Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.
1932-02-05 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
1LU 1932:3, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.
Dokumentets text
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
1
Nr 3.
Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1932 kl. 1 e. m.
Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till
lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april
1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa
län.
Genom en den 23 december 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,
nr 7, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till
Lag
angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om
inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.
Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i rätten
till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari 1933, skall
äga fortsatt giltighet från och med sistnämnda dag.
I fråga örn de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den
mån redogörelse härför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.
Då lagförslaget innebär en förlängning utan tidsbegränsning av den hittills
provisoriska lagen av år 1926 — vilken innehåller, att inom Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län inmutning för annans än kronans räkning ej utan
Konungens för särskilt fall givna tillstånd må ske å kronojord, som ej innehaves
under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe (s. k. odisponerad
kronojord) — vill utskottet här lämna en kort redogörelse för denna lagstiftningsfrågas
utveckling.
Den gällande gruvestadgan av den 16 maj 1884 förutsätter fri inmutningsrätt
för mineralfyndigheter å såväl enskild mark som kronojord samt stadgar
Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 1 avd. 2 Käft. (Nr 3.) 1
Lagstift
nings
frågans
utveckling.
Gruvestadgan
1884.
2
Första lagutskottets utlåtande Nr 8.
rätt för jordägaren att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och
den därav fallande vinsten. Inmutningsrätten har tillkommit i det allmännas
iniresse för att uppmuntra till eftersökande och bearbetande av nya mineralfyndigheter;
i samma syfte avstod kronan enligt gruvestadgans ursprungliga
lydelse till förmån för inmutaren från sin jordägareandel på odisponerad kronojord.
Kungörelse En reaktion mot den uppfattning, som låg till grund för 1884 års gruve1889.
stadga, uppkom redan i slutet av 1880-talet och föranleddes närmast av inmutningar
å de stora malmfälten i Norrbottens län. Uppmärksamheten riktade
sig till en början särskilt på den omständigheten, att kronan saknade såväl
inkomst av som inflytande på bergshanteringen å sin egen jord, och i skrivelse
den 15 maj 1889 anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes taga i övervägande,
huruvida det kunde lända till fördel för kronan att å odisponerad
kronojord kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet
och den därav fallande vinsten. I anledning av denna riksdagsskrivelse
meddelade Kungl. Majit i en kungörelse den 19 augusti 1889 vissa provisoriska
bestämmelser för att åt en blivande lagändring bereda så mycket större
verkan. Denna kungörelse innehöll föreskrift örn att i mutsedel, som därefter
utfärdades för fyndighet å odisponerad kronojord, skulle intagas förbehåll örn
skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser örn
rätt för kronan att deltaga i gruvarbetet och den därav fallande vinsten, som
genom ny lagstiftning kunde bliva gällande. Dessutom stadgades i kungörelsen,
att utmål tills vidare icke finge anvisas för fyndighet, därå inmutning erhållits
under dylikt förbehåll.
Lagändring Frågan örn kronans jordägareandel löstes emellertid först vid 1899 års riks1899■
dag; ända till dess gällde de nämnda provisoriska bestämmelserna. Lösningen
innebar, att därest vid inmutning å odisponerad kronojord kronan ej begagnade
sin jordägareandel — vilken i så fall skulle utarrenderas -— inmutaren skulle
njuta jordägareandelen till godo med förpliktelse att för varje år till kronan
erlägga en avgäld, motsvarande av värdet av alla de inmutningsbara ämnen,
som under året brutits och uppfordrats; härjämte stadgades att inmutaren
från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen skulle vara underkastad
de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna jordägareandelen, vilka
då kunde vara gällande.
Lag 1902. Vissa i synnerhet under 1890-talets provisorium konstaterade missförhållanden
— bl. a. ett utbrett mutsedelsjobberi — väckte emellertid till liv frågan,
huruvida inmutningsrätten å kronojord inom Norrbottens län borde upphävas
eller tills vidare suspenderas. Kungl. Majit föranstaltade härom utredning,
men innan något förslag hann framläggas, antog 1902 års riksdag för sin del
en lag — utfärdad den 6 juni 1902 — enligt vilken inom Norrbottens län inmutning
å odisponerad kronojord finge ske endast för kronans räkning. Lagen
var avsedd som ett provisorium och skulle gälla endast för ett år men förnyades
sedermera och utsträcktes år 1907 att avse även Västerbottens och Jämtlands
län. Genom särskilda lagar åren 1908—1917 utsträcktes lagen att gälla,
för ett år i sänder.
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
3
Såsom redan nämnts föranleddes denna provisoriska lagstiftning ursprungligen
av vissa under 1890-talet konstaterade missförhållanden vid inmutningssystemets
tillämpning. Att provisoriet sedermera kom att bestå så länge, torde
emellertid ha sin huvudsakliga förklaring i framträdandet av nationalekonomiska
och andra synpunkter, vilka påkallade en helt och hållet ny gruvlagstiftning
eller åtminstone en ändrad lagstiftning örn malmfyndigheters uppsökande
och tillgodogörande å kronojord. Vissa förslag i detta senare avseende
framlades för 1909 och 1910 års riksdagar men vunno i huvudsak icke
riksdagens bifall. År 1916 tillsattes en kommitté för utredning av gruvlagstiftningen
för kronojorden (kommitténs betänkande avgavs 1919).
Emellertid föranledde förhållandena under världskriget en förändring i den
allt sedan år 1902 gällande provisoriska lagstiftningen. Under kriget hade genom
importens så gott som fullständiga avstannande uppstått stor brist på
vissa metaller, som för olika ändamål voro nödvändiga. I syfte att söka åstadkomma
bearbetning av sådana mineralfyndigheter, som voro upptäckta men av
upptäckarna hemlighöllos i avvaktan på ny lagstiftning, framlade Kungl.
Majit för 1918 års lagtima riksdag ett lagförslag, vilket innebar ett frigivande
av inmutningsrätten i de tre nordligaste länen, dock med undantag av jämmalmsfyndigheter
—■ varav tillräckliga tillgångar voro kända — samt i fråga
om övriga mineralfyndigheter med åtskilliga inskränkningar i fråga örn den
rätt, som enligt gruvestadgan tillkom inmutaren. En av dessa inskränkningar
bestod däri, att inmutare -—■ dock först efter 20 års förlopp — skulle vara underkastad
de förändrade bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunde bliva
fastställda i avseende å rätten att nyttja gruvanläggningen. Lagförslaget antogs
av riksdagen. Lagen, som utfärdades den 31 maj 1918, skulle gälla till
den 1 oktober 1919; genom särskilda lagar åren 1919—1925 förnyades emellertid
lagen, det sistnämnda året för tiden till den 1 januari 1927.
1918 års lagstiftning upphävdes genom den lag av den 28 april 1926, som
nu är i fråga. Såsom redan nämnts förordnades härigenom — för tiden till den
1 januari 1928 — att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning
för annans än kronans räkning ej utan Konungens för särskilt fall givna
tillstånd finge ske å odisponerad kronojord.
Lagen föranleddes närmast av ett av kommer skotte giu/m och Sveriges geologiska
xmdersökning avgivet gemensamt yttrande i frågan, huruvida 1918 års
lag borde förlängas. Ämbetsverken uttalade därvid farhågor för att det pågående
malmletningsarbetet, som inom Västerbottens län medfört upptäckande av
betydande tillgångar av i vårt land förut endast sparsamt företrädda eller till
och med okända malmer, skulle kunna på ett ur allmän synpunkt skadligt sätt
störas genom inmutningar, verkställda på spekulation eller i instängningssyfte.
Med hänsyn härtill föreslogo ämbetsverken införande av provisoriskt inmutningsförbud
beträffande all jord i Västerbottens län. Då det förefölle obilligt
att beröva de enskilda personer, som jämte staten bedrevo fullt vetenskapliga
undersökningar för upptäckande av malmfyndigheter, möjlighet att åtminstone
fullfölja redan påbörjade arbeten samt det icke heller torde vara uteslutet, att
Lag 1918.
Lag 1926.
4
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
Lag 1927.
det ur det allmännas synpunkt, för ernående av vidgad kännedom örn traktens
mineraltillgångar, kunde vara önskvärt, att enskilda även i vissa andra fall
och inom vissa begränsade områden verkställde undersökningsarbeten, syntes
emellertid ämbetsverken rätt för Kungl. Maj :t att medgiva enskilda tillstånd
att under viss tid och inom visst begränsat område verkställa inmutningar av
mineralfyndigbeter vara påkallad i samband med ett inmutningsförbud.
Vid ärendets anmälan i statsrådet erinrade föredragande departementschefen,
att betänkande och förslag i fråga örn ny gruvlagstiftning avlämnats den
27 juni 1923 av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet samt att — sedan
vissa yttranden avgivits •— Kungl. Maj :t den 13 mars 1925 bestämt, att
betänkandet och däröver avgivna yttranden skulle överlämnas till socialiseringsnämnden
för avgivande av yttrande. Såväl med hänsyn till att sådant yttrande
ännu ej inkommit som på grund av detta lagstiftningsärendes vidlyftiga
beskaffenhet vore det uteslutet, att förslag i ämnet kunde förläggas
1927 års riksdag. I den mån den särskilda lagstiftningen för de tre nordligaste
länen erhållit provisorisk karaktär i avbidan å en definitiv lösning av
gruvlagstiftningsfrågan, kvarstode följaktligen skälet för en fortsatt prolongation
av 1918 års lag. — Härjämte uttalade departementschefen bland annat,
att även örn enligt hans uppfattning icke för det dåvarande förelåge mera bestämd
anledning till omedelbara farhågor för missförhållanden av den art, som
framhållits i ämbetsverkens utlåtande, detta tydligen icke uteslöte ett övervägande,
huruvida gällande bestämmelser kunde anses ägnade att på bästa
sätt tillgodose kronans intresse, särskilt med hänsyn till de kostnader, vilka
blivit nedlagda för uppdagande av mineraltillgångar i Västerbottens län. Departementschefen
fann en så vittgående förändring i lagstiftningen, som ett inmutningsförbud
beträffande såväl publik som enskild jord skulle innebära, ej
böra vidtagas, men binder syntes icke böra möta att så till vida säkerställa
kronans intresse, att en återgång till den före 1918 års lag gällande ordningen
ägde rum, eller sålunda att kronan förbebölles rätten till mineralfyndigheter
å odisponerad kronojord. Enligt departementschefens mening förelåg ej någon
anledning att i detta avseende fastställa skiljaktiga bestämmelser för de tre
nordligaste länen. I anledning av ämbetsverkens hemställan örn dispensrätt
förordades bestämmelse örn rätt för Kungl. Maj :t att för särskilt fall giva tillstånd
till inmutning.
Sedan lagförslaget förelagts riksdagen (prop. nr 207), blev detsamma i enlighet
med första lagutskottets tillstyrkande (uti. nr 27) antaget av riksdagen.
Då fråga därefter uppkom örn förlängning av 1926 års lags giltighetstid
anförde bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. 1. Asplund i avgivet;
yttrande, att han visserligen hyste den uppfattningen att 1918 års lag bort förlängas
i stället för att upphävas, men att han dock icke ville föreslå upplivande
av denna lag. En förutsättning för att malmletningen skulle kunna obehindrat
och planmässigt fortgå med tillämpning av 1926 års lag vore emellertid, att
dispensrätten vunne tillämpning i alla de fall, då av enskilda å enskild jord
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
bedriven lojal malmletning föranledde malmletningens fortsättande in på angränsande
kronojord, samt att den för statens räkning bedrivna malmletnmgen
finge fortsätta och bedrivas med särskild hänsyn därtill, att kronojorden bleve
minst lika grundligt undersökt som enskild jord. — Enär i 1926 års lag inga
som helst riktlinjer angående inskränkningar i inmutningsrätten vid fall av
dispens vore angivna, ehuru det syntes klart att Kungl. Majit vid beviljande
av tillstånd till inmutning icke skulle medgiva inmutningsrätt i liela den utsträckning,
som angåves i gruvestadgan, föresloges att i lagen måtte intagas
bestämmelser härom.
Kommer stolle ghmi förordade att 1926 års lag förtydligades, så att någon
tvekan icke behövde uppstå örn befogenheten att förbinda tillstånd till inmutning
med vissa villkor, huvudsakligen avsedda att tillgodose kronans intressen.
Tvenne skilda vägar kunde därvid beträdas, nämligen antingen genom
angivande i lagen av de särskilda villkor, som skulle gälla för inmutning, vartill
tillstånd meddelades, eller genom intagande i lagen av bemyndigande for
Kungl. Majit att vid lämnande av tillstånd till inmutning fastställa villkor
härför. Bergmästaren Asplund hade förordat det förra alternativet men kollegiet
ville för sin del förorda det senare. Det syntes nämligen knappast nödvändigt
att redan i förväg fastslå de villkor, varunder dispenserna finge med
-
delas.
Departementschefen anförde -— efter erinran därom att med hänsyn till
gruvlagstiftningsfrågans vidlyftiga beskaffenhet det icke vore möjligt att närmare
angiva den tid, då frågan kunde komma att föreläggas riksdagen, samt
att vid sådant förhållande den provisoriska lagen syntes böra erhålla giltighet
för ännu någon tid, lämpligen ett år — bland annat följande:
Till grund för de olika förslag, vilka blivit framställda i syfte att näi mare
reglera rätten att meddela dispens från inmutningsförbudet, syntes ligga den
uppfattning, att den nuvarande bestämmelsen skulle innefatta en viss begränsning
av Kungl. Maj :ts befogenhet att vid meddelande av dispens fastställa de
villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga, särskilt för betryggande
av kronans intresse och ett ändamålsenligt ordnande av förhållandena vid
övergången till en blivande ny gruvlagstiftning. Med anledning härav erinrades,
att vid lagens tillkomst dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalat,
att då det därvid icke vöre möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler
för dispensrättens handhavande, Kungl. Majits befogenhet i detta avseende
syntes kunna angivas på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 g i
lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att forvarva tast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag. I enlighet härmed hade lagen erhållit
den gällande avfattningen, och någon erinran härutinnan hade varken tran
lagrådets eller riksdagens sida förekommit. Det syntes ock vara tydligt, att en
dylik allmänt hållen bestämmelse vore bäst ägnad att vid avgörandet av dispensfrågor
låta de olika synpunkter, som krävde beaktande, komma fullt till
sin rätt. Att i lagen angiva särskilda villkor för dispens mäste såsom i viss
mån framginge även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som framkommit i utlåtandena
— ställa sig ganska vanskligt. Något behov därav syntes ej heller
vara för handen. I tillämpningen hade redan förekommit, att Kungl. Maj.
vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sådana_ föreskrifter tor ti - varatagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i sjalva lagen.
Otvivelaktigt bomme de ämbetsmyndigheter, vilka hade att i varje sar
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
skilt dispensärende avgiva yttranden, icke att underlåta att därvid framhålla
!nfdp;pL°miltrdlgve!ier’» m?efatta anledning till fastställande av
speciella, villkor. Vid sadant förhållande syntes det mindre lämpligt att genom
en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den likformighet, som rådde
mellan denna lag och den nyss nämnda lagen den 30 maj 1916; något behov
av ändring i den senare lagen hade veterligen ej yppats.
Det av Kungl. Majit (prop. nr 66) framlagda lagförslaget örn lagens prolongering
till den 1 januari 1929 tillstyrktes av första lagutskottet (uti. nr 32)
och godkändes av riksdagen.
Ug 1928. I proposition (nr 4) till 1928 års riksdag med förslag till prolongering av
1926 ars lag till den 1 januari 1930 fanns intaget ett yttrande av bergmästaren
Asplund, innehållande bland annat ett lagförslag, som upptog de särskilda
villkor som skulle galla vid meddelande av dispens från inmutningsförbudetoch
meddelades i propositionen att länsstyrelsen i Norrbottens län samt kommerskollegium
anslutit sig till detta förslag. Departementschefen anförde —
efter erinran att sedan socialiseringsnämndens utlåtande avgivits i augusti 1927
detta remitterats till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar för yttrande
samt att det såväl med hänsyn härtill som på grund av detta lagstiftningsärendes
vidlyftiga beskaffenhet vore uteslutet att förslag i ämnet kunde
föreläggas 1928 års riksdag — att det knappast påvisats att den gällande ordningen
medfört någon betydande olägenhet, som skulle undanröjas genom en
lag av det ifrågasatta innehållet, samt att däri icke skulle komma att upptagas
någon bestämmelse, vilken icke lika fullt kunde vinna beaktande vid dispensprövningen.
Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet (uti. nr 4) och antogs av
riksdagen.
Lag 1929. Vid 1929 års riksdag framlades proposition (nr 114) örn förlängning av
1926 års lag till den 1 januari 1933. I avgivet yttrande i frågan hade bergmästaren
Asplund anfört bland annat:
„ Inom.Norrbottens och Jämtlands län hade malmletningsverksamheten särskilt
a kronojord redan före 1926 varit så obetydlig, att inmutningsförbudet för dessa
lans vidkommande icke kunde anses ha varit på något sätt motiverat. Ett upphävande
av förbudet vöre därför bestämt att tillråda och kunde bliva av betydelse
särskilt beträffande Norrbottens län med dess ofantliga arealer kronojord,
som alltsedan år 1902 icke varit föremål för någon nämnvärd malmletnmg.
. Vad Västerbottens län anginge, hade däremot malmletningen även på
kronojord varit mera, omfattande, så länge inmutning varit tillåten utan särskild
dispens Gjorda värdefulla fynd inom det s. k. Skelleftedistriktet hade
stimulerat till ett grundligt letande. Emellertid syntes det år 1926 införda
dispenssystemet ha vallat ett starkt avbräck i malmletningen å kronojord medan
däremot malmletningen å enskild jord fortsatt att öka. Då man påminde^sig,
att alltifrån år 1889, då förbud mot utmålsläggning av fyndigheter
a kronomark utfärdades, alltså under i det närmaste fyrtio års tid, det
ena provisonet å^gruvlagstiftningens område avlöst det andra, att de definitiva
lagforslag, som aren 1909 och 1910 framlagts för riksdagen, efter vartannat
avslagits och att övriga kommittéförslag (av 1919 och 1923) icke föranlett
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
7
ens ett framläggande, så måste det tröstlösa virrvarr, vari frågan likväl nu
befunne sig, övertyga var och en, att det bleve nödvändigt att börja örn fran
början och att man måste räkna med ett mahanda tioårigt arbete, innan ett
nytt förslag, som kunde ha utsikt att gå igenom, kunde komma att framläggas.
Under sådana förhållanden syntes det vara synnerligen olämpligt, örn
man fortfarande skulle Inskränka sig till en förlängning av 1926 års lag i oförändrat
skick. Asplund ansåge sig därför böra framlägga två alternativa förslag
till frågans provisoriska lösning på ett sätt, som bättre än 1926 års lag
kunde tillgodose behovet av malmletmng även pa kronojord. Det ena alternativet
överensstämde i huvudsak med av Asplund tidigare avgivet förslag och innefattade
således samma princip som 1926 års lag men med fasta bestämmelser
rörande villkoren vid meddelande av dispens. Det andra alternativet mnebure
fri inmutningsrätt utan dispens men med vissa förbehåll — av samma innehåll
som enligt det första alternativet — rörande ny gruvlagstiftning m. m., således
samma princip som legat till grund för 1918 års lags bestämmelser rörande
annat än järnmalmsfyndigheter.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning samt länsstyrelserna i de tre
länen tillstyrkte prolongering av 1926 års lag, länsstyrelsen i Norrbottens län
dock med anslutning till vad bergmästaren Asplund anfört rörande behovet av
fasta bestämmelser.
Kommerskollegium anförde bland annat:
Att, såsom bergmästaren uttalat, inmutningsförbudet medför minskning _i
inmutningsverksamheten, torde vara uppenbart, men Kollegium håller för sm
del före, att den inmutningsverksamhet, som på grund av förbudet ej ägt rum,
sannolikt endast skulle hava varit sådan av mindre önskvärt slag. såsom av
bergmästarens utredning framgår har nämligen icke i något fall dispens vägrats
sådan inmutare, vars verksamhet varit till gagn för efterforskningen av
de malmtillgångar, varom här är fråga. ...
Så länge den rationella malmletningen å kronojord inom Västerbottens Ian
fortgår torde Kronans intressen bäst tillgodoses genom inmutningsförbudets
upprätthållande därstädes. Frågan örn förbudets kvarstående i Norrbottens
och Jämtlands län torde icke för närvarande hava någon egentlig betydelse.
Någon mera tungt vägande anledning att nu upphäva det för dessa lans vidkommande
torde knappast vara för handen. Då emellertid särdeles starka skal
för förbudets kvarstående för dessa län ej heller föreligga, torde, om framdeles
därstädes någon olägenhet skulle yppa sig därav eller eljest skulle finnas lämpligt
att detsamma upphävdes i dessa län, betänkligheter mot en sadan åtgärd
ej böra komma att föreligga. .
Då åtskilligt talar för att, som bergmästaren föreslagit, i en författning inrymma
särbestämmelserna rörande inmutning å_ nu ifrågavarande kronojord
i de tre norra länen samt Kollegium i huvudsak ej’ har något att erinra mnt det
innehåll, bergmästaren givit dessa bestämmelser i sitt alternativförslag I, tinner
sig Kollegium kunna för sin del biträda detta förslag.
Departementschefen yttrade, att det icke vore möjligt att närmare angiva den
tidpunkt, då gruvlagstiftningsfrågan kunde komma att föreläggas riksdagen,
samt att under sådana omständigheter den provisoriska lagstiftningen syntes
böra erhålla fortsatt giltighet för ytterligare någon tid, lämpligen tre år. I
fråga örn behovet av bestämmelser i ändamål att reglera dispensrätten funnes
icke anledning att frångå den ståndpunkt, som under föregående år intagits av
statsmakterna. De ytterst fåtaliga ärenden, som inkommit under den tid lagen
8
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
varit gällande, syntes ej heller, såsom möjligen kunde ifrågasättas, motivera
villkorens intagande i en administrativ författning.
Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet (uti. nr 21) — som emellertid
därvid uttalade, att utskottet ansåge sig böra framhålla önskvärdheten
av att åvägabringande av en ny gruvlag måtte bedrivas så skyndsamt, som omständigheterna
det medgave — samt godkändes av riksdagen.
Den nu föreliggande propositionen avser, såsom redan nämnts, att 1926 års
lag — vilken tidigare förlängts genom lagarna 1927 och 1928 på ett år och
genom lagen 1929 pa tre år — nu skulle beredas förlängd giltighet utan tidsbegränsning.
Av propositionen framgår, att chefen för justitiedepartementet anmodat de
tre länsstyrelserna, chefen för Sveriges geologiska undersökning samt kommerskollegium
att avgiva yttrande, huruvida förordnande om fortsatt tillämpning
av 1926 års lag borde meddelas, ävensom angående den tid ett dylikt förordnande
eventuellt borde avse.
Bergmästare Asplund har i yttrande till kommerskollegium uttalat, att beträffande
Jämtlands och Norrbottens län någon särskild lagstiftning om rätten
till inmutning knappast syntes honom av behovet påkallad. X fråga örn
Västerbottens län har däremot bergmästaren Asplund framhållit, hurusom restriktionerna
verkat därhän, att efter ikraftträdandet av 1926 års lag malmletningen
fran saväl statens som enskildas sida ensidigt inriktats på enskild
mark, medan intresset för undersökningar på kronojord starkt avtagit. Efter
närmare utvecklande av skälen för detta påstående har bergmästaren Asplund
såsom sin uppfattning uttalat, att därest rätten till inmutning å ifrågavarande
kronojord ej kunde frigivas, den Kungl. Majit tillkommande dispensrätten i
allt fall borde regleras genom särskilda lagbestämmelser. Vad Asplund till
närmare utveckling av sin mening anfört är av huvudsakligen följande innehåll:
Det
skulle vara mindre lyckligt, örn vissa stora delar av de malmförande
trakterna bleve ofullständigt undersökta endast därför att de tillhörde kronan,
medan ^utbyggandet av viktiga kommunikationsleder påginge i stor omfattning
på malmgeologiskt ej undersökta områden, där hänsyn ej kunde tagas
till önskemålet, att särskilt järnvägarna Indes lämpligt i förhållande till malmfyndigheter
av större betydelse. Med hänsyn härtill och till de goda resultat,
som på vissa håll framkommit genom malmletning å enskild jord, där inga
restriktioner funnits, vidhölle Asplund vad han i yttrande vid tillkomsten av
1929 års lag anfört, eller att örn ej inmutningsrätten kunde helt frigivas på
kronojord eller kravet på dispens eftergivas med vissa förbehåll beträffande
skyldighet för inmutare att underkasta sig ny gruvlagstiftning m. m. —
exempelvis i enlighet med av Asplund vid hans nämnda yttrande fogat förslag,
alternativ II — så borde åtminstone, för åstadkommande av större visshet
för en malmletare beträffande vilka rättigheter som kunde tillerkännas honom
till ett eventuellt fynd å kronojord, vissa allmänna bestämmelser härom införas
i den provisoriska lagen. I sådant hänseende förordades av anförda skäl ett
förslag till lag örn inskränkning i inmutningsrätten i ungefärlig överensstämmelse
med Asplunds förslag, alternativ I, i hans berörda yttrande. Giltighetstiden
torde lämpligen kunna sättas till tre år.
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
9
Förhoppningar syntes icke förefinnas, att ett slutligt förslag till definitiv
gruvlag skulle kunna föreligga på ännu ett tiotal år. Att för så lång tid
framåt bygga villkoren för inmutningsrätt å kronojord inom de tre nordligaste
länen icke på av riksdagen godkända, låt vara provisoriska lagbestämmelser
utan på en praxis, som finge utveckla sig från fall till fall under arens lopp,
syntes knappast vara lämpligt. Särskilt med hänsyn till den långa tid, som
måste åtgå för utarbetande och framläggande av en definitiv gruvlag, måste
det vara synnerligen behövligt, att en viss stabilitet och likhet inför lagen, örn
än genom provisoriska lagbestämmelser, skapades i fråga örn rätten till inmutning
även å kronojord i de tre nordligaste länen, liksom fallet vore inom
övriga län och på all enskild jord.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har intet att erinra mot fortsatt giltighet av
1926 års lag under förslagsvis tre år. — Länsstyrelsen i Västerbottens län anser
övervägande skäl tala för ett upprätthållande av inmutningsförbudet under
ytterligare en treårsperiod men ansluter sig till bergmästaren Asplunds förslag
örn upptagande i lagen av villkoren vid tillstånd till inmutning. - - Länsstyrelsen
i Norrbottens län ansluter sig i allt väsentligt till bergmästaren Asplunds
yttrande.
Chefen för Sveriges geologiska undersökning anser de skäl, som föranlett
tillkomsten av 1926 års lag, allt fortfarande tala emot ett frigivande av inmutningsrätten
å kronans mark samt förordar en prolongering av lagen i oförändrat
skick, antingen till dess ny gruvlag komme till stånd eller på ytterligare
två år.
Kommer skollegiwm yttrar bland annat.
Under den tid, som förflutit, sedan kollegium senast yttrat sig i detta ämne,
hade samtliga av Kungl. Majit meddelade inmutningsdispenser förbundits med
villkor, som stöde i överensstämmelse med de av kollegium i yttrande vid tillkomsten
av 1929 års lag omnämnda och som huvudsaklig förebild för de då
ifrågasatta författningsbestämmelserna förordade villkoren för tillstånd till
inmutning.
Någon olägenhet av att i en ny författning fastlåsa dispensvillkoren skulle
att döma härav alltså ej uppkomma. Att en sådan författning icke komme till
stånd syntes huvudsakligen hava berott på en åsikt örn dess obehövlighet. Sedan
praxis numera stabiliserat sig, ville kollegium ingalunda bestrida, att ur
juridisk synpunkt frågan, huruvida lagen borde förlängas oförändrad eller
ny författning, upptagande dispensvillkoren, borde utfärdas, blivit av endast
ringa vikt. Det hela hade numera blivit huvudsakligen en skriv- och kostnadsfråga,
som torde kunna genom samarbete mellan de därav berörda myndigheterna
få någon lämplig lösning.
Huruvida utsikt förefunnes för att ny gruvlagstiftning skulle komma till
stånd inom en icke alltför avlägsen framtid undandroge sig ju kollegii bedömande,
men då kollegium åtminstone för närvarande icke såge någon anledning
till frigivande av inmutningsrätten på den i lagen avsedda kronojorden,
syntes det kollegium även saknas anledning att fortfarande giva lagen tilllämplighet
endast för viss kortare tid. Detta vore så mycket mera fallet som
en endast temporär giltighet för lagen icke torde komma att anses som något
hinder för ett upphävande av densamma, innan giltighetstiden utlupit, om sådana
förhållanden inträffade, att inmutningsrätten åter borde lösgivas. Kollegium
finge därför hemställa, att inmutningsförbudets förlängning, vare sig
denna skedde i den ena eller andra formen, icke förbundes med tidsbegränsning
för författningens giltighet.
Bihang till riksdagens protokoll 1932. .9 sami. 1 avd■ 2 haft. (AV 3.) 2
Utskottet.
10 Första lagutskottets utlåtande Nr •>''.
Departementschefen uttalar i propositionen, att gruvlagstiftningsfrågan nu
vöre beroende på Kungl. Maj:ts prövning men att i anseende till dess vidlyftiga
beskaffenhet och de skiftande uppfattningar i fråga om den blivande lagstiftningens
innehåll, som kommit till uttryck i avgivna yttranden, samt med
hänsyn jämväl till ovissheten örn vilken utveckling gruvdriften kunde komma
att undergå i följd av rådande förhållanden, det icke för närvarande syntes
vara möjligt att närmare angiva den tidpunkt, då frågan kunde föreläggas
riksdagen.
Vidare anför departementschefen:
Att, såsom bergmästaren Asplund framhållit, tillkomsten av 1926 års lag
skulle hava inverkat hämmande på malmletningen å kronojord inom Västerbottens
län, synes mig icke ådagalagt. Det torde givas andra förklaringsgrunder
till den relativa nedgången i antalet av staten tagna inmutningar å
sådan mark. Enligt vad jag erfarit, har från statens sida malmletningen
alltjämt bedrivits med samma intresse på kronojord som på enskild mark,
ehuruväl av de mera lovande fyndigheterna under tiden efter lagens tillkomst
ett jämförelsevis större antal legat å enskild mark än förut varit fallet. Ej
heller från enskildas sida lärer inom Västerbottens län malmletningen hava bedrivits
mindre intensivt på kronojord efter lagens ikraftträdande än tidigare,
även om verksamheten där icke resulterat i förhållandevis lika talrika inmutningar
som på enskild mark. Tillstånd till inmutning torde ej i något fall
förvägrats en upptäckare, som ägt förutsättningar att göra ett nyttigt bruk
av sina fynd.
Lika litet lärer grundad anledning föreligga till farhågor för att en fortsatt
tillämpning av lagen skulle hava nämnda ogynnsamma inverkan. Snarare synas
mig lagens bestämmelser ägnade att i så måtto främja ett sunt bedrivande
av malmletningsverksamheten, att ett visst önskvärt skydd därigenom beredes
mot hinder eller störning genom inmutningar, som företagas i rent spekulationseller
instängningssyfte.
Under angivna förhållanden synes det mig ställt utom tvivel, att förevarande
lagstiftning bör erhålla fortsatt giltighet. Goda skäl torde ock tala för
att densamma nu gives definitiv karaktär. Av allt att döma kommer frågan
örn revision av gruvlagstiftningen icke att på ännu åtskilliga år vinna sin slutliga
lösning. Såväl för statens administrativa organ som för den allmänhet,
vars intressen beröras av ifrågavarande lagstiftning, är det av värde, att denna
erhåller största möjliga stadga.
Vidkommande det av bergmästaren Asplund framställda förslaget, att i lagen
måtte införas bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj :t tillkommande
dispensrätten, vill jag erinra, att jämväl detta spörsmål förelegat till
bedömande vid de tidigare tillfällen, då frågan örn prolongering av 1926 års
lag varit föremål för riksdagens behandling---. Anledning torde icke
föreligga att nu frångå den av statsmakterna sålunda intagna ståndpunkten.
Den omständigheten, att jag nu förordar en förlängning av lagens giltighet
utan tidsbegränsning, synes mig icke föranleda ändring härutinnan, helst en
fast praxis numera utvecklat sig i fråga örn de villkor, som föreskrivas vid
beviljande av tillstånd till inmutning.
Lagförslaget har vid granskning av lagrådet lämnats utan anmärkning.
Utskottet Ilar icke något att erinra mot att fortsatt tillämpning gives det i
1926 års lag meddelade förbudet mot inmutning i förening med rätt för Kungl;
Majit att därifrån bevilja dispens. Eörslaget att förlänga lagens giltighet utan
Första lagutskottets utlåtande Nr 3.
11
sådan tidsbegränsning, som tidigare fastställts, synes visserligen kunna lämna
rum för åtskillig tvekan men utskottet anser sig kunna tillstyrka propositionen
även i denna del. Utskottet vill därvid påpeka, att örn än 1926 års lag sålunda
formellt erhåller definitiv karaktär, detta givetvis icke innebär, att frågan
örn inmutningsrätten å kronojord får anses ha erhållit en slutgiltig lösning.
Denna fråga måste vid gruvlagstiftningens upptagande ånyo skärskådas,
och utskottet vill icke underlåta att i detta sammanhang understryka
sitt ovan nämnda uttalande vid 1929 års riksdag rörande önskvärdheten av
att arbetet på gruvlagstiftningens revision bedrives så skyndsamt som omständigheterna
det medgiva.
I likhet med departementschefen anser utskottet den omständigheten, att
lagens giltighetstid nu skulle förlängas utan tidsbegränsning, icke böra föranleda
ändring i den ståndpunkt, statsmakterna tidigare intagit till frågan örn
införande i lagen av bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande
dispensrätten.
I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.
Stockholm den 5 februari 1932.
På första lagutskottets vägnar:
A. ÅKERMAN.
Vid detta ärendes behandling ha närvarit:
från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell*, Svenson i Eskhult*,
Schlyter, Bissmark, Öhman och Jonsson i Lycksele;
från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs, Lindley*,
Olsson i Rimforsa, Hedlund i Östersund* och Christenson*, fröken Wellin samt
herr Jonsson i Risinge*.
*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1932:24 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning a1 i texten