Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade, m. rn.
1931-04-24 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1931:105, Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten förenade, m. rn.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
37
Nr 105.
Ankom till riksdagens kansli den 24 april 1931 kl. 12.15 e. m.
Utlåtande i anledning av väckt motion angående inlösen i vissa fall
av skattefrälseräntor, som varit med jordäganderätten
förenade, m. rn.
(3:e avd.)
Uti en inom första kammaren av herr K. Mellén väckt motion, nr 42, vilken
hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har hemställts,
att riksdagen måtte efter inhämtande av yttrande i ämnet från kammarkollegiet
besluta att hos Kungl. Majit anhålla örn den ändring av eller
tillägg till kungl, förordningen den 2 juni 1911 angående inlösen i vissa
fall av skattefrälseräntor, vilka varit med jordäganderätten förenade, som
må av kollegiets yttrande och innehållet i motionen föranledas.
Beträffande de skäl, motionären anfört till stöd för sitt förslag, får utskottet
hänvisa till motionen.
över ifrågavarande motion har utskottet i vederbörlig ordning inhämtat
yttrande från kammarkollegium.
Kammarkollegium har i ämnet anfört följande:
»Den nu förevarande frågan bör enligt kollegiets mening ses i ett större
sammanhang, nämligen i samband med frågan örn en fullständig avveckling
av skattefrälseränteinstitutet, vilket ämne under senare år vid åtskilliga
tillfällen varit på tal. Kollegiet vill härutinnan erinra örn följande.
I samband med utlåtande till Kungl. Majit den 27 augusti 1920 över
riksdagens skrivelse nr 198 år 1918 rörande utredning på vad sätt ägare
av skattefrälseränta kunde hos länsstyrelse få uppbära de räntor, till
vilka han vore ägare, framhöll kollegiet, att kollegiet funnit det kunna
ifrågasättas, huruvida icke, särskilt med hänsyn till påtalade olägenheter
för räntegivarna att utgöra sina räntelikvider, borde tagas i övervägande
frågan örn vidtagande av åtgärder för skattefrälseräntornas skyndsamma
indragning till statsverket. På anförda skäl hemställde kollegiet, att
Kungl. Majit täcktes finna den i riksdagens skrivelse gjorda framställningen
ej föranleda annan åtgärd, än att nya bestämmelser utfärdades
rörande grunden för beräkning av skattefrälseräntornas inlösningsvärde
samt att gällande bestämmelser angående rätt för ränteägaren att taga
initativ till inlösning för statsverkets räkning av skattefrälseränta utsträcktes
att gälla jämväl räntegivare. I ernvid utlåtandet fogad skiljaktig
mening förklarade tvenne ledamöter, sig ifrågasätta effektiviteten
av de av kammarkollegiets pluralitet föreslagna åtgärder samt finna ti
-
38 Statsutskottets utlåtande Nr 105.
den vara inne, att åtgärder vidtoges för expropriation av kvarvarande
skattefrälseräntor.
Den 10 mars 1922 anmäldes ärendet inför Kungl. Majit därvid statsrådet
ock chefen för finansdepartementet yttrade, kland annat, följande.
Det måste ur det allmännas synpunkt anses önskligt, att inlösningsbara,
men ännu ej inlösta skattefrälseräntor snarast möjligt bringades att uppköra.
Den hittillsvarande lagstiftningen örn räntornas inlösen kade emellertid
visat sig vara otillräcklig för uppnående av detta syfte. Någon
nämnvärd ändring härutinnan torde knappast vara att förvänta, så länge
nuvarande regler i fråga om inlösningsprisets bestämmande kvarstode.
Såsom kammarkollegiet i omförmälda utlåtande av den 27 augusti 1920
framhållit, skulle givetvis en snabbare inlösen av räntorna befordras genom
bestämmande av för ränteägarna gynnsammare grunder för beräkning
av räntornas inlösningsvärde. I likhet med kollegiet ansåge departementschefen
tiden nu vara inne att genomföra en dylik förändring, i syfte
att inlösningspriset måtte bestämmas till vad som skäligen kunde anses
motsvara räntornas verkliga värde; och syntes i detta avseende bestämmelserna
i 9 § i lagen den 8 november 1912 örn avlösning av vissa frälseräntor
kunna tjäna till ledning, därvid givetvis borde beaktas, att de senaste
årens priser å vissa persedlar varit abnormt höga. Skedde detta,
syntes emellertid en ytterligare åtgärd i syfte att åstadkomma en snabb
och fullständig inlösning av ifrågavarande räntor kunna utan olägenhet
vidtagas. På sätt kammarkollegiet erinrat, förutsågs redan vid inlösningsinstitutets
införande, att det till slut kunde bliva nödvändigt att vidtaga
särskilda åtgärder i fråga örn de kvarstående räntorna, vare sig genom
dessas exproprierande eller på annat sätt. Även med sålunda ifrågasatta
ändrade grunder för beräkningen av inlösningspriset syntes man
icke äga tillräckliga garantier för att samtliga skattefrälseräntor inom
rimlig tid komma att försvinna. Åtgärder borde därför tillika vidtagas,
i syfte att inlösen måtte kunna åstadkommas jämväl i de fall, där ägaren
alltjämt underläte att påkalla sådan. Lämpligast syntes detta syfte kunna
vinnas genom inrymmande åt staten av befogenhet att påkalla inlösen
av skattefrälseränta. Uppdrag att utarbeta förslag till erforderliga lagbestämmelser
i ämnet syntes böra lämnas åt kammarkollegiet och statskontoret.
I avbidan på genomförande av den lagstiftning, som sålunda
förordats, borde självfallet en utsträckning äga rum av tiden för anmälan
örn inlösen av skattefrälseräntor. Det voro tillräckligt, att tiden därför
sattes till utgången av år 1924. Med denna, uppfattning funne departementschefen
det icke vara av behovet påkallat att nu allmänneligen påbjuda
ett visst förändrat sätt för likvidering av ännu oinlösta räntor.
Genom remiss den 10 mars 1922 anbefalldevS kollegiet och statskontoret
att avgiva förslag till de lagbestämmelser, vilka kunde anses erforderliga
för genomförande av de av departementschefen ifrågasatta ändringar beträffande
inlösen av skattefrälseräntor. Förslag i detta ämne avgavs av
ämbetsverken den 24 oktober 1922. I detta utlåtande framlade ämbetsverken
— förutom föi-slag till nya och för skattefrälseränteägare fördelaktigare
grunder för inlösningsprisets bestämmande — förslag till bestämmelser,
avsedda att träda i kraft den 1 januari 1925, enligt vilka bestämmelser
inlösningsbara skattefrälseräntor skulle i viss närmare angiven
ordning utan föregående anbud från ränteägaren inlösas för statsverkets
räkning. Vid ärendets föredragning i statsrådet den 14 mars 1924 yttrade
departementschefen, bland annat, följande:
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
39
''Lika med min företrädare i ämbetet finner jag, att det måste nr det
allmännas synpunkt anses önskligt, att skattefrälseräntorna snarast möjligt
bringas att upphöra. Efter det att kammarkollegium och statskontoret
avgivit förberörda förslag, har också inom finansdepartementet frågan
örn ett snabbare inlösande av skattefrälseräntorna varit föremål för överväganden
i skilda riktningar. Utredningen i ämnet har emellertid ännu
icke slutförts; och det har så mycket mindre synts lämpligt att nu påskynda
frågans avgörande, som grunderna för inlösningsprisets bestämmande
skulle komma att hänföras till en tidsperiod, vilken kännetecknas
av synnerligen växlande prisförhållanden. Härtill kommer att, därest en
allmän inlösning omedelbart skulle ske, härav skulle föranledas betydande
kapitalutlägg, vilka givetvis under nuvarande statsfinansiella förhållanden
böra såvitt möjligt undvikas. Av huvudsakligen dessa skäl har
jag ansett mig böra avstå från att nu söka framföra något förslag till
frågans lösning, och jag saknar förty anledning att närmare uttala mig
rörande ämbetsverkens förslag och skälen därför. Vid dessa förhållanden
lärer en utsträckning böra äga rum av tiden för anmälan örn inlösen
av skattefrälseräntor, och torde tiden härför böra sättas till utgången av
år 1927. Skulle frågan anses tidigare vara mogen för en slutgiltig reglering,
lärer Kungl. Majit ieke underlåta att därom framställa förslag.’
Genom kungörelse den 9 maj 1924 (nr 114) utsträcktes också tiden för
anmälan örn inlösen av skattefrälseräntor med tre år eller till utgången
av år 1927.
I samband med frågan örn propositions avlåtande till 1927 års riksdag
örn ytterligare utsträckning av tiden för anmälan om inlösen av skattefrälseräntor
uttalade departementschefen såsom sin åsikt att det av kollegiet
och statskontoret förut framlagda förslag till förbättrade villkor vid
inlösen av skattefrälseräntor nu vore att förorda och att denna höjning av
inlösningspriset skulle, därest inlösningstiden utsträcktes med ett icke
alltför obetydligt antal år, exempelvis fem, leda därhän att ränteägarna
under samma tid mera allmänt bomme att begagna sig av möjligheten till
inlösen. För en tvångsinlösning av alla ännu oinlösta skattefrälseräntor
— med ett uppskattat kapitalvärde av omkring 1 miljon kronor — lade nu
liksom år 1924 de statsfinansiella förhållandena hinder i vägen. Departementschefen
förutsatte dock att, därest icke på frivillighetens väg fullständig
inlösen ägde rum till utgången av år 1932, före utgången av denna tid
åtgärder komme att vidtagas för allmän inlösen av ännu utgående skattefrälseräntor.
Genom kungörelsen den 8 april 1927 (nr 95) utsträcktes också inlösningstiden
på sätt föreslagits, varjämte i särskild kungörelse samma dag (nr
96) stadgades nya och för ränteägarna gynnsammare grunder för beräkning
av inlösningspriset.
Efter ikraftträdandet av sistnämnda kungörelse har numera så lång tid
förflutit att man torde kunna bedöma frågan, huruvida författningen kommer
att — såsom åsyftats — medföra en fullständig avlösning av samtliga
utelöpande skattefrälseräntor. Så lärer dock säkerligen icke bliva
fallet. Visserligen har en stegring i inlösningen förmärkts under tiden
efter nyssnämnda kungörelses ikraftträdande: under de tre budgetåren
1927/1928, 1928/1929 och 1929/1930 har av statsverket utbetalats omkring
230,000 kronor för inlösen av skattefrälseräntor mot allenast omkring 30,000
kronor under närmast föregående treårsperiod. Men det är grundad anledning
antaga att under återstoden av inlösningsperioden en stagnation i in
-
40
Statsutskottets utlåtande Nr 105.
lösningen kommer att inträda i den mån markegångsprisen — ock därmed
automatiskt inlösningsprisen — falla. Med största säkerhet torde därför
kunna sägas att vid utgången av år 1932 skattefrälseräntor till ganska
avsevärda belopp ännu komma att kvarstå oinlösta. Det av statsrådet
och chefen för finansdepartementet i utsikt ställda tvångsinlösensförfarandet
lärer fördenskull efter all sannolikhet komma att behöva tillgripas.
Såsom ovan berörts, torde vara att emotse inom finansdepartementet verkställd
utredning med förslag i ämnet.
Vad den nu föreliggande frågan angår så anser kollegiet, såsom redan
inledningsvis framhållits, att densamma är att betrakta allenast som en
detalj i spörsmålet örn skattefrälseräntornas fullständiga inlösning och
därför ej bör bliva föremål för särskild lagstiftning. Vid upptagandet av
huvudspörsmålet örn definitiva åtgärder till avveckling av hela skattefrälseränteinstitutet
torde komma under övervägande, huruvida icke även
sådana skattefrälseräntor, som med motionen avses, kunna bliva föremål
för inlösning. Vid sådant förhållande föranledes kollegiet avstyrka bifall
till den nu föreliggande motionen.»
Under hänvisning till vad kammarkollegiet i ärendet anfört, får utskottet
hemställa,
att herr Melléns förevarande motion, 1:42, icke må
till någon riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 24 april 1931.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Närvarande: se linder utlåtandet nr 104.
311288. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1931.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.