Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m.
1931-04-30 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SU 1931:115, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande av återbetalning sskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen m. m.
Dokumentets text
Statsutskottets utlåtande Nr 115.
1
Nr 115.
Ankom till riksdagens kansli den 30 april 1931 kl. 3 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
av återbetalning sskyldighet beträffande vissa
oriktigt utbetalda avlöning smedel vid Svea hovrätt
och nedre justitierevisionen m. m.
(3:e avd.)
I en till riksdagen avlåten, den 26 februari 1931 dagtecknad proposition, nr
168, vilken hänvisats till statsutskottets förberedande behandling, har Kungl.
Maj :t, under åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen medgiva,
dels att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd eller revisionssekreterare,
som vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen ägt rum före
den 1 april 1930 och som grunda sig på beslut örn löneklassplacering i enlighet
med den av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom kammarrättens
utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna tolkningen av 12 §
fjärde stycket avlöningsreglementet den 6 juni 1925 (nr 270), må bero;
dels ock att, vid tillämpning av 12 § nämnda reglemente, innehav av fiskalstjänst
vid tiden för utnämning till hovrättsråd icke skall inverka å den av utnämningen
beroende placeringen i löneklass att gälla från och med den 1 juli
1931.
Beträffande utredningen i ämnet får utskottet hänvisa till åberopade statsrådsprotokollet.
I förevarande fråga har departementschefen anfört följande:
»Såsom av det föregående framgår, är enligt 11 § i gällande avlöningsreglemente
för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen, vilken paragraf handlar örn övergång
från icke-ordinarie befattning till ordinarie befattning, en vidsträcktare tillgodoräkningsrätt
medgiven än enligt 12 § nämnda reglemente, som endast avser
befordran från lägre till högre ordinarie tjänst. Detta har, såsom 1928 års
lönekommitté i sitt den 21 juli 1930 avgivna betänkande anmärkt (sid. 77),
»visat sig kunna leda till så uppenbara orättvisor vid löneplaceringen, att man
Bihang till riksdagens protokoll 1981. 6 sami. 58 käft. (Nr 115—117.) 1
2
Statsutskottets utlåtande Nr 115.
gång efter annan sett sig nödsakad underställa dylika tillgodoräkningsfrågor
riksdagens prövning för vinnande av rättelse». Ett påtagligt exempel på de
inkonsekvenser, vartill bestämmelserna i berörda 12 § kunna leda, lämnas av
handlingarna i förevarande ärende. Därest den assessor, som befordras till
hovrättsråd, avstått från att söka fiskalstjänst eller, örn han utnämnts till
fiskal, före befordran till hovrättsråd på egen ansökan erhållit avsked från
fiskalstjänsten, undgår han den för sin löneplacering ogynnsamma verkan av
sagda bestämmelser. Av denna utväg hava befattningshavarna också alltmer
begagnat sig. Uppenbarligen bör den omständigheten, att en tjänsteman under
stadigvarande förvaltande av en högre tjänst, i förevarande fall hovrättsrådseller
revisionssekreterarämbete, sökt och erhållit en ordinarie lägre tjänst, i
förevarande fall fiskalstjänst, icke hava den verkan, att han vid sedermera
skeende befordran till den högre tjänsten ställes sämre i lönehänseende än den,
som under i övrigt lika förhållanden icke är innehavare av ordinarie tjänst. Det
orimliga häri framstår i förevarande befordringsförhållande så mycket tydligare,
som lönegradsskillnaden mellan de tjänster, till och från vilka befordran
sker, är osedvanligt stor, nämligen icke mindre än åtta lönegrader (B 30—B
22). Alla skäl tala vid sådant förhållande för att likställighet mellan de nu
antydda båda fallen kommer till stånd. Härom äro även såväl statskontoret
som allmänna civilförvaltningens lönenämnd ense.
Frågan örn revision av ifrågavarande bestämmelser för civilförvaltningen
i dess helhet har också, såsom i ärendet framhållits, tid efter annan varit på
tal. Senast har 1928 års lönekommitté haft saken under övervägande och i
sitt betänkande föreslagit en ordning, ägnad att avhjälpa de påtalade missförhållandena.
Vad kommittén härutinnan föreslagit har lämnats utan erinran
av de över betänkandet hörda myndigheterna, bland dem statskontoret,
riksräkenskapsverket och allmänna civilförvaltningens lönenämnd. Väl hade
det varit önskligt, att denna fråga i ett sammanhang bragts till sin lösning.
Kommitténs förslag till revision av gällande avlöningsbestämmelser har emellertid
ej ansetts böra läggas till grund för proposition till årets riksdag. Med
hänsyn härtill och då för hovrätternas och nedre justitierevisionens personal
förhållandena utvecklat sig i sådan riktning, att äldre och ordinarie hovrättsråd
eller revisionssekreterare numera i ej ringa omfattning åtnjuta lägre avlöning
än motsvarande yngre och extra-ordinarie befattningshavare, sjmes man
nu böra inskränka sig till åtgärder för åvägabringande av rättelse för samma
personals vidkommande. Vad av allmänna civilförvaltningens lönenämnd anförts
såsom skäl mot en dylik allenast till nämnda personal begränsad åtgärd
synes mig icke böra tillmätas avgörande betydelse, helst det här gäller avhjälpande
av ett missförhållande, som, på sätt i detta ärende framhållits, berör den
normala befordringsgången för ifrågavarande personal. De motsvarigheter å
förevarande område inom andra verk än hovrätterna, varom statskontoret och
lönenämnden erinrat, torde, så vitt jag kunnat utröna, avse endast enstaka fall.
Den omständigheten, att sneddningsregeln icke kan, såsom statskontoret erinrat,
vinna tillämpning vid befordran från fiskal till hovrättsråd, förtjänar ock
Statsutskottets utlåtande Nr 115.
3
att i detta sammanhang särskilt framhållas. Den av mig förordade åtgärden
står även i god överensstämmelse med 1928 års lönekommittés förslag i ämnet,
vilket i stort sett innebär, att förordnanden, varunder s. k. vikariatslön åtnjutits,
må för bestämmande av löneklassplacering komma i betraktande. Härtill
kommer slutligen, att flertalet av de befattningshavare, som närmast beröras
av frågan, redan innehaft den högre löneställningen men blivit nedflyttade i
löneklass, på grund varav olägenheten av de nuvarande bestämmelsernas innebörd
för dem framträder med synnerlig styrka.
Rättelse i förevarande hänseende torde enklast kunna åstadkommas på så
sätt, att av innevarande års riksdag utverkas generellt medgivande därtill, att
vid tillämpning av 12 § avlöningsreglementet innehav av fiskalstjänst vid tiden
för utnämning till hovrättsråd icke skall inverka å den av utnämningen
beroende placeringen i löneklass. Särskilt med hänsyn till att den förlust, som,
utöver den ålagda återbetalningsskyldigheten, uppkommer för de i löneklass
nedfl57ttade befattningshavarna, är synnerligen kännbar — i ett fall kommer
löneförlusten enbart för tiden 1 april 1930—30 juni 1931 att uppgå till 1,080
kronor — skulle onekligen vissa skäl föreligga att giva det ifrågasatta medgivandet
retroaktiv verkan. Då emellertid ur principiell synpunkt betänkligheter
häremot torde möta, lärer medgivandet böra få tillämpning först från och
med ingången av nästinstundande budgetår. Den av revisionssekreteraren
Bergendal m. fl. gjorda framställningen örn återinsättande i före den 1 april
1930 innehavd löneställning anser jag mig sålunda icke kunna förorda i vidare
mån, än som må bliva följden av erhållet dylikt medgivande.
Med denna min uppfattning i huvudfrågan är det naturligt, att jag anser
övervägande skäl tala för att tillmötesgå de framställningar, som här föreligga
angående efterskänkande av betalningsskyldigheten för de lönebelopp,
som enligt den numera av kammarrätten fastslagna tolkningen av 12 § fjärde
stycket avlöningsreglementet för mycket utbetalts till vederbörande och redan
av deni tillgodogjorts. Sökandena hava särskilt och enligt min mening med
rätta framhållit det stöd för den a,v dem hävdade tolkningen av anförda författningsrum,
som de ansett sig äga dels i föreskriften i Kungl. Maj:ts brev
den 31 december 1921 och den 26 juni 1925, att för adjungerade ledamöter i
hovrätt och tillförordnade revisionssekreterare skulle i tillämpliga delar lända
till efterrättelse de för motsvarande ordinarie tjänstemän i avlöningsreglementet
med därtill hörande tillämpningsföreskrifter och tilläggsbestämmelser meddelade
stadgande!!, dels ock i Kungl. Majis beslut den 2 mars 1923 beträffande
rätt för hovrättsrådet Aastrup att tillgodoräkna viss föregående tjänstgöring.
Sistnämnda beslut måste, såsom sökandena framhållit samt riksräkenskapsverkets
chef och statskontoret understrukit, hava haft ett avgörande inflytande
på inledandet av den praxis i fråga örn tolkningen av 12 § fjärde stycket
avlöningsreglementet, som sökandena tillämpat. Väl har Kungl. Maji sedermera
den 6 februari 1925 beträffande ett hovrättsråd i Göta hovrätt, som vid
tiden för beslutet varit befordrad till revisionssekreterare, givit uttryck åt en
motsatt uppfattning, och sistnämnda beslut har jämväl för kännedom i av
-
4
Statsutskottets utlåtande Nr 115.
Utskottets
yttrande.
skrift tillställts nedre justitierevisionen men däremot icke Svea hovrätt, för
vilken ärendets utgång saknade omedelbart intresse. Då det oaktat starka
skäl tala för tillmötesgående av framställningen även för nedre revisionens vidkommande,
anser jag mig böra giva min anslutning jämväl till framställningen
i denna del. För efterskänkande av den ifrågasatta återbetalningsskyldigheten
erfordras i ena som andra fallet riksdagens samtycke; och får jag förorda
att dylikt godkännande utverkas.
I fråga om den tidpunkt, intill vilken ett efterskänkande bör medgivas för
ifrågavarande oriktigt utbetalda lönemedel, föreligga, såsom av den i ärendet
lämnade redogörelsen framgår, olika förslag. Statskontoret har härutinnan
föreslagit den 1 april 1930. Till vad statskontoret därvid anfört må fogas, att
ur ett regeringsrättens utslag av den 11 juni 1924 (Reg.Rms årsbok 1924
not. Ju 68) kunnat hämtas visst stöd för vederbörandes åtgärd att, först sedan
lagakraftägande utslag i anmärkningsmålen förelåg, vidtaga rättelse i anledning
av anmärkningarna. Med hänsyn härtill och till de i övrigt i ärendet
föreliggande särskilda omständigheterna anser jag mig höra giva min anslutning
till nämnda förslag.»
I anledning av Kungl. Maj:ts förevarande förslag angående efterskänkande
av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalade avlöningsmedel
vid Svea hovrätt och nedre justitierevisionen får utskottet erinra därom,
att 1925 års riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts proposition, nr 164, angående
efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande till underofficerare
vid flottans station i Karlskrona oriktigt utbetalda dyrtidstillägg uttalade,
bland annat, att det syntes riksdagen uppenbart, att en av vederbörande
revision framställd anmärkning — även örn densammas riktighet kunde anses
vara tvivelaktig — måste föranleda ett ändrat förfaringssätt i fråga örn förestående
utbetalningar i överensstämmelse med den då föreliggande anmärkningens
innebörd. Riksdagens sålunda uttalade mening — varom vederbörande
bort äga kännedom — har synts utskottet hava principiell giltighet även i nu
föreliggande fall. Med hänsyn emellertid till de i ärendet åberopade omständigheterna
har utskottet dock icke nu velat motsätta sig Kungl. Maj:ts förslag
i denna del. Då utskottet ansett sig böra tillstyrka propositionen jämväl
i övrigt, får utskottet hemställa,
att riksdagen må medgiva,
a) att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd
eller revisionssekreterare, som vid Svea hovrätt och nedre
justitierevisionen ägt rum före den 1 april 1930 och som
grunda sig på beslut om löneklassplacering i enlighet med den
av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom
kammarrättens utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna
tolkningen av 12 § fjärde stycket avlöningsreglementet
den 6 juni 1925 (nr 270), må bero; samt
opaginerad Kontrollera mot PDF
Statsutskottets utlåtande Nr 115.
b
b) att, vid tillämpning av 12 § nämnda reglemente, innehav
av fiskalstjänst vid tiden för utnämning till hovrättsråd
icke skall inverka å den av utnämningen beroende placeringen
i löneklass, att gälla från och med den 1 juli 1931.
Stockholm den 30 april 1931.
På statsutskottets vägnar:
S. H. KVARNZELIUS.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
från första kammaren: herrar S. H. Kvarnzelius, Olof Olsson, O. Bergqvist,
C. P. V. Nilsson i Gränebo, Oscar Olsson, O. 1. Asplund, J. G. Walles, C. G. V.
Hammarskiöld, O. A. Ernfors, A. Thelin, K. A. W. Björck och J. Pålsson;
från andra kammaren: herrar A. Anderson i Råstock, A. Wiklund i Brattfors,
G. R. Jansson i Falun, S. Bengtsson i Norup, G. Strindlund, E. J. Wigforss, E.
G. E. Eriksson i Stockholm, J. Olofsson i Digernäs, O. Andersson i Höör, O. E. F.
Järte, G. Persson i Falla och F. V. Sandwall.
Reservation
av herrar Björck, Pålsson och Eriksson i Stockholm, vilka ansett, att utskotlet
bort hemställa, att riksdagen må medgiva,
a) att vid de utbetalningar av avlöningsmedel till hovrättsråd
eller revisionssekreterare, som vid Svea hovrätt och nedre
justitierevisionen ägt rum före den 1 maj 1929 och som grunda
sig på beslut om löneklassplacering i enlighet med den
av hovrätten och nedre revisionen dittills tillämpade, genom
kammarrättens utslag den 7 mars 1930 såsom oriktig fastslagna
tolkningen av 12 § fjärde stycket avlöningsreglementet
den 6 juni 1925 (nr 2)70), må bero; samt
b) ------------------.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1931:196 Skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Majds proposition angående efterskänkande av återbetalningsskyldighet beträffande vissa oriktigt utbetalda avlönin s. 7 i texten