Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

1932-02-05 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

1LU 1932:4, Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål dels ock en i anledning av propositionen väckt motion.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till riksdagens kansli den 5 februari 1932 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag

till lag örn ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni

1886 angående ersättning av allmänna medel till vittnen

i brottmål dels ock en i anledning av propositionen

väckt motion.

Genom en den 23 december 1931 dagtecknad, till lagutskott hänvisad proposition,

nr 9, vilken behandlats av första lagutskottet, har Kungl. Maj :t, under

åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll,

föreslagit riksdagen att antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse ar 1 § lagen den 4 juni 1886 (nr 44 s. I) angående

ersättning av allmänna medel till vittnen i brottmål.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av

allmänna medel till vittnen i brottmål, vilket lagrum senast ändrats genom lagen

den 28 juni 1918 (nr 476), skall i nedan angivna del erhålla följande ändrade

lydelse:

Var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av

åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så

framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra

utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken ersättning

må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras, beräknas

till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall med hänsyn till

föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst åtta kronor. Vittnet

må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem kilometers avstand

från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna medel erhålla ersättning

för resekostnad enligt lägsta reseklass i allmänna resereglemente^

Enahanda rätt —----upplysningsvis höras.

I samband med denna proposition har utskottet till behandling förehaft en

inom första kammaren av herr Branting i anledning av propositionen väckt

motion, nr 275, däri motionären hemställt att sådan ändring i lagförslaget

måtte vidtagas, »att den av allmänna medel utgående ersättningen till vittnes

Bihang till riksdagens protokoll 1982. 9 sami. 1 avd- 3 haft. (Nr 4.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första lagutskottets utlåtande Nr -4.

Historik.

uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras,

må beräknas till högst 10 kronor eller, där domstolen med hänsyn till föreliggande

omständigheter så prövar skäligt, till högst 15 kronor.»

Ifrågavarande lag stadgade i 1 § första stycket enligt dess ursprungliga lydelse,

att var som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar förde talan,

av åklagaren åberopades såsom vittne och inställde sig vid domstol, ägde

att, så framt vittnet äskade ersättning och domaren prövade sådant skäligt,

lör sin inställelse njuta ersättning av allmänna medel med högst en krona 50

öre till vittnets uppehälle för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen

erfordrades, och dessutom, därest vittnets hemvist vore beläget på minst

5 kilometers avstånd från det ställe, där domstolen sammanträdde, skjutspenningar

för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller ångbåtslägenhet kunde

för resan eller någon del därav begagnas, avgift för billigaste plats å bantåg

eller ångbåt. Andra stycket i samma § föreskrev, att enahanda rätt till ersättning

tillkomme den, som i mål av nämnda beskaffenhet blivit enligt domstols

förordnande inkallad såsom vittne, eller av åklagaren åberopats eller enligt

domstols förordnande inkallats för att upplysningsvis höras. Enligt 4 § i

1886 års lag skulle domstolen i slutliga utslaget pröva, huruvida den kostnad,

som av allmänna medel enligt samma lag utgått, skulle till statsverket återgäldas,

vare sig av allmän åklagare eller av enskild part, dock att åklagaren

ej finge därtill förpliktas i annat fall, än då åtalet blivit utan skäl anställt.

I anledning av motion vid riksdagen år 1900 höjdes därefter genom lag den

29 juni 1900 beloppet av den ersättning, som kunde utgå till vittnes uppehälle,

till högst tre kronor för dag.

Sedan riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t den 19 maj 1915 hemställt,

att Kungl. Majit måtte taga under övervägande, huruvida icke ifrågavarande

lag borde ändras i syfte, bland annat, att till vittne kunde efter domstolens

prövning för särskilda fall utgå dagtraktamente med högre belopp än tre kronor,

föreslog Kungl. Majit i proposition (nr 428) till 1918 års riksdag, att

ersättningen till vittne för dess uppehälle måtte bestämmas till högst fem

kronor för dag. Uti en vid samma riksdag väckt motion hemställde emellertid

herr Lindqvist i Kosta, att enär den av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen av

vittnes dagtraktamente vore otillräcklig, tiaktamentsersättningen måtte höjas

till högst tio kronor för dag. Vid behandling av propositionen och motionen

fann lagutskottet (uti. nr 72) sig böra hemställa, att den till vittne utgående

ersättningen för uppehälle bestämdes till högst fem kronor för dag eller, där

domstolen i särskilt fall med hänsyn till omständigheterna så prövade skäligt,

högst åtta kronor för dag. Utskottet, som därjämte fann viss omredigering

av 1 § första stycket i 1886 års lag önskvärd, föreslog förty, att samma stycke

måtte erhålla följande lydelse:

Var, som i brottmål, där allmän åklagare å tjänstens vägnar för talan, av

åklagaren åberopas såsom vittne och inställer sig vid domstol, äger att, så

framt vittnet äskar ersättning för inställelsen och domaren finner sådan böra

utgå, av allmänna medel njuta ersättning till vittnets uppehälle, vilken ersätt
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första lagutskottets utlåtande Nr Jf.

liing må för varje dag, som för resan och vistandet vid domstolen erfordras, beräknas

till högst fem kronor eller, där domstolen i särskilt fall med hänsyn till

föreliggande omständigheter så prövar skäligt, till högst åtta kronor. Vittnet

må dessutom, därest dess hemvist är beläget på minst fem kilometers avstånd

från det ställe, där domstolen sammanträder, av allmänna medel erhålla ersättning

med skjutspenningar för en häst fram och åter eller, där järnvägs- eller

ångbåtslägenhet kan för resan eller någon del därav begagnas, avgift för

billigaste plats å bantåg eller ångbåt.

Utskottets förslag blev av riksdagen oförändrat antaget, varefter lag med sådant

innehåll av Kungl. Maj:t utfärdades den 28 juni 1918.

1886 års lag har sedan dess icke undergått ändring.

De bestämmelser, som sålunda varit gällande angående ersättning av allmän- TJtsträckt

na medel till vittnen och upplysningsvis hörda personer i brottmål, där all- tillämpning.

män åklagare för talan, ha genom särskilda, i propositionen uppräknade stadganden

utsträckts att gälla jämväl i fråga örn ersättning av allmänna medel

åt dem, som i viss föreskriven ordning inkallats såsom vittne eller för att upplysningsvis

höras i åtskilliga andra mål än de med 1886 års lag avsedda. Särskilt

må framhållas, att jämlikt 14 § i lagen den 19 juni 1919 örn fri rättegång

vittnesersättning, som enligt sistnämnda lag skall gäldas av allmänna medel,

utgår efter enahanda grunder som ersättning av allmänna medel till vittnen i

brottmål.

I detta sammanhang torde böra erinras örn ett uttalande av processkommissionen

angående grunderna för bestämmande av vittne tillkommande ersättning.

Uti andra delen av sitt år 1926 avgivna betänkande, vilken avhandlar

rättegången i brottmål, har kommissionen för sin del funnit följande riktlinjer

böra uppdragas i nämnda hänseende:

»Den riktiga grundsatsen synes---vara, att vittnesersättningen om
fattar

nödiga kostnader för resa och uppehälle åt vittne, som inställt sig från

annan ort. Någon ersättning för det besvär, som inställelsen vållat, bör vittne

ej äga anspråk på. Men har han nödgats avstå arbetslön eller har han eljest lidit

minskning i sin arbetsförtjänst, bör rätten med avvisande av obefogade anspråk

tillerkänna honom skälig gottgörelse härför. Denna gottgörelse. bör, örn den

skall utgå av allmänna medel, av lagen begränsas till visst maximibelopp för

dag räknat.»

De i 1886 års lag meddelade bestämmelserna angående vittnen tillkommen- Proposide

ersättning för resekostnader anslöto sig med avseende å de färdsätt, för tronen.

vilka ersättning kunde komma att utgå, nära till motsvarande bestämmelser

uti det vid tiden för lagens tillkomst gällande resereglementet för extra förrättningar

i statens ärenden den 11 februari 1881. Ingendera författningen

förutsatte andra färdsätt än skjuts efter häst eller med bantåg eller ångbåt.

1886 års lag har, såsom av den ovan lämnade redogörelsen framgår, sedan bibehållits

oförändrad i denna del, oaktat antalet till buds stående färdsätt efter

lagens tillkomst väsentligt ökats. Då lagens bestämmelser salunda icke an
-

Process
kommissio
nen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första lagutsTcottets utlåtande Nr 4.

passats efter ändrade förhållanden, ha. väsentliga olägenheter yppats, i det att

resekostnadsersättning till vittne, som ej kunnat använda järnväg eller ångbåt

för sin inställelse, ofta utgått med dryga belopp såsom för skjuts efter hälst

även örn vittnet i verkligheten begagnat ett väsentligt billigare färdsätt, t. ex.

med omnibus eller taxeautomobil. Förhållandet har uppmärksammats av riksdagens

revisorer i deras år 1931 avgivna berättelse och propositionen avser nu

att härutinnan åvägabringa rättelse. I sådant syfte har föreslagits, att i fråga

örn resekostnadsersättningens beräknande anknyta till de regler, som enligt

allmänt resereglemente gälla för förrättningsman i statens ärenden. Departementschefen

har därvid åberopat, att i det nu gällande resereglementet den 27

juni 1929 såsom allmän regel stadgas, att resekostnadsersättning — liksom

traktainentsersättning — skall utgå med hänsyn tagen till den väg och det

färdsätt, som för resan verkligen använts, därvid ersättning dock icke må tillgodonjutas

med sammanlagt högre belopp än som skulle ha utgått, därest förrättningsmannen

begagnat sig av den väg och det färdsätt, som med avseende

å resans ändamål samt för åstadkommande av minsta sammanlagda rese- och

traktamentskostnad eller eljest varit lämpligast. Med hänsyn till nu ifrågavarande

ersättnings ändamål har beloppet av densamma icke ansetts böra överstiga

vad som utgår till förrättningsman enligt lägsta reseklass i allmänna

resereglementet.

^ro^osiUo'' ^ statsverkspropositionen till årets riksdag, under andra huvudtiteln, punkt

nen. 18, avseende anslaget till ersättning åt domare, vittnen och parter, erinrar föredragande

departementschefen örn det genom förevarande proposition framlagda

förslaget samt anför därefter: Vunne detta förslag bifall, syntes statens utgifter

för vittnesersättningar bliva mindre. Med vilka belopp dessa kunde nedgå,

läte sig icke ens tillnärmelsevis beräknas. Å hela anslagssumman, för löpande

budgetår upptagen till 500,000 kronor, syntes högst 40 procent därav

eller 200,000 kronor belöpa å vittnesersättningar. Huru mycket därav som

utgjorde resekostnadsersättning kunde ej med säkerhet angivas. Departementschefen

förordade, att anslaget av förevarande anledning nedsattes med tio procent

av sistnämnda belopp eller med 20,000 kronor.

Det bör erinras, att ändrade grunder för vittnesersättningar av allmänna

medel dessutom inverka på belastningen av det särskilda anslaget för kostnader,

som enligt lagen örn fri rättegång skola gäldas av allmänna medel.

Motionen. Uti den i anledning av propositionen väckta motionen har herr Branting till

stöd för sin ovan återgivna hemställan örn höjning av ersättningen till vittnes

uppehälle i huvudsak anfört: Det vore visserligen en medborgerlig plikt att

såsom vittne biträda utredningen i brottmål men uppfyllandet av denna plikt

borde icke åsamka vederbörande ekonomisk förlust. Med nu gällande bestämmelser

örn högsta ersättning till vittnes uppehälle kunde detta icke alltid undvikas.

Ofta förekommande vore, att vittne i anledning av sin inställelse måste

sätta annan i sitt ställe samt till denne utgiva lega med högre belopp än högsta

möjliga dagtraktamentet enligt 1886 års lag, åtta kronor. Kännbar ekonomisk

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första lagutskottets utlåtande Nr h.

5

förlust kunde även åsamkas exempelvis en säsongarbetare, som genom att inställa

sig såsom vittne nödgades avstå från sin inkomst viss arbetsdag. Då för

övrigt åtskilliga domstolar torde såsom regel utdöma den enligt lagen endast

för undantagsfall stadgade högsta ersättningen av åtta kronor för dag, framginge

redan därav, att domstolarna borde beredas möjlighet att i särskilda fall

utdöma högre belopp. En viss kompensation hade hittills kunnat beredas vittne

genom de mindre tidsenliga bestämmelserna för resekostnadsersättningens beräknande.

Då propositionen avsåge att nedbringa resekostnadsersättningens

storlek till resekostnadernas verkliga belopp, ssmtes en höjning av traktamentsersättningen

så mycket mer påkallad.

Utskottet har vid granskning av det genom propositionen framlagda förslaget,

vilket, på sätt framgår av redogörelsen här ovan, avser en ändring av grunderna

för den av allmänna medel till vittnen utgående reseersättning, icke funnit anledning

till erinran.

Vad angår motionärens yrkande örn höjning av de i lag stadgade maximibeloppen

för traktamentsersättning av allmänna medel till vittnen, vill utskottet

till en början framhålla, att en höjning av det för normala fall gällande

maximum — enligt motionärens förslag från fem till tio kronor per dag —

säkerligen skulle få till följd en allmän höjning av traktamentsersättningarna

överhuvud, även i sådana fall då nu utgående ersättningar måste anses fullt

tillräckliga. Motionären föreslår dessutom en höjning av det belopp, som enligt

gällande lag kan utdömas, »där domstolen i särskilt fall med hänsyn till

föreliggande omständigheter så prövar skäligt», från åtta till femton kronor.

Det torde vara obestridligt att, såsom motionären erinrat, stundom fall kunna

förekomma, då det vore önskvärt, örn domstolarna hade möjlighet att tillerkänna

vittne en högre ersättning än åtta kronor. Kunde man avgränsa dessa

fall, behövde troligen statens merkostnad icke bliva avskräckande. Erfarenheten

torde emellertid ge vid handen, att även en lagändring, varigenom endast

det för särskilda fall gällande maximibeloppet höjdes, måste antagas medföra

en allmän höjning av de av domstolarna utdömda traktamentsersättningarna.

Då således båda de av motionären föreslagna åtgärderna skulle kunna få konsekvenser

för statskassan, vilka utan närmare utredning svårligen kunna överblickas,

samt den nuvarande ordningen — godkänd av riksdagen 1918 och innebärande

en höjning av den högsta möjliga dagtraktamentsersättningen från tre

till åtta kronor — i stort sett knappast kan sägas vara förenad med mera allvarliga

olägenheter för de enskilda, anser sig utskottet i nuvarande statsfinansiella

läge icke kunna förorda en sådan åtgärd.

En utredning av frågan, huru man utan onödiga uppoffringar från statens

sida skall kunna tillgodose de fall, då en högre ersättning vore önskvärd, finner

utskottet visserligen böra komma till stånd. En sådan utredning synes

emellertid böra ske i samband med en allmän reglering av åtskilliga spörsmål

i fråga örn vittnesersättningar i allmänhet, jämväl sådana som skola gäldas

av enskilda parter, vilken reglering får antagas komma att företagas i samband

med den blivande rättegångsreformen, och utskottet anser sig fördenskull

Utskottet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

6 Första lagutskottets utlåtande Nr h.

icke för närvarande ha anledning föreslå riksdagen någon skrivelse till Kungl.

Maj :t i detta syfte.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

A) att förevarande proposition måtte av riksdagen bifallas;

B) att den i anledning av propositionen väckta motionen

måtte anses besvarad genom utskottets hemställan under A).

Stockholm den 5 februari 1932.

På första lagutskottets vägnar:

A. ÅKERMAN.

Vid detta ärendes behandling ha närvarit:

från första kammaren: herrar Åkerman, Svenson i Eskhult*, Schlyter, Bissmark,

Öhman, Jonsson i Lycksele, Branting och Halvarsson*;

från andra kammaren: herrar Lindqvist i Halmstad, Nilsson i Antnäs, Lindley*,

Olsson i Rimforsa, Hedlund i Östersund*, Christenson*, fröken Wellin samt

herr Jonsson i Risinge*.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

Stockholm 1932. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt k Söner.

320442

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1932:23 Skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl. Maj.ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 4 juni 1886 angående ersättning av all a1 i texten