot en ytterligare
löneförhöjning i löjtnantsgraden anfort, att slutavlöningen för de löjtnanter,
som eventuellt icke vore kompetenta till kaptensbefordran, därigenom skulle
förås upp till ett högre plan, än som skäligen borde ifrågakomma. Detta
skäl syntes emellertid de militäravlöningssakkunniga icke böra tillmätas avgörande
betydelse. Det torde nämligen ytterst sällan inträffa, att en löjtnant
ay annan anledning än genom sjukdom nedsatt tjänstbarhet bleve förbigången
till befordran, och för övrigt skulle ju genom en föreskrift den eventualitet,
som nämnda sakkunniga befarat, kunna uteslutas.
Örn den föreslagna provisoriska löneförbättringen hava de sakkunniga
framhållit:
»Beträffande den väg, som då bör väljas, hava de sakkunniga i princip
anslutit sig till ett förslag, som framförts av armeförvaltningen i ett den 31
oktober 1929 avgivet yttrande över chefens för generalstaben förbemälda
skrivelse den 27 augusti samma år angående befordringsförhållandena vid
Bihang till riksdagens protokoll Wiil. (i sami. 44 höft. (Nr 102—103.) 721 31 2
18
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
officerskåren. I berörda yttrande föreslogs bl. a. den lösningen att löjtnant,
som tillhört 6. löneklassen i tre år, skulle tilldelas en tillfällig löneförbättring
med belopp, som alternativt angavs till skillnaden mellan lönen i 5. och 6.
löneklasserna av löneplan O eller till 3/4 av skillnaden mellan de för 6. och
7. löneklasserna bestämda beloppen. Av nämnda båda förslag hava de sakkunniga
upptagit det förstnämnda, vilket synes innebära en naturlig utbyggnad
av 2. lönegraden, samtidigt som det icke förrycker den vedertagna
formen för tjänstetidsberäkning.
Löneförbättringen synes böra tillträdas i samma ordning, som gäller för
uppflyttning i löneklass, samt uppbäras under de för lön stadgade villkor,
Därest åtnjutande av densamma anses böra medföra ökning av eljest fastställda
tjänstledighetsavdrag, torde föreskrift i sådant avseende kunna meddelas
av Kungl. Maj: t.»
De sakkunniga ansåge liknande skäl, som åberopats till stöd för förbättrad
avlöning åt äldre löjtnanter, också tala för en motsvarande åtgärd för underofficerarnas
vidkommande. De sakkunniga föresloge, att tillfällig löneförbättring
måtte få utgå till underofficerarna av 2. och 3. graden efter enahanda
grunder, som föreslagits för löjtnanterna, eller med belopp utgörande
skillnaden mellan de löner, som angivas för de båda högsta löneklasserna i
vederbörande lönegrad.
Kungl, marinförvaltningen anser liksom militäravlöningssakkunniga att nu
ifrågavarande personal är i behov av förbättrade löneförmåner.
Ehuru kungl, arméförvaltningen, kungl, marinförvaltningen och flygstyrelsen
i sitt den 9 november 1929 avgivna utlåtande föreslagit en löneökning
för underofficerare efter i viss mån andra grunder än av militäravlöningssakkunniga
föreslagna, har kungl, marinförvaltningen dock för sin del intet
att erinra emot att löneförbättringen beräknas på sätt de sakkunniga föreslagit.
Ämbetsverket har icke heller något att erinra emot att löneförbättringen
till äldre löjtnanter utgår på sådant sätt.
I enlighet med marinförvaltningens i förenämnda underdåniga utlåtande
den 9 november 1929 uttalade uppfattning bör såsom villkor för att underofficerare
av 2., respektive 3. graden skola äga tillträda löneförbättring
stadgas, dels att vederbörande uppfylla de i avlöningsreglementet för uppflyttning
i högre löneklass stadgade villkor, dels ock att tilldelandet av löneförbättringen
i varje fall skall ske i enahanda ordning som gäller i fråga
örn befordran vid uppkommen ledighet i beställning inom närmast högre
lönegrad, än den vederbörande tillhör.
Vad löjtnanterna beträffar bör stadgas —- förutom att vederbörande uppfylla
de i avlöningsreglementet för uppflyttning i högre löneklass stadgade
villkor — att de äro kompetenta till kaptensbefordran.
I de fall, då tjänstledighetsavdrag enligt 14 § i avlöningsreglementet
skulle ifrågakomma, synes avdrag böra göras å den tillfälliga löneförbättringen
med, för löjtnanter 45 öre samt för underofficerare av 2. och 3. graden
20 öre.
För utrönande av storleken av de kostnader, ett bifall av motionen skulle
medföra, har kungl, marinförvaltningen inhämtat yttrande av stationsbefälhavarna
vid flottans stationer och regementscheferna vid kustartilleriet. Av
dessa yttranden framgår, att endast 3 löjtnanter under budgetåret 1931/1932
beräknas hava uppfyllt de i motionen för erhållande av löneförbättringen
angivna villkor. För underofficerare av 2. graden skulle antalet emellertid
uppgå till 275 och för underofficerare av 3. graden till 22. Sammanlagda
kostnaden skulle för budgetåret uppgå till omkring 90,000 kronor. Därest
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
19
av kungl, marinförvaltningen nu föreslagna villkor för erhållande av löneförbättringen
bleve fastställda, torde emellertid kostnaden komma att i någon
mån nedbringas. Vid bifall till ifrågavarande framställning torde följaktligen
sjöförsvarets anslag till avlöning till personal vid kårer och stater m. fl. böra
ökas med förslagsvis 80,000 kronor.
Stockholm den 26 februari 1931.
På kungl, marinförvaltningens vägnar
J. SCHNEIDLER.
Sten Lindskog.
Med yttrande över en inom första kammaren av C. G. Hammarskjöld och
U. Leander väckt motion, nr 70, angående tillfällig löneförbättring för vissa
löjtnanter m. fl.
STATION SBEFÄLHAV ÅREN
vin
FLOTTANS STATION
I
KARLSKRONA.
Yttrande över motion om tillfällig löneförbättring
åt vissa löjtnanter m. fl.
Till Kungl. Marinförvaltningen.
Genom skrivelse den 7 dennes, DN:r-^—,,,har marinförvaltningen
civ. 84/31, °
anmodat mig inkomma med yttrande över motion i första kammaren nr 70
örn tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter m. fl. och därvid lämna uppgift
å antalet Karlskrona station tillhörande befattningshavare, som avsåges
i motionen, m. m.
Med anledning härav får jag hänvisa till närlagda tvenne yttranden från
chefen för underofficers- och sjömanskårerna och stationskontoret samt tillstyrker
i likhet med nämnda myndigheter på det livligaste den i motionen
föreslagna tillfälliga löneförbättringen, som emellertid bör utgå icke blott
till vissa löjtnanter, sergeanter och underofficerare av 2. eller 3. graden utan
jämväl till vissa marinintendenter av 2. graden, vilka tillhöra löneplanen för
officerare, och på vilka jämväl de i motionen anförda motiven för löneförbättring
äro tillämpliga. Likaledes ansluter jag mig till stationskontorets
förslag dels örn tidpunkten för tillträdande av sådan löneförbättring, dels
angående tillgodoräknande av tid för rätt, till uppflyttning i löneklass, dels
slutligen angående tjänstledighetsavdrag.
Kostnaden för Karlskrona stations vidkommande skulle för budgetåret
1931—1932 bliva 50,146 kronor 50 öre enligt uppgift, som bifogats stationskontorets
yttrande.
Karlskrona den 19 februari 1931.
Ch. de Champs.
V. Fredholm.
20
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
CHEFEN
FÖR
UNDEROFFICERS
OCH
SJÖMANSKÅRERNA
KARLSKRONA.
Yttrande över motion 70 31
i första kammaren.
Till stationsbefälhavare!!.
K C K yttrande jämlikt S B K res. av den 10 februari 1931 (D:ii § 113)
angående i färsta kammaren väckt motion nr 70/31 rörande tillfällig löneförbättring
för viss militärpersonal.
I motionen hemställdes i vad densamma berör flottans underofficerskår,
att riksdagen måtte medgiva, att underofficer av 2. eller 3. graden på aktiv
stat, som i tre år åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad, till
vilken vederbörande beställning hänföres (d. v. s. i 2:a lönegradens 7:e löneklass
respektive lia lönegradens 5:e löneklass) må utgå tillfällig löneförbättring
med belopp, motsvarande skillnaden i lönebelopp mellan de två högsta
löneklasserna i berörda lönegrad.
I motionen hänvisas till av 1930 års militäravlöningssakkunniga i »Betänkande
med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m.» gjort uttalande,
att rubbningar i den ordinarie löneställningen över huvud taget icke borde
vidtagas utan genomgående revidering av löneplanerna, men att det å andra
sidan synts angeläget, att vissa löjtnanter, sergeanter och underofficerare av
2. eller 3. graden kunde beredas någon förbättring, redan innan en dylik
revision kunde bliva vidtagen, och att denna åtgärd borde erhålla provisorisk
karaktär och handläggas vid sidan av avlöningsreglementet.
I motionen hänvisas även till svenska underofficersförbundets underdåniga
skrivelse den 10 oktober 1929 (bil. till motionen).
I sagda skrivelse göres beträffande underofficerare i stort sett samma
hemställan som i motionen med den skillnaden, att vederbörande beställningshavare
föreslås att, efter att hava stått i 5. resp. 7. löneklassen i tre år,
uppflyttas i närmast högre löneklass, såsom örn denna löneklass tillhörde
för underofficerare av 3. resp. 2. graden bestämda lönegrader, därest i övrigt
fordringarna för befordran till högre grad på stat fyllas. En granskning
av löneplanerna i S F S 170/27 giver vid handen, att från ekonomisk synpunkt
underofficersförbundets förslag ställer sig något fördelaktigare för
löntagaren än det i motionen framlagda.
I nyssnämnda underofficersförbundets framställan örn provisorisk löneförbättring
för underofficerare framhålles bl. a.:
att vid fastställandet av de principer, efter vilka övergången till 1925 års
försvarsordning skulle äga rum, bland annat framhölls, att överföringen av
underofficerare å övergångsstat borde så ordnas, att den mest kvalificerade
personalen komme att kvarstå å aktiv stat samt att ett tillfredsställande
utgångsläge för framtida befordran av densamme vunnes;
att av en omfattande utredning framgått, att medelbefordringsåldern för
fanjunkare borde vara högst 39 år;
att vid övergångsstaternas upprättande i praktiken tillgodoseendet av
kravet på att den mest kvalificerade personalen borde kvarstå på aktiv stat
medfört, att en från befordringssynpunkt lämplig fördelning av olika ålders
-
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
21
klasser på underofficerskårernas tjänstegrader icke kunnat genomföras, vilket
haft till följd en tillfällig föryngring av den högsta tjänstegraden med ty
åtföljande försämring av befordringsförhållandena för de lägre graderna;
att en under hösten 1927 vid flottans station i Stockholm verkställd utredning
givit till resultat, att inom därvarande underofficerskår levnadsåldern
för underofficerare av 2. och 3. graden vid den tidpunkt, då de beräknas stå
i tur till befordran, varierar mellan 4410/i2 år och 5510/]2 år resp. 3510/,, år
och 508/''i2 år (medelålder 503;/12 år resp. 41 år);
att förhållandena i berört avseende inom underofficerskåren i Karlskrona
vore likartade och i vissa fall t. o. m. sämre; samt
att dessa förhållanden i hög grad styrkte behovet av, att underofficerare
av 2. och 3. graden komme i åtnjutande av löneförbättring senast vid den
tidpunkt, då de under normala befordringsförhållanden kunnat räkna med
lönegrads- och löneklassuppflyttning, särskilt som den påtalade försämringen
i lönevillkor drabbar dem av ifrågavarande personal, som äro familjeförsörjare,
vid en levnadsålder, då de största ekonomiska kraven ställas på desamma.
K C K har låtit verkställa en utredning i avsikt att utröna, huruvida
i meromnämnda underofficersförbundets skrivelse påtalade befordringsförhållanden
beträffande underofficerskåren i Karlskrona undergått någon större
förändring, sedan tiden för avlåtandet av sagda skrivelse. Utredningen har
givit till resultat, att så icke kan anses vara förhållandet. Levnadsåldern
för de underofficerare av 2. och 3. graden som befordrats eller böra komma
i tur till befordran under 1931 varierar vid tidpunkten för befordran mellan
46u/12 år och 54 år resp. 383/12 år och 402/,, år. Den tid varunder dessa
underofficerare vid tidpunkten för befordran beräknas hava kvarstått i resp.
7:e och 5:e löneklassen uppgår i medeltal till 83/,2 resp. 34/12 år.
Det förhållandet att i vissa fall befordran till flaggunderofficer sker vid
en 53 år överstigande levnadsålder förtjänar i detta sammanhang att särskilt
framhållas. Gällande pensionsbestämmelser stadga nämligen (RM I bil. 5 a
§ 5), att för åtnjutande av den pension, som enligt härför föreskrivna
grunder åtföljer tjänst, erfordras att hava innehaft denna tjänst i minst 2 år.
Detta innebär att underofficer, som vid befordran till flaggunderofficer är
över 53 år gammal, efter uppnådda 55 år är berättigad kvarstå i tjänst den
tid, som vederbörandes levnadsålder vid befordran översteg 53 år (S B K
res.-D:ii § 135 K/27). Följden härav blir en mot sagda tid svarande befordringsfördröjning.
Den personalknapphet vid flottan, som blivit en följd av 1925 års försvarsorganisation,
har betydligt utökat den arbetsbörda, som påvilar en hel del
av de militära befattningshavarna. Fall av överansträngning hava förekommit.
Då därtill sällar sig ekonomiska bekymmer orsakade av, såsom här påvisats,
dels med sagda försvarsorganisations genomförande förknippade försämrade
befordringsmöjligheter, dels av att en välbehövlig och efter det allmänna
ekonomiska läget anpassad revidering av de militära löneplanerna ännu icke
kommit och inom den närmaste framtiden icke kan förväntas komma till
stånd, är det icke ägnat att väcka förvåning, att bland militärpersonalen ett
sig alltmer utbredande missmod är påtagbart, givetvis med skadlig återverkan
på tjänsteutövandet och rekryteringen. Då ifrågavarande motion
I nr 70/31 avser att i någon mån provisoriskt förbättra den ekonomiska
ställningen för de kategorier av militärpersonalen, som till synes drabbats
hårdast av nämnda otillfredsställande förhållanden, får K C K på det kraftigaste
tillstyrka densamma.
Karlskrona den 18 februari 1931.
Äng. Giron.
4. Grevberg.
22
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
FLOTTANS STATIONS KONTOR
i KARLSKRONA.
Till stationsbefälhavare!! vid flottans station i Karlskrona.
Genom resolution den 10 dennes, D:ii § 113, å KMF:s skrivelse den 7 i
samma månad, DN:r -*? ,,,, har SBK anmodat StK att inkomma med
civ. 84/31
yttrande och uppgifter med anledning av i riksdagens första kammare väckt
motion (nr 70) örn beredande av tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter
m. fl.
På grund härav får StK vördsamt anföra följande.
Den i motionen föreslagna löneförbättringen, som avser att för löjtnanter,
sergeanter eller underofficerare av 2. eller 3. graden på aktiv stat utgöra
kompensation för de genom 1925 års försvarsorganisation försämrade befordringsförh
hilandena för sagda personal, synes vara i hög grad behövlig
och skulle, vad angår personalen vid .flottan, vara av stor betydelse, i synnerhet
för underofficerare av 2:a och 3:e graden. Av motionens ordalydelse
vill det synas, som örn den föreslagna förmånen skulle för flottans vidkommande
tillkomma endast löjtnanter och underofficerare av 2:a och 3:e graden.
Då emellertid marinintendenturkårens personal är i avlöningshänseende
jämnställd med personalen vid officerskåren, torde det vara med rättvisa
och billighet överensstämmande, att samma förmån tillerkännes även
marinintendenter av 2:a graden, vilka i likhet med löjtnanter tillhöra 2:a
lönegraden i löneplan O (O.A.R.), och vilkas befordringsutsikter varken äro
eller kunna tänkas bliva bättre än befordringsutsikterna för motsvarande
befattningshavare inom officerskåren.
Pör åvägabringande av överensstämmelse med stadgandet i O.A.R. 6 §,
3 morn., beträffande uppfattning i löneklass bör föreskrivas, att den föreslagna
tillfälliga löneförbättringen skall utgå från ingången av kalenderkvartalet
näst efter det, under vilket vederbörande befattningshavare i tre år
åtnjutit lön i högsta löneklassen av den lönegrad, till vilken vederbörande
beställning hänföres.
Den på grund av O. A. II. 8 §, 2:a stycket, beställningshavare tillkommande
rätten att för uppfiyttning i löneklass inom högre lönegrad få tillgodoräkna
sig den tid, han tillhört löneklass, som är närmast lägre än den,
till vilken han vid befordran hänföres, torde böra tillkomma beställningshavare
även för den tid, han inom den lägre lönegraden innehaft tillfällig
löneförbättring.
Såsom i motionen antydes hava 1930 års militäravlöningssakkunniga i sitt
betänkande med förslag till militärt avlöningsreglemente m. m. behandlat
jämväl det i motionen omnämnda spörsmålet, och hava de sakkunniga därvid
föreslagit åtgärder i likhet med motionärerna. De sakkunniga hava därjämte
anfört, att, därest åtnjutandet av löneförbättringen ansåges böra medföra
ökning av eljest fastställda tjänstledighetsavdrag, föreskrift i sådant avseende
torde kunna meddelas av Kungl. Majit. StK anser emellertid, att,
då den i motionen föreslagna bestämmelsen endast är avsedd att vara av
provisorisk natur, det icke är behövligt eller lämpligt att med anledning av
densamma fastställa något särskilt avdragsbelopp. Enär vid löneförbättrings
utgående den sammanlagda avlöningen i varje fall kommer att uppgå till
lägre belopp än det i löneplanen för närmast högre löneklass upptagna, synes
det lämpligt, att tjänstledighetsavdrag för befattningshavare, som åtnjuter
föreslagen tillfällig löneförbättring, uppgår endast till det belopp som gäller
för den löneklass, vederbörande innehar på stat. Yid tjänstledighet jämlikt
Statsutskottets utlåtande Nr 102. 23
2 Kap., 1 § D, i tilläggsbestämmelserna till O. A. K. (SFS N:r 260/28) torde
däremot även den tillfälliga löneförbättringen böra avstås.
Inom officers- och marinintendenturkårerna vid härvarande station finnas
icke några löjtnanter eller marinintendenter av 2:a graden, som under
budgetåret 1931/1932 inom 6:e löneklassen komma att innehava sådant antal
tjänsteår, att den föreslagna löneförbättringen skulle tillkomma dem. Inom
officerskåren innehade den 1 januari 1931 sju löjtnanter en tjänstetid av 1
år inom sagda löneklass och två löjtnanter en tjänstetid av 1/4 år. För de
förstnämnda skulle sålunda bestämmelsen kunna träda i kraft först fr. o. m.
den 1 januari 1933 och för de sistnämnda först fr. o. m. den 1 oktober
1933. Samtliga dessa beställningshavare torde emellertid hava erhållit befordran
till kapten före ifrågavarande tidpunkter. Ingen marinintendent av
2:a graden vid härvarande station tillhör för närvarande 6. löneklassen.
Däremot skulle ett bifall till motionens godkännande hava betydelse för ett
mycket stort antal underofficerare av 2:a och 3:e graden vid stationen. Av
närlagda uppgift framgår, att tillsammans 159 underofficerare av 2:a graden
och 17 underofficerare av 3:e graden skulle komma ifråga att erhålla den
föreslagna löneförbättringen för budgetåret 1931—1932. Uppgiften, vid vars
uppgörande hänsyn tagits till t. o. m. juni 1932 inträffade befordringar inom
underofficerskåren på grund av avgång med pension bland flaggunderofficerare,
utvisar, att kostnaden för Karlskrona station skulle belöpa sig till
kr. 50,146: 50.
Remissakten återgår härjämte.
Karlskrona, flottans stationskontor den 17 febr. 1931.
Magn. Rydén.
Uppgift
beträffande Karlskrona station tillhörande underofficerare av 2:a och 3:e
graden, vilka för budgetåret 1931/1932 skulle komma att erhålla i motion nr
70 i riksdagens första kammare föreslagen tillfällig löneförbättring.
Lönegrad UO. 2
Lönegrad UO. 1
Kostnad
Kronor
Antal
Enhets-
kostnad
Antal
Enhets-
kostnad
Ortsgrupp C.
1 under 4A år ...
294
-
-
-
-1
294
—
Ortsgrupp D
139 under */i år ...
306
—
—
—
—
42,534
—
3 » S/4 » ...
229
50
—
—
688
50
11 » Vi » ...
153
—
—
—
—
1,683
—
3 » V* » ...
76
50
—
—
229
50
13 under 4A år ...............
276
—
/ 3,588
—
4 » 2A » ...............
138
—
\ 552
—
Ortsgrupp F.
1 under 4/4 år ...
330
—
1 330
1 » 3A »
247
50
—
247
50
Summa 159
—
! 17
| 50,146
50
Karlskrona, flottans stationskontor den 16 februari 1931.
Nils Hansson.
Expedieras:
Marpi. Rydén.
24
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
CHEFEN
FÖR
KUNGL. KARLSKRONA
KUSTARTILLERIREGEMENTE.
Till Kungl. Marinförvaltningen
Med anledning av ämbetsverkets skrivelse den 7 dennes, D Nr —^
, . . civ. 84/31’
tar jag härmed vördsamt meddela, att jag anser den i skrivelsen omförmälda
mötionen, som avser att bereda tillfällig löneförbättring för äldre löjtnanter
och sergeanter m. fl., synnerligen behjärtansvärd och förtjänt av riksdagens
bifall, då här berörda kategorier befattningshavare genom nu rådande dåliga
befordringsförhållanden råkat i ett sådant ekonomiskt läge, att situationen
för mången är synnerligen prekär.
I ämbetsverkets skrivelse infordrad uppgift närslutes.
Karlskrona den 13 februari 1931.
Hans Malmberg.
Bertil Freidenfelt.
Uppgift
å antalet befattningshavare å aktiv stat vid KA 2, som under 3 år åtnjutit
lön i 6:e löneklassen (O.) och 7:e löneklassen (UO.) fördelade å ortsgrupper,
ävensom den nuvarande årliga kostnaden för tillfällig löneförbättring för
dem i enlighet med vid 1931 års riksdag väckt motion.
Löneplan
Löne-
grad
Löne-
klass
Antal beställ- ningshavare å
Kostnad
kronor
Anmärkningar
D-
ort
F-
ort
G-
ort
o...................
2:a
2:a
6
7
14
2
— 534
1 15,286
—
(Häri ingå 2 förbigångna uo.
\ 2 gr. å D-ort och 1 å F-ort.
UO.
Summa
—
_
—
—
— 15,820
—
Vid regementet finnes ingen u. o. 3 gr., som i 3 år åtnjutit lön i l:a
lönegradens 5:e löneklass enligt löneplan UO.
Karlskrona den 13 februari 1931.
Hans Malmberg.
Bertil Freidenfelt.
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
25
CHEFEN
FÖR
KUNGL. VAXHOLMS
KUSTARTILLERIREGEMENTE.
Till Kungl. Marinförvaltningen.
Jämlikt ämbetsverkets skrivelse den 7 innevarande februari. D. Nr.^—irj-Av,
mv. 84/31
angående tillfällig löneförbättring åt vissa löjtnanter m. fl. enligt motion i
första kammaren nr 70, får jag vördsamt härmed överlämna bifogade uppgift
över sådana befattningshavare vid regementet, som i motionen avses.
Av uppgiften framgår, att den sammanlagda kostnaden, vid ett bifall till
motionen, skulle för regementets del under budgetåret 1931/1932 utgöra,
för personal å aktiv stat kronor 6,459: 50 och för personal å övergångsstat
i arvodesbefattning eller eljest tagna i anspråk för ständig tjänstgöring,
1,650 kronor, eller tillsammans kronor 8,109: 50.
Vaxholm den 13 februari 1931.
C. Hasselgren.
Sven Gumpel.
Uppgift
över befattningshavare vid Kungl. Vaxholms kustartilleriregemente vilka
enligt motion nr 70 i första kammaren skulle kunna komma i fråga till tillfällig
löneförbättring.
Budgetåret 1931/1982.
Beställning
Antal
Lönegrad
Ortsgrupp
Löneklass
Kostnad
kronor
Löjtnant ................................................
2
O 2
F
6
570
UO 2. gr.................................................
17
UO 2
F
7
5,307
50
»)
1
»
B
7
282
UO 3. gr.................................................
1
UO 1
F
5
300
Summa
Personal d övergångsstat, som upprätthåller
arvodesbefattning eller eljest tagits i
anspråk för ständig tjänstgöring.
21
6,459
50
UO 2. gr.................................................
5
UO 2
F
7
1,650
—
Summa
Vaxholm den 13 februari 1931.
5
—
—
—
1,650
—
Sven Gumpel.
Regementsintendent.
26
Statsutskottets utlåtande Nr 102.
FLYGSTYRELSEN.
Bilaga D.
Till Riksdagens statsutskott.
Sedan Kungl. Maj:t anbefallt flygst yreisen att till riksdagens statsutskott
avgiva yttrande över en inom första kammaren av C. G. Hammarskjöld och
U. Leander väckt motion örn beredande av tillfällig löneförbättring åt vissa
äldre löjtnanter och sergeanter m. fl., får flygstyrelsen anföra följande.
Styrelsen tillstyrker det i motionen väckta, av 1930 års militäravlöningssakkunniga
utarbetade förslaget till beredande av tillfällig löneförbättring
efter i motionen angivna grunder åt bland annat äldre löjtnanter och sergeanter.
Visserligen torde icke någon beställningshavare vid flygvapnet fylla
villkoren för åtnjutande av sådan förmån under nästa budgetår. Men styrelsen
förutsätter, att liknande åtgärd kommer att träffas varje år, så länge
sådana förhållanden förefinnas, som föranlett motionen, och beträffande flygvapnet
är befordringsläget på grund av att samtliga beställningar tillsatts
inom kort tidrymd sådant, att en betydande stagnation framdeles måste inträffa
i befordringsgången. Det är i hög grad önskvärt, att kompensation
då beredes dem, vilka försenas i sin befordran.
Stockholm den 20 februari 1931.
På flygstyrelsens vägnar:
Ernst Fogman.
Torgny Lycknell.
Med yttrande över motionen angående tillfällig löneförbättring åt äldre löjtnanter
och sergeanter.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:177 Skrivelse till Konungen i anledning av väckta motioner om tillfällig löneförbättring åt vissa militära beställning skärare. s. 16 i texten