Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade, m. rn.

1931-04-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1931:105, Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade, m. rn.

Dokumentets text

s. 37 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

37

Nr 105.

Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1931 kl. 12.15 e. m.

Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall

av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten

förenade, m. rn.

(3:e avd.)

Uti en inom första kammaren av herr K. Mellén väckt motion, nr 42, vilken

hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har hemställts,

att riksdagen måtte efter inhämtande av yttrande i ämnet från kammarkollegiet

besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn den ändring av eller

tillägg till kungl, förordningen den 2 juni 1911 angående inlösen i vissa

fall av skattefrälseräntor, vilka varit med jordäganderätten förenade, som

må av kollegiets yttrande och innehållet i motionen föranledas.

Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet

hänvisa till motionen.

över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat

yttrande från kammarkollegium.

Kammarkollegium har i ämnet anfört följande:

»Den nu förevarande frågan bör enligt kollegiets mening ses i ett större

sammanhang, nämligen i samband med frågan örn en fullständig avveckling

av skattefrälseränteinstitutet, vilket ämne under senare år vid åtskilliga

tillfällen varit på tal. Kollegiet vill härutinnan erinra örn följande.

I samband med utlåtande till Kungl. Majit den 27 augusti 1920 över

riksdagens skrivelse nr 198 år 1918 rörande utredning på vad sätt ägare

av skattefrälseränta kunde hos länsstyrelse få uppbära de räntor, till

vilka han vore ägare, framhöll kollegiet, att kollegiet funnit det kunna

ifrågasättas, huruvida icke, särskilt med hänsyn till påtalade olägenheter

för räntegivarna att utgöra sina räntelikvider, borde tagas i övervägande

frågan örn vidtagande av åtgärder för skattefrälseräntornas skyndsamma

indragning till statsverket. På anförda skäl hemställde kollegiet, att

Kungl. Majit täcktes finna den i riksdagens skrivelse gjorda framställningen

ej föranleda annan åtgärd, än att nya bestämmelser utfärdades

rörande grunden för beräkning av skattefrälseräntornas inlösningsvärde

samt att gällande bestämmelser angående rätt för ränteägaren att taga

initativ till inlösning för statsverkets räkning av skattefrälseränta utsträcktes

att gälla jämväl räntegivare. I ernvid utlåtandet fogad skiljaktig

mening förklarade tvenne ledamöter, sig ifrågasätta effektiviteten

av de av kammarkollegiets pluralitet föreslagna åtgärder samt finna ti
-

s. 38 Kontrollera mot PDF

38 Statsutskottets utlåtande Nr 105.

den vara inne, att åtgärder vidtoges för expropriation av kvarvarande

skattefrälseräntor.

Den 10 mars 1922 anmäldes ärendet inför Kungl. Majit därvid statsrådet

ock chefen för finansdepartementet yttrade, kland annat, följande.

Det måste ur det allmännas synpunkt anses önskligt, att inlösningsbara,

men ännu ej inlösta skattefrälseräntor snarast möjligt bringades att uppköra.

Den hittillsvarande lagstiftningen örn räntornas inlösen kade emellertid

visat sig vara otillräcklig för uppnående av detta syfte. Någon

nämnvärd ändring härutinnan torde knappast vara att förvänta, så länge

nuvarande regler i fråga om inlösningsprisets bestämmande kvarstode.

Såsom kammarkollegiet i omförmälda utlåtande av den 27 augusti 1920

framhållit, skulle givetvis en snabbare inlösen av räntorna befordras genom

bestämmande av för ränteägarna gynnsammare grunder för beräkning

av räntornas inlösningsvärde. I likhet med kollegiet ansåge departementschefen

tiden nu vara inne att genomföra en dylik förändring, i syfte

att inlösningspriset måtte bestämmas till vad som skäligen kunde anses

motsvara räntornas verkliga värde; och syntes i detta avseende bestämmelserna

i 9 § i lagen den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor

kunna tjäna till ledning, därvid givetvis borde beaktas, att de senaste

årens priser å vissa persedlar varit abnormt höga. Skedde detta,

syntes emellertid en ytterligare åtgärd i syfte att åstadkomma en snabb

och fullständig inlösning av ifrågavarande räntor kunna utan olägenhet

vidtagas. På sätt kammarkollegiet erinrat, förutsågs redan vid inlösningsinstitutets

införande, att det till slut kunde bliva nödvändigt att vidtaga

särskilda åtgärder i fråga örn de kvarstående räntorna, vare sig genom

dessas exproprierande eller på annat sätt. Även med sålunda ifrågasatta

ändrade grunder för beräkningen av inlösningspriset syntes man

icke äga tillräckliga garantier för att samtliga skattefrälseräntor inom

rimlig tid komma att försvinna. Åtgärder borde därför tillika vidtagas,

i syfte att inlösen måtte kunna åstadkommas jämväl i de fall, där ägaren

alltjämt underläte att påkalla sådan. Lämpligast syntes detta syfte kunna

vinnas genom inrymmande åt staten av befogenhet att påkalla inlösen

av skattefrälseränta. Uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga lagbestämmelser

i ämnet syntes böra lämnas åt kammarkollegiet och statskontoret.

I avbidan på genomförande av den lagstiftning, som sålunda

förordats, borde självfallet en utsträckning äga rum av tiden för anmälan

örn inlösen av skattefrälseräntor. Det voro tillräckligt, att tiden därför

sattes till utgången av år 1924. Med denna, uppfattning funne departementschefen

det icke vara av behovet påkallat att nu allmänneligen påbjuda

ett visst förändrat sätt för likvidering av ännu oinlösta räntor.

Genom remiss den 10 mars 1922 anbefalldevS kollegiet och statskontoret

att avgiva förslag till de lagbestämmelser, vilka kunde anses erforderliga

för genomförande av de av departementschefen ifrågasatta ändringar beträffande

inlösen av skattefrälseräntor. Förslag i detta ämne avgavs av

ämbetsverken den 24 oktober 1922. I detta utlåtande framlade ämbetsverken

— förutom föi-slag till nya och för skattefrälseränteägare fördelaktigare

grunder för inlösningsprisets bestämmande — förslag till bestämmelser,

avsedda att träda i kraft den 1 januari 1925, enligt vilka bestämmelser

inlösningsbara skattefrälseräntor skulle i viss närmare angiven

ordning utan föregående anbud från ränteägaren inlösas för statsverkets

räkning. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 14 mars 1924 yttrade

departementschefen, bland annat, följande:

s. 39 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

39

''Lika med min företrädare i ämbetet finner jag, att det måste nr det

allmännas synpunkt anses önskligt, att skattefrälseräntorna snarast möjligt

bringas att upphöra. Efter det att kammarkollegium och statskontoret

avgivit förberörda förslag, har också inom finansdepartementet frågan

örn ett snabbare inlösande av skattefrälseräntorna varit föremål för överväganden

i skilda riktningar. Utredningen i ämnet har emellertid ännu

icke slutförts; och det har så mycket mindre synts lämpligt att nu påskynda

frågans avgörande, som grunderna för inlösningsprisets bestämmande

skulle komma att hänföras till en tidsperiod, vilken kännetecknas

av synnerligen växlande prisförhållanden. Härtill kommer att, därest en

allmän inlösning omedelbart skulle ske, härav skulle föranledas betydande

kapitalutlägg, vilka givetvis under nuvarande statsfinansiella förhållanden

böra såvitt möjligt undvikas. Av huvudsakligen dessa skäl har

jag ansett mig böra avstå från att nu söka framföra något förslag till

frågans lösning, och jag saknar förty anledning att närmare uttala mig

rörande ämbetsverkens förslag och skälen därför. Vid dessa förhållanden

lärer en utsträckning böra äga rum av tiden för anmälan örn inlösen

av skattefrälseräntor, och torde tiden härför böra sättas till utgången av

år 1927. Skulle frågan anses tidigare vara mogen för en slutgiltig reglering,

lärer Kungl. Majit ieke underlåta att därom framställa förslag.’

Genom kungörelse den 9 maj 1924 (nr 114) utsträcktes också tiden för

anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor med tre år eller till utgången

av år 1927.

I samband med frågan örn propositions avlåtande till 1927 års riksdag

örn ytterligare utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor

uttalade departementschefen såsom sin åsikt att det av kollegiet

och statskontoret förut framlagda förslag till förbättrade villkor vid

inlösen av skattefrälseräntor nu vore att förorda och att denna höjning av

inlösningspriset skulle, därest inlösningstiden utsträcktes med ett icke

alltför obetydligt antal år, exempelvis fem, leda därhän att ränteägarna

under samma tid mera allmänt bomme att begagna sig av möjligheten till

inlösen. För en tvångsinlösning av alla ännu oinlösta skattefrälseräntor

— med ett uppskattat kapitalvärde av omkring 1 miljon kronor — lade nu

liksom år 1924 de statsfinansiella förhållandena hinder i vägen. Departementschefen

förutsatte dock att, därest icke på frivillighetens väg fullständig

inlösen ägde rum till utgången av år 1932, före utgången av denna tid

åtgärder komme att vidtagas för allmän inlösen av ännu utgående skattefrälseräntor.

Genom kungörelsen den 8 april 1927 (nr 95) utsträcktes också inlösningstiden

på sätt föreslagits, varjämte i särskild kungörelse samma dag (nr

96) stadgades nya och för ränteägarna gynnsammare grunder för beräkning

av inlösningspriset.

Efter ikraftträdandet av sistnämnda kungörelse har numera så lång tid

förflutit att man torde kunna bedöma frågan, huruvida författningen kommer

att — såsom åsyftats — medföra en fullständig avlösning av samtliga

utelöpande skattefrälseräntor. Så lärer dock säkerligen icke bliva

fallet. Visserligen har en stegring i inlösningen förmärkts under tiden

efter nyssnämnda kungörelses ikraftträdande: under de tre budgetåren

1927/1928, 1928/1929 och 1929/1930 har av statsverket utbetalats omkring

230,000 kronor för inlösen av skattefrälseräntor mot allenast omkring 30,000

kronor under närmast föregående treårsperiod. Men det är grundad anledning

antaga att under återstoden av inlösningsperioden en stagnation i in
-

s. 40 Kontrollera mot PDF

40

Statsutskottets utlåtande Nr 105.

lösningen kommer att inträda i den mån markegångsprisen — ock därmed

automatiskt inlösningsprisen — falla. Med största säkerhet torde därför

kunna sägas att vid utgången av år 1932 skattefrälseräntor till ganska

avsevärda belopp ännu komma att kvarstå oinlösta. Det av statsrådet

och chefen för finansdepartementet i utsikt ställda tvångsinlösensförfarandet

lärer fördenskull efter all sannolikhet komma att behöva tillgripas.

Såsom ovan berörts, torde vara att emotse inom finansdepartementet verkställd

utredning med förslag i ämnet.

Vad den nu föreliggande frågan angår så anser kollegiet, såsom redan

inledningsvis framhållits, att densamma är att betrakta allenast som en

detalj i spörsmålet örn skattefrälseräntornas fullständiga inlösning och

därför ej bör bliva föremål för särskild lagstiftning. Vid upptagandet av

huvudspörsmålet örn definitiva åtgärder till avveckling av hela skattefrälseränteinstitutet

torde komma under övervägande, huruvida icke även

sådana skattefrälseräntor, som med motionen avses, kunna bliva föremål

för inlösning. Vid sådant förhållande föranledes kollegiet avstyrka bifall

till den nu föreliggande motionen.»

Under hänvisning till vad kammarkollegiet i ärendet anfört, får utskottet

hemställa,

att herr Melléns förevarande motion, 1:42, icke må

till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 april 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Närvarande: se linder utlåtandet nr 104.

311288. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.