Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

1932-02-05 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1932:3, Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1932 kl. 1 e. m.

Utlåtande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition nied förslag till

lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april

1926 om inskränkning i rätten till inmutning inom vissa

län.

Genom en den 23 december 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 7, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj:t, under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 (nr 88) om

inskränkning i rätten till inmutning inom vissa län.

Härigenom förordnas, att lagen den 28 april 1926 örn inskränkning i rätten

till inmutning inom vissa län, vilken lag gäller till den 1 januari 1933, skall

äga fortsatt giltighet från och med sistnämnda dag.

I fråga örn de skäl, som ligga till grund för förslaget, får utskottet, i den

mån redogörelse härför ej lämnas här nedan, hänvisa till propositionen.

Då lagförslaget innebär en förlängning utan tidsbegränsning av den hittills

provisoriska lagen av år 1926 — vilken innehåller, att inom Norrbottens, Västerbottens

och Jämtlands län inmutning för annans än kronans räkning ej utan

Konungens för särskilt fall givna tillstånd må ske å kronojord, som ej innehaves

under ständig besittningsrätt eller är anslagen till boställe (s. k. odisponerad

kronojord) — vill utskottet här lämna en kort redogörelse för denna lagstiftningsfrågas

utveckling.

Den gällande gruvestadgan av den 16 maj 1884 förutsätter fri inmutningsrätt

för mineralfyndigheter å såväl enskild mark som kronojord samt stadgar

Bihang till riksdagens protokoll 1932. 9 sami. 1 avd. 2 Käft. (Nr 3.) 1

Lagstift
nings
frågans
utveckling.

Gruvestadgan

1884.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr 8.

rätt för jordägaren att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet och

den därav fallande vinsten. Inmutningsrätten har tillkommit i det allmännas

iniresse för att uppmuntra till eftersökande och bearbetande av nya mineralfyndigheter;

i samma syfte avstod kronan enligt gruvestadgans ursprungliga

lydelse till förmån för inmutaren från sin jordägareandel på odisponerad kronojord.

Kungörelse En reaktion mot den uppfattning, som låg till grund för 1884 års gruve1889.

stadga, uppkom redan i slutet av 1880-talet och föranleddes närmast av inmutningar

å de stora malmfälten i Norrbottens län. Uppmärksamheten riktade

sig till en början särskilt på den omständigheten, att kronan saknade såväl

inkomst av som inflytande på bergshanteringen å sin egen jord, och i skrivelse

den 15 maj 1889 anhöll riksdagen, att Kungl. Majit täcktes taga i övervägande,

huruvida det kunde lända till fördel för kronan att å odisponerad

kronojord kronan tillerkändes rätt att till hälften med inmutaren deltaga i gruvarbetet

och den därav fallande vinsten. I anledning av denna riksdagsskrivelse

meddelade Kungl. Majit i en kungörelse den 19 augusti 1889 vissa provisoriska

bestämmelser för att åt en blivande lagändring bereda så mycket större

verkan. Denna kungörelse innehöll föreskrift örn att i mutsedel, som därefter

utfärdades för fyndighet å odisponerad kronojord, skulle intagas förbehåll örn

skyldighet för inmutaren att vara underkastad de förändrade bestämmelser örn

rätt för kronan att deltaga i gruvarbetet och den därav fallande vinsten, som

genom ny lagstiftning kunde bliva gällande. Dessutom stadgades i kungörelsen,

att utmål tills vidare icke finge anvisas för fyndighet, därå inmutning erhållits

under dylikt förbehåll.

Lagändring Frågan örn kronans jordägareandel löstes emellertid först vid 1899 års riks1899■

dag; ända till dess gällde de nämnda provisoriska bestämmelserna. Lösningen

innebar, att därest vid inmutning å odisponerad kronojord kronan ej begagnade

sin jordägareandel — vilken i så fall skulle utarrenderas -— inmutaren skulle

njuta jordägareandelen till godo med förpliktelse att för varje år till kronan

erlägga en avgäld, motsvarande av värdet av alla de inmutningsbara ämnen,

som under året brutits och uppfordrats; härjämte stadgades att inmutaren

från utgången av tjugonde året efter utmålsläggningen skulle vara underkastad

de bestämmelser örn rätt för kronan att själv begagna jordägareandelen, vilka

då kunde vara gällande.

Lag 1902. Vissa i synnerhet under 1890-talets provisorium konstaterade missförhållanden

— bl. a. ett utbrett mutsedelsjobberi — väckte emellertid till liv frågan,

huruvida inmutningsrätten å kronojord inom Norrbottens län borde upphävas

eller tills vidare suspenderas. Kungl. Majit föranstaltade härom utredning,

men innan något förslag hann framläggas, antog 1902 års riksdag för sin del

en lag — utfärdad den 6 juni 1902 — enligt vilken inom Norrbottens län inmutning

å odisponerad kronojord finge ske endast för kronans räkning. Lagen

var avsedd som ett provisorium och skulle gälla endast för ett år men förnyades

sedermera och utsträcktes år 1907 att avse även Västerbottens och Jämtlands

län. Genom särskilda lagar åren 1908—1917 utsträcktes lagen att gälla,

för ett år i sänder.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

3

Såsom redan nämnts föranleddes denna provisoriska lagstiftning ursprungligen

av vissa under 1890-talet konstaterade missförhållanden vid inmutningssystemets

tillämpning. Att provisoriet sedermera kom att bestå så länge, torde

emellertid ha sin huvudsakliga förklaring i framträdandet av nationalekonomiska

och andra synpunkter, vilka påkallade en helt och hållet ny gruvlagstiftning

eller åtminstone en ändrad lagstiftning örn malmfyndigheters uppsökande

och tillgodogörande å kronojord. Vissa förslag i detta senare avseende

framlades för 1909 och 1910 års riksdagar men vunno i huvudsak icke

riksdagens bifall. År 1916 tillsattes en kommitté för utredning av gruvlagstiftningen

för kronojorden (kommitténs betänkande avgavs 1919).

Emellertid föranledde förhållandena under världskriget en förändring i den

allt sedan år 1902 gällande provisoriska lagstiftningen. Under kriget hade genom

importens så gott som fullständiga avstannande uppstått stor brist på

vissa metaller, som för olika ändamål voro nödvändiga. I syfte att söka åstadkomma

bearbetning av sådana mineralfyndigheter, som voro upptäckta men av

upptäckarna hemlighöllos i avvaktan på ny lagstiftning, framlade Kungl.

Majit för 1918 års lagtima riksdag ett lagförslag, vilket innebar ett frigivande

av inmutningsrätten i de tre nordligaste länen, dock med undantag av jämmalmsfyndigheter

—■ varav tillräckliga tillgångar voro kända — samt i fråga

om övriga mineralfyndigheter med åtskilliga inskränkningar i fråga örn den

rätt, som enligt gruvestadgan tillkom inmutaren. En av dessa inskränkningar

bestod däri, att inmutare -—■ dock först efter 20 års förlopp — skulle vara underkastad

de förändrade bestämmelser, som genom ny lagstiftning kunde bliva

fastställda i avseende å rätten att nyttja gruvanläggningen. Lagförslaget antogs

av riksdagen. Lagen, som utfärdades den 31 maj 1918, skulle gälla till

den 1 oktober 1919; genom särskilda lagar åren 1919—1925 förnyades emellertid

lagen, det sistnämnda året för tiden till den 1 januari 1927.

1918 års lagstiftning upphävdes genom den lag av den 28 april 1926, som

nu är i fråga. Såsom redan nämnts förordnades härigenom — för tiden till den

1 januari 1928 — att inom Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län inmutning

för annans än kronans räkning ej utan Konungens för särskilt fall givna

tillstånd finge ske å odisponerad kronojord.

Lagen föranleddes närmast av ett av kommer skotte giu/m och Sveriges geologiska

xmdersökning avgivet gemensamt yttrande i frågan, huruvida 1918 års

lag borde förlängas. Ämbetsverken uttalade därvid farhågor för att det pågående

malmletningsarbetet, som inom Västerbottens län medfört upptäckande av

betydande tillgångar av i vårt land förut endast sparsamt företrädda eller till

och med okända malmer, skulle kunna på ett ur allmän synpunkt skadligt sätt

störas genom inmutningar, verkställda på spekulation eller i instängningssyfte.

Med hänsyn härtill föreslogo ämbetsverken införande av provisoriskt inmutningsförbud

beträffande all jord i Västerbottens län. Då det förefölle obilligt

att beröva de enskilda personer, som jämte staten bedrevo fullt vetenskapliga

undersökningar för upptäckande av malmfyndigheter, möjlighet att åtminstone

fullfölja redan påbörjade arbeten samt det icke heller torde vara uteslutet, att

Lag 1918.

Lag 1926.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

Lag 1927.

det ur det allmännas synpunkt, för ernående av vidgad kännedom örn traktens

mineraltillgångar, kunde vara önskvärt, att enskilda även i vissa andra fall

och inom vissa begränsade områden verkställde undersökningsarbeten, syntes

emellertid ämbetsverken rätt för Kungl. Maj :t att medgiva enskilda tillstånd

att under viss tid och inom visst begränsat område verkställa inmutningar av

mineralfyndigbeter vara påkallad i samband med ett inmutningsförbud.

Vid ärendets anmälan i statsrådet erinrade föredragande departementschefen,

att betänkande och förslag i fråga örn ny gruvlagstiftning avlämnats den

27 juni 1923 av särskilda sakkunniga inom justitiedepartementet samt att — sedan

vissa yttranden avgivits •— Kungl. Maj :t den 13 mars 1925 bestämt, att

betänkandet och däröver avgivna yttranden skulle överlämnas till socialiseringsnämnden

för avgivande av yttrande. Såväl med hänsyn till att sådant yttrande

ännu ej inkommit som på grund av detta lagstiftningsärendes vidlyftiga

beskaffenhet vore det uteslutet, att förslag i ämnet kunde förläggas

1927 års riksdag. I den mån den särskilda lagstiftningen för de tre nordligaste

länen erhållit provisorisk karaktär i avbidan å en definitiv lösning av

gruvlagstiftningsfrågan, kvarstode följaktligen skälet för en fortsatt prolongation

av 1918 års lag. — Härjämte uttalade departementschefen bland annat,

att även örn enligt hans uppfattning icke för det dåvarande förelåge mera bestämd

anledning till omedelbara farhågor för missförhållanden av den art, som

framhållits i ämbetsverkens utlåtande, detta tydligen icke uteslöte ett övervägande,

huruvida gällande bestämmelser kunde anses ägnade att på bästa

sätt tillgodose kronans intresse, särskilt med hänsyn till de kostnader, vilka

blivit nedlagda för uppdagande av mineraltillgångar i Västerbottens län. Departementschefen

fann en så vittgående förändring i lagstiftningen, som ett inmutningsförbud

beträffande såväl publik som enskild jord skulle innebära, ej

böra vidtagas, men binder syntes icke böra möta att så till vida säkerställa

kronans intresse, att en återgång till den före 1918 års lag gällande ordningen

ägde rum, eller sålunda att kronan förbebölles rätten till mineralfyndigheter

å odisponerad kronojord. Enligt departementschefens mening förelåg ej någon

anledning att i detta avseende fastställa skiljaktiga bestämmelser för de tre

nordligaste länen. I anledning av ämbetsverkens hemställan örn dispensrätt

förordades bestämmelse örn rätt för Kungl. Maj :t att för särskilt fall giva tillstånd

till inmutning.

Sedan lagförslaget förelagts riksdagen (prop. nr 207), blev detsamma i enlighet

med första lagutskottets tillstyrkande (uti. nr 27) antaget av riksdagen.

Då fråga därefter uppkom örn förlängning av 1926 års lags giltighetstid

anförde bergmästaren i norra bergmästaredistriktet C. 1. Asplund i avgivet;

yttrande, att han visserligen hyste den uppfattningen att 1918 års lag bort förlängas

i stället för att upphävas, men att han dock icke ville föreslå upplivande

av denna lag. En förutsättning för att malmletningen skulle kunna obehindrat

och planmässigt fortgå med tillämpning av 1926 års lag vore emellertid, att

dispensrätten vunne tillämpning i alla de fall, då av enskilda å enskild jord

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

bedriven lojal malmletning föranledde malmletningens fortsättande in på angränsande

kronojord, samt att den för statens räkning bedrivna malmletnmgen

finge fortsätta och bedrivas med särskild hänsyn därtill, att kronojorden bleve

minst lika grundligt undersökt som enskild jord. — Enär i 1926 års lag inga

som helst riktlinjer angående inskränkningar i inmutningsrätten vid fall av

dispens vore angivna, ehuru det syntes klart att Kungl. Majit vid beviljande

av tillstånd till inmutning icke skulle medgiva inmutningsrätt i liela den utsträckning,

som angåves i gruvestadgan, föresloges att i lagen måtte intagas

bestämmelser härom.

Kommer stolle ghmi förordade att 1926 års lag förtydligades, så att någon

tvekan icke behövde uppstå örn befogenheten att förbinda tillstånd till inmutning

med vissa villkor, huvudsakligen avsedda att tillgodose kronans intressen.

Tvenne skilda vägar kunde därvid beträdas, nämligen antingen genom

angivande i lagen av de särskilda villkor, som skulle gälla för inmutning, vartill

tillstånd meddelades, eller genom intagande i lagen av bemyndigande for

Kungl. Majit att vid lämnande av tillstånd till inmutning fastställa villkor

härför. Bergmästaren Asplund hade förordat det förra alternativet men kollegiet

ville för sin del förorda det senare. Det syntes nämligen knappast nödvändigt

att redan i förväg fastslå de villkor, varunder dispenserna finge med
-

delas.

Departementschefen anförde -— efter erinran därom att med hänsyn till

gruvlagstiftningsfrågans vidlyftiga beskaffenhet det icke vore möjligt att närmare

angiva den tid, då frågan kunde komma att föreläggas riksdagen, samt

att vid sådant förhållande den provisoriska lagen syntes böra erhålla giltighet

för ännu någon tid, lämpligen ett år — bland annat följande:

Till grund för de olika förslag, vilka blivit framställda i syfte att näi mare

reglera rätten att meddela dispens från inmutningsförbudet, syntes ligga den

uppfattning, att den nuvarande bestämmelsen skulle innefatta en viss begränsning

av Kungl. Maj :ts befogenhet att vid meddelande av dispens fastställa de

villkor, som i föreliggande fall kunde finnas lämpliga, särskilt för betryggande

av kronans intresse och ett ändamålsenligt ordnande av förhållandena vid

övergången till en blivande ny gruvlagstiftning. Med anledning härav erinrades,

att vid lagens tillkomst dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalat,

att då det därvid icke vöre möjligt att i lagen närmare utforma vissa regler

för dispensrättens handhavande, Kungl. Majits befogenhet i detta avseende

syntes kunna angivas på samma sätt som för där avsedda fall skett i 1 g i

lagen den 30 maj 1916 om vissa inskränkningar i rätten att forvarva tast egendom

eller gruva eller aktier i vissa bolag. I enlighet härmed hade lagen erhållit

den gällande avfattningen, och någon erinran härutinnan hade varken tran

lagrådets eller riksdagens sida förekommit. Det syntes ock vara tydligt, att en

dylik allmänt hållen bestämmelse vore bäst ägnad att vid avgörandet av dispensfrågor

låta de olika synpunkter, som krävde beaktande, komma fullt till

sin rätt. Att i lagen angiva särskilda villkor för dispens mäste såsom i viss

mån framginge även av de sinsemellan skiljaktiga förslag, som framkommit i utlåtandena

— ställa sig ganska vanskligt. Något behov därav syntes ej heller

vara för handen. I tillämpningen hade redan förekommit, att Kungl. Maj.

vid beviljande av dispens fastställt, bland andra, sådana_ föreskrifter tor ti - varatagande av kronans intresse, vilka nu föreslagits till införande i sjalva lagen.

Otvivelaktigt bomme de ämbetsmyndigheter, vilka hade att i varje sar
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

skilt dispensärende avgiva yttranden, icke att underlåta att därvid framhålla

!nfdp;pL°miltrdlgve!ier’» m?efatta anledning till fastställande av

speciella, villkor. Vid sadant förhållande syntes det mindre lämpligt att genom

en ändring i den provisoriska gruvlagen bryta den likformighet, som rådde

mellan denna lag och den nyss nämnda lagen den 30 maj 1916; något behov

av ändring i den senare lagen hade veterligen ej yppats.

Det av Kungl. Majit (prop. nr 66) framlagda lagförslaget örn lagens prolongering

till den 1 januari 1929 tillstyrktes av första lagutskottet (uti. nr 32)

och godkändes av riksdagen.

Ug 1928. I proposition (nr 4) till 1928 års riksdag med förslag till prolongering av

1926 ars lag till den 1 januari 1930 fanns intaget ett yttrande av bergmästaren

Asplund, innehållande bland annat ett lagförslag, som upptog de särskilda

villkor som skulle galla vid meddelande av dispens från inmutningsförbudetoch

meddelades i propositionen att länsstyrelsen i Norrbottens län samt kommerskollegium

anslutit sig till detta förslag. Departementschefen anförde —

efter erinran att sedan socialiseringsnämndens utlåtande avgivits i augusti 1927

detta remitterats till åtskilliga myndigheter och sammanslutningar för yttrande

samt att det såväl med hänsyn härtill som på grund av detta lagstiftningsärendes

vidlyftiga beskaffenhet vore uteslutet att förslag i ämnet kunde

föreläggas 1928 års riksdag — att det knappast påvisats att den gällande ordningen

medfört någon betydande olägenhet, som skulle undanröjas genom en

lag av det ifrågasatta innehållet, samt att däri icke skulle komma att upptagas

någon bestämmelse, vilken icke lika fullt kunde vinna beaktande vid dispensprövningen.

Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet (uti. nr 4) och antogs av

riksdagen.

Lag 1929. Vid 1929 års riksdag framlades proposition (nr 114) örn förlängning av

1926 års lag till den 1 januari 1933. I avgivet yttrande i frågan hade bergmästaren

Asplund anfört bland annat:

„ Inom.Norrbottens och Jämtlands län hade malmletningsverksamheten särskilt

a kronojord redan före 1926 varit så obetydlig, att inmutningsförbudet för dessa

lans vidkommande icke kunde anses ha varit på något sätt motiverat. Ett upphävande

av förbudet vöre därför bestämt att tillråda och kunde bliva av betydelse

särskilt beträffande Norrbottens län med dess ofantliga arealer kronojord,

som alltsedan år 1902 icke varit föremål för någon nämnvärd malmletnmg.

. Vad Västerbottens län anginge, hade däremot malmletningen även på

kronojord varit mera, omfattande, så länge inmutning varit tillåten utan särskild

dispens Gjorda värdefulla fynd inom det s. k. Skelleftedistriktet hade

stimulerat till ett grundligt letande. Emellertid syntes det år 1926 införda

dispenssystemet ha vallat ett starkt avbräck i malmletningen å kronojord medan

däremot malmletningen å enskild jord fortsatt att öka. Då man påminde^sig,

att alltifrån år 1889, då förbud mot utmålsläggning av fyndigheter

a kronomark utfärdades, alltså under i det närmaste fyrtio års tid, det

ena provisonet å^gruvlagstiftningens område avlöst det andra, att de definitiva

lagforslag, som aren 1909 och 1910 framlagts för riksdagen, efter vartannat

avslagits och att övriga kommittéförslag (av 1919 och 1923) icke föranlett

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

7

ens ett framläggande, så måste det tröstlösa virrvarr, vari frågan likväl nu

befunne sig, övertyga var och en, att det bleve nödvändigt att börja örn fran

början och att man måste räkna med ett mahanda tioårigt arbete, innan ett

nytt förslag, som kunde ha utsikt att gå igenom, kunde komma att framläggas.

Under sådana förhållanden syntes det vara synnerligen olämpligt, örn

man fortfarande skulle Inskränka sig till en förlängning av 1926 års lag i oförändrat

skick. Asplund ansåge sig därför böra framlägga två alternativa förslag

till frågans provisoriska lösning på ett sätt, som bättre än 1926 års lag

kunde tillgodose behovet av malmletmng även pa kronojord. Det ena alternativet

överensstämde i huvudsak med av Asplund tidigare avgivet förslag och innefattade

således samma princip som 1926 års lag men med fasta bestämmelser

rörande villkoren vid meddelande av dispens. Det andra alternativet mnebure

fri inmutningsrätt utan dispens men med vissa förbehåll — av samma innehåll

som enligt det första alternativet — rörande ny gruvlagstiftning m. m., således

samma princip som legat till grund för 1918 års lags bestämmelser rörande

annat än järnmalmsfyndigheter.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning samt länsstyrelserna i de tre

länen tillstyrkte prolongering av 1926 års lag, länsstyrelsen i Norrbottens län

dock med anslutning till vad bergmästaren Asplund anfört rörande behovet av

fasta bestämmelser.

Kommerskollegium anförde bland annat:

Att, såsom bergmästaren uttalat, inmutningsförbudet medför minskning _i

inmutningsverksamheten, torde vara uppenbart, men Kollegium håller för sm

del före, att den inmutningsverksamhet, som på grund av förbudet ej ägt rum,

sannolikt endast skulle hava varit sådan av mindre önskvärt slag. såsom av

bergmästarens utredning framgår har nämligen icke i något fall dispens vägrats

sådan inmutare, vars verksamhet varit till gagn för efterforskningen av

de malmtillgångar, varom här är fråga. ...

Så länge den rationella malmletningen å kronojord inom Västerbottens Ian

fortgår torde Kronans intressen bäst tillgodoses genom inmutningsförbudets

upprätthållande därstädes. Frågan örn förbudets kvarstående i Norrbottens

och Jämtlands län torde icke för närvarande hava någon egentlig betydelse.

Någon mera tungt vägande anledning att nu upphäva det för dessa lans vidkommande

torde knappast vara för handen. Då emellertid särdeles starka skal

för förbudets kvarstående för dessa län ej heller föreligga, torde, om framdeles

därstädes någon olägenhet skulle yppa sig därav eller eljest skulle finnas lämpligt

att detsamma upphävdes i dessa län, betänkligheter mot en sadan åtgärd

ej böra komma att föreligga. .

Då åtskilligt talar för att, som bergmästaren föreslagit, i en författning inrymma

särbestämmelserna rörande inmutning å_ nu ifrågavarande kronojord

i de tre norra länen samt Kollegium i huvudsak ej’ har något att erinra mnt det

innehåll, bergmästaren givit dessa bestämmelser i sitt alternativförslag I, tinner

sig Kollegium kunna för sin del biträda detta förslag.

Departementschefen yttrade, att det icke vore möjligt att närmare angiva den

tidpunkt, då gruvlagstiftningsfrågan kunde komma att föreläggas riksdagen,

samt att under sådana omständigheter den provisoriska lagstiftningen syntes

böra erhålla fortsatt giltighet för ytterligare någon tid, lämpligen tre år. I

fråga örn behovet av bestämmelser i ändamål att reglera dispensrätten funnes

icke anledning att frångå den ståndpunkt, som under föregående år intagits av

statsmakterna. De ytterst fåtaliga ärenden, som inkommit under den tid lagen

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

varit gällande, syntes ej heller, såsom möjligen kunde ifrågasättas, motivera

villkorens intagande i en administrativ författning.

Propositionen tillstyrktes av första lagutskottet (uti. nr 21) — som emellertid

därvid uttalade, att utskottet ansåge sig böra framhålla önskvärdheten

av att åvägabringande av en ny gruvlag måtte bedrivas så skyndsamt, som omständigheterna

det medgave — samt godkändes av riksdagen.

Den nu föreliggande propositionen avser, såsom redan nämnts, att 1926 års

lag — vilken tidigare förlängts genom lagarna 1927 och 1928 på ett år och

genom lagen 1929 pa tre år — nu skulle beredas förlängd giltighet utan tidsbegränsning.

Av propositionen framgår, att chefen för justitiedepartementet anmodat de

tre länsstyrelserna, chefen för Sveriges geologiska undersökning samt kommerskollegium

att avgiva yttrande, huruvida förordnande om fortsatt tillämpning

av 1926 års lag borde meddelas, ävensom angående den tid ett dylikt förordnande

eventuellt borde avse.

Bergmästare Asplund har i yttrande till kommerskollegium uttalat, att beträffande

Jämtlands och Norrbottens län någon särskild lagstiftning om rätten

till inmutning knappast syntes honom av behovet påkallad. X fråga örn

Västerbottens län har däremot bergmästaren Asplund framhållit, hurusom restriktionerna

verkat därhän, att efter ikraftträdandet av 1926 års lag malmletningen

fran saväl statens som enskildas sida ensidigt inriktats på enskild

mark, medan intresset för undersökningar på kronojord starkt avtagit. Efter

närmare utvecklande av skälen för detta påstående har bergmästaren Asplund

såsom sin uppfattning uttalat, att därest rätten till inmutning å ifrågavarande

kronojord ej kunde frigivas, den Kungl. Majit tillkommande dispensrätten i

allt fall borde regleras genom särskilda lagbestämmelser. Vad Asplund till

närmare utveckling av sin mening anfört är av huvudsakligen följande innehåll:
Det

skulle vara mindre lyckligt, örn vissa stora delar av de malmförande

trakterna bleve ofullständigt undersökta endast därför att de tillhörde kronan,

medan ^utbyggandet av viktiga kommunikationsleder påginge i stor omfattning

på malmgeologiskt ej undersökta områden, där hänsyn ej kunde tagas

till önskemålet, att särskilt järnvägarna Indes lämpligt i förhållande till malmfyndigheter

av större betydelse. Med hänsyn härtill och till de goda resultat,

som på vissa håll framkommit genom malmletning å enskild jord, där inga

restriktioner funnits, vidhölle Asplund vad han i yttrande vid tillkomsten av

1929 års lag anfört, eller att örn ej inmutningsrätten kunde helt frigivas på

kronojord eller kravet på dispens eftergivas med vissa förbehåll beträffande

skyldighet för inmutare att underkasta sig ny gruvlagstiftning m. m. —

exempelvis i enlighet med av Asplund vid hans nämnda yttrande fogat förslag,

alternativ II — så borde åtminstone, för åstadkommande av större visshet

för en malmletare beträffande vilka rättigheter som kunde tillerkännas honom

till ett eventuellt fynd å kronojord, vissa allmänna bestämmelser härom införas

i den provisoriska lagen. I sådant hänseende förordades av anförda skäl ett

förslag till lag örn inskränkning i inmutningsrätten i ungefärlig överensstämmelse

med Asplunds förslag, alternativ I, i hans berörda yttrande. Giltighetstiden

torde lämpligen kunna sättas till tre år.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

9

Förhoppningar syntes icke förefinnas, att ett slutligt förslag till definitiv

gruvlag skulle kunna föreligga på ännu ett tiotal år. Att för så lång tid

framåt bygga villkoren för inmutningsrätt å kronojord inom de tre nordligaste

länen icke på av riksdagen godkända, låt vara provisoriska lagbestämmelser

utan på en praxis, som finge utveckla sig från fall till fall under arens lopp,

syntes knappast vara lämpligt. Särskilt med hänsyn till den långa tid, som

måste åtgå för utarbetande och framläggande av en definitiv gruvlag, måste

det vara synnerligen behövligt, att en viss stabilitet och likhet inför lagen, örn

än genom provisoriska lagbestämmelser, skapades i fråga örn rätten till inmutning

även å kronojord i de tre nordligaste länen, liksom fallet vore inom

övriga län och på all enskild jord.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har intet att erinra mot fortsatt giltighet av

1926 års lag under förslagsvis tre år. — Länsstyrelsen i Västerbottens län anser

övervägande skäl tala för ett upprätthållande av inmutningsförbudet under

ytterligare en treårsperiod men ansluter sig till bergmästaren Asplunds förslag

örn upptagande i lagen av villkoren vid tillstånd till inmutning. - - Länsstyrelsen

i Norrbottens län ansluter sig i allt väsentligt till bergmästaren Asplunds

yttrande.

Chefen för Sveriges geologiska undersökning anser de skäl, som föranlett

tillkomsten av 1926 års lag, allt fortfarande tala emot ett frigivande av inmutningsrätten

å kronans mark samt förordar en prolongering av lagen i oförändrat

skick, antingen till dess ny gruvlag komme till stånd eller på ytterligare

två år.

Kommer skollegiwm yttrar bland annat.

Under den tid, som förflutit, sedan kollegium senast yttrat sig i detta ämne,

hade samtliga av Kungl. Majit meddelade inmutningsdispenser förbundits med

villkor, som stöde i överensstämmelse med de av kollegium i yttrande vid tillkomsten

av 1929 års lag omnämnda och som huvudsaklig förebild för de då

ifrågasatta författningsbestämmelserna förordade villkoren för tillstånd till

inmutning.

Någon olägenhet av att i en ny författning fastlåsa dispensvillkoren skulle

att döma härav alltså ej uppkomma. Att en sådan författning icke komme till

stånd syntes huvudsakligen hava berott på en åsikt örn dess obehövlighet. Sedan

praxis numera stabiliserat sig, ville kollegium ingalunda bestrida, att ur

juridisk synpunkt frågan, huruvida lagen borde förlängas oförändrad eller

ny författning, upptagande dispensvillkoren, borde utfärdas, blivit av endast

ringa vikt. Det hela hade numera blivit huvudsakligen en skriv- och kostnadsfråga,

som torde kunna genom samarbete mellan de därav berörda myndigheterna

få någon lämplig lösning.

Huruvida utsikt förefunnes för att ny gruvlagstiftning skulle komma till

stånd inom en icke alltför avlägsen framtid undandroge sig ju kollegii bedömande,

men då kollegium åtminstone för närvarande icke såge någon anledning

till frigivande av inmutningsrätten på den i lagen avsedda kronojorden,

syntes det kollegium även saknas anledning att fortfarande giva lagen tilllämplighet

endast för viss kortare tid. Detta vore så mycket mera fallet som

en endast temporär giltighet för lagen icke torde komma att anses som något

hinder för ett upphävande av densamma, innan giltighetstiden utlupit, om sådana

förhållanden inträffade, att inmutningsrätten åter borde lösgivas. Kollegium

finge därför hemställa, att inmutningsförbudets förlängning, vare sig

denna skedde i den ena eller andra formen, icke förbundes med tidsbegränsning

för författningens giltighet.

Bihang till riksdagens protokoll 1932. .9 sami. 1 avd■ 2 haft. (AV 3.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

10 Första lagutskottets utlåtande Nr •>''.

Departementschefen uttalar i propositionen, att gruvlagstiftningsfrågan nu

vöre beroende på Kungl. Maj:ts prövning men att i anseende till dess vidlyftiga

beskaffenhet och de skiftande uppfattningar i fråga om den blivande lagstiftningens

innehåll, som kommit till uttryck i avgivna yttranden, samt med

hänsyn jämväl till ovissheten örn vilken utveckling gruvdriften kunde komma

att undergå i följd av rådande förhållanden, det icke för närvarande syntes

vara möjligt att närmare angiva den tidpunkt, då frågan kunde föreläggas

riksdagen.

Vidare anför departementschefen:

Att, såsom bergmästaren Asplund framhållit, tillkomsten av 1926 års lag

skulle hava inverkat hämmande på malmletningen å kronojord inom Västerbottens

län, synes mig icke ådagalagt. Det torde givas andra förklaringsgrunder

till den relativa nedgången i antalet av staten tagna inmutningar å

sådan mark. Enligt vad jag erfarit, har från statens sida malmletningen

alltjämt bedrivits med samma intresse på kronojord som på enskild mark,

ehuruväl av de mera lovande fyndigheterna under tiden efter lagens tillkomst

ett jämförelsevis större antal legat å enskild mark än förut varit fallet. Ej

heller från enskildas sida lärer inom Västerbottens län malmletningen hava bedrivits

mindre intensivt på kronojord efter lagens ikraftträdande än tidigare,

även om verksamheten där icke resulterat i förhållandevis lika talrika inmutningar

som på enskild mark. Tillstånd till inmutning torde ej i något fall

förvägrats en upptäckare, som ägt förutsättningar att göra ett nyttigt bruk

av sina fynd.

Lika litet lärer grundad anledning föreligga till farhågor för att en fortsatt

tillämpning av lagen skulle hava nämnda ogynnsamma inverkan. Snarare synas

mig lagens bestämmelser ägnade att i så måtto främja ett sunt bedrivande

av malmletningsverksamheten, att ett visst önskvärt skydd därigenom beredes

mot hinder eller störning genom inmutningar, som företagas i rent spekulationseller

instängningssyfte.

Under angivna förhållanden synes det mig ställt utom tvivel, att förevarande

lagstiftning bör erhålla fortsatt giltighet. Goda skäl torde ock tala för

att densamma nu gives definitiv karaktär. Av allt att döma kommer frågan

örn revision av gruvlagstiftningen icke att på ännu åtskilliga år vinna sin slutliga

lösning. Såväl för statens administrativa organ som för den allmänhet,

vars intressen beröras av ifrågavarande lagstiftning, är det av värde, att denna

erhåller största möjliga stadga.

Vidkommande det av bergmästaren Asplund framställda förslaget, att i lagen

måtte införas bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj :t tillkommande

dispensrätten, vill jag erinra, att jämväl detta spörsmål förelegat till

bedömande vid de tidigare tillfällen, då frågan örn prolongering av 1926 års

lag varit föremål för riksdagens behandling---. Anledning torde icke

föreligga att nu frångå den av statsmakterna sålunda intagna ståndpunkten.

Den omständigheten, att jag nu förordar en förlängning av lagens giltighet

utan tidsbegränsning, synes mig icke föranleda ändring härutinnan, helst en

fast praxis numera utvecklat sig i fråga örn de villkor, som föreskrivas vid

beviljande av tillstånd till inmutning.

Lagförslaget har vid granskning av lagrådet lämnats utan anmärkning.

Utskottet Ilar icke något att erinra mot att fortsatt tillämpning gives det i

1926 års lag meddelade förbudet mot inmutning i förening med rätt för Kungl;

Majit att därifrån bevilja dispens. Eörslaget att förlänga lagens giltighet utan

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 3.

11

sådan tidsbegränsning, som tidigare fastställts, synes visserligen kunna lämna

rum för åtskillig tvekan men utskottet anser sig kunna tillstyrka propositionen

även i denna del. Utskottet vill därvid påpeka, att örn än 1926 års lag sålunda

formellt erhåller definitiv karaktär, detta givetvis icke innebär, att frågan

örn inmutningsrätten å kronojord får anses ha erhållit en slutgiltig lösning.

Denna fråga måste vid gruvlagstiftningens upptagande ånyo skärskådas,

och utskottet vill icke underlåta att i detta sammanhang understryka

sitt ovan nämnda uttalande vid 1929 års riksdag rörande önskvärdheten av

att arbetet på gruvlagstiftningens revision bedrives så skyndsamt som omständigheterna

det medgiva.

I likhet med departementschefen anser utskottet den omständigheten, att

lagens giltighetstid nu skulle förlängas utan tidsbegränsning, icke böra föranleda

ändring i den ståndpunkt, statsmakterna tidigare intagit till frågan örn

införande i lagen av bestämmelser i ändamål att reglera den Kungl. Maj:t tillkommande

dispensrätten.

I anledning av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande proposition må av riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 februari 1932.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Klefbeck, Borell*, Svenson i Eskhult*,

Schlyter, Bissmark, Öhman och Jonsson i Lycksele;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs, Lindley*,

Olsson i Rimforsa, Hedlund i Östersund* och Christenson*, fröken Wellin samt

herr Jonsson i Risinge*.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:24 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående fortsatt tillämpning av lagen den 28 april 1926 om inskränkning a1 i texten