Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m.

1931-04-30 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SU 1931:115, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

1

Nr 115.

Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1931 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande

av återbetalning sskyldighet beträffande vissa

oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt

och nedre justitierevisionen m. m.

(3:e avd.)

I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr

168, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl.

Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden

för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,

dels att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd eller revisionssekreterare,

som vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen ägt rum före

den 1 april 1930 och som grunda sig på beslut örn löneklassplacering i enlighet

med den av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom kammarrättens

utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna tolkningen av 12 §

fjärde stycket avlöningsreglementet den 6 juni 1925 (nr 270), må bero;

dels ock att, vid tillämpning av 12 § nämnda reglemente, innehav av fiskalstjänst

vid tiden för utnämning till hovrättsråd icke skall inverka å den av utnämningen

beroende placeringen i löneklass att gälla från och med den 1 juli

1931.

Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.

I förevarande fråga har departementschefen anfört följande:

»Såsom av det föregående framgår, är enligt 11 § i gällande avlöningsreglemente

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande

den civila statsförvaltningen, vilken paragraf handlar örn övergång

från icke-ordinarie befattning till ordinarie befattning, en vidsträcktare tillgodoräkningsrätt

medgiven än enligt 12 § nämnda reglemente, som endast avser

befordran från lägre till högre ordinarie tjänst. Detta har, såsom 1928 års

lönekommitté i sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande anmärkt (sid. 77),

»visat sig kunna leda till så uppenbara orättvisor vid löneplaceringen, att man

Bihang till riksdagens protokoll 1981. 6 sami. 58 käft. (Nr 115—117.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

gång efter annan sett sig nödsakad underställa dylika tillgodoräkningsfrågor

riksdagens prövning för vinnande av rättelse». Ett påtagligt exempel på de

inkonsekvenser, vartill bestämmelserna i berörda 12 § kunna leda, lämnas av

handlingarna i förevarande ärende. Därest den assessor, som befordras till

hovrättsråd, avstått från att söka fiskalstjänst eller, örn han utnämnts till

fiskal, före befordran till hovrättsråd på egen ansökan erhållit avsked från

fiskalstjänsten, undgår han den för sin löneplacering ogynnsamma verkan av

sagda bestämmelser. Av denna utväg hava befattningshavarna också alltmer

begagnat sig. Uppenbarligen bör den omständigheten, att en tjänsteman under

stadigvarande förvaltande av en högre tjänst, i förevarande fall hovrättsrådseller

revisionssekreterarämbete, sökt och erhållit en ordinarie lägre tjänst, i

förevarande fall fiskalstjänst, icke hava den verkan, att han vid sedermera

skeende befordran till den högre tjänsten ställes sämre i lönehänseende än den,

som under i övrigt lika förhållanden icke är innehavare av ordinarie tjänst. Det

orimliga häri framstår i förevarande befordringsförhållande så mycket tydligare,

som lönegradsskillnaden mellan de tjänster, till och från vilka befordran

sker, är osedvanligt stor, nämligen icke mindre än åtta lönegrader (B 30—B

22). Alla skäl tala vid sådant förhållande för att likställighet mellan de nu

antydda båda fallen kommer till stånd. Härom äro även såväl statskontoret

som allmänna civilförvaltningens lönenämnd ense.

Frågan örn revision av ifrågavarande bestämmelser för civilförvaltningen

i dess helhet har också, såsom i ärendet framhållits, tid efter annan varit på

tal. Senast har 1928 års lönekommitté haft saken under övervägande och i

sitt betänkande föreslagit en ordning, ägnad att avhjälpa de påtalade missförhållandena.

Vad kommittén härutinnan föreslagit har lämnats utan erinran

av de över betänkandet hörda myndigheterna, bland dem statskontoret,

riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Väl hade

det varit önskligt, att denna fråga i ett sammanhang bragts till sin lösning.

Kommitténs förslag till revision av gällande avlöningsbestämmelser har emellertid

ej ansetts böra läggas till grund för proposition till årets riksdag. Med

hänsyn härtill och då för hovrätternas och nedre justitierevisionens personal

förhållandena utvecklat sig i sådan riktning, att äldre och ordinarie hovrättsråd

eller revisionssekreterare numera i ej ringa omfattning åtnjuta lägre avlöning

än motsvarande yngre och extra-ordinarie befattningshavare, sjmes man

nu böra inskränka sig till åtgärder för åvägabringande av rättelse för samma

personals vidkommande. Vad av allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförts

såsom skäl mot en dylik allenast till nämnda personal begränsad åtgärd

synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse, helst det här gäller avhjälpande

av ett missförhållande, som, på sätt i detta ärende framhållits, berör den

normala befordringsgången för ifrågavarande personal. De motsvarigheter å

förevarande område inom andra verk än hovrätterna, varom statskontoret och

lönenämnden erinrat, torde, så vitt jag kunnat utröna, avse endast enstaka fall.

Den omständigheten, att sneddningsregeln icke kan, såsom statskontoret erinrat,

vinna tillämpning vid befordran från fiskal till hovrättsråd, förtjänar ock

s. 3 Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

3

att i detta sammanhang särskilt framhållas. Den av mig förordade åtgärden

står även i god överensstämmelse med 1928 års lönekommittés förslag i ämnet,

vilket i stort sett innebär, att förordnanden, varunder s. k. vikariatslön åtnjutits,

må för bestämmande av löneklassplacering komma i betraktande. Härtill

kommer slutligen, att flertalet av de befattningshavare, som närmast beröras

av frågan, redan innehaft den högre löneställningen men blivit nedflyttade i

löneklass, på grund varav olägenheten av de nuvarande bestämmelsernas innebörd

för dem framträder med synnerlig styrka.

Rättelse i förevarande hänseende torde enklast kunna åstadkommas på så

sätt, att av innevarande års riksdag utverkas generellt medgivande därtill, att

vid tillämpning av 12 § avlöningsreglementet innehav av fiskalstjänst vid tiden

för utnämning till hovrättsråd icke skall inverka å den av utnämningen

beroende placeringen i löneklass. Särskilt med hänsyn till att den förlust, som,

utöver den ålagda återbetalningsskyldigheten, uppkommer för de i löneklass

nedfl57ttade befattningshavarna, är synnerligen kännbar — i ett fall kommer

löneförlusten enbart för tiden 1 april 1930—30 juni 1931 att uppgå till 1,080

kronor — skulle onekligen vissa skäl föreligga att giva det ifrågasatta medgivandet

retroaktiv verkan. Då emellertid ur principiell synpunkt betänkligheter

häremot torde möta, lärer medgivandet böra få tillämpning först från och

med ingången av nästinstundande budgetår. Den av revisionssekreteraren

Bergendal m. fl. gjorda framställningen örn återinsättande i före den 1 april

1930 innehavd löneställning anser jag mig sålunda icke kunna förorda i vidare

mån, än som må bliva följden av erhållet dylikt medgivande.

Med denna min uppfattning i huvudfrågan är det naturligt, att jag anser

övervägande skäl tala för att tillmötesgå de framställningar, som här föreligga

angående efterskänkande av betalningsskyldigheten för de lönebelopp,

som enligt den numera av kammarrätten fastslagna tolkningen av 12 § fjärde

stycket avlöningsreglementet för mycket utbetalts till vederbörande och redan

av deni tillgodogjorts. Sökandena hava särskilt och enligt min mening med

rätta framhållit det stöd för den a,v dem hävdade tolkningen av anförda författningsrum,

som de ansett sig äga dels i föreskriften i Kungl. Maj:ts brev

den 31 december 1921 och den 26 juni 1925, att för adjungerade ledamöter i

hovrätt och tillförordnade revisionssekreterare skulle i tillämpliga delar lända

till efterrättelse de för motsvarande ordinarie tjänstemän i avlöningsreglementet

med därtill hörande tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser meddelade

stadgande!!, dels ock i Kungl. Majis beslut den 2 mars 1923 beträffande

rätt för hovrättsrådet Aastrup att tillgodoräkna viss föregående tjänstgöring.

Sistnämnda beslut måste, såsom sökandena framhållit samt riksräkenskapsverkets

chef och statskontoret understrukit, hava haft ett avgörande inflytande

på inledandet av den praxis i fråga örn tolkningen av 12 § fjärde stycket

avlöningsreglementet, som sökandena tillämpat. Väl har Kungl. Maji sedermera

den 6 februari 1925 beträffande ett hovrättsråd i Göta hovrätt, som vid

tiden för beslutet varit befordrad till revisionssekreterare, givit uttryck åt en

motsatt uppfattning, och sistnämnda beslut har jämväl för kännedom i av
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

Utskottets

yttrande.

skrift tillställts nedre justitierevisionen men däremot icke Svea hovrätt, för

vilken ärendets utgång saknade omedelbart intresse. Då det oaktat starka

skäl tala för tillmötesgående av framställningen även för nedre revisionens vidkommande,

anser jag mig böra giva min anslutning jämväl till framställningen

i denna del. För efterskänkande av den ifrågasatta återbetalningsskyldigheten

erfordras i ena som andra fallet riksdagens samtycke; och får jag förorda

att dylikt godkännande utverkas.

I fråga om den tidpunkt, intill vilken ett efterskänkande bör medgivas för

ifrågavarande oriktigt utbetalda lönemedel, föreligga, såsom av den i ärendet

lämnade redogörelsen framgår, olika förslag. Statskontoret har härutinnan

föreslagit den 1 april 1930. Till vad statskontoret därvid anfört må fogas, att

ur ett regeringsrättens utslag av den 11 juni 1924 (Reg.Rms årsbok 1924

not. Ju 68) kunnat hämtas visst stöd för vederbörandes åtgärd att, först sedan

lagakraftägande utslag i anmärkningsmålen förelåg, vidtaga rättelse i anledning

av anmärkningarna. Med hänsyn härtill och till de i övrigt i ärendet

föreliggande särskilda omständigheterna anser jag mig höra giva min anslutning

till nämnda förslag.»

I anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag angående efterskänkande

av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalade avlöningsmedel

vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen får utskottet erinra därom,

att 1925 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 164, angående

efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare

vid flottans station i Karlskrona oriktigt utbetalda dyrtidstillägg uttalade,

bland annat, att det syntes riksdagen uppenbart, att en av vederbörande

revision framställd anmärkning — även örn densammas riktighet kunde anses

vara tvivelaktig — måste föranleda ett ändrat förfaringssätt i fråga örn förestående

utbetalningar i överensstämmelse med den då föreliggande anmärkningens

innebörd. Riksdagens sålunda uttalade mening — varom vederbörande

bort äga kännedom — har synts utskottet hava principiell giltighet även i nu

föreliggande fall. Med hänsyn emellertid till de i ärendet åberopade omständigheterna

har utskottet dock icke nu velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag

i denna del. Då utskottet ansett sig böra tillstyrka propositionen jämväl

i övrigt, får utskottet hemställa,

att riksdagen må medgiva,

a) att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd

eller revisionssekreterare, som vid Svea hovrätt och nedre

justitierevisionen ägt rum före den 1 april 1930 och som

grunda sig på beslut om löneklassplacering i enlighet med den

av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom

kammarrättens utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna

tolkningen av 12 § fjärde stycket avlöningsreglementet

den 6 juni 1925 (nr 270), må bero; samt

opaginerad Kontrollera mot PDF

Statsutskottets utlåtande Nr 115.

b

b) att, vid tillämpning av 12 § nämnda reglemente, innehav

av fiskalstjänst vid tiden för utnämning till hovrättsråd

icke skall inverka å den av utnämningen beroende placeringen

i löneklass, att gälla från och med den 1 juli 1931.

Stockholm den 30 april 1931.

På statsutskottets vägnar:

S. H. KVARNZELIUS.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, Olof Olsson, O. Bergqvist,

C. P. V. Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, O. 1. Asplund, J. G. Walles, C. G. V.

Hammarskiöld, O. A. Ernfors, A. Thelin, K. A. W. Björck och J. Pålsson;

från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,

G. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, G. Strindlund, E. J. Wigforss, E.

G. E. Eriksson i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs, O. Andersson i Höör, O. E. F.

Järte, G. Persson i Falla och F. V. Sandwall.

Reservation

av herrar Björck, Pålsson och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskotlet

bort hemställa, att riksdagen må medgiva,

a) att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd

eller revisionssekreterare, som vid Svea hovrätt och nedre

justitierevisionen ägt rum före den 1 maj 1929 och som grunda

sig på beslut om löneklassplacering i enlighet med den

av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom

kammarrättens utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna

tolkningen av 12 § fjärde stycket avlöningsreglementet

den 6 juni 1925 (nr 2)70), må bero; samt

b) ------------------.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1931:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlönin s. 7 i texten